-- läsa bör man annars dör man --

Då Sören Hellgren kom hem lite på snusen tog han bara av sig
galoscherna i tamburen. Han sköt hatten i nacken, knäppte upp
rocken och stegade in och försökte verka glad och obesvärad.

- Nu kommer jag. Är jag väntad? sa han en smula spydigt.
Han höll ut en påse mot sin hustru.

Hon höll på att damma. Hon hade nyss rivit ner en massa saker
från byrån och ställt dem på bordet. Hon hade bara för en minut
sen ryckt till sig dammtrasan, men nu försökte hon låtsas som om
hon hållit på länge. Men hon hade nyss lämnat fönstret. I flera
timmar hade hon stått där och stirrat efter honom.

- Du skulle ju bara gå fram och tillbaka, sa hon nu.
- Jag har också gått fram och tillbaka, flinade han.
- Du skulle ha varit tillbaka senast ett, sa hon.

- Och nu är hon sex, sa han.
- Varför håller du inte ord?
- Ska du inte titta i påsen?

- Du kan ställa den där, sa hon. Du ser ju att jag dammar.
- Jag tycker inte om din ton, sa han.

- Varför tar du inte av dig? sa hon.
- Varför tittar du inte i påsen?

- Ta av dig, sa hon men tittade i påsen.

Det låg några äpplen, ett par apelsiner och en liten klase
vindruvor i den.

- Säga va man vill, men en snäll gubbe har du fått, sa h,t;:
tog henne under hakan.

Hon ryggade tillbaka.

- Just så lagom tycker jag. Ta av dig, Sören!

Han låtsades inte höra henne utan gick runt bordet och började
vissla.

- Inga brev?
- Nej, sa hon.
Han ställde sig vid skrivbordet och började plocka i nåera

per. Han fortsatte att vissla. Han fortsatte att gå runt bordet. Han
gick vitsigt på klackarna och klatschade sen till med tåspetsarna.
Hon fortsatte att damma utan att se på honom. När han kom
bakom henne började han steppa. Han utförde en liten virvel. Det
var en invit.

- Hör du inte? sa han sen han upprepat virveln tre gånger.
Men hon fortsatte att damma med ryggen vänd mot honom.
Då grep han tag i henne över höfterna och försökte kyssa henne
på halsen. Men hon knuffade till honom och skrek:

- Låt bli det där!

- Jaså, det låter så, sa han. Man är inte välkommen hem,
nå, så kan man väl gå igen då.

Han gjorde en mycket överlägsen grimas och lutade sin kropp
bakåt.

- Då går man väl då ...

- Stanna! ropade hon och snodde runt. Du måste stanna.
Hon såg på honom med mörka, förtvivlade ögon.

Hon var blond och grovt byggd. Hon var mycket prydlig,
blå klänning och sitt vita förkläde. Hon hade fylliga, starka armar,
en bred haka och en envis mun. Hennes väninnor sa ofta att hon
skulle ta Sören "klokt". Hon förstod vad de menade, men hon
förmådde aldrig praktisera den kloka metoden. Hon kunde
lirka med honom. Hon kunde inte låtsas nöjd. Hon kunde inte
glömma att han var full och hade felat.

- Ge mig en puss, sa han.

- Snälla Sören, du vet att jag vill ditt eget bästa. Ta av dig!

- Ge mig en puss, sa han.

Hon gjorde våld på sig och gick fram till honom, tog av honom
hatten och strök hans hår. Han lyfte upp hennes haka och kysste
henne. Hon kunde inte hindra att ett par tårar rann nerför kin-
derna.

- Varför gråter du? sa han. Jag kommer ju hem och är snäll.

- Du skulle ha kommit hem som du sa, sa hon och strök honom
över bröstet. Jag har stått här och väntat ...

- Litar du inte på mig? sa han.

- Får jag ta av dig rocken?

- Ingen brådska.

- Men det är ju ingen mening i att ha rocken på sig, sa hon.
Ta av dig och lägg dig å vila. Jag ska laga riktigt god mat åt dig.

- Jag är inge hungrig, sa han.

- Det förstås, sa hon och blev åter bitter. Du har förstås suttit
på Runan och ätit och spritat.

