Om filosoferna

Wilhelm av Ockham (cirka 1285-1349) fullföljde många av de ten-
denser som var uppenbara hos Duns Scotus, men hade också invänd-
ningar i vissa avseenden, särskilt beträffande realismen och idén om
den formella distinktionen. Ockham betraktas ofta som en av de stora
företrädarna för nominalismen, och på sitt sätt var han också det.
Men det är omöjligt att bedöma detta utan att ta hänsyn till hans
bidrag till logiken. I själva verket är logik och meningsteori centrala
för Ockhams filosofi i en helt annan utsträckning än för någon annan
av dem som nämnts i detta kapitel. Ett av hans viktigaste verk är
Summa logicae, vars första del ägnas åt teorin för termer i en tradition som går tillbaka till Abelard, men som hade utvecklats på 1200-t
av sådana logiker som Vilhelm av Sherwood (eller Shyreswood)
Peter av Spanien. I den andra delen fortsätter Ockham med att
handla syllogismerna och teorin för konsekvenser -en form av logik
för satser och slutledningar mellan satser som går tillbaka till stoit
erna och som också bedrevs av Walter Burleigh, en franciskansk medbroder
till Ockham. Men dessa problem är inte av så stort allmänt filosofiskt
intresse, hur viktiga de än är för logikens historia.

Vilhelm av Ockham föddes i Surrey, gick in i franciskanorden och
studerade i Oxford. Han var väl insatt i Duns Scotus' åsikter, men
det är osannolikt att han faktiskt hade honom som lärare. Hans före-
läsningar om Lombardus' Sententiarum ådrog honom anklagelser för
kätteri från universitetets kansler, och han blev beordrad att inställa
sig i Avignon 1324 för att försvara sig mot anklagelserna innan han
fick sitt lärartillstånd. Han fick stanna i Avignon i fyra år innan en
kommission förklarade några av hans artiklar kätterska, även om
detta inte tycks ha föranlett några åtgärder. Han var filosofiskt aktiv
under denna period, men tog 1327 ställning för Mikael av Cesena.
fianciskanordens general, mot påven i Avignon i frågan om apos-
tolisk fattigdom. 1328 flydde Cesena och Ockham jämte två andra
från Avignon och sökte beskydd hos kejsar Ludvig av Bayern, som
hade installerat en motpåve i Rom och nu flyttade till Ma nchen. Ock-
ham följde med och blev bannlyst av påven i Avignon; i Munchen
skrev han ett antal pamfletter om påvlig makt och argumenterade
för politisk representation även inom kyrkan. Kejsaren bytte sida och
övergav Cesena och Ockham, och den senare tycks ha sökt någon
form av försoning med den dåvarande påven och sin orden. Han
förmodas ha dött i digerdöden 1349.

Ockham är naturligtvis känd som upphovsmannen till 'Ockhams
rakkniv' eller sparsamhetsprincipen, och även om det inte är säkert
om han faktiskt använde just de ord som den brukar återges med
('storheter ska inte mångfaldigas mer än nödvändigt'), så sade han
förvisso något mycket likt. Det är också klart att han ansåg att allt som
existerar är partikulärt, för att använda ett ord som Locke senare
använde. För att förstå hur han kunde hävda detta och ändå betrakta
allmänna termer som meningsfulla är det nödvändigt att säga något
om hans termlogik och om den kunskapsteori som beskriver hur
allmänna termer ska förstås. Termer, som de förekommer i språket,
är tecken som utgör det språkliga uttrycket för medvetandetillstånd
(intentiones), som i sin tur är naturliga tecken på det de betecknar.

För att detta ska fungera för vanliga namn måste Ockham förutsätta
enslags kunskap som innebär att man direkt fattar de ting som namn
.apekar. Därför lägger Ockham, precis som Duns Scotus, fram en
teori om intuitiv kunskap om individer och gör en distinktion mellan
denna och abstraktiv kunskap. Teorin läggs fram i Kommentarer till
sententiarum och Quodlibeta, två viktiga arbeten som kan jämställas
med Summa logicae.

