-- läsa bör man annars dör man --
|
|
|
|
|
| RAYMOND CARVER: KAN DU INTE VARA TYST, ÄR DU SNÄLL? När Ralph Wyman var arton år och skulle flytta hem- ifrån fick han rådet av sin far, rektor för Jeffersonsko- lan och trumpetsolist i Weavervilles välgörenhetsfö- renings orkester, att livet var en mycket allvarlig sak, något som fordrade styrka och beslutsamhet av en ung man som skulle ta sitt första steg ut i världen, ja, livet var ett strävsamt företag, det visste alla och envar, men på samma gång givande, enligt vad Ralph Wymans far ansåg och sade. Men i college hade Ralph dimmiga framtidsplaner. Han fick för sig att han ville bli läkare och han fick för sig att han ville bli advokat, och han gick på förbere- dande kurser i medicin och kurser i rättshistoria och affärsjuridik, innan han kom fram till att han varken hade den känslokyla som krävdes för medicinen eller den förmåga till ihärdiga studier som krävdes för juri- diken, särskilt som dessa studier tycktes vara beroende av arv och förmögenhet. Visserligen fortsatte Ralph att gå på en och annan föreläsning i biologi och företags- ekonomi, men han gick också på föreläsningar i filoso- fi och litteraturhistoria och hade en känsla av att han befann sig på gränsen till nån sorts fantastisk själv insikt. Men den kom aldrig. Det var under den här pe- rioden - hans värsta downperiod, som han senare kal- lade den - som Ralph var så gott som övertygad om att han skulle få ett nervöst sammanbrott; han var med- lem i en studentklubb och drack sig full varje kväll. Han drack så mycket att han blev ryktbar och fick smeknamnet "Jackson", efter bartendern på The Keg. Men under tredje året kom Ralph under inflytande av en ovanligt inspirerande lärare. Lektor Maxwell het- te han; Ralph skulle aldrig glömma honom. Det var en stilig, älskvärd man på några och fyrtio, med värdigt uppträdande och en antydan till sydstatsaccent. Han hade studerat vid Vanderbilt och i Europa och senare varit knuten till ett par litterära tidskrifter på östkus- ten. Nästan över en natt, skulle Ralph säga senare, be- stämde han sig för att slå in på lärarbanan. Han slutade dricka fullt så mycket, började på allvar gå in för sina studier och blev inom ett år invald i Omega Psi, den fina journalistklubben, och i Engelska klubben; dess- utom blev han ombedd att ta med sig sin cello, som han inte hade tittat åt på tre år, och vara med i en kam- marorkester som några studenter höll på att bilda; han blev till och med vald till avgångsklassens förtroende- man. Det var det året han träffade Marian Ross - en förnämt blek och slank flicka som satte sig bredvid ho- nom på en Chaucer-föreläsning. Marian Ross hade långt hår och höghalsade jump- rar och gick alltid omkring med en läderväska som hängde i en lång rem över axeln. Hennes ögon var sto- ra och tycktes fånga in allting med en enda blick. Ralph gillade att gå ut med Marian Ross. De brukade gå på The Keg och några andra ställen dit alla gick, men de lät aldrig sitt umgänge inkräkta på studierna, inte ens efter förlovningen som ägde rum följande sommar. De studerade flitigt, och så småningom gav bägges föräldrar sitt samtycke till partiet. Under våren gjorde Ralph och Marian praktiktermin vid samma skola i Chico och i juni genomgick de examensproven samtidigt. Två veckor senare gifte de sig i St James Episkopalkyrka. Kvällen före bröllopet hade de fattat varandras hän- der och högtidligen lovat att för evigt bevara äktenska- pets spänning och mysterium. På bröllopsresan tog de bilen till Guadalajara, och även om de båda två tyckte det var roligt att se de fall- färdiga kyrkorna och de illa upplysta museerna och att gå ut och shoppa och botanisera på salutorget på efter- middagarna, kände sig Ralph i hemlighet förfärad över smutsen och den ohöljda lustan som han såg om- kring sig och längtade tillbaka till tryggheten i Kalifor- nien. Men den syn som han alltid skulle minnas och som oroade honom allra mest hade ingenting med Mexiko att göra. Det var sent på eftermiddan, nästan kväll, och Marian stod orörlig med armarna stödda mot järnräcket till balkongen på deras casita när Ralph kom gående längs den dammiga vägen nedanför. Hennes hår var långt och hängde fram över axlarna, och hon såg inte på honom utan stirrade på nånting i fjärran. Hon hade på sig en vit blus med en klarröd scarf om halsen, och han kunde se hur det vita tyget stramade över brösten. Ralph bar en flaska mörkt, oetiketterat vin under armen, och hela scenen på- minde honom om nånting ur en film, ett intensivt dra- matiskt ögonblick där Marian passade in men inte han. Innan de åkte på bröllopsresa hade de tackat ja till varsin lärartjänst vid en high-school i Eureka, en stad som låg i skogsregionen i norra delen av staten. Efter ett år, när de försäkrat sig om att skolan och stan var exakt vad de ville satsa på för framtiden, betalade de handpenning på en villa i Fire Hill-distriktet. Utan att egentligen tänka närmare på saken kände Ralph att han och Marian förstod varann fullkomligt - i varje fall så väl som två människor kan förstå varann. Dessutom kände Ralph att han förstod sig själv - vad han klarade av, vad han inte klarade av, och hur långt han skulle komma med den blygsamma uppfattning han hade om sin egen förmåga. Deras två barn, Dorothea och Robert, var nu fem och fyra år gamla. Några månader efter Roberts födel- se blev Marian erbjuden en tjänst som lärare i franska och engelska vid ett college i utkanten av stan, och Ralph fortsatte med sitt gamla lärarjobb. De ansåg sig vara ett lyckligt par; bara en enda gång hade deras äk- tenskap fått sig en törn, och det var längesen nu, för två år sen till vintern. Det var en sak som de aldrig hade pratat om sen dess. Men ibland tänkte Ralph på det - ja, han erkände villigt att han tänkte på det mer och mer. Allt oftare projicerades fasansfulla bilder framför hans ögon, vissa ofattbara detaljer. Han hade nämli- gen fått för sig att hans fru hade varit otrogen med en man som hette Mitchell Anderson. Men nu var det en söndagskväll i november och bar- nen låg och sov och Ralph var sömnig och satt i soffan och rättade skrivningar och hörde dämpad radiomu- sik från köket där Marian höll på att stryka tvätt, och han kände sig oerhört lycklig. Han satt kvar en stund och stirrade på skrivningarna framför sig, och så sam- lade han ihop dem och släckte lampan. "Är du klar, älskling?" sa Marian och log när han vi- sade sig i köksdörren. Hon satt på en hög pall, och hon ställde strykjärnet på ända som om hon hade väntat på honom. "Nä, det är för jävligt", sa han med en överdriven grimas och slängde skrivningarna på köksbordet. Hon skrattade - glatt, sorglöst - och lutade sig fram för att bli kysst, och han gav henne en liten puss på kinden. Han drog ut en stol från bordet och satte sig, vägde bakåt på stolsbenen och såg på henne. Hon log igen och så sänkte hon blicken. 'Jag håller redan på att somna", sa han. "Kaffe?" sa hon och sträckte sig fram och kände på kaffebryggaren med baksidan av handen. Han skakade på huvudet. Hon tog upp cigarretten som låg och brann i askfa- tet, drog några bloss på den medan hon stirrade i gol- vet, och så la hon tillbaka den i askfatet. Hon såg på honom, och ett ömt uttryck for över hennes ansikte. Hon var lång och smidig, med snygga bröst, smala höf- ter och stora underbara ögon. "Tänker du på den där festen nån gång?" frågade hon, fortfarande med blicken fäst på honom. Han blev förbluffad och ändrade ställning på stolen, och så sa han: "Vilken fest? Du menar den där för två tre år sen?" Hon nickade. Han väntade, och när hon inte kom med nån mer kommentar sa han: 'Ja? Nu när du drar upp det, hur var det egentligen?" Och så: "Han kysste dig ju den där natten, inte sant? Jag menar, det vet jag att han gjorde. Visst försökte han kyssa dig, stämmer inte det?" "Jag kom bara att tänka på det och så frågade jag dig, det är allt", sa hon. "Ibland tänker jag på det", sa hon. "Nå, gjorde han det eller inte? Marian, få höra nu", sa han. "Tänker du på den där natten nån gång?" sa hon. Han sa: "Nej vars. Det var ju så länge sen. Tre fyra år sen. Nu kan du berätta hur det var", sa han. "Det är fortfarande gamle Jackson du pratar med, om du minns mig?" Och plötsligt skrattade de båda två och plötsligt sa hon: "Jo." Hon sa: "Han kysste mig faktiskt ett par gånger." Hon log. Han visste att han borde försöka le han också, men han kunde inte. Han sa: "Förut har du sagt att han inte gjorde det. Du sa att han bara la armen om dig medan han körde. Vilket är sant?" "Vad gjorde du så där för? "sa hon frånvarande. "Var har du varit hela natten?" skrek han där han stod över henne med armen höjd för att slå henne igen. Så sa hon: Jag har inte gjort nånting. Varför slog du mig?" sa hon. "Hur kom vi in på det här?" sa hon. "Det var du som drog upp det", sa han. Hon skakade på huvudet. 'Jag förstår inte varför jag kom att tänka på det." Hon sög på överläppen och stir- rade i golvet. Så rätade hon på axlarna och tittade upp. "Älskling, om du hjälper mig och flyttar undan strykbrädan så gör jag i ordning en toddy åt oss. Rom- toddy. Vad säger du om det?" "Toppen", sa han. Hon gick ut i vardagsrummet och tände lampan och böjde sig ner för att ta upp en tidskrift från golvet. Han betraktade hennes höfter under den skotskrutiga ylle- kjolen. Hon gick och ställde sig i fönstret och tittade ut på gatlyktan. Hon slätade till kjolen med handflatan och så började hon stoppa ner blusen innanför lin- ningen. Han undrade om hon undrade om han iakt- tog henne. När han hade ställt in strykbrädan i skrubben på ve- randan gick han tillbaka och satte sig, och när hon kom ut i köket sa han: "Nå, vad var det mer som hände mellan dig och Mitchell Anderson den där natten?" "Ingenting", sa hon. 'Jag tänkte på nåt annat." "Vadå?" "På barnen, på en klänning som jag vill köpa åt Do- rothea till påsk. Och på lektionen jag ska ha i morgon. Jag undrade just om jag skulle låta dom pröva på lite Rimbaud", och så skrattade hon. "Det var inte mening- en att jag skulle rimma - jag lovar, Ralph, jag lovar, det hände ingenting mer. Jag är ledsen att jag började pra- ta om det överhuvudtaget." "Ja ja", sa han. Han reste sig och lutade sig mot väggen intill kylskå- pet och betraktade henne medan hon hällde socker i ett par koppar och rörde i rommen. Vattnet började koka. "Men snälla du, nu har vi ju börjat prata om det", sa han, "och det är redan fyra år sen, så jag kan inte se nån vettig anledning till att vi inte skulle kunna prata om det om vi nu vill. Kan du?" Hon sa: "Det finns ju ingenting att prata om." Han sa: "Jag vill veta." Hon sa: "Veta vadå?" "Vad han gjorde mer än kysste dig. Vi är vuxna män- niskor. Vi har inte träffat Andersons på åratal och vi kommer förmodligen aldrig att träffa dom mer och det här hände för evigheter sen, så vad finns det för an- ledning till att vi inte skulle kunna prata om det?" Han var lite överraskad över att hans röst lät så resonlig. Han satte sig ner och tittade på bordduken och sen tittade han upp på henne igen. "Nå?" sa han. "Tja", sa hon med ett okynnigt leende och la huvu- det på sned som en liten flicka medan hon försökte minnas. "Nej, förresten. Jag vill faktiskt slippa." "För helvete, Marian! Jag menar allvar", sa han, och plötsligt insåg han att han gjorde det. Hon vred av gasen under kastrullen och la handen på pallen; så satte hon sig igen och hakade fast klack- arna om nedersta pinnen. Hon satt framåtlutad med armarna vilande över knäna och blusen stramande mot brösten. Hon plockade med nånting på kjolen och så tittade hon upp. "Du minns att Emily redan hade gått hem samtidigt som Beattys, och Mitchell hade stannat kvar av nån an- ledning. Förresten verkade han lite ur gängorna den där kvällen. Inte vet jag, dom kanske var osams, Emily och han, fast det vet jag ingenting om. Och så var det du och jag och Franklins, och så Mitchell Anderson som fortfarande var kvar. Vi var lite fulla allihop. Jag vet inte riktigt hur det kom sig, men Mitchell och jag råkade bli ensamma i köket en stund, och whiskyn var slut, det enda som fanns kvar var lite av det där vita vinet som vi hade druckit. Det måste ha varit närmare ett på natten för Mitchell sa: 'Om vi susar fram på jät- telika vingar kanske vi hinner innan spritbutiken stänger.' Du vet hur han kunde spela upp sig när han var på det humöret? Steppa och spela apa och ha sig? Hursomhelst så var han väldigt rolig. I alla fall verkade det så just då. Och väldigt full, kanske jag ska tillägga. Det var jag också för den delen. Det var en ren ingivel- se. Jag fattar inte varför jag gjorde det, Ralph, fråga mig inte, men när han sa kom så sticker vi - så sa jag okej. Vi gick ut på baksidan där han hade bilen. Vi gick precis som... som vi var... vi hämtade inte ens ytterklä- derna i garderoben, vi trodde att vi bara skulle vara borta några minuter. Jag vet inte vad vi tänkte, vad jag tänkte. Jag vet inte varför jag följde med. Det var en ingivelse, det är allt jag kan säga. En dum ingivelse." Hon tystnade. "Det som hände den där natten var mitt fel, och jag ångrar vad jag gjorde. Jag borde inte ha gjort en sån sak - det vet jag." "Herregud!" Ordet slungades ur honom. "Men du har alltid varit sån, Marian!" Och med ens insåg han att han uttalat en ny och djupsinnig sanning. Hans huvud svämmade över av anklagelser, och han försökte koncentrera sig på en enda i synnerhet. Han tittade ner på sina händer och la märke till att de kän- des lika livlösa som de hade gjort när han såg henne på balkongen. Han tog rödpennan som låg på bordet och så la han den ifrån sig igen. "Jag lyssnar", sa han. "Lyssnar på vadå"? sa hon. "Du skriker ju bara och gormar. Utan minsta anledning - älskling, det var ju ingenting!... Det var ingenting mer", sa hon. "Fortsätt", sa han. Hon sa: "Var har det tagit åt oss egentligen? Fattar du hur det här började? För jag fattar inte hur det här började." Han sa: "Fortsätt, Marian." "Det var ju ingenting mer", sa hon. "Det har jag ju sagt. Vi tog en tur med bilen. Vi pratade. Han kysste mig. I alla fall så fattar jag inte hur vi kan ha varit borta i tre timmar - eller vad det nu var du sa." "Berätta nu, Marian", sa han, och han visste att det var nåt mer och han visste att han alltid hade vetat det. Han kände hur det fladdrade till i magen, och så sa han: "Förresten. Vill du inte berätta så gör det inget. Det är nog lika bra att jag låter det vara med det här", sa han. Han tänkte flyktigt att han skulle ha varit nån annanstans i kväll och gjort nånting annat, att det skul- le ha varit tyst nånstans, om han aldrig hade gift sig. "Ralph", sa hon, "lovar du att inte bli arg? Ralph? Vi pratar ju bara. Lovar du det?" Hon hade flyttat över till en stol vid bordet. Han sa: 'Jag lovar." Hon sa: "Säkert?" Han sa: "Säkert." Hon tände en cigarrett. Plötsligt kände han en stark längtan efter barnen, efter att få lyfta upp dem ur säng- en, tunga och sömndruckna, och hålla om dem, låta dem sitta på varsitt knä, gunga dem tills de vaknade. Han koncentrerade all sin uppmärksamhet på en av de svarta små karosserna på bordduken och föreställ- de sig att han satt inne i den. Var och en av de svarta karosserna drogs av fyra små vita hästar som dansade på bakbenen och figuren som körde hade hög hatt och höll armarna uppsträckta, och ovanpå karossen var resväskor fastspända, och på sidan hängde nåt som såg ut som en fotogenlampa, och om han överhuvud- taget lyssnade så var det inifrån den svarta karossen. "...Vi körde raka