-- läsa bör man annars dör man --
 
 
 


 
 
MARTIN HANSEN: Rapphönan



De hörde den hemlöse landstrykaren utanför, blås-
ten. Han var trött, tycktes det. Då och då lade han
sig ned på marken för att vila, men så måste han upp
igen.

Och emellanåt reste snön sig upp vid fönstret,
virvlade, valsade runt, och var borta igen. Den tittar
in, tänkte de, den har roligt åt oss, fastän här inte
finns något att ha roligt åt.

Det blåste, och kvällen led. Blåsten tilltog nog men
trögt. Den släpade sig genom trädgårdens träd. En
slitande vind. Den påminde om någon som drar sig
för att säga sanningen men måste fram med den. Det
var nog vad de vuxna i stugan hörde i den slitande
blåsten.

Kvällen led, och hela tiden föll det snö. Först var
det stora, flata flingor, som från mörkret kom seg-
lande in mat rutan och blev lysande, stora vitsippor.
Sedan blev flingorna mindre och tätare, och länge,
mycket länge kom de snett. Småningom ökade de
farten och kom mera vågrätt, rykande. När snön
alltså inte gjorde halt och vände sig i sin långa vita
mantel och tittade in.

- Men se på snön! sade lillflickan. Systern hyssja-
de på henne. Barnen gladde sig annars åt snöväder,
men det kunde de inte nu, tyckte de. Och hela kväl-
sades inte stort mer än det som den lilla sade om
snön. Det var under kriget, det första stora kriget,
på en avsides plats, i en anspråkslös stuga, där något
var på tok.

Fadern satt och läste tidningen. Han läste hela ti-
den på samma stycke. Han kom till mitten på det, så
började han om från början igen. Modern stoppade
strumpor. Det gick snabbt, nålen in, nålen ut, in och
ut, in och ut, av med garnet, nästa hål, alltför snabbt.
Barnen satt tätt hopkrupna vid ett bordshörn och
tittade i gamla veckotidningar. De var mycket tysta
och sams.

I bättre belysning hade rummet sett trivsamt ut,
ombonat och med trevliga småsaker, lysdukar, tavlor,
prydnadsföremål. Men ned från taket hängde ett un-
derligt livlöst föremål, som också gjorde de andra sa-
kerna livlösa. Det hjälpte inte att fotogenlampans mässing
var putsad och blänkande. Den var utan bränsle.
Den inte bara hängde, den var hängd.

Ljuset kom från karbidlyktan uppe på vägghyl-
hade försökt att skärma av den, men det
var ändå ett rått ljus den gav. Den var sned och blå
i sin stickande låga, och den väste så länge den orka-
de. Sedan började den blinka och vippa med lågan
som skatan på sin stjärt. Mänsklig blev den först
den dog.

Lyktan stod och pekade på möblernas slitna ställen
och tapeternas fläckar, och den visade på alla felen,
gjorde de smala ansiktenas stil lätt att läsa. Det hårda
ljuset gjorde allting smått, också själarna, som sak-
nade olja i sina lampor.

Det hände att landstrykaren där ute körde ned en
lång arm i skorstenen så att järnkaminen gav rök från
sig. Det stirrade barnen på med öppna, slappt leende
munnar; det var då äntligen något intressant.

Men glöd fanns det åtminstone i kaminen, allde-
les utan värme var stugan inte. Och hade en främ-
ling kommit in, hade han kanske inte lagt märke
till något. Då skulle föräldrarna göra sitt bästa. Det
var deras stolthet att till det yttersta dölja allt.

Då och då kom ju bekanta på besök. De hade väl
sina aningar, och några av dem hade lika skarp
blick som karbidlyktan. De granskade i all hemlig-
het barnens öron. Jo, öronen var rena, kläderna la-
gade. De tittade i smyg under familjens träskor. Jo,
de var välskötta och nyskodda. Det såg inte så to-
kigt ut för familjen. Det var i varje fall en mycket
proper fattigdom. Och det röjer sig alltid i snusk
när man riktigt sjunker.

