KUNSKAPSTEORI

 

	Den naturvetenskapliga jultomten Vad är naturvetenskap? Vad tror de själva om sin verksamhet? Hur filosofiskt medveten är denna form av praktik? Naturvetenskapen är som ett hantverk: man lär sig arbetssätt och ett språk. Man ingår i en idelogisk, social, ekonomisk och politisk verksamhet. Så här kan t ex den histologiska insitutionen i Chicago skildras: "Illinois universitet är ett av de största i USA. Det är uppdelat i två delar. Den medicinska fakulteten ligger i västra Chicago och innehåller alla medicininstitutionerna medan övriga, ickemedicinska, institutioner ligger inne i staden. Den medicinska fakulteten startades 1895 i blygsam skala men har sedan utvecklats och vuxit anmärkningsvärt snabbt, som allt annat i Chicago.  I dag är den som en stor självständig stad utbredd över omkring tolv hektar. Den består av över hundra byggnader med institutionerna för medicin, farmakologi, tandläkarutbildning och sköterskeutbildning förutom bibliotek och administration. Dessutom finns biografer, teatrar, sportanläggningar, köpcentrum och ett internt kostnadsfritt transportsystem som fungerar dygnet runt. Medicinfakulteten vid Illinois universitet hör till de största i världen och hyser en av de äldsta institutionerna för histologi.  Den är inrymd i en femvåningsbyggnad omgiven av en stor trädgård. Mitt i trädgården står en bronsbyst föreställande en man i femtioårsåldern som tycks stirra ut i rymden med stora, betryckta, drömmande ögon. På sockeln finns en inskription i stora bokstäver »Den store italienske vetenskapsmannen Marcello Malpighi (1628-1694), histologins fader. Han lade grunden och vi är här för att fullfölja arbetet«. Den stridbara tonen visar vilken anda som råder på institutionen. Så snart glasdörrarna passerats har man lämnat vardagens larm och tumult och stigit in i vetenskapens helgedom. Platsen är försänkt i lugn. Muzak strömmar ur ett internt högtalarsystem. Belysningen är enhetlig, anpassad för att ge ögat vila, inte splittra uppmärksamheten och vara oberoende av tiden utanför. Dussintals forskare och studenter befinner sig i ständig rörelse och aktivitet. Histologi är latin och betyder »läran om biologisk vävnad«. Forskningsfältet, som studerar levande vävnad i mikroskop, utgör basen för all medicin eftersom det inte går att upptäcka ett botemedel mot en sjukdom utan att först ha studerat naturlig, frisk vävnad. Men trots histologins enorma betydelse saknar forskningsfältet anseende och ger ringa ekonomisk utdelning. En forskare i histologi är med största sannolikhet en läkare som valt att avstå från specialisering i exempelvis kirurgi eller gynekologi, vilket skulle ha gett ära och berömmelse. I stället tillbringar han sitt liv instängd i ett kallt laboratorium, böjd över ett mikroskop timma ut och timma in i hopp om att, som bäst, upptäcka ett extremt litet, okänt element av en cell som ingen någonsin kommer att höra talas om. Histologiforskarna är de okända soldater som offrar förmögenhet och ryktbarhet för vetenskapen. Med tiden utvecklar de drag som får dem att likna hantverkare, som finsnickare, bildhuggare eller korgmakare. De sitter på ett speciellt sätt, stadigt och tålmodigt. Underkroppen blir fyllig, de är fåordiga men har en utvecklad iakttagelseförmåga och noggrant granskande blick. De känns vidare igen på sitt tålamod och lugn, sin stringens och en överlägsen förmåga till koncentration och reflektion. Institutionen omfattar sex lektorer mellan femtio och sjuttio år. Alla har erhållit sin position efter åratal av outtröttligt slit. Deras dagar är mycket pressade, deras almanackor fullbokade veckor framöver och framför dem ligger forskningsuppgifter som måste utföras och som tvingar dem att tillbringa all sin tid i laboratoriet. Förutom på helgerna får de sällan tillfälle att samtala. På institutionens veckomöten fattar de vanligen sina beslut snabbt för att spara tid." [1. Reflektion och värdering: Känns miljöbeskrivningen tilltalande? Skulle du kunna tänka dig