-- läsa bör man annars dör man --

EDGAR ALLA POE: Fakta i fallet Valdemar 
  
  
Naturligtvis skall jag inte låtsas vara förvånad över att den egendomliga historien med herr Valdemar väckt livlig diskussion. Som omständigheterna var, hade det varit ett under om så inte blivit fallet.  Just genom att alla intresserade parter önskade hålla saken hemlig för den stora allmänheten, åtminstone tills vidare, eller till dess vi blev i tillfälle att göra noggrannare forskningar - just genom våra ansträngningar att åstadkomma detta kom en vanställd och överdriven skildring i omlopp och gav upphov till många obehagliga missförstånd och misstankar. 

Det är därför nödvändigt att jag framställer det verkliga förhållandet, så vitt jag själv kunnat förstå det. Saken förhöll sig alltså på följande sätt: 
Under de senaste tre åren hade min uppmärksamhet flera gånger kommit att riktas på ämnet mesmerismen; och för omkring nio månader sedan föll det mig plötsligt in, att det bland de hittills utförda experimenten fanns en högst anmärkningsvärd och oförklarlig lucka: ingen människa hade ännu blivit mesmeriserad in articulo mortis. Det återstod att utröna, för det första om en person i sådant tillstånd alls var mottaglig för någon hypnotisk påverkan; för det andra, därest en sådan förekom. huruvida den förstärktes eller motverkades av detta tillstånd, och för det tredje till vilken grad eller för huru länge döden kunde fördröjas genom ett dylikt förfarande. Det fanns också andra omständigheter som borde iakttagas, men det var de sagda som mest retade min vetgirighet - i synnerhet den sistnämnda, vars följder kunde vara av ofantlig betydelse. 

Då jag såg mig om efter en person, med vars hjälp jag skulle kunna utföra dessa försök, föll min tanke på min vän herr Ernst Valdemar, den välkände sammanställaren av "Bibliotheka Forensica" och författaren (under pseudonymen Issachar Marx) till de polska översättningarna av "Wallenstein' och 'Gargantua'. Herr Valdemar, som sedan år 1839 huvudsakligen hade varit bosatt i Haarlem, N.Y., var särskilt anmmärkningsvärd på grund av sin ytterliga magerhet - hans nedre extremiteter liknade John Randolphs. Likaså var hans vita polisonger iögonenfallande på grund av kontrasten med hans svarta hår, vilket med orätt allmänt ansågs vara en peruk. Han var till naturen ytterst nervös, vilket gjorde honom särdeles lämplig för mesmeristiska experiment. Jag hade ett par gånger med lätthet försänkt honom i hypnotisk sömn men hade blivit besviken på andra resultat, vilket jag hade väntat av en man med hans egendomliga natur. Hans vilja råkade inte alls under mitt inflytande, och vad clairvoyans beträffar, kunde jag icke åstadkomma någonting med honom. Jag ansåg hans vacklande hälsotillstånd vara orsaken till mitt misslyckande. Hans läkare hade redan några månader innan jag gjorde hans bekantskap förklarat, att han led av en långt framskriden lungsot. Själv brukade han ofta tala helt lugnt om sitt förestående frånfälle såsom något som varken kunde undvikas eller beklagas. 

Då jag fick de idéer, som jag tidigare antytt, var det mycket naturligt att jag skulle komma att tänka på herr Valdemar. Jag kände hans lugna filosofiska sinnelag alltför väl för att befara någon tvekan från hans sida; och han hade inga släktingar i Amerika som hade kunnat ingripa störande. Jag talade utan omsvep om saken med honom och fann till min överraskning, att han till och med var livligt intresserad av den. Jag säger till min överraskning, eftersom han tidigare aldrig visat intresse för mina tidiga experiment, fastän han hade tillåtit mig att för dem förfoga över hans person. Hans sjukdom var av sådan art, att den tillät en ganska noggrann beräkning av tiden för hans död, och vi kom överens om att han skulle underrätta mig omkring tjugofyra timmar före den av läkarna beräknade tiden för hans frånfälle. 

Det är nu något mer än sju månader sedan jag mottog följande brev från herr Valdemar. 