Intuitiv kunskap är en form av uppfattning av ett objekt som fak-
:iskt föreligger, som är sådan att kunskapen om det är uppenbar;
abstraktiv kunskap är en uppfattning av ett objekt som är oberoende
äv villkoren för dess existens. Det är viktigt att de båda typerna av
kunskap kan gälla samma objekt; skillnaden är helt och hållet en frå-
ga om omständigheterna vid eller villkoren för uppfattningen. Ob-
jekten kan vara av vilket slag som helst. En intuition är fullkomlig
när den utgörs av en omedelbar erfarenhet och ofullkomlig om den
även innehåller tidigare erfarenheter. Det finns därför ingen anled-
ning, som hos Duns Scotus, till att intuitioner av ting i detta livet
måste vara förvirrade på grund av vår oförmåga att uppfatta tingets
haecceitet. All abstraktiv kunskap är härledd från intuitiv kunskap,
precis som Hume långt senare hävdade att alla ideer är härledda från
motsvarande intryck. Det beror på att man utvecklar en förvärvad
förmåga eller habitus för att uppfatta objektet.

Till en början tycks Ockham ha antagit att den abstraktiva kun-
skapen enbart kan gälla enskilda ting, precis som intuitionen, men i
Quodlibeta säger han att oavsett vad som har gett upphov till en viss
abstrakt kunskap, så kan man inte utesluta andra ting som dess ob-
jekt, om de skulle ge upphov till exakt samma kunskap. Steget från
intuitiv till abstraktiv kunskap är alltså ett steg från en direkt upp-
fattning av ett enskilt objekt (ett slags bekantskap med det) till inne-
havet av ett begrepp. Men detta begrepp utgörs bara av själva akten
att förstå de ting som det är begrepp för. Dessa ting kan likna varand-
ra, men har inte bokstavligen något gemensamt; Ockham säger att
de helt enkelt liknar varandra genom vad de är i sig själva. Objektet
till ett begrepp, det som begreppet är ett naturligt tecken på, är helt
enkelt de individer som faller under begreppet. Dessa utgör dess sig-
nifikation.

När det gäller språkliga termer måste man först skilja mellan kate-
gorematiska och synkategorematiska termer. De senare motsvarar
rent logiska termer, vars roll just är att binda samman kategorema-
tiska termer, och dessa i sin tur betecknar ting i någon av kategori-erna och kan fungera som subjekt eller predikat. Kategorematiska
termer kan uppdelas i sådana som är i första respektive andra inten-
tionen. Termer i första intentionen är sådana som är tecken för icke-
språkliga enheter, och termer i andra intentionen är sådana som är
tecken för andra språkliga tecken eller för de begrepp som utgör
motsvarande naturliga tecken. En term som 'allmänbegrepp' är i
denna mening en term i andra intentionen, och enligt Ockhams åsikt
begår de som tror på realistiska teorier om universalia felet att inte
inse detta. Bland termer i första intentionen finns också en distink-
tion mellan dem som är absoluta respektive konnotativa. Absoluta
termer signifierar alltid samma sak, medan konnotativa termer eller
namn signifierar en sak primärt och en annan sekundärt.

Ockhams förklaring av detta i Summa logi.~ae är inte särskilt klar.
Ett exempel på en konnotativ term är ordet 'liknande'. När man
säger att något liknar något annat så refererar man ju till detta andra
som därför signifieras sekundärt av termen, medan det förstnämnda
signifieras primärt. Men Ockham menar att de konnotativa termerna
omfattar mycket mer än enkla relationsuttryck -varje term som bara
kan förstås med hänvisning till något annat är konnotativ. Enligt den
'platonistiska' åsikten, som Ockham är motståndare till, måste i själva
verket varje predikatterm (som till exempel 'vis') uppfattas som kon-
notativ, ty även om den tillämpas på subjektet (till exempel Sokrates),
så gör den en dold referens till en abstrakt storhet, nämligen vis-
heten.

