-- läsa bör man annars dör man --
|
|
|
|
|
| LUDVIG NORDSTRÖM: Den osynliga julklappen Nu var det jul, men vilken jul! Det var ingen- ting att anmärka på allt, som yttre var. Snön hade kommit, som den skulle, i stora, vita tysta flingor, som Tomas, sin vana trogen, suttit och betraktat från förmaksfönstret. Ty där utanför, just i gathörnet, stod den elektriska lyktan, och när man tittade ut i dess vita ljuskrets, såg man de stora flingorna komma liksom rusande ur allt det svarta ovanför, alldeles som om de långt borta någonstans upptäckt ljuskretsen och kommit överens om att kappspringa dit; men som de kommit in i ljuset, saktade de farten, tyckte Tomas, där han satt alldeles stilla i för- maksfönstret, de blevo som snälla barn i kyrkan. De gledo nigande ner till marken, och där för- svunno de. För alltid. - För alltid! tänkte Tomas. Jag skall aldrig se dem mer. Och därför försökte han med blicken fånga en flinga, just som den ivrigt rusade in i ljus- kretsen, och sen följa den ända ner till marken och se just precis, var den lade sig, och söka hålla kvar den fläcken nere på gatan så länge som möjligt. Han var själv så ivrig att delta i detta fling- ornas öde, att han stod med näsan platt mot rutan, och då kom andedräkten på glaset, så att det immade och han inte såg nånting alls. Ja, så hade vintern kommit, en lång, en oänd- ligt lång afton i november, och sen hade Tomas gått till faderns arbetsrum och gläntat försiktigt på dörren, smugit in ljudlöst och glidit som en ande över golvet fram till ljuskretsen från arbets- lampan på bordet. - Nu är jag en flinga! tänkte han och darrade i hjärtat för vad patron Lack skulle säga. - Nu är jag en flinga, och pappas lampa är elektriska lyktan. Och i detsamma vände sig patron Lack om i arbetsstolen. Vad han hade blivit gammal! Tomas visste det. Han hörde alla säga det. Amanda ute i köket, kokerskan, hade sagt det en afton till Kaj-Kaj, som varit och tiggt: - Patron har blivit så gammal bara på ett halvt år, att jag knappt är god att känna igen honom. För aldrig att han springer här i köket eller i skafferiet mer eller i källarn eller nånstans och gormar. Nej, jag tror inte, jag hört ett ont ord av honom sen i somras. Då var han lite bättre, så då fick vi då äntligen barka ihop ett tag, men nu är han som smör. Så Gud vet, hur gammal han blir! När Tomas hörde de orden, hade lian tänkt: -- Dö! Kan pappa dö? Och han hade ruskat huvudet för sig själv och tänkt: - Nej, pappa kan inte dö. Alla kan dö. Amanda och Kaj-Kaj och Järker och syskonen och mamma också. Men pappa kan inte dö. Inte förrän om tusen tusen år. Men i alla fall var fadern inte alldeles den- samma för honom efter de orden av Amanda. Alla gin;o försiktigt i huset. Alla talade om honom. - Tss! sade syskonen. Pappa får inte störas. - Gå tyst, Tomas! sade modern. Pappa har mycket, mycket att arbeta med. - Han är som solen! tänkte Tomas. Alldeles som solen. Amanda säger alltid om mornarna i köket; Se, ritt går solen opp! Och om aftnarna: Se, nu går solen ner. Och alla tala alltid om solen. Men nu talar ingen alls om solen. Nu tala alla om pappa. Ja, patron Lack hade blivit mycket gammal. Kinderna hade fallit in, och runt ögonen var det alldeles mörkt - och han tittade bara rätt fram och sade till sist: - Just det! Och försvann i arbetsrummet. Där satt han nu. I nattrocken med de blå uppslagen. Och med de stora ylletofflorna golvdraget. Och lampkupan var grön, det gjorde rummet så underligt. Och över lampan gled cigarröken så tyst, man kunde se på dess slingor i år och år och glömma bort allting, bara för att se på dem, och under tiden prasslade det lite bland glöden i kakelugnen. Ingenstans i världen var det så stilla och