EN
KRETIN OCH HANS HARPA
av
Xavier Forneret
VAD
ÄR en kretin?
-
Kretinen eller missfostret är en människa som uppväcker
avsky.
-
Vad är en harpa?
-
Harpan är ett instrument som höjer oss till de saligas
boningar.
Någon frågade mig en dag om jag älskade tonkonsten.
Jag
svarade: - Ja, om den strömmar ur själen; nej, om den
härrör
från fingrarna
eller
strupen.
-
Vad förstår ni i så fall med själfull sång
eller musik, eller rättare sagt med själ i musiken?
-
Själ i musiken?
-
Ja, vad är det?
-
Det är att framkalla tårar hos den som vill skratta, men
först
och främst att själv gråta. Det är tårarna
som
flödar från era strängar, ur er röst, från
instrumentets
stämhammare, tårarna som flödar över de lyssnande
och rör dem liksom en ung och vacker flicka skulle göra, om
hon
halvnaken, med ett sorgmodigt leende på läpparna för
att
mindre misshaga er, utan skor på sina vita små fötter,
bönfölle er om en brödkant för sin mor och
kläder
för sig själv; ärbarhetens nödtorft för den
unga
flickan, livet för hennes gamla mor.
-
Vad är ett auditorium?
-
Flera kroppar, få själar!
-
Och en instrumentalist eller sångare?
-
En kropp som skänker själar åt dem som inga har!
Men
nog därom.
Det
var i december - december med sina dagar frätta av
vintersolståndet,
med svart glest gräs, blåst, knakande domnade träd,
frusen
jord och en vit sol på den bäriga isen.
Det
var på aftonen - vinterkvällen med sina gatlyktor fladdrande
som häxmästares eldar, sin skiftande himmel, sina
stjärnor
som jagar varandra för att inte frysa; aftonen med sina klockor
som
ringer till
Angelus
som vore de av kristall; med rika mäns varmt ombonade täck-
vagnar
som nästan kör över de fattiga fotgängarna som
huttrar
i kölden; aftonens orgor med andra ord, mängande sitt
välljud
med skriken från dem som trampar dem.
Det
var i december; det var på kvällen.
Vid
porten till en stad hade en kretin för vana att dagligen sitta
på
en svart sten, fordom huggen i fasetter men gnagd av tidens tand. I
köld
och hetta, damm och blåst, solsken, slask, regn och snö,
hagel,
rimfrost och isbark lämnade kretinen den steniga och fuktiga
gropen
vid vägskälet där marken var hans golv, en risknippa
hans
bädd, en halmkärve madrassen och trasorna hans täcke;
han
stack fötterna i ett par lövtunna träskor, benen i byxor
som var harlekinrutiga av lappar, skylde skuldror och armar i en halv
kavaj
och lindade kring halsen ett klädesplagg som ursprungligen hade
varit
en halsduk, därpå ett rep, omsider ett band och slutligen,
om
man så vill, ett silkessnöre.
Därmed,
eller snarare därförutan, skyndade kretinen hatt- och
skjortlös
till sin svarta sten. Den var hans tron; ingen gjorde honom äran
stridig;
han intog sitt säte med en trashanks stolthet. - Hans
medbröder
i armodet kallade honom tiggarnas konung, ty han övergick dem alla
i fattigdom. Han var alltid den hungrigaste, den våtaste efter
regn,
den frusnaste, naknaste, solförbrändaste; han var
nämligen
hemsk att skåda. Fötterna var bakvända klumpar, benen
knutiga
stumpar, hans händer hade bara tre fingrar, ögonen var
små
som hos en sparv, näsan insjunken mellan kinderna, munnen hade
inte
mer än sex tänder, och det enorma huvudet var nästan
hårlöst.
Naturen hade skapat honom sådan, och människorna tycktes
säga
till honom:
-"Må
naturen livnära, kläda, värma, svalka, beklaga,
älska
och hysa dig!" Den stackars kretinen blev därigenom ofta tvungen
att tugga sina naglar till middag och dricka det vatten som himlen
skänkte
honom i ett lerigt hjulspår.
En
dag hade han livnärt sig på Gud skydde er! Gud hjälpe
er!
Jag har inga småpengar, jag har ingenting att ge er, jag har
ingenting
på mig; må Försynen bispringa er och en massa liknande
talesätt, alla kallsinniga och de flesta absurda - klockan hade
slagit sju, åtta, nio, tio, och kretinen hade ingenting ätit
sedan klockan tolv, utom en liten brödbit som en fattig man hade
unnat
sig glädjen att skänka honom. Och där kommer stadens
fångvaktare,
full av mat och dryck, och skriker åt den sinnesslöe:
»Gå
och lägg dig gamla spöke! Hör du inte att klockan
slår
tio? Packa dig i väg, din usling! Väntar du kantänka
på
ditt ekipage? Rappa på!» Och fångvaktaren dängde
nyckelknippan mot hans bröst. Kretinen föll omkull, reste sig
och gick. Fångvaktaren vandrade hem till sitt, brast i skratt och
kröp i säng.
En
gata där lyktorna hade slocknat belystes präktigt av fem
stora
fönster, trots att rutorna tycktes bestå av mattslipat glas;
så kallt var det ute och så varmt inomhus. I salongerna
innanför
dessa fem fönster blandades musiker och musikamatörer. De
allra
flesta var kvinnor, sannskyldiga själar i människohamn.
Fördenskull
utan huvud, utan ögon för någonting annat; så
bristningsfullt
och svällande var hjärtat, det slog så det tappade
andan.
Du
som har bevistat musikaliska soaréer, har du inte mången
gång
känt dig dö av salighet inför anblicken av dessa
kvinnor,
höljda i siden, blommor, sammet och diamanter? Har du inte sagt
dig
- om man kan säga sig någonting i dessa salonger - att Gud
just
då var mer närvarande där än annorstädes, att
Han själv bidrog till att fördela denna harmoni, att Han grep
varje åhörare i hans innersta märg för att i hans
lemmar ingjuta vällust, hänryckning och de ljuvaste
nöjen?
I
själva verket är det klarinetten som trollbinder oss;
valthornet
vädjar till vår stolthet; basfiolen väcker vår
rörelse;
oboen låter oss skåda berg, boskapshjordar, alphyddor och
herdinnor;
flöjten vyssjar oss till ro; pianot med sina tonmassor
påminner
om dessa Musikens andar vilka för att förnöja en helig
man
uppför danser vid hans viloläger och därvid stöter
samman. Fram stiger så violinen, från hjässan till
fotahjället
en stridsman, glänsande och blank.
-Jag
är inte vacker», utropar han, »men lyssna och hör
min röst! Jag gråter, skrattar, dundrar, smeker, skriker,
suckar
och alltsammans nästan på en gång. Ändå har
jag bara fyra munnar. Men så äger jag också en
själ.
Där, under strängarna, lågar min känsla och
kärlek,
ur den springer mina passioner fram, där tänds den virvel av
gnistor och lågor som förbränner mina
åhörare.
Så länge jag kämpar, befaller jag, och så
länge
jag befaller, blir jag åtlydd. Då jag har slutat, beundrar
man mig alltjämt, ty jag förtröttas inte; striden endast
ökar mina krafter. Jag återföds ur mina toner liksom
fågeln
Fenix ur sin egen aska och livet ur intet. Jag är Tonernas konung,
ju mer jag slösar med dem, desto större och mäktigare
utbreder
sig mitt rike! ... »
I
salongerna vid Rue Blanche hade man lyssnat till alla dessa instrument
i tur och ordning. Återstod harpan; - harpan med sina
pärlande
accenter, klingande som guldmynt, när de stänker från
dess
strängar; harpan som kommer oss att tillbe den kvinna som
berör
den; med andra ord harpan, Guds och Davids glädje.
Intill
denna stund hade harpan förblivit stum.
Och
plötsligt förnimmer man det sorl som förkunnar att
någonting
skall hända...En kvinna i trettioårsåldern bestiger
solisternas
estrad, fattar harpan, drar den till sig, låter den vagga,
snuddar
vid den med luftiga preludier. Hon är blek, mycket blek, med milda
bruna ögon - pannan är ganska låg; håret svanar
fritt,
smyckat av blommor; läpparna är vackert tecknade,
tänderna
vita, hennes fötter inte större än ett barns, handen
näpen,
midjan ett smidigt rö.
Sorlet
tystnar, hon börjar; hon fortsätter, och inte ett huvud
rörs,
inga blickar vandrar, inga händer lyfts; allting står
stilla,
vilar, bidar. Takkronornas ljus förefaller att vara det enda
levande
kring denna varelse som efter behag piskar upp eller dämpar sina
skälvande
harmonier inför en publik av vaxdockor; salongerna har
förvandlats
till en ruin i Herculaneum, auditoriet är förstenat!
Låt
oss för ett ögonblick gå ned på Rue Blanche
för
att bevittna det som sker där nere.
Klockan
slår halv tolv. Gatan är öde; men någonting
närmar
sig från ena sidan, en varelse som ser ut att vara bredare
än
den är hög, någonting som liknar en människa som
går
på ena armen med kroppen vilande vågrätt i
luften.
Det
är kretinen som kommer släpande på sin rotkorg, som
blåser
i händerna och jämrar sig. Han är stadd på
vandring
till sin korsväg, där hans kropp skall vila mellan himmel och
jord. Kretinen har upphört att tro på Gud; han har vant sig
vid de vuxnas snäsor och barnens skrik, vid den fasa han
uppväcker
hos alla. Men en sak fruktar han: Döden. Ty kretinen är lika
fästad vid livet som hans träskor är oavhängiga av
hans fötter. Han jämrar sig, men det gör han nästan
alltid; han brummar till och med när han är mätt, det
är
en ovana hos stämbanden.
