-- läsa bör man annars dör man --
|
|
|
|
|
| MARIO VARGAS LLHOSA: Den besökande Sanden smyger tätt intill det lilla värdshusets framsida, och där slu- tar den. Från hålet som är husets ingång, från dörrstolparna, glider blicken ut över en vit och tröstlös sandyta tills den stannar vid him- laranden. Bakom huset är marken hård och sträv, och en knapp ki- lometer längre bort reser sig de kala bergen, det ena högre än det andra och alla nära förenade; topparna sticker upp som nålar, som- liga som yxeggar ovan molnen. Åt vänster drar skogen i en sling- rande grön linje bort i fjärran, oavbrutet, ända från sandkanten och tills den försvinner mellan två bergsryggar långt, långt från huset; snåren, örterna och ett torrt stickande gräs döljer allt, den sönder- skurna terrängen, ormarna, de små lysmaskarna. Men denna skog är bara föraningen, en skenbild, av den stora urskogen; den slutar vid bortersta randen av en sänka nedanför ett brett massiv, och på andra sidan om massivet böljar selvan, den sanna urskogen. Och dona Merceditas vet det; en gång för många år sedan klättrade hon upp till toppen av berget och såg med häpna ögon ut över landska- pet, långt förbi de stora molnen som seglade vid hennes fötter och bort till den gröna mattan som låg utsträckt i längd och bredd, kompakt, utan en glänta. Nu ligger dona Merceditas och slumrar över ett par säckar. Ett stycke därifrån går geten och nafsar i sanden, mumsar ivrigt på en liten träbit och bräker i den ljumma kvällsluften. Plötsligt fläktar hon med öronen och lyss. Kvinnan öppnar ögonen till hälften: - Vad är det, Cuera? Geten drar i repet som tjudrar henne vid pålen. Kvinnan reser sig, långsamt och med möda. På femti meters håll syns mannen av- teckna sig i silhuett mot horisonten; före honom går hans skugga i sanden. Kvinnan sätter handen som en skärm för ögonen, ser sig snabbt omkring åt alla håll och blir sedan stående orörlig, stilla. Nu är mannen helt nära, han är lång, mycket mager, mycket mörkhy- ad, håret är tätt och krulligt, och i hans ögon spelar en liten hånfull glimt. Den urblekta skjortan fladdrar över flanellbyxorna som är uppkavlade till knäna; hans ben liknar ett par smala svarta stänger. - God afton, senora Merceditas! Hans röst är sjungande och sar- kastisk. Kvinnan har bleknat. - Vad vill du? säger hon lågt. - Ni känner igen mig, hör jag? Se där, se där, det var roligt! Ni vill inte vara snäll och ge mig lite grann att äta? Och dricka? Jag är mycket törstig. - Det finns både öl och frukt därinne. - Tack, senora Merceditas. Ni är mycket vänlig. Som alltid. Ni vill inte följa med mig in? - Varför det? Kvinnan betraktar honom misstänksamt, skyggt. Hon är gammal och fet, men huden är slät, hon går barfota. Varför det? upprepar hon. Du känner ju till stället! - Åh, visst gör jag, säger mannen i hjärtlig ton. Jag vill bara inte äta ensam, det är tråkigt. Kvinnan tvekar ett ögonblick. Sedan vänder hon sig om och går bort mot huset med fötterna släpande i sanden. Då hon kommer in öppnar hon en flaska öl. - Tack så mycket, senora Merceditas, jag vill hellre ha mjölk. Men när ni nu har öppnat flaskan så ta den själv! - Det har jag ingen lust till. - Seså, senora Merceditas, var nu inte omöjlig! Drick den och skåla för mig! - Det vill jag inte. Mannens ögon blir stickande, hätska. - Är ni döv? Jag har sagt att ni ska ta den där flaskan! Skål! Kvinnan för flaskan till munnen och