under- ligt och högtidligt som i faderns arbetsrum. Det var högtidligare än i kyrkan om vintern, då det var begravning. Det var Tomas' verkliga kyrka. Och nu sade patron Lack: - Vad vill du ? - Sitta i pappas soffa och läsa, svarade tomas darrande. - Vad läser du ? frågade patron Lack. - Tre år i Kongo, svarade Tomas. - Det är bra, sade då patron Lack. Det är en nyttig bok. Sitt där, men var tyst! Så satt Tomas i soffan, den svarta soffan bred- vid skrivbordet och läste, och patron Lack satt med alla sina papper vid skrivbordet och skrev. Hela världen var tyst, och Tomas tyckte, att det gick år och år. Och han var långt borta i Afrika, då han ur fjärran hörde faderns röst: - Ge mig boken! Tomas lade den på bordet och bockade sig, som han blivit lärd. Patron Lack slog upp försättsbladen, tog pen- nan och skrev, lämnade boken till Tomas och sade: - Var rädd om den! Tomas läste. Där stod: F. Lack till Tomas Lack. Tomas sträckte ut handen, som patron tog emot, och sade, det blev bara en viskning: - Tack, pappa! Och sen försvann hela världen för honom. När han somnade den kvällen, föll alltjämt de stora snöflingorna ute, men Tomas såg bara sitt namn bredvid faderns, han hade aldrig sett det förut. - Lack! sade han för sig själv i sängen. Jag har samma namn som pappa. Jag är också solen. Jag är också Lack. Och den kvällen flöt Tomas ihop med fadern. Ja, så hade vintern kommit, och nu var det redan julafton. Det var tusen år sen den kvällen, då vintern kommit, tyckte Tomas, och Tre år i Kongo var för längesen utläst och glömd, och alla de tusen åren gömdes i ett enda ord, som blivit hela världen för Tomas och för hela huset: - Vi ha inte råd! Det var tack vare det ordet, som julen var som den var. Inga främmande skulle bjudas till julafton att doppa i grytan, farbröder och tanter skulle inte trängas varma och röda och svettiga i salen och pusta av allt doppet och all korv och sylta och alla bakelser, och av supen och jul- ölet, och av portern och champagnen i stora familjehornet. Allt var borta. -- Vi ha inte råd! hade modern sagt. Du vet väl, hur det har gått med farbror och tant Smitthenner. De ha ju måst flytta till en liten våning, och de ha ju inte gjort konkurs men nästan. Barn ha ju själar som millimetervågar, och ordet: konkurs låg från den stunden, strax före jul, på Tomas ena vågskål. På den andra låg hela världen, fadern och modern och Amanda och Järker och allting, men de kunde inte väga upp det andra ordet. Det var som bly, djupt inne i Tomas' själ, fast han inte sade det för någon. Men han tänkte. På nedre botten bodde nu istället för far bror och tant Smitthenner, som alltid bott där, en annan familj. - Han är ingenjör, sade modern. Han är från södra Sverge och av mycket god familj, ja, han är visst adlig. Och han bygger järnvägen. Han såg inte alls ut som fadern och som han, konsul Smitthenner och de andra herrarna. Han hade pincené och såg ut, som om han inte såg, då man hälsade, hans ögon voro inte alls som ögonen i Öbacka. Och det egendomligaste var, att så fort Tomas såg honom, tänkte han genast: - Konkurs! Och allt, som hade med järnvägen att göra, flöt ihop för honom i det besynnerliga ordet, och bara det kom för honom, försvann hela Öbacka, och han såg bara ingenjören. Han var det värsta Tomas visste. Och så hade veckorna gått. Och nu var det julaftonsmorgon. Tomas var uppstigen och klädd och såg ut genom barn- kammarfönstret. Då såg han ingenjören gå ut där nere genom grinden och gå inåt stan på den snöiga gatan, och han viskade för sig själv: - Konkurs. Och i samma stund var julen som borta. För- svunnen. Men när frukosten var äten, sade patron Lack: - Jag skall gå ner i stan och på torget och handla lite. Då var