-- läsa bör man annars dör man --

SNÖSTORMEN

I SLUTET av år 1811, under den för oss så föga
ärorika napoleonska epoken, bodde den hederlige
Gavrila Gavrilovitj R. på sitt gods Nenaradovo. Han
var omtalad i hela trakten för sitt goda hjärta och
sin gästfrihet. Grannarna kom titt och tätt för att
hälsa på, äta litet och dricka litet och spela ett parti
femkopeks-boston med hans hustru, Praskovia Pe-
trovna, och några kom för att se på deras dotter.
Maria Gavrilovna, en vacker, blek ung flicka på
sjutton år. Hon ansågs vara ett gott parti, och många
hade utsett henne till hustru antingen åt sig själva
eller åt någon av sina söner.

Fröken Marias uppfostran hade mest bestått av
lektyr i form av franska romaner och följaktligen
var hon förälskad. Hennes utvalde var en fattig fän-
rik som befann sig på permission i sin hemprovins.
Även den unge mannen var lidelsefullt förälskad.
Naturligtvis hade hans tillbeddas föräldrar förbju-
dit sin dotter att ens ägna honom en tanke, när de
kom underfund med deras ömsesidiga böjelse, och de
hade tagit emot honom sämre än om han varit en
pensionerad assessor.

Det unga förälskade paret skrev till varandra och
träffades dagligen ensamma i granskogen eller vid
den gamla klockstapeln. De svar varandra evig tro-
het, klagade över det grymma ödet och gjorde upp
allehanda planer. Och medan de skrev till varandra
och talade med varandra, kom de - helt naturligt -
till följande slutsats:

- Om vi inte kan leva utan varandra och våra
hårdhjärtade föräldrar vill lägga hinder i vägen för
vår lycka --- kan vi inte då ta saken i egna händer?
Naturligtvis var det den unge mannen som först
kom på denna lysande ide vilken i hög grad till-
talade fröken Marias romantiska sinne.

Vintern kom och satte stopp för deras möten men
deras brevväxling blev i stället så mycket livligare.
I varje brev bönföll Vladimir Maria att hon skulle
bli hans; han föreslog att de skulle låta viga sig i
hemlighet, hålla sig dolda någon tid och sedan kasta
sig för föräldrarnas fötter. De gamla skulle till slut,
rörda av de älskandes hjältemodiga ståndaktighet,
säga till dem:

- Kära barn, kom i vår famn!

Fröken Maria tvekade länge. Hon förkastade flera
av hans förslag men gav slutligen sitt samtycke till
följande plan: på en mellan dem överenskommen dag
skulle hon inte infinna sig till kvällsmåltiden utan
stanna kvar på sitt rum under den förevändningen
att hon hade huvudvärk. Hennes kammarjungfru var
invigd i komplotten; de skulle båda smyga sig ner
för baktrappan; bakom trädgården skulle en släde
vänta på dem; de skulle sätta sig upp i den och köra
till byn Zjadrino, fem verst från Nenaradovo, direkt
till kyrkan där Vladimir skulle vänta på dem.

Fröken Maria sov inte en blund natten till den
avgörande dagen. Hon knöt ihop sitt linne och sina
klänningar i ett bylte, skrev ett långt brev till sin
bästa väninna, en känslofull ung flicka, och ett an-
nat till sina föräldrar. I detta brev tog hon avsked
av dem i de mest rörande ordalag, försökte ursäkta
sitt handlingssätt med kärlekens allt uppslukande
makt och slutade med att säga att hon skulle anse
det för det lyckligaste ögonblicket i sitt liv när det
en gång blev henne förunnat att kasta sig för sina
dyra föräldrars fötter. Hon förseglade båda breven
med ett sigill av tulasilver, i vilket fanns ingraverat
två flammande hjärtan och ett därtill lämpat motto,
och kastade sig sedan på sängen för att sova några
timmar.

