-- läsa bör man annars dör man --

Maupassant: VEM VET?

G U D I H I M L E N! Skall i ag då verkligen skriva ned vad som har hänt mig? Kan jag det? Vågar jag? Alltsammans förefaller så obegripligt, vansinnigt, sällsamt och oförklarligt.
Om jag inte vore säker på mina Ögons vittnesbörd och följ driktigheten i min tankegång, absolut förvissad om att det inte finns någon lucka i iakttagelsernas kedja, skulle jag anse mig vara en vanlig vettvilling, ett offer för hjärnspöken. Och vem vet om jag inte är det, när allt kommer omkring ?
Jag vistas för närvarande på ett sinnessjukhus, men jag kom frivilligt hit, driven av försiktighet och rädsla. En enda människa vet vad som har hänt mig; sjukhusets läkare. Och nu skall jag alltså skriva ned min his- toria. Varför i grund och botten? Kanske för att befria mig från den; jag här upplevelsen inom mig som en outhärdlig mardröm.
Detta hände.
Jag har alltid varit en enstöring, en drömmare, en sorts privatfilosof, en välvillig och förnöjsam varelse utan agg till människor eller gudar. Jag har alltid levt ensam; andra personers närvaro gör mig på något sätt illa till mods. Hur skall det förklaras? Det vet jag inte. Jag vägrar naturligtvis inte att träffa folk eller att prata och äta middag med goda vänner, men efter en längre tids samvaro blir jag trött på dem; de tråkar ut mig, de går mig på nerverna, jag känner en våldsam lust att se dem försvinna eller att springa min väg och vara ensam.
Det är mer än ett behov, det är en trängande nödvändighet. Och om samvaron med dessa människor skulle fortsätta en stund till, om jag vore tvungen att höra ljudet av deras röster ännu någon timme, skulle jag utan tvivel drabbas av en olyckshändelse. Ja, vem vet. Kanske en vanlig svimning. Förmodligen.
Jag älskar ensamheten till den grad att jag inte ens kan uthärda att andra varelser sover under mitt tak. Jag kan inte längre bo i Paris, det skulle vara ett ändlöst martyrium. Jag lider själsliga och kroppsliga kval vid tanken på denna ofantliga människomassa som myllrar och lever omkring mig till och med när den sover. Ack, andra människors sömn pinar mig om möjligt mer än deras prat. Och jag kan aldrig få lugn och ro i ett hus där jag bakom väggen förnimmer en levande varelse, vars förstånd med jämna mellanrum domnar av.
Varför är jag skapt på det sättet? Vem vet. Orsaken är måhända mycket enkel; jag tröttnar snabbt på det som inte sker inom mig själv. Och det finns massor av människor i min situation.
Jordens invånare kan delas i två grupper. Endera har man behov av sina medmänniskor och finner förströelse och vila i andras sällskap, eller också blir man trött, besvärad, uttråkad och plågad av deras närvaro. I det förstnämnda fallet känner man sig förbrukad och förintad av ensamheten, den känns som en ökenvandring eller en bestigning av skräckinjagande glaciärer, i det sistnämnda fallet blir isoleringen ett hugsvalande bad, i vilket tanke och inbillning befrias från alla bojor.
Det är med andra ord fråga om normala psykiska egenskaper. Några är skapta för ett utåtriktat liv, andra icke. Min uppmärksamhet tröttas mycket fort av yttre fenomen, och så snart gränsen är nådd, känner jag en våldsam olust.
Därav kommer det sig att jag har, att jag hade en så stark dragning till döda ting. De har ersatt de levande varelserna i mitt medvetande. Mitt hem har blivit ... hade blivit en värld för sig, där jag levde ett ensamt men aktivt liv omgiven av välbekanta prydnadsföremål och möbler, vilka för mig var lika kära som människors ansikten. Jag hade fyllt mitt hem med utsökta ting och kände mig nöjd och belåten där, lycklig som i en älsklig kvinnas armar, omhuldad av en ömhet som har blivit ett ljuvt och stilla behov.
Jag hade låtit bygga detta hus i en vacker trädgård, som skyddade det för insyn från vägen. Villan låg i närheten av en stad, där jag ibland kunde finna det mänskliga umgänge jag tidvis längtade efter. Mitt tjänstefolk bodde i en flygelbyggnad i köksträdgården, som omgavs av en hög mur. Nätternas mörka omfamning i min undangömda boning under stora träds lövrika kronor kändes så vilsam och skön att jag varje kväll i flera timmar dröjde med att gå till vila för att ännu en stund få njuta av den.
