STRINDBERG:
Träsvalan kom i getapeln
Står
man vid hamnen, där ångbåtarna ligger, och ser man utåt
sjön, så syns till vänster ett berg, som är alldeles
övervuxet med grön ungskog, och där bakom ligger ett stort
hus, byggt i form av en spindel. Ty i mitten står en rundel, från
vilken åtta flyglar springer ut alldeles som de åtta benen
från spindelns runda kropp. Den, som råkar in i det huset,
kommer icke ut när han vill; och somliga bli där för livstiden.
Det är fångahuset.
I
Oskar I:s tid var berget icke grönt. Det var tvärtom grått
och kalt, ty där växte ingenting, varken mossor eller styvmorsblommor,
som eljest trivas på nakna hällar. Där var bara gråsten,
och gråa människor, som såg förstenade ut, högg
i sten, sprängde sten och bar stenar. Bland detta stenåldersfolk
fanns en, som såg mera förstenad ut än de andra. Han var
en yngling, när han i Oskar I:s tid stängdes in i detta fångahuset,
därför att han dödat en människa. Livstidsfånge
var han, och på hans gråa kläder var insydda i svart bokstäverna
L. F.
Vinter
och sommar gick han där på berget och knackade sten. Om vintern
såg han ångbåtshamnen öde och tom; den halvrunda
bron med sina pålar gapade som en tandrad, och nu kunde han se vedskjulet,
ridhuset och de två jättestora lindarna avlövade. Ibland
kom en isjakt seglande förbi holmen, ibland några skridskoåkande
gossar. Eljest var där öde och tyst.
När
sommaren gick in, blev det gladare. Då kantades hamnen med
granna fartyg, nymålade och flaggande. Då grönskade lindarna,
under vilka han suttit som barn, när han väntade sin far, som
var maskinist på en av de vackraste ångbåtarna. Nu hade
han icke hört vind blåsa i träd på många år,
ty det växte ju ingenting på hans klippa, men i hans minne levde
det där suset i Riddarholmens lindar såsom det enda han längtade
efter.
Kom
nu på en sommardag en ångbåt förbi holmen, då
hörde han vågskvalp, kanske mässingsmusik. Han såg
glada ansikten, vilka förmörkades, när de märkte de
gråa stenmännen i berget.
Men
då bannade han över himmel och jord, över sitt öde
och människornas grymhet. Så hade han bannat år ut och
år in, och hans kamrater och han hade bannat och plågat varandra
natt och dag; ty brottet söndrar, men olyckan samlar de lidande. I
början var livet onödigt grymt, och vaktarna misshandlade de
fångna godtyckligt, obarmhärtigt.
Men
en dag skedde en förändring: kosten blev bättre, behandlingen
blev mildare, och varje fånge fick sova i eget rum. Det var kungen
själv, som lossat litet på fångarnas bojor; men som hopplösheten
förstenas dessa olyckligas hjärtan, kunde de icke känna
något, som liknade tacksamhet, utan de fortsatte att banna; och de
fann nu, att det var roligare sova i samma rum, ty då kunde man få
prata om nätterna. Och de klagade på maten, på kläderna,
på bevakningen alldeles som förut.
En
vacker dag ringde det i alla stadens klockor, i Riddarholmens mest. Kung
Oskar var död, och fångarna fick en fridag. Som de nu kunde
tala vid varandra, talte de om rymningsförsök, om hur de skulle
slå ihjäl vakten, och de talte även om den avlidne kungen;
och illa talte de om honom.
"Han
skulle ha gett oss fria, om han varit rättvis", sade en fånge.
"Eller
skulle han satt in alla felande, som gå lösa."
"Då
hade han fått vara fängelsedirektör själv, ty hela
nationen skulle ha rykit in."
Det
är nu så med fångar, att de anse alla människor vara
brottslingar
och
att de själva råkat fast, endast emedan de haft otur.
