-- läsa bör man annars dör man --
 
 
 


 
 
MARGARET IRWIN: Boken


DET VAR EN DIMMIG novemberkväll. Mr. Corbett gissade vem
mördaren var redan när han kommit till kapitel tre i sin deckare,
lämnade besviken sin säng och gick ner för att leta reda på en
mer tillfredsställande andlig sängfösare.

Dimman hade letat sig in genom de stängda fönstren och de fördrag-
na gardinerna och svävade tät i luften i en tystnad som tycktes lika tung
och andtäppt som dimman.

Bokhyllan i matsalen var den enda att tala om i huset. Den rymde en
slarvig samling böcker som skulle passa hushållets skilda smakriktningar
och dessutom några tråkiga och svårlästa teologiska verk. De hade blivit
över när han låtit sälja ett bibliotek, som tillhört hans farbror, en lärd
prästman. Där fanns billiga kioskböcker i röda band, som Mrs. Corbett
köpt för att ha med sig på resor, de enda tillfällen då hon läste alls. De
stack upp som fräcka, lättviktiga uppkomlingar bland respektabla hög-
kulturella skrifter från I8oo-talet som var inbundna i grönt och mörk-
blått. Dem hade Mr. Corbett tyckt att man borde skaffa sig när man låg
vid Oxford. Och bredvid dem trängdes barnens sagoböcker och även-
tyrshistorier som prunkade i regnbågens alla färger.

Men mitt i den färggranna, nyinbundna flärden fanns då en och an-
nan möglig lärdomsbjässe, mer snus- än läderbrun. Det var böcker utan
minsta spår av förgyllda ryggtitlar på sina sönderfallande band. En del
av den gamle prostens dödssjuka volymer var ogästvänligt tillknäppta
med rostiga spännen. Allt förblev slutet och verkade ogenomträngligt, de
rnörka avvisande ryggarna sköt upp över den lättsinniga omgivningen
mc(] den föraktfulla min som man kan möta hos sådana som har tillgång
till hemliga kunskaper.

Mr. Corbett var inte fantasifull av sig, men han inbillade sig att luf-
tens dunst och dimina l:ig extra tjock över bokhyllan, som om någon av
de ruttna teologiböckerna utandades en giftig ånga.

Han valde skyndsamt en Dickensroman från hyllan, eftersom den
borde passa bra ihop ined Londondimman, och han stod redan på första
trappsteget när han bestämde sig för att hans kvällsläsning som kontrast
borde duka upp blå italienska himlar och vita marmorstatyer, allt beskri-
vet i välsvarvade satser. Han gick tillbaka för att ta en bok av Walter Pa-
ter i stället.

Paters "Marius, epikuren" hade stjälpts åt sidan i tomrummet som
uppstått när han drog ut "Den gamla antikvitetsaffären".

Det var en ovanligt stor lucka efter en enda bok, och böckerna på den
hyllan hade stått tätt hoptryckta. När han skjutit in Dickens på plats igen
var det fortfarande utrymme kvar för en ganska diger volym. Han sa med
eftertänksam röst för sig själv: "Det är bara dumheter. Ingen kan rimli-
gen ha varit nere i matsalen och tagit ut en bok till under den korta tid
som jag var ute i hallen. Det måste ha funnits en lucka här redan förut."
Men en annan del av honom viskade envist och brådskande: "Jo, men det
fanns ingen lucka alls på den här hyllan förut."

Så ryckte han åt sig både "Marius" och "Den gamla antikvitetsaffären"
och fick löjligt brått att komma upp till sig igen.

Nu i kväll såg han Dickens i nytt ljus. Bakom författarens sentimen-
tala medlidande med de svaga och hjälplösa urskilde han en motbjudan-
de lust att vältra sig i grymhet och lidande. Cruikshanks groteska illust-
rationer avslöjade bara alltför väl romanfigurernas förvridna själsliv. Det
som verkat humoristiskt framstod nu som demoniskt. Han vände sig
med avsky från sina gamla favoriter och sökte skydd hos Walter Paters
klassiska ro och förandligade värdighet.

Men snart undrade han om inte denna andlighet var lika kall som
marmorn, frigid och naturvidrig. "Jag har alltid tyckt att det ligger något
fel i att dyrka skönheten för dess egen skull", sa han sig. Han hade egent-
ligen aldrig tyckt så, men han föredrog att hans impulsiva ide skulle vara
resultatet av moget övervägande. Ganska nöjd med sig själv slöt han ögo-
nen och somnade.