vägen till spritbutiken, och jag satt kvar i bilen och väntade tills han kom ut. Han hade en kasse i ena handen och en sån där plastpåse med is i den andra. Han raglade lite när han klev in i bilen. Jag fattade inte hur full han var förrän han började köra igen. Jag la märke till hans sätt att köra. Det gick fruk- tansvärt långsamt. Han satt hopsjunken över ratten. Ögonen stirrade. Vi pratade en massa, men det var mest svammel. Jag minns inte. Vi pratade om Nietz- sche. Strindberg. Han regisserade Fröken Julie för and- ra säsongen. Och så nåt om att Norman Mailer hade stuckit en kniv i bröstet på sin fru. Och sen stannade han en stund mitt på vägen. Och så tog vi varsin klunk ur flaskan. Han sa att han inte stod ut med tanken på att jag skulle få en kniv i bröstet. Han sa att han skulle vilja kyssa mitt bröst. Han körde in till vågkanten. Han la huvudet i mitt knä..." Hon pratade hastigt på, och han satt med händerna knäppta på bordet och betraktade hennes läppar. Hans blick flackade hit och dit i köket - spis, servett hållare, spis, skåp, brödrost, tillbaka till hennes läppar, tillbaka till karossen på duken. Han kände en egen- domlig åtrå till henne ila genom ljumskarna, och sen kände han karossens jämna vaggande och han ville ropa stopp och sen hörde han henne säga: "Nå, ska vi? sa han." Och sen sa hon: "Det var mitt fel. Det var helt och hållet mitt fel. Han sa att jag fick bestämma, jag fick göra precis som jag ville." Han slöt ögonen. Han ruskade på huvudet, försökte komma på alternativ, andra upplösningar. Han undra- de rentav om han skulle kunna återuppliva den där natten för två år sen och föreställde sig hur han kom in i köket just som de var på väg ut genom dörren, hör- de sig själv säga till henne med hurtig röst: Ånej, du ger dig inte ut på vift med den där Mitchell Anderson! Karln är full och en usel bilförare till på köpet och du måste gå och lägga dig så du kan ta hand om Robert och Dorothea i morgon och stopp nu! Stopp! Han öppnade ögonen. Hon satt med ena handen för ansiktet och grät högljutt. "Varför gjorde du det, Marian?" frågade han. Hon skakade på huvudet utan att titta upp. Och plötsligt visste han! Det svindlade för honom. För en stund kunde han inte göra nåt annat än att stir- ra förstummad på sina händer. Han visste! Insikten fick det att dåna i huvudet. "Herregud! Nej! Marian! För helvete!" sa han och ru- sade upp från bordet. "Nej!" "Nej, nej", sa hon och kastade huvudet bakåt. "Du lät honom göra det!" skrek han. "Nej, nej", vädjade hon. "Du lät honom göra det! Visst gjorde du! Va? Ska vi? Var det så han sa? Svara!" skrek han. "Gick det för ho- nom? Lät du det gå för honom i dig? Va?" "Hör på nu, Ralph, lyssna på mig", gnällde hon, Jag lovar och svär att det inte gjorde det. Det gick inte för honom. Det gick inte för honom i mig." Hon vaggade från sida till sida på stolen. "Fan ta dig! Dra åt helvete!" gastade han. "Herregud!" sa hon och reste sig och sträckte fram händerna. "Har vi blivit galna? Har vi förlorat förstån- det? Ralph? Förlåt mig. Förlåt -" "Rör mig inte! Låt bli mig!" skrek han. Han skrek och skrek. Hon flämtade av fruktan. Hon försökte mota tillba- ka honom. Men han tog henne i axeln och föste un- dan henne. "Förlåt! Snälla Ralph!" skrek hon. 2. Han måste stanna och stödja sig mot en bil innan han fortsatte. Två par i frack och lång klänning kom emot honom på trottoaren, och den ene mannen berättade en historia med hög röst. De andra skrattade redan. Ralph sköt ifrån sig med händerna mot bilen och gick över till andra sidan gatan. Efter några minuter var han framme vid Blake's, där han brukade titta in ibland på eftermiddagarna och ta en öl med Dick Koe- nig innan han hämtade barnen på lekskolan. Det var mörkt därinne. På borden långs ena väggen stod långhalsade flaskor med flammande ljus. Ralph skymtade skugglika gestalter, mån och kvinnor som satt och pratade med huvudena tätt ihop. Ett av paren, nära dörren, slutade prata och tittade upp på honom. I taket roterade en lådliknande lampa som sände ut tunna ljusstrålar. Två karlar satt vid bortre änden av bardisken, och den mörka silhuetten av en man stod lutad över jukeboxen i hörnet med handflatorna stöd- da mot glaslockets kanter. Den där mannen kommer att spela nånting, tänkte Ralph som om han gjort en betydelsefull upptäckt, och han stod mitt på golvet och betraktade mannen. "Mr Wyman!" Han såg sig omkring. Det var David Parks som ropa- de på honom från andra sidan bardisken. Ralph gick fram och lutade sig tungt mot disken innan han maka- de sig tillrätta på en stol. "Ska det vara en fatöl, mr Wyman?" Parks stod och log med ett glas i handen. Ralph nickade och såg hur Parks fyllde glaset, såg hur Parks höll glaset snett under kranen och rätade upp det allteftersom det fyll- des. "Hur står det till, mr Wyman?" Parks stödde foten mot en hylla under disken. "Vem tror ni vinner mat- chen nästa vecka?" Ralph skakade på huvudet och lyfte ölglaset till läpparna. Parks hostade svagt. "Jag betalar, mr Wyman. Den här bjuder jag på." Han ställde ner foten, nickade bekräftande och stack handen i fickan innanför förklädet. "Här. Jag har här", sa Ralph och halade