Men varje ögonblick väcktes hon av förfärliga
drömmar. Än tyckte hon att hennes far hejdade hen-
ne just i det ögonblick hon skulle sätta sig upp i
släden för att köra till kyrkan och bli vigd, att han
i rasande fart släpade henne genom snön och kastade
ner henne i en mörk och bottenlös grotta och att hon,
med hjärtat isat av fasa, störtade allt djupare ner i
avgrunden. Än såg hon i sina drömmar Vladimir
ligga i gräset, blek och översköljd med blod. Han
var döende och bönföll henne med hjärtskärande
röst att gifta sig med henne ... Andra skrämmande,
meningslösa bilder jagade genom hennes huvud.
Slutligen steg hon upp, blekare än vanligt och med
en huvudvärk som inte var låtsad.

Hennes föräldrar lade märke till hennes oro och
rastlöshet. Det kändes som om hjärtat skulle slitas
sönder i hennes bröst när hon hörde deras ömma,
bekymrade frågor.-


- Hur är det fatt, Maria lilla? Du är väl inte
sjuk?

Hon försökte lugna dem, försökte verka glad och
sorglös men det ville intet lyckas henne. Tanken på
att det var den sista dagen hon tillbringade med sina
kära tyngde hennes sinne. Hon var mera död än
levande. I hemlighet tog hon avsked av de männi-
skor och ting som omgav henne.

Kvällsmåltiden serverades. Hennes hjärta bultade
vilt. Med darrande röst sade hon att hon inte ville
ha något att äta och tog godnatt av sina föräldrar.
De kysste henne och välsignade henne, såsom de
brukade göra varje kväll. Hon hade sånär brustit i
gråt.

När hon hade kommit upp på sitt rum kastade
hon sig i en länstol och hennes tårar började flöda.
Hennes tjänarinna försökte tala lugnande och upp-
muntrande med henne. Allt var förberett. Om en
halv timme skulle Maria för alltid lämna sina för-
äldrars hus, sitt lugna liv i barndomshemmet ...

Utanför rasade snöstormen. Vinden tjöt, fönster-
luckorna slog och skramlade. Allt verkade hotande
och tycktes båda sorg. Snart blev det tyst i huset.
Maria svepte in sig i sin schal, tog på sig en varm
kappa, och med sitt nipperskrin i famnen smög hon
sig ner för baktrappan. Tjänarinnan följde efter med
de två byltena. De gick ut i trädgården. Snöstormen
rasade fortfarande. Vinden blåste emot dem som om
den med all makt ville hejda den unga synderskan.
Med möda arbetade de sig genom trädgården. Ute på
vägen stod släden och väntade på dem. De genom-
frusna hästarna ville inte stå stilla. Vladimirs kusk
gick av och an framför tistelstången och försökte
att hålla dem i styr. Han hjälpte den unga fröken
och hennes tjänarinna upp i släden, stuvade in byl-
tena och nipperskrinet, fattade tömmarna och hästar-
na satte sig i gång.

Vi överlämnar nu den unga flickan åt ödet och
kusken Terjosjkas körskicklighet och ägnar oss i
stället åt vår unge förälskade hjälte.

Vladimir hade varit i farten hela dagen. På mor-
gonen hade han varit hos prästen i Zjadrino och hade
efter åtskilligt besvär lyckats övertala honom. Sedan
for han till godsägarna i grannskapet för att skaffa
bröllopsvittnen.

Den förste han uppsökte, en fyrtioårig, pensione-
rad kornett vid namn Dravin, samtyckte genast med
glädje. Han sade att denna upplevelse skulle påmin-
na honom om hans äventyr som ung husar. Han
övertalade Vladimir att stanna kvar till middagen
och sade att det inte var någon konst att skaffa två
vittnen till. Strax efter middagen fick han besök av
en lantmätare Schmidt, en man med skägg och spor-
rar, och en sextonårig pojke, poliskaptenens son,
som nyligen hade gått in vid ulanerna. De gick inte
endast in på Vladimirs förslag utan svor också att
de var redo att offra livet för honom. Vladimir om-
famnade dem hänfört och begav sig hem för att
träffa sina förberedelser.

