MMS Friends

Psykologi A & B
Härnöstudier



Psykologins historia i korthet



Är psykologin ett enhetligt ämne?

Psykologin är ett väldigt brett ämne som gränsar till en mängd olika områden - biologi, medicin, sociologi. Den tillämpade delen är också väldigt bred och skiljelinjen är oklar. Frågeställningar som berörs gränsar också till filosofin och ibland till teologin. Ämnet uppfattades som enhetligt fram tills 1960-talets början. Ett amerikanskt projekt vid mitten av 1950-talet hade till uppgift att bedöma psykologin som empirisk vetenskap. Slutsatsen blev att psykologins begreppsapparat var oklar och att alla formulerade teorier uppvisade stora svagheter. Termdiskussion pågår fortfarande.

Vi kan därför betrakta psykologin som ett antal löst sammankopplade studieområden och historiker måste undvika att skapa en illusion om att det faktiskt existerar en sådan enhet genom att beskriva ämnets historia som om det rör sig om något enhetligt. Psykologins målsättning och frågeställning måste fungera som förenande länk.

Alla psykologins områden hålls samman av det överordnade målet att redogöra för människors tankar och handlingar. Empirisk forskning har inte kunnat visa att psykologin utgör ett enhetligt studieområde. Å andra sidan kan man utifrån detta inte slå fast att ämnet inte har ett inre sammanhang. En tänkbar version av psykologins utveckling är den följande.

Västerländsk psykologi föddes ut två åtskilda källor: laborativ och experimentell vetenskap åt ena sidan och sjukhusrelaterade och kliniska behov å den andra sidan. Ut ur den ansträngning som utövarna la på att göra respektive inriktning legitimerad i samhället, byggde experimentalisterna på fysiologi där tydliga experiment fick tydliga och mätbara resultat och drog sig undan den inre livet hos människan. Därmed blev den experimentella psykologin dominerad av beetende-inriktad psykologi, de s.k. behaviourismen.

Den kliniska psykologin (och psykiatrin) vände sig däremot till behovet av att diagnosticera och behandla sjukdomