-- läsa bör man annars dör man --
 
 
 


 
 
ROBERT LOUIS STEVENSON: Markhelm


"JA, SA HANDLAREN, "våra vinster kan ibland komma som en skänk
från ovan. En del kunder är okunniga, och då drar jag fördel av mitt
överlägsna vetande. Andra är ohederliga", och med de orden lyfte han
ljuset så att skenet föll rakt i ansiktet på hans besökare, "och i sådana fall",
fortsatte han, "drar jag fördel av min överlägsna dygd."

Markhelm hade just kommit in från de dagsljusa gatorna och hans
ögon hade inte hunnit anpassa sig till blandningen av glansytor och mör-
ker i affären. Mannens illa dolda anspelningar och närheten till det tän-
da ljuset fick honom att blinka besvärat och se åt sidan.

Handlaren skrockade. "Ni kommer hit till mig på juldagen", återtog
han, "just när ni vet att jag är ensam i huset, tänker skruva fast fönster-
luckorna och av princip avböjer affärer. Nåja, det kommer ni att få sukta
för, ni får betala för min lediga tid, som jag tänkt ägna åt bokföringen,
och ni kommer dessutom att få betala för ert särskilda uppträdande nu i
dag, som är mycket påfallande. Jag är diskretionen personifierad, och
ställer inga besvärande frågor, men när en kund inte vill se mig i ögonen
får han betala för det." Handlaren skrockade en gång till och övergick
sedan till sin vanliga affärsröst men med en kvardröjande ironisk klang.
"Ni kan förstås som vanligt ge en tillfredsställande redogörelse för hur ni
kommit över föremålet i fråga?" fortsatte han. "Det är fortfarande er far-
brors kabinett? En framstående samlare, sir!"

Och den bleke och rundryggade lille handlaren reste sig nästan på tå-
spetsarna för att kika ner över sina guldbågade glasögon medan han nick-
ade med tydliga tecken på misstro. Markhelm besvarade hans blick med
en som rymde obegränsat medlidande och en antydan av skräck.

"Ni tar fel den här gången", sa han. "Jag har inte kommit hit för att
sälja utan för att köpa. Jag har inga fler rariteter att göra mig av med. Min
farbrors kabinett är tömt in på träpanelen. Och även om det stod orört
kvar, råkar jag ha haft framgångar på börsen, och vore mer benägen att
bygga på hans samlingar än tvärtom, och mitt ärende i dag är enkelt nog.
Jag funderar på en julgåva åt en dam", fortsatte han och kände orden
komma strömmande nu när han var inne på sitt väl förberedda anförande:

"Och förvisso får jag be om ursäkt på alla de sätt för att ha stört er
julefrid med en sådan bagatell. Men jag försummade att uträtta det i går,
jag bör ställa upp med min lilla komplimang nu till middagen, och som
ni nog vet är ett rikt äktenskap ingenting att försumma."

Det följde en paus under vilken handlaren föreföll överväga hans till-
kännagivande med en hel del misstro. Tystnaden fylldes av de många
klockor som tickade i skilda stökiga hörn av affären, och av bullret från
vagnar som körde förbi på huvudleden strax intill.

"Nåja, må så vara", sa handlaren. "Ni är när allt kommer omkring gam-
mal kund här, och om ni, som ni uppger, har chansen att göra ett bra
parti, så vare det fjärran från mig att vilja resa något hinder på vägen. Här
har vi en näpen småsak för en riktig dam', fortsatte han, "handspegeln
här, garanterat 140o-tal, och från en god privatsamling också, men jag
håller inne med namnet av hänsyn till kunden. Han är i likhet med er,
min bäste herre, brorson och ende arvtagare till en märklig samlare."

Medan handlaren malde vidare med sin torra och bitska röst böjde
han sig ner för att lyfta upp föremålet i fråga, och när han gjorde det for
en chock genom Markheim, så att han ryckte till i både hand och fot.
Många häftiga lidelser speglades språngvis i hans anletsdrag. Det för-
svann lika snabbt som det kommit och lämnade inga spår efter sig bort-
sett från en lätt darrning i den hand som nu tog emot spegeln.

"En spegel?" sa han med beslöjad röst, hejdade sig och återtog med
klarare röst: "En spegel? Som julgåva? Verkligen inte!"

"Och varför inte?" frågade handlaren. "Varför inte en spegel?"
Markheim såg på honom med svårtolkad min. "Ni frågar mig om skä-
let?" sa han. "Men se själv - se er i den - se er själv! Tycker ni om att se
det? Nej. Och inte jag heller - inte en enda människa."

Den lille mannen hade ryggat bakåt när Markheim så plötsligt kon-
fronterat honom med spegeln, men när han insåg att det inte var något
värre än så, skrockade han igen. "Er tillkommande måste vara tämligen
illa gynnad av naturen", sa han.

"Jag ber om en julgåva", sa Markheim, "och ni ger mig detta - denna
förbannade påminnelse om år och försyndelser och dårskaper - detta
portabla lilla samvete! Menade ni något med det? Hade ni en medveten
tanke i huvudet? Berätta det för mig. Det är bäst för er att ni gör det. Se
så, berätta något om er själv för mig. Jag vågar en gissning, faktiskt, att ni
i det fördolda är en sann välgörare."

Handlaren såg forskande på den andre. Konstigt nog såg det inte ut
som om Markheim drog på mun. I hans ansikte fanns något som likna-
de en glimt av hopp, inte av löje.

"Vad syftar ni på?" frågade handlaren.

"Ingen välgörare?" svarade den andre dystert. Inget förbarmande,
ingen fromhet, inga skrupler. Varken älska eller älskas, bara en hand som
sträcks fram efter pengar och en kassakista att stoppa dem i. Är det allt-
sammans? Gode Gud, karl, är det allt?"

"Jag ska nog säga er vad det är", började handlaren med viss ilska, men
han avbröt sig med ett nytt skrockande. "Men jag förstår att ni är föräls-
kad i damen, och att ni har druckit några skålar till hennes hälsa och
framgång."

"Åh!" utropade Markheim egendomligt nyfiken. "Åh, ni har ändå äls-
kat? Berätta!"

"Jag, älskat?" sa handlaren. "Jag har aldrig fått tid med sådant, och i
dag har jag inte tid med alla de här dumheterna. Vill ni ha spegeln?"
"Varför ska vi ha så bråttom?" replikerade Markheim. "Det är högst
angenämt att stå här och prata, och livet är så kort och otryggt att jag inte
vill vända mig brådskande från något som helst nöje - nej, inte ens från
ett så pass klent nöje som detta. Vi borde klamra oss fast, klamra oss hårt
fast vid det lilla vi kan få, som en man som dinglar från en klippbrant.
Varje sekund är en klippa, om man rätt betänker - en milshög klippa -
hög nog för att ett eventuellt fall ska beröva oss alla mänskliga drag.
Därför är det bäst att tala lugnt och älskvärt. Låt oss tala med varandra.
Varför ska vi bära masker? Låt oss bli förtroliga. Vem vet, vi kanske kan
bli goda vänner?"

"Jag har bara en sak att säga till er", sa handlaren. "Antingen gör ni ert
inköp, eller också går ni ut från min affär."

"Det är så sant, så sant", sa Markheim. "Slutskämtat. Till saken. Visa
mig något annat."

Handlaren böjde sig igen, den här gången för att återställa spegeln på
hyllan, och när han gjorde det föll det glesa gula håret ner över ögonen
på honom. Markheim rörde sig närmare mannen med ena handen i
rockfickan, han rätade på sig och drog in luft i lungorna samtidigt som
många skilda känslor avmålades i hans ansikte - skräck, fasa och beslut-
samhet, förtrollning och fysisk vämjelse. Överläppen drogs stelt upp och
blottade tänderna.

"Då kanske detta kunde passa", påpekade handlaren, men när han var
i färd med att lyfta på huvudet igen tog Markheim bakifrån ett språng
mot sitt offer. Den långa kniven, så tunnslipad att den liknade en stek-
nål, blixtrade till och högg. Handlaren sprätte som en höna, slog tinning-
en mot hyllkanten och tumlade omkull på golvet i en hög.

Tiden företräddes av ett tjogtal små stämmor i den affären. En del
rörde sig värdigt och långsamt som det anstod deras höga ålder, andra var
pratsamma och jäktade. Alla mätte de ut sina sekunder i en invecklad kör
av tickanden. Sedan överröstades deras låga röster av dundrande steg.
Det var en pojke som sprang förbi på trottoaren där utanför. Markheim
ryckte till och blev medveten om sin omgivning. Han kastade en skräck-
slagen blick omkring sig. Ljuset stod på affärsdisken och lågan vajade
högtidligt i draget. Genom lågans obetydliga rörelse fylldes hela rummet
av ett ljudlöst tumult och hävde sig som en havsdyning. De höga skug-
gorna nickade, de grova fläckarna av mörker svällde och avtog som en
andhämtning, porträttens ansikten och gudarna av porslin förvandlades
och svängde av och an som bilder i en vattenspegling. Dörren till det inre
rummet stod på glänt och dörrens ljusrand pekade som ett långt finger
in mot affärens skuggförsamling.

Från sin första skrämda utflykt återvände Markheims blickar nu till
offrets kropp som låg på en gång hoptryckt och utspridd, otroligt liten
och besynnerligt mycket tarvligare än i livet. Handlaren låg där i sina
blankslitna kläder, i sin utspilldhet, och liknade mest en hög sågspån.
Markheim hade dragit sig för att se på honom, men tänk - det var inget
särskilt. Ändå började den där bunten gamla kläder och den där växande
blodpölen att yttra sig vältaligt nog medan han fortsatte att stirra. Där
måste den nu ligga, det fanns ingen som kunde manipulera de listiga
gångjärnen och aktivera rörelseförmågan - där måste den ligga tills den
blev hittad. Hittad, ja, och sedan? Sedan skulle den döda kroppen tala
med en dånande röst som hördes över hela England. Den skulle fylla
världen med genljud av förföljelse. Ja, död eller inte, detta var fortfaran-
de fienden. "Tiden då medvetandet slocknade", tänkte han, och det för-
sta ordet slog honom. Tiden, nu när dådet var fullbordat - tiden, som
hade släckts för offret hade blivit av överhängande vikt för mördaren.

