-- läsa bör man annars dör man --

Franz Kafka: En läkare på landet
 

Jag var i verklig knipa, jag hade en brådskande resa framför
mig, en svårt sjuk man väntade mig i en by som låg tio mil
bort, kraftig snöyra fyllde den vida rymden mellan oss, vagn
hade jag, lätt, med stora hjul, lämpad just för våra landsvägar,
påpälsad och med läkarväskan i hand stod jag på gårdsplanen
beredd att ge mig av, men hästen saknades, hästen! Min egen
häst hade natten innan dött efter alla umbäranden denna
vargavinter, min tjänsteflicka sprang runt i byn för att försöka
låna en häst, men det var ett hopplöst företag, det visste jag,
och medan snön täckte mig allt mer och jag började stelna till
i kylan, stod jag bara där till ingen nytta. Vid grinden dök
flickan upp svängande med lyktan, ensam så klart, vem skulle
låna ut sin häst till en sådan resa i detta väder? Jag stegade
ännu en gång över gårdsplanen, jag visste mig ingen råd, jag
var så illa till mods att jag utan att tänka mig för sparkade till
den murkna dörren till svinstian, som stått oanvänd i flera år.
Dörren öppnade sig och stod sedan och slog på gångjärnen-
Ut strömmade värme och en lukt som om där fanns hästar.
Därinne svängde en stallykta Lned matt sken fram och tillbaka
i ett rep. En man, hopkurad i det låga båset, visade sitt ansikte
med klara, blå ögon.

- Ska jag spänna för? frågade han och kröp ut på alla fyra.
Jag visste inte vad jag skulle säga utan böjde mig bara ner, för
att se vad mer som kunde finnas i stian. Tjänsteflickan stod
bredvid mig.

- Man vet inte vad allt man har på lager i sitt eget hus, sa
hon, och vi skrattade båda två.

- Hallå broder, hallå syster! ropade drängen, och två
hästar - kraftiga och breda om bringan, hasande med benen
tätt mot kroppen och med de vackert formade huvudena
sänkta som kameler - pressade sig, enbart genom att vrida
kraftigt på bålen, efter varandra ut genom dörröppningen,
som de helt och hållet fyllde. Men så med ens stod de upprätt
på sina långa ben, det ångade om kropparna i kylan.

- Hjälp honom, sa jag, och den tjänstvilliga flickan skyn-
dade sig att räcka drängen seldonen. Men knappt var hon
framme hos honom, förrän han omfamnade henne och
tryckte sitt ansikte mot hennes. Hon skriker till och flyr
tillbaka till mig, man såg röda märken efter två tandrader på
hennes kind.

- Ditt fä, skriker jag rasande, vill du smaka piskan?

Men så erinrar jag mig att detta är en främling, att jag inte
vet varifrån han kommer, och att han är villig att hjälpa mig
när alla andra sviker. Som om han läst mina tankar tar han
inte illa vid sig av mitt hot, utan vänder sig bara mot mig
medan han fortsätter att ägna sig åt hästarna.

- Ta plats, säger han sedan, och ser man på, allt är klart.
Med ett så fint spann - det ser jag - har jag aldrig tidigare
färdats, och belåten stiger jag upp i vagnen.

- Men jag kör, du kan inte vägen, säger jag.

- Alldeles riktigt, säger han, jag tänker överhuvudtaget
inte åka med, jag stannar här hos Rosa.

- Nej! skriker Rosa, och väl medveten om sitt oundvik-
liga öde springer hon in i huset, jag hör kedjan rassla till när
hon sätter fast den i dörren, jag hör låset slå igen, jag ser hur

hon dessutom släcker i förstugan och sedan flyr vidare genom

rummen och släcker alla ljus även där, för att kunna gömma
sig i mörkret.

- Du åker med! säger jag till drängen, annars avstår jag
från resan, hur brådskande den än är. Det skulle aldrig falla
mig in att ge dig flickan som betalning för att komma iväg.

- Sätt fart! säger han och klappar i händerna, vagnen
rycks med som timmer i forsen, jag hör hur dörren till mitt
hus ger vika och rämnar inför drängens anstormning, men
sedan fylls mina ögon och öron av en vinande vind som jag
upplever lika starkt med alla mina sinnen. Men även detta
varar endast ett kort ögonblick, ty som om den sjukes gård
låg alldeles invid min egen port är jag med ens framme, häs-
tarna står där lugnt, snöfallet har upphört, månen skiner, den
sjukes föräldrar skyndar ut ur huset, hans syster kommer
strax efter, de nästan lyfter mig ur vagnen, deras förvirrade tal
får jag inte ut mycket av, luften i den sjukes rum går knappt
att andas, eldstaden är illa skött och ryker in, jag tänker slå
upp fönstret, men först måste jag slänga ett öga på den sjuke.
Mager, ingen feber, varken särskilt varm eller kall, med tom
blick och bar överkropp reser sig pojken under täcket, slår
armen om min hals och viskar i mitt öra:

- Doktorn, låt mig dö!