Emellertid;
det var en het sommardag, då stenmannen gick omkring på stranden
och hörde på kungsringningen efter Oskar den milde. Han letade
under strandstenarna efter stensimpor och spigg; men där fanns inga;
och ute i vattnet syntes varken mört eller löja; följaktligen
visade sig ingen mås och ingen tärna. Då kände han
förbannelsen vila över stället, som inte ens fiskarna eller
fåglarna ville nalkas.
Och
han tänkte åter igen över sitt öde. Han hade förlorat
sitt namn, dopnamn och tillnamn, och hette numro 65, ett namn, som skrevs
med siffror i stället för med bokstäver. Han var icke mantalsskriven,
betalte icke skatt, visste icke hur gammal han var. Han var icke mera människa,
icke mera levande; men icke död heller. Han var ingenting - bara någonting,
som rörde sig grått i berget och som solen brände på
alldeles rysligt, på kläderna, på huvudet med det kortklippta
håret, som en gång varit lockar, kammade med finkam om lördagarna
av en moders lena hand. Mössa fick han icke bära i dag, ty då
kunde han lättare rymma. Och när solen stack på hans hjässa,
erinrade han en historia om profeten Jona, som fick en kurbits av Herren
för att kunna sitta i dess skugga.
"Vad
han fick sen!" hånade han; ty han trodde på intet gott, absolut
intet.
I
detsamma såg han i strandskvalpet en stor björklövsruska
ligga gungande. Den var alldeles grön, med vit stam och kunde ha fallit
ifrån en lustresande ångbåt. Han drog den i land, skakade
vattnet av den och tog den med sig långt bort i en bergskreva, där
han stöttade upp den mellan tre stenar. Och under björken satte
han sig och hörde hur vinden blåste sakta i löven, som
doftade av finaste harts.
När
han suttit en stund i svalkan, så somnade han.
Och
han drömde.
Hela
berget var en grönskande lund med ljuvliga träd och doftande
blomster. Fåglar sjöngo, bin och humlor surrade, och fjärilar
fladdrade. Men ensamt för sig själv stod ett träd, som han
icke kände; och det var vackrare än de andra, ty det hade flera
stammar som en buske; och grenarna gjorde så fina språng och
krokar som på verkningar. Och under dess blanka löv satt en
liten svart och vit fågel, som liknade en svala, men icke var någon.
Och
i drömmen kunde han ju tyda fåglalåt, och därför
hörde han och förstod någorlunda vad fågeln sjöng.
Och den sjöng: "Dy, dy, dy, dy dit! Hyv, hyv, hyv hit i I dy, i dy,
i dy dog du. Ur dyn, ur dyn, ur dyn uppstod du."
Det
handlade om dy, om död och om uppståndelse, det förstod
han.
Men
drömmen gick på. Han stod på klippan ensam i brännande
solen, brinnande av törst och hunger.
Alla
kamraterna hade stött bort honom och hotat hans liv, emedan han icke
ville vara med och lägga mordbrand i fängelset. De stod i hop
bakom och jagade honom med stenar ut på berget, så långt
han kunde komma. Och nu hejdades han av en mur.
Den
såg han ingen möjlighet att stiga över. I sin förtvivlan,
beslöt han att rusa mot muren med huvudet före och sålunda
ge sig döden.
Han
rusade ned utför berget. Och se, i samma stund öppnades en port,
en grön trädgårdsport ... och...nu vaknade han.
När
han tänkte över sitt läge och såg, att den ljuvliga
lunden inskränkte sig till björkruskan, blev han missnöjd
i sitt sinne och sade för sig själv:
"Om
det åtminstone varit en lind!"
Och
när han lyssnade, så fann han, att björken sjöng så
hårt - det lät, som när man risslar med sand och småsten
under det att linden kunde spela de sammetslena
hjärttonerna.