dricker, långsamt, i små klunkar. På den smutsiga och småhåliga disken glänser ett koppar- krus med mjölk, omgivet av en svärm surrande flugor. Mannen ja- gar bort flugorna med handen, lyfter kruset och dricker i långa drag; på hans läppar stannar en rand med grädde som han sekun- den efteråt slickar bort, ljudligt smackande. - Aah! säger han och slickar sig på nytt om munnen. Vilken god mjölk, senora Merceditas! Det är getmjölk, inte sant? Det var myck- et gott. Är det redan slut i flaskan? Öppna en ny, vetja! Skål! Kvinnan lyder utan att protestera; mannen slukar en banan och en apelsin. - Men senora Merceditas, ni ska vara lite lugnare i era rörelser! Ölet rinner över, det rinner ner på halsen, ni blöter ner er blus, man ska inte slösa så där med Guds gåvor! Öppna en flaska till och skå- la för Numa! Skål! Mannen fortsätter att säga skål tills det står fyra tomma flaskor på disken. Kvinnans ögon är blanka, stela som glas, hon rapar, spot- tar, och dimper ned på en säck med frukt. - Men store Gud, en sån kvinna! säger mannen. Ni är en riktig liten fyllkaja, senora Merceditas, ursäkta att jag säger det! - Detta som du gör med en stackars fattig gumma kommer du att ångra, Jamaiquino. Vänta bara! Hon sluddrar lite grann. - Verkligen? säger mannen torrt och likgiltigt. Men apropå, när kommer Numa? - Numa? - Men senora Merceditas, ni är förskräcklig, när ni inte vill för- stå! Hur dags kommer han? - Du är en smutsig neger, Jamaiquino. Numa kommer att döda dig! - Säg inte så, senora Merceditas, det låter så hemskt! säger man- nen gäspande. Nåja nåja, vi får nog vänta en bra stund. Säkert ända tills det blir mörkt. Ska vi ta en liten tupplur kanske, vad säger ni? Han reser sig och går ut. Går rakt mot geten, som tittar misstro- get på honom. Han släpper djuret fritt, och med repet svängande som en propeller återvänder han visslande till huset. Kvinnan finns inte där, hon är borta. Och med ett slag försvinner det lättjefulla, utmanande lugnet i hans rörelser och drag: svärande rusar han med långa språng tvärs genom lokalen och ut, rusar vidare bort mot sko- gen, åtföljd av geten som upptäcker kvinnan bakom ett snår och stannar för att slicka henne. Mannen från Jamaica skrattar när han ser de ilskna blickarna som kvinnan kastar mot geten. Han gör en liten enkel rörelse med handen, och dona Merceditas går tillbaka till huset. - Ja ni är sannerligen en förskräcklig kvinna, det är vad ni är, senora Merceditas! Vilka infall, vilka infall! Han binder henne med repet, till händer och fötter. Sedan lyfter han lätt och ledigt upp henne och lägger henne på disken, ser på henne med en ond glimt i ögonen, och börjar plötsligt kittla hen- ne under fötterna, fotsulorna är breda och skrovliga. Kvinnan vri- der och snor sig, skrattar, kiknar, men ögonen är förtvivlade. Dis- ken är smal, och när hon söker undgå kittlingarna kommer hon nära kanten och rullar tungt och handlöst till golvet. - Ack ja, en rent förskräcklig kvinna, det är lika sant som det är sagt! säger mannen. Nu låtsas hon vara avsvimmad och ligger och lurar på mig med ett öga. Ni är verkligen hopplös, senora Mercedi- tas! Geten sticker in huvudet i rummet och betraktar kvinnan oav- vänt. Hästarnas gnäggningar hörs då kvällen övergår i natt, det mörknar redan. Senora Merceditas lyfter huvudet och lyssnar med uppspär- rade ögon. - Nu kommer de, säger mannen från Jamaica och tar ett hopp