Den tanken låg kvar när först en och sedan ännu en och sedan alla
klockorna började slå tre på eftermiddagen, var och en med sin egen
stämma, i sin egen takt - en lika djup som klockan i domkyrkotornet, en
annan i diskanten, som upptakten till en vals.

Det plötsliga svallet av röster i den dämpade lokalen var överväldigan-
de. Han satte sig i rörelse, gick av och an med ljuset i hand omtumlad av
dansande skuggor och skrämd in i själen av slumpvisa speglingar. I
många praktspeglar, en del av inhemskt märke och andra från Venedig
eller Amsterdam, såg han sitt ansikte upprepas gång på gång som om det
tillhörde en hel arme av utsända spioner, hans egna ögon mötte och av-
slöjade honom och ljudet av hans egna steg, hur varsamt han än rörde sig,
bröt av mot det omgivande lugnet. Och medan han fortsatte att fylla
fickorna anklagade han sig själv, med plågsam envishet, för de tusen
misstagen i planen. Han borde ha valt en lugnare tidpunkt, han borde ha
förberett ett alibi, han borde inte ha använt kniv, han borde ha nöjt sig
med att binda handlaren och lägga munkavle på honom; han borde ha
varit djärvare och mördat tjänstefolket också. Han skulle ha gjort allt-
sammans annorlunda. Han ältade envist sina planer på att försöka ändra
det oföränderliga och uppträda som arkitekt för det redan orubbligt
skedda.

Mitt i aktiviteten rusade känslor av ren skräck omkring i delar av hjär-
nan som råttor på en vind. Gång på gång föll poliskonstapelns näve tungt
ner på hans skuldra och nerverna ryckte till som en sprattlande fisk på
kroken, eller också såg han domstol, fängelse, galge och svart kista pas-
sera i snabb revy.

Han kände också trycket från folket där ute på gatan. Uppträdet i af-
fären måste ha nått ut till dem nu, det var omöjligt annat. De greps re-
dan av nyfikenhet, de trängde sig närmare. Han föreställde sig hur de satt
orörliga runt omkring i grannhusen med öronen på spets - de ensamma,
som var dömda att fira jul på egen hand eller bara i sällskap med sina
minnen, och som nu rycktes från sina drömmerier och anade mord. Han
inbillade sig stojande familjefester där alla plötsligt satt tysta och blick-
stilla medan husmodern lyfte ett manande finger. Han såg människor i
alla åldrar, av de mest skilda temperament, men ett hade de gemensamt:
de lyssnade, de lurade på honom och tävlade om att knyta repet om hans
hals. Ibland tyckte han att han inte kunde gå tillräckligt ljudlöst. Klirret
från de höga böhmiska bägarna lät som kyrkklockor. Han frestades att
stoppa alla klockor, så ljudligt tickade de. Men strax uppfattade han själ-
va stillheten i affären som ett hot, som något de förbipasserande måste
slås av, och då gick han med raskare steg, rumsterade bland affärens alla
föremål och härmade med överdriven bravur rörelserna hos en man som
har rätt att styra och ställa i sitt eget hus.

Han slets nu så till den grad mellan skilda impulser att en del av hans
hjärna tvekade på gränsen till vansinne medan en annan del fortfarande
uppträdde slugt och beräknande. Det var särskilt en hallucination som
gjorde sig gällande. En granne som skärper hörseln medan han trycker
ansiktet mot rutan, en förbipasserande som hejdar sig på gatan gripen av
en hemsk aning - dessa kunde på sin höjd hysa misstankar, de kunde inte
veta säkert. Husmurarna var tjocka och fönsterluckorna täta. Men här, i
själva huset - var han verkligen ensam här inne? Jo, han visste att han var
det. Han hade sett tjänsteflickan dra ut på kärleksäventyr i sin stackars
söndagsståt, och "ledig för dagen" hade stått skrivet i minsta leende och
hårband. Självklart var han ensam här nu, och ändå kunde han avgjort
höra ljudet av lätta steg från de tomma rummen i övervåningen - han var
absolut och obegripligt medveten om att någon fanns i närheten. Ja, hans
inbillning kunde följa stegen från rum till rum, in i minsta vrå av det
tomma huset, och ibland var det ett väsen utan ansikte som ändå hade
ögon att se med, och ibland var det den döde affärsinnehavaren själv som
kom emot honom nyväckt av hat och list.

Gång efter annan sneglade han med kraft och viljeansats på den öpp-
na dörren som tycktes utmana hans blickar. Huset var smalt och högt,
takfönstret litet och smutsigt, dagen skumögd av dimma. Det lilla ljus
som sipprade ner till bottenvåningen var ytterst svagt och urskildes
knappt på tröskeln mellan affären och den inre kammaren. Men vilade
det inte en skugga över den där vaga ljusranden från dörrspringan?

Med ens var det en mycket fryntlig herre som från gatan satte i gång
att banka med sin käpp mot affärsdörren medan han ropade högljudda
skämt och oavbrutet nämnde handlaren vid namn. Markheim stod fast-
frusen och sneglade på den döde. Men inte, han låg där han låg. Han var
inte inom hörhåll för slag och rop. Han hade sjunkit under ytan på tyst-
nadens hav. Det egna namnet som skulle ha trängt igenom stormens tjut
hade förvandlats till ett tomt ljud. Och inom kort upphörde den fryntli-
ge herrn med sina försök och avlägsnade sig.