det, som om det lyst sol i matrummet, och i allas ögon, i moderns och syskonens och i Tomas', i dem alla lyste en liten gnista av den solen. Ty handla var patron Lacks liv, och handlade han, skulle han kanske bli glad och då skulle julaftonen kanske ändå bli julafton. - Och Thomas får följa med, sade patron Lack. Gossen är tolv år nu, och det skall böjas i tid, som krokigt skall bli. Då bröt hela solen fram i Tomas' hjärta. Och där vandrade de nu inåt stan. Först patron Lack i bäverpälsen och med käpp. Strax efter honom, småspringande, Tomas i kavaj och skinnmössa och stövlar. Och efteråt Järker, med en korg i handen och de fina stövlarna, som jag berättat om i en annan liten historia om vår lille vän. Det var en dag! Hela stan var bara ett spetsnät av rimfrost, och himlen var grön, och inte ett moln syntes, och allting lyste i julsolen. Och alla var ute. Och pojkar kom dra- gande med julgranar på sparkstöttingar. Så kommo patron Lack och Tomas neråt biskopsgården, och just som de passerade, kom biskopen ut ur grinden. Han var liten och all- deles renrakad, med en böjd näsa, och såg så sträng ut, att det blev alldeles dödstyst i Tomas, bara han såg honom. Han hade en stor vårta på kinden, bredvid munnen, och så fort Tomas såg den, hörde han en röst ur tystnaden i sitt inre, som sade långsamt och allvarligt, alldeles som kyrkklockorna, då det ringde till aftonsång ur det svarta vintermörkret: - Köp sanningen och sälj henne icke mera! Köp - sanningen -- och - sälj - henne - icke - mera! Ty över det bibelspråket talade biskopen i bönsalens kateder, var gång skolan slutade. Nu lyfte patron Lack sin mössa och hälsade på biskopen. Och Tomas också. Tomas frågade tveksamt: - Känner pappa biskopen? - Nej! svarade patron kort. - Varför hälsar pappa på honom då? - Hälsar inte du? - Jo. - Varför hälsar du då? - För att jag är skolpojke. Men det är inte pappa. - Det vete fan! svarade patron Lack på sitt blixtsnabba sätt och stötte käppen i backen, och så fortsatte de. Och när fadern sade de orden, lyste det till i Tomas. Ty han hade aldrig hört honom svära förr. Och han blev som förvandlad. Tomas kände, hur det hoppade till av lycka i honom. - Pappa svär! tänkte han jublande'. Alldeles som Pippi! Och Kalle Bistock! Och alla andra! Då blir han kanske snart lycklig. Men när de kommo neråt stan, började en ångest fylla Tomas. De gingo inte alls ner till Petrés affär! Och inte heller till Isakssons. De fortsatte bort, bort, över kanalen, över Gamla Vindbron. Ut till Tullen. Ut till bondhandlarna. Med ens blevo husens fönster som stora ögon. Husraderna lutade sig över Tomas och fadern från båda sidor och tittade med sina stora ögon på dem, och Tomas tyckte, han hörde, hur det gled en viskning emellan dem alla: - Patron Lack går ut till bondhandlarna vid Tullen. Konkurs, konkurs, konkurs! Och det var med tunga steg Tomas följde fadern till den största bondhandeln och såg honom trängas bland bönderna, och när de kommo tillbaka till stan och gick in bland alla människorna, som stodo packade på torget, stads- bor och bönder och lappar, så hjälpte det inte, att landshövdingen, som kom gående, nickade åt fadern och att han nickade tillbaka, Tomas såg sin far så liten, så liten, och alltsammans måste gå just som det gick, tyckte han. Ty gamla fru Uneus kom i folkmassan med mössan på trekvart som alltid och den lilla eld- röda näsan glänsande, som ett cigarrglöd i det blå ansiktet, och när hon fick se patron, kom hon fram och klappade honom på armen, medan tårarna runno nedför kinderna, och lallade: - Att det skulle gå därhän, kära Lack! Att det skulle gå därhän! - Å hut, kärring ! sade patron Lack med gnist- rande ögon. - Si, si, si! Har du ögona