Det hade mörknat för länge sedan. Han skickade
sin pålitlige kusk Terjosjka till Nenaradovo med trojkan
och gav honom utförliga instruktioner om
hur han skulle gå tillväga. Så lät han spänna för en
liten släde åt sig själv. Ensam, utan körsven, begav
han sig till Zjadrino, dit Maria skulle komma två
timmar senare. Han kände till vägen, och det var
endast en färd på tjugo minuter dit.

Men knappt hade han kört över allmänningen och
ut på fältet, förrän en sådan snöstorm blåste upp att
han varken kunde se eller höra. På ett ögonblick var
vägen igensnöad. Allt höljdes in i en tät, gulaktig
dimma, genom vilken vita snöflingor dalade ner.
Himmel och jord flöt samman.

Vladimir hade kört in på fältet och försökte för-
gäves komma upp på landsvägen igen. Hästen gick
i skritt på måfå, ibland råkade den in i en snödriva,
ibland trampade den ner sig i en grop i marken.
Släden välte gång på gång. Vladimir ansträngde sig
att inte tappa riktningen. Han tyckte att det redan
måste ha förflutit betydligt längre tid än en halv
timme, men han hade fortfarande inte kommit fram
till dungen vid Zjadrino. Ytterligare tio minuter för-
flöt men han kunde fortfarande inte upptäcka skogs-
dungen. Vladimir körde tvärs över fälten där snön
tornat upp sig i höga drivor. Snöstormen rasade med
oförminskad häftighet. Himlen klarnade fortfarande
inte. Hästen började bli trött, och själv svettades han
så att det rann om honom, fastän han gång på gång
befann sig i snö upp till midjan.

Slutligen förstod han att han körde i fel riktning.

Han höll in hästen, började tänka efter, rannsaka
sitt minne och överlägga med sig själv. Till slut
var han övertygad om att han borde ta av till höger.
Hans häst släpade sig fram med största möda. Han
hade redan varit på väg i över en timme. Zjadrino
måste ligga alldeles i närheten. Men han körde och
körde utan att vägen tog slut. Överallt fanns bara
snödrivor och gropar. Släden välte oupphörligt och
han måste resa den igen. Tiden gick. Vladimir bör-
jade bli mycket orolig.

Till sist skymtade han konturerna av något svart
på ena sidan och slog in i denna riktning. När han
kom närmare såg han att det var en skogsdunge.

Gudskelov, tänkte han, nu är det inte långt kvar.
Han hoppades att han nu skulle komma in på den
välkända vägen eller kunna köra omkring dungen,
ty Zjadrino låg alldeles bakom den. Snart fann han
också vägen och körde in i mörkret mellan de snö-
tyngda träden. Här rasade inte stormen, vägen var
jämn, hästen blev modigare och Vladimir kände sig
lugnare.

Men fastän han körde och körde syntes Zjadrino
inte till. Skogen tycktes inte vilja ta slut. Vladimir
upptäckte förfärad att han hade åkt in i en skog som
han inte kände till. Nu blev han fullständigt för-
tvivlad. Han piskade på hästen; det stackars djuret
satte av i trav men blev snart uttröttat, och efter
en kvarts timme gick den i skritt, trots alla Vladimirs
ansträngningar att driva på den.

Så småningom glesnade träden och Vladimir körde
ut ur skogen. Det måste ha varit nära midnatt. Zjad-
rino syntes inte till. Tårarna strömmade ur hans ögon
men han körde vidare på vinst och förlust. Stormen
hade bedarrat, molnen på himlen höll på att sking-
ras, framför honom låg en slätt, täckt av ett vitt, böl-
jande snötäcke. Natten var tämligen ljus. Han fick
syn på ett litet samhälle som bestod av fyra-fem
gårdar. Vladimir körde dit. Framkommen till den
första stugan hoppade han ur släden, sprang fram
till fönstret och började bulta på rutan. Efter några
minuter öppnades fönsterluckorna och en gammal
gråskäggig man tittade ut.