Teatern i den närbelägna staden hade en afton givit »Sigurd». Det var första gången jag hörde det vackra och trolska musikdramat, och min förtjusning var odelad.
Jag vandrade hem med lätta steg, mitt huvud ekade av skönt klingande fraser, minnet upptogs av drömlika syner. Det var mörkt, beckmörkt, så mörkt att jag med möda urskilde landsvägens konturer och flera gånger var nära att ramla i diket. Från stadstullen hem till mig är det ungefär en kilometer, kanske något mer, med andra ord tjugo minuter i maklig takt. Klockan var ett på natten, möjligen halv två. Himlen ljusnade en Aning över vägen, och en tunn månskära blev synlig, sista kvarterets dystra himmelstecken. När månen är i tilltagande stiger den klockan fyra eller fem på eftermiddagen klar, munter och silverblank, men den halvmåne som höjer sig efter midnatt är mjältsjuk, rödblek och olycksbå- dande, det är häxsabbatens onda skära. Alla nattsuddare har säkerligen gjort samma iakttagelse. Första kvarterets månhalva sprider ett vänligt ljus, som gör en gott i hjärtat, och tecknar tydliga skuggor på marken, även om den råkar vara tunn som en tråd; fjärde kvarterets rödögda måne utbreder ett döende töcknigt sken, som knappt förmår kasta en skugga.
Jag urskilde i fjärran min trädgård som en dunkel massa och kände med ens en oförklarlig motvilja mot att gå hem. Jag saktade stegen. Luften var mycket mild. De lummiga träden tycktes bilda en gravhög, där mitt hem låg jordat.
Jag öppnade grinden och trädde in i den långa sykomorallé som lik en välvd tunnel leder in mot huset. Den förde mig mellan täta häckar och gräsmattor, där blomstergrupperna bildade vaga ovala fläckar i de ljusnande töcknen.
Ett stycke från villan greps jag av en besynnerlig olust. Jag stannade. Ingenting hördes. Inte den allra svagaste vindil i trädens kronor. -Vad är det med mig?» undrade jag förbryllad. I tio års tid hade jag kommit hem vid denna sena timme utan att någonsin känna den minsta oro. Jag var inte rädd. Jag har aldrig varit mörkrädd. Och anblicken av en främmande karl, en landstrykare eller inbrottstjuv skulle ha gjort mig för. bittrad. Jag skulle ha kastat mig över inkräktaren utan ett ögonblicks tvekan. Dessutom var jag beväpnad. Jag hade en revolver. Men jag rörde den inte, jag ville övervinna den gryende rädslan inom mig.
Vad var det? En föraning? Den mystiska förkänsla som bemäktigar sig en människa när hon skall möta det oförklarliga? Måhända. 

Vem vet ?

Jag kände skinnet knottra sig medan jag närmade mig huset, och då
jag stod framför de slutna fönsterluckorna kände jag att det var bäst att vänta några minuter innan jag öppnade dörren och gick in. Jag satte mig på en bänk under salongsfönstren, med huvudet lutat mot väggen, och stirrade på de skuggmörka träden. Jag darrade en smula. Men under dessa första minuter föreföll allting att vara som det skulle. Det brusade i öronen på mig, vilket ofta händer. Ibland tror jag mig höra j ärnvägståg eller klockringning eller trampet av en folkmassa.
Men snart blev bruset tydligare, det var ett distinkt och påtagligt oväsen. jag hade misstagit mig. Det var inte blodåclrornas sus i hörselgångarna utan ett säreget och samtidigt svårbestämbart buller som otvivelaktigt kom inifrån villan.
Och ljudet var ihållande, det hördes tvärsigenom väggen, det var snarare en rörelse än ett ljud, en vag oro bland en massa föremål, en skyfflande rörelse, som om någon hade flyttat och försiktigt släpat omkring alla mina möbler.
Först trodde jag det inte. Jag måste ha hört fel. Men när jag pressade örat mot en fönsterlucka blev jag övertygad om att någonting oförklarligt och onormalt försiggick i mitt horn. Jag var inte rädd, jag var - om man så vill - från mina sinnen av häpnad. Jag osäkrade emellertid inte revolvern - eftersom jag mycket väl insåg att den var fullständigt obehövlig. Jag endast väntade.