kvar, Lack! sade gumman. Ja, då blir det väl ändå nån råd. Då blir det väl ändå nån råd! Och med hela världen snurrande runt i huvudet kom Tomas hem. Och där stod Amanda i köket med en stor lerkruka i hand och skrek: - Han har stuli saltköttet! Han har stuli saltköttet! Då blev det liv i patron Lack! - Vem ? skrek han i sin tur. - Pojken, vet jag! skrek Amanda. Pojken, vet jag, som var här och tiggde från Rotudden. Han har inte hunnit ut genom grind än. Och hon flög som en eld nedför trappan. Om några minuter var hon tillbaka med köttsjoket i hand. - Han är son till skutskeppar Karlsson på Rotudden! skrek hon och lyfte saltköttet i triumf. - Det skall anmälas för polisen! skrek patron med ögonen som två svarta aftonstjärnor i sitt likbleka ansikte, och borta var han. I telefon. - Jäsiken i det! sade Amanda och dängde saltköttet i lerkrukan, så att det sa skvatt i spadet. Jag tror, det piggade upp gubben det där. Men Tomas stad som förstenad. - Tiggde gossen, Amanda? frågade han. - Ja, hörde han inte, vad jag sa, va? - Då är han väl fattig, fortsatte Tomas. - Ja, angår det Tomas, det? - Ja, det gör det, svarade Tomas. För om han tog saltköttet, så var det kanske, för att de skulle ha något att äta hemma hos honom på julafton. Och då tycker jag, Amanda kunde ha låtit honom få behålla saltköttet. Amanda hade inte varit så lycklig, sen hon barkat ihop med patron på sommarn, så hon satte båda händerna i sidorna och spände sina svarta zigenarögon i Tomas och sade: - Ja, det var en sak, det! Att jag bort göra, som Tomas vill. Så att pojkstackarn fått den tron från späda barndomen, att det går an att ta sig fram med tjyveri hår i världen. Och det skulle ha varit rätt det, förstås, av patron, att inte ringa till polisen och be dem ta hand om pojken, så han får varning och tukt och kan bli en riktig och hederlig människa. Jo, det skulle just ha varit rätta julklappen, det, att ge pojk- stackarn. - Jaså! svarade Tomas. Var det för att hjälpa gossen, som pappa gick och ringde upp polisen? - Tror Tomas, det var för han inte har annat att tänka på, kanske, va? - Det är bra, sade Tomas, för om inte Amanda hade sagt det, så hade jag aldrig kunnat tycka om pappa mer. Men nu kan jag det, och det har jag Amanda att tacka för. Så jag vill ta Amanda i hand och tacka. - Tacka!!?? sade kokerskan. Gå in och stå inte här och ta upp tid för en annan, som inte vet, hur en ska hinna. Och vände hastigt Tomas ryggen. Och redan började det skymma mot julafton, men Tomas satt i barnkammarfönstret och såg några rökar stiga upp långt bort över de vita taken. Det var rökarna borta från Rotudden, där alla de fattigaste i stan bodde. Och han kunde inte få pojken, som stulit, ur sina tankar. Han ville se honom, tala med honom, vara med honom. Men han visste, att det skulle han aldrig få. Inte för att han stulit, utan för att lian var fattig. Och det satt Tomas och upprepade: - Fattig! Fattig! Ända till dess att det var alldeles mörkt och fönstren tindrade runtom i stan i mörkret. Då fick han se en besynnerlig syn. Ty denna jul var som förspökt. Han såg en eldflamma slå upp. På andra sidan stan, på andra sidan Nattviken, borta på Gådabacken. Och en till! Och en till! Och i detsamma skrek någon i köket, det var husans röst. - Elden är lös! Det brinner! Och samtidigt dånade hela rymden. Stora kyrkklockan slog det första klämtslaget. - Dång! ! ! Och hela huset fylldes av ett rop: - Eldsvåda!! Eldsvåda!! Och folk sprang nere på gatan. De skymtade i elektriska ljuset. Tomas sprang genom våningen, in till fadern. l hans arbetsrum. Där stodo äldsta syster, som hjälpt patron på kontoret, och patron själv och fru Lack och bara stirrade på varandra utan ett ord. Systern hade