Den
kväll varom vi talar, då han kom gående under de
upplysta
fönstren på Rue Blanche, led han emellertid ohyggliga kval.
Med ett språng har han ställt sig på korgen,
blåser
inte längre på de frusna fingrarna, glömmer den
glupande
hungern och den bittra kölden; han kastar sina blickar mot
fönstren,
vänder sina öron mot välljudet. Och se, nyss var han
stelfrusen,
och nu värms hans blod; hans grova ansikte blir sällsamt
uttrycksfullt.
Alla organ i kretinens kropp utvecklar synbarligen en ovanlig
aktivitet; det verkar
om
han inte längre skulle stå ute på gatan, utsatt
för
blåsten, som släckt lyktorna och bringat oljan att stelna;
han
flämtar efter luft som en liten auvergnat som får spisa vid
kungens
taffel; han sprätter fingrar och tår, och det ser ut som om
benen skulle anta normal form. Kretinen kliver ur träskorna,
eftersom
de trots sin spröda byggnad bullrar för mycket, han
försöker
med sin tröga tunga härma
instrumentets
sköna klingande toner som berusar honom; han försöker
klättra
uppför husväggen för att få skåda upphovet
till
denna förtrollning. Han river händer och fötter, ramlar
ned på stenläggningen och börjar på nytt.
Fåfäng
möda! Men han klamrar sig fast, han kränger uppåt, han
är full av hopp; han tänker slå sönder en ruta och
sticka in huvudet i salongerna med risk att skrämma vettet ur
de
närvarande och avbryta det välljud som fyller honom med
salighet.
Hans enda tanke är den syn han hoppas få skåda,
får han blott
se den, kan resten kvitta; han åtrår den vansinnigt, han
gör
otroliga ansträngningar. Skinnet på ett finger slits av och
blir hängande på en järnpigg, smärtan irriterar
honom,
men han fortsätter trots han är fullständigt från
vettet, ty hans mål är ouppnåeligt; det enda
fotfästet
på hela husväggen är en bänk och den järnpigg
som sargade hans finger.
Kretinen
klamrar sig fast, han dryper av svett, han hetsar upp sig till raseri;
han har ingenting ätit på tolv timmar, men hungern
förefaller
att fördubbla hans krafter. Han är besatt av Gucl som vill
höja
honom mot skyn, men denna gång är Djävulen den
starkare.
Missfostret har redan hunnit klättra trekvarts aln, när han
blödande,
utmattad, tillintetgjord och förkrossad ramlar i backen. Korgen
får
en spark och välter, utspyende någonting som han inte har
vetat
om och som han slukar av instinkt och inte för nöjes skull.
Ty
knappt har han kastat i sig födan förrän han äter
och
dricker endast toner; han är mätt och belåten; han
hoppar,
skriker, vrider sig som en mask, rullar sig på marken,
störtar
upp, hejdar sig, står stilla och börjar på nytt under
dessa ljusstrålande fönster, som skänker honom rikedom
och kraft, känsla, liv och själ, som nästan gör
honom
skön. Kretinen är lycklig.
I
salongerna, som för den förkrympte lille mannen är de
saligas
boningar och som han inte når med sina tjut, fortsätter
harpan
att dallra för den bleka kvinnans luftiga beröring, än
het,
gripande och passionerad; än mjuk och ljuv; än säregen,
ädel och full av majestät; än enkel, naiv och behagfull,
men alltid förtrollande. Själens blomster öppnar sina
kalkar
vid två vita och rosiga fjärilars fladder över
strängarna
- det är hennes händer. Och hennes ögon tänds och
slocknar
som om de vore av glas och ett brinnande ljus ömsom närmade
sig
och ömsom drogs tillbaka där inne. Läpparna är
halvöppna
som väntande en ängels kyss; på hennes panna ses
Musiken
själv smekande dessa lockar, svalkande den klingande, tonande
genius
som brinner och lågar bakom hennes bleka drag.
Ack,
om kretinen hade fått se denna kvinna! Han skulle ha dött,
när
han gjorde korstecknet, övertygad om att han stod inför Guds
anlete! Hon spelar utan att förtröttas, med en gudomlig eld,
och alla svårigheter böjer sig för hennes händer
som
gräset för vinden. De tårar som hon låter harpan
fälla glänser i varje öga. Salongerna hyser i denna
stund
endast själar utan kropp.
Efter
en lysande återgiven, mästerligt utförd final vaknar
åhörarna
långsamt ur sin förtrollning; den bleka kvinnan har slutit
sina
strängars munnar.
Och
då dagen randades efter denna natt av njutningar, såg man
på
en järnpigg under fönstren vid Rue Blanche skinnet av ett
finger,
på en bänk kretinen, på fönstren hans stirrande
blick;
och på hans kinder stora frusna tårar.
