empirism
(av grekiskans empeiria, erfarenhet), kunskapsteoretisk huvudriktning som till skillnad från rationalismen hävdar att all kunskap om verkligheten härstammar från sinneserfarenheten. 

Den klassiska versionen av empirismen kommer från en rad brittiska filosofer, först och främst Locke, Berkeley, Hume och J. S. Mill. Kärnan är två teser som båda motsäger rationalismen: 

1. Alla begrepp är härledda ur sinneserfarenheten. Ett uttryck är meningsfullt endast om språkets regler antingen direkt eller indirekt (via andra uttryck) förbinder det med något i erfarenheten.  Denna tes kallas begreppsempirism. Den utesluter existensen av medfödda idéer och den utesluter aprioriska begrepp, alltså sådana begrepp som finns i medvetandet och/eller språket oberoende av erfarenheten. Begreppsempirismen försöker visa att alla begrepp antingen kan analyseras i mer enkla begrepp som är härledda ur erfarenheten, eller helt enkelt är innehållslösa. 

2. Den andra tesen som kallas för kunskapsempirism, hävdar att varje påstående som uttrycker en kunskap om faktiska förhållanden är grundad i sinneserfarenheten. Antingen är påståendet själv en beskrivning av något i erfarenheten, eller så har det logiska relationer till sådana beskrivningar. 

I det sista fallet finns det två möjligheter, nämligen antingen att utsagan följer logiskt av erfarenhetsbeskrivningen, eller att den logiskt medför erfarenhetsbeskrivningar. Påståendets "sanning" innebär att det induktivt anger en viss sannolikhet eller säkerhet. 

Enligt empirismen är det så här: Vår kunskap om verkligheten sammanfaller med vår empiriska kunskap som vi erhåller genom iakttagelser, minne och induktiv slutledning. De två första kunskapsvägarna anger kunskapens givna grundval, och den tredje tillåter överskridande av den, då den berättigar till uttalanden om vad som en gång var, kommer att vara, eller alltid är fallet. Empirismen avvisar metafysiska spekulationer som i bästa fall fruktlösa, i värsta fall meningslösa, och uppvärderar i stället de experimentella vetenskaperna. 

Den klassiska empirismens historiska tillkomst är också nära knuten till naturvetenskapen. Den klassiska empirismen tänker sig erfarenheten subjektivistiskt, dvs. som den enskilda människans uppfattning av sina egna privata upplevelser. 

Därmed uppkommer de klassiska problemen med att visa hur objektiv kunskap av en yttervärld, av yttre föremål, andra personer osv. kan finnas med rent subjektiv kunskap som grund. Med Humes skärpning av positionen verkar dessa problem olösliga på så sätt att empirismen i konsekvent utformning leder till subjektiv idealism eller skepticism. 

hylomorfism 
(av gr. hyle, materia, ämne, och morfe, form, gestalt) filosofisk teori om verkligheten som hävdar att (1) alla kroppar, både enkla och sammansatta, har en essentiell enhet; de existerar på ett specifikt sätt och är genom sin natur utsträckta; (2) dessa kroppar besitter energi, både passiv och aktiv, som kommer ut kropparnas essentiella natur och är oskiljbar från denna natur; (3) kropparna besitter en immanent tendens mot specifika mål som förverkligas genom aktivitet av de inneboende energierna.
Teorin uppträder först hos Aristoteles, senare hos Thomas Aquinas, hade en nedgångsperiod, återvann genomslagskraft under 1800-talet och har fortfarande aktualitet bland filosofer. 

 
 

rationalism 
(av lat. ratio, förnuft, förstånd). 

1. Filosofisk uppfattning som i motsats till empirismen hävdar möjligheten av att uppnå kunskap om verkligheten genom att endast använda förnuftet. 

2. Filosofisk uppfattning som kräver att religiösa trossatser ges en rationell grundval och avvisar varje tro på något som överstiger människans fattningsförmåga. 

3. Filosofisk uppfattning som i motsats till irrationalismen hävdar att en tro eller åsikt är sannolik endast om den bygger på erfarenheter och förnuftsöverväganden av antingen deduktiv eller induktiv art. 

I modern filosofisk litteratur används uttrycket nästan uteslutande i den första betydelsen och betecknar oftast mer snävt den position som har Descartes, Spinoza och Leibniz som klassiska exempel. 
Enl. dessa filosofer utgör den mänskliga kunskapen, åtminstone idealt, ett enda alltomfattande system där ett litet antal självklara grundsatser (axiom) logiskt medför allt annat som med rätta kan kallas kunskap. 

T.ex. menar Descartes sig ha funnit kunskapens säkra grundval i det absolut otvivelaktiga omdömet "jag tänker, alltså är jag" (Cogito, ergo sum), och från den utgångspunkten sluter han sig till nya utsagor om verklighet tens beskaffenhet, bl.a. om Guds och den fysiska världens existens. Avgörande för positionen är således för det första påståendet att vi har en medfödd förmåga, ofta kallad intuition, att omedelbart och ofelbart nå kunskap om sanningen hos vissa utsagor. För det andra att vi har förmåga att göra förnuftsslutledningar som på en och samma gång gäller det som redan finns i förutsättningarna premisserna och är obetingat giltiga, dvs. som garanterat aldrig leder från sanning till falskhet. 

