-- läsa bör man annars dör man --

Selma Lagerlöf: Tomten på Töreby
 

Jag kommer ihåg, att jag en gång som barn reste förbi en 
gammal gård, där man visste att det fanns en tomte. 
Gården låg mycket ensligt och fult på en flack sjöstrand. 
Det fanns ingen trädgård omkring det höga, vita bonings-
huset, bara ett par förvuxna träd. Det var det tråkigaste 
ställe jag någonsin sett. Men det såg nog ut att vara en 
rik gård. Uthusbyggnaderna var välbyggda och stor till-
tagna, och på åkrarna stod säden så frodig, att jag kan 
minnas det än i dag.

Da märkvärdigaste var att se den ordning, som rådde 
överallt. Jag minns, att vi körde långsamt förbi gården för 
att se hur väl dikena var grävda, hur rakt vägarna löpte och 
hur fast broarna var byggda. Vi lade märke till de nätta, 
målade båtarna, som gungade vid stranden, och till en 
ofantligt lång tvättbrygga, som löpte rätt ut i sjön.

- Det är väl tomten, som vill, att de ska skölja sina 
kläder ute på riktigt djupt vatten och inte i det grunda 
strandvattnet, sade vi.

Det var ingen, som tvivlade på att allt var sådant det 
var där på gården för torntens skull, eller att folket, som, 
bodde där, trodde på honom. Det var av skräck för tomten. 
som det inte fick ligga kvar ett halmstrå eller en sticka på 
gårdsplanen, som lagården var putsad likt ett förmak och 
åkrarna var som trädgårdssängar.

Den där tomten hade funnits på gården i alla tider, och 
lån alla tider fanns det historier om honom. Här ska 
jag berätta ep som torde ha tilldragit sig för omkring två-
hundra år sedan.

Det var en mörk höstnatt med regn, som skvalade ner 
utför de gråa timmerväggarna, ty på den tiden var herr-
gården varken brädfodrad eller målad, och med storm,
som kom alla kvistarna på den höga vildapeln, som god 
vid gaveln, att piska mot takåsen.

Mittunder det värsta ovädret kom en uggla flygande. 
Hon hade sitt bo uppe bland takstolarna på en av de stora 
vindarna och brukade flyga in dit genom en liten glugg 
tätt under takrännar. Men innan hon kunde hitta gluggen, 
tog vinden fatt i henne, pöste upp hennes täta fjäderskrud, 
så att hon såg ut som en rund boll, och kastade henne ett 
par gånger mot väggen. Då uppgav fågeln alla försök att 
komma in. I dess ställe satte den sig i vildapeln och skrek 
hela natten igenom.

Inne i byggnaden var det mycket tyst och stilla, men av 
ljusskenet, som silade ut genom springorna i fönsterluckorna, 
märktes det, att husfolket inte hade gått till sängs. En 
och annan gång hördes stoj och ett högt skratt, strax därpå 
blev det dödstyst på nytt.

Fram emot elvatiden på natten kom gårdens gamla hus-
hållerska, som var fullt klädd och bar sina nycklar vid 
bältet, som kunde hon inte skiljas från dem varken natt eller 
dag, ut i förstugan. Den tunga dörren var stängd med fyra 
olika lås, och det dröjde länge, innan den gamla kvinnan 
kunde öppna den. Så snart hon hade fått den på glänt, 
passade vinden på, svängde upp den på vid gavel, kastade 
en hel regndusch i ansiktet på hushållerskan och snurrade 
omkring bland trasmattorna i förstugan, så att de slingrade 
som ormar.

Den gamla kvinnan stängde till dörren efter sig och 
vandrade ut i natten. Hon gick mycket fort, som jagad av en 
stor förskräckelse, och mumlade oupphörligt:

-- Herren bevare oss! Herren bevare oss!

Hon lyste för sig med en hornlykta, men hon var så 
upptagen av att tänka på det, som skrämde och ängslade 
henne, att hon inte gjorde sig nytta av skenet, utan tram-
pade ner i vattenpussar, som hon väl kunde ha undvikit. 
Gång på gång vek hon i förvirringen av från den 
tilltrampade stigen, kom upp i gräsvallen och trasslade in sig i 
en törnhäck, som slet en flik ur hennes klänning. Allt detta
tycktes hon inte märka. Hon fortsatte sin vandring oför-
trutet, allt under det att hon mumlade sitt:

- Herren bevare oss! Herren bevare oss!

Äntligen kom hon fram till stallbyggnaden. Hon steg 
uppför loftstrappan, som liten och smal smög fram utanpå 
huset, och stannade vid luckan till höloftet.