Han hade fått en mycket fin vink om att skynda på med det som mås-
te göras, lämna det riskabla kvarteret, försvinna i havet av Londons män-
niskomassor och på dagens motsatta strand nå till den trygga och sken-
bart oskyldiga hamnen - sin egen säng.

En besökare hade redan anmält sig. När som helst kunde det dyka upp
en annan och mer påstridig. Att ha begått dådet utan att få njuta vinn-
ingen skulle vara rena misslyckandet. Nu var det en enda sak som gällde,
pengarna. Och som ett medel att komma åt dem: nycklarna.

Han kastade en blick över axeln mot den öppna dörren där skuggan
fortfarande dröjde sig kvar. Utan medveten avsky men med en lätt skälv-
ning i magtrakten vände han sig mot sitt offers döda kropp. Karaktär och
mänsklighet hade försvunnit helt. Lemmarna och torson låg utströdda
som en kostym till hälften fylld med skräp och sådor. Ändå fyllde ting-
esten honom med avsky. Fast den var obetydlig för synen fruktade han
att den skulle fä en djupare innebörd vid beröring. Han grep kroppen om
axlarna och vände den på rygg. Den var egendomligt lätt och ledig och
lemmarna intog de mest besynnerliga ställningar, som om de var sönder-
brutna. Ansiktet var berövat allt uttryck men blekt som vax och anstöt-
ligt nersmetat med blod från tinningen. För Markheim var detta det
enda obehagliga i upplevelsen. Det påminde honom ögonblickligen om
en viss dag på ett fiskeläge: en gråmulen dag med visslande villd, el]
klunga människor på gatan, dånande rnässingsmusik, trumslag och en
vissångares nasala stämma och så en pojke som gick fram och tillbaka,
dragen av blandad nyfikenhet och skräck, tills han i centrum av klungan
gick rakt på ett stånd och en stor skärm med bilder på, klumpigt teckna-
de och målade i grälla färger. Det var Brownrigg och hennes lärflicka, det
var familjen Manning med sin mördade gäst, Thurtell som slagit klorna
i Weare och tjogtals andra beryktade mord. Han såg det alldeles tydligt.
Han var den lille pojken igen, såg bilderna igen, upplevde samma fysiska
avsky framför dem, var fortfarande lika bedövad av trumvirvlarna. Någ-
ra takter från den dagens musik återvände till minnet och därmed kom
för första gången ett illamående över honom och han kände en matthet
i lederna, som genast måste övervinnas.

Han bedömde att konfrontation var klokare än flykt. Alltså spände
han blickarna i det döda ansiktet igen och ansträngde sig för att inse vik-
ten och innebörden av sin förbrytelse. För så kort stund sedan hade an-
siktet avspeglat känslor, de bleka läpparna hade rörts, kroppen hade
brunnit av behärskad energi och nu hade ett stycke liv hejdats genom
hans gärning som när urmakaren med ett finger stoppar en klocka.

Han ansträngde sig fåfängt. Han kunde inte prestera någon ånger.
Samma sinne som en gång ryst inför vissångarens hemska mordbilder
såg nu oberört på själva verkligheten. På sin höjd kunde han beklaga att
mannen där till ingen nytta hade utrustats med alla de gåvor som kan
förvandla världen till en förtrollad trädgård. Det var en som aldrig levat,
som nu låg död. Men inte en enda ryckning av ånger.

Han ruskade på sig för att bli klar i hjärnan, tog nycklarna och gick
mot dörren. Det hade börjat regna och smattret av regndroppar drev
tystnaden på flykten. Husets alla rum fylldes av ekon från regnvädret som
de droppande kamrarna i en grotta. Regnet blandade sig med klockor-
nas tickande och fyllde öronen med ljud. När Markheim närmade sig
dörren hörde han, liksom ett svar på sina egna steg, hur någon annans
fotsteg sökte sig uppför trappan. Skuggan vilade fortfarande över trös-
keln. Han samlade ett helt ton av beslutsamhet i sina muskler och slog
upp dörren på vid gavel.

En dimblek dager föll in över nakna golvbräder och trappan upp till
övervåningen. Ljuset föll på en gammal rustning med hillebard i järn-
handsken som stod uppallad på trappavsatsen, det föll på de mörka trä-
snitt och inramade porträtt som hängde på den gula paneleringen. Reg-
net dundrade ner så kraftigt över huset att smattret i Markheims öron
började upplösas i flera olika läten. Steg och suckar, trampet från avlägs-
na regcrnenten, klirret av pengar och knarr från dörrar som förstulet öpp-
nades på glänt föreföll ingå i regnets stänk mot takkupolen och vattnet
som forsade i struprören.

Känslan att inte vara ensam växte tills han på nytt närmade sig van-
sinnets gräns. Han tycktes på alla håll omgiven av andras närvaro. De
rörde sig i övervåningen, inne i affären, han hörde den döde mannen ta
sig upp på benen, och medan han med stor möda började släpa sig upp-
för trappan kunde han höra dem fly framför honom och komma smy-
gande bakom hans rygg. Om han bara vore döv, tänkte han, vilket själs-
lugn skulle han inte då kunna uppleva! Men i nästa ögonblick lyssnade
han uppmärksamt igen och var tacksam över det outtröttliga hörselsin-
net som bemannade utposterna och höll trofast vakt över hans liv.