Rationalismen påstår att medvetandet, kunskapssubjektet, i sitt väsen omfattar begrepp eller idéer, medfödda idéer, som inte är avledda ur erfarenheten, utan tvärtom är betingelser för att ge erfarenheten en meningsfull tolkning. Erfarenheten är i sig själv ett sken, en mängd av fenomen. Genom de medfödda begreppens överensstämmelser med den underliggande verkligheten får erfarenheten sammanhang och användbarhet. Bland de medfödda begreppen nämns först och främst orsakslagen, substansbegreppet och gudsbegreppet. 

Slutligen är det typiskt för rationalismen att antagandena om kunskapens struktur och källor används för metafysiskt systematiskt tänkande. De utgör grunden för påståenden om verklighetens allmänna beskaffenhet, t.ex. om alltings inbördes beroende, om själens odödlighet, om den fria viljans existens och om rummet och tidens overklighet. 
 

materialism 
(av lat. materia, virke, material, ämne). 

1. En speciell form av metafysisk realism, som hävdar att allt som existerar i verkligheten är ting eller processer, och att dessa endast har fysiska egenskaper. Verkligheten kan därför förklaras enbart utifrån fysiken, och medvetandefenomen kan reduceras till fysiska processer i centrala nervsystemet eller i det yttre beteendet. 

Materialismen har en lång tradition i europeisk filosofi. Demokritos och Epikuros försökte sig på materialistiska förklaringar av världen. Senare skisserade Hobbes en originell och omfattande materialistisk filosofi. Allt som existerar är enligt Hobbes kroppar i rörelse. På 1700-talet fördes materialimen vidare av en rad franska fil., bl.a. La Mettrie, Diderot och Holbach, medan en grupp tyska fysiologer (Vogt och Moleschott) försökte utveckla materialismen under 1800-talet. På 1900-talet har denna form av materialism särskilt representerats av fysikalism, vissa varianter av behaviorism och den s.k. identitetsteorin för medvetande och kropp. 

2. Engels omtalar materialismen i den ovan nämnda betydelsen som mekanisk materialism eller vulgärmaterialism. Motsatsen till denna är Engels (och marxismens) egen s.k. dialektiska materialism. Den dialektiska materialismen avvisar vulgärmaterialismen och bestrider att verkligheten endast skulle bestå av fysiska kroppar i rörelse och lagarna för dessa. Det finns flera nivåer i verkligheten (det fysiska, det organiska, det kulturellt-historiska, osv.), där de högre nivåerna visserligen förutsätter de lägre som nödvändiga betingelser och står i ett växelverkanförhållande till dessa, men där de högre nivåerna inte kan reduceras till de lägre. 

Den dialektiska materialismen är en mer ospecificerad form av metafysisk realism än materialismen i betydelsen 1. Den skiljer sig från andra former av realism genom att anta existensen av särskilda utvecklingsformer där vissa former står högre eller lägre än andra. 

3. den historiska materialismen är den del av den dialektiska materialismen, som har med människoartens, de sociala klassernas och samhällenas historiska utveckling att göra. Enligt den historiska materialismen bör historiestudiet ta sin utgångspunkt i samhällenas materiella utveckling, först och främst i de växlande produktionssätten. Hos vissa filosofer försöker man skilja mellan den dialektiska materalismen som allmän filosofisk teori och den historiska materialismen som en särskild metod, och det hävdas då att man kan ansluta sig till denna metod utan att samtidigt godta hela den dialektiska materialismen. 

Inom en filosofisk riktning, den s k  Frankfurtskolan försöker man att utveckla en filosofisk materialism, som står i motsats till både vulgärmaterialismen och den dialektiska materialismen, då man generellt avvisar varje metafysisk realism som identifierar verkligheten med en rad i sig själv existerande (objektiva) ting eller fakta. 

Det är enligt denna materialism meningslöst att tala om ting eller fakta oberoende av de begrepp varmed vi beskriver dessa ting eller fakta. Den metafysiska realismen ser naivt bort från verklighetens förhållande till denna begreppsapparat, när den anser det vara oproblematiskt att tala om verkligheten oberoende av en språkanvändande människa. Det är enligt Adorno idealismens styrka att den håller fast vid att alla filosofiska utsagor om verkligheten är utsagor om en verklighet som redan är begreppsliggjord. 

Det är emellertid idealismens fel, enligt Adorno, att den tror att verkligheten "uppgår i" uppfattningen om verkligheten. Begreppen försöker sammanfatta fenomenen (tingen, fakta) och finna en identitetsprincip, som gäller för de vitt skilda fenomenen. Verkligheten är emellertid alltid mer än det sammanhang som förstås genom användandet av begrepp om verkligheten. Verkligheten är aldrig identisk med uppfattningen om denna verklighet. 