Det glimtade ljussken innanför luckan, och när hushåller-
skan böjde sig framåt, kunde hon se in i ett litet rum, vars 
väggar var behängda med selar, tömmar, sadlar och rem-
tyg. Egentligen var det inte något rum, endast en avbalk-
nir.g av höloftet. Höet pöste in genom de glesa brädväggarna, 
och mittpå golvet fanns en stor lucka, genom vilken man 
kunde klättra ner till stallet. På en säng i ett hörn av kam-
maren satt den gamla gårdskusken. Han lyste för sig med 
en töresticka och läste i Guds ord. Han satt där, som hade 
han inte haft ro att lägga sig i det svåra ovädret. I varje 
ögonblick lyfte han huvudet från boken och lyssnade till 
storm och regn och uggleskri.

Hushållerskan knackade på, och kusken kom och öppnade. 
Han började genast ursäkta sig för att han satt med bart 
ljus där på loftet. Han tycktes tro, att hon hade gått ut i 
natten endast för att be honom fara varsamt med elden.

- Jag vet nog, att det är farligt, sa han, men jag tyckte 
det behövdes, att någon läste ett Guds ord i denna natt. 
Den gamla kvinnan svarade inte på detta. Hon satte sig 
ner på en lår, som var full av läderbitar och järnskrot. 
Det var alltjämt en sådan skräck över henne, att hon inte 
var vid sina sinnen, händerna slet i förklädet, och läpparna 
rörde sig i ett ofattbart mummel.

Kusken satt och såg på henne, till dess att skräcken, som 
tyngde henne, också meddelade sig till honom. Det började 
darra i hans gamla matta händer och i hans tandlösa käkar.

- Har du kommit i möte med Gamlefar? frågade han 
viskande.

Gamlefar, det var tomten. Han gick aldrig under något 
annat namn där på gården.

- Nej, sa hushållerskan, och för Gamlefar skulle jag 
väl inte heller vara rädd. Han vill oss inget annat än gott.

-- Du ska inte vara så säker på det, sa kusken. Han 
är allt en sträng herre, och på sista tiden har det nog hänt 
en hel mängd saker här på gården, som han inte har 
tyckt om.

- Om han vore så sträng, som du tror, skulle han väl 
inte låta ryttmästarn fara fram, som han gör.

Kusken sökte lugna henne:

- Du får lov att tänka på att du talar om husbonden. 
- Jag kan väl inte fördenskull låta bli att se, att han 
förstör både sig själv och gården, klagade hon.

- Det är ryttmästarn, som är herre på gården. Vi är 
bara hans fattiga tjänare, upprepade kusken med viktig röst. 
Men plötsligen slog stämmani över, och han frågade med den 
yttersta ångest: Har han nu hittat på någon ny galenskap?

- Jag har stått vid salskammardörrn hela kvällen och hört 
på hur han har spelat bort alla sina pengar, sa hushåller-
skan, i det hon satt och vaggade fram och åter med kroppen. 
När det blev slut med pengarna, spelade han bort hästar och 
kor. När det blev slut med djuren, började han spela bort 
gården. Han sätter ut torp efter torp, skogsmark efter skogs-
mark, hage efter hage, åker efter åker och förlorar det 
alltsammans.

Kusken reste sig halvt upp från sin plats, när han hörde 
detta, som ville han skynda ner och förhindra all denna 
ofärd. Men så satte han sig igen i en känsla av van-
makt.

- Det är ryttmästarn, som är herre, sa han. Han kan 
göra vad han vill med det, som är hans. Men jag kan inte 
förstå, att Gamlefar inte blandar sig i spelet.

- Han håller alltid till här i stallet, han vet väl inte 
vad som händer inne hos oss, sa hushållerskan.

Det blev tyst en lång stund på loftet. Äntligen frågade 
kusken:

- Vem är det, som spelar med honom i natt?

- Det är kapten Duwe, han, som vinner, bara han rör 
vid tärningarna.

- Den karln är lika fattig på gods som på hjärtelag,sa kusken eftersinnande. 
Av honom kan ryttmästarn inte vänta någon barmhärtighet.

- Rätt nu äger han hela fiöreby, sa hushållerskan. 
Kusken tog upp bibeln, vända sig åt sidan för att komma 
i rätt dager och började läsa.

- Jag trodde, att jag skulle förlora förståndet, medan 
jag stod och hörde på dem, sa hushållerskan, så hemskt 
var det. I början var de muntra, och vår husbonde skrattade 
åt allt, vad han spelade bort. Men nu är de tysta, utom när 
vår ryttmästare har förlorat en ny åker. Då svär han, och 
den andre skrattar.