Han vände oavbrutet huvudet åt alla håll, ögonen spejade tills de tyck-
tes tränga ur sina hålor och fick i gengäld gång på gång uppleva skymten
av något som snuddade vid ögonvrån och försvann. De tjugofyra stegen
upp till övervåningen var tjugofyra dödsvåndor.

Där uppe stod tre dörrar halvöppna och liknade tre bakhåll. De ska-
kade honom mer än nakna kanonmynningar kunde ha gjort. Han kände
på sig att han aldrig mer skulle kunna röra sig obesvärad av andras iakt-
tagande blickar. Han längtade efter att fä komma hem, krypa in under
sängkläderna och vara dold för alla utom Gud. Han mindes berättelser
om andra mördare som påstods ha hyst fruktan för gudomlig vedergäll-
ning. Så var det åtminstone inte i hans fall. Han fruktade för naturlagar-
na, men bara för att de kanske skulle kunna leda hans brott i bevis. Ännu
räddare var han för att det plötsligt skulle bildas en spricka i naturens
gilla gång, något som gick tvärtemot vanlig mänsklig erfarenhet. Han
hade spelat ett spel där det gällde att skickligt utnyttja reglerna och väga
orsak och verkan. Men om nu naturen skulle krossa den givna mallen
som när en tyrann vinner spelet genom att slänga schackbrädet i golvet?
Napoleon själv hade råkat ut för något sådant när vintern kom tidigare
än beräkningarna tillät. Något liknande kunde drabba Markheim också.
De fasta väggarna kunde upplösas och avslöja hans göranden och låtan-
den som om han befann sig i en bikupa av glas. De fasta golvplankorna
kunde ge vika under hans steg som kvicksand och hålla kvar honom i sitt
grepp. Ja, och det fanns även mer tänkbara olyckshändelser som kunde
avslöja honom - som att huset störtade samman och naglade fast honom
tätt intill offrets döda kropp. Ett av grannhusen kunde fatta eld så att
brandsoldater plötsligt skulle invadera honom från alla håll. Det var så-
dant han var rädd för. Och kanske kunde den sortens händelser tolkas
som att Guds hand sträcktes ut för att slå syndaren. Men vad Gud be-
träffar var han lugn. Hans gärning var uppseendeväckande, men han
hade uppseendeväckande ursäkter att komma med, och dem kände Gud.
Det var från Gud och inte människor som han skulle röna full rättvisa.

När han väl kommit in i vardagsrummet och låst dörren om sig blev
han medveten om att ha beviljats en frist. Rummet var naket, utan mat-
tor, översållat med packlådor och udda möbler. Där fanns några trymåer
med speglar som visade honom från de mest skilda vinklar, det var som
att se en skådespelare röra sig på scenen. Många tavlor, med eller utan
ram, stod vända mot väggarna. Han såg ett vackert Sheratonbord, ett
kabinettsskåp med inläggningar, en stor gammal säng med styva säng-
omhängen. Fönstren gick ända ner till golvet, men tursamt nog hade de
lägre fönsterluckorna skjutits för och hindrade inblick från grannarna.
Markheim sköt en packlåda framför kabinettet, slog sig ner på den och
började välja bland nycklarna. Det tog sin tid, för handlaren hade haft en
stor nyckelknippa, och det kändes irriterande också, för när allt kom
omkring fanns det kanske ingenting särskilt i kabinettet och tiden flög,
men det petiga arbetet lugnade hans nerver. I ögonvrån skymtade han
dörren - såg ibland rakt mot den som när en belägrad fältherre förvissar
sig om att försvarsverken är i gott skick. Han kände sig faktiskt fridfull
till mods. Ljudet av regn över gatorna lät naturligt och trivsamt. Avläg-
set hörde han ett piano som började klinka en psalmmelodi och sedan
barnröster som föll in i text och melodi. Vilken värdig, trösterik melodi!

Markheim lyssnade leende medan han fortsatte att sortera nycklarna.
Han fylldes av bilder och tankar som handlade om barn på väg till kyr-
kan, dånet från kyrkorgeln, barn som var ute på en äng, som badade i en
bäck, som strövade bland björnbärssnår på allmänningen, som lät sina
drakar segla på den blåsiga molnbefarna himlen, och plötsligt, vid en ny
fas i psalmen, återvände tanken till kyrkan och högtidliga sommarsön-
dagar och prästens tunna, förfinade röst (han smålog vid minnet) och de
målade katafalkerna från Jacob I:s tid och den halvt utplånade texten
ined tio Guds bud i högkoret.

Medan han satt där, flitig och frånvarande på en gång, ryckte han till
och for upp. En blixt av is och eld for rakt igenom honom och han stod
skälvande och fastfrusen på golvet. Han hörde långsamma och värdiga
steg i trappan, en hand höll om dörrhandtaget, det klickade i låset och
dörren gled upp.