"Min käre P! 
Det vore bra om Ni kunde komma nu genast. Både D. och F. är överens om att jag inte kan hålla ut längre än till midnatt i morgon, och jag tror att de har träffat det rätta.  
Valdemar." 

Jag mottog detta budskap en halv timme efter det att det var skrivet, och en kvarts timme senare befann jag mig i den döendes rum. Jag hade inte sett honom på tio dagar, och jag blev förfärad över den hemska förändring som han på så kort tid hade undergått. Hans ansikte var nästar blygrått, ögonen var till ytterlighet glanslösa, och han var så avmagrad att kindknotorna hotade att tränga fram genom huden. Han hostade förfärligt. Pulsen var nätt och jämnt märkbar. Trots detta bibehöll han en anmärkningsvärd grad sina själsförmögenheter och även ett visst mått av fysisk kraft. Han talade tydligt - han intog utan hjälp något lindrand medel - och då jag trädde in i rummet, var han sysselsatt med att skriva ned några minnespunkter i en anteckningsbok. Han satt i sin säng, stödd på en mängd kuddar. Doktorerna D. och F. befann sig hos honom. 

Efter att ha tryckt Valdemars hand tog jag läkarna avsides och fick av dem en noggrann beskrivning på den sjukes tillstånd. Hans vänstra lunga var sedan aderton månader fullkomligt förkalkad och var alltså alldeles oanvändbar. Även den högra lungans övre del var förstörd, medan den lägre delen bestod av en enda massa av tuberkelsvulster. Det fanns flera stora sår, och på ett ställe var lungan fastvuxen vid revbenen. Dessa företeelser i den högra lungan var av jämförelsevis färskt datum. Förkalkningen hade framskridet ovanligt hastigt; ännu för en månad sedan hade inga tecken därpå kunnat iakttagas, och sammanväxningen hade funnits endast i tre dagar. Oberoende av lungsoten misstänktes den sjuke lida av aneurysm i stora hjärtpulsådern, men till följd av förkalkningssymtomen var det omöjligt att ställa en säker diagnos. Båda läkarna ansåg, att herr Valdemar skulle avlida omkring midnatt följande kväll (söndag).  

Det var nu lördag afton och klockan var sju. Då doktorerna D. och F. hade lämnat patienten för att tala med mig, hade de tagit avsked av honom. De hade inte för avsikt att återvända, men på min begäran lovade de göra ett besök följande kväll klockan tio. 

Då de hade avlägsnat sig, talade jag öppet med herr Valdemar om hans förestående hädanfärd och i synnerhet om det försök jag ville utföra. Han förklarade sig fortfarande villig härtill, ja till och med angelägen därom, och uppmanade mig att börja genast. En sjukskötare och en sjuksköterska var närvarande; men för det fall att någon oväntad olyckshändelse skulle tillstöta, kände jag mig inte riktigt berättigad att göra ett sådant experiment utan något mera tillförlitligt vittne. Jag uppsköt därför mina åtgärder till omkring klockan åtta följande kväll, då denna svårighet undanröjdes genom att en medicine studerande, herr Theodor L., med vilken jag var något bekant, infann sig i huset. Det hade från början varit min avsikt att invänta läkarna; men såväl herr Valdemars enträgna uppmaningar som min övertygelse att det gick så hastigt nedåt med honom, att jag inte hade ett ögonblick att förlora, föranledde mig att genast skrida till verket. 

Herr L. hade vanligheten att bifalla min begäran, att han skulle anteckna allt som tilldrog sig; och det är från hans anteckningar som jag i sammandrag eller ordagrant har nedskrivit det mesta av vad jag nu skall berätta. 

Klockan var omkring fem minuter före åtta, då jag fattade patientens hand och bad honom så tydligt han kunde intyga för herr L. att han (herr Valdemar) ville tillåta mig att försöka magnetisera honom i hans dåvarande tillstånd. 
Han svarade med svag, men fullt hörbar röst: "Ja, jag vill bli magnetiserad' - och tillade omedelbart därpå: "Jag fruktar att Ni har skjutit upp saken alltför länge." 