upp lite växelpengar och synade dem i handen. En kvartsdollar, en femcentare, två tiocentare, två en- centare. Han räknade dem som om det gällde att tyda en kod. Han la kvartsdollarmyntet på disken och reste sig och stoppade tillbaka växelpengarna i fickan. Man- nen vid jukeboxen stod fortfarande kvar, fortfarande med händerna stödda mot kanterna. När Ralph kom ut såg han sig omkring och försökte bestämma sig för vad han skulle göra. Hjärtat bankade som om han hade sprungit. Dörren öppnades bakom honom och en man och en kvinna kom ut. Ralph steg ur vägen och de klev in i en bil som stod parkerad vid rottoaren och Ralph såg hur kvinnan kastade med hå- ret när hon klev in i bilen: Han hade aldrig sett nån- ting så skrämmande. Han gick trottoaren fram tills kvarteret tog slut, kor- sade gatan och gick ett kvarter till innan han bestämde sig för att fortsätta in till centrum. Han gick i rask takt ned händerna knutna i fickorna, och klackarna smäll- de mot stenläggningen. Han blinkade gång på gång och tänkte att det var ofattbart att det var här han bod- de. Han skakade på huvudet. Han hade velat sätta sig ner nånstans och tänka igenom det, men han visste att han inte kunde sätta sig ner, inte kunde tänka igenom det. Han mindes en gång när han hade sett en man som satt på en trottoarkant i Arcata, en gammal man med skäggstubb och brun yllekeps som bara satt där med armarna mellan benen. Och sen tänkte han: Ma- rian! Dorothea! Robert! Det var omöjligt. Han försök- te föreställa sig hur allt det här skulle te sig tjugo år framåt i tiden. Men han kunde inte föreställa sig nån- ting. Och sen föreställde han sig hur han ryckte till sig en lapp som skickades runt mellan hans elever och på den stod det Ska vi? Sen kunde han inte tänka. Sen kände han sig fullkomligt likgiltig. Sen tänkte han på Marian som han hade sett henne för en liten stund sen, med förvridet ansikte. Och så Marian på golvet, med blod på tänderna: "Varför slog du mig?" Och så Marian som stack in handen under klänningen för att knäppa upp strumpebandshållaren! Och så Marian som drog upp kjolen och böjde sig bakåt i en båge! Och så Marian med blossande ansikte, Marian som ro- pade: Kom! Kom! Kom! Han stannade. Han trodde att han skulle kräkas. Han gick fram till trottoarkanten. Han svalde och svalde, och så tittade han upp när en bil med gastan- de tonåringar for förbi och tutade en lång melodi- slinga åt honom på signalhornet. Ja, det fanns en stor ondska som hotade att tränga sig in i världen, tänkte han, och den behövde bara en liten springa, en liten öppning. Han kom fram till Second Street, den stadsdel som kal- lades "Two Street". Den började här vid Shelton, un- der gatlyktan där de gamla ungkarlshotellen tog slut, och fortsatte fyra fem kvarter ner till piren där fiske- båtarna la till. Han hade varit här nere en gång förut, för sex år sen, när han besökte ett antikvariat och rota- de igenom dammiga hyllor med gamla böcker. Tvärs- över gatan låg en spritbutik, och han såg en man som stod alldeles innanför glasdörren och tittade i en tid- ning. En klocka ovanför dörren pinglade. Ljudet fick ho- nom nästan att brista i gråt. Han köpte ett paket cigar- retter och gick ut igen och fortsatte gatan fram medan han tittade i fönster, en del med upptejpade affischer: en dans, en cirkus från i somras som hade kommit och dragit vidare, ett kommunalval - Rösta på Fred C Wal- ters! I ett av fönstren såg han diskbänkar och rördelar som låg utspridda på ett bord, och även detta gjorde honom tårögd. Han kom fram till ett gym med ett stort fönster där han såg ljuset som silade ut under de för- dragna gardinerna och hörde skvalpet av vattnet i bas- sängen därinne och ekot av glättiga röster som ropade över vattnet. Det var mer upplyst nu, med ljusen från barer och kaféer på båda sidorna av gatan, och mer folk, grupper om tre eller fyra, men även en och annan ensam man eller en kvinna i färgglada långbyxor som skyndade förbi. Han stannade utanför ett fönster och betraktade några negrer som spelade biljard och röken som virvlade i skenet från lampan ovanför bordet. En av männen stod och kritade sin kö, med hatten på och en cigarrett mellan läpparna, och han sa nåt till en annan man och bägge männen flinade, och sen fixera- de den förste mannen blicken på kloten och lutade sig över bordet. Ralph stannade utanför Jims Ostronbar. Han hade aldrig varit där förut, hade aldrig varit på nåt av de här ställena förut. Texten ovanför dörren bestod av gula glödlampor: JIMS OSTRONBAR. Ovanför namnet, fäst vid ett järngaller, satt en stor neonskylt i form av ett musselskal med ett par mansben som stack ut. Krop- pen var dold innanför skalet och benen blinkade röda, om och om igen, uppifrån och ner, så att det såg ut som om de sparkade. Ralph tände en ny cigarrett och sköt upp dörren. Det var fullt med folk, dansgolvet var packat med omslingrade par som stod och väntade på att orkestern skulle börja spela igen. Ralph trängde sig fram till bar- disken, och vid ett tillfälle högg en berusad kvinna tag i hans rock. Det fanns inga barstolar och han fick ställa sig vid ena änden av disken mellan en man från kust- bevakningen