-- läsa bör man annars dör man --
|
|
|
|
|
| ERSKINE CALDWELL: Candy-Man Beechum Det var drygt en och en halv mil från Ogeechees Sumpmarker, ner- ifrån sågverket och upp till åsens kam, men för Candy-Man var det bara som ett enda stort steg. Det var en syn att skåda de kliv han tog över mellersta Georgias avloppsdiken. -Vart ska du ta vägen, Candy-Man? -Undan ur vägen och akta tårna, för jag ska bort och träffa min flicka. Hon står redan färdig och väntar på mej. Kaninerna skvatt iväg till sina ihåliga trädstammar, där inte de där stora, klampande fötterna kunde komma åt dem. - Akta dej bara, så du inte trampar några vita på tårna, Candy- Man, sa Lille Bob. För dom vita ska alltid gå före, det vet du. Candy-Man Beechum slängde ena benet över staketet som om det hade gällt att kliva över ett krattskaft. Han stod där grensle över staketet ett tag och såg på den svarte pojken. Det började skymma här nere i låglandet och han hade drygt en och en halv mil att gå. - Jag är inte den som går i vägen för några vita, sa Candy-Man, inte mer än jag behöver. Jag kör deras mulor och släpar deras tim- mer, men när kvällen kommer, är det jag som sticker iväg långt bort där inga vita finns. Ugglorna började vakna till liv i trädkronorna. Dessa skrikfåglar gladde sig åt att se solen gå ner. Den svarte pojken på stallbacken kliade sig i huvudet och stirra- de in i solnedgången. Om han inte hade haft alla mulorna att fodra och om han hade haft en kvartsdollar på fickan, skulle han bra gär- na ha velat slå följe med Candy-Man. Det var lördagskväll och såna kvällar stektes massor av kattfisk i stan. Stekt kattfisk luktade så gott, det ville han gärna ha. - Snart ska jag allt skaffa mej en flicka själv, sa Lille Bob. - Laga så du inte råkar kasta dina ögon på Candy-Mans flicka bara, så ska jag gärna ge dig ett handtag. Säg ifrån bara. Han slängde andra benet över staketet och stack iväg mot höglandet. En och en halv mils väg från sumpmarkerna och upp till åsens kam, sedan var han framme. Buskarnas grenar vippade kring hans ben, där hans ben hade varit. Inte kunde han ge sig till att vän- ta på att några sumpmarksbuskars grenar skulle hinna vippa tillba- ka. Upp utefter timmervägen och tvärs över åkrarna, tre plogfåror i steget. Candy-Man Beechum var på väg. Några färgade pojkar släpade fötterna efter sig på landsvägen. Han var i kapp dem, innan de hann vända på huvudet. - Undan ur vägen och akta tårna, hojtade han, här kommer jag! - Vart ska du ta vägen, Candy-Man? De fick springa för att hålla takten med honom. De fick sno sig för att hänga med hans långa ben. Han tog pusten ur dem. - Det var visst nån som undra vart jag skulle ta vägen, sa Candy- Man. Jag råkar ha en gul flicka, som jag tänker uppvakta i kväll, det är dit jag är på väg. - Då är det nog säkrast att du tutat i hornet, Candy-Man, innan du öppnar dörrn. Gula flickor brukar inte tycka om att bli överras- kade. - Det kan nog hända med andra flickor, men du vet inte vad du talar om, gosse. Candy-Mans flicka står alltid vid dörrn och väntar. - Då är det nog bäst du snor på, om du ska hinna med nånting till måndag morron. Pojkarna sackade efter och stannade för att pusta ut. Det fanns ingen möjlighet att hålla takten med den där sju fot långa mulåsne- kusken en lördagskväll. Landsvägen gick alldeles för krokigt för Candy-Man. Han stack iväg tvärs över fälten, som dragen i ett snöre mot en hägrande por- tion stekt kattfisk. Stadens ljus flög honom till mötes som en svärm eldflugor. En dryg mil till stan, en knapp halvmil kvar, innan han fick knacka på den gula flickans dörr. Landsvägen rätade ut sig, Candy-Man tog an den igen och mar- scherade rätt in i stan. Gamla mäniskor till häst eller i vagn och ungt folk som drog kärror och vagnar på gatan vek åt sidan för att låta honom passera. - Varför har du så bråttom, Candy-Man? - Se upp här niggrer, så ni inte får ögonen fulla av damm, för här kommer Candy-Man. - Vart ska du ta vägen, Candy-Man? - Jag har en flicka, som står och väntar vid sin dörr. Hon tycker inte om att man låter henne vänta. - Det är nog bäst att du tar det lugnt ett tag nu, Candy-Man, för nu kommer du till dom vitas stad. Och dom tycker inte om att niggrer rusar