Skräcken höll Markheim i ett skruvstädsgrepp. Han visste inte vad
han kunde vänta sig. Var det den döde som gick igen, var det rättvisans
officiella handhavare som stod på tröskeln eller var det ett slumpsänt vitt-
ne som kom för att överantvarda honom åt galgen? Ett ansikte syntes i
dörrspringan. Det log mot honom liksom vänligt igenkännande och
drogs tillhaka igen, varpå dörren stängdes på nytt. Då miste Markheim
självkontrollen och utstötte ett hest skrik. Vid ljudet av hans utrop åter-
vände besökaren genast.

"Var det mig du ropade på?" frågade han älskvärt, och med de orden
kom han in i rummet och stängde om sig.

Markheim stod och stirrade allt han kunde. Hans blick var kanske
beslöjad, åtminstone föreföll nykomlingens konturer att växla och skifta
som de nickande porslinsbelätenas där nere i affärens ljusdunkel. Ibland
tyckte han att han kände igen honom, ibland att mannen liknade honom
själv, men som en klump av skräck i halsen hade han hela tiden en för-
vissning i sitt hjärta att denna varelse inte var av Gud och inte av denna
världen.

Och ändå såg han egendomligt vardaglig ut där han stod och såg på
Markheim med ett lätt leende, och när han fortsatte: "Du letar väl efter
pengarna, tror jag?" var det med normal hövlighet i rösten.

Markheim svarade inte.

"Jag kan varna dig att pigan har lämnat sin fästman tidigare än van-
ligt", återtog den andre. "Hon är snart här. Om Mr. Markheim påträffas
här i huset behöver jag inte beskriva konsekvenserna i detalj."

"Du vet vem jag är?" ropade mördaren.

Besökaren log. "Du har länge tillhört mina favoriter", sa han. "Jag har
en längre tid observerat och ofta försökt bistå dig."

"Vad är du?" fortsatte Markheim. "Djävulen?"

"Vad jag är för något", svarade den andre, "kan inte påverka den tjänst
jag har för avsikt att göra dig."

"Det kan det!" ropade Markheim. "Det gör det visst! Att bli hjälpt av
dig? Nej, aldrig, inte av dig. Du känner mig inte än, tack gode Gud, du
känner mig inte alls."

"Jag känner dig mycket väl", svarade besökaren med en sorts sträng-
het eller kanske snarare fasthet i rösten. "Jag känner dig ända in i själen."
"Känner mig?" ropade Markheim. "Vem kan göra det? Mitt liv är bara
en travesti på mig själv. Jag har levt för att förneka min sanna natur. Det
gör alla människor. Alla människor är bättre än den förklädnad som väx-
er upp omkring dem och kväver dem. Man kan se dem släpas bort av sina
liv som när banditer har gripit ett offer och kvävt protestskriken i en
mantel. Om de hade bättre kontroll, om de kunde se sina egna ansikten,
skulle de vara alldeles annorlunda, de skulle skina som de hjältar och
helgon de är. Jag är sämre än de flesta, mitt inre är mer igenväxt, mina
ursäkter är kända av mig och min Gud. Men om jag hade tid på mig,
skulle jag uppenbara mitt sanna jag."

"För mig?" frågade besökaren.

"För dig i första rummet", svarade mördaren. "Jag hade för mig att du
var intelligent. Jag trodde att du - eftersom du existerar - skulle kunna
läsa i djupet av mitt hjärta. Och ändå vill du döma mig efter mina gär-
ningar? Tänk bara, mina gärningar! Jag föddes och fostrades i ett L111(1

befolkat av jättar. De har släpat mig vid handlederna sedan jag föddes -
omständighetens jättar. Och du vill döma mig efter mina gärningar! Men
kan du inte skåda djupare? Kan du inte förstå att ondskan är motbjudan-
de för mig? Kan du inte se, djupt i mig, samvetets klara skrift som aldrig
har suddats ut av sofisterier? Kan du inte avläsa det som måste vara lika
utbrett som mänskligheten - syndaren mot hans vilja?"

"Uttryckt med verklig känsla", löd svaret, "men det har inget med mig
att göra. Att man behåller sin barnatro är inte min sak. Jag bryr mig inte
ett dugg om vilket tvång som har släpat bort med dig, så länge du bara
släpats i rätt riktning. Men tiden flyr, tjänsteflickan kanske sinkas av att
se på folk hon möter och affischerna på planken, men hon kommer hela
tiden närmare. Glöm inte att det är som om galgen i egen hög person
kom klivande emot dig på julens gator. Ska jag hjälpa dig, jag som vet
allt? Ska jag berätta för dig var pengarna finns?"

"För vilket pris?" frågade Markheim.

"Jag erbjuder mina tjänster för en ringa julgåva", svarade den andre.
Markheim kunde inte låta bli att dra på munnen. Han erfor en sorts
bitter triumf. "Nej", sa han. "Jag tar inte emot något från dina händer.
Om jag så höll på att dö av törst, och det var din hand som förde bägaren
mot min mun, så skulle jag ha mod nog att vägra. Det kanske är vidskep-
ligt av mig, men jag vill inte ha något att göra med Ondskan."

"Jag har inga invändningar mot en omvändelse på dödsbädden', på-
pekade besökaren.

"För att du inte tror på deras verkan!" ropade Markheim.