och en rynkig karl i jeanskläder. I spe- geln bakom disken såg han hur musikerna reste sig från bordet där de hade suttit. De hade vita skjortor och mörka byxor och smala röda slipsar. Bakom en tra- ve vedträn av plåt syntes en öppen spis med gaslågor, och vid sidan om den låg estraden. En av musikerna knäppte på sin elgitarr och sa nåt till de andra med ett menande leende. Orkestern började spela. Ralph lyfte glaset och tömde det i botten. Längre bort vid disken hörde han en kvinna säga med ilsken röst: "I alla fall blir det problem, det är allt jag kan säga." Musikerna avslutade sitt nummer och började på ett nytt. En av dem, basisten, gick fram till mikrofo- nen och började sjunga. Men Ralph kunde inte upp- fatta texten. Nästa gång orkestern tog paus såg han sig omkring efter toaletten. På andra sidan lokalen kunde han urskilja dörrar som öppnades och stängdes och dit styrde han stegen. Han raglade lite och förstod att han var full. Ovanför en av dörrarna satt ett par hjorthorn. Han såg en man gå in och han såg en annan man fånga upp dörren och komma ut. Därinne, i kön bakom tre andra män, kom han på sig med att stå och stirra på ett par särade lår och ett kvinnosköte som nån hade ritat på väggen ovanför en automat med fickkammar. Ne- danför teckningen stod det klottrat SUG AV MIG, och längre ner hade nån lagt till: Betty M. suger den - RA 52275. Mannen före flyttade på sig och Ralph tog ett steg framåt medan tanken på Betty fick hans hjärta att snöras ihop. Till sist kom han fram till rännan och kastade vatten. Det var en blixt som flammade till. Han suckade, lutade sig fram och stödde huvudet mot väg- gen. Åh Betty, tänkte han. Hans liv hade förändrats, han var villig att förstå. Fanns det andra män, undrade han omtöcknad, som kunde se tillbaka på en enda epi- sod i sitt liv och i den urskilja de små, små förebuden om den katastrof som sen kom att styra in deras liv på en annan bana? Han stod kvar en stund, och så tittade han ner: han hade kissat på fingrarna. Han gick bort till handfatet och sköljde av händerna under kranen efter att ha bestämt sig för att inte använda den smut- siga tvålen. Medan han rullade ner handduken sköt han fram ansiktet tätt intill den fläckiga spegeln och såg in i sina ögon. Ett ansikte: ingenting utöver det vanliga. Han rörde vid spegelglaset, och så flyttade han på sig när nån annan försökte tränga sig fram till hand- fatet. När han kom ut genom dörren la han märke till en annan dörr i andra änden av korridoren. Han gick fram och tittade in genom glasrutan i dörren på fyra kortspelare som satt kring ett spelbord med grön filt- skiva. Det verkade oändligt stilla och fridfullt därinne, männens stumma rörelser var sävliga och laddade med innebörd. Han stödde sig mot glaset och iakttog männen tills han kände att de iakttog honom. Inne i baren hördes smattrande gitarrer och folk började vissla och applådera. En tjock medelålders kvinna i vit aftonklänning hjälptes upp på estraden. Hon försökte dra sig undan, men Ralph märkte att det bara var på låtsas, och till slut tog hon mikrofonen och gjorde en liten nigning. Folk visslade och stampade med fötterna. Plötsligt insåg han att det enda som kun- de rädda honom var att han gick in i rummet med kortspelarna och tittade på. Han tog fram plånboken och höll för den på sidorna medan han såg efter hur mycket pengar han hade. Bakom honom började kvin- nan sjunga med låg släpig röst. Givaren tittade upp. "Så du har bestämt dig för att vara med?" sa han och svepte med blicken över Ralph, och sen tittade han ner på bordet igen. De andra tittade upp för en sekund, och sen återvände deras blickar till korten som flög fram över bordet. Männen tog upp sina kort, och han som satt med ryggen mot Ralph blåste eftertryckligt ut luften genom näsan, vände sig om på stolen och stirra- de. "Benny, ta hit en stol till!" ropade givaren till en gammal man som stod och sopade under ett bord där stolarna låg uppfällda på bordsskivan. Givaren var en stor karl; han hade vit skjorta, öppen i halsen, med är- marna uppkavlade en bit så att man såg underarmarna som var täckta med svart krusigt hår. Ralph drog ett djupt andetag. "Ska det va nåt att dricka?" sa Benny när han kom fram till bordet med en stol. Ralph gav gubben en dollarsedel och drog av sig överrocken. Gubben tog rocken och hängde upp den innanför dörren när han gick ut. Två av männen flyt- tade på sina stolar och Ralph satte sig mittemot giva- ren. "Hur är läget?" sa givaren till Ralph utan att titta upp. 'Jovars", sa Ralph. Med låg röst sa givaren, fortfarande utan att titta upp: "Misär eller femkorts stud. Insatserna på bordet, max fem dollars höjning." Ralph nickade, och när omgången var färdigspelad köpte han marker för femton dollar. Han såg på kor- ten som singlade fram över bordet, plockade upp sina egna på samma vis som han sett sin far göra, stack in varje nytt kort under ena hörnet på det förra alltefter- som de damp ner framför honom. Vid ett tillfälle höj- de han blicken och betraktade de andras ansikten. Han undrade om nån av dem hade varit med om det. Efter en halvtimme hade han vunnit två spel, och utan att räkna den lilla högen med marker framför sig uppskattade han att han hade kvar femton, kanske tju- go dollar. Han tog en mark och betalade för ännu en drink och blev plötsligt medveten om att han hade fär- dats en lång väg denna kväll, en lång väg i livet. Jackson, tänkte han. Han hade kunnat vara Jackson. "Är du med eller hur blir det?" frågade en av män- nen. "Clyde, för fan, vad kostar det?" sa mannen till givaren. "Tre dollar", sa givaren. 