Den gamla kusken mumlade och läste, men han uttalade 
inga bibelord. Över hans darrande läppar kom ingenting 
annat än detta:

-- Torp efter torp, skogsmark 
efter hage, åker efter åker.

--- Vad hjälper det, att du läser? sa hushållerskan. 
Om du vore något till karl, skulle du gå dit in och med 
lock och pock få honom att sluta, innan han har spelat 
bort hela gården.

-- Jag har tjänat så länge på det här stället, att jag vet 
hur lätt det är att få en Silfverbrandt att sluta opp med 
någe, som han har kommit i gång med. Lika gärna kunde 
jag försöka väcka opp de döda.

- Ja, nog borde detta vara tillräckligt för att väcka 
hans far och mor opp ur mullen, sa hushållerskan. 
Kusken slog igen boken.

- Det är det värsta med hela saken, att han inte förstår, 
att det inte går an att föra sådant liv på den här gården. 
Jag minns hur många gånger jag sa till hans salig far: "Ge 
inte Törehy till herr Henrik", sa jag, "han kan aldrig bli 
en herre efter Gamlefars sinne. Ge det till hans bror, som 
är stadgad och allvarlig, och låt herr Henrik få en gård, 
som inte medför ett sådant ansvar!"

- Ja, nu går inte Töreby varken till herr Henrik eller 
herr August. Nu går det till den där kapten Duwe, tills 
han spelar bort det till nån annan.
 

Kusken reste sig beslutsamt. Han knäppte tröjan och tog 
törestickan ur klykan. Det syntes tydligt, att hans mening 
var att gå och försöka tala med husbonden.

Men när han lyfte upp törestickan, kom han att hålla den 
så, att det föll ljussken över den fyrkantiga öppningen i 
golvet, genom vilken han plägade klättra ner till stallet. 
Och nu såg både kusken och hushållerskan, att det stod en 
tomte på stegen, som stack upp genom hålet. Han stod på 
översta stegpinnen, liten och grå var han och klädd i knä-
byxor och grå jacka med silverknappar. Han lyssnade med 
sådan bestörtning och häpnad, att han såg ut att ha blivit 
alldeles förstenad.

Kusken och hushållerskan vände genast bort blickarna. 
Ingen av dem gjorde en min, som visade, att de hade sett 
tomten.

- Ja, nu tror jag det är bäst, att vi gamla människor 
går och lägger ass, sa kusken i en ton, som han sökte 
giira obesvärad. Du vet, att på den här gården behöver 
man inte sitta oppe om nätterna, också om olycka vore att 
vänta. Här finns den som vakar.

- Ja, du har rätt. Här finns en som vakar, sa hus-
hållerskan undergivet. Utan ett ord vidare lyfte hon upp 
lyktan från golvet, kröp ut genom luckan och försvann utför 
loftstrappan.

När den gamla kvinnan kom tillbaka in i huset, var det 
hennes bestämda avsikt att genast gå till sängs, eftersom 
hon väl visste, att onödigt nattvak vår det, som tomten minst 
av allt kunde förlåta. Hon trodde också, att han skulle 
ställa saken till rätta, då han nu hade hört vad som stod 
på. Men hon hade knappast hunnit lägga av sig något mer 
än den tunga nyckelknippan, förrän hon greps av så stark 
lust att få veta hur det nu stod mellan de spelande, att hon 
åter smög sig fram till salskammardörren.

När hon böjde sig ner och satte ögat till nyckelhålet, såg 
hon, att ryttmästar Silfverbrandt och kapten Duwe satt kvar 
vid spelbordet. Ryttmästaren såg förfärligt trött och xnatt 
ut. Hushållerskan tyckte, att han hade blivit all&les för-
ändrad på den lilla stund, som han hade varit borta. Han var
varken vacker eller ung eller ståtlig numera, utan bleknad 
och förstörd, med påsar under ögonen, rynkor i pannan 
och famlande händer. Duwe var röd i ansiktet, och ögonen 
stod blodsprängda ut ur huvudet, men han dolde all upp-
hetsningen under godlynt prat och ett oupphörligt skratt.

Hushållerskan hade inte lyssnat vid salskammardörren 
i två minuter, förrän Silfverbrandt sköt tillbaka stblen och 
utropade:

- Nu är det slut, Duwe. Nu har jag inte mer kvar av 
hela gården än tallholmen här ute i sjön. Den får du låta 
mig ha kvar, så att det finns något på jorden, som jag 
kan kalla mitt.

Duwe skrattade, men han såg inte nöjd ut.