Adornos materialism består i att han håller fast denna distinktion (denna icke-identitet) mellan begrepp och verklighet, samtidigt som han betonar att skillnaden endast kan komma fram genom vårt användande av begrepp. Denna materialism visar sig genom att han i sin filosofi söker sig mot de områden där skillnaden mellan begrepp (förstående förnuft) och verklighet (det föremål man har kunskap om) blir särskilt tydlig, t ex i erfarenheten av kroppslig smärta eller i de fall där en filosofi håller på att bryta samman och därmed peka utöver sig själv. 
 

idealism
(av gr. idea, utseende; beskaffenhet; art), samlingsbeteckning för en rad kunskapsteoretiska och metafysiska uppfattningar, som alla betonar att verkligheten på radikalt vis är bestämd och konstituerad av kunskap och tänkande, så att det inte kan finnas någon verklighet som är oberoende av mänskligt medvetande eller tänkande eller objektiva principer. Traditionella motsättningar till idealismen är realismen (det finns en av medvetandet obeoende värld) och materialism (allt verkligt är av fysisk natur). 

1. Enligt Platon är det verkliga det som är oföränderligt och oförgängligt. Dessa eviga och oföränderliga storheter kallar Platon idéer, och människan kan endast förstå dem i kraft av tänkandet. De fenomen som finns i sinnenas värld är endast verkliga i den grad de har del i idéerna, och vi kan endast ha kunskap om dem i kraft av idéerna, t ex genom att använda begrepp. 

På samma sätt som enskilda ting kan ha del i idéerna, kan en idé ha del i en annan idé, och Platon ordnar idéernas värld i en hierarki, där enhetens idé, som är den mest allmänna och mest innehållsrika, är den översta. Platons idéer är självständiga allmänbegrepp eller särskilt fullkomliga storheter som existerar oberoende av de enskilda tingen och det mänskliga medvetandet. Platons idealism omtalas därför ofta som objektiv idealism. 

2. För Berkeley gäller det däremot, att idéerna endast existerar, såtillvida som de erfars av ett (mänskligt eller gudomligt) medvetande. Enligt Berkeleys immaterialism eller subjektiva idealism är aktiva medvetanden och deras idéer det enda som existerar. Hans kritik är riktad mot tanken på en av medvetandet oberoende materiell substans. Vi kan inte direkt förnimma materiella ting, utan endast våra idéer. Och då vi inte kan jämföra tingen med våra idéer, eftersom vi endast kan jämföra idéer med idéer, kan vi aldrig veta om några av våra idéer är egenskaper hos de materiella tingen. 

Vidare hävdar han att de primära kvalitetema (egenskaperna), som t ex form och storlek, är lika beroende av medvetandet som de sekundära kvaliteterna (egenskaperna) som t ex färg och smärta. Det är otänkbart att något kan existera oberoende av ett medvetande. När vi försöker föreställa oss en sådan storhet, bringar vi den just i relation till vårt medvetande i kraft av vår föreställning om den. 

Världen med dess träd och stenar är en konstruktion av våra idéer eller sinnesintryck. Det som skiljer en fantasivärld eller en drömvärld från den verkliga världen är att den senare är präglad av sammanhang och regelbundenhet mellan idéerna, i motsats till de förra. 

3. Enligt Kant måste föremålen rätta sig efter vår kunskap, om vi skall kunna redogöra för det faktum att vi har universell och nödvändig kunskap, t ex i matematiken och fysiken. Han kallar sin form av idealism kritisk eller transcendental idealism, då den handlar om kunskapens "transcendentala" möjlighetsbetingelser. 

Vi kan ha sann och universell kunskap om fenomenen, därför att de är bestämda eller konstituerade av våra åskådningsformer, rum och tid, och kategorierna, t ex  "ting" och "orsak-verkan". Om tingen i sig själva, som är oberoende av våra kunskapsprinciper, kan vi inte veta något. 

Kant avvisar Berkeleys (och andras) subjektiva idealism, då han hävdar att vi inte kan vara medvetna om oss själva utan att ha medvetande om materiella ting: För att man skall kunna uppnå självmedvetande, måste det finnas något oföränderligt, som man emellertid inte kan finna i sina ständigt skiftande föreställningar, utan endast i de rumsliga, materiella tingen. Detta liknar den senare Wittgensteins s k privatspråksargument. 

4. Inom den tyska idealismen talar man om den s k absoluta idealismen. Härmed menas: 
(a) Schellings lära om det absoluta som den gemensamma grunden för natur och frihet. Denna lära utvecklas i hans identitetsfilosofi. 

(b) Hegels lära om den absoluta idén. 
Huvudgestalterna är Fichte, Schelling och Hegel. Det är inte frågan om en bestämd skolbildning elller en någorlunda likartad strömning, utan om olika filosofi med en gemensam grundsträvan och gemensamma grundteman. Den tyska idealismen har formen av ett dynamiskt reflekterande utvecklingsförlopp med ett inre diskussionssammanhang. Den tyska idealismen är starkt påverkad av förhållandet till Kant. 

Å ena sidan hävdade Kant att en bestämning av verkligheten som totalitet inte var möjlig. En sådan totalitet kan aldrig ges i erfarenheten. Men det var just en sådan totalbestämning metafysiken sökte. Såtillvida verkade den vara utan grundval. 