- Vad vill du?

- Är det långt till Zjadrino?

- Om det är långt till Zjadrino?
- Ja - är det långt dit?

- Det är inte långt - ungefär tio verst.

Vid detta svar tog sig Vladimir för pannan och
stod där orörlig som en människa som blivit dömd
till döden.

- Men varifrån kommer du? frågade den gamle.
Vladimir hade inte mod att besvara frågan.

- Kan du skaffa mig hästar för att köra till
Zjadrino, far lille? frågade han.

- Tror du att jag har några hästar? genmälte
bonden.

- Kan jag inte åtminstone få någon som visar
mig vägen? Jag betalar vad som helst.

- Vänta litet, sade gubben och stängde fönster-
luckorna. Jag skall skicka ut min son, så visar han
dig vägen.

Vladimir väntade. Det hade knappt gått en minut
förrän han började bulta igen. Fönsterluckorna öpp-
nades och skägget blev åter synligt.

- Vad är det du vill?
- Kommer inte din son?

- Jo, han kommer genast. Han håller på att dra
på sig stövlarna. Fryser du inte? Kom in och värm
dig.

- Nej tack. Skicka bara ut din son så fort som
möjligt.

Dörren gnisslade. En ung bondpojke med en ek-
påk i handen kom ut. Han började gå framför slä-
den och måste gång på gång söka efter vägen som
bitvis var fullständigt igensnöad.

- Hur mycket är klockan? frågade Vladimir ho-
nom.

- Det är inte långt kvar till daggryningen, sva-
rade den unge bonden.

Sedan sade Vladimir inte ett ord mera.
Tupparna gol och det var redan ljusan dag när de
äntligen kom fram till Zjadrino. Kyrkan var stängd.
Vladimir betalade sin vägvisare och körde hem till
prästen. Hans trojka stod inte på gården.

Vilka nyheter skulle han inte få höra!

Men låt oss nu återvända till Nenaradovo och se,
vad som hade hänt där.

Där hade ingenting ovanligt hänt!

Godsägaren och hans hustru vaknade och begav sig
ner i vardagsrummet, Gavrila Gavrilovitj i nattmössa
och vadmalströja, Praskovja Petrovna klädd i en
vadderad morgonrock. Samovaren kom in på bordet
och Gavrila Gavrilovitj skickade tjänsteflickan till
fröken Maria för att fråga hur det stod till och hur
hon hade sovit.

Tjänsteflickan kom tillhaka och meddelade att
fröken hade sovit dåligt men att hon nu kände sig
bättre och strax skulle komma ner. Och verkligen
- dörren gick upp och fröken Maria kom in för
att säga godmorgon till sina föräldrar.

- Hur är det med ditt huvud, Maria lilla? frå-
gade Gavrila Gavrilovitj.

- Tack, bättre, kära far, svarade Maria.

- Du fick nog huvudvärk av oset från kakel-
ugnen i går, Maria lilla, sade Praskovja Petrovna.
- Kanske det, kära mor, svarade Maria.

Dagen gick utan att något hände men på natten
blev Maria sjuk. Man skickade bud efter läkaren i
staden. Han kom framemot kvällen och fann patien-
ten yrande i feber. Det var början till en svår feber-
sjukdom, och den stackars unga flickan svävade i
två veckor mellan liv och död.

