DYLAN
THOMAS: Fönsterkikarna
Klockan
var sex en vinterkväll. Tunt, gråaktigt regn stänkte och
duggade över de tända gatlyktoma. Trottoarerna glänste,
långa och gula. I galoscher, uppfällda regnrockskragar och gråtande
plommonstop och filthattar - kurade unga kontorister hemåt mot den
stickande vinden.
Godnatt,
mr Macey.
Ska
du åt mitt håll, Charlie?
Ett
sånt hundväder ikväll!
Godnatt,
mr Swan - och äldre män som krampaktigt hängde i stora svarta
runda fåglar till paraplyer drevs tillbaka där de strävade
uppför de backiga gatorna, mot trygga, varma hem och brasor, framför
vilka de kunde slå sig ner i sina tofflor, skyddade mot väder
och vind, hem till hustrur, loppiga hundar och skrällande radioapparater.
Unga
kontorsfröknar som luktade parfym och puder och våta kapuschonger
skuttade fnittrande arm i arm bakom väsande spårvagnar och skrek
till då de fick sina strumpor nerstänkta i vattenpussar med
regnbågshinnor mellan de hala spåren.
I
ett butiksfönster klädde två flickor av skyltdockorna:
-
Vart ska du ikväll?
-
Beror på Arthur. Här kommer korsetten.
-
Ta det försiktigt, Edna ...
Jalusiema
fälldes ner i ett annat fönster.
En
tidningspojke stad i en port och ropade ut nyheterna med låg
röst:
-
Jordbävning. Jordbävning i Japan.
Från
ett stuprör droppade vatten på hans tidningsbunt. Det bildades
en pöl runt omkring fötterna på honom.
En
lång mager flicka kom ut ur en juveleraraff är, snöt sig
och drog
sedan
långsamt ner en rulljalusi över fönstret med hjälp
av en stång försedd med en järnkrok. Där hon stod
i det grå regnet, såg hon ut som om hon grät från
topp till tå.
Ett
tystlåtet par, klädda i svart, tog ner kransama som hängde
utanför deras blomsteraffär och försvann in i det doftbemängda,
kompakta mörkret bakom fönsterbelysningen. Så släcktes
också ljusen mot gatan.
En
man med en ballong fäst vid kepsen sköt en presenningsvept kärra
uppför en återvändsgränd.
Det
var den tristaste kväll jag nånsin hade upplevat.
En
ung man med armen runt sin flicka passerade mig skrattande; och hon skrattade
också, rakt upp mot hans vackra, fräcka ansikte. Det gjorde
kvällen ännu tristare.
Jag
mötte Leslie i hörnet av Crimca Street. Vi var ungefär i
samma ålder: både för unga och för gamla. Leslie
hade ett hoprullat paraply som han aldrig använde, bara nån
gång när han tryckte på ringledningsknappar. Han höll
på att försöka få en mustasch att växa ut. Jag
bar en snitsig, rutig keps i söndagsvinkel. Vi hälsade formellt:
-
Tjänare.
-
Tjänare, Leslie.
Precis
på slaget.
Just
det, sa jag. Precis på slaget.
En
fyllig blondin, som luktade våt kanin, trippade självmedvetet
förbi i högklackade skor. Klackarna klapprade, sulorna smaskade.
Leslie
visslade efter henne, lågt och beundrande.
-
Affärerna först, sa jag.
-
Oh, boy! sa Leslie.
-
Och hon är förresten för fet.
-
Jag gillar dom mulliga, sa Leslie. Kommer du ihåg Penolope Bogan?
Gift dessutom.
-Den
där gamla haggan från Paradise Alley! Hur är finanserna,
Les?
-
Shilling och en penny. Hur har du det då?
-
Sex pence.
-
Vart går vi då? Compasses?
-
Fri ost på Marlborough.
Vi
släntrade bort mot Mariborough, väjde för paraplyspetsar,
medan våra regnrockar klatschade i blåsten och blektes av det
ångande lampljuset, såg gatornas avfall spolas undan, papper,
trasor, skal, cigarrettfimpar, askar, lock virvlade fram utefter rännstenarna,
vi hörde de skrangliga spårvagnarna gnissla och slamra och ett
fartyg tuta på redden likt en uggla som överraskats av dimman
och Leslie sa:
-
Vad gör vi sen då?
-
Vi följer väl efter nån, sa jag.
-
Kommer du ihåg när vi följde efter den där gamla puddingen
uppför Kitchener Street? Hon som tappa sin väska?
-
Du skulle ha länmat tillbaka den.
-
Det fanns ju ingenting i den, bara en smörgås med sylt.
-
Ja, nu är vi här, sa jag.