Han for upp ett par gånger under nattens lopp, och det brukade han
inte göra, men varje gång var han lika glad åt att vakna, för han hade
drömt hemska mardrömmar om sina två oklanderliga viktorianska verk.
Muntra djävlar med polisonger och pösiga i8oo-talspantalonger torte-
rade en förtjusande ungmö och hånflinade åt hennes våndor. Grekiska
gudar och hjältar ägnade sig åt en naken skamlighet som inte ingick i Mr.
Corbetts tankar om antika gudaväsen.

När han vaknade flöt kallsvetten nerför hans panna. I drömmen hade
han just sett den skändade Philomelas blodiga, utslitna tunga. Det fanns
bara en sak att göra, nämligen gå ner och hitta en ny bok som kunde få
honom på trevligare tankar. Hans växande ovilja att lämna rummnet ställ-
de villigt upp med dussintals bortförklaringar, men det var minnet av
luckan i bokraden som dök upp igen och igen och antog en onaturligt
viktig roll. I den oroliga slummer som följde förvandlades den extra luck-
an mellan de må böckerna till en avskyvärd missbildning, till luckan
mellan två huggtänder i gapet på ett grinande odjur.

Men i dagens klara ljus gick Mr. Corbett ner till sin hemtrevliga mat-
sal med soliga fönster och doften av kaffe och nyrostat bröd. Han åt en
duktig frukost och gratulerade sig till att vinden hade skingrat dimman
precis i rättan tid för hans lördagsrunda på golfbanan. Han visslade be-
låtet och hällde just upp en sista kopp kaffe åt sig när han hejdade sig och
lät blicken dröja vid bokhyllan. Han såg genast att det nu inte fanns nå-
gon extra lucka i bokhyllan. Han undrade om någon redan hade haft
ärende dit, men båda flickorna skakade på huvudet och Dicky också, och
hans hustru hade inte kommit ner än. Tjänsteflickan rörde aldrig böck-
erna. Barnen frågade vad det var för bok han letade efter, och det fick
honom att se lite dum ut, för det kunde han inte säga.

"Jag trodde bara att det var en lucka där, på andra hyllan uppifrån", sa
han. "Men bry er inte om det."

"Men det blir aldrig någon lucka i andra hyllan", sa lilla Jean glatt.
"Man kan plocka ut hur många böcker som helst från den, och när man
kommer tillbaka är hyllan alltid fullproppad igen. Har ni inte lagt märke
till det? För det har jag."

Mellanbarnet Nora sa att Jean var fånig, en gång hade hon suttit och
lipat över "Rosen och ringen" för att hon tyckte att alla personerna i bo-
ken hade så elaka ansikten.

Mr. Corbett fann det vara högst olämpligt att hans Jeannie fantisera-
de så där, men Jean replikerade genast att Dicky var ännu värre, och han
var stora pojken. Han hade sparkat en bok över hela matsalen och sagt:
"Otäck smörja" om den. Jean härmade skickligt sin bror. Hennes tonfall
återgav Dickys vämjelse och hon låtsades släppa en bok i golvet som om
själva beröringen var äcklig. Dicky hade gjort avvärjande grimaser åt
henne och nu sa han åt Jean att hon var en gräslig skvallerbytta och att
hon aldrig mer skulle få åka bak på hans cykel. Mr. Corbett frågade all-
varligt bekymrad vad det var för en bok och hur han hade kommit över
den.

"Tog den från bokhyllan så klart!" ropade Dicky ursinnigt.

Det visade sig vara en förkortad ungdomsutgåva av "Gullivers resor"
som han hade fått av sin farmor. Dicky fick förklara sig. Han sa till slut
att den där typen som skrivit boken hade försökt visa att människor var
sämre än djur och att hela det mänskliga släktet var rena fiaskot.

Mr. Corbett blev lite Irriterad och rådde sin son att i stället plocka ut
en trevlig modern pojkbo som omöjligt kunde störa någon. Det fram-
gick emellertid att Dicky "hade lagt av med att läsa" just nu, och flickor-
na kände på samma sätt.

Mr. Corbett märkte att också han hade god lust att "lägga av" en tid.
Han tyckte att alla nyutkomna böcker var svaga, smaklösa och fadda, och
alla de gamla välkända verken var olustiga och på något oklart sätt mot-
bjudande. Författare hade sjuklig fantasi, allihop. I böckerna skrev de
förmodligen sådant som de inte vågade ge uttryck för i sina liv.