att vara forskare i en sådan miljö? Är det ett sunt liv?] Skildringen visar en politisk, ekonomisk och språklig praktik. Men vad tror naturvetenskapliga forskare på? De tror på naturvetenskapen. Men kunskapsteoretiskt är detta som att tro på tro på jultomten. Visst, vi hör verkligen knackningen på dörren, vi ser verkligen den stora gestalten och det vita skägget, vi hör vad han säger: Finns det några snälla barn i stugan? Vi kan metodologiskt fastställa allt detta. Filosofen Richard Rorty säger: "Efter Darwin är det svårt att säga att människorna förstår tingens natur med någon som helst metodik. Att säga att de utvecklat språket för att uppnå vissa syften är lättare: Bättre föda, sex, skydd, ett intressantare liv, mer status, mer makt, mer utbildning etc. I stället för att tro att man sysslar med "kunskapen om tingens sanna natur".   [2. Reflektion och värdering: Håller du med Rorty? Eller tror du att det finns en sann kunskap om tingens sanna natur?] Efter Darwin sa pragmatikerna i USA och filosofen Nietzsche i Europa: "Fråga inte vilket språk eller metod som beskriver verkligheten "på riktigt" utan vilket språk som tjänar människornas syften bäst."Och visst, har man syftet att få barnen att tro på jultomten kan vi mäta upp alla dessa iakttagelser som görs inom olika vetenskaper, göra analyser av det undersöktas sammansättning, mäta upp orsaler och effekter, beskriva resultaten i matematisk form, vi kan designa labbar och testa olika delar av dessa observationer och får fram en rad samband. Den empiriska metoden och diskursen är verkligen grundad i det vi ser och hör och beräknar. Men tron på jultomten finns hela tiden kvar, identiteten hos det studerade - den sanna naturen hos tingen - är fortfarande något naturvetarna naivt och lite rörande tror så fast på. Att göra iakttagelser, mäta, beräkna, tillämpa ett metodiskt tänkande är normala mänskliga aktiviteter. Men naturvetaren skapar ett magiskt samband med en verklig natur "därutanför" och kräver att andra respekterar deras kunskap om "sanningen".  [3. Reflektion och värdering: Har du intrycket att naturvetenskaparna kräver respekt för sina forskningsresultat? Och att de tror på sanningen i det som forskas fram?] Filosofiskt skolade skeptiker som Richard Rorty eller Paul Feyerabend går inte på denna empiriska eller naturvetenskapliga diskurs - eller rättare sagt ser det hela som just en diskurs och tror inte på jultomten. Allokerandet av metafysiska essenser - jultomten - är bara maskerad övertro på en "sanning" eller en "verklighet" som de aldrig har upplevt.  Men om vi jämför denna praktik med någon annan som är viktig för många människor? Om vi studerar de filosofiska förutsättningarna för t ex religion. Där startar man med att vi inte vet vad Gud är. GT och Islam förbjuder någon som helst avbildning av Gud, indisk religion har metoden NETI NETI ("- inte det, inte det") för att finna Gud, buddismen ser till att avhålla sig från hypoteser om någon sanning när den utövar meditation. [4. Reflektion och värdering: Håller du med om att religionerna förutsätter ett icke-vetande? Vad är i så fall deras olika läror? Diskutera!] Inom religiös praxis, som inte gör anspråk på vetenskaplighet, ser det alltså annorlunda ut. Ingen kan säga vad Guds natur är eller vad eller hur Gud är. Luttrad av många tusen års användande av den religiösa diskursen, vet de flesta att det inte fungerar med en maskerad eller omaskerad metafysik. Gud är ovetbar och ingen låtsas om något annat. Däremot fungerar den religiösa diskursen överallt, i Kina, Japan, Indien, de arabiska länderna, Europa, Nord- och Syamerika, Afrika. Många som varit illa ute, alla som saknat något verkligt skönt i livet, som har sökt en mening som går utöver vardagens eller den triviala mediavärldens verklighet, "vet" på något sätt att den fungerar. De tycks mena att  talet om, talet till, lyssnandet till, sökandet efter stöd och hjälp, förundrandet och beundrandet inför något Större,  fungerar i praktiken och över tid.  [5. Reflektion och värdering: Håller du med om att religiös praxis verkar fungera för vissa människor? Hur förklarar du det? Är det fråga om "kunskap"?] Den empiriska eller naturvetenskapliga diskursen däremot gör ingen direkt lycklig, det såg vi i skildringen av histologiska institutionen i Chicago. Även på det personliga planet saknar vetenskapen denna förmåga. Kan man tänka sig följande dialog? Läkaren meddelar en patient att de har hittat en cancerform som är omöjlig att behandla. Patienten svarar: "Jaha. Men kan du inte beskriva cancercellerna åt mig, räkna lite på hur processen skrider framåt, beskriv de bakteriella förlopp som påverkar min cancer, så blir jag lycklig och glömmer all sorg!"  Filosofen Paul Feyerabend menar att det inte finns någon "vetenskaplig metod", snarare leder denna övertro till värderingar och föreställningar som är moraliskt och religiöst tveksamma. Vetenskapens allenarådande plats i skolan är egentligen oförenlig med fördomsfria demokratiska värderingar. Tron på en vetenskaplig jultomte är farligare genom att språket som används är ett maktspråk.  [6. Reflektion och värdering: Anser du att vetenskaplig kunskap inte gör någon lycklig? Håller du med Feyerabend om att skolan är odemorkatisk när den lyfter fram vetenskapens plats? Att det inte egentligen finns någon vetenskaplig metod? Att det är tveksamma värderingar som förs fram?] När vi tydligt ser den empiriska diskursen för vad den är och inte tror på jultomten ("den verkliga verkliga verkligheten", "sanningen om naturen" osv) så är det förstås helt ok att hålla på med den. Man måste försörja sig, man måste få hålla på med något man är bra på. Det är roligt för vissa forskare att upptäcka - som biologen Amy Proal - hur människans kropp t ex består till 90% av icke-mänskliga bakterier, mycket mer än vi tidigare trodde. Det är rasande intressant att se hur bakterier påverkar D-vitaminreceptorerna i cellerna för att sänka immunförsvaret. Men det finns ingen absolut sanning där. Empirisk forskning vet inte vad den talar om utan beskriver processer så att vi tycker oss förstå dem och kan skapa mediciner mot många s.k. obotliga sjukdomar. Men mer än så är det inte. Religionen som diskurs gör inte anspråk på en verklighetsbeskrivning. Den ser människan som hon är i praktiken - full av aggressioner och begär, opålitlig i politiska och ekonomiska sammanhang, hycklande i läpparnas bekännelser medan i själva verket förtryckande och ibland direkt utrotande, livsfarlig med vapen i sin hand, ständigt predikande våldets "fredliga" användande, ständigt hungrig på att driva ett vansinnigt konsumtionssamhälle även om planeten lider av det. Människan är ofta i ångest och nöd, ofta trasig i sin medmänskliga relationer.  [7. Reflektion och värdering: Tycker du religionens kritik säger något väsentligt om människors liv? Eller förvanskar den beskrivningen? Saknar den "bevis" för det den säger om hur vi lever?] Religioner ger en diskurs som fungerar praktiskt på fysiologiska sätt - meditation och bön ändrar hjärnans processer till lugnare och fridfullare tillstånd, tal till och om Gud eller buddhanaturen ger en diskurs om sammanhang och helhet, skapar mening och tillit till den högsta livsskapande kraften i universum, gemensamma ritualer ger gemenskap och ibland sagolikt välfungerande sociala kontexter. Ingenting av detta kan empirisk diskurs åstadkomma; den servar ofta kunskapshögmod och ett samhälle med överklasser, de som "vet" och underklasser, de som inte gör det. Naturvetenskap blir lätt en ideologi vars dominans i skolan och i samhället gör den auktoritär och icke-berättigad - om man inte väldigt gärna vill tro på den. [8. Reflektion och värdering: Håller du med om att kunskap skapar överklass och underklass? Tror du att vetenskap lätt blir en auktoritär ideologi? Tror du att det är något positivt med lugnare tillstånd i hjärnan genom meditation eller bön?] Religion och etik hanterar verkliga händelser inom oss och den religiösa