ett papper i hand. - Här är telegrammet! sade hon, det sändes för en timme sen. Och nu fick Tomas höra, vad som hänt. Patron Lack hade bland sina mångfaldiga andra affärs- grenar också brandförsäkringsrörelse, och huset, som brann ute på Gådabacken, var försäkrat i hans bolag, och just på julafton förföll försäk- ringen. Husägaren hade glömt att förnya den, och patron Lack hade ringt till honom på mor- gonen och påmint honom, och då hade han för- nyat. Och nu var klockan fem. Klockan fyra hade förnyelsen telegraferats till bolaget i Stockholm. Och nu stod huset, som var ett av de största i stan, i full låga, och hela stan flämtade i skenet. Kyrkklockorna och rådhusklockorna och stor- skolsklockan klämtade, och patron Lack, som var en av ordningmnämnen i brandkåren, var redan, som stadens andra herrar, springande på väg till brandplatsen. Men på golvet, mittpå golvet i salen stod stora syster med telegrammet i hand, alldeles blek och sade bara om och om igen: - Tänk, att jag telegraferade! Tänk, att jag telegraferade! Ja, det blev en julafton. Aldrig skulle den gå ur Tomas minne! Granen i salen stod klädd bara till hälften. På bord och stolar lågo glitter och bomull och pappersflaggor, äpplen och julgranskonfekt. Jul- klappskorgen var inte övertäckt, vem som helst kunde gå och läsa, vad det stod på paketen. Och i köket hade det inte hunnit dukas mer än halvvägs till doppningen. Och hela våningen stod tom, med lamporna stilla susande. Ty alla var uppe i vindsvåningen, fru Lack och syskonen och Tomas och alla jung- frurna. - Se, ropade de, det är fullt av människor på isen på Nattviken! Måtte det inte hända någon olycka! Måtte isen hålla! Och se så väl vatten- strålarna synas! Se, se! Nu störtar taket in! Omigen ropades: - Titta! Det flyger gnisto ända här! Titta! Titta! Nere på gatan! Över hela stan föll ett tunt regn av gnistor. Och någon sade: - Vad det är hemskt! Det är som yttersta domen! Och tänk, på själva julafton! Men Tomas hade ingen ro. Timme gick efter timme. Han kunde inte stanna uppe i vinds- våningen. Han gick ned. När han kom ut på vinden, såg han, att det var månsken, månen hade kommit upp, och det var alldeles blått. Golvet var ådrat och marmorerat av månskenet, och när han såg ut, såg han, att snön var ett blått nät av skuggorna från alla popplarna på gården. Och han tyckte att allting levde. Månskenet levde, och golvet levde, och snön levde, och popplarna levde. Alltsammans var som en flod, som rann, men ingenting hade samma hastighet, snön flöt fortare än popplarna, och mattan på vindsgolvet flöt fortare än golvet, och det var denna rörelse, som Tomas nästan alltid kände. Aldrig stod världen stilla för honom, och när människor sade hårda och stygga ord omkring honom, var det, som om han kommit in i en virvel och bara snurrades runt med en virvlande fart. Så var det denna julafton. Den var en enda förskräcklig virvel, där ingenjören och biskopen och husfönstren nere i stan och bondhandeln och gamla tant Uneus och biskopen och lands- hövdingen och pojken från Rottudden och fadern och Amanda och stora syster och eldsvådan slog upp i en enda skumvirvel över huvudet på honom, så att han knappt kunde andas, utan hjärtat bultade i bröstet och han tyckte sig nära att kvävas. Det var därför han av allt på jorden tyckte bäst om det svarta soffhörnet i faderns arbetsrum. Där var det så stilla, då den gröna lampan brann på skrivbordet. Då gled floden så lugnt, och han bara gled med och gled med. Och så var det också, då han kom i sin säng och fick vara alldeles för sig själv. Då var han alltid på den stilla floden och hjärtat kändes inte i bröstet mer. Och därför gick han nu ner och smög till faderns arbetsrum, där