- Men nu kommer jag hem och är snäll, sa han.

- Hur mycket pengar har du gjort av med?

Han tog ett steg ifrån henne och var väldigt förolämpad. Han
slog näven i bordet och skrek:

- När jag kommer hem och är snäll så vill jag se glada miner,
mnars går jag ut igen. Har du förstått?

- Ta av dig rocken, bad hon och gick inpå honom och försökte
å den av honom, men han slog bort hennes händer.

- Man kommer hem och är snäll, men man möts av sura mi-
ner! skrek han. Inte underligt att man håller sig borta när man
gått sta och gift sig med en som du. Skulle jag vara sämre än jag
är så skulle du aldrig få se mig hemma nån gång. Men jag, jag
kommer hem och är snäll och har köpt frukt åt dig, men du tittar
inte i påsen ens.

- Jag har sett i den, sa hon.

- Men du har fantamej inte tackat, skrek han.

- Tack ska du ha, sa hon och räckte honom handen, men han
log undan den.

- Jag ser inte ett spår av tacksamhet hos dig, förbannade hyck-
erska! skrek han.

- Som du vill, sa hon och kände att hon inte orkade mera.

Åh, tänkte hon, om jag vore annorlunda skapad ändå! Jag
borde vara som Anna. Hon skrattar och är glad hur hennes gubbe
än kommer hem. Hon lirkar med honom och får kläderna av
honom och får honom i säng. Ibland slår han henne, men hon ler
mot honom iallafall. Man kunde tro att hon inte känner någon-
ting, men det gör hon. Hon lider. Jag känner henne. Åh, jag bor-
de vara som hon!

Hon gick in i köket. Han satte på sig hatten igen. Han satte
den svajigt på nacken. Det gula håret föll nerför hans panna. Hon
tyckte fantastiskt mycket om honom. Hon hade velat trycka ho-
nom intill sig. Hon hade velat tala om för honom att hon hatade
sig själv bara för att hon inte var lättsinnig och sån som han ville
att hon skulle vara.

- Man kommer hem och är snäll, sa han.

Han ställde sig på tröskeln mellan rummet och köket.
- Man kommer hem och är snäll, sa han igen.

Han blev väldigt glad åt dessa ord. Fast han redan sagt dem
flera gånger var det som om han aldrig känt till dem förrän nu.
tyckte han. Det finns inga sannare ord! Dom är precis på pricken!
tänkte han, och han spikade fast dem i taket och dom blev en
trapets och han kunde hänga upp hela sitt liv på trapetsen och
det bar ändå.

- Man kommer hem och är snäll, sa han. Vet du av att jag
kunnat dröja kvar mycket längre nere i stan? Jag kunde ha haft
förbannat roligt nu. Istället kommer man hem och är snäll mot
en surkona. Fyhelvete va snäll och dum jag är!

Hon gick fram och tillbaka i köket och visste inte vad hon
skulle ta sig till.

- "Stanna med oss du", sa Rickard till mig. "Tids nog kommer
du hem." Nej, sa jag, min lilla gumma väntar på mig. Jag vill gå
hem till min lilla gumma. "Står du under toffeln?" skrek Rickard.
Ihelvete, skrek jag. Men jag gillar att vara hemma. Jag gillar mic:
lilla gumma för hon är förbannat präktig. "Följ med till Gambri-
nushallen åtminstone", sa han. Nej stopp, sa jag. Jag ska hem till
min lilla gumma. "Du har vissnat", sa han. "Vi ska ha förbannat
livat nu snart. Jag har nos på en helpanna. Jag är nästan förban-
nat säker på att kunna lägga labb på en helpanna innan kvälln—,
sa han. "Du får följa med hem till mig, Sören. Vi ska ha inihelvete
roligt hemma hos mig", sa han. Nej, sa jag. Nu går jag hem. Jag
ska kila in till Bergs och köpa lite frukt åt gumman min, sa jag.
Hon svärmar så förbannat för vitaminer, sa jag, och jag sa bara
gott om dig din förbannade surkona.

Hon stod vid spisen med ryggen mot honom.