Medan han talade så, påbörjade jag de strykningar som jag tidigare hade funnit vara de verksammaste på honom. Han blev synbarligen påverkad av min första strykning över hans panna, men trots att jag uppbjöd hela min förmåga, kunde ingen vidare verkan iakttagas förrän litet över klockan tio, då doktorerna D. och F. enligt vår överenskommelse infann sig. Jag förklarade i korthet min avsikt för dem, och då de icke gjorde några invändningar, eftersom de ansåg att den sjuke redan befann sig i dödskampen, fortsatte jag utan tvekan - varvid jag dock bytte de tvärgående strykningarna mot nedåtgående sådana och riktade min blick uteslutande mot patientens högra öga. Vid denna tidpunkt var den sjukes puls så gott som omärklig och hans andetag rosslande, med en halv minuts mellanrum. 

Detta tillstånd varade oförändrat ungefär en kvarts timme. Efter utgången av denna tid drog den döende en djup suck och den rosslande andningen upphörde - det vill säga - rosslingen upphörde, men mellanrummen mellan andetagen var oförändrade. Den sjukes lemmar var iskalla. 

Klockan fem minuter före elva lakttog jag otvetydiga tecken på magntisk inverkan. Ögonens glasartade stirrande förändrades till det där uttrycket av oroligt inåtvänt begrundande, som aldrig iakttas i andra fall och på vilket det är omöjligt att misstaga sig. Med några strykningar över hans tinningar bragte jag hans ögonlock att skälva såsom vid inträdande sömn, och med ännu några strykningar förmådde jag dem att sluta sig helt. Jag var emellertid inte nöjd härmed utan fortsatte mitt arbete med all energi och fullt anspänd viljekraft, till dess hans lemmar var fullkomligt stela, varefter jag lade dem till rätta i ett så bekvämt läge som möjligt. Benen var utsträckta till sin fulla längd och armarna parallellt med kroppen, på lagom avstånd från sidorna. Huvudet var helt litet upphöjt. 

Då dessa åtgärder var avslutade, var det midnatt, och jag bad de närvarande herrarna undersöka herr Valdemars tillstånd. Efter sin undersökning förklarade de, att han befann sig i ett ovanligt fullständigt tillstånd av hypnotisk sömn. De båda läkarnas nyfikenhet var väckt, och doktor D. beslöt sig genast för att dröja kvar hela natten, under det doktor F. tog avsked och lovade återkomma i daggryningen. Herr L. och skötarna var också kvar. 
Vi lät herr Valdemar vara fullkomligt ostörd ända tills klockan tre om morgonen, då jag gick fram till honom och fann honom i precis samma tillstånd som då doktor F. lämnade oss - det vill säga, han låg i samma läge, pulsen var omärklig, andhämtningen svag (knappast märkbar, utom då man förde en spegel till hans mun); ögonen var naturligt slutna, och lemmarna var stela och kalla som marmor. Dock var det allmänna intrycket av honom icke intrycket av en död. 

Då jag närmade mig herr Valdemar, gjorde jag ett försök att få hans högra arm att följa efter min egen, i det jag förde min arm av och an över 
hans kropp. Jag hade aldrig tidigare lyckats i dylika experiment med denne patient, och jag hade föga hopp att lyckas denna gång; men till min förvåning följde hans högra arm, svagt men tydligt, varje riktning min arm anvisade. Jag beslöt att riskera några ord för att inleda ett samtal. 

"Herr Valdemar, sover ni?' sade jag. Han svarade ej, men jag lakttog att hans läppar skälvde till, vilket föranledde mig att upprepa min fråga gång på gång. Då jag upprepade den för tredje gången, gick en rysning genom hela hans kropp, man kunde se en strimma av ögonvitorna, hans läppar rördes långsamt, och mellan dem gick i en knappt hörbar viskning följande ord: 
"Ja - jag sover. Väck mig inte! Låt mig dö så." 

Jag kände nu på hans lemmar och fann dem lika stela som förut. Men hans högra arm följde fortfarande de riktningar min hand angav. Jag gjorde en ny fråga: 

"Känner ni fortfarande plågor i bröstet?" 

Svaret kom omedelbart, men med ännu svagare röst än förut: "Inga plågor. jag dör." 

