Om filosoferna

Det finns de som menar att det vore bäst att hänföra Augustinus till
den grekiska filosofins historia. Han föddes 354 e.Kr. och dog 430,
han är delvis samtida med Proklos och avsevärt tidigare än de ny-
platonska filosofer som försökte arbeta vidare när kejsar Justinianus
stängde de filosofiska skolorna i kejsardömet 529. Dessutom kom Au-
gustinus' omvändelse från manikeismen till ortodox kristendom till
stor del från läsning av nyplatonska arbeten i kristen form. Man kan
faktiskt finna mycket nyplatonism i Augustinus' filosofi.

Å andra sidan är andan i Augustinus' skrifter starkt kristen och det är inte
ovanligt att i dem finna samma blandning som man möter i hans Confessiones
(Bekännelser), där en diskussion av tiden och dess relation till evig-
beten kommer mitt i ett åkallande och prisande av Gud. Det finns
också ett otal referenser till Bibeln och till religiöst tänkande i allmän-
bet. Inget av detta är, menar jag, riktigt i den grekiska filosofins anda.

Augustinus föddes 354 i Tagaste i nordafrika. Hans moder, Moni-
1ia, var kristen, men till en början fann han den tron otillfredsställ-
ande. Han blev professor i retorik i Karthago även om han hävdar i
lina Bekännelser (skrivna vid ungefär fyrtiofyra års ålder) att han för
första gången blev intresserad av filosofi redan när han var arton och
läste Ciceros Hortensius (nu förlorad).

Till sin kristna mors förtvivlan gick han in i den manikeiska sekten, men efterhand förlorade han sina illusioner om den. Han upprätthöll befattningar i retorik i Rom och Milano, där han åhörde Ambrosius som var biskop där. Detta, kombinerat med läsning av nyplatonska arbeten, ledde till att han blev omvänd till kristendomen och gick in i kyrkan.

När han återvände til Nordafrika grundade han ett slags samhälle tillsammans
med vänner. På väg dit dog hans mor i Ostia och i Bekännelser beskriver har
en mystisk upplevelse av enhet med Gud som de båda hade där kort
innan hon dog. I Afrika vigdes han in i det apostoliska prästämbetet och efter-
trädde Valerius som biskop av Hippo, där han dog 430 när vandalerna just skulle belägra staden.

Augustinus har ibland betraktats som en föregångare till Descarte:
på grund av sin användning av satsen 'si fallor, sum' ('om jag felar
existerar jag'). Men motivationen bakom är helt annorlunda. Det är
förvisso sant att satsen utgör ett avgörande steg i vederläggningen av
skepticismen, de grekiska skeptikernas skepticism. Augustinus säger
att vi inte kan betvivla saker i allmänhet eller förutsätta att de är falska
utan att acceptera vår egen existens. Det är emellertid inte avsett aU
leda oss, som Descartes' parallella 'cogito, ergo sum' (jag tänker, allW
är jag till), till ett försvar för kunskap om och existens av en värld
utanför oss själva. (Det har faktiskt hävdats med viss rimlighet ati
begreppet 'yttervärld' inte fanns tillgängligt för Augustinus eftersom
distinktionen inre-yttre bygger på en radikalare skepticism om oss
själva än den som hade diskuterats vid denna tid.)

Enligt Augustinus' sätt att se är själen förmer än kroppen så att inte ens i perceptionen är det i strikt mening så att kroppen påverkar själen. Själen bildar
sina egna intryck som gensvar på vad som händer med kroppen och
de ting som påverkar den och fäller sina egna omdömen på dessa
grunder. (Det finns liknande åsikter hos Plotinos.) Perception inne-
fattar därför en aktivitet hos själen och är i den meningen en funktion
av viljan. Det jag' vars existens garanteras av `si fallor, sum' ska iden-
tifieras med den själ som uppfattas på detta sätt.

Men samtidigt tvivlade Augustinus inte på att vi uppfattar en värld
av objekt som är oberoende av oss själva. Hur detta är möjligt, givet
teorin att perception strängt taget är ett verk av själen, är en av de
dunkla punkterna hos Augustinus, trots hans försök, bland annat i
De musica, att göra den motsägelsefri. Augustinus var i realiteten mer
intresserad av andra sidor av själens aktivitet, i synnerhet av sådana
tankar som det är omöjligt att betvivla - tankar som innehåller nöd-
vändiga sanningar av den typ som finns i logiken och matematiken.
Ty dessa'eviga sanningar' uppfattade han som tecken på upplysning
genom Gud och existensen av 'eviga sanningar' betraktade han där-
för som en klar indikation på Guds existens. Han betraktade rentav
de platonska och nyplatonska ideerna som tankar i Guds medvet-
ande. Eftersom sådana begrepp ingår i omdömen i allmänhet, även
omdömen om den värld vi uppfattar genom sinnena, så är den slut-
sats som Augustinus drar att all vår kunskap mer eller mindre är ett
resultat av upplysning genom Gud. Detta är nog det centrala draget
i hans filosofi. Detta gör honom också till en av kristendomens främsta
tänkare genom tiderna.

I en viss mening placerar emellertid denna beskrivning all slags
kunskap på samma nivå. Trots den aktiva roll som tilldelas själen, till
skillnad från kroppen, så uppfattas objekten för själens kunskap i
samtliga fall som oberoende av denna själ. Därför, säger Augustinus,
liksom det vi alla uppfattar med sinnena inte bara är en egenskap
hos våra sinnesorgan utan något allmänt och oberoende av var och
en av oss, så gäller för andra former av kunskap, inklusive kunskap
om'eviga sanningar', att det vi vet måste vara oberoende av oss själva.
1'å ett sätt vet vi allting genom Gud, om än bara i den meningen att
Gud är källan till den upplysning som kunskapen beror på. Men
egentligen är upplysningen mer än så. Ty den är också källan till
tingen själva; alla ting beror på det gudomliga medvetandet i den
meningen att de utgör ett förkroppsligande av gudomlig kunskap.
Människosläktets må1 är att bli ett med Gud, och Augustinus tror att
den lycka eller välsignelse som också är filosofins mål ligger i detta.
Ur kunskapens synpunkt är att vara ett med Gud att ens kunskap är
ett med den gudomliga kunskap som är dess källa. Detta är Guds
relation till världen som dess skapare.

