EVA
NEANDER: Marie
I
skolan satt jag intill Marie. Hon kom från annan ort och var på
många sätt olik oss andra. Min löjliga kärlek till
allt ovanligt är känd bland mina vänner. Underliga människor
eggar mig liksom starka drycker och kryddad mat. Och Marie var sällsam.
Ingen
lärare tyckte om henne. Ej ens den fete, glosögde historitläraren.
Han var annars en sådan, som älskar
olyckliga
barn. Trots att han i sanningens namn inte kan ha varit övertygad
om den fattiga Ebbas historiska sinne fick hon AB. Hon var ju så
märkbart tapper. Och den glosögde läraren hade ett vekt
och lättrört sinne.
Han
var psykolog, sa rektorns dotter. Hon hade hört det av pappa. Och
han förstod genast vad Marie gick för. Marie kunde ingenting.
Men hon försökte i alla fall bluffa. Inte på det där
eleganta sättet, som klassens andra flickor, utan i slö, håglös
ton. Precis som om hon tänkte: "Det tjänar ingenting till, men
varför inte." Och vår glosögde lärare visste strax
besked. "Dåligt material", sa han till sig själv, ej utan vemod.
Varpå han lät sig uppbyggas av den tappra Ebbas redobogna svar.
Om
Marie ändå sett trotsig ut eller ond ut. Men hon smålog
liksom
till ursäkt. På något sätt var detta naturligt för
henne. Som hon vore en slav. Fast jag höll av Marie, äcklade
hon mig då. Jag har alltid tyckt om människor, som inte låter
sig kuvas. Hon lät folk trampa på sig. Och - Gud hjälpe
mig - jag tror, att hon njöt av det. Fast jag vet att hon led.
När
Marie kom till skolan följde rektorn henne in till oss.
Vårt
klassrum var stort och ljust. Sedvanliga reproduktioner av hjältekonungens
död och Napoleons son fanns på dess väggar. Och utanför
mitt fönster stod en jättelik hängbjörk.
Rektorn
log milt. "Här skall jag presentera er nya kamrat", sa han vänligt.
"Hennes namn är Marie Berg. Ja, hon är en riktig flyttfågel.
Ända uppe från Malmberget." - Vi smålog åt rektorn.
Det lät som när man presenterar en ny gäst på någon
barnbjudning. "Och se här har vi lilla Marie."
Marie
var röd i ansiktet. Där fanns inte något direkt oskönt
hos henne. Men jag tror, att om någon velat säga: "Du är
allt rätt söt Marie", skulle hon tagit det som en grov
förolämpning.
Aldrig har jag förr eller senare träf fat någon med ett
så omsorgsfullt ovårdat yttre. Där hon stod framför
rektorn, såg vi kritiskt på ett hår i raka testar och
en säcklik klänning. Hela Marics yttre skrek: "All kvinnlig fåfänga
är mig av ondo."
Jag
har som sagt mani på underligt folk. Eftersom jag är praktisk
själv får jag moderskänslor av umgänget med, dem.
I arv från min far har jag också ett starkt behov att märkas
utåt. Tyvärr har ödet glömt att ge mig en enda så
kallad talang. Den Martha-begåvning jag har kommer dock helt till
sin rätt i samvaron med "intressanta människor". Jag älskar
därför att vara tillsammans med sådana. Och de är
mycket fästade vid mig.
Platsen
invid mig var tom. Så kom Marie att sitta just där. Hon såg
inte ofta på lärarna. Utan hon vände sitt huvud ifrån
dem och stirrade på hängbjörken där ute. Timme efter
timme satt hon så. Och när lärarna sa: "Kan Marie svara
på den här frågan?" då var Marie liksom borta. Jag
tycker inte alls det är underligt om läraren i historia blev
ond. För under hans timmar var hon nog mest slö. Ändå
älskade Marie historia.
Ibland
åt jag middag hos henne. Mitt hem var inte alls så
vackert.
Där fanns tavlor på alla väggar - och böcker.
Hennes
mor var ungefär som min - tjock och praktisk. Hon var omgift med-
en herre som lät ond på rösten. Men jag tror, att han var
snäll. Mot mej log han och sa: "Det är roligt, att Marie fått
en kamrat." Då blev Marie alldeles röd och snäste: "Sss,
jag kan få så många, kamrater, jag vill."
Det
var nog inte lätt att vara far till Marie.
Marie
tyckte om att teckna. När hon inte läste böcker från
biblioteket, så ritade hon. Men för det mesta låg hon
på
soffan
och stirrade. Mot slutet av terminen brukade hon låna hem tjocka
avhandlingar: "Konsten att arbeta", "Hur själen läket sig själv",
"Arbeta bort era komplex". Dem läste hon mycket omsorgsfullt. Men
hon förblev lika underlig.