Men det låg ett nöje i att ta ner dem på jorden igen, de där missfost-
ren till författare som höjts till skyarna av idiotiska läsare. Han slog fast
att Jane Austen och Charlotte Bronte var två obehagliga exemplar av
gamla ogifta ungmör. Den första snokade med syrlig förtjusning i andras
kärlekshistorier, den andra var en galen backant som försökte erbjuda sig
själv som offer på sina besvikna lidelsers altare.

Hans nyfödda kritiska insikter slog honom med häpnad. Med en så-
dan skarp och originell begåvning borde han ha nått långt, men han var
bara advokat och inte ens en särskilt framgångsrik sådan. Om han bara
hade pengar kunde han göra något åt de där elfenbensaktierna, men det
skulle vara rena hasarden och han hade aldrig turen på sin sida. Hans
vanliga avundsjuka på förmögna vänner blandades nu med förakt för
deras dumhet, en känsla som kunde stegras till vämjelse. Hans affärslun-
cher i city blev svårsmälta, eftersom han måste dras med sentimentala,
senila men likafullt framgångsrika typer som han förr hade tyckt riktigt
bra om. Blotta åsynen av dem ödelade hans golfspel. Han började före-
dra att sitta och läsa i matsalen även när det var vackert väder.

Den kom som en liten chock, hans upptäckt att hustrun egentligen
alltid hade tråkat ut honom. Han började direkt ogilla Dicky, som fak-
tiskt var en oförskämd tjurskalle. De två flickorna var som två dumma
vita möss. De brukade titta in och säga godnatt, och det kändes som en
lättnad att sätta stopp för den vanan.

Under sin numera ostörda tystnad och avskildhet i matsalen satt han
där och läste med feberaktig brådska, som om han sökte en särskild led-
tråd till ny kunskap, en hemlig nyckel som kunde öppna dörrar mot en
värld fylld av glödande liv:

Han utforskade till och med de multnande resterna av gamle prostens
teologiska bibliotek. En av böckerna hade diagram och symboler i mar-
ginalen. Han tolkade dem som matematiska formler av en sort som han
inte kände till. Snart märkte han att de var handritade, inte tryckta, och
att hela boken var ett manuskript. Handstilen var trång och prydlig och
det svarta bläcket gjorde att det liknade tryckt frakturstil. Emellertid var

alltsammans på latin. Det fyllde honom med oresonlig besvikelse. Med-
an han undersökte marginalsymbolerna hade han nämligen fyllts av en
sällsam upphetsning som om han visste med sig att han stod på tröskeln
till upptäckt som kunde förändra hela hans liv. Men Mr. Corbett hade
glömt bort skollatinet.

En utomstående skulle ha skrattat åt hans skuldmedvetna min, för allt
han gjorde var att smyga sig in i Dickys rum och låna hans latinska lex-
ikon och skolgrammatik. Med sitt rov tryckt mot bröstet skyndade han
sig tillbaka till sitt matsalshörn där han försökte ta reda på vad boken
handlade om. Den saknade både titel och författarnamn. Mot slutet
fanns flera oskrivna sidor. Skriften slutade abrupt längst ner på en sida
utan någon signatur, utan några flotta avslutande snirklar. De fa mening-
ar han lyckades översätta tydde på att det rörde sig om ännu ett teolo-
giskt verk.

Det förekom mängder av hänvisningar till "Mästaren" och hans krav
och önskemål, som verkade vara nog så invecklade. Till en början upp-
fattade Mr. Corbett de ställena som formella anvisningar om en ritual,
så han hoppade över dem. Sedan fastnade hans blick för något som man
inte väntade sig att möta i den sortens redogörelser. Han läste raderna
med stor uppmärksamhet och slog upp vartenda ord i lexikonet. Han
trodde knappast sina ögon.

"Det är tydligen", sa han sig, "en bok som skrivits av en gammal mis-
sionär. Stället jag just har läst redogör förmodligen för en sorts gräslig rit
som utövas av en stam vilda djävulsdyrkare." Fast han kallat det gräsligt,
funderade han på saken och lade alltsammans på minnet. Sedan roade
han sig med att kopiera tecknen i marginalen intill de raderna och försö-
ka komma underfund med deras innebörd. Men en känsla av iskallt illa-
befinnande smög sig över honom, han greps av yrsel och kunde nästan
inte se tecknen för sina ögon. Han misstänkte att det rörde sig om en
plötslig influensaattack och gick för att be sin hustru skaffa fram medi-
cin.

De satt i vardagsrummet allihop. Mrs. Corbett hjälpte Nora och Jean
med ett nytt spel, Dicky spelade på pianolan och Mike, deras irländska
terrier, som på sistone lämnat sin vanliga plats på spiselmattan i matsa-
len, sträckte ut sig framför brasan.