- Man kommer hem och är snäll, sa han igen och var väldigt
glad åt att ha funnit dessa ord. De hängde som en trapets ovanför
hans huvud, och han hoppade upp och grep tag i trapetsen och
han kunde göra många förunderliga volter. Han tog också en hel
massa händelser och slängde upp och trapetsen höll förbannat bra
vad än han slängde opp. Ibland hängde han förresten bara på ena
sidan, men det höll ändå.

- Man kommer hem! sa han bara.

Han var väldigt förvånad över att han var hemma. Det var
kolossalt märkvärdigt att han stod där han stod.

- Herregud! skrek han. Jag kunde ha följt med Rickard. Hau
är den verkligt glada laxen. Tjo, va man kunde haft livat just nu!
Man kunde ha fått kommi med på en helpanna, och Rickard ha-
de kunnat skaffa luder åt en. Man hade kunnat ligga med nån
jäkligt upplagd tjej vid det här laget. Men så går man hem hit
istället.

- Sören, sa hon och kom fram till honom och la sina händer
på hans axlar. Du vet att jag vill ditt bästa. Ta av dig. Du kom-
mer bara att få ångra dig i morron om du går ner till stan en
gång till. Tänker du inte på mig, så tänk på pengarna.

Han stötte bort henne och höll henne en armslängd ifrån sig.

- När jag ser på dig, sa han, så blir jag meråmer förvånad att
jag kommit hem. Fyhelvete, va jag måtte vara snäll! När jag ser
på dig så går det verkligen opp i skallen på mig, att jag måtte
vara den snällaste karn på jorden.

Hon lämnade honom och visste inte vad hon skulle göra.
- Fyhelvete va jag är snäll! skrek han.

Hon önskade att hon kunde le. Hon önskade att hon kunde
nojsa med honom. Anna kunde nojsa med sin gubbe när han
kom hem full. Fast det sved i hennes hjärta brukade Anna skratta
och le. Han fick inte ana något om hur svårt hon hade det. Anna
var en underbar kvinna. Dit upp kunde hon aldrig nå. Hon kunde
inte vara lättsinnig. Hon kunde inte skjuta ner det som var rätt
och riktigt och förtiga det. Hon var en bunden och ofri människa,
det visste hon, men hon kunde inte göra något åt det.

Hon gick in i skafferiet och plockade ett handfat fullt med
potatisar. Sen tog hon handfatet till slaskledningen och började
tvätta av dem. Det hela var onödigt, för själv ville hon inte ha
mat och han ville inte heller ha mat. Men det lättade att ha något
att göra.

- Man kommer hem och är snäll, sa han igen, men nu kände
han sig inte så glad som nyss.

Han såg sig omkring och det var nästan tomt i hans ansikte.
Orden var inte längre en trapets ovanför hans huvud. De var ett
staket mellan honom och henne. Om hon uppskattat att han kom-
mit hem ändå! tänkte han. Om hon uppskattat hans fruktpåse.
Om hon förstått att han inte bara fallit för frestelser utan också
övervunnit en hel del, ja, att han övervunnit de svåraste, då skulle
han inte stå här med rock och hatt, då skulle han ha henne i sin
famn nu.

- Man kommer hem och är snäll, sa han.

Men nu fick han ingenting ut av orden. Han blev förtvivlad.
Herregud, tänkte han, så dumt och misslyckat vårt äktenskap är
Så dum och misslyckad jag är. Jag borde vara annorlunda. Tyra
borde ha fått en annan karl. Alla säger att hon är den präktigaste
kvinnan häromkring. Hon kan hushålla hon! Varför ihelvete är
jag inte lika präktig som hon? Varför kan jag inte få en smula av
hennes stadga?

Han såg på henne. Hon hade knutit ett smutsigt, randigt för-
kläde över det vita och satt nu på en stol med det stora handfatet
i knät. Bredvid sig på golvet hade hon ställt en vit emaljhämtare
med något vatten. I handen höll hon en gul potatisskalare. Hon
hade redan skalat flera. Med jämna mellanrum plumsade en vit,
vacker potatis ner i hämtarn. Hon skalade noga med tunna skal,
och alla svarta ögon petade hon bort med spetsen. Snart täckte
skalen över alla potatisarna i handfatet. Hon måste köra händer-
na allt djupare för att få tag i dem.