Å andra sidan var metafysiken enl. Kant rotfast i människan. Han bestämde förnuftet som en "systematisk" förmåga, som en strävan efter strukturell enhet och sammanhang. 

Den tyska idealismen försöker nu att utnyttja denna tvetydighet. Situationen efter Kant är att systemet eller strukturen för vår tillvaro både framstår som problematiskt och som ett krav. Den tyska idealismen ser det som sin uppgift att uppfylla detta krav, som kunde läsas ut ur Kant själv. 

Det gemensamma grundsträvandet i den tyska idealismen är systemet eller den övergripande strukturen i den mänskliga tillvaron i universum. Den försöker med andra ord att utforma en metafysik, en reflektion om det absoluta, efter Kants kritik av metafysiken. Denna reflektion är levande i dagens kontinentala filosofi.
 
 

mekanism
teorin om materien väsen och sammansättning som bortser från kvalitativa skillnader i naturliga fenomen och betonar de kvantitativa skillanderna; i mekanikens system är sammansättningen överallt densamma och väsentligen homogen; alla krafter i naturen är av samma natur; de är enkla modeller för lokaliserad rörelse. I naturen finns ingen princip för syfte eller mål, alla rörelser bestäms av mekaniska lagar. För att förklara alla händelser i universum behövs endast lagar för massa och rörelse; alla de skillnader vi kan observera i rörliga kroppar beror endast på kvantiteten massa och rörelse.  Denna teori täcker alla fenomen i universum som alla i princip kan reduceras till lokaliserad rörelse. Teorin är gammal, dess första företrädare var Thales från Miletos, Anaximande och Herakleitos. Efter filosofen Epikuros (270 f Kr) försvann mekanismen som filosofisk teori till den uppväcktes med filosofen René Descartes och har sedan dess varit populär i naturvetenskapen.

etik 
(av gr. ethos, sedvana, seder), moralfilosofi, den gren av filosofin som behandlar frågor angående moraliska fenomen. Inom etiken kan man skilja mellan tre ämnen eller problemområden. 
1. Normativ etik, som undersöker vilken moral som är den rätta. 
2. Moralvetenskap, som undersöker de moraliska fenomenens psykologiska, biologiska och historiska grundval. 
Moralvetvenskap har bedrivits av en lång rad filosofer men det är inte ett speciellt filosofiskt ämne. Den hör med rätta hemma under de olika fackvetenskaperna som t.ex. biologi, psykologi, sociologi och historia. 
3. Metaetik, som behandlar det sätt på vilket moraliska fenomen skall avgränsas från icke-moraliska, och vilken den kunskapsteoretiska, språkfilosofiska och ontologiska grundvalen för moraliska värderingar är. 

Det är dock långt ifrån alla filosofer som skiljer skarpt mellan dessa tre ämnen. I vissa fall användes "etik" som beteckning på hela den praktiska filosofin. Den normativa etiken föreskriver moral. Det är dock inte endast filosofin som ägnar sig åt att föreskriva moral; det gör även väckelsepredikanter, politiker, pedagoger osv. 

Det som kännetecknar den filosofiska etiken är att den förutom att föreskriva också bemödar sig att ge stöd för sina moraliska värderingar och systematisera dem. På moralens område hänger argumenten och systematiseringen ofta intimt samman. Motiveringen består för det mesta i att alla moraliska värderingar återförs på en eller flera fundamentala principer, som själva underbyggs genom hänvisning till deras självklara karaktär och/eller deras förmåga att fånga in alla relevanta drag hos människors moraliska värderingar. 

Många moralfilosofer hävdar att de inte föreskriver någon ny moral, utan blott ger stöd för och systematiserar den redan gällande moralen, t ex Aristoteles, Kant, S. Mill.  Andra gör medvetet upp med den gällande moralen och föreslår en annan i stället. 

Moraliska värderingar kan vara av två skilda typer; de kan antingen föreskriva plikter ("man bör eller skall göra..."), eller de kan föreskriva, vilka handlingsmål som är goda eller åtråvärda ("... är gott eller värt att eftersträva"). Det är möjligt att dela upp filosoferna efter vilken av de två frågorna de anser vara den fundamentala. De filosofer som hävdar att handlingar uteslutande skall värderas efter hur goda eller åtråvärda deras konsekvenser är, kallas för konsekvensetiker eller teleologer - av grekiskans telos, ändamål. De filosofer som däremot hävdar att mänskliga handlingar inte uteslutande skall värderas efter vilka konsekvenser de resulterar i, kallas sinnelagsetiker eller deontologer - av grekiskans deon, plikt. Deontologer kan t ex  betrakta omdömet som ligger till grund för en handling som avgörande, medan teleologer hävdar att ett riktigt omdöme i sig själv aldrig kan göra en handling god, men möjligen berömvärd. En teleologisk etik måste knytas samman med en teori om vad som är gott i sig själv, dvs en värdeteori t ex hedonism eller kristendom 