Jag väntade länge, vankelmodig, klart medveten och vansinnigt ångestfull. Jag stod framför dörren och lyssnade till oväsendet, som växte i intensitet och ibland blev fruktansvärt häftigt, ett morrande av vrede och otålighet, ett mullrande tumult.
Men plötsligt blygdes jag över min feghet, drog upp nyckelknippan, borrade portnyckeln i låset, vred om den två gånger, ryckte upp dörren med all min kraft och slog den hårt i väggen.
Smällen genljöd som ett gevärsskott och möttes av ett oerhört brak
villigt ryggade tillbaka, och trots att jag alltjämt kände att revolvern var
överflödig, drog jag den ur hölstret.
Jag väntade ännu en stund, men inte länge. Ett malande tramp av steg
ljöd från trapporna, mattorna och golven, men inte trampet av skor, av
mänskliga fotbeklädnader. Det var kryckors tramp, kryckor av järn och trä vibrerande som cymbaler. Och där ser jag med ens på tröskeln till mitt arbetsrum en länstol, min stora läsfåtölj, som vaggar sina färde. Den gick ut i trädgården följd av andra möbler. Först länstolarna från salongen, sedan de låga vilsofforna kravlande som krokodiler på sina korta ben, stolarna hoppande som getabockar, små taburetter skuttande som kaniner.
Det var fruktansvärt. Jag kastade mig in i närmaste häck och satt hopkrupen och stirrade på mina möblers förbimarsch. De gav sig i väg varenda en, snabbt eller långsamt beroende på storlek eller tyngd. Flygeln, min stora konsertflygel, galopperade ut som en skenande häst med ett mummel av toner i magen, de mindre föremålen kröp över sandgången som myror, borstarna som tusenfotingar, ljuskronor och amplar glimmade med lysmaskars fosforglans i månskenet. Förhängen och vävnader krälade över marken pulserande likt bläckfiskar. Sedan kom mitt skriv bord, en dyrbar pjäs från förra seklet, med hela min korrespondens, med alla breven om en gammal kärlekshistoria, som hade skaffat mig många sorger. Det fanns till och med fotografier i lådorna.
Då släppte rädslan plötsligt sitt grepp, jag störtade mig över bordet som om det hade varit en tjuv, som man slår armarna om en flyende kvinna. Men bordet drog i väg med oemotståndlig kraft, och mina ansträngningar och mitt ursinne var fåfänga. Då jag förtvivlad spjärnade emot blev jag kullkastad och släpade efter på sandgången, och andra möbler marscherade över mina ben och gjorde mig illa. Och när jag släppte taget blev jag nedtrampad som en avsutten ryttare under en kavallerichock.
Vild av förfäran lyckades jag släpa mig bort från mittgången och gömma mig i trädskuggan, och från mitt gömställe kunde jag se husets alla obetydligaste och mest namnlösa föremål, saker vilkas existens jag inte hade haft en aning om, krypa förbi och försvinna i mörkret.
Så hörde jag ett våldsamt brak av igenslagna dörrar i det tomma och ekande huset. De smällde till i rum efter rum, och tamhurdörren som jag i mitt oförstånd hade öppnat - vilket hade möjliggjort möblernas uttåg - var den sista som slog igen.
Då flydde jag besinningslöst in mot staden och lugnade mig först när jag mötte några sena nattvandrare på gatorna. Jag skyndade till ett hotell där man visste vem jag var. Jag hade med händerna borstat dammet av mina kläder och uppgav att jag hade tappat min nyckelknippa, bland annat nyckeln till köksträdgården, där tjänstefolket bodde i en särskild byggnad bakom den höga mur som skyddade mina fruktträd och grönsaker.
Jag drog täcket över öronen men kunde inte somna och väntade otå- ligt på morgonen, lyssnande till mitt hjärtas trumvirvlar. Jag hade givit order om att man redan i daggryningen skulle varsko mitt tjänstefolk, och vid sj utiden på morgonen knackade min betjänt på dörren.
Han verkade bestört.
- En stor olycka har hänt i natt, var det första han sade.
- Hurså?
- Alla herrns möbler har blivit stulna, allt, absolut allt, till och med de obetydligaste föremål.
Nyheten gjorde mig belåten. Varför? Vem vet. Men jag var fullständigt herre över mina känslor och mitt minspel och visste att j ag inte med ett ord skulle avslöja vad jag hade sett. Jag skulle gömma upplevelsen inom mig som en fruktansvärd hemlighet.
- Det var säkert samma personer som stal mina nycklar, svarade jag. Vi måste genast underrätta polisen. Jag skall köra er hem.