- Det är synd att bryta av spelet, sa han. När du 
har vågat allt det andra, så kan du väl också låta oss raffla 
om det där stenröset,

Silfverbrandt gick fram och tillbaka i rummet. Det syntes 
nog, att han ännu var besatt av spellusten. Han sörjde inte 
så mycket över att han hade förlorat allting, som däröver, 
att han inte kunde fortsätta att spela.

- Vad sätter du opp emot holmen? frågade han.

Duwe betänkte sig ett ögonblick. Hushållerskan förstod, 
att han sökte finna ut en insats, som med säkerhet skulle 
förmå Silfverbrandt att fortsätta.

- Jag sätter opp din ridhäst, sa Duwe.

Silfverbrandt älskade sin ridhäst mer än något annat i 
världen. Han började svära alldeles förfärligt. Han frågade 
Duwe om han var den lede själv, eftersom han frestade 
honom på detta sätt.

Hushållerskan märkte, att var gång ryttmästaren under 
sin vandring kom till en mörk vrå av kammaren, så att 
Duwe inte såg honom, knöt han händerna i vrede.

-- Det värsta är, att jag vet, att jag kommer att slå ihjäl 
dig, när jag får se dig rida på min häst och befalla på min 
gård, sa han till Duwe.

- Kan du inte unna en fattig karl att få det en smula 
sorgfritt på gamla dar? sa Duwe och skrattade. Du är
ju ung och stark, du får dig snart både häst och gård på 
annat håll.

Hela tiden, som hushållerskan hade stått där, hade hon 
undrat vad det stod på med den dörren, som från salen 
ledde ut i förstugan. Gång på gång öppnades den på glänt 
och slöts igen. Men varje gång Silfverbrandt gick förbi den 
där dörren, föreföll det, som om en liten hand stacks in 
genom öppningen och vinkade åt honom.

Silfverbrandt gick förbi dörren flera gånger utan att 
märka något, men så blev han stående och stirrade på den. 
- Nå, kommer du nu? frågade Duwe.

- Jag är tillbaka om ett ögonblick, sa Silfverbrandt 
och gick ut i förstugan.

Hushållerskan gled tyst som en skugga bort från sals. 
kammardörren. En sekund därefter stod hon inne i skaffe-
riet med ansiktet tryckt mot ett litet fönster, som vette ut 
mot förstugan.

Där stod Silfverbrandt lutad över tomten. Gamlefar höll 
en liten lykta i handen, och från den spreds en smula ljus i 
det mörka rummet.

- Vad ger du mig, om jag lagar så, att du vinner igen 
gården? frågade tomten.

- Jag ger dig vad du vill, sa Silfverbrandt.

Tomten stoppade handen i fickan och tog fram ett par 
tärningar.

- Om jag lånar dig de här tärningarna och du spelar 
med dem i natt, så tror jag nog, att du vinner igen gården, 
sa han till Silfverbrandt.

Silfverbrandt sträckte ut handen. 
- Ge hit! Ge hit! sa han.

- Du får dem bara på det villkoret, att du i morgon 
spelar med mig om en insats, som jag själv bestämmer, 
sa tomten.

Just i detta ögonblick skrek den stackars ugglan högt 
och hemskt. Silfverbrandt såg upp och lyssnade.

Den gamla hushållerskan märkte hur tomtens ögon bör-
jade gnistra elakt och hatfullt. Hon ville slå in rutan och 
ropa åt sin herre att akta sig för att ingå något förbundmed honom. 
Men i detsamma såg tomten upp mot henne med en fruktansvärd blick. 
Hon förblev stilla utan att våga röra ett finger.

Men även Silfverbrandt tycktes ha sett något fasansfullt 
hos tomten. Han drog tillbaka handen och stod på väg att 
bege sig in i salen.

Så stannade han.

- Jag vet inte varför jag ska tro ont om dig, Gamlefar. 
Du har ju alltid haft stor omsorg om den här gården, sa 
han. Du vill mig nog inte något annat än gott. Ge mig då 
tärningarna! I morgon får det gå hur det vill, bara jag i 
natt kan göra Duwe lika fattig, som han var, när han i 
förrgår steg in i den här förstun.

Ögonblicket därefter var Silfverbrandt inne i salen.

- Nu sitter jag inte här längre och hör på ugglelåt och 
storm utan att få spela, utbrast Duwe. Nu går jag och 
lägger mig.