Ingen i huset anade något om den planlagda flyk-
ten. Breven, som Maria hade skrivit föregående kväll,
hade blivit brända och hennes tjänarinna sade inte
ett ord till någon, rädd som hon var för husbond-
folkets vrede. Prästen, den pensionerade kornetten,
den skäggige lantmätaren och den lille ulanen höll
på goda grunder tyst med vad de visste. Kusken Ter-
josjka sade aldrig ett ord i onödan - inte ens när
han var berusad. Följaktligen var hemligheten i gott
förvar hos de sammansvurna.

Maria däremot ropade gång på gång ut sin hem-
lighet i feberyran. Men hennes ord var så obegrip-
liga och meningslösa att hennes mor som inte vek
från hennes sida endast förstod av dem att hennes
dotter var dödligt förälskad i Vladimir och att denna
förälskelse troligen var orsaken till dotterns sjuk-
dom.

Hon överlade med sin man och sedan med några
av grannarna och slutligen enades man om att det
tydligen var Marias öde, att ingen ung flicka kunde
undgå den friare försynen hade bestämt åt henne,
att fattigdom inte var någon skam, att det ju var
mannen och inte pengarna, hon skulle gifta sig med,
och mera i samma anda. Sedelärande ordspråk kan
vara till förvånansvärt stor nytta, när vi inte själva
kan finna på något att säga till vår ursäkt.

Emellertid började den unga flickan långsamt till-
friskna. Vladimir hade inte på länge synts till i Gav-
rila Gavrilovitjs hus. Antagligen hade han väl blivit
avskräckt av det ovänliga mottagande som mött ho-
nom vid hans besök. Man beslöt att skicka bud på
honom och meddela honom den glädjande under-
rättelsen att föräldrarna gav sitt tillstånd till gifter-
målet! Döm om godsägarens och hans hustrus häp-
nad, när de som svar på sin inbjudan erhöll ett
halvt vansinnigt brev från honom! Han meddelade
dem, att han aldrig mer ämnade sätta sin fot i deras
hus och bad dem glömma en olycklig, för vilken
döden var det enda hoppet. Några dagar senare fick
de veta att Vladimir dragit ut i fält. Detta hände år
1812.

Länge vågade de inte berätta det för Maria som
nu var på väg att bli helt återställd. Själv talade hon
aldrig om Vladimir. När hon några månader senare
fann hans namn bland dem som hade utmärkt sig
och blivit svårt sårade vid Boradino, svimmade hon,
och man fruktade att hon skulle få ett återfall av
sin febersjukdom. Men lyckligtvis fick svimnings-
anfallet inga menliga följder.

Så drabbades hon av en annan tung sorg. Hennes
far dog och Maria ärvde alla hans egendomar. Men
arvet förmådde inte trösta henne; hon delade upp-
riktigt sin stackars mors förtvivlan och svor att ald-
rig överge henne. De lämnade Nenaradovo som var
fyllt av så många sorgliga minnen och flyttade till
godset N. för att bosätta sig där för framtiden.

Friarna flockades kring den vackra och rika unga
flickan men hon uppmuntrade ingen av dem. Modern
försökte övertala henne att träffa sitt val men Maria
skakade blott på huvudet och försjönk i tankar.

Vladimir fanns inte mera, han hade dött i Moskva
dagen innan fransmännen ryckte in i staden. Hans
minne var heligt för Maria. Hon bevarade allt som
kunde påminna henne om honom: de böcker han en
gång hade läst, hans teckningar, de noter och dikter
han hade skrivit av åt henne.

När grannarna fick veta detta, förvånade de sig
över hennes orubbliga trohet och väntade intresse-
rat på att den hjälte skulle uppenbara sig som slut-
ligen skulle besegra denna kyska Dianas vemodiga
beständighet.

Emellertid hade kriget kommit till ett ärofullt
slut. Våra regementen återvände från utlandet. Män-
niskorna strömmade dem till mötes. Musiken spelade
nymodiga utländska melodier, såsom "Vive Henri
Quatre", tyrolerdanser och arior ur operan "Gio-
conda". Officerare som hade gått ut i kriget som
halvvuxna pojkar återvände nu, härdade till män
i krigets bistra skola och behängda med utmärkelse-
tecken. Soldaterna blandade alltsom oftast in tyska
och franska ord i sitt tal.