"Det har jag inte sagt", svarade den andre, "men jag ser på sådana sa-
ker ur en annan synvinkel, och när ett liv är över avtar mitt intresse. En
man har levt för att tjäna mig, för att sprida mörker i skydd av religio-
nen, för att så ogräs bland vete, som man gör när man slappt ger efter för
sina begär. När han så ligger på sitt yttersta kan han bara tjäna mig en
sista gång - genom att omvända sig på dödsbädden, avlida med ett leen-
de och på det sättet gjuta nytt mod i alla andra som har valt att tjäna mig.
Jag är ingen sträng herre. Försök bara! Acceptera mitt bistånd. Ta för dig
av livet som du redan har gjort, hugg för dig ännu bättre, sätt båda arm-
bågarna på bordet! Och när skymningen faller och gardinerna dras för så
kan jag trösta dig med att du lätt ska komma till tals med ditt samvete
och sedan sluta ett svansande avtal med Gud. Jag kommer just från ett
sådant dödsläger och rummet var fyllt med uppriktigt sörjande männi-
skor som lyssnade till mannens sista ord. Och när jag blickade in i det
ansiktet, som varit hårt som flinta mot all barmhärtighet, såg jag att det
log i nyfött hopp."

-"Tror du verkligen att jag är sådan?" frågade Markheim. "Tror du inte
jag har större ambition än att synda och synda och till slut slinka in i him-
len? Blotta tanken kväljer mig. Är det din erfarenhet av människosläk-
tet? Eller är det bara för att du har tagit mig på bar gärning som du utgår
från att jag är så djupt sjunken? Och är ett mord verkligen en så stötande
gärning att det genast måste uttorka godhetens källsprång?"

"För mig tillhör inte mord någon speciell kategori", svarade den and-
re. "Alla synder är mord, liksom allt liv är ett krig. När jag ser din ras är
det som att se svältande sjömän på en flotte, alltid lika redo att livnära
sig på varandras liv. Jag följer en synd längre än det ögonblick den varar.
I varje synd ser jag döden som yttersta konsekvens. I mina ögon är den
söta flickan som fördunklar sin mor på en bal en minst lika blodtörstig
mördare som du. Sa jag att jag följer en synd? Jag följer dygden med lika
intresserade blickar. Den skiljer sig inte med en tumsbredd från synden.
De är båda två liar i dödsängelns hand. Jag lever för ondskan, och den
består inte i handling utan i karaktär. En dålig man är mig kär, inte hans
dåliga handling som kanske får mer välsignade följder än den mest full-
ändade dygd, vad det lider. Jag erbjuder dig inte mina tjänster för att du
har slagit ihjäl handlaren där nere, utan för att du är Markheim."

"Jag ska öppna mitt hjärta för dig", svarade Markheim. "Det brott du
ertappat mig med blir mitt sista. På min väg fram till det har jag lärt
många läxor och själva dråpet är en läxa, den slutgiltiga läxan. Hittills har
jag med avsky tvingat mig själv att göra det jag inte velat. Jag har varit
slav under fattigdom. Den har bestämt över mitt liv, den har piskat mig
framåt. Det finns robusta dygder som kan stå emot den sortens frestel-
ser, men några sådana har jag inte förfogat över. Jag törstade efter njut-
ning. Men i dag kan jag skörda både varning och rikedom av det dåd jag
begått. Jag blir nu en man som kan förfoga fritt över världen. Jag kan se
mig förändras från topp till tå, jag ser fram emot att låta dessa mina hän-
der arbeta i det godas tjänst, ser fram emot att vinna frid i mitt hjärta.
Det är något som söker mig från det förflutna. Något jag drömde om
under helgerna medan jag lyssnade till kyrkorgeln, något jag såg fram
emot medan jag läste gamla goda böcker eller upplevde medan jag som
liten talade med min mor. Så är mitt liv. Jag har strövat omkring ett antal
år, men nu kan jag se min sanna bestämmelseort framför mig."

"Du tänker sätta pengarna i omlopp på börsen, eller hur?" påpekade
besökaren. "Och om jag inte tar miste har du redan förlorat ett par tu-
sen?"

"Jovisst", sa Markheim. "Men den här gången har jag ett säkert tips."

"Den här gången kommer du att förlora alltsammans igen", svarade
besökaren lugnt.

"Men jag satsar hara hälften!" ropade Marklheim.

"Du ska förlora det också", sa den andre.

Svetten strömmade nerför pannan på Markheim. "Än sen!" ropade
han. "Låt gå för att det kanske går förlorat alltsammans, låt gå att jag
kastas huvudstupa ner i fattigdom igen, - ska då en del av mig, och till
och med den sämsta delen, fortsätta till det yttersta för att ta överhand
över mitt bättre jag? Ont och gott löper sida vid sida i mig, de drar mig
lika starkt. Jag älskar inte det ena eller det andra, jag älskar alltsammans.
Jag kan se stordåd framför mig, avståndstaganden, martyrskap. Fast jag
har sjunkit så djupt som till mord är medlidandet ingen främling för mig.
Jag tycker synd om de fattiga, och vem känner deras prövningar bättre
än jag? Jag bistår dem efter förmåga, jag lovsjunger kärleken, jag sätter
värde på ett hederligt skratt, det finns ingenting sant eller äkta på denna
jord som jag inte älskar ur djupet av mitt hjärta. Och ska då bara mina
laster få styra mitt liv, och mina dygder ligga overksamma som gammalt
bråte i hjärnan? Långtifrån. Också godheten hör till drivkrafterna i mitt
handlande."

