|
|
THEODOR STORM :STYVMODERN
DET VAR mycket tyst i det stora huset.
Överallt doftade det av blommor, och den gamla hushållerskan
Anne gick med belåtna blickar än en gång genom alla rummen.
- Nesi, ropade hon med ens, var
är du? Uppifrån hörde man lätta steg, och en liten
flicka på ungefär tio år visade sig i trappan. Hon hade
glänsande svarta hårflätor och sin bästa klänning,
som klädde henne mycket bra.
- Kom, kom, sade hushållerskan,
var håller du hus? De kommer vilket ögonblick som helst, din
far och din nya mor!
Hon tog barnet i armen och strök
ännu en gång över hennes hår och hennes klänning.
- Nå, nå, seså!
Du får inte gråta. Jag har hört att hon skall vara en
mycket god kvinna och mycket vacker. Du tycker ju så mycket om vackra
människor, inte sant, Nesi lilla?
Barnet svalde sina tårar,
och i nästa ögonblick hörde man redan en vagn närma
sig, ur vilken det steg en ungefär fyrtio års man och en vacker
kvinna. Hennes hår och hennes ögon var nästan lika mörka
som barnets, vars styvmor hon blivit. Hon hälsade vänligt åt
alla håll, hennes man förde henne genast in i huset.
När de väl kommit in
i det stora rummet, sade han med djup röst:
- Här skall vi leva tillsammans!
Vänta, nu skall jag hämta den största skatten i hela huset.
- Ja, ja, Rudolf, din Agnes!
Var är hon?
Han hade redan lämnat rummet.
Hans faderliga blick hade genast uppfattat, att lilla Nesi hela tiden gömt
sig bakom den gamla Annes rygg. Nu mötte han henne i farstun och lyfte
upp henne på sina armar. Så bar han henne in till den unga
frun.
- Här har du Nesi, sade
han och lämnade därefter rummet igen, ty han ville, att de skulle
finna varandra, utan att han var närvarande.
Nesi tittade tigande på
den unga kvinnan. De betraktade varandra med osäkra, mönstrande
ögon. Så grep den unga efter flickans händer och sade allvarligt:
- Du vet, att jag nu blivit din
mor. Vi skall tycka mycket om varandra, Agnes.
Nesi såg åt sidan.
- Jag får väl kalla
dig mamma? frågade hon blygt.
- Det är klart, Agnes! Säg
mamma eller mor, vad du själv tycker bäst om.
Barnet betraktade henne förläget.
- Jag vill gärna säga
mamma!
- Mamma, men inte mor! frågade
den unga kvinnan.
- Min mor är ju död,
svarade Nes! ännu lägre.
Ofrivilligt sköt den unga
hustrun barnet tillbaka, men redan ögonblicket därpå drog
hon den lilla flickan till sitt bröst.
- Nesi, mor och mamma, det är
ju detsamma!
På detta svarade Nesi ingenting.
Samtalet var slut, och just i samma ögonblick öppnades dörren,
och fadern kom in igen. När han såg flickan i den unga hustruns
armar, log han belåtet.
De vandrade genom hela huset,
medan skymningen föll. Men den unga frun, som i början varit
så glad, blev alltmera allvarlig och tyst, så att hennes man
slutligen frågade
- Hur är det fatt med dig,
Inez? är du inte
lycklig.
- Visst är jag lycklig.
- Följ med då !
Han öppnade dörren
till sitt arbetsrum, och den unga frun spratt till. Över skrivbordet
hängde en tavla av en ung vacker kvinna, så levande, att hon
nästan trodde, att den andra verkligen befann sig i rummet.
- Hon har en gång varit
min lycka, sade mannen. Nu skall du vara det.
Inez nickade, men hon teg, det
var henne svårt att andas. Ack, hon kände bara alltför
tydligt, att den döda fortfarande var levande, och att det inte var
plats nog för dem båda två i samma hus. Hon såg
upp till sin man.
- Rudolf, mumlade hon, här
finns så mycket i huset, om jag bara orkar med det.
Han skrattade lågt.
- Inez, du drömmer; det
är ju bara vi två och barnet, hushållet är i minsta
laget.
Då slog hon med ens sina
armar om hans hals och bad:
- Håll mig fast, hjälp
mig! Det känns så
tungt ...
Det gick veckor och månader,
och den unga
hustruns farhågor tycktes
inte på något sätt vara berättigade. Allting gick
henne mycket väl i hän-
der, men ändå ...
Som en gäst, som en främmande
gick hon genom det hem som nu var hennes. Det lyckades henne inte att komma
närmare vare sig människorna eller de ting som. omgav henne.
Svårast var det kanske
dock med Nesi. Hon tyckte om barnet, och en inre röst sade henne,
att i fall hon kunde förmå sig till att tala med henne om den
döda modern skulle detta vara bästa sättet att nå
hennes hjärta. Men just detta kunde hon inte! Varje gång hon
försökte bringa tal i ämnet, stockade sig orden i hennes
hals, och för hennes inre blick stod den tavla som fortfarande hängde
över hennes mans arbetsbord. Aldrig, aldrig skulle hon lyckas inta
den andra kvinnans plats i hans hjärta, aldrig skulle hon lyckas vinna
flickans kärlek.
Tanken blev så småningom
till en fix idé, och ännu värre pinade den henne, när
hon kände, att hon själv skulle bli mor. Det som annars skulle
varit hennes livs största lycka - nu blev det grumlat av en obeskrivlig
rädsla. Som ett mörker vilade fruktan över henne, den obeskrivliga
fruktan, att hon och hennes barn alltid skulle förbli främmande
i detta hus. Ett andra äktenskap - var inte redan tanken på
ett sådant en synd? Borde inte det första, det enda äktenskapet,
hålla in i döden? Och inte bara till döden, utan ännu
längre - i all evighet i Men om så var fallet, då skulle
hennes barn inte bli något annat än en inkräktare ...