Det var en oförglömmelig tid!

Hur hårt klappade inte varje ryskt hjärta vid ordet
fosterland! Hur ljuva var inte återseendets tårar!
Med vilken endräkt förenade vi inte vår nationella
stolthet och kärleken till vår tsar! Och vilket stort
ögonblick var inte detta för honom! Våra kvinnor,
våra ryska kvinnor, var oförlikneliga! Deras sed-
vanliga kyla hade försvunnit. Deras hänförelse var
i sanning berusande, när de vid mötet med seger-
herrarna ropade hurra och, som Gribojedov säger
"bredde ut sina kappor för dem".

Vem av den tidens officerare medger inte villigt
att han hade de ryska kvinnorna att tacka för den
bästa, den dyrbaraste belöningen? . . .

Under denna lysande tid bodde Maria med sin
mor i guvernementet N. och såg ingenting av det fest-
liga mottagande de båda huvudstäderna beredde hä-
ren vid dess återkomst. Men ute i landsorten var
hänförelsen om möjligt ännu större. Så snart en of-
ficer visade sig här, blev hans väg ett verkligt triumf-
tåg, och en älskare i frack hade det sannerligen inte
lätt i hans närhet.

Som vi redan nämnt saknade Maria trots sin kyla
inte uppvaktande kavaljerer vilka försökte vinna hen-
nes gunst. Men alla måste vika när husarlöjtnanten
Burmin uppenbarade sig med Georgskorset  i knapp-
hålet och ett ansikte, präglat "av en intressant blek-
het" som de unga damerna i trakten uttryckte sig.

Han var omkring tjugosex år gammal. Han hade
kommit på permission till ett av godsen som låg i
närheten av Marias egendom. Maria utmärkte honom
tydligt framför alla sina andra beundrare. När han
var närvarande, blev hennes eljest tillbakadragna
och tankfulla sätt livligare. Man kunde ingalunda
påstå att hon koketterade för honom. Men om en
diktare hade iakttagit hennes uppträdande, skulle han
ha sagt:

- Se amor non e, che dunque?  (Om    det inte är kärlek,
 vad är det då?    (Citat från Petrarca.) (Red. anm.)...
Burmin var verkligen en mycket sympatisk ung man.
Han var i besittning av just den
intelligens som kvinnorna uppskattar - en tankfull och iakt-
tagande intelligens, utan alla pretentioner men med
en anstrykning av sorglös ironi. Hans uppträdande
gentemot Maria var öppet och rättframt, men vad hon
än sade och vad hon än gjorde, så följde han henne
oavbrutet med sina blickar. Till karaktären verkade
han lugn och stadgad men ryktet visste berätta att
han en gång varit en vild krabat. Men detta skadade
honom ingalunda i Marias ögon - tvärtom ursäk-
tade hon, i likhet med alla unga damer, gärna ett
visst lättsinne, som vittnade om ett dristigt och el-
digt temperament.

Men mera än allt annat - mer än hans ömhet,
mer än hans behagliga konversation, hans intressan-
ta blekhet och hans förbundna arm - var det den
unge husarens förbehållsamhet som väckte hennes
intresse och eggade hennes fantasi. Hon kunde inte
undgå att lägga märke till att han tydligen tyckte
mycket om henne. Och säkert hade även han, med sitt
förstånd och sin erfarenhet, för länge sedan kommit
underfund med att hon föredrog honom framför
alla de andra. Hur kunde det då komma sig att han
inte för länge sedan hade kastat sig framför hennes fötter,
att hon ännu inte fått höra hans kärleksför-
klaring? Vad var det som höll honom tillbaka? Var
det den skygghet som är oskiljaktigt förbunden med
sann kärlek - var det stolthet - eller kanske en
slug förförares lust att leka med sitt offer?