framåt. Hästarna gnäggar, skrapande med hovarna, och från dörr- hålet skriker mannen ilsket: - Är ni galen, löjtnant? Är ni galen? Polisofficeren dyker fram ur en klippskreva inte långt från huset; han är liten och knubbig och klädd i ridstövlar, svetten pärlar i an- siktet, ögonen är vaksamma. -Är ni rent galen? upprepar mannen från Jamaica. Vad är det med er? -Höj inte rösten mot mig, svarting, säger löjtnanten. Vi kom just nu. Hur är läget? - Hur läget är? Och det frågar ni! Säg till ert folk att de för bort hästarna, och långt bort! Vet ni inte vad ni har för syssla? Löjtnanten blir röd i ansiktet. -Än är du inte fri, svarting! säger han. Mer respekt, om jag får be! -Göm hästarna och skär av dem tungan, om ni vill, men de får inte höras. Och vänta där ni är. Jag ska ge er en signal. Mannen från Jamaica öppnar munnen och leendet som far över ansiktet är fräckt och utmanande: Som ni ser, nu är det jag som ger order! Löjtnanten tvekar några sekunder. Säger sedan: -Jag beklagar dig djupt om han inte kommer. Han vänder sig om och befaller: Sergeant Lituma, göm hästarna! -Ska ske, löjtnant! svarar någon bakom klippblocket. Sedan hör man klappret av hovar. Till sist, tystnad. -Så där ja, så ska det låta! säger mannen från Jamaica. Mycket bra, general! Bravo, major! Lycka till, kapten! Rör er inte från stäl- let, jag varskor! Löjtnanten hötter åt honom med knytnäven och försvinner mel- lan klipporna. Mannen från Jamaica går in i huset. Kvinnans ögon lyser av hat. -Förrädare! säger hon lågt. Du har kommit med polisen! För- bannade förrädare! -Men vilket ouppfostrat språk ni för, Gud i himlen, vilket språk, senora Merceditas! Jag har inte kommit med polisen, jag kom en- sam. Jag träffade löjtnanten här, jag är ledsen, men så är det. Det såg ni ju själv? - Numa kommer inte, säger kvinnan. Och polisen tar dig med tillbaka till fängelset. Och när du slipper ut kommer Numa att döda dig. - Ni har mycket onda aningar, senora Merceditas, det måste man säga. Mycket onda saker jag har att vänta mig, uschiamej! - Förrädare! upprepar kvinnan. Hon har lyckats sätta sig upp, stel som en planka. Tror du att Numa är dum? - Dum? Numa? Absolut inte! Han är klok som en papegoja. Men förtvivla inte, senora Merceditas. Han kommer nog! - Han kommer icke. Icke. Han är inte som du, han har vänner. De varskor honom om att polisen är här. - Tror ni? Det tror inte jag, de får inte tid till det. Polisen har kommit hit från andra hållet, från bergen. Jag kom hit över sanden, och ensam. Och i alla byar frågade jag: "Senora Merceditas, är hon fortfarande kvar i värdshuset? Jag har nyss kommit ut från fängelset och ska dit och vrida nacken av henne." Det är säkert mer än tjugo personer som har sprungit och berättat detta för Numa. Och ni tror ändå att han inte kommer? Men store Gud, så blek ni blev helt plötsligt, senora Merceditas! - Om det händer Numa något kommer du att ångra det hela li- vet, Jamaiquino! stammar kvinnan hätskt. Mannen rycker på axlarna, tänder en cigarrett och börjar vissla. Han går bort till disken, tar oljelampan och tänder den, hänger den sen i en av stolparna i dörrhålet. - Det håller på att mörkna, säger han. Kom hit, senora Mercedi- tas! Jag vill att Numa ska se er sitta här utanför och vänta på ho- nom. Men ojojoj då, det är sant! Ni kan ju inte röra er! Kära hjär- tanes, vad jag är glömsk! Han böjer sig ned, lyfter henne och bär ut henne genom