-- läsa bör man annars dör man --
 

 
 
THEODOR STORM :STYVMODERN
DET VAR mycket tyst i det stora huset. Överallt doftade det av blommor, och den gamla hushållerskan Anne gick med belåtna blickar än en gång genom alla rummen.
- Nesi, ropade hon med ens, var är du? Uppifrån hörde man lätta steg, och en liten flicka på ungefär tio år visade sig i trappan. Hon hade glänsande svarta hårflätor och sin bästa klänning, som klädde henne mycket bra.
- Kom, kom, sade hushållerskan, var håller du hus? De kommer vilket ögonblick som helst, din far och din nya mor!
Hon tog barnet i armen och strök ännu en gång över hennes hår och hennes klänning.
- Nå, nå, seså! Du får inte gråta. Jag har hört att hon skall vara en mycket god kvinna och mycket vacker. Du tycker ju så mycket om vackra människor, inte sant, Nesi lilla?
Barnet svalde sina tårar, och i nästa ögonblick hörde man redan en vagn närma sig, ur vilken det steg en ungefär fyrtio års man och en vacker kvinna. Hennes hår och hennes ögon var nästan lika mörka som barnets, vars styvmor hon blivit. Hon hälsade vänligt åt alla håll, hennes man förde henne genast in i huset.
När de väl kommit in i det stora rummet, sade han med djup röst:
- Här skall vi leva tillsammans! Vänta, nu skall jag hämta den största skatten i hela huset.
- Ja, ja, Rudolf, din Agnes! Var är hon?
 

Han hade redan lämnat rummet. Hans faderliga blick hade genast uppfattat, att lilla Nesi hela tiden gömt sig bakom den gamla Annes rygg. Nu mötte han henne i farstun och lyfte upp henne på sina armar. Så bar han henne in till den unga frun.
- Här har du Nesi, sade han och lämnade därefter rummet igen, ty han ville, att de skulle finna varandra, utan att han var närvarande.
Nesi tittade tigande på den unga kvinnan. De betraktade varandra med osäkra, mönstrande ögon. Så grep den unga efter flickans händer och sade allvarligt:
- Du vet, att jag nu blivit din mor. Vi skall tycka mycket om varandra, Agnes.
Nesi såg åt sidan.
- Jag får väl kalla dig mamma? frågade hon blygt.
- Det är klart, Agnes! Säg mamma eller mor, vad du själv tycker bäst om.
Barnet betraktade henne förläget.
- Jag vill gärna säga mamma!
- Mamma, men inte mor! frågade den unga kvinnan.
- Min mor är ju död, svarade Nes! ännu lägre.
Ofrivilligt sköt den unga hustrun barnet tillbaka, men redan ögonblicket därpå drog hon den lilla flickan till sitt bröst.
- Nesi, mor och mamma, det är ju detsamma!
På detta svarade Nesi ingenting. Samtalet var slut, och just i samma ögonblick öppnades dörren, och fadern kom in igen. När han såg flickan i den unga hustruns armar, log han belåtet.
De vandrade genom hela huset, medan skymningen föll. Men den unga frun, som i början varit så glad, blev alltmera allvarlig och tyst, så att hennes man slutligen frågade
- Hur är det fatt med dig, Inez? är du inte
lycklig.
- Visst är jag lycklig.
- Följ med då !
Han öppnade dörren till sitt arbetsrum, och den unga frun spratt till. Över skrivbordet hängde en tavla av en ung vacker kvinna, så levande, att hon nästan trodde, att den andra verkligen befann sig i rummet.
- Hon har en gång varit min lycka, sade mannen. Nu skall du vara det.
Inez nickade, men hon teg, det var henne svårt att andas. Ack, hon kände bara alltför tydligt, att den döda fortfarande var levande, och att det inte var plats nog för dem båda två i samma hus. Hon såg upp till sin man.
- Rudolf, mumlade hon, här finns så mycket i huset, om jag bara orkar med det.
Han skrattade lågt.
- Inez, du drömmer; det är ju bara vi två och barnet, hushållet är i minsta laget.
Då slog hon med ens sina armar om hans hals och bad:
- Håll mig fast, hjälp mig! Det känns så
tungt ...
Det gick veckor och månader, och den unga
hustruns farhågor tycktes inte på något sätt vara berättigade. Allting gick henne mycket väl i hän-
der, men ändå ...
Som en gäst, som en främmande gick hon genom det hem som nu var hennes. Det lyckades henne inte att komma närmare vare sig människorna eller de ting som. omgav henne. 
Svårast var det kanske dock med Nesi. Hon tyckte om barnet, och en inre röst sade henne, att i fall hon kunde förmå sig till att tala med henne om den döda modern skulle detta vara bästa sättet att nå hennes hjärta. Men just detta kunde hon inte! Varje gång hon försökte bringa tal i ämnet, stockade sig orden i hennes hals, och för hennes inre blick stod den tavla som fortfarande hängde över hennes mans arbetsbord. Aldrig, aldrig skulle hon lyckas inta den andra kvinnans plats i hans hjärta, aldrig skulle hon lyckas vinna flickans kärlek.
Tanken blev så småningom till en fix idé, och ännu värre pinade den henne, när hon kände, att hon själv skulle bli mor. Det som annars skulle varit hennes livs största lycka - nu blev det grumlat av en obeskrivlig rädsla. Som ett mörker vilade fruktan över henne, den obeskrivliga fruktan, att hon och hennes barn alltid skulle förbli främmande i detta hus. Ett andra äktenskap - var inte redan tanken på ett sådant en synd? Borde inte det första, det enda äktenskapet, hålla in i döden? Och inte bara till döden, utan ännu längre - i all evighet i Men om så var fallet, då skulle hennes barn inte bli något annat än en inkräktare ...
Tyst vandrade hon omkring i huset. I många veckor bar hon allting ensam - den djupa lycka hon trots allt kände var gång hon tänkte på det spirande livet och den obeskrivliga rädsla som fyllde henne, när hon tänkte på framtiden.