Tyst vandrade hon omkring i huset.
I många veckor bar hon allting ensam - den djupa lycka hon trots
allt kände var gång hon tänkte på det spirande livet
och den obeskrivliga rädsla som fyllde henne, när hon tänkte
på framtiden.
Och så en natt hände
det, att hon gick i sömnen. När hennes man vaknade, såg
han att hennes säng var tom och redan i samma ögonblick hörde
han den stora gårdshunden skälla. Han ilade ned på gården
- där stod hon bland träden vid randen av den lilla insjön,
men hon tycktes inte höra hans steg.
- Inez, ropade han, och han hade
möda att få fram hennes namn, så hårt bultade hjärtat
i bröstet på honom, vad har hänt? Hur har du kommit hit?
Då först vaknade hon,
såg sig omkring med oförstående blickar och sjönk
i hans armar. Han lade omsorgsfullt filten, som han i största hast
tagit med sig, omkring henne, och så ledde han henne tillbaka till
huset igen.
- Inez, frågade han på
nytt, när hon låg i sängen, tala nu om för mig vad
som hänt !
- Det vet jag inte - jag tror,
jag har drömt. Jag vet bara att jag var fruktansvärt rädd
och att jag längtade efter att få komma. härifrån.
Då gick jag väl i sömnen ...
- Har det hänt någon
gång förut? frågade han.
Först skakade hon på
huvudet, men så med ens kom hon att tänka på en sak.
- Ja, en gång
förut, svarade hon sakta.
- Vill du inte berätta
det för mig?
Då gömde hon sitt
huvud vid hans axel och sade lågt:
- Jag skäms, Rudolf
- men du skall ändå veta det. När jag fyllde tretton år,
fick jag en madonnabild av min mor - madonnan med Jesusbarnet. Jag blev
så förälskad i den lille Jesus, att jag inte längre
brydde mig om mina dockor. Jag bara såg på honom - och
natten därpå steg jag upp i sömnen och gick in i rummet
för att hämta bilden! Nästa morgon hittade de mig på
golvet med huvudet på det intryckta glaset.
En stund var det alldeles tyst
i rummet. Men så med ens gissade han hennes hemlighet.
- Inez, Inez, sade han gripen,
är det sant, skall du bli mor?
Han sjönk ned vid hennes
säng och kysste hennes händer, och han kände, att den mörka
skugga som hittills vilat över henne höll på att försvinna
...
När vårvinden brusade
genom trädgården, föddes en ny liten flicka i huset. Men
Inez var inte i stånd att glädja sig åt sitt barn, hela
hennes kropp brann i feber, och den gamle doktorn skakade betänksamt
på huvudet. Hennes man höll hennes hanel i sin, medan hans blick
med djup kärlek vilade på hennes insjunkna ansikte.
- Rudolf, mumlade hon med ens,
jag måste be dig om EN sak.
- Om EN sak, Inez! Jag hoppas,
att du kommer att be mig om många, många saker.
Hon skakade sakta på huvudet,
så vände hon blicken på nytt mot vaggan där den nyfödde
sov.
- Du vet, att det inte finns
en enda bild av mig, sade hon och andades tungt. Det var din önskan,
att bara en mästare skulle måla mig, nu är det för
sent för det. Hämta en fotograf, Rudolf, jag ber dig, jag vill,
att mitt barn skall få veta åtminstone hurudan hennes mor såg
ut.
- Vänta, tills du blivit
friskare, svarade han lugnt och försökte ge sin röst något
glättigt, nu skulle det vara alltför påfrestande för
dig.
Då slog hon de tunna händerna
för sitt ansikte och suckade:
- 0, gode Gud, inte ens en bild,
inte ens en skugga av mig åt mitt barn!
Då trängde en snyftning
till hennes ögon. Nesi hade, osedd av de andra, smugit sig in i rummet
stod nu bredvid sängen.
Inez såg henne och frågade:
- Du gråter, Nesi, varför
gråter du?
Den lilla flickans drag blev
hårdare, och nästan trotsigt stötte hon fram:
- Jag gråter för min
mor!
Den sjuka spratt till - men så
med ens drog hon flickan med oväntad häftighet intill sig.
- 0, Nesi, ropade hon, du har
rätt, glöm aldrig din mor!
Då slog barnet båda
armarna omkring hennes hals och viskade:
- Min söta, kära mamma!
- Är jag din kära mamma?
Nesi svarade inte. Hon bara gömde
sitt ansikte i den unga fruns kudde och nickade om och om igen.
- Om det är sant, Nesi,
mumlade den sjuka, så glöm inte heller mig! 0, jag vill inte
gärna bli glömd!
Därefter sjönk hennes
huvud tillbaka, och hennes man som andlös varit vittne till det hela,
såg till sin obeskrivliga lättnad, att hon sov. Hennes bröst
lyfte och sänkte sig i jämna andetag - faran var över.
Ja, faran var över. Inte
bara den kroppsliga utan också den andliga, som hittills som en mörk
skugga vilat över den unga hustrun. Nu fanns det inte längre
någon skiljemur mellan henne och den lilla flicka, vars styvmor hon
blivit. Nu kunde hon utan fruktan och utan tvekan tala om den kvinna, som
före henne levt i detta hus, som nu dagligen fylldes av lyckliga människors
röster.
|