Det hela tycktes henne en gåta. När hon grund-
ligt funderat över det, kom hon till den slutsatsen
att orsaken var att söka i hans blyghet, och hon
beslutade sig för att uppmuntra honom genom att
visa honom ännu större uppmärksamhet och, när
omständigheterna tillät det, också litet ömhet. Hon
gjorde sig beredd på en säkerligen oväntad lösning
av gåtan och emotsåg med otålighet ögonblicket för
den romantiska kärleksförklaringen. En gåta - den
må vara av vilket slag som helst - tynger alltid
ett kvinnohjärta.

Hennes krigslist fick önskat resultat. I varje fall
blev Burmins sätt så tankfullt och hans svarta ögon
fästes på Maria med så glödande blickar att det av-
görande ögonblicket tycktes förestående. Grannarna
började att tala om bröllopet som om saken redan
hade varit avgjord och den goda Praskovja Petrov-
na gladde sig över att hennes dotter äntligen hade
funnit en värdig friare.

En dag satt den gamla damen i salongen och lade
patiens, när Burmin kom på besök och genast frå-
gade efter Maria.

- Hon är ute i trädgården, svarade Praskovja
Petrovna. Gå ut och sök rätt på henne. Jag väntar
på er här.

Burmin gick och den gamla damen gjorde kors-
tecknet och tänkte:

- Jag hoppas att det i dag äntligen kommer till
ett avgörande.

Burmin fann Maria nere vid dammen under en pil,
där hon satt med en bok i handen, klädd i en vit
klänning precis som en riktig romanhjältinna. Sedan
de utbytt några ord underlät Maria med avsikt att
hålla samtalet i gång och därigenom blev den ömse-
sidiga förvirringen, som endast kunde övervinnas
genom en plötslig och avgörande förklaring, ännu
större. Så blev det också. När Burmin blev medveten
om den pinsamma situationen, sade han att han län-
ge hade väntat på ett tillfälle att öppna sitt hjärta
för henne och bad henne ett ögonblick skänka ho-
nom sin uppmärksamhet. Maria stängde boken och
slog ner ögonen som tecken på sitt samtycke.

- Jag älskar er! sade Burmin, jag älskar er
lidelsefullt ...

Maria mindes St. Preux' första brev.'

- Jag har begått den oförsiktigheten att ge efter
för en kär vana - den att se och höra er varje
dag ..

Maria mindes St. Preux' första brev.
( St. Preux - hjälten i J. .T. Rousseaus på den tiden syn-
nerligen populära roman "La nouvelle Heloise".) (Red. anm.)

- Nu är det för sent att kämpa mot ödet. Minnet
av er, er ljuva, oförlikneliga bild kommer hädan-
efter att vara den enda ljusstrålen och den enda
smärtan i mitt liv. Men ännu återstår för mig att
uppfylla en tung plikt - att för er omtala en fruk-
tansvärd hemlighet, att resa en oöverstiglig mur mel-
lan oss ...

- Den har alltid funnits, avbröt Maria honom
hastigt. Jag skulle aldrig ha kunnat bli er hustru ...
- Det vet jag, svarade han sakta. Jag vet att ni
en gång har älskat, men döden och tre års sorg ...
Ljuva, älskade fröken Maria, beröva mig inte min
sista tröst - tanken på att ni skulle ha gått in på
att göra mig lycklig, om inte ...

- Tig, för Guds skull! Ni plågar mig ...

- Jo, jag vet, jag känner att ni skulle ha blivit
min. Men jag är den olyckligaste bland skapade va-
relser ... Jag är gift!

Maria såg förvånad på honom.

- Jag är gift, återtog Burmin, gift sedan mer än
tre år tillbaka, men jag vet inte vem min hustru är
eller var hon finns, vet inte, om jag någonsin kom-
mer att återse henne!