De liknade får och lät som får, tänkte han. Det fanns ingenting i hans
spegelbild som slog honom som nytt eller konstigt. Det enda som kän-
des ovant var deras stirrande ansikten. Sedan lade han märke till Mikes
egendomliga uppförande. Hunden hade tagit ett språng från mattstum-
pen och pressat in sig i ett hörn av rummet så långt bort från Mr. Cor-
bett som möjligt. Den gav inte ifrån sig ett ljud, men ögonen stod ut och
det skummade om käftarna. Med sin husbondes blickar på  sig kröp den
bort mot dörren, och när han kallade till sig hunden morrade den hemskt
och raggen reste sig från nackbastet.

"Vad har det tagit åt Mike?" undrade Mrs. Corbett.

Hennes ord bröt en tystnad som tycktes ha varat en lång stund. Jean
brast i gråt. Mr. Corbett sa vresigt att han inte fattade vad det tagit åt
dem allesammans.

Sedan frågade Nora: "Vad är det för rött märke du har i ansiktet?"
Han såg sig i spegeln igen och kunde inte se något märke.

"Det syns tydligt härifrån", sa Dicky. "Det liknar ett fingeravtryck, jag
kan se de där linjerna."

"Ja, just det", sa Mrs. Corbett med sin hurtiga stackatoröst. "Ett fing-
eravtryck mitt i pannan på dig. Har du använt rött skrivbläck?"

Mr. Corbett återvände brådstörtat till sitt eget rum och sände bud om
att han fått huvudvärk och ville ha sin middag serverad på rummet. Han
ville inte ha någon som pysslade om honom. Nästa morgon mindes han
häpen sina farhågor om en influensa, för han hade aldrig mått bättre i
hela sitt liv.

Vid frukostbordet var det ingen som anmärkte på hans utseende, så
han utgick från att märket hade försvunnit. Den gamla latinska luntan
som han försökt översätta stycken ur hade avlägsnats från skrivbordet,
men Dickys skolböcker låg kvar. Den andra hyllan uppifrån var, som all-
tid om dagen, välfylld. Han ville minnas att boken stått på den hyllan.
Men han frågade inte vem som hade satt tillbaka den på dess plats.

Den dagen hade han turen på sin sida. Han fick en ny klient vid namn
Crab som anförtrodde honom en stor penningsumma. Och Mr. Corbett
retade sig den dagen inte på sina framgångsrika bekantingar. Han var så
fylld av tillförsikt att han hade all möda att inte hånflina åt dem, så över-
tygad var han om att hans märkliga talanger snart skulle låta honom tri-
umfera. Under middagen skämtade han som en uppsluppen skolpojke
med familjen.

Trots sin nyvunna intellektuella spänst kunde han inte ägna sig åt de
brev han borde ha skrivit under kvällens gång. I stället sökte han sig till
bokhyllan för att hitta lite lätt underhållning. För första gången på länge
var det inget som lockade. Han drog ut en bok på måfå strax över huvu-
det på sig och såg att det var den handskrivna boken på latin.

Medan han vände de styva, gulnade bladen insöp han med välbehag
den lukt av förruttnelse som hade stött bort honom när han först under-
sökte de gamla teologiska verken. Nu tyckte han att lukten påminde om
uråldrig, hemlig visdom.

Tanken på hemligheter tycktes påverka honom personligen, för när
han hörde steg i hallen smällde han hastigt igen boken och satte tillbaka
den på hyllan. Han gick till rummet där Dicky satt och läste läxor och sa
åt honom att han behövde låna hans latinska grammatik och lexikonet
igen, det var för en gammal lagtext. Till sin förtret stammade han och
fick orden fel i munnen. Han tyckte att pojken gav honom en besynner-
lig blick och i djupet av sitt hjärta svor han över sonen, den där misstänk-
samma lille djäveln, fast vad sonen i så fall misstänkte kunde Mr. Corbett
inte säga.

Men när han hade kommit in i matsalen igen, smög han bort till dör-
ren och låste om sig innan han slog sig ner vid skrivbordet med böcker-
na framför sig. Både handstilen och latinet tycktes lättare att tolka nu än
kvällen innan och han fastnade av en slump för ett avsnitt om rättegång-
en mot en tysk barnmorska som år 1620 stått anklagad för att ha mördat
och styckat 783 barn.

Hela verket föreföll vara en redogörelse för ett hemligt sällskap vars
ritual och aktiviteter var så dunkla, när de inte var direkt gräsliga och
avskyvärda, att Mr. Corbett först inte kunde tro att det var tal om mänsk-
liga varelser.