Polisundersökningen varade i fem månader. Den ledde ingen vart. Man återfann inte så mycket som en av mina tillhörigheter. Och tjuvarna var spårlöst försvunna. Men om jag hade sagt vad jag visste ... Om jag hade sagt ett ord ... skulle de ha spärrat in mig, inte tjuvarna men den människa som vågade påstå att hon hade sett något sådant!
Visst kunde jag tiga. Men jag köpte inga nya möbler. Det var lönlöst. Alltsammans skulle ha börjat om igen. Och jag ville inte återvända hem. Jag gick aldrig hem mer. Jag återsåg aldrig mitt hus.
Jag for till Paris i stället, tog in på ett hotell och konsulterade flera läkare. Mina nerver var inte som de skulle efter den ödesdigra natten.
Läkarna rådde mig att resa bort, och jag lydde deras råd.
 

Jag började med Italien. Solen gjorde mig gott. Under ett halvår färda- des jag i lugn och ro från Genua till Venedig, från Venedig till Florens, från Florens till Rom, från Rom till Neapel. Sedan genomströvade jag Sicilien med dess underbara natur och härliga grekiska och normandiska minnesmärken. Jag for över till Afrika och korsade utan missöden den stora gula och rofyllda öknen, där kameler, gaseller och araber irrar omkring och inga vålnader kan elväljas i den lätta genomskinliga luften, varken på dagen eller natten.
Jag återvände till Frankrike över Marseille, och trots den provensalska glättigheten blev jag nedstämd av det försvagade ljuset. Vid min hemkomst till kontinenten kände jag mig som en sjukling som har trott sig vara återställd och som en plötslig dov smärta varskor om att det ondas rot inte har avlägsnats.
Jag fortsatte till Paris. Om en månad började staden tråka ut mig. Det var höst, och jag önskade före vinterns inbrott lära känna Normandiet, som jag inte tidigare hade besökt.
Jag började självfallet med Rouen, och i en veckas tid vandrade jag förtrollad, hänryckt och förtjust genom denna medeltida stad, i detta häpnadsväckande museum, fullt av otroliga gotiska minnesmärken.
En eftermiddag vid fyratiden gick jag händelsevis in på en besynnerlig gata, kantad av en becksvart rännil, som kallas Eau de Robec. Jag var fullständigt betagen av husens sällsamma och uråldriga skapnad, och plötsligt fångades min uppmärksamhet av en rad skräpbodar, som låg vägg i vägg vid bäcken.
De snikna antikhandlarna visste vad de gjorde när de sökte sig hit till denna spöklika gränd över den svarta strömmen, till hus med spetsiga tegel- och skiffertak, där det förgångnas vindflöjlar alltjämt gnisslade i blåsten.
I de skumma butikernas djup skymtade staplar av snidade klädkistor, fajanser från Rouen, Nevers och Moustiers, målade bildstoder, ofärgade skulpturer av ekträ, Kristusfigurer och madonnor, altardukar, helgonbilder, mässhakar, korkåpor, ja, till och med nattvardskärl och ett gam- malt altarskåp av förgyllt trä, som den gode Guden för länge sedan hade flyttat från. Besynnerliga grottor gapade i de höga fasaderna. De stora husen var fullproppade med möbler och prydnadsföremål, en oändlig massa ting, som tycktes ha överlevt sina naturliga ägare, sitt århundrade, sin egen tids smak och väntade på att kommande släktled skulle köpa dem som kuriositeter.
Min kärlek till vackra ting väcktes åter till liv i denna stad av antikhandlare. Jag inspekterade butik efter butik och tog i två steg de murkna brädspångarna över Eau de Robees vämjeliga flöde.
 

Nåd och förbarmande! Vilken chock! I ett fulipackat källarvalv, som kunde ha varit ingången till katakomberna, en underjordisk begrav- ningsplats för gamla möbler, uppenbarar sig plötsligt ett av mina vack- raste skåp! Jag var så upprörd att jag inte vågade röra vid det. Jag dar- rade i hela kroppen, sträckte fram en hand, tvekade, drog den tillbaka. Men det var mitt skåp, det kunde inte råda något tvivel om saken; en unik pjäs i Louis Xlll, lätt att känna igen. Det räckte med att man en gång hade sett det. Jag kastade en blick mot källarvalvets mörka innandömen och fick syn på tre av mina länstolar överklädda med entrådsbroderi. Litet längre bort skymtade mina två bord i Henri II. De var så sällsynta att folk kom resande från Paris för att få se dem.