Först hade det gått riktigt bra för familjen. Men
så låg fadern länge inkallad i militärtjänst. Därefter
dåligt arbete, låg daglön, höga priser, utför. Så kom
sjukdomar. Man vet precis hur det brukar gå till.
Nu är det min tur, säger sjukdomen alltid, när mot-
gången har brutit hål. Och nu hejdade frost och snö
faderns spade, som de levde av. Det kunde inte döljas
längre. Man kan inte hålla på att hänga i ett finger
i det oändliga. De hade dolt det i snygghet så länge
att råttorna sade upp sig och inte ville komma till
det skafferiet längre.

Fadern läste tidning, samma stycke om och om
igen. Moderns nål for så snabbt, ut och in, ut
och in.

Nästa strumpa, garn i nålen, in och ut, in och ut.
Det går inte längre. Bara litet vattgröt. Dag efter
dag. Små tallrikar. Mindre och mindre. Frost och
snö. Inte dölja längre.

Det saknas väl inte utvägar för den familjen.
De kan ju be någon om litet hjälp. På väg-
gen hänger porträtt av människor, som ser hygg-
liga ut. Kom nu bara, säger porträtten. Och gör
man ogärna det, så kan man ju sälja tavlorna, de
kommer att ge hemtrevnad på vilken vägg som helst,
så är de så mycket värda. Och så finns det hänglam-
pan, den är ju onyttig och hänger bara och ser kus-
lig ut. Men modern hålier den så blank och skinande
att den måste vara värd en massa pengar för den,
som har bränsle.

Och så finns det den gamla snäckan på byrån.
Den är värdefull, för den är märkvär-
dig att lyssna i, och varje gång far tar den i sin hand
börjar han berätta om vad han har läst om främmande
länder, precis som om det kom direkt ur snäckan. Ja,
familjen klarar sig en tid genom att sälja un-
dan sakerna, för alla i stugan vet att de är värda
mycket.

Fadern läste tidningen. Modern stoppade strum-
por, barnen bläddrade tyst i gamla veckotidningar
som var mjuka och sköra i papperet av allt blädd-
randet, och ingen yttrade något, och kvällen led
mot sängdags.

Men blåsten hade ökat. Den hade fått makt, var
inte längre en landstrykare utan en härförare, som
reste med stort följe. Det kom stora brusande minu-
ter, när ett flygande härnadståg drog förbi och svan-
sarna på snöyrans hästar piskade rutorna, och un-
derliga, döda ögonblick, då det var lugnt kring huset
och man hörde blåsten rida genom kyrkogårdens stora
träd.

I ett sådant tyst ögonblick hörde de ett dovt slag
på ytterdörren. Mellan rum och ytterdörr låg både
kök och förstuga. Men de hörde det. Detta enda slag.

De såg på modern, och hon såg på dem. Hennes
ögon var stora, och det blev deras också, mörka,
fulla av fruktan. Och de vände alla, mor och barn,
sitt stirrande mot fadern. Han såg fortfarande i tid-
ningen, men hans blick flyttade sig inte, han läste
inte.

Han vände sig inte mot dem, och de visste inte
vad som fanns i hans tankar. Han var en man annor-
lunda funtad än de, och i fruktans ögonblick ,
visste de ingenting om honom, när han inte vände sig om
och såg på dem.

Men mor och barn var förenade. När något okänt närmade
sig, då grep dem fruktan. De mindes för mycket. Det
var en natt, de lag och sov. Då knackade det. En man
stod utanför fönstret. Du ska iväg i natt, du är inkallad.

Det var krig ännu.

Fadern lyfte på huvudet och tittade upp på kloc-
kan som hängde där på väggen och sade: Tig och lid,
tig och lid.

De såg en underlig glans i hans blick, kanske det
hemliga svaret från mannens sinne, när det vilda och
okända kallar. Ja, jag kommer.

- Vad var det? ljöd moderns viskning.

Han vände sig om och mötte de många ögonen,
och det kom styrka i hans.