- Ska du inte först vinna av mig den där tallholmen? 
sa Silfverbrandt, i det han slog sig ner vid spelbordet. 
Han tog upp den lilla bägaren, i vilken tärningarna låg, 
och skakade om dem. Sedan spelade han och Duwe i flera 
timmar, men Silfverbrandt vann i. varje omgång. Under 
tiden avstannade ovädret, ugglan fann vägen in till sitt bo, 
den gamla hushållerskan måste för trötthets skull gå till 
sängs, men Silfverbrandt gick inte till vila, förrän han hade 
vunnit tillbaka åker efter åker, hage efter hage, skogsmark 
efter skogsmark, torp efter torp, så att hela Töreby åter 
var hans.

Det blev en präktig morgon efter den där ovädersnatten: 
hög, blå himmel, frisk luft och en speglande, klar sjö. 
Den gamla hushållerskan blev kallad in till husbonden, 
medan han ännu låg.

När hon öppnade sängkammardörren, tyckte hon, att något, 
som var litet och grått, skymtade förbi henne. Hon såg 
det bara så mycket, att hon hann att rycka till. Så var det 
borta.

Ryttmästar Silfverbrandt låg mycket blek borta i sängen. 
- Såg hon honom? frågade han.

- Nej, sa hushållerskan av gammal vana. Det ansågs, 
att det inte var tomten angenämt, att man talade om, att 
man hade sett honom.

- Det var Gamlefar, sa ryttrnästaren. Han gick, just 
som hon kom. Han var varit här inne och spelat tärning 
med mig.

Hushållerskan stod och stirrade på husbonden.

- Gamlefar är inte riktigt nöjd med mig, sa rytt-
mästaren. Han vill hellre, att min bror ska få gården. Och 
det önskar kanske hon också.

Ryttmästaren såg helt besynnerlig ut. Den gamla kvinnan 
visste inte vad hon skulle svara.

- Ja, gamle Duwe fick jag ändå bort från gården, fort-
for Silfverbrandt. Jag hade tänkt löna Gamlefar för hjälpen 
med att låta det bli så här på gården, som han vill ha det, 
men han har ingen rätt tro på mig. Han sätter opp så 
besynnerliga saker att spela om, den där tomten. Han är 
värre än Duwe.

Hushållerskan började darra och mumla som under 
natten:

- Herren bevare oss!

- Så stå inte där, människa, och se bekymrad ut, sa 
Silfverbrandt, utan skynda sig att putsa opp min uniform! 
Blanka opp bantläret, skura knapparna och ta ur fläckarna! 
Ridhästen ska också sadlas med den bästa munderingen. 
Manen ska vara kammad, stigbyglarna ska blänka och 
läderremmarna ska skina.

Hushållerskan såg förvånad på sin herre. Hon gick och 
kom genast åter med uniformen. På en sådan gård som 
Töreby fanns ingenting, som inte var putsat och fejat, 
blankat och välskött.

Så steg ryttmästar Silfverbrandt upp, iförde, sig den blå 
uniformen, satte den trekantiga hatten till rätta på huvudet, 
band sabeln vid sidan och drog på sig de långa, styva 
handskarna. Han gick ut på förstubron och sprang upp på 
sin häst, som väntade sadlad utanför.

Han red två gånger runtom gården, sedan svängde han av 
neråt sjön, där den långa tvättbryggan, som skjuter rätt
ut från stranden, fanns redan på den tiden. Han såg så 
präktig och grann ut där han red, att allt husfolket kom 
ut för att se på honom. Och både kusken och hushållerskan 
såg, att tomten lutade sig ut genom stalluckan och tittade 
efter gårdens ägare.

När ryttmästaren kom ner till sjöstranden, red han ut på 
bryggan. Han satt stolt och hög i sadeln som en hjälte, 
och hästen gick med korta, dansande steg. När de hade ridit 
bryggan till ända, uppstod en kort strid mellan ryttare och 
häst. Hästen ville vända, men ryttmästar Silfverbrandt 
tvang honom med ridspö och sporrar att gå framåt. Och 
med ett högt språng kastade sig hästen ut i vattnet.

Alla, som stod på gården, gav sig till att springa ner 
mot sjön. Men när de kom dit, var både häst och ryttare för-
svunna. De hade gått till botten genast utan att komma 
åter upp till vattenytan.

De unga karlarna hoppade i båtar och rodde ut på 
sjön. Alla talade och sökte ge råd och hjälp, men den 
gamla hushållerskan höll sig stilla.

- Det tjänar ingenting till, sa hon. Det är tomten. 
Han har spelat bort sitt liv till tomten för den hjälp, som 
han gav honom i natt.

Då människorna, bestörta och förfärade, vände tillbaka 
upp till gården, stod Töreby tomte synlig för alla i stall-
luckan och viftade segerstolt med sin röda mössa.

Ty nu visste han, att det åter skulle bli ordning och still-
het och allvarligt liv på Töreby.