Lokalen
var kylig och tom. Det fanns anslag på de fuktiga väggarna:
Sång, Dans, Kortspel och Utbjudande av varor förbjudas.
-
Du sjunger, sa jag till Leslie, så ska jag dansa och sen spelar vi
napoleon och så schackrar vi bort mina hängslen.
Barflickan
satt och blåste på sina naglar och polerade dem. Hon hade guldgult
hår och två framtänder av guld som en förmögen
kanin. Hon såg upp då vi kom in, blåste sen på
naglarna igen och fortsatte att polera dem med en min som uttryckte leda.
-
Man märker att det inte är lördagskväll, sa jag. Goafton,
fröken. Två öl. Hit med kosingen, Les, viskade jag och
sa sen högt: Vem som helst kan se att det inte är lördagskväll.
Ingen som spyr.
-
Inte en käft överhuvudtaget, sa Leslie.
I
det avf lagade, leverfärgade rummet brukade handelsresande dra sina
skämt och dricka whisky och soda tillsammans med glada portvins- och
lemonadkvinnor med färgat hår, hunsade stamkunder kände
sig växa innan de dåsade till i hörnen, de berättade
för varandra om hur rika, betydande och älskade de var; förfallna
gummor i soptunnsgrått kom in och kacklade en stund; en jeppe med
ringar i öronen, som kallades "Frilly Willy", spelade på ett
rampo- nerat piano - det lät som ett positiv under vatten - till dess
att krogvärdens fru sa stopp. Främlingar kom och gick, mest gick.
Ibland var det slagsmål och alltid var det nånting, man fnittrade
och skrävlade, man morrade och dillade, man vänslades eller exploderade
i gräl, en vildand kom lös och flög omkring i det av spritångor
uppfyllda rummet, man hade aldrig tråkgt på den där fula,
obekväma krogen i utkanten av stan vid spårvagnens ändhållplats.
Men den kvällen var det den tråkigaste lokal som jag nånsin
sett.
Leslie
sa i mitt öra:
-
Tror du att hon ger oss en till på krita?
-
Vänta ett tag, gosse, muttrade jag. Vänta tills hon tinar upp.
Men flickan hade hört mig och såg upp. Hon såg rakt igenom
mig, tillbaka genom min levnadshistoria till sängen som jag föddes
i och skakade sen sitt gyllene huvud.
-
Jag vet inte vad det kan vara, sa Leslie när vi promenerade uppför
Crimea Street i regnet, men jag känner mig liksom depri- merad ikväll.
-
Det är den dystraste kvällen i mannaminne, sa jag.
Vi
stannade, blöta och ensamma, för att titta på bilderna
utanför bion som vi kallade för Klådan. Vecka efter vecka,
år ut och år in, hade vi nött de hårda bänkarna
därinne, i det dävna men hemtrevliga, fladdrande mörkret,
först med karameller och jordnötter som knastrade i stället
för de stumma pistolerna, och sen med cigarretter; en speciell, billig
sort som skulle få en eldslukare att hosta upp sitt hjärtas
aska.
-
Vi går in och ser Lon Chaney, sa jag, och Richard Talmadge och Milton
Sills och ... Noah Beery, sa jag, och Richard Dix. .och Slim Summerville
och Hoot Gibson. Vi suckade båda.
-
Ack, vår svunna ungdom, sa jag.
Vi
vandrade tungt vidare och klampade avsiktligt i med fötterna så
att förbipasserande blev nerstänkta.
-
Varför fäller du inte upp paraplyet? sa jag. - Det vill inte.
Försök du.
Vi
försökte båda och plötsligt svällde paraplyet
ut, stagen skar genom det blöta tyget; vinden rev det till trasor;
det flaxade ovanför våra huvuden som en misshandlad fågel.
Leslie lyckades dra det till sig och släpade det bakom sig längs
trottoaren som ett nedlagt byte.
En
flicka som hette Dulcie kom springande mot Klådan. Hon fnissade fram
ett
hej och vi hejdade heme.
-
En ganska hemsk sak har hänt, sa jag till henne.
Hon
var så dum, att när hon var femton år och vi hade sagt
åt henne att äta tvål för att hennes stråaktiga
hår skulle krusa sig och Leslie hade gett henne en bit badrumstvål,
så hade hon gjort det
-
Jag vet, sa hon, ditt paraply har gått sönder.
-
Nej, där har du fel, sa Leslie. Det är inte alls vårt paraply.
Det föll ner från taket. Känn själv, sa han. Du kan
känna att det föll ner från taket. Hon tog paraplyet försiktigt
i handlaget.
-
Det är nån däruppe som kastar ner paraplyer, sa jag. Det
kan vara allvarligt.