fram på det här viset. - När solen har gått ner, är jag min egen herre. Jag har inte tid att stanna och titta efter vad folk har för färg. Gammalt folk skrockade och mulorna föll i trav. De tyckte inte om den där stora björnens sätt att låta. - Kan inte jag få följa med, Candy-Man? tiggde de unga snob- barna. Jag skulle inte ha nånting emot att plocka en unghöna så här på lördagskvälln. - I min hönsgård är det jag som är tupp, sa Candy-Man. Jag hugger sporrarna i varenda främmande, som sticker dit näsan. Håll er undan, svartingar, undan här! Utför gatan trampade han, mitt ute i körbanan. På trottoarerna fick han inte plats när han hade så här bråttom. En portion stekt kattfisk bara, sen skulle han iväg igen. Den gula flickan väntade och det var ingen tid att förlora. En mil låg redan bakom honom, en knapp halvmil kvar. På måndag morgon fick nog maskinisten tjuta i sågverksvisslan som om det gällde att väcka döda. Lukten av stekt fisk drog honom direkt till fiskrestaurangens dörr. Det kanske inte var kattfisk, det kanske var multe, men det luktade lika gott det. Han hade int tid att beställa några specialrätter. Han stod med handen på dörrhandtaget. Så fort han hade äitit, måste han iväg igen. Han såg den gula flickan, som stod och vän- tade på honom, bara en halvmil därifrån. Alla pojkarna satt och åt därinne. Rummet var fullt av männi- skor, som var lika hungriga som han själv. Fisken fräste i pannorna på spisen och isboxen var halvfylld ännu. Det fanns god mat till- räckligt för hundra hungriga människor. Han stod fortfarande med handen på dörrhandtaget och drog in dofterna i näsan. Om han bara kunde skaffa pengarna, skulle han köpa en hel låda kattfisk och sätta i sig varenda en själv. - Varför har du så bråttom, Candy-Man? - Jag har ingen tid att förlora, vita herre. Låt mej gå. Poliskonstapeln öppnade handklovarna och sträckte fram dem. Candy-Man drog sig undan. - Det är nog bäst att låsa in dej, så spar man en massa besvär. Jag är förbannat trött på att jaga bråkiga niggrer runt hela stan varenda lördagsnatt. -Jag har aldrig gjort en människa något förnär, och jag slåss ald- rig, det är säkert. Du har tagit fel på nigger, vita herre. Det måste vara något fel det här. Jag är bara på väg för att träffa min flicka. - Jag tror nog att jag tar det säkra för det osäkra och låser in dej till måndag morron i alla fall. Sträck fram händerna, nigger! Candy-Man drog sig undan. Han tänkte på sin gula flicka. Han kände ingen lust att byta henne mot en fängelsecell. Han drog sig undan. - Stå stilla, nigger, annars skjuter jag ner dej. Ett steg till, så smäl- ler det. - Låt mej vara, vita herre. Jag ska inte äta en gång, jag ska gå rätt ut ur stan. Jag måste träffa min flicka, innan solen går upp på mån- dag morron. Candy-Man drog sig undan. Polisen släppte handklovarna och drog upp revolvern. Han sköt på Candy-Man och Candy-Man föll. - Det behövdes väl inte , vita herre. Jag är ju bara en stor svart nigger som det kliar i fötterna på. Jag tycker mycket bättre om att röra på mig än att stå stilla. Folk kom springande men en del vände och gick åt andra hållet. Några stod och tittade på Candy-Man, medan han kände på sina ben för att se om de kunde bära honom. Han hade ännu en halvmil kvar, innan han var uppe på åsens kam. Allt fler människor trängdes omkring honom och polisen stop- pade ner revolvern. Candy-Man försökte resa sig och fortsätta vä- gen fram. Den gula flickan stod och väntade på honom, stod vid sin dörr och väntade. - Det var tråkigt att du skulle behöva skjuta mej, vita herre. jag har aldrig besvärat vita människor, och varför skulle dom inte låta mej vara ifred. Men det tjänar inte mycket till att leva, om det är meningen att det ska vara så här. Jag får nog blåsa ut ljuset och som- na. Ge mej en filt bara att dra över min arma kropp. - Håll käften, nigger, sa den vita herren. Om du inte håller mun, ska jag hjälpa dej på väg med ett skott till. Folk drog sig undan ett stycke för att inte stå alltför nära. Polisen lade handen på revolverkolven, för att vara beredd. - Jaså, det är så det är meningen att det ska vara. Undan ur vä- gen för Candy-Man Beechum då, för här kommer jag. (Översättning Sven Barthel)
|
|
|