'Jag är med", sa Ralph. "Jag är med." Han la tre mar- ker i potten. Givaren tittade upp, och så tittade han ner på sina kort igen. "Vill du ha lite mera spänning så kan vi gå hem till mig och spela när vi är klara här", sa givaren. "Nej, det är bra för mig", sa Ralph. "Jag har fått nog med spänning i kväll. Jag kom på en sak i kväll. För två år sen hade min fru ihop det med en annan. Jag kom på det i kväll." Han harklade sig. En av männen la ifrån sig korten på bordet och tän- de en cigarr. Han stirrade på Ralph medan han sög på cigarren, och så skakade han ut tändstickan och tog upp korten igen. Givaren tittade upp medan han vila- de handflatorna mot bordet, och det svarta håret var mycket krusigt på hans mörka händer. "Jobbar du här i stan?" sa han till Ralph. "Jag bor här", sa Ralph. Han kände sig urlakad, un- derbart tom. "Blir det nåt spel eller inte?" sa en av männen. "Cly- de?" "Ta det piano", sa givaren. "Jamen för helvete", sa mannen stillsamt. "Vad var det du kom på i kväll?" sa givaren. "Det där med min fru", sa Ralph. "Det var det jag kom på." Ute i gränden tog han fram plånboken igen och lät fingrarna räkna sedlarna han hade kvar: två dollar - och så hade han visst lite småpengar i fickorna. Till- räckligt för att få sig nåt att äta. Men han kände sig inte hungrig, och han tog stöd mot husväggen och försökte tänka. En bil kom insvängande i gränden, stannade och backade ut igen. Han började gå. Han gick samma väg som han kommit. Han höll sig tätt intill husväggar- na, ur vägen för de högljudda klungorna med kvinnor och män som strömmade fram och tillbaka längs trot- toaren. Han hörde en kvinna i lång kappa säga till mannen hon hade i sällskap: "Bruce, det är inte alls som du tror. Du förstår inte." Han stannade utanför spritbutiken. Han steg in och gick fram till disken och granskade de långa prydliga raderna med flaskor. Han köpte en liten flaska rom och ännu ett paket cigarretter. Palmerna på flasketi- ketten, de stora hängande palmbladen med lagunen i bakgrunden hade fångat hans blick, och så gick det upp för honom - rom! Och han trodde att han skulle svimma. Expediten, en tunn flintskallig man med hängslen, stoppade ner flaskan i en papperspåse och slog in beloppet på kassaapparaten och blinkade. "Ni har visst fått er lite innanför västen?" sa han. När han kom ut gick han i riktning mot piren; han tänkte att han skulle vilja se vattnet med ljusen som speglades i det. Han undrade hur lektor Maxwell skulle klara av en sån här situation, och han stack ner handen i påsen medan han gick, skruvade av kapsylen på den lilla flaskan och stannade i en port och tog en stor klunk och tänkte att lektor Maxwell skulle sitta och se stilig ut vid vattenbrynet. Han korsade några gamla spårvagnsspår och vek in på en annan, mörkare gata. Han kunde redan höra vågorna som kluckade under piren, och så hörde han nån närma sig. En liten neger i skinnjacka dök upp tätt intill honom och sa: "Vänta ett tag." Ralph försökte vända sig om. Mannen sa: "För helvete, det är mina fötter du trampar på!" Innan Ralph hann springa sin väg boxade negern honom hårt i magen, och när Ralph stönade till och försökte falla slog mannen honom över näsan med handflatan och knuffade honom bakåt mot väggen där han satte sig med ena benet vikt under kroppen, och han skulle just resa sig upp när negern gav honom en örfil och ännu ett slag så att han hamnade raklång på trottoaren. 3 Han höll blicken fixerad på en punkt i fjärran och så fick han syn på dem, massor av dem som kretsade och pilade hit och dit alldeles under molntäcket, sjöfåglar, fåglar som kom flygande utifrån havet vid den här ti- den på morgonen. Gatan var svart och dimman låg fortfarande tät, och han måste vara försiktig så att han inte trampade på sniglarna som kröp över den våta trottoaren. En bil med tända lysen saktade in när den for förbi. Ännu en bil for förbi. Och så ännu en. Han tittade: fabriksarbetare, viskade han för sig själv. Det var måndagsmorgon. Han gick runt ett hörn, förbi Blake's: nerdragna persienner, tomflaskor som stod som vaktposter bredvid dörren. Det var kallt. Han gick så fort han kunde, och då och då la han armarna i kors och gned sig över axlarna. Till slut kom han fram till huset där han bodde. Det var tänt på verandan, ner- släckt i fönstren. Han gick över gräsmattan och runt huset till baksidan. Han vred om handtaget och dör- ren öppnades utan ett ljud och det var tyst i huset. Där stod den höga pallen bredvid diskbänken. Där stod bordet där de hade suttit. Han hade rest sig ur soffan, kommit in i köket, satt sig ner. Vad hade han gjort mer? Han hade inte gjort nånting mer. Han tittade på klockan ovanför spisen. Han kunde se in i matrummet, bordet med