Följande dag var björken vissen och gav föga skugga. Dagen
därpå var löven torra som papperslappar och skallrade som
tänder. Och slutligen stod där i bergskrevan ett stort björkris,
som erinrade så väl om hans barndom.
Då
tänkte han åter på profetens kurbits, och han bannade,
när solen stack på hans hjässa.
*
Det
hade blivit en, ny kung, och det blev ny fart i landets regering och bestyrelse.
Och det skulle göras nytt farvatten i staden. Därför ditkommenderades
fångarna på pråmar för att muddra.
Det
var första gången han på så många, många
år fick lämna sin klippa. Och han for
på
vatten igen, såg så mycket nytt i sin födelsestad, såg
järnvägen och ångvagnen framför allt. Och det var
nedanför stationen de skulle muddra.
Så
började de att hissa opp allt orent, som fanns på sjöbotten.
Där kom dränkta kattor och gamla skor, ruttet fett från
stearinljusfabriken, färgfiber från färgeriet Blå
Hand, garvarbark från garveriet och allt mänskligt elände,
som tvätterskorna i hundra år sköljt ut från klappbryggan.
Och
det kom en lukt av svavel och ammoniak, som var så outhärdlig,
att endast en fånge kunde stå ut med den.
Men
när pråmen var lastad, undrade fångarna var all denna
smuts skulle avlämnas. Svaret fick de, när båtföraren
styrde kurs på deras egen klippa.
Där
lastades all dyn ut och kastades på berget, där luften snart
var förpestad. Och de vadade i smuts, och de smutsade sina kläder,
händer, ansikten.
"Detta
är helvetet", sade fångarna.
I
ett par år muddrade de och lossade på klippan, som slutligen
var försvunnen. Vinterns vita snö föll varje senhöst,
drog täcket med de vita lakanen över allt det orena.
Och
när sista våren kom och snön smälte, så var
den elaka lukten borta, och dyn började se ut som jord. Den våren
tog muddringen slut, och vår stenman fick nu sitt arbete inne i smedjan,
så att han aldrig kom ut på klippan mer. Men en gång
på hösten smög han dit ut och fick se något underligt.
Det
växte örter på muddern, fula, feta örter visserligen
- mest av den, som kallas brunskära och vilken liknar en nässla,
men har bruna blommor, vilket är fult, ty blommor skall vara vita,
gula, blå eller röda. Och där fanns även riktiga nässlor
med gröna blommor och kardborrar, syra, tistlar, molla - alla de fulaste,
brännande, stickande, stinkande örterna, som människan icke
älskar och som följa sopbackar, brända tomter och mudder.
"Vi
gjorde rent i sjön, och vi fick smutsen", sa fången. "Det är
tacken, det !"
Så
kom en tid, då han fördes till en ny klippa, som skulle bli
fästning, och han arbetade åter i sten - sten, sten, sten.
Där
miste han ena ögat och blev slagen då och då. Och där
var han så länge, att den nye kungen dog och fick en efterträdare.
På kröningsdagen skulle en fånge benådas och lösgivas.
Och den, som uppfört sig bäst och tillika kommit till klarhet
om att han gjort orätt, den blev benådad. Och det blev den.
Men då tyckte de andra fångarna, att dem skett orätt,
ty i deras kretsar ansågs den vara en stackare, som ångrat
"det man inte rår för".
Och
så gick åren igen. Vår stenman var nu mycket gammal,
och som han var orkeslös till tyngre arbeten, fördes han tillbaka
till sin klippa och sattes att sy ihop säckar.
En
dag kom prästen och stannade vid stenmannen, där han satt och
sydde.
"Nå",
sa prästen, "ska du aldrig komma härifrån?" "Hur ska det
gå till?" svarade stenmannen.
"Jo,
när du kommit till insikt om att du gjort orätt."
"Får
jag se en människa, som gör mer än rätt, så ska
jag tro, att jag har orätt. Men det får jag aldrig."