Han stod länge och såg på. Förtvivlan djupnade i honom. Han
kunde inte bära den utan att bli desperat.

- Man kommer hem och är snäll! skrek han igen. Men fast man
kommer hem och är snäll så möts man av en jävla surkona som
inte håller en för ett nå. Jag behövde bara se ögonvitan din när
jag kom innanför dörrn för att förstå att: Gud va jag är dum som
kommer hem till den där och är snäll.

Hon teg och skalade. Hon förstod nu att han skulle gå till stan
igen. Han skulle fortsätta att dricka och göra av med pengar och
förstöra sin kropp och sitt samvete. Han skulle följa med den där
Rickard hem. Dom skulle supa sig redlösa och så skulle dom ha
andra kvinnor.

Ah! Det sprängde i henne. Varför hade hon inte blivit annor-
lunda? Varför kunde hon inte pruta av på det hon önskade för att
vara honom till lags?

- Man kommer hem och är snäll! skrek han. Men här hemma
kan man inte vara. Ajöss!

Han lutade sig in genom dörröppningen över sina ords staket.
Han kände att han nådde bottenrekord i uselhet, men han kunde
inte hindra den föraktfulla grimasen mot henne och den nedsät-
tande åtbörden.

- Ajöss, surkona! skrek han.

Han svängde om och började vissla. Han gick några varv runt
bordet. Så ställde han sig att steppa. Det var till avsked:
Trararapp rapp rapp! Trararapp rapp rapp!

Hon hade upphört att skala. Hon stirrade ner i handfatet på
de smala, smutsgråa, slingrande skalen. Hon fick plötsligt för sig
att det var en hjärna, en människohjärna, eller kanske Guds hjär-
na, eller kanske tillvarons hjärna, som låt utstjälpt i handfatet i
hennes knä.

Hennes förtvivlan slöt sig och blev på något sätt definitiv. Den
fick en utompersonlig räckvidd. Den omfattade hela verkligheten.
Ingenting kunde rädda sig över på en soligare sida. Det mest
fundamentala var anfrätt. Allting var förtvivlan värt.

Den smärta som grep henne var nästan bedövande. Den svepte
in henne i en svart sky. Hon skulle ha förintats om det fortgått,
tänkte hon sen. Hon skulle inte ha kunnat existera i dess fasans-
fulla krets. Långt, långt borta hörde hon Sörens hånfulla avskeds-
stepp. Den dog meråmer bort och nådde nästan ytan av ljudlös-
het.

Då rusade hon plötsligt upp och sprang in i rummet och kasta-
de sig mot honom.

- Sören! Jag är så fruktansvärt rädd! skrek hon. Du måste
hjälpa mig!

Hon slet i honom och sög sig fast vid hans mun.

- A, vad jag älskar dig, vad jag älskar dig högt! viskade hon
mot hans kind. Förlåt mig. Det är mitt fel. Tro mig ändå. Jag
älskar dig så oerhört. Jag skulle vilja vara precis som du vill ha
mig.

Han blev nästan nykter. En iskall påle slogs tvärs igenom ho-
nom. Han blev så skamsen att han varken kunde svälja eller an-
das. Han kände att han snart skulle brista i gråt om hon inte upp-
hörde att viska såna ord som nu. Ah! Han hade kunnat offra sitt
liv för att få se henne strålande. Han kände att han var ovärdig
allt annat. Att smeka henne, att kyssa henne: allt sådant var
omöjligt och oförlåtligt. Han hade kunnat dö för henne, ingenting
annat skulle utplåna hans skuld.

- Skit i busen, sa han med tjock röst. Låt honom gå i för-
därvet.

Men hon drog honom till schäslongen. Hon fick av honom roc-
ken, kavajen och kragen. De la sig ner och tryckte sig mot varann
och de låg alldeles stumma timme efter timme. Värken i deras
själar lossnade. Han visste att han inte blivit annorlunda. Hon
visste att hon inte blivit annorlunda. Båda visste att vad som hände
i kväll skulle upprepas, kanske nästa lördag, kanske någon annan
dag. Men denna vetskap var inte längre ett hinder mellan dem.
Den kom dem tvärtom att smaka varandra djupare och helare.