spetsduken, den stora glas- prydnaden med de röda flamingofåglarna, deras utbredda vingar, de isärdragna gardinerna på andra sidan bordet. Hade hon stått där i fönstret och hållit utkik efter honom? Han gick över mattan i vardagsrummet. Hennes kappa låg slängd över soffan, och i det svaga ljuset kunde han urskilja ett stort askfat fullt med korkfilter från hennes cigarretter. Han la märke till att telefonkatalogen låg uppslagen på soffbordet när han gick förbi. Han stan- nade vid den halvöppna dörren till sovrummet. Det var som om allting var öppet. För en sekund motstod han lusten att titta in till henne, och sen satte han ett finger mot dörren och sköt upp den lite till. Hon låg och sov, vänd mot väggen, med huvudet vid sidan om kudden, håret svart mot lakanet, och täcket var upp- draget från fotändan av sängen och låg hopbylsat runt hennes axlar. Hon låg på sin sida av sängen, och hen- nes hemlighetsfulla kropp sköt upp i vinkel vid höfter- na. Han stirrade. Men vad skulle han göra? Hämta sina saker och gå? Ta in på hotell? Vidta vissa åtgärder? Hur handlade man i en sån här situation? Han förstod att nånting hade hänt. Han förstod inte vad som skulle hända härnäst. Huset låg alldeles tyst. I köket satte han sig vid bordet och lät huvudet sjun- ka ner över armarna. Han visste inte vad han skulle ta sig till. Inte bara nu, tänkte han, inte bara med det här, just nu, idag och i morgon, utan varje stund på jorden. Sen hörde han att barnen vaknade. Han satte sig upp och försökte le när de kom in i köket. "Pappa, pappa", sa de och kom framspringande till honom med sina små kroppar. "Pappa, berätta en saga", sa hans son och klättrade upp i hans knä. "Han kan inte berätta nån saga", sa hans dotter. "Det är för tidigt för en saga. Visst är det, pappa?" "Vad har du i ansiktet, pappa?" sa hans son och pe- kade. "Får jag se!" sa hans dotter. "Pappa, får jag se." "Stackars pappa", sa hans son. "Vad har du gjort i ansiktet, pappa?" sa hans dotter. "Ingenting", sa Ralph. "Det är ingen fara, älskling. Kliv ner nu, Robert, mamma kommer." Ralph gick hastigt ut i badrummet och låste om sig. "Är pappa här?" hörde han Marian ropa. "Var är han, i badrummet? Ralph?" "Mamma, mamma!" ropade hans dotter. "Pappa har gjort illa sig i ansiktet!" "Ralph!" Hon kände på dörrhandtaget. "Släpp in mig, älskling. Ralph? Snälla du, släpp in mig. Jag vill se på dig. Ralph? Snälla du!" Han sa: "Gå din väg." Hon sa: 'Jag kan inte gå min väg. Snälla Ralph, öpp- na dörren en sekund. Jag vill bara se på dig. Ralph. Ralph? Barnen sa att du hade gjort illa dig. Hur är det med dig, älskling? Ralph?" Han sa: "Gå din väg." Hon sa: "Snälla Ralph, öppna nu." Han sa: "Kan du inte vara tyst, är du snäll?" Han hörde att hon stod och väntade utanför dörren, han såg hur handtaget vreds om igen, och sen hörde han hur hon gick omkring i köket, ställde fram frukost åt barnen, försökte svara på deras frågor. Han såg sig i spegeln en lång stund. Han gjorde grimaser. Han prö- vade en massa ansiktsuttryck. Sen gav han upp. Han vände sig om och satte sig på badkarskanten och bör- jade snöra upp skorna. Han satt där med en sko i han- den och såg på klipperskeppen som drog fram över det vida blåa havet på duschdraperiet. Han tänkte på de svarta små karosserna på köksduken och var nära att ropa Stopp! Han knäppte upp skjortan, böjde sig med en suck över badkaret och tryckte fast proppen i avloppet. Han vred på varmvattnet, och snart steg ång- an och fyllde badrummet. Han stod naken på kakelgolvet innan han klev ner i vattnet. Han klämde med fingrarna om den slappa hu- den över revbenen. Återigen granskade han sitt ansik- te i den immiga spegeln. Han hoppade till av för- skräckelse när Marian ropade hans namn. "Ralph. Barnen är inne i sitt rum och leker. Jag ring- de till Von Williams och sa att du inte kommer idag, och jag stannar hemma jag också." Sen sa hon: 'Jag har lagat en jättegod frukost åt dig, älskling, så kan du äta när du har badat färdigt. Ralph?" "Kan du inte vara tyst, är du snäll", sa han. Han stannade kvar i badrummet tills han hörde henne inne i barnens rum. Hon klädde på dem och föreslog att de skulle gå ut och leka med Warren och Roy. Han gick genom huset och in i sovrummet där han stängde dörren. Han tittade på sängen innan han kröp ner. Han la sig på rygg och stirrade i taket. Han hade rest sig ur soffan, kommit ut i köket, satt... sig... ner: Han knep ihop ögonen och vände sig på sidan när Marian kom in i rummet. Hon tog av sig morgonrock- en och satte sig på sängkanten. Hon stack in handen under täcket och började stryka honom över korsryg- gen. "Ralph", sa hon. Han stelnade till vid beröringen, och sen gav han efter lite. Det var enklast att ge efter lite. Hennes hand rörde sig över hans höft och över hans mage och nu tryckte hon sin kropp mot hans och rörde sig över ho- nom och fram och tillbaka över honom. Han stod emot, tänkte han senare, så länge han förmådde. Och sen vände han sig mot henne. Han vände sig och vän- de sig i vad som kunde ha varit en oerhörd sömn, och fortfarande vände han sig och förundrades över de ofattbara förändringar som han kände röra sig över honom.
|
||
|
|