diskursen har inga problem med existensen av ett "yttre objekt" som skulle kallas Gud. Istället går religionen direkt på vad som upplevs, vad som känns svårt, vad som är livsavgörande för individ och familj, vad som verkligen spelar roll i samspelet med andra människor. Empirismen däremot antar sådana existenser som den aldrig någonsin känner till. Fenomen "därute" beskrivs med termer hämtade från en observationsmetodik som ges makt genom att vara "sann" eller "korrekt" eller ibland "normal". Observationstermerna bildar ett observationsspråk. Teoretiska och metafysiska termer som "massa" "kraft", "elektron", "cellkärna", "periodiskt system", "dna-spiral", "genom" osv.  får sin mening genom teorier som antar en metafysisk existens "därute". Denna yttre existens antas sedan korrelera med observationsspråket. Korrespondensregler ger ett empiriskt innehåll till teorin (en sorts tänkt "länk" mellan teori observation) och detta ger det teoretiska språkspelets satser deras mening och "seriösa" status. Denna mening ger en makt som inte är neutral utan ideologisk till sin karaktär, vilket Feyerabend påpekar ofta i sin filosofi. [9. Reflektion och värdering: Håller du med om att empirismen antar en rad saker som vi aldrig egentligen upplever? Anser du att religiösa språk angår våra liv mer än empiriska uttalanden om yttre fenomen?] Men detta observationsspråk har enlir Feyerabend en grundläggande otydlighet - är det en föreskrift om hur vi ska tänka? Eller är det en beskrivning av en antagen essens i naturen? Eller är det en beskrivning av hur observatören ska utföra sitt experiment och hur observationen ska gå till? Denna fundamentala oklarhet finns i alla empiriska och "vetenskapliga" språksituationer. Religionen använder å andra sidan ett mycket varierat och avsiktligt metaforiskt och "flummigt" språk där symboler som "ljus", "himmel", "nirvana", "befrielse", "tyngd", "nåd", "det nya livet", "upplysning", "uppvaknande" osv. hanterar våra djupaste känslor och upplevelser. Det handlar mindre om beskrivning eller föreskrifter, mer om försök till tolkning av vårt eget liv, det faktiska liv vi redan lever, de faktiska upplevelser vi redan har. [10. Reflektion och värdering: Tolkar du vetenskapliga påståenden som föreskrifter om hur du skall tänka? Tror du att det är avsikten med sådana påståenden? Tror du att religiösa påståenden är andvändbara? Berörs andra delar av hjärnan av religiösa uttryck, tror du? Som t ex Lucia-firandet i kyrkan varje år? Eller advent?] Ett sätt att lösa problemet med den naturvetenskapliga jultomten är att acceptera observationsspråket som ett sätt att imitera. Den som kan observera enligt "metoden" och sedan göra en serie påståenden byggda på metoden, tillhör därmed en viss grupp människor som sysslar med "seriös vetenskap" och därmed kan erhålla den status som gruppen har i "forskarsamhället". Thomas Kuhn talar om paradigmskiften i den vetenskapliga utvecklingen och antyder att det just handlar om att "bli accepterad" med ett visst sätt att producera uppsatser och artiklar med det rätta observationsspråket. Kuhn påpekar att perioder av stabilitet följs av perioder av "genombrott" då ett delvis nytt språk uppträder och etablerar en ny maktstruktur inom gruppen som använder detta språk. [11. Reflektion och värdering: Kan du tänka dig att språket i naturvetenskapen är ett imiterande? Att forskare egentligen sysslar med att imitera andra forskare och komma med något "nytt" så att de får en viss status?] Skriv din kria utifrån följande frågeställningar: Hur uppfattar du naturvetenskapens pretentioner på att säga "sanningen"? Kan du tänka dig att bli forskare inom något naturvetenskapligt område? Tror du att det vetenskapliga språket korresponderar till en yttre sann verklighet? Tror du ekonomiska och ideologiska faktorer spelar roll i vetenskapens utveckling? Hur förklarar du att många människor använder det religiösa språket? Tror du att samma person kan använda båda språken utan konflikt? .