dynamism
(av gr. dynamis, förmåga, verksamhet), filosofisk teori om världen och dess händelser. Dynamismen ser i världen enkla krafter ständigt är i aktivitet men saknar utsträckning; dynamismen var en reaktion mot mekanismen, särskilt som den framstod hos Descartes. Verkligheten består av monader (Leibniz) som är oändligt små aggregat av krafter utan utsträckning men med skillnader i tidsintervallen. Dessa krafter förorsakar alla rörelser och förändringar i universum. Inte många filosofer har anslutit sig till dynamismen. Styrkan i teorin ligger i svårigheten att definiera utsträckning och i att allt vi vet om materien kommer till oss genom dess aktiva påverkan på våra sinnesorgan; alltså drar dynamismen slutsatsen att dynamisk och aktiv kraft är den enda verkligheten vid sidan av oss själva som rationella medvetanden.   

ontologi 

(av gr. (to) on, (det) varande eller varat, och logos, lära), läran om det varande såtillvida som det är; varandevetenskap. 

Ontologi är en lära om de säregna och nödvändiga dragen hos det varande. 

Ofta skiljs mellan 
(1) formalontologi, som har till uppgift att ange de generella dragen hos varje möjligt varande, och 
(2) materiell ontologi som har till uppgift att redogöra för de olika typerna av varande, t ex talens, de fysiska kropparnas eller människans. 

De olika materiella ontologierna redogör för deras respektive ontologiska nivå, och det varande sägs ha olika ontologisk status elller ontologisk plats allt efter vilken nivå det tillhör. 

I analytisk filosofi kan Bertrand Russells typteori och Gilbert Ryles lära om kategorimisstag uppfattas som logiska paralleller till läran om hierarkin av materiella ontologier.

Generellt sägs en egenskap eller en princip vara ontologisk om den utgör en del av ett varandes väsen. Enligt Martin Heidegger är det ontologins viktigaste uppgift att redogöra för den s k ontologiska skillnaden, dvs. skillnaden mellan varat och det varande, då varat "ger sig" (visar sig) på ett annat sätt än det varande. 
 

kunskapsteori 

(engelskans theory of knowledge eller epistemology; franskans connaissance, théorie de la connaissance; grekiskans episteme; latinets cognitio; tyskans Erkenntnis, Erkenntnistheorie). 

"Kunskapsteori" är namnet på en rad filosofiska undersökningar av den mänskliga kunskapen, dess betingelser, möjligheter, natur och gränser. Enligt den traditionella analysen av kunskap eller vetande vet en person att 'p' (där 'p' är ett påstående uttryckt i en sats), om och endast om: 

(1) "p" är sant; 

(2) personen är övertygad om att "p" är sant; 

(3) personen har goda, tillfredsställande eller tvingande skäl för att tro att "p" är sant. De tre kraven är var för sig en nödvändig betingelse för vetande eller kunskap. 

Kunskap (vetande) är således enligt den klassiska analysen identisk med sann välgrundad övertygelse. Denna uppfattning finns t ex  hos Platon, Aristoteles, Descartes, empiristerna, Kant, Husserl, Hartmann och Ingarden. 

Denna analys har angripits från flera håll. Några, t ex Dummett, menar att det inte är möjligt att ange nödvändiga och tillräckliga betingelser, eftersom vetande eller kunskap är vaga storheter. Andra t ex  Cook Wilson och Prichard, hävdar att vetande är odefinierbart. 

Från skeptiskt håll har det hävdats att varje försök att finna kritierier (härunder definitioner) på vetande måste stranda eftersom der leder till en oändlig regress eller en circulus vitiosus. De skäl man skall ha för att hävda att en utsaga p är sann, måste själva också uttrycka kunskap, och följaktligen kan man inte redogöra för eller förklara kunskapen utan att förutsätta den (Sextus Empiricus, Nelson). 

Andra accepterar problemställningen, men kritiserar den traditionella utformningen av kraven, särskilt att man måste vara övertygad och ha goda skäl för att ha kunskap. Kravet på sanning är oproblematiskt, medan analysen av sanning är kontroversiell. Kunskap kan inte vara ett särskilt psykologiskt tillstånd eller disposition - övertygelse - vars karaktär ännu inte är helt klarlagd. 

Skälet för detta är att något kan vara vetande, t ex vetenskaplig kunskap, utan att någon är övertygad om det (Popper). 

Det traditionella svaret på detta är att om något är kunskap, så måste det också kunna begripas eller förstås - och att detta egentligen innefattas i kravet på övertygelse. 

Kunskapsproblemet är just hur vi med vårt medvetande och vårt språk kan begripa och beskriva en värld som finns bortom medvetande och språk.