dörr- hålet, släpper ned henne i sanden strax utanför. - Varför gör du detta, Jamaiquino? Dona Merceditas talar nu mycket tyst och svagt. - Varför? säger mannen från Jamaica. Ni vet inte hur det är i fängelset, senora Merceditas, förmodar jag? Där går dag efter dag och man har ingenting att göra. Man blir uttråkad, jag försäkrar er. Och man svälter; man är hungrig jämt. Men hallå där, senora Mer- ceditas, jag har glömt en liten detalj: ha inte munnen öppen, det går inte an att skrika när Numa kommer. Och dessutom kan ni svälja en fluga. Han skrattar. Ser sig omkring i lokalen och hittar en trasa i ett hörn. Med den binder han för munnen och halva ansiktet på dona Merceditas. Sedan tittar han länge på henne med ett roat leende. - Jag måste säga att ni ser väldigt komisk ut så där, senora Mer- ceditas. Jag vet inte vad ni liknar för något. I mörkret inne i utskänkningsrummet hukar sig mannen från Ja- maica ned över disken, blixtsnabbt som en orm, och utan buller. Sedan står han stilla, framåtlutad, med armarna på träskivan, och i ljusskenet ett par meter ifrån honom sitter kvinnan, stel och orör- lig, vädrande i luften med framsträckt huvud. Hon har också hört det. Det kom från vänster, det var bara ett lätt ljud men det var tyd- ligt, och det överröstade syrsorna. Och nu hörs det på nytt, och längre: grenar som bryts och knastrar inne i skogen, det är något som närmar sig huset. "Han är inte ensam, de är flera", viskar man- nen från Jamaica för sig själv och sticker handen i fickan, tar upp visselpipan och sätter den till läpparna. Väntar, utan att röra sig. Kvinnan visar tecken till oro, och mannen svär och förbannar mel- lan tänderna; han ser hur hon försöker vrida och vända sig och hen- nes huvud svänger som en pendel, hon tänker lösgöra sig från bin- deln. Men ljudet har upphört. "Han är redan ute ur skogen, nu är han på sanden där han inte hörs..." Kvinnan därutanför har huvu- det vänt mot vänster och hennes ögon håller på att tränga ut ur sina hålor, som på en dräpt ödla. "Hon har sett dom", mumlar mannen i mörkret. Han sätter tungspetsen mot visselpipan, metallen är kall som is. Dona Merceditas huvud rör sig oavbrutet från ena sidan till den andra, och hon gnyr av ångest. Nu hörs ett bräkande från ge- ten, och mannen från Jamaica hukar sig, kryper ihop. Sekunden ef- teråt ser han en skugga som med ett språng är framme hos kvinnan, och en naken arm sträcks ut mot hennes bindel. Mannen i rummet blåser av alla krafter i pipan och kastar sig med ett hopp över den nyanlände därutanför. Signalen skär genom tystnaden som en våd- eld genom mörkret, men ljudet försvinner snabbt bland alla eder och förbannelser och springande steg som plötsligt hörs från alla kanter, höger och vänster. Båda männen har i livtaget fallit över kvinnan. Allt går mycket snabbt: när mannen från Jamaica reser sig är löjtnanten framme och tar med ena handen ett järnhårt grepp om Numas hår, och med den andra håller han revolvern mot hans tinningar. Fyra poliser med gevär omger honom. - Spring! ropar mannen från Jamaica till poliserna. De andra är i skogen! Fort! De smiter! Fort! - Stilla! säger löjtnanten; han tar inte ögonen från Numa som sneglar på revolvern vid sin tinning, för övrigt lugn, med armarna hängande utmed sidorna. - Sergeant Lituma, bind honom! Lituma lägger sitt gevär på marken och löser repet som han har hängande vid bältet. Han binder Numas fötter