Jag vänder mig om, ingen har hört det, föräldrarna står
tysta och framåtböjda i avvaktan på mitt utlåtande, systern
har ställt fram en stol till min väska. Jag öppnar väskan och
letar bland mina instrument, pojken famlar efter mig från
sängkanten för att påminna mig om sin bön, jag plockar upp
en pincett, granskar den i skenet av ett vaxljus och stoppar
ner den igen. "Ja", tänker jag hädiskt, "i sådana här fall hjälper
gudarna till, skaffar fram hästen som saknas, ja, i brådskan
skickar de ytterligare en, och till råga på allt den där
drängen..." 

Först nu kommer jag att tänka på Rosa igen, vad
ska jag göra, hur ska jag kunna rädda henne, hur ska jag
kunna dra fram henne där hon ligger under drängen, när jag
har tio mil hem och oregerliga hästar spända för min vagn?
Dessa hästar som på något underligt sätt slitit sig, slagit upp
fönstren utifrån - jag vet inte hur det gått till - och nu
sticker in huvudet genom varsitt fönster och tittar på den
sjuke utan att bekymra sig om att familjen börjar skrika. "Jag
åker omedelbart tillbaka", tänker jag, som om hästarna upp-
manade mig att resa, men ändå går jag med på att systern,
som tror att jag besväras av hettan, tar av mig pälsen. Man
ställer fram ett glas rom åt mig, den gamle klappar mig på
axeln, en förtrolighet som han anser sig ha rätt till när han är
så generös. Jag skakar på huvudet, den gamles inskränkthet
skulle få mig att må illa, och enbart av den anledningen av-
böjer jag att dricka. Modern står vid sängen och vill få mig att
gå dit, jag gör henne till viljes, och medan den ena hästen
ljudligt gnäggar upp mot taket lägger jag huvudet intill bröstet
på pojken, som ryser vid beröringen med mitt blöta skägg.

Vad jag redan vet bekräftas, pojken är frisk, bara lite dålig
blodcirkulation eftersom den bekymrade modern hällt i
honom en massa kaffe, men frisk är han och allra bäst vore
att ge honom en spark så han kom ur sängen. Jag är ingen
världsförbättrare och låter honom ligga kvar. Jag är anställd
här i distriktet och gör min plikt till det yttersta, ja, till den
grad att det ibland går för långt. Trots att jag har dåligt betalt
är jag frikostig och beredd att hjälpa de fattiga. Ännu så länge
måste jag ta hand om Rosa, vore det inte för den sakens skull
kunde jag kanske ge pojken rätt och även jag skulle vilja dö.

Vad har jag egentligen här att göra i denna ändlösa vinter!
Min häst är död och ingen i byn vill låna mig någon. Ur
svinstian måste jag dra fram mitt spann; hade det inte hän-
delsevis varit hästar hade jag varit tvungen att köra med sug-  
gor. Så ligger det till. Och jag nickar åt familjen. De vet inget
om allt detta, och om de vetat något skulle de inte trott det.
Att skriva recept är lätt, men att i andra sammanhang komma
överens med folk är svårt. Nåväl, då skulle alltså mitt besök
här vara slut, än en gång har man besvärat mig i onödan, men
det är jag van vid, hela distriktet jagar mig med nattklockan,
men att jag den här gången dessutom måste lämna ifrån mig
Rosa, denna vackra flicka som i åratal bott i mitt hus, nästan
utan att jag lagt märke till henne - det priset är för högt, och
jag måste ta till spetsfundigheter för att åtminstone hjälpligt
kunna resonera bort det, så att jag inte låter min vrede gå ut
över den här familjen, som ju inte med bästa vilja i världen
kan ge mig Rosa tillbaka. 