Gud

gud (eng. god; fr. dieu; gr. theos; hebr. elohim; lat. deus; ty. Gott).  Ett högsta personligt varande*, ett varande som är oändligt, evigt, obegränsat, i* sig själv. Den yttersta grunden* eller förklaringsprincipen, första orsaken*; det som själv är obetingat (absolut*), och som därmed är betingelse för allt annat; det som ren akt* el. verklighet är i sig själv, som därmed är princip för allt annat, och som följaktligen existerar med nödvändighet, då existens* och väsen* sammanfaller. Olika sätt att använda termen "gud" är:
1 dynamisk orsak, aktiv eller passiv: denna definition förutsätter att orsakslagen alltid gäller och det ses som logiskt självklart att orsaken 
besitter sådana attribut som intelligens, i besittning av en enorm kunskap, tidlös men med fullständig kontroll över händelser i tid, stark vilja eftesom den orsakat organismer med uttalad stark och fri vilja. Två varianter finns av denna dynamiska orsak: den som är passiv i sig själv och låter skeendet pågå efter lagarna (deism) och den som är aktiv,  operativt närvarande i alla fysiska, kemiska, biologiska, historiska, psykologiska,  sociala, teologiska händelser i universum (teism). Att tro på Gud är att veta om  och begrunda denna grund för alla fenomen i universum.
2 kärleksrelation: en icke-historisk och icke-kausal kärlek till ett högsta personligt varande, till <>en viss person som kallas Gud; denna relation är ett sätt att leva som påverkar varje detalj i individens liv och förvandlar personligheten allteftersom denna intima kärlek pågår under ett liv ; tro på Gud i denna mening är att leva i relation till en person som är överlägsen i alla viktiga hänseenden, snarare än ett teoretiskt antagande om verkligheten.
3 förbund, familj: denna definition av termen Gud är den historiskt sett vanligaste;  Gud definieras som grunden för kärlek i familjen, kärlek inom ett folk, en nation, men framför allt kärleken mellan man och kvinna; tron medför uppfattningen att en mänsklig person inte blir vad hon bör vara utan kärlek i ett familjesammanhang; människan som "klarar sig själv" förblir ofullgången människa; teologiskt uttrycks detta i judisk-kristen tradition med Abrahams förbund, Noas förbund, Mose förbund, den kristna treenigheten och julfirandet med krubban och den Heliga Familjen, samt den historiska kristna kyrkan som familjen av Guds barn.
4 det kognitiva operativssystemet bakom applikationerna: Gud som effektuerande orsak till alla mentala händelser, en definition som är populär bland hjärnforskare, neurologer och vetenskapsmän; Gud definieras som ett "operativsystem" bakom alla de bilder av världen vi gör för oss själv med hjälp av applikationer vi fått gratis i vårt system för tanke, känsla och sensorisk input; Gud är framför allt allsmäktig i ett enormt kognitivt system där regler finns som inte kan brytas med mindre att applikationerna störs; att tro på Gud i denna mening är att vara medveten om hur våra sinnen och våra tankar och känslor fungerar när vi "konstruerar" vår värld.

I filosofhistorien definieras ofta Gud mer allmänt som
1 substansen*; det som består i sig själv, som kan förstås utifrån sig själv, och som allt är manifestationer av (Spinoza).
2 en övermänsklig makt som görs till föremål för dyrkan i ett samhälle.
3 skaparen och upprätthållaren av världen, som människan står i ett personligt förhållande till och som uppenbarat sig i historien (den judiskt-kristna traditionen); närmare bestämt: som har blivit till som människa i tiden eller historien (kristendomen).
 

förnimmelse 

(engelska sensation, perception; franska sensation,perception; grekiska aisthesis; latin sensus, perceptio; tyska Empfindung 
Wahrnehmung), det samma som sinneserfarenhet, dvs en erfarenhet som beror på sinnesförmågan = förnimmelseförmågan (tyska Sinnlichkeit). 

Sedan filosofen Thomas Reid (1710-96)  har det varit vanligt att skilja mellan två typer av förnimmelse
(1) sinnesintryck (engelskans sensation; franskans sensation; tyskans Empfindung) och 
(2) den strukturerade förnimmelse av ett föremål, en s.k. varseblivning (engelskans perception; franskans perception; tyskans Wahrnehmung). 

För båda typerna av förnimmelse gäller att det är omdiskuterat om förnimmelse primärt är ett mentalt fenomen, elller om förnimmelse huvudsakligen är knutet till sinnesorganen, så att den primärt är frågan om ett fysiologiska fenomen. 

Vidare är det omdiskuterat om det finns en ren förnimmelse, dvs en teorifri, ej tolkad förnimmelse, eller om all förnimmelse är en sinneserfarenhet av något som något. 

Slutligen är det omdiskuterat om det är ett kontingent, alltså tillfälligt drag hos vår förnimmelseförmåga att vi har just fem 
sinnen (hörsel, känsel, lukt-, smak-, och synsinnet). 
 
 
 

förnuft 
(engelska reason; franska raison; grekiska dianoia, logos, nous; latin intellectus, ratio; tyska Vernunft). 

1. Det metafysiska el. kosmologiska förnuftet är en kosmologisk princip, som ger kosmos, verkligheten eller världen mening, struktur och ordning. 
Enligt denna uppfattning av förnuft är det först och främst en ordnande, objektiv princip (grekiska logos) i kosmos, och endast för att denna princip också finns i människan kan människan nå till en kunskap om världen. 
Denna kosmologisk-metafysiska uppfattning om förnuft kan återfinnas i olika varianter redan i den tidiga grekiska filosofin - Anaxagoras, Herakieitos, Platon, Aristoteles, stoikerna. 