Hon
började fnittra men tystnade sen och såg orolig ut när
Leslie sa:
-
Man vet aldrig. Det kan bli promenadkäppar nästa gång.
-
Eller symaskinen, sa jag.
-
Vänta här. Dulcie, så ska vi undersöka saken, sa Leslie.
Vi
skyndade vidare nerför gatan, vände runt ett blåsigt hörn
och började småspringa.
Utanför
Rabiottis café sa Leslie:
-
Det är synd om Dulcie.
Vi
talade inte mer om saken.
En
våt flicka forsade förbi. Utan ett ord följde vi efter
henne. Hon galopperade på långa ben nerför Inkerman Street
och genom Paradise Passage och vi var henne i hälarna.
-
Jag undrar vad det är för mening i att följa efter folk
så här, sa Leslie, det är liksom lite larvigt. Man får
aldrig nånting ut av det. Allt vad man gör är att följa
dom hem och sen försöka kika genom fönstret och se vad dom
gör och det är förresten nästan alltid gardiner för.
Jag kan slå vad om att ingen annan gör sånt här.
-
Man vet aldrig, sa jag. Flickan dök in i den vitlysande dimman på
St. Augustus Crescent. Folk följer alltid efter folk. Vad ska vi kalla
henne?
-
Hermione Weatherby, sa Leslie. Han var fin på namn. Hermione var
mager och tanig och gick som en lång gymnastiklärarinna, full
av kärlek, genom det snåla regnet.
-
Man vet aldrig. Man vet aldrig vad man kan få se. Kanske bor hon
i ett
jättestort
hus med alla sina systrar - -
-
Hur många då?
-
Sju. Alla fulla av kärlek. Och när hon kommer hem tar dom alla
på sig kimonos och ligger på divaner och hör musik och
viskar till varandra och det enda dom gör, är att vänta
på oss, på att vi ska komma in, och då slår dom
en ring om oss och trär på oss kimonos också och vi stannar
kvar där i huset ända tills vi dör. Kanske det är så
vackert och mjukt och - som ett varmt bad fullt med fåglar ...
-
Jag vill inte ha fåglar i mitt bad, sa Leslie. Kanske skär hon
halsen av sig. Bryr mig inte om vad som händer, bara det är intressant.
Hon
skvalpade runt ett hörn, in på en bred gata där de prydliga
träden suckade och de inbjudande fönstren lyste.
-
Jag vill inte ha gamla fjädrar i mitt kar, sa Leslie.
Hermione
försvann in genom grinden till nr 13, Villa Sjöglimt.
Vi
väntade på motsatta trottoaren, under en bubblande lampa, medan
Hermione öppnade dörren och sen gick vi över gatan och fortsatte
på tå nedför grusgången till ett fönster med
fråndragna gardiner på husets baksida.
Herrniones
mor, en korpulent, uggleliknande kvinna med vänligt utseende, stod
framför köksspisen och riste en flottyrgryta.
-
Jag är hungrig, sa jag. - Sch'.
Vi
drog oss tillbaka en bit när Hermione kom in i köket. Hon var
gammal, nästan trettio år, med råttbrunt shinglat hår
och stora allvarliga ögon. Hon bar hombågade glasögon och
en strikt tweeddräkt, vit skjortblus och prydlig rosett. Hon såg
ut som om hon försökte likna en sekreterare på film, som
bara behövde ta av sig glasögonen, ordna till håret och
klä sig i sidenklänning för att förvandlas till en
bländande förförerska som fick sin arbetsgivare, Warner
Baxter, att flämta, fria och gifta sig med henne; men om Hermione
tog av sig glasögonen, så skulle hon inte kunna avgöra
om han var Warner Baxter eller mannen som läser av gasmätaren.
Vi
stod så nära fönstret att vi kunde höra hur chipsen
fräste i flottyren.
-
Var det trevligt på kontoret, älskling? Ett sånt väder
vi har fått, sa Hermiones mor och skakade grytan.
-
Vad heter hon, Les?
-
Hetty.
Allting
därinne i det varma köket, från teburken och farfarsklockan
till kattan som spann som en kittel, var gediget, tråkigt och snyggt.
-
Mr Truseott var alldeles förfärlig, sa Hermione och tog på
sig ett par tofflor.
-
Var är hennes kimono? sa Leslie.
-
Här har du en härlig kopp te, sa Hetty.
Allting
är så präktigt i den här gamla kåken, gruffade
Leslie. Var är dom sju systrarna?
Det
började regna kraftigare nu. Det öste ner på den mörka
bakgården, på den hemtrevliga bostaden, på oss och över
den stilla, osynliga staden. Undervattenspianot på Mariborough klinkade
nog "Daisy" vid det här laget och de bennafärgade kvinnorna tjattrade
över sina portvinsglas.