"Mer
än rätt, det är barmhärtigheten, det. Måtte du
få känna den snart!"
En
dag blev stenmannen utkommenderad för att anlägga vägar
ute på klippan, vilken han icke sett på kanske tjugu år.
Det var en sommardag igen, varmt var det, och
ångbåtarna
surrade lustigt förbi, granna som fjärilar.
När
han kom ut på udden såg han icke mer någon klippa, utan
en ljuvlig, grönskande lund, där löven glittrade i vinden
som småvågor på sjön. Där voro höga, vita
björkar och skälvande aspar, och i stranden stod alar.
Det
var som i den drömmen. Och under träden viskade gräs och
nickade blommor, och där flög humlor och fladdrade fjärilar.
Och mångahanda fåglar sjöng där, men han kunde icke
tyda deras låt, och därav förstod han, att det icke var
en dröm. Förbannelsens berg var vänt i välsignelse,
och han kunde icke låta bli att tänka på profeten och
kurbitsen.
"Detta
är nåd och barmhärtighet", sade någon inuti honom,
en röst eller en maning, vad man skall kalla det.
Och
när en ångbåt gick förbi, mörknade icke ansiktena,
utan de ljusnade vid åsynen av den vackra grönskan, ja, han
tyckte, att någon viftade, som man brukar, när man far förbi
ett sommarnöje.
Han
gick en gångstig framåt under susande träd. Där var
visserligen ingen lind, men han vågade icke önska en lind, för
att icke björkarna skulle förvandlas till ris; så mycket
hade han lärt sig. Och som han gick lövgången framåt,
såg han längst bort en vit mur med en grön spjälgrind.
Och han hörde något spela, som icke var orgel, ty det var gladare
och kvickare i rörelsen. Över muren syntes ett vackert tak till
en villa, och en blågul flagga rörde sig för vinden.
Och
över samma mur såg han en boll i granna färger stiga och
falla; små späda röster glammade, och slamret av tallrikar
och glas sade honom, att man dukade ett bord.
Han
kom fram till grinden och såg ... Syrenerna blommade, och under dem
dukades ett bord; där lekte barn, där spelades, där sjöngs.
"Detta
är paradiset", sade rösten till honom.
Han
stod länge och såg, så länge, att han, den gamle,
sjönk ihop av trötthet, av hunger, av törst, av allt livets
elände.
Då
öppnades grinden, och ut kom en liten ljusklädd flicka. Hon bar
i sin hand en bricka av silver, och på den stod ett glas med vin,
som var det rödaste han sett. Och barnet gick fram till den gamle,
rakt fram, och sade:
"Kom,
lilla gubbe, så skall du få vin!"
Den
gamle tog emot och drack. Det var rikemans vin, som kommit långt
bort från solens länder, och det smakade som det goda livets
sötma när det är som bäst.
"Detta
är barmhärtighet", sade hans egen gamla brutna röst. "Men
du, barn, skulle icke i ditt oförstånd ha skänkt mig drycken,
om du vetat vem jag var. Vet du vem jag är?"
"Ja,
du är en fånge, förstås", svarade flickan.
"Det
visste du. Och ändå ... Detta är barmhärtighet." När
den gamle stenmannen vände tillbaka, så var han icke mer av
sten, utan det hade börjat växa något i honom också.
Och när han vände förbi en brant, såg han ett träd
med många stammar som en buske. Det var det vackraste av alla och
var en getapel, men det visste icke gubben. I trädet flög en
liten orolig fågel, svart och vit som en svala, och kallas av folket
för träsvalan, fast hon heter något annat. Och hon satte
sig långt in i lövet och sjöng så sorgset, men milt:
"l
dy, i dy, i dy dog du.
Ur
dyn, ur dyn, ur dyn uppstod du."
Det
var alldeles som i drömmen; och då förstod gubben vad träsvalan
menat.