Trots att skeptiker och empirister många gånger under filosofins historia har kritiserat den kosmologisk-metafysiska förklaringen av den mänskliga förmågan till förnutskunskap, har den inte desto mindre haft en hårdnackad förmåga att överleva fram till ca 1800. 

Hos Kant kritiseras den kosmologisk-metafysiska uppfattningen om förnuftet för att hypostasera människans förnuft, dvs. slita loss förnuftet från den mänskliga kunskapen och ge det en självständig, kosmologisk existens som inte tillkommer det. 

Hos de tyska idealisterna finns en reaktion på Kants kritik. Enligt Friedrich Hegel är det just ett drag hos det kosmiska förnuftet - världsanden - att det utvecklar sig historiskt, och att historiens ändamål är en utveckling av det mänskliga förnuftet på så sätt att människan inser att hennes eget förnuft är en del av det universel- la, objektiva förnuftet. Hegel kan därför säga, att förnuftet eller anden kommer till medvetande om sig själv genom det mänskliga förnuftet. Hegel har idag förnyad aktualitet.

2. Med teoretiskt förnuft menas en kunskapsförmåga hos människan och/eller Gud. Allt efter filosofisk ståndpunkt är det teoretiska förnuftet ett moment i det kosmologiska förnuftet  eller uteslutande en kunskapsförmåga. 

Både i vardagsspråket och i filosofin används talet om "teoretiskt förnuft" ofta synonymt med ordet "förstånd". Teoretisk förnufts- kunskap identifieras i så fall med välgrundad kunskap (vetande) i allmänhet och sätts i motsats till det blotta troendet.

Sedan Kant har det emellertid varit vanligt, särskilt i tysk filosofi, att skilja mellan förstånd och förnuft. Förståndet och förståndsbegreppen är enligt Kant bundna till det sinnesmaterial som sinnesförmågan (tyskans Sinnlichkeit) åstadkommer. Det teoretiska förnuftet i snävare betydelse är överordnat förståndet, då det är en förmåga att dra slutsatser och söka efter något obetingat (förnuftsföreställningarna). 

Medan förståndet är bundet till något sinnesmässigt (empiriskt, a posteriori), strävar förnuftet efter en erfarenhetsoberoende (a priori) kunskap. 

Förnuftet  i snävare betydelse är alltså ett rent förnuft, dvs. en kunskapsförmåga som är renad från varje sinnesmässigt innehåll. 

Det är den klassiska rationalismens dröm att bygga upp all vetenskap och all filosofi på detta rena förnuft - vi kan se det hos Descartes, Spinoza, Leibniz och andra. Kant ser det som sin uppgift att kritisera rationalistemas användning av det rena förnuftet. Enligt Kant kan det rena förnuftet aldrig säga oss något om verkligheten själv. De föreställningar som det rena förnuftet  når fram till är uteslutande regulativa förnuftsföreställningar, dvs föreställningar som reglerar och sorterar vår kunskapsprocess, men som inte svarar mot något i verkligheten själv. 

Sådana reglerande förnuftsföreställningar är t ex föreställningarna om själen, Gud och världen. Kant skapar primärt uppfattningen om det rena förnuftet  för att kunna kritisera det. Det finns visserligen hos Kant en a priori (erfarenhets-oberoende) kunskap, men den säger inte något om verkligheten i sig själv, utan om betingelserna för varje möjlig erfarenhet av något föremål. 

I filosofin efter Kant betecknar ordet "förnuft" i den tyska idealismen först och främst en kunskapsförmåga som kan ge insikt i det oändliga, absoluta och översinnliga. Dock är sådana riktningar inom filosofin som historicismen, psykologismen och nykantianismen generellt kritiskt inställda mot ett rent förnuft.
Det samma gäller vänsterhegelianema (Feuerbach, Bauer, Marx, Stirner), Schopenhauer och Nietzsche. 

I 1900-talets filosofi har talet om ett rent förnuft ibland ersatts av tal om möjligheten av a priori kunskap (speciellt syntetisk, a priori kunskap). 

3. Med praktiskt förnuft  menas en förmåga hos människan och/eller Gud att leda och bestämma viljan. 
 
 

skepticism
(grekiska skeptesthai, skåda, betänka), filosofisk uppfattning som förnekar möjligheten till säker eller objektiv kunskap. 

I antikens filosofi hade skepticismen förelöpare bland de försokratiska filosoferna och bland sofisterna, men skapade en egen skola först med Pyrrhon från Elis och Timon. 

Skolan fick inflytande på platonismen ca 265-80 f  Kr - t ex Arkesilaos och Kameades. Dess tankar fördes vidare i nyskepticismen, t ex  Ainesidemos, Agrippa och Sextus Empiricus. 