Jag ansåg det inte rådligt att störa honom vidare  just då, och ingenting sades eller gjordes, innan doktor F. återvände vid soluppgången. Han uttryckte den största förvåning över att ännu finna den sjuke vid liv. Efter att ha känt honom på pulsen, bad han mig på nytt tala till den sovande. Jag gjorde så med följande ord: 
"Herr Valdemar, sover ni ännu?" 
Liksom förut förflöto några minuter innan svaret kom: under denna tid tycktes den döende samla sin viljekraft för att tala. Då jag för fjärde gången upprepade frågan, svarade han mycket lågt, nästan ohörbart: 
"Ja, jag sover. Jag är döende." 

Det var nu läkarnas åsikt, eller rättare sagt önskan, att herr Valdemar skulle lämnas ostörd i sitt nuvarande, synbarligen lugna tillstånd, intill dess döden inträdde; och den allmänna åsikten var, att detta måste inträffa inom några minuter. Jag beslöt dock att tilltala honom ännu en gång och upprepade därför endast min föregående fråga. 

Medan jag talade undergick den sovandes ansikte en tydlig förändring. Ögonen öppnades långsamt och pupillerna försvann under de övre ögonlocken; hyn antog en likblek färgskiftning som mera liknade vitt papper än pergament, och de runda, hektiska fläckar, som hittills tydligt framträtt på båda kinderna, slocknade med ens. Jag använder detta uttryck emedan de försvann så hastigt, att det erinrade om en ljuslåga som plötsligt blåses ut. Samtidigt blottade överläppen tänderna, vilka den dittills fullständigt hade täckt, medan underkäken föll ned med ett hörbart ljud, så att munnen förblev vidöppen och visade den svullna och mörknade tungan.  

Jag antar att ingen av de närvarande var ovan vid en dödsbädds fasor, men dock erbjöd herr Valdemar i detta ögonblick en så frånstötande syn, att alla vek tillbaka från hans bädd. Jag känner, att jag nu nått den punkt i min berättelse, där varje läsare tvivel och misstroende kommer att vakna. Det är dock min uppgift att helt enkelt fortsätta. 

Herr Valdemar visade ej längre det minsta tecken till liv; och då vi alltså ansåg honom död, hade vi just för avsikt att överlåta honom åt vårdarna, då vi iakttog en stark, vibrerande rörelse i hans tunga. Den pågick ungefär en minut. Därpå utgick mellan de orörliga och utspärrad käkarna ett ljud som det vore vansinne att ens försöka beskriva. Det finn väl ett par epitet, som kunde anses tillämpliga i detta fall; jag kunde möjligen säga att ljudet var strävt, brutet och ihåligt, men det är omöjlig att beskriva dess hemska verkan redan på den grund, att ett dylikt läte aldrig förr skorrat i människoöron. Det fanns dock två egenheter som ja då ansåg och ännu anser karakteristiska för detta ljud, och ägnade att g en föreställning om dess onaturliga egendomlighet. För det första tyckte detta ljud nå våra öron, i varje fall mina, från ett avlägset fjärran eller djupt från jordens inre. För det andra gjorde det på mig ett intryck - jag befarar att jag inte kan göra mig förstådd - liknande det som geléaktiga eller klibbiga ämnen gör på känseln. 

Jag har talat både om "ljud" och "röst". Jag vill därmed säga att ökidet av hans röst hade en tydlig och rent underbart hemskt tydlig artikulation. Herr Valdemar TALADE.  Jag hade frågat honom om han sov ännu. 
Han sade nu: 
"Ja. Eller nej. Jag har sovit. Och nu är jag död." 

Ingen av de närvarande försökte ens att förneka eller undertrycka den obeskrivliga, skälvande fasa, som dessa ord framkallade. Herr L. - studenten - svimmade. Sjukvårdaren och vårdarinnan lämnade rummt och kunde inte övertalas att återvända. Jag vill inte ens försöka beskriv mina egna känslor för läsaren. Nästan en timme sysslade vi under tystnad med att återkalla herr L. till medvetande. Då han slutligen återfått detta, skred vi åter till att undersöka herr Valdemars tillstånd. 