Jag
sa att hon älskade historia. Hon visste nog allt, som vi inte hade
i läxa. Vid tal om Napoleon blev hon rent extatisk. Jag har själv
aldrig tålt den karln. Vi har en tavla hemma med underskriften: "Napoleon
meddelar Josephine Beauharnais sitt beslut att skiljas." Det gör mig
så ont om Josephine. Hon ligger på en soffa upplöst i
tårar. Maries dyrkan tog dock inte skada av en dylik småsak.
En
gång ville jag "tala" med Marie. Det var mors fel. Hon är mycket
varmt religiös. Hennes passion i livet är att ta hand om folik.
Varje kväll skriver hon upp på ett stort papper, vilka som behöver
tröstas dan därpå. Naturligtvis såg hon genast, att
det var synd om Marie. Hon stirrade på mig och sa - "Talar inte ditt
hjärta i det här fallet, min lilla flicka?" Mitt hjärta
talade inte alls. På något sätt höll jag av Marie.
lnte längre för att hon var underlig och gav mig moderskänslor.
Hon var så lustig ibland. Och jag tyckte inte alls det var synd om
henne. Ingen i klassen kunde rita så bra som hon. Men det gick inte
att blidka mor. Hon fick för sig, att jag skulle prata om Guds godhet
och vår plikt att kamma håret. Inte kunde jag säga min
egen mor, att jag varken trodde på Gud eller nån plikt att
kamma sig. Det är ju sånt, som man inte vågar tänka
en gång.
Vi
satt i Maries rum. Jag minns att det var en november kväll. Ute var
kallt och grått. Dimman klängde sig,fast vid fönstret.
Jag tyckte, att den liksom fanns i rummet också. Att den satt i halsen
och ville ner i ens bröst.
Marie
älskade dimma. "När jag blir målarinna", brukade hon säga,
"då skall jag resa till Dover. Jag skall gå i dimman, bara
gå och gå." - Men jag tänkte på mor. Kanske var
ögonblicket
nu inne. Kanske skulle jag säga: "Du blir säkert målarinna,
kära Marie. Men först måste du lära dig att kamma
håret."
Inte
minns jag, vad jag sa. Bara att Marie blev kritvit.
Hennes
ögon smalnade. Jag tyckte, att de gnistrade som ögon på
en katt i mörker. "Vill du gå härifrån", sa Marie.
"Jag trodde, att du höll av mig. Men du sitter upp till halsen i deras
värderingar, du också. Tyvärr kan jag inte stå till
tjänst med att bli offer för någon omvändelse. Men
försök i gymnasistföreningen. De lär vara pigga på
sådant."
Just
då höll jag mycket av henne. Plötsligt betydde hon mer
än alla de andra tillsammans. Jag satt där uppskrämd i soffan
och halvgrät. "Förlåt mig, Marie. Snälla Marie förlåt
mig."
"Äsch",
sa Marie. Så började hon prata, där hon stod i skymningen
med sin rygg vänd mot mig. Det lät som hon talade mot sin vilja.
Ljuset var släckt och bara gatlyktorna tända. Åter hade
jag en känsla av att dimman ville söka sig ner i min hals. Plötsligt
hade livet blivit mer underligt. Mer komplicerat än förr.
"Man
skulle ha det som ni", sa hon stötigt. "Det räcker att
en flicka är välkammad och kan läxor. Då är hon
genast en bra flicka. En som man kan vara stolt över. Är hennes
mamma fattig och hon själv arbetsam ja, då är allt ännu
bättre. Ni blir rörda till tårar. Och den glosögde
blir orättvis i sin
gripenhet.
Men kommer man från ett gott hem och är lat, okammad och slarvig,
då vet ni genast besked. Man har dålig karaktär och ingen
tåga i sig. Ack ja, ni kan ju allting så bra."
Hon
vände sig mot mig. Rösten var upphetsad. I hennes ögon fanns
den där otäcka glimten.
"Men
låt din mamma eller den glosögde ligga vakna bara två
nätter. Låt dem stirra ut och fråga: Om det är meningen,
att jag skall bli rubbad, varför kan det då inte gå fort?
Varför skall jag behöva gå här med min slöhet
och min drift att förnedra mig? Min eviga drift att göra mig
omöjlig och min lystna fråga i allt elände. Skulle ni inte
kunna tänka er att tycka om mig, just som jag är?"
Rummet
var så tyst. Jag darrade i hela kroppen. Mina kinder hettade, och
det var som något stannat i min hjärna. Plötsligt ville
jag hem till mamma. Hem till min lugna mamma, som var kväll skrev
upp på en lapp, vilka som borde tröstas.
Marie
skrattade. "Tar man dessutom med en omättlig
fåfänga,
så är skissen färdig. Och jag skulle inte ha något
emot att bli inspärrad. Värre än så här kan det
aldrig bli."
Någon
tog i dörren. Maries mor kom in med te.
"Sitter
ni i mörkret, små flickor", sa hon. "Ja, man har ju själv
varit skolflicka en gång. Och min man och jag är glada över
att Marie äntligen fått en kamrat."