Men besökaren lyfte ett finger. "Sex och trettio år har du funnits i
detta liv", sa han. "Du har frestat många skiftningar i lynne och lycka. Jag
har sett dig sjunka djupare och djupare. För femton år sedan skulle du ha
ryckt till vid blotta tanken på stöld. För tre år sedan skulle du ha bleknat
vid begreppet mord. Finns det något brott, finns det någon grymhet el-
ler nedrighet som du skulle ta avstånd från under nästa femårsperiod? Jag
kan avslöja ditt läge för dig. Din väg leder brant nedåt, och ingenting
utom döden kan hejda dig."

"Det stämmer", sa Markheim hest. "Jag har i någon mån fogat mig
efter ondskans bud. Men så är det med allt och alla. Själva helgonen kan
ta färg av sin omgivning och få sätta heligheten på sparlåga medan de
utövar sin livsgärning."

"Jag tänker ställa en rättfram fråga till dig", sa den andre. "Och efter
ditt svar ska jag ställa ditt andliga horoskop. Du har blivit allt slappare i
din livsföring. Förmodligen har du haft dina rimliga skäl och hur som
helst gäller samma sak för alla människor. Men även med hänsyn till
detta, har du på någon punkt, hur likgiltig den är, svårare att gilla ditt
eget uppförande nu? Eller angriper du alla problem med samma lösa tyg-
lar?'

Tå någon punkt?" upprepade Markheim med smärtsam eftertänk-
samhet. "Nej!" utbrast han förtvivlad. "På ingen punkt. Jag har sjunkit
djupare i allt."

"Nöj dig i så fall", sa besökaren, "med att vara den du är, för du kom-
mer aldrig att förändra dig, och din roll på scenen är färdigskriven utan
möjlighet till rättelser."

Markheim stod tyst en lång stund, och det var i själva verket besöka-
ren som fick bryta tystnaden. "Om det förhåller sig så", sa han, "ska jag
kanske visa dig var pengarna finns?"

"Och nåd?" ropade Markheim.

"Har du inte försökt få nåd?" svarade den andre. "För två eller tre år
sedan kunde jag visst se dig på botbänken i frälsningstälten. Och kling-
ade inte din röst högre än alla andras i psalmerna?"

"Det är riktigt", sa Markheim. "Och jag ser nu tydligt den väg som
plikten bjuder. Jag tackar så mycket för de läxor du hämtat från min egen
själ. Mina ögon har öppnats och jag ser mig som den jag är."

I samma stund hörde han en kraftig signal från dörrklockan, och som
om det var den signal båda inväntat, ändrade besökaren genast sin atti-
tyd. "Tjänsteflickan!" utbrast han. "Hon har återvänt, och du har en svår
stund framför dig. Du måste berätta för henne att hennes husbonde har
insjuknat, du ska släppa in henne med sorgsen men värdig min, inga ner-
vösa leenden, inget överspel, och då kan jag lova dig framgång. När väl
flickan har kommit in och dörren slagits i lås ska samma händighet som
gjort slut på handlaren röja detta sista farliga hinder från din väg. Efteråt
har du hela kvällen - hela natten om så ska till - på dig att brandskatta
huset på dyrgripar och ta dig härifrån i trygghet. Det är en hjälp på vä-
gen som kommer hit förklädd till fara. Upp, fort, min vän", ropade han.
"Din framtid ligger i vågskålen, upp och handla!"

Markheim såg med fast blick på sin rådgivare. "Även om jag tycks
dömd att begå onda handlingar", sa han, "finns det fortfarande en väg till
frihet kvar. Jag kan avstå från handling. Mitt liv kanske är ett uselt ting,
då kan jag avstå från det. Trots att jag, som du så riktigt påpekar, alltid
följt när skälmar lockar, så kan jag med en sista beslutsam gest placera
mig bortom allt sådant. Min kärlek till det goda kanske är dömd till
ofruktbarhet, låt gå. Men jag har kvar mitt hat till ondskan, och du ska
få se att jag till din bittra besvikelse ska kunna hämta både mod och ener-
gi från samma hat."

Besökarens drag undergick en sällsam och underbar förvandling, de
lyste upp och mjuknade i ömsint triumf, men samtidigt som de lyste upp
bleknade de bort. Men Markheim dröjde inte för att se eller försöka fat-
ta denna förvandling. Han öppnade dörren och gick mycket långsamt
nerför trappan försjunken i djupa tankar. Hans förflutna skred lugnt
framför honom och han såg det som det var, fult och anspänt som en
mardröm och slumpartat som ond bråd död, scenen för ett nederlag.
Livet som han nu överblickade det lockade honom inte mer, men på
andra sidan livet skymtade han en frihamn för sin livsskuta. Han stan-
nade till i gången och kastade en blick in i affären dar ljuset fortfarande
lyste bredvid den döda kroppen. Det var egendomligt tyst. Tankar på
handlaren strömmade in i hans medvetande medan han stod där och såg
på honom. Och sedan bröt ringklockan på nytt ut i otåliga signaler.

Han mötte tjänsteflickan på tröskeln med något av ett leende på läp-
parna.

"Det är bäst att du kallar på polis", sa han. "Jag har mördat din hus-
bonde."