Han läste långt över sin vanliga sängtid och när han till slut reste sig
från bordet behöll han boken i sina händer. Mr. Corbett ville skjuta på
det ögonblick då han måste lägga den ifrån sig. Han stod och bläddrade
i den tills han nådde sidan där skriften upphörde. Nu slogs han av en ny
märkvärdighet.

Här var bläcket mycket fräschare och av mycket sämre kvalitet än det
tjocka, rostbruna i merparten av boken. Vid närmare undersökning skul-
le han velat påstå att det tillverkats helt nyligen. Det enda som talade
emot den teorin var det faktum att handstilen var sig lik, den hoptryck-
ta, snåriga stilen från sent 1600-tal.

Det förklarade dock inte den förvirring, ja ängslan och skräck som
grep honom när han nu såg på den avslutande meningen. Den löd:
"Contine te in perennibus studiis", och han igenkände genast en sentens från
Cicero som han fått sig itutad i skolan. Han fattade inte hur han kunnat
missa den kvällen innan.

Visst mindes han att boken hade slutat längst ner på en sida. Men nu
såg han de två slutmeningarna överst på nästa. Hur länge han än stirrade
kunde han bara dra slutsatsen att de hade tillfogats sedan förra gången
han hade sett i boken.

Och han läste nu den näst sista meningen också: "Re imperfecta mor-
tuus sum", och kunde översätta helheten med "Jag dog med outfört syfte.
Fortsätt du de studier som aldrig får något slut."

Med ögonen på boken lade Mr. Corbett tillbaka den på skrivbordet och
retirerade till dörren med handen utsträckt bakom sig för att treva
sig fram till dörrhandtaget och rycka l det. När dörren inte ville gå upp
tätnade hans häftiga andhämtning till ett lågt, inte fullt artikulerat skrik
Så kom han ihåg att han själv låst dörren om sig och fumlade häftigt med
nyckeln tills han äntligen lyckades vrida om den, öppna dörren och slå
igen den efter sig med ett brak medan han baklänges tumlade ut i hal-
len.

Han stod ett ögonblick och såg på dörrhandtaget. Med en förstulen
rörelse smög sig hans hand närmare dörren igen, snuddade vid dörrhand-
taget, började vrida om det, men plötsligt ryckte han åt sig handen och
rusade upp till sängkammaren med tre trappsteg åt gången.

Där uppe dolde han ansiktet i kudden, grät och yrade, upprepade sam-
ma meningslösa ord: "Aldrig, aldrig, aldrig. Jag ska aldrig mer göra det.
Hjälp mig så jag aldrig gör det igen." När han sa "Hjälp mig" märkte han
vad han sa - orden påminde honom om andra ord, och han började be
med hög röst.

Men orden blev ett enda sammelsurium och envisades med att dyka
upp i omvänd ordning så att han till slut märkte att han läste sina böner
baklänges. Denna avslutande löjlighet fick honom att gapskratta. Han
satte sig kapprak i sängen, förtjust över att ha fått tillbaka sitt sunda för-
stånd och sitt sinne för humor. Just då öppnades dörren mellan hans och
hustruns rum och han såg henne stå där och se på honom med ett egen-
domligt grått och pinat uttryck i ansiktet som förvandlade henne till en
bleknad avbild av sitt vanliga nöjda och fridfulla väsen.

"Det är inte inbrottstjuvar", sa han retligt. "Jag gick och la mig lite
sent, det är alltsammans. Jag råkade visst väcka dig."

"Henry", sa Mrs. Corbett. Han insåg att hon inte hört ett ord han sagt.
"Henry, hörde du inte?"

"Vad då?"
"Skrattet."

Han teg, för en instinktiv försiktighet fick honom att vänta tills hon
talat färdigt. Medan hennes ögon vädjade till honom att stilla hennes
farhågor, fortsatte hon:

"Det var ingen människa som skrattade. Det lät som om det kom från
en ond ande."

Han lade band på sin vilda lust att brista ut i skratt igen. Det var klo-
kast att inte låta henne få veta att det bara var hans eget skratt hon hade
hört. Han sa åt henne att sluta upp med sina dumma fantasier och efter-
hand blev hon sig själv igen.

Dagen därpå gick Mr. Corbett upp innan tjänstefolket hade vaknat.
Han gick på tå ner till matsalen. Skolgrammatiken och lexikonet låg kvar
på skrivbordet, men boken stod på andra hyllan uppifrån igen. Han tog
ner den och bläddrade sig raskt fram mot slutet. Två nya linjer hade till-
fogats. Det förde skriften en bit ner på den förut tomma sidan. De löd
som följer:

"Ex auro canceris in dentem elephantis."