Men när jag stänger väskan och ber att få min päls, 
och familjen står där tillsammans och fadern
luktar på romglaset som han håller i handen, och modern
med tårar i ögonen, uppenbarligen besviken på mig - vad
väntar sig folk egentligen? - biter sig i läppen, och systern
viftar med en nedblodad handduk, ja, då är jag ändå beredd
att under vissa omständigheter medge att pojken kanske trots
allt är sjuk. Jag går fram till honom, han ler mot mig, som
om jag tänkte bjuda honom på en riktigt stärkande soppa - o
nej, nu gnäggar båda hästarna, detta oväsen har väl sänts från
högre ort för att underlätta undersökningen - och då ser jag,
jo, pojken är faktiskt sjuk. På hans högra sida vid höften har
ett tallriksstort sår öppnat sig. Rosa i olika nyanser, mörkt på
djupet, ljusare uppåt kanterna, finkornigt, med blod som
samlats lite här och där, öppet som ett dagbrott. Så ser det ut
på avstånd. På nära håll visar sig ännu en komplikation. Det
är inte utan att man visslar till. Maskar, ungefär lika långa och
breda som mitt lillfinger, rosa till färgen och dessutom fläcka-
de av blod, med vita huvuden, med många små ben, slingrar
sig upp mot ljuset medan de håller sig fast i sårets inre. 

Så är jag avklädd, och med fingrarna i skägget och nedböjt
huvud betraktar jag folket lugnt och stilla. Jag behåller fatt-
ningen och fortsätter att uppträda överlägset mot dem, trots
att det inte längre är mig till någon nytta, ty nu lyfter de mig
i huvudet och fötterna och bär mig till sängen. Vid väggen, på
den sida där pojken har sitt sår, lägger de mig. Sedan lämnar
alla rummet, dörren stängs, sången tystnar, månen skyms av
moln, sängkläderna känns varma runt mig, hästarnas huvuden
svänger som skuggor fram och tillbaka i fönsteröppningarna.

- Vet du vad? hör jag honom säga i mitt öra, jag har inte

särskilt stort förtroende för dig. Du har ju bara blivit avslängd
här av en slump och har inte kommit hit för egen maskin. I
stället för att hjälpa mig gör du bara min dödsbädd trång.
Helst skulle jag vilja riva ut ögonen på dig.

- Du har rätt, säger jag, det är synd och skam. Men jag är
trots allt läkare. Vad ska jag göra? Det här blir inte så lätt för
mig heller, tro mig.

- Och den ursäkten ska jag nöja mig med? Ja, jag är väl så
illa tvungen. Ständigt får jag nöja mig. Med ett vackert sår
kom jag till världen, det var allt jag fick med mig hit.

- Unge vän, säger jag, felet med dig är att du saknar över-
blick. Jag som varit i alla sjukrum vida omkring, kan försäkra
dig: ditt sår är inte alls så farligt. Två hugg med yxan i spetsig
vinkel var allt som behövdes. Många vänder obekymrat sidan
till och hör knappt hur yxan går i skogen, än mindre att den
närmar sig.

- Ar det verkligen så eller försöker du bara lura mig i
feberyran?

- Det är verkligen så, ta en läkares hedersord med dig
över till andra sidan.

Och det gjorde han och tystnade. Men nu var det dags för
mig att tänka på min egen räddning. Hästarna stod troget
kvar på sina platscr. Kläder, päls och väska hade jag snart
rafsat ihop, jag ville inte sinka mig med att klä på mig; om
hästarna var lika snabba som på hitvägen, skulle jag så att säga
kunna hoppa direkt ur den här sängen och över i min egen.
Lydigt drog sig den ena hästen tillbaka från fönstret, jag kasta-
de byltet med mina saker i vagnen; pälsen flög för långt, den
blev bara hängande med ena ärmen i en krok. Det fick duga.
Jag svingade mig upp på hästen. Tyglarna hängde lösa, den
andra hästen var inte ordentligt förspänd, bakefter slängde
vagnen hit och dit, och allra sist släpade pälsen i snön.

- Sätt fart! sa jag, men fort gick det minsann inte, lång-
samt som gamla gubbar stretade vi fram över snövidderna,
bakom oss hördes länge barnens nya sång men med ord som
inte riktigt stämde längre: "Gläd er, patienter, för er skull har
läkaren lagts i säng!"

Aldrig kommer jag hem på det här sättet, min blomstrande
praktik är för alltid förlorad, en efterträdare bestjäl mig, men
till ingen nytta, ty ersätta mig kan han inte, i mitt hus härjar
den otäcke drängen och Rosa är hans offer, jag vill inte ens
tänka tanken till slut. Naken, utsatt för detta olycksaliga
tidevarvs kyla, med en jordisk vagn dragen av överjordiska
hästar irrar jag, gamle gubbe, omkring. Min päls hänger bak-
till på vagnen, men jag når den inte och ingen bland detta
opålitliga slödder till patienter rör ett finger. Lurad! Lurad!
Har man en gång förts på villovägar av nattklockan kan det
aldrig ställas till rätta.