Medan nans steg avlägsnade sig ut genom kök och
förstuga, satt de och lyssnade, så tysta och orörliga,
som hade han tagit deras livskraft med sig.

De hörde honom öppna den fastfrusna dörren.
Blåsten tog i. När det åter tystnade, hörde de ho-
nom fråga: -Är det någon här?

De tyckte att det dröjde länge. Men fast de hade
hört varje steg han tagit, började de darra, när han
stod där i dörren, allvarlig, undrande. Han bar nå-
got i händerna. En av småflickorna skrek till, när
hon fick syn på det, och det gick en rysning ut-
efter ryggen på dem, så otäckt och förfärligt tyckte
de att det var.

- Men vad är det då? viskade modern.
- Det är en rapphöna, svarade fadern.

Då hände det något inför deras ögon. Då såg de,
att det var en liten rapphöna.

Fadern höll en liten knubbig fågel i händerna,
och dess huvud vilade lugnt mot hans ena tumme.
- Den låg på förstubron, sade han.

- Ja, men vem..., började modern.

- Det fanns inga spår i snön, svarade fadern,
den har flugit emot.

Modern tog fågeln, hon kysste den på vingen.
- Den är alldeles varm, kom och känn! utbrast
hon. Och barnen kom dit och kände på fågeln. Ja,
den var varm under fjädrarna. Det var obegripligt
att en död fågel kunde vara så brännande het un-
der sina slaka vingar.

-  Underligt . . .    sade    fadern närmast för sig
själv, den har nog blivit bländad av snön. Men att
den just skulle träffa dörren så att man hörde det ...

- Jag tror nog man kan förklara det, sade mo-
dern, och medan småflickorna försiktigt rörde vid
rapphönan, smög sig brodern tveksamt bort till fönst-
ret. Han pressade ansiktet mot den svarta, kalla ru-
tan och tittade ut. Han visste, vad han skulle få se. Så
blev allting tydligare, och han såg en mörk skepnad,
större än någon man, försvinna mellan träden.

Rapphönan hade ju fallit i snön, och här inne i
värmen blev de stjärnformiga snöflingorna till
lysande droppar på de kupiga fjädrarna. Några säger, 
att rapphönan är torftigt klädd, och den är då hel-
ler ingen affisch. Men den den bär förnämt sin allmoge-
dräkt, som den hämtat färger till från det bruna
lövet, det mogna vetet, en knivsudd från vallmon,
ett par droppar från nattens mörker. Den är markernas
hemlighet, och envar som känner den får ge
den ett namn till, men det måste då hållas hemligt.

Vackra små fötter hade den, fina och hårda. Allt
på fågeln var mjukt avrundat, huvudet med de
halvslutna ögonen, näbben, från vilken det kom litet
rött.

Fadern satte sig åter med tidningen, men strax
efteråt kom han ändå ut i köket till de andra.
Nästan hela familjen fällde tårar över det, men död
var ju rapphönan ju och plockas skulle den, det var
ju meningen med den. Den var ingenting att se på
när fjädrarna kom bort, sorgligt liten. Små hopnystade
tarmar, lever, krås, ett ofattbart litet, fast hjärta kom
fram, och det var i sitt inre som fågeln hade de ly-
sande färgerna.

Fadern gick ut i det fria, han kom in igen, vit
och översnöad, med en knippe färsk persilja. Flott
i pannan, det sista kanske, men nu tillgrep mo-
dern resolut de sista reserverna, potatisen kom i en
kastrull på elden, men det blev ingen förtviv-
lans bottenskrapning, ty hon beredde en hoppets fest-
måltid.

Och fast det var långt över sängdags bred-
des duk på bordet, vit och vacker till och med i
karbidlyktans sken. Men så bars lyktan ut, där
kunde väsa slut, och ett dyrt talgljus tändes på bor-
det.

Ute i mörkret brusade blåsten. De tvättade sig,
kammade håret, gjorde sig fina. Så satte de sig till
festbordet. Rapphönan delades, och det blev bara litet
till var och en, men det är sanning, att den lilla
fågeln mättade dem alla.