Och det kunde översättas med:

Från krabbans mun in i elefantens tand.

Det var från den dagen som hans bekanta i city fäste sig vid att en för-
vandling ägt rum. Deras medelmåttige, slappe och oföretagsamme "gam-
le Corbett" hade lagt av sina sura miner, han såg tjugo år yngre ut, han
var kraftfull, bestämd och nyter och visade prov på en självtillit i sina af-
färer som gränsade till vanvett. De väntade med dämpad iver på den
oundvikliga kraschen, men Corbett gjorde klipp på klipp hur vilt han än
spekulerade.

Han dröjde sig aldrig kvar i city för att gå på krogen eller teatern, han
hade alltid brått att komma hem, och väl hemma såg han till så att han
inte skulle bli störd när han plockade ner den handskrivna luntan från
andra hyllan uppifrån och slog upp de sista sidorna.

På morgonen upptäckte han alltid att nya ord hade tillfogats under
nattens lopp och de innebar alltid, det var han säker på, en direkt upp-
maning till honom själv och ingen annan. Först gällde det bara affärer.
De gick så bra att framgångarna överträffade hans vildaste drömmar.
Efter den lysande kuppen med afrikanskt elfenben hade han tveklöst
följt alla råd som boken gav. Guld ur krabbans mun, hade det stått, och
det var Mr. Crabs pengar han hade spekulerat med.

Efterhand blandades de goda råden upp med andra uppmaningar. De
var ofta så barnsliga och på samma gång motbjudande att de måste stam-
ma från en rubbad och förfallen individ.

Först fäste han inget avseende vid den sortens krav, men han märkte
snart att hans spekulationer på börsen genast utföll så katastrofalt att han
stod i begrepp att mista både pengarna och hedern. Ja, han riskerade sin
frihet, eftersom det var sina klienters kapital han spelade med. Det var
tydligt och klart att han måste följa bokens befallningar till punkt och
pricka. Han började utföra de barnsliga och groteska hädelserna med en
sorts föraktfull njutning som stegvis övergick i insikt om deras djupare,
demoniska innebörd. De blev alltmer nykfikna och besvärliga att klara
av, men numera tvekade han aldrig att lyda blint när boken befallde nä-
got. Han drevs fram av en skräck som han själv inte kunde fatta.

Vid det laget förstod han att boken utövade inflytande på de andra
som stod på hyllan. Skälet till att boken flyttade om de andra böckerna
var att de i tur och ordning skulle kunna påverkas av den urgamla, hem-
liga visdomen.

Av respekt för bokens önskningar uppmuntrade han barnen att läsa
mera. Han kom med gliringar om deras klena begåvning. Men han kun-
de inte undgå att lägga märke till att de numera aldrig hämtade böcker
från hyllan i matsalen. Själv behövde han inte längre någon kvällslektyr.
Han gick tidigt i säng och sov som en stock. De saker som han brukat
drömma om att göra, ifall han bara fick pengar nog, verkade nu platta
och meningslösa. Hans största njutning bestod i att insupa lukten från
den multnande handskriften och känna på de spröda bladen medan han
letade sig fram till det senaste budskapet.

En natt var det bara två nya ord: Canem occide - Döda hunden!

Han skrattade förtjust åt det enkla och tilltalande uppdraget att döda
en hund, för han var sur på Mike som bytt sin forna dyrkan mot att slin-
ka undan eller morra och visa tänderna. Det kunde för övrigt inte ha
kommit lägligare, för han hade just rensat ut ett gammalt skåp uppe hos
sig och råkat hitta ett par paket råttgift som han skaffat till huset en gång
i världen och sedan glömt bort. Han visslade muntert medan han sprang
upp och grävde fram giftet. När han kom ner igen tömde han en av för-
packningarna i hundens vattenskål.

Den natten väcktes familjen av hemska skrik som kom nerifrån trap-
pan. Mr. Corbett var först på benen, påskyndad av den instinktiva för-
siktighet som hade blivit en vana för honom på sistone. Han såg Jean i
färd med att kravla uppför trappan på alla fyra medan hon stödde sig mot
räcket, och hon skrek hela tiden, halvkvävda, onaturliga skrik, utan att
fälla några tårar. Han lyfte upp henne och bar henne till rummet som
hon och Nora delade, och dit skyndade sig också Mrs. Corbett.