och knäpper sedan järnklovarna kring hans handleder. Geten har kommit fram, hon vädrar på Numas fötter och börjar sedan slicka dem, mjukt och sak- ta. - Hästarna, sergeant Lituma! Löjtnanten sticker revolvern i bältet, böjer sig över kvinnan och gör henne fri från bindeln och repet. Hon reser sig upp och jagar bort geten med ett slag över ryggen, sedan går hon fram till Numa och stryker honom tigande över pannan. - Vad har de gjort med dig? frågar Numa. - Ingenting. Vill du röka? - Löjtnant, säger mannen från Jamaica. Har ni inte märkt att de andra finns i skogen, bara några meter härifrån? Har ni inte hört dom? De är säkert minst tre fyra stycken, varför ger ni inte order om att gripa dom? Vad väntar ni på? - Tyst, svarting! säger löjtnanten utan att se på honom. Han hål- ler just på att tända cigarretten som kvinnan har stuckit i munnen på Numa, som nu drar långa bloss och stöter ut röken genom nä- san. Jag har kommit för att gripa den här. Ingen annan. - Nåja, värst för er själv om ni inte vet vad ni har att göra! Jag har gjort mitt. Jag är fri. - Javisst, du är fri, svarar löjtnanten. - Hästarna, löjtnant! säger Lituma, som kommit ledande med fem hästar vid tyglarna. - Sätt upp honom på er häst, Lituma, han får rida med er, säger löjtnanten. Sergeanten och en konstapel till hjälps åt att bära Numa, och ef- ter att ha löst repet från hans fötter sätter de upp honom på hästen; sedan sätter sig sergeanten upp bakom honom. Löjtnanten går fram till hästarna och griper tyglarna till sin egen. - Men hör nu, löjtnant, vem ska jag sitta upp hos? - Du? säger löjtnanten med ena foten i stigbygeln. Du? - Ja vem annars, om inte jag? svarar mannen från Jamaica. - Du är fri; du behöver inte komma med oss, du kan gå vart du vill! Lituma och de andra konstaplarna skrattar från hästryggarna. - Vad är det där för skoj? utropar mannen från Jamaica. Han skälver på rösten: Men löjtnant, ni tänker väl inte lämna mig här, det menar ni väl inte? Ni hör ju hur de smyger därinne i skogen! Jag har skött mig bra. Jag har utfört det jag lovat. Ni kan inte lämna mig så här! - Om vi ger oss av nu genast, sergeant Lituma, så kommer vi fram till Piura i dagningen, säger löjtnanten. Så här på natten är det bäst att ta sig fram på sanden, hästarna blir inte så trötta då. - Men löjtnant! skriker mannen från Jamaica och tar tag i tyg- larna på officerens häst och skakar dem ursinnigt. Ni kan inte läm- na mig här! Ni kan inte göra någonting så djävulskt! Löjtnanten tar ena foten ur stigbygeln och knuffar undan man- nen, långt ifrån sig. - Vi måste rida i galopp ibland; tror ni det blir regn, sergeant Li- tuma? - Det tror jag inte, löjtnant. Himlen är klar. - Ni kan inte ge er av utan mig, ni kan inte..., kvider mannen från Jamaica, förtvivlad. Senora Merceditas börjar skratta, gapskratta, med händerna för magen. - Seså, nu rider vi, säger löjtnanten. - Löjtnant! skriker mannen från Jamaica. Löjtnant! Jag ber er! Hästarna avlägsnar sig, takten är långsam. Mannen tittar efter dem, förstummad, förstenad. Senora Merceditas skrattar ännu, ett våldsamt, dånande skratt. Med ens tystnar hon och sätter händerna till munnen som en lur: - Numa! Numa! Jag kommer till dig om söndagarna och har med mig frukt! Sedan skrattar hon på nytt sitt stora dånande skratt. Från skogen hörs ljudet av grenar och torra löv som trampas sönder. Ur Valparna, 1978 Översättning Annika Ernstson
|
||
|
|