Föreställ er mina känslor!
Häftigt upprörd, förlamad, mer död än levande gick jag in i valvet, ty jag är en modig man. Jag skred fram som en sagoålderns riddare i drakens håla. Och så småningom återfann jag hela mitt bohag, takkro- nor, böcker, tavlor, draperier, vapen, allt utom skrivbordet med mina brev.
Jag steg ned i mörka underjordiska gångar och fortsatte upp mot husets övervåningar. Jag var mol allena. Jag ropade men ingen svarade. Jag var fullkomligt ensam, den enda människan i detta stora hus och dessa slingrande irrgångar.
Natten föll på, och i den tätnande skymningen satte jag mig - på
av mina egna stolar - ty jag ville inte lämna huset. Då
rösten och ropade: »Hallå, hallå, ingen här?»
Jag hade säkert suttit mer än en timme i mörkret när jag med hörde fotsteg, lätta och långsamma steg, någonstans, jag visste inte var. Jag tänkte nästan ta till flykten men stramade upp mig och ropade igen. Då såg jag ett ljus i rummet bredvid.
- Vem där? sade en röst.
- En kund, svarade jag.
- Är det skick och fason att tränga in i en butik vid den här
dygnet? frågade rösten.
- Jag har väntat på er i över en timme, svarade jag.
- Kom igen i morgon.
- Imorgon har jag lämnat Rouen.
Jag vågade inte gå in till honom, och den andre kom inte ut till
Jag såg alltjämt ljuset glimma. Det belyste en väggbonad föreställande två änglar som flög över de döda på ett slagfält. Också bonaden var min. - Nå, tänker ni komma eller inte? frågade jag.
- Jag väntar på er, svarade han.
Då reste jag mig och gick in till honom.
Mittpå golvet i ett stort rum stod en mycket kortvuxen man, liten till växten och mycket fet, ett naturens under - eller vidunder.
Hans skägg var tunt, med glesa, ojämna, gulaktiga strån, och han hade inte ett hår på huvudet. Inte ett! Han höll ljuset på rak arm för att se mig så tydligt som möjligt, och den kala hjässan lyste som en liten måne mellan möbeltravarna i rummet. Hans ansikte var plussigt och rynkigt, ögonen små som knappnålar.
Jag prutade ned priset på tre av mina stolar, betalte på stående fot en avsevärd summa och uppgav endast mitt rumsnummer på hotellet. Stolarna skulle levereras följande morgon före nio.
Så gick jag. Han följde mig artigt till dörren.
Från antikhandeln skyndade jag raka vägen till kriminalpolisen och gjorde anmälan om stölden och min upptäckt.
Kommissarien införskaffade omedelbart uppgifter från det fiskals- ämbete som hade haft saken om hand och bad mig vänta på svarstele- grammet. Det kom en timme senare och tycktes vara fullt tillfredsställande ur min synvinkel.
- Jag skall låta anhålla mannen och ögonblickligen förhöra honom, sade kommissarien. Det är möjligt att han har fattat misstankar och försöker gömma era tillhörigheter. Om min herre önskar, kan ni äta middag och återkomma om ett par timmar. Då har jag mannen här och kan förhöra honom på nytt i er närvaro.
- Mycket gärna, kommissarien. Mitt uppriktiga tack.
Sagt och gjort. Jag gick till hotellet och åt en oväntat smaklig måltid. Jag var ganska belåten trots allt. Vi hade vår man.
Två timmar senare återvände jag till kriminalavdelningen.
- Vilken otur, utbrast kommissarien när jag steg in. Vi har inte hit- tat karlen. Mina konstaplar sökte honom överallt.
- Äh ...
Jag kände benen vika sig under mig.
- Men ... men ni hittade väl hans hus åtminstone?
- Naturligtvis. Och vi kommer att hålla det under bevakning tills han återvänder. För närvarande är han försvunnen.
- Försvunnen ?
- Jaha, försvunnen. Han brukar tillbringa kvällarna hos en granne som också handlar med gamla saker, en besynnerlig häxa, änkan Bidoin. Hon har inte sett honom i kväll och vet ingenting. Vi får lov att vänta till
i morgon.
Jag gick. Om ni visste hur dystra och olycksbådande Rouens gator verkade den kvällen!
Jag sov mycket illa och plågades av mardrömmar.
Eftersom jag ogärna ville verka alltför nervös och angelägen, väntade jag ända till klockan sex följande eftermiddag innan jag uppsökte 
kriminalavdelningen.