Detta var fortfarande i alla avseenden sådant jag senast beskrev del med undantag av att spegeln ej mera återgav något tecken på andhämtning. Ett försök att få fram blod urarmen var fåfängt. Jag bör även tillägga att denna lem inte längre var underkastad min vilja. Förgäves sökte jag förmå den att följa min hands anvisningar. Det enda symptom av det hypnotiska inflytandet som numera kunde iakttagas, var en vibrerand rörelse i tungan, som uppstod då jag talade till herr Valdemar. Han tycktes göra en ansträngning för att svara, men hade ej längre tillräckligt med viljekraft. Till frågor, som andra än jag ställde till honom, förhöll han sig fullkomligt likgiltig och oberörd, fastän jag försökte försätta alla de närvarande i magnetisk förbindelse med honom. 

Jag tror att jag nu anfört allt, som är behövligt för en uppfattning av hans tillstånd vid denna tidpunkt. Vi anskaffade andra sjuksköterskor och klockan tio lämnade jag huset i sällskap med de båda läkarna och herr L. 
På eftermiddagen återvände vi alla för att iaktta patienten. Hans tillstånd var fullkomligt oförändrat. Vi höll en liten rådplägning om möjligheten och lämpligheten av att väcka honom; men vi kom utan svårighet överens om att det inte tjänade någonting till att göra det. Det var tydligt nog, att döden - eller det som vanligen kallas döden - tills vidare hade blivit fördröjd genom det hypnotiska förfarandet. Det föreföll oss alla klart, att ett uppväckande av herr Valdemar endast skulle förorsaka hans ögonblickliga eller i varje fall snara upplösning. 

Från denna tid till slutet av senaste vecka - en tid av nära sju månader - fortfor vi att göra dagliga besök, på vilka vi stundom åtföljdes av läkare och andra bekanta, i herr Valdemars hus. Hela denna tid förblev den sovande-döde i alldeles samma tillstånd som jag senast beskrivit. Sköterskorna var hela tiden närvarande. 

Det var senaste fredag vi slutligen beslöt att göra ett försök att väcka honom, och det är kanske den olyckliga utgången av detta försök, som har givit upphov till så mycket prat och så mycket enligt min åsikt obefogat ogillande. 
Jag begagnade mig av de vanliga greppen för att väcka herr Valdemar ur det hypnotiska tillståndet. Dessa var till en början resultatlösa. Det första tecknet till uppvaknande var, att en del av iris blev synlig i ögonen. Som en märklig omständighet iakttogs, att denna rörelse i ögat åtföljdes av ett ymnigt utflöde mellan ögonlocken av en gulaktig vätska av en skarp och mycket oangenäm lukt. 

Det föreslogs nu, att jag skulle försöka att liksom förut utöva inflytande på patientens arm. Jag gjorde ett försök, men det misslyckades. Därpå uttryckte doktor F. en önskan, att jag skulle framställa en fråga. Jag gjorde så med följande ord: 

"Herr Valdemar, kan ni säga oss vilka era känslor och önskningar nu är?" 

I detta ögonblick återkom de hektiska fläckarna på hans kinder, hans tunga började skälva eller vrida sig i munnen (ehuru läpparna och käkarna förblev lika stela som förut) och slutligen talade åter samma hemska röst som jag tidigare beskrivit: 

"För Guds skull, skynda, skynda, skynda! Söv mig igen - eller fort, fort, väck mig! Jag säger er att jag är död!" 

Jag förlorade alldeles fattningen och visste för ett ögonblick inte vad jag borde göra. Jag gjorde först ett försök att lugna patienten, men då jag misslyckades genom att viljekraften svek mig, slog jag om och försökte allvarligt att väcka honom igen. Jag såg att jag skulle komma att lyckas häri - eller åtminstone trodde jag, att mitt försök skulle krönas med framgång, och jag är säker på att alla de närvarande var beredda på att se patienten vakna upp. 

Ty det är sannerligen omöjligt att någon människa hade kunnat förutse det som verkligen skedde. Medan jag hastigt utförde de hypnotiska rörelserna, formligen brast orden "död! död!" från patientens tunga - icke hans läppar - och plötsligt, inom en minut eller kanske ännu kortare tid, sjönk han och skrumpnade, formligen ruttnade bort under mina händer. På bädden framför det närvarande sällskapet låg en upplöst massa av vidrig föruttnelse.