Med hänvisning till föränderligheten och relativiteten i våra iakttagelser och vårt tänkande argumenterade Pyrrhon för en form av metodologisk skepticism, som gör vägran att fälla omdömen till en grundhållning i tillvaron. Människans lycka beror på det riktiga besvarandet av tre frågor, nämligen "Hur är tingen i verkligheten?' - svar: "Ovetbara'; - "Hur bör vår hållning till tingen vara?' - svar: 'Oengagerad"; - och "Vad vinner vi genom denna hållning?" - svar: "Sinnesro". 

Skolans anhängare argumenterade inte minst mot stoikerna, som de beskyllde för dogmatism. På invändningen att genomförd skepticism med nödvändighet är handlingsförlamande svarade man att även om inte övertygelser kan räknas för sanna är några mer sannolika (latin probabilis) än andra och kan i kraft därav tjäna som grundval för handlingar. Därför benämns skepticismen ofta som probabilism, då det enligt skepticismen inte finns säker kunskap, utan endast sanna åsikter. 

I nyare filosofi har olika filosofer betecknat vissa av sina konklusioner som skeptiska. Mest berömd är här Humes argumentation för att vår tro på existensen av yttre föremål, det förgångna, orsakssammanhang och andra personers själsliv inte bygger på iakttagelser och förnuftiga överväganden, utan endast på instinktiva benägenheten och psykiska mekanismer. 

Tolkningen av Hume som skeptiker är emellertid omstridd, då han också kan uppfattas som försvarare av våra förnuftiga övertygelser mot krav på vetande som är alltför stränga och ej möjliga att uppfylla. 

I modern filosofi behandlas skeptiska problemställningar, t ex 'Kan vi veta om det finns yttre föremål?', typiskt som utmanande konstgrepp avsedda att framtvinga ett närmare klargörande av den ifrågavarande typen av kunskap. Skepticismen anses endast sällan vara en position som måste tas allvarligt. 
 
 

emotivism 
(av. latinets emovere, röra), etisk och värdefilosofisk teori, enligt vilken värderingar inte tjänar till att påstå något, utan blott tjänar till att uttrycka känslor, inställningar eller liknande.  En moralisk värdering som t ex "Det är fel att stjäla från fattiga människor", beskriver enligt emotivismen inte den ifrågavarande formen för stöld, utan uttrycker t ex en ovilja mot stöld från obemedlade samt en önskan att andra skall dela denna ovilja. 

Emotivismen kan formuleras språkfilosofiskt som uppfattningen att satser som uttrycker värderingar inte har någon kognitiv mening, utan endast har emotiv mening. Det finns bland anhängarna av emotivismen ingen enighet om hur värderingar skall analyseras: några betraktar dem som blotta känslouttryck - t ex filosofen Alfred Ayer - och ser etisk diskussion som inbördes propagerande - t ex filosofen Charles Stevenson), medan andra filosofer hävdar att etisk argumentation är underställd en mängd logiska krav. 
 
 

kosmologi 
(av grekiska kosmos, världsalltet, och logos, lära, redogörelse), filosofiska spekulationer och vetenskapliga teorier om universums struktur. 
1. De metafysiska positionerna, monism och dualism och andra former av pluralism, kan uppfattas som olika kosmologier, dvs. påståenden om vilket ämne universum i verkligheten består av, och vilka principer som bäst förklarar universums inrättning. T ex hävdar några materialister att universum i grund och botten består av materiella partiklar och att det endast kan förklaras tillfredsställande utifrån fysikens och kemins lagar - den enda världen är naturvetenskapens värld. 
2. Kant riktade en kunskapsteoretisk kritik mot vad han kallade rationell kosmologi, dvs. överväganden om världen i sin helhet som går utöver varje möjlig erfarenhet. 

Tänker vi på sådana frågor råkar vi gärna in i motsägelser eller antinomier, dvs motsägelser. Måste vi acceptera att världen eller universum har en begynnelse i tid? Har världen ingen begynnelse i tid, så har det hittills förlöpt ett oändligt antal år. Men är detta möjligt? Universum eller världen kan inte ha någon begynnelse i tid. För om det vore det fallet, skulle tiden före universums begynnelse vara tom. 

Svårigheten är den, att tiden före universums begynnelse både är tom och icke tom, då den har en mycket bestämd tidsrelation till universums begynnelse. Men detta är omöjligt, och därför kan universum inte ha någon begynnelse i tiden. 

De två påståendena - universum har en begynnelse i tiden, och universum har inte en begynnelse i tiden - är skenbart kontradiktoriska motsatser, och därför, förefaller det, måste ett av dem vara sant. Men argumenten för och emot verkar vara lika starka. Kant löser problemet genom att hävda att det beror på en felaktig förutsättning, nämligen den att världen i sin helhet skulle kunna vara given som ett empiriskt föremål. Vi missbrukar idén om tiden - och rummet, för vilket det ges en motsvarande argumentation - om vi använder den på ett område, t ex världen i sin helhet, som går bortom varje möjlig erfarenhet. 

3. Modem kosmologi, som är en del av astronomin, sysslar med universums ursprung, utveckling och struktur. Den fundamentala kosmologiska principen är att rummet är likartat och har samma egenskaper i alla riktningar. Enligt denna princip har universum inget naturligt eller privilegierat centrum och inte någon privilegierad riktning.