Det gick inte att locka ur flickan något vettigt och sammanhängande.
Nora sa att hon nog drömt sin gamla mardröm igen. När Mr. Corbett
frågade vad det var för något, berättade hon att Jean ibland vaknade upp
mitt i natten och grät, för hon hade drömt om en hand som rörde sig
fram och åter över böckerna i matsalshyllan tills den hittade en särskild
bok som den tog ut från hyllan. När drömmen nått den punkten blev den
alltid så hemsk att hon vaknade.

När Jean hörde sin mors ord brast hon ut i nya skrik, och Mrs. Cor-
bett ville inte veta av fler förklaringar. Mr. Corbett gick ut till trappan för
att se vad som hade dragit barnet från sängen. När han såg ner i den hal-
len, där ljuset var tänt, märkte han att Mikes vattenskål hade stjälpts
omkull. Han gick ner för att undersöka saken och märkte att det vatten
som han förgiftat måste ha runnit ut och sugits upp av dörrmattan, som
var genomvät.

Han återvände till småflickornas rum, sa åt sin hustru att hon måste
vara trött nu och säkert behövde vila sig. Det var hans tur att försöka lug-
na och trösta Jean. Hon hade förresten redan lugnat sig betydligt. Han
satte henne på sitt knä, fast hon spjärnade emot till att börja med. Mr.
Corbett drog sig djupt sårad till minnes att flickan aldrig självmant kom
och slog sig ner i hans knä nu för tiden. Han fick lust att ge henne betalt
för gammal ost genom att driva med henne och kanske skrämma upp
henne lite. Men eftersom han ville ia besked om vad som hade hänt bör-
jade han i stället lirka med henne och använda gamla smeknamn som
han trodde att han glömt för länge sedan. När han fått henne att prata
om sin upplevelse, lyssnade han mycket noga.

Hon och Nora hade haft Mike hos sig hela kvällen och som en extra
liten belöning hade han fatt lov att sova i deras rum. Han hade lagt sig i
fotänden på Jeans säng. Snart sov de alla tre. Sedan började Jean dröm-
ma sin gamla mardröm igen, den om handen som rörde sig över bok-
ryggarna i matsalshyllan, men i stället för att plocka ut en bok kröp den
över matsalsgolvet och ut i hallen. Handen tog sig uppför trappräcket
och fortsatte till flickornas rum där den sakta vred om dörrhandtaget och
öppnade dörren. När drömmen nått den punkten hoppade Jean upp, all-
deles klarvaken, och tände sin sänglampa medan hon ropade på Nora.
Dörren som hade stått stängd när de gick och lade sig stod nu på vid
gavel och Mike hade försvunnit.

Hon sa åt Nora att Mike skulle råka ut för någonting gräsligt om Jean
inte genast gick och hämtade in honom på rummet igen, och sedan
sprang hon ner i hallen där hon såg Mike stå lutad över sin vattenskål i
färd med att börja dricka. Hon ropade på honom och han lyfte på huvu-
det men kom inte upp till henne, och hon ville rusa bort för att ta ho-
nom med sig, men just då var det någon som ryckte i hennes nattlinne
och hon kände en hand som grep henne om armen.

Jean föll omkull och började sedan kravla uppför trappan så fort hon
kunde, men hon skrek och skrek hela vägen upp.

Det stod klart för Mr. Corbett att Mikes skål hade välts omkull under
all uppståndelsen i hallen. Hon brast i gråt igen och den här gången kun-
de han inte trösta henne. Han drog sig tillbaka till sitt rum där han gick
fram och tillbaka gripen av en upprördhet som han inte kunde förstå
anledningen till.

"Jag är ingen dålig människa", sade han sig. "Jag bar aldrig begått en ond
gärning. Mina klienter har inte blivit lidande av att jag spekulerat med
deras pengar, snarare tvärtom."

Efter en stund tillade han: "Det är inte fel att försöka döda en bitsk
och ouppfostrad hund. Den tycker inte om mig längre. Den kunde ha
bitit Jeannie."

Han märkte att han tänkt på henne som Jeannie, och det var en tid
sedan han gjort det. Det måste bero på att han kallat henne Jeannie nu i
natt. Han måste förbjuda henne att någonsin lämna rummet mitt i nat-
ten. Han kunde inte låta henne lägga näsan i blöt. Det skulle vara lug-
nast för honom om hon inte fanns där alls.