Detta är emellertid just den åsikt som Vilhelm av Ockham vill be-
kämpa. Han menar att en predikatterm som 'vis' helt enkelt signi-
fierar de föremål som den gäller för, och när vi säger till exempel
Sokrates är vis' så signifierar subjektet och predikatet samma sak.
När vi diskuterar utsagor har vi emellertid strängt taget förflyttat oss
till ett annat område än ren signifikation; vi har tagit steget över till
vad Ockham kallar 'supposition'. Detta är, säger han, att 'på något
sätt ta något annats plats'; termen i utsagan intar platsen för det den
'supponerar' för. Men supposition är en egenskap hos termen bara
när den används i ett omdöme. Vanligtvis supponerar termen för
det den signifierar, men det är också möjligt för en term att användas
icke-signifikativt, till exempel när den används om sig själv, när vi
talar om ordet snarare än vad det betecknar, eller när vi talar om
begreppet som uttrycks av ordet.

De båda senare fallen av supposition kallas materiell respektive
enkel supposition, medan det första kallas personlig supposition. Om

denna säger Ockham att en term aldrig supponerar för ett ting i ett
omdöme om det inte sanningsenligt kan prediceras om detta ting.
Om vi alltså sanningsenligt predicerar 'vis' om Sokrates, så suppo-
nerar termen 'vis' för Sokrates, det vill säga intar Sokrates' plats. Det
följer att läran om supposition (som har andra komplikationer som
vi inte ska gå in på) i viss mening förutsätter begreppet predicering
och en uppfattning om omdömets funktion. Om vi alltså får veta att
en viss predikatterm supponerar för det som finns där som subjekt,
så får vi inte bara veta något om predikattermens signifikation -dess
relation till det den utpekar - utan också om dess logiska roll i den
givna omdömeskontexten. Denna logiska roll hindrar att predikat-
termen tas för ett namn på en abstrakt storhet.

Vad gäller då om abstrakta termer som'mod' eller 'vithet'? Ock-
hams redogörelse för dessa är komplicerad och jag kan inte gå in på
detaljer. Abstrakta termer förefaller vara absoluta termer, vilket Ock-
ham också medger för termer som 'vithet', som betecknar sinnes-
kvaliteter hos ting eller substanser. Men termer från andra kategorier
vill han i stället förklara genom att visa att det man utsäger genom
att använda en sådan abstrakt term likaväl kan utsägas genom andra
språkliga konstruktioner som inte har någon synbarlig referens till
abstrakta storheter. Detta är en reduktionistisk förklaring genom att
den reducerar vad som verkar vara tal om en sak till tal om en annan.
Det är avgörande för Ockham att det går att finna en sådan förklar-
ing, för annars skulle referens till ting också innebära referens till
abstrakta men verkliga storheter, dvs. till universalia, utom när det
gäller referens till sinneskvaliteter, som kan tolkas som referens till
de substanser som har kvaliteterna genom att termerna supponerar
för dem. Ockham menar att det i själva verket bara existerar substan-
ser och deras sinneskvaliteter och att ingenting i språket eller vårt
tänkande, som är hänvisat till naturliga tecken, egentligen tyder på
något annat.

Det är ganska lätt att förstå att en sådan extrem,'empiristisk', åsikt
kunde uppfattas som anstötlig och rentav kättersk av företrädare för
vissa religiösa riktningar. Ockham var extremt kritisk mot de tradi-
tionella bevisen för Guds existens. Förutsättningarna för bevisning -
att premisserna ska vara nödvändigt sanna -innebär att bevisningens
användbarhet är starkt begränsad. Ockham ansåg att sådana premis-
ser hade att göra med vad som följer av vad, eller, som hos Duns
Scotus, med vad som är möjligt. Inga sådana påståenden räcker för
att bevisa Guds existens, vare sig de är uppenbara i sig själva (pågrund av signifikationen hos deras termer) eller genom erfarenhet-
en. Distinktionen mellan vad som är uppenbart i sig och uppenbart
genom erfarenhet ger föraningar om den positivistiska distinktionen
mellan vad som är analytiskt nödvändigt och vad som bara är a pos-
teriori.