Men just denna tanke skapar ett problem. Augustinus trodde på
en skapelse ur intet. Men det gudsbegrepp som vi just har undersökt
ligger mycket närmare den nyplatonska uppfattningen av det Ena
som en källa till allting genom emanation. I Plotinos' teori om förhå11-
andet mellan tid och evighet kommer tiden in i bilden först i och med
Själen och därmed livet; Intellektets och idéernas värld motsvarar
evigheten. För Augustinus existerar Gud i evighet. Hur kan vi då ha
en skapelselära? Augustinus' svar är plotinskt med ett undantag. Han
ger det i ett berömt parti av bok IX av Bekännelser. Med adress till
Gud frågar han 'vad är tid?' och tilllägger att han utmärkt väl vet det
tills någon frågar honom (en situation som hela skockar av filosofer
har befunnit sig i). Problemet uppstår genom begreppen nutid, dåtid
och framtid, där särskilt nutiden ställer till problem genom vår be-
nägenhet att uppfatta den som en knivsegg mellan dåtiden och fram-
tiden, trots att dåtiden och framtiden i en mening inte existerar. Å
andra sidan har vi inte tid eller temporala förlopp om vi inte har
dessa begrepp; då har vi bara evighet.

Augustinus' lösning är att tolka tidens natur som medvetandet om
tidens förlopp och därmed förlägga den till den individuella själen.
Det finns ingen tid som passerar eller flyter förbi annat än i individu-
ella förväntningar, minnen eller allmän medvetenhet om tidens flykt.
Tiden är så att säga ett subjektivt fenomen. När man därför säger att
Gud i begynnelsen skapade världen ur intet, så talar man bara ur
den individuella människans synvinkel. I realiteten existerar Gud i
tidlös evighet. Frågan om vad han gjorde före skapelsen och liknande
frågor uppstår därför inte. Den nyplatonska läran om världen som
emanerande från ett tidlöst eller evigt Ena passas därför ihop med,
eller förefaller passas ihop med, en kristen lära om skapelse ex nihilo
genom antagandet att de tidsmässiga aspekterna hos den senare
berättelsen bara är en produkt av vårt individuellt mänskliga synsätt.

Det uppstår ytterligare problem genom denna tes. Guds skapelse
är absolut, även om den inte i strikt mening är temporal. Hur kan
det då ske utveckling i världen? Hur kan ens den följd av händelser
som förutsätts i Bibelns skapelseberättelse, enligt vilken saker hände
under på varandra följande dagar, ha ägt rum? För att förklara detta
tillgrep Augustinus en lära om 'befruktande skäl' (eller orsaker), ett
begrepp som har vissa likheter med stoikernas befruktande princi-
per. Världen är skapad sådan att den innehåller frön som leder till
framtida utveckling när förhållandena är de rätta.

Detta förefaller innebära en deterministisk syn. Icke desto mindre ansåg Augustinus att människor har fri vilja. Människan är skapad för att uppnå lycka
genom att skåda och identifiera sig med Gud. Människor har olika
ingivelser som Augustinus kallar 'kärlek' (och som han ibland liknar
vid tyngd), men dessa är komplexa, och vad människor gör bestäms
inte av deras natur som fallet är för rent fysiska föremål. Människorna
kan därför (om nu 'därför' är rätt ord) välja att inte söka Gud och
därmed inte uppnå sann lycka. Som hos nyplatonisterna är det onda
blott en avsaknad av det goda, ett misslyckande att uppnå sådant gott
som människor faktiskt skulle kunna uppnå. Inget av detta är särskilt
tillfredsställande ur teoretisk synpunkt och klumpigheten uppstår
genom det ofullgångna försöket att passa ihop kristna principer med
en lära som kommer från nyplatonismen.

Det finns en liknande klumpighet i Augustinus' syn på staten och
samhället. Under större delen av sitt liv var han benägen att acceptera
att samhället sådant det var organiserat i det romerska imperiet bara
var en sida av mänskligt liv. Staten existerar bara för att främja indi-
videns välgång genom att upprätthålla social ordning, eftersom in-
dividens primära mål är något som berör alla människors själar och Gud.

Västgoternas plundring av Rom 410 fick Augustinus att ompröva sam-
hällets roll. De civitate Dei (Gudsstaden), skriven mot slutet av hans liv,
framställer en skarpare uppdelning av vad han kallar de himmelska
och jordiska städerna, Guds stad och Babylons stad. De utgör ex-
tremfall, den förra avsedd för dem som genom fritt val når salighet hos Gud
och den senare för dem som genom fritt val väljer motsatsen. Ingendera är i verk-
ligheten staten eller samhället som det verkligen är, och i Gudsstaden
ser Augustinus en vision av något som inte föreligger på jorden. Det
som faktiskt finns är ett slags kompromiss mellan de två städerna som
är till för att upprätthålla ordning och materiell välfärd. Augustinus'
syn på samhället och politiska organisationer är alltså en minimisyn,
och idealet med en Gudsstad innebar ett slags åtskillnad mellan kyrka
och stat som inte existerade och inte kunde existera under de förhå1-
landen som rådde i det romerska imperiet på hans tid.

[Efter D.W. Hamlyn: Filosofins historia]