- Vad säger ni, utbrast Maria. Så egendomligt!
Fortsätt! Sedan skall jag ... Men jag ber er, fort-
sätt!

- I början av år 1812, sade Burmin, skyndade
jag till Vilna, där mitt regemente var förlagt. När
jag sent en kväll kom till en poststation och just
skulle byta hästar, började en fruktansvärd snöstorm,
och både postmästaren och kusken rådde mig att
vänta till dess ovädret var förbi. Jag lydde deras
råd men kände mig gripen av en oförklarlig oro.
Det var som om något drog mig därifrån. Emellertid
avtog snöstormen inte; jag kunde inte härda ut
längre utan gav befallning om att spänna för och
gav mig ut i orkanen. Kusken fick det infallet att
köra längs floden vilket skulle förkorta vägen med
tre verst. Stränderna var tillfrusna, kusken körde
förbi det ställe, där han skulle ha vikit in på lands-
vägen, och plötsligt befann vi oss i en okänd trakt.

Stormen rasade med oförminskad häftighet. Plöts-
ligt fick jag syn på ett svagt ljussken och befallde
kusken att köra dit. Vi kom till en by. Det lyste i
den lilla träkyrkan. Kyrkporten stod öppen. Vid
kyrkmuren höll ett par slädar. På den öppna plat-
sen framför kyrkan gick några människor av och an.

- Hitåt! Hitåt! ropade några röster. Jag sade
till kusken att köra dit.

- Var i all världen har ni hållit hus? sade någon
till mig. Bruden har svimmat, prästen vet inte vad
han skall ta sig till, och vi tänkte just fara hem igen.
Skynda på och stig ur!

Jag hoppade ur släden utan att säga något och
gick in i kyrkan som var svagt upplyst av två eller
tre ljus. En ung flicka satt på en bänk i ett mörkt
hörn av kyrkan, en annan stod och gned hennes tin-
ningar.

- Gudskelov! utbrast hon. Äntligen! Det här
hade så när tagit livet av fröken.

Den gamle prästen korn fram till mig och frå-
gade:

- Skall vi börja?

- Ja, börja, fader, börja! svarade jag tankspritt.
Man lyfte upp den unga flickan från bänken. Hon
såg inte oäven ut ... Det var obegripligt, oförlåt-
ligt lättsinnigt handlat av mig ... Jag ställde mig
bredvid henne framme vid bönpallen. Prästen trädde
fram. Tre män och en tjänsteflicka stödde bruden
och var helt upptagna av henne.

Vi blev sammanvigda!

- Kyss henne! sade någon.

Min hustru vände sitt bleka ansikte mot mig. Jag
ämnade kyssa henne ... Hon utstötte ett skrik:

- Å, det är inte han, det är inte han!
Och hon föll medvetslös ner på godvet.

Vittnena fäste sina förfärade blickar på mig. Jag
gjorde helt om, lämnade kyrkan utan att någon för-
sökte hindra mig, kastade mig upp i släden och ro-
pade:

- Kör!

- Min gud, utbrast Maria, och ni vet inte vad
det blev av er stackars hustru?

- Nej, det vet jag inte, svarade Burmin. Jag vet
inte namnet på den by, där jag gifte mig; jag kan
inte minnas från vilken skjutsstation jag kom dit.
Den gången fäste jag så liten betydelse vid mitt
skurkstreck att jag somnade, när jag körde bort från
kyrkan, och vaknade först vid den tredje skjutssta-
tionen. Min tjänare, som var med mig, dog under
fälttåget, och jag har inte ens hopp att en gång
kunna uppsöka henne, med vilken jag en gång drev
ett så grymt spel och vilken nu har fått en fruktans-
värd hämnd.

- Å, min gud, min gud! sade Maria och grep
hans hand. Det var alltså ni! Och ni känner inte
igen mig?

Burmin bleknade ... och sjönk ner vid hennes
fötter.


(Översättning av Carl G. Martinsson)