Vetenskap kan bedrivas på grund av den möjlighet till generalis-
ering som ligger i steget från intuitiv till abstraktiv kunskap, men gil-
tigheten hos detta steg beror på antagandet att det finns ett normalt
förlopp hos naturen. Å andra sidan baseras kunskap om vad som
orsakar vad bara på observationer av sammanträffanden eller regel-
bundna följder av händelser. Antagandet att naturen har ett normalt
förlopp, som ju liknar en tro på naturens likformighet, är för Ock-
ham bara ett antagande, även om han i likhet med Hume inte tviv-
lade på dess sanning. Å andra sidan betraktade han ändamålsorsaker
som föga mer än metaforer. Det är uppenbart hur allt detta begrän-
sar möjligheten av till och med a posteriori-argument för Guds exis-
tens, inklusive de skotistiska som baseras på kausalitet, ty det förblir
bara ett antagande att kausalitetsresonemang kan tillämpas på annat
än det observerbara. Inget av detta innebär att han ansåg att det sak-
nades goda skäl att tro på Gud, bara att de resonemang som stöder
tron ytterst måste vila på tro.

Ockhams syn på själens natur och odödlighet vilar på liknande
överväganden. Han menade att det inte fanns några filosofiska skäl
att tro på en rationell själ som kunde skiljas från kroppen, och sade
att han inte brydde sig om vad Aristoteles ansåg om saken och att
Aristoteles i alla händelser uttryckte sig obestämt. Än en gång blir
odödligheten en fråga om tro. Vad beträffar själens natur lutade han
åt den franciskanska läran om en mångfald av former som svarade
mot olika förmågor och han tillbakavisade den skotistiska läran om
en formell distinktion, både på grund av dess realistiska bas och efter-
som han ansåg att ett identiskt ting som formellt har en objektiv skill-
nad inom sig var ett brott mot iden om strikt identitet. Argumentet
motsvarar i vissa avseenden det som Leibniz använde när han häv-
dade att om två ting är identiska, så kan det inte finnas något som är
sant om det ena och inte om det andra. Icke desto mindre accep-
terade Ockham en viss form av enhet hos jaget som en fråga om tro,
samtidigt som han hävdade att allt vi kan veta om saken genom er-
farenheten är att vi faktiskt har tankar och vilja. Han bekräftar läran
om viljans överhöghet och lägger stor vikt vid att både vår egen och
Guds vilja är fullständigt fria.

Gud skulle kunna befalla oss att hata honom och vi skulle ha en
skyldighet att lyda, fast att vi genom att göra det i själva verket skulle
visa vår kärlek till honom. Även om detta är en paradox, anser Ock-
ham inte att den leder till logisk motsägelse. Men vår egen moraliska
förtjänst ligger helt i att vi utövar vår egen vilja på ett gott sätt. Det
goda ligger helt i en god vilja, som Kant skulle säga senare. Ockhams
etik spelar emellertid mycket liten roll i hans filosofi. Han var främst
intresserad av logik, även om hans betonande av den intuitiva kun-
skapen om enskilda föremål är av grundläggande betydelse genom
det motstånd mot den förhärskande thomismen som den innebar.

På 1300-talet fanns det fler ockhamister och andra filosofer med
andra övertygelser. Den allmänt empiristiska attityd som Ockham
och i viss utsträckning Duns Scotus visade återspeglades också i ett
tidigt intresse för frågor som är i genuin mening vetenskapliga, till
exempel hos Robert Grosseteste (cirka 1175-1253) och Roger Bacon
(1200-talet). Den period som följde på Ockham innebar många fort-
satta framsteg inom vetenskaperna liksom - och här har somliga sett
ett samband - en platonistisk nyblomstring. Men filosofin som sådan
nådde inte motsvarande höjder. Vad än renässansen innebar för an-
dra områden av mänsklig strävan, så var den inget högvattensmärke
för filosofin. Därför är faktiskt Ockham den sista toppen i den medel-
tida filosofin. När filosofin dyker upp igen i stor skala är det i en mer
sekulariserad form. Duns Scotus och Ockham lämnade den realistiska kristendomen och förberedde den avvikelse av stora mått som ägde rum i reformationen på 1400-talet.

[Efter D.W. Hamlyn: Filosofins historia]