På nytt for den iskalla känslan av skräck in i honom. Han grep tag i
sängstolpen som om han var rädd att falla omkull och han blev stående
på det sättet en god stund. "Det var en internatskola jag tänkte på", vis-
kade han för sig själv. "Jag måste gå ner och ta reda på ... ta reda på ..."
Han ville inte tänka tanken till slut. Han visste vad han skulle ia se.

Han öppnade dörren och lyssnade. Huset låg försänkt i stillhet. Han
smög sig ut på trappavsatsen och vidare till Noras och Jeans dörr där han
ställde sig att lyssna igen. Det hördes inte ett ljud och än en gång fylldes
han av ologisk skräck. Han inbillade sig att Jean låg stilla och orörlig i
sin säng, kanske alldeles för stilla. Han skyndade bort från dörren och
hasade i sina tofflor längs gången och nerför trappan.

I matsalens öppna spis var det fortfarande liv i brasan. En blick på
klockan upplyste honom om att den inte slagit tolv än. Han stirrade på
bokhyllan. På andra hyllan uppifrån fanns det en lucka som inte funnits
där när han lämnade rummet. På skrivbordet låg en stor volym uppsla-
gen. Han visste att han måste gå genom rummet och se efter vad där stod
skrivet. Och nu som en gång tidigare trängde avsiktslösa ord fram över
läpparna på honom, och han stammade och snyftade: "Nej, nej, inte det.
Aldrig, aldrig, aldrig." Men han gick genom rummet bort till boken och
sänkte blicken mot den. Liksom förra gången bestod budskapet av bara
två ord: "Infantem occide. Döda barnet!"

Han snavade och föll fram över skrivbordet. Hans händer kramade
hårt om boken och han lyfte den med sig när han kom på benen igen.
Hans finger följde orden från bokstav till bokstav. Lukten av förruttnel-
se gled in i hans näsborrar. Han sa sig att han inte var någon snörvlande
senil gubbe utan en man som var starkare och visare än sina medmänni-
skor. Han var höjd över deras tarvliga känslosamhet, han som i sina hän-
der höll källan till urgammal och hemlig visdom.

Han hade vetat i förväg vad budskapet skulle vara. Det var när allt
kom omkring den trygga och logiska lösningen. Jean hade fått tillgång
till farliga kunskaper. Hon var en spion och motståndare. Att hon var
omedveten om det, att hon var hans favoritbarn och bara åtta är gammal
- det var sentimentala argument som inte vägde tungt hos en man med
så sunt förnuft som han. Jean hade föredragit Mike och vänt sig mot
Mr. Corbett. "De som inte är med mig, är emot mig", citerade han med
viskande röst. Han skulle döda både hund och barn med samma vita
pulver som ingen visste om att han hade i sin ägo.

Han lade ifrån sig boken och gick mot dörren. Det som han tänkte
göra måste göras snabbt, för på nytt kände han den dödligt kalla förnim-
melsen svepa fram över honom. Det skulle ha varit lättare för honom att
göra det kvällen innan, men nu i natt hade hon suttit i hans knä och det
gjorde honom rädd. Han såg för sin inre blick hur hon låg där så stilla
och orörlig i sin säng, alldeles för stilla.

Han grep om dörrhandtaget men hans fingrar tycktes ha blivit förla-
made. Han kunde inte vrida om det. Han klamrade sig fast vid det, hop-
krupen och darrande, han böjde sig över det tills han sjönk ner på knäna
med huvudet under dörrhandtaget som han fortfarande grep hårt om
med sina lyftade händer. Plötsligt lossade han sitt tag och slog ut med
armarna i den paniska gesten hos en man som störtas ner från ett högt
stup. Han tog sig snubblande upp på benen igen.

Han grep på nytt boken och slängde den i brasan. En häftig känsla av
att kvävas övermannade honom. Han visste att han höll på att bli strypt.
Som i en mardröm försökte han om och om igen att utstöta ett skrik om
hjälp, men lungorna kunde inte pressa fram ett enda ljud. Andedräkten
mäktade över huvud taget inte lämna hans lungor. Han föll tungt om-
kull på golvet där han blev liggande, mycket stilla och orörlig.

När tjänsteflickan kom in på morgonen för att öppna matsalsfönstren
fann hon sin husbonde död på golvet. Dödsfallet väckte uppseende i city,
men det var ingenting mot nyheten att alla Mr. Corbetts börsaffärer hade
kollapsat. Det spreds genast ett rykte om att han i förväg känt till den
kommande katastrofen och begått självmord.

Det fanns en hake med den teorin. Obduktionen slog fast att Mr.
Corbett hade blivit strypt. Hans luftstrupe hade formligen krossats av en
hand som lämnat kraftiga märken efter sig.