Och så en natt hände det, att hon gick i sömnen. När hennes man vaknade, såg han att hennes säng var tom och redan i samma ögonblick hörde han den stora gårdshunden skälla. Han ilade ned på gården - där stod hon bland träden vid randen av den lilla insjön, men hon tycktes inte höra hans steg.
- Inez, ropade han, och han hade möda att få fram hennes namn, så hårt bultade hjärtat i bröstet på honom, vad har hänt? Hur har du kommit hit?
Då först vaknade hon, såg sig omkring med oförstående blickar och sjönk i hans armar. Han lade omsorgsfullt filten, som han i största hast tagit med sig, omkring henne, och så ledde han henne tillbaka till huset igen.
- Inez, frågade han på nytt, när hon låg i sängen, tala nu om för mig vad som hänt !
- Det vet jag inte - jag tror, jag har drömt. Jag vet bara att jag var fruktansvärt rädd och att jag längtade efter att få komma. härifrån. Då gick jag väl i sömnen ...
- Har det hänt någon gång förut? frågade han.
Först skakade hon på huvudet, men så med ens kom hon att tänka på en sak.
-  Ja, en gång  förut, svarade hon sakta.
-  Vill du inte berätta det för mig? 
Då gömde hon sitt huvud vid hans axel och sade lågt:
-  Jag skäms, Rudolf - men du skall ändå veta det. När jag fyllde tretton år, fick jag en madonnabild av min mor - madonnan med Jesusbarnet. Jag blev så förälskad i den lille Jesus, att jag inte längre brydde mig om mina dockor. Jag bara såg på honom -  och natten därpå steg jag upp i sömnen och gick in i rummet för att hämta bilden! Nästa morgon hittade de mig på golvet med huvudet på det intryckta glaset.

En stund var det alldeles tyst i rummet. Men så med ens gissade han hennes hemlighet.
- Inez, Inez, sade han gripen, är det sant, skall du bli mor?
Han sjönk ned vid hennes säng och kysste hennes händer, och han kände, att den mörka skugga som hittills vilat över henne höll på att försvinna ...

När vårvinden brusade genom trädgården, föddes en ny liten flicka i huset. Men Inez var inte i stånd att glädja sig åt sitt barn, hela hennes kropp brann i feber, och den gamle doktorn skakade betänksamt på huvudet. Hennes man höll hennes hanel i sin, medan hans blick med djup kärlek vilade på hennes insjunkna ansikte.
- Rudolf, mumlade hon med ens, jag måste be dig om EN sak.
- Om EN sak, Inez! Jag hoppas, att du kommer att be mig om många, många saker.
Hon skakade sakta på huvudet, så vände hon blicken på nytt mot vaggan där den nyfödde sov.
- Du vet, att det inte finns en enda bild av mig, sade hon och andades tungt. Det var din önskan, att bara en mästare skulle måla mig, nu är det för sent för det. Hämta en fotograf, Rudolf, jag ber dig, jag vill, att mitt barn skall få veta åtminstone hurudan hennes mor såg ut.
- Vänta, tills du blivit friskare, svarade han lugnt och försökte ge sin röst något glättigt, nu skulle det vara alltför påfrestande för dig.
Då slog hon de tunna händerna för sitt ansikte och suckade:
- 0, gode Gud, inte ens en bild, inte ens en skugga av mig åt mitt barn!
Då trängde en snyftning till hennes ögon. Nesi hade, osedd av de andra, smugit sig in i rummet stod nu bredvid sängen.
Inez såg henne och frågade:
- Du gråter, Nesi, varför gråter du?
Den lilla flickans drag blev hårdare, och nästan trotsigt stötte hon fram: 
- Jag gråter för min mor!
Den sjuka spratt till - men så med ens drog hon flickan med oväntad häftighet intill sig.
- 0, Nesi, ropade hon, du har rätt, glöm aldrig din mor!
Då slog barnet båda armarna omkring hennes hals och viskade:
- Min söta, kära mamma!
- Är jag din kära mamma?
Nesi svarade inte. Hon bara gömde sitt ansikte i den unga fruns kudde och nickade om och om igen.
- Om det är sant, Nesi, mumlade den sjuka, så glöm inte heller mig! 0, jag vill inte gärna bli glömd!
Därefter sjönk hennes huvud tillbaka, och hennes man som andlös varit vittne till det hela, såg till sin obeskrivliga lättnad, att hon sov. Hennes bröst lyfte och sänkte sig i jämna andetag - faran var över.

Ja, faran var över. Inte bara den kroppsliga utan också den andliga, som hittills som en mörk skugga vilat över den unga hustrun. Nu fanns det inte längre någon skiljemur mellan henne och den lilla flicka, vars styvmor hon blivit. Nu kunde hon utan fruktan och utan tvekan tala om den kvinna, som före henne levt i detta hus, som nu dagligen fylldes av lyckliga människors röster.