Antikhandlaren hade inte uppenbarat sig. Butiken var fortfarande stängd.
- Jag har vidtagit alla nödiga åtgärder, sade kommissarien. Fiskalskontoret är underrättat. Vi skall tillsammans gå till butiken och låta öppna den. Ni får peka ut allt som tillhör er.
En täckvagn körde oss till antikbandeln. Några konstaplar och en låssmed väntade där. Dörren öppnades.
Men jag kunde varken upptäcka mitt skåp eller mina länstolar eller borden, ingenting av det som hade stått i mitt hem. Och kvällen före hade jag inte kunnat ta ett steg utan att snava över någon av mina ägodelar.
Kommissariens första reaktion var en misstänksam blick.
- Ab Herre Gud, mumlade jag, är det inte ett besynnerligt samman. träffande att både möbler och butiksägare har försvunnit ...
Han smålog.
- Ni har rätt. Men det var dumt av er att köpa och betala stolarna i går kväll. Det gav honom en vink.
- Jag kan bara inte be-ripa hur det kan stå andra möbler där mina sakerbefannsigigår...
- Han har haft hela natten på sig och antagligen några
lingar, svarade kommissarien. Huset har förmodligen genomgång grannarna. Men herrn behöver inte vara orolig, jag skall ägna största omsorg åt den här affären. Brottslingen kommer inte att undgå oss i längden. Vi bevakar ju hans tillhåll.

Åh mitt hjärta, mitt arma bultande hjärta!
Jag stannade ännu två veckor i Rouen. Antikhandlaren återkom inte. Men för tusan! Vem kunde väl ha spårat eller överraskat en man som han?
Den femtonde dagens morgon fick jag ett sällsamt brev från min träd- gårdsmästare, som vaktade mitt plundrade och tomma hem.
»Jag har äran att meddela Herrn att någonting underligt hände i natt. Ingen kan fatta det, polisen lika litet som vi andra. Alla möbler har återvänt till huset, allihop utan undantag, småsakerna medräknade. Huset är precis som det var kvällen före inbrottet. Det är så man blir galen! Det hände natten mellan fredag och lördag. Sandgångarna är fullständigt sönderkörda, som om någon hade släpat alltsammans från grinden till tamhurdörren. Det var likadant dagen efter inbrottet.
I väntan på Herrns snara hemkomst
Er ödmjuke tjänare
Nej, tusen gånger nej, dit återvänder jag aldrig!
jag visade brevet för kriminalkommissarien.
- Det var en mycket skicklig manöver av tj uvarna, sade han. Vi skall låtsas som om det regnar. Endera dagen kniper vi vår man.
Men de har inte gripit mannen. De har aldrig kunnat gripa honom, och nu fruktar jag honom som om han vore ett blodtörstigt vilddjur lössläppt bakom min rygg.
Oanträffbar! Visst är han oanträffbar, detta monster med den mån- bleka hjässan! De kommer aldrig att gripa honom, och han återvänder aldrig till sin antikhandel. Varför skulle han bekymra sig om den? Det är bara jag som kan möta honom igen, och jag vill det inte.
Jag vill det inte! lag vill inte! Jag vill inte!
Och om han skulle återvända till sin butik, än sedan? Vem kunde i så fall bevisa att mina möbler hade befunnit sig där? Han har bara Ynitt vittnesmål emot sig, och jag är medveten om att det börjar verka ganska dubiöst.
Nej, vid Gud, mitt liv blev outhärdligt. Och jag kunde inte bevara hemligheten längre. Jag kunde inte fortsätta att leva som en vanlig människa och i varje ögonblick frukta att händelserna skulle upprepas.

Jag berättade allt för den läkare som förestår detta sjukhus.
Han talade ingående med mig och frågade slutligen:
-   Vill ni möjligen stanna en tid hos oss?
-   Oändligt gärna.
-   Har ni personlig förmögenhet?
-   Ja.
-   Önskar ni en isolerad paviljong?
-   Ja, doktorn.
-   Önskar ni motta besök av era vänner?
-   Nej, absolut inte. Mannen från Rouen vill kanske hämnas och tränga sig in till mig  .......................................... .... .....................................

Och nu är jag ensam, alldeles ensam sedan tre månader. Jag känner mig lugn, eller så gott som lugn. Jag fruktar blott en sak ... Om antikhandlaren skulle bli vansinnig ... och om de skulle föra honom till detta sj ukhus ... Inte ens i fängelset går man säker ...