Hetty
och Hermione åt sin kvällsvard. Två genomblöta pojkar
betraktade dem avundsjukt.
-
Häll en droppe Worcester på potatisen, viskade Leslie; och vid
Gud gjorde hon inte det också.
-
Händer det aldrig nånting nånstans, sa jag, i hela världen?
Jag tror att nyheterna bara är påhittade. Det händer aldrig
några mord. Det finns ingen synd längre, eller kärlek,
eller död, eller pärlor och skilsmässor och minkpälsar
eller nånting, eller nån som häller arsenik i kakao ...
-
Varför sätter dom inte i gång och spelar något för
oss, sa Leslie, eller dansar? Det är inte varje kväll dom har
två kurrar som står och kikar in på dom genom fönstret
i regnet. Inte varje kväll, i alla fall.
Över
hela den våta staden stod småvåta människor utan
någonstans att ta vägen och utan pengar och plirade in genom
våta rutor, men ingenting hände.
-
Jag får lunginflammation, sa Leslie.
Kattan
och brasan snörvlade, farfarsklockan tickade bort våra liv.
Måltiden var slut, man hade dukat av och Hetty och Hermione, som
inte hade pratat i många minuter - de var så trygga tillsammans
med varandra i sin lilla upplysta låda - stod där och log i
det präktiga, spinnande köket.
-
Det kommer att hända nånting kul nu, viskade jag mycket tyst.
-
Det ska till att börja, sa Leslie.
Vi
märkte inte längre det sura, tilltagande regnet.
Leendena
satt kvar på de två stilla, tysta kvinnornas ansikten.
-
Det ska till att börja.
Och
så fick vi höra Hetty säga med låg, hemlighetsfull
stämma: - Hämta albumet, rara du.
Hermione
öppnade ett skåp och tog fram ett stort fotografialbum som hon
placerade mitt på bordet. Så satte hon och Hetty sig vid bordet,
sida vid sida, och Hermione öppnade albumet.
-
Det där är onkel Eliot som dog i Porthcrawl, han som fick kramp,
sa Hetty.
De
såg tillgivet på onkel Eliot, men vi kunde inte se honom.
-
Det där är Martha med ullaffären, henne kan du inte komma
ihåg, raring, det var bara ull och ull och ull hela tiden, det enda
hon tänkte på; hon ville begravas i sin jumper, den malvafärgade,
men hennes make gick inte med på det. Han hade varit i Indien. Det
där är din onkel Morgan, sa Hetty, kommer du ihåg honom
i snön?
Hermione
vände ett blad. Och här är Myfanwy, hon blev konstig alldeles
plötsligt, minns du det? Det var när hon satt och mjölkade.
Det där är din kusin Jim, som var predikant tills dom kom på
honom. Och det där är vår lilla Beryl, sa Hetty.
Men
hon talade hela tiden som någon som repeterade en läxa: en kär
läxa som hon kunde utantill.
Vi
visste att hon och Hermione bara satt och väntade.
Så
vände Hermione ännu ett blad. Och av deras hemlighetsfulla leenden
förstod vi att detta var vad de hade väntat på.
-
Min syster Katinka, sa Hetty.
-
Lilla tant Katinka, sa Hermione. De lutade sig över fotografiet.
-
Kommer du ihåg den där dagen i Aberystwyth, Katinka? sa Hetty
tyst. Den dagen då vi gjorde utflykten med kören.
-
Jag hade min nya vita klänning, sa en ny röst.
Leslie
kramade min hand.
-
Och en halmhatt med fåglar, sa den klara, nya rösten.
Hermione
och Hetty rörde inte på läpparna.
-
Jag var alltid förtjust i fåglar på hatten. Bara fjädrarna,
förstås. Det var den tredje augusti och jag var tjugotre år.
-
Tjugotre i oktober, Katinka, sa Hetty.
-
Det är sant, hör du, sa rösten. Jag var Skorpion. Och vi
mötte Douglas Pugh ute vid udden och han sa "Du ser ut som en drottning
idag, Katinka", sa han. "Du ser ut som en drottning, Katinka", sa han.
Varför står de där båda pojkarna och kikar i fönstret?
Vi
rusade uppför gången, runt hörnet in på avenyn och
ut på St. Augustus Crescent. Regnet hällde ner som om det ville
dränka staden. Där stannade vi för att hämta andan.
Vi varken talade eller såg på varandra. Sedan vandrade vi vidare
genom regnet. På hörnet vid Victoria stannade vi igen.
-
Godnatt, sa Leslie.
-
Godnatt, sa jag.
Och
vi gick var och en till sitt.
Översättning
av Gerard De Geer