lampan stod och brann på skrivbordet. Han satte sig i det svarta soff- hörnet, och där satt han alldeles orörlig och bara stirrade framför sig. Och medan eldsvådan sjönk ner alltmer borta i julmörkret, satt Tomas sålunda i faderns rum, och till sist kändes inte hjärtat längre. Floden gled alldeles lugn igen. Han kunde se, att lampan och skrivbordet och kakelugnen och stora empirespegcln och mattorna voro all- deles stilla, som när timmerstockarna flöt i blankvatten, alla hade samma fart, och därför just var allting stilla. Och så kom patron Lack hem. Och nu blev det dopp i grytan. Men ingen sjöng, ty det gamla silverbeslagna familjehornet stod och sov på stora i salen. Alla talade om eldsvådan, men det var som om ingen talat, tyckte Tomas, det var som om det varit alldeles dödstyst i köket, Och så blev det julklappsutdelning, sen modern och syskonen och jungfrurna hastigt ordnat granen. - Det blir inga julklappar i år, kära barn, sade patron Lack, det blir bara några småsaker. Jag har inte råd. Alla tog emot de små paketen, nigande eller bockande, och Tomas fick bland annat en liten pilbåge med sex pilar av bamburör, med fjädrar på skaftet, längst bak. Och så var julklappskorgen tom, jungfrurna kom in och tackade, och Järker, och fick var sitt glas punsch, och alla tog varandra i hand och sade: - God jul! Och klockan var redan halv elva. - Nu få barnen gå och lägga sig! sade patron Lack, och just då lyfte Tomas pilbågen och sköt en pil mot kakelugnen i ena hörnet borta vid matrumsdörren. På väggen bredvid stod ett skåp med spegel- glas över, just mellan själva skåpet och en över- hylla, och som Tomas skjutit, lät det: Klang! Pilen hade inte alls gått som Tomas siktat, ner i kakelugnshörnet. Fjädrarna hade skurit luften på ett sätt, som Tomas inte beräknat, pilen hade gått uppåt i en båge och rätt i spegelglaset, och där föll det nu krossat ner på skåpet. Hjärtat stannade alldeles i Tomas' bröst. Han stod där med bågen i hand och såg på fadern. Denne såg på spegeln, och så sade han lång- samt: - Spegeln! Sprang spegeln! Det är gamla tecken. Då är huset slut! Och så fällde han huvudet i högra handen och vaggade det av och an utan ett ord. Modern pekade åt Tomas och syskonen att för- svinna genom sängkammardörren, och det gjorde de. Och som Tomas kom ner i sin säng, hände det. Han såg något, han såg ett ord framför sig och sade alldeles högt för sig själv: - Det blir konkurs. Och det blev det en månad senare. Men Tomas visste det, redan på julaftonen, ty fadern hade inte sagt ett ord om spegeln, inte ett enda hårt ord, som han annars alltid brukat, bara det minsta skett. Tomas såg i det ögonblicket elen far han alltid känt, försvinna och en alldeles ny glida fram. Han tyckte, att två förfärliga händer hade kommit ner genom salstaket och gripit fatt i fadern och slitit honom i två halvor, men i samma stund var det, som om fadern förvand- lats till en krakmandel, och när de båda skal- halvorna skilts åt, såg Tomas till sin obeskrivliga häpnad mandeln framträda, och det var inte alls fadern, det var en liten gosse alldeles lik honom själv. Och som han sett den synen, blev han med ens så trött, ögonen slöto sig, och världen var alldeles stilla omkring honom, och han kände sig så lycklig, som han aldrig känt sig i hela sitt liv, ty nu hade han upptäckt fadern. Och i halvsömn knäppte han händerna och viskade för sig själv under täcket: - Tack gode Gud, jag skall aldrig mer vara rädd för pappa! Tack, gode Gud, för konkursen! Och så sov han. Så lycklig som aldrig förr. Och det var Tomas Lacks stora julklapp, men den hade ingen sett i julkorgen, ty den låg icke där, den låg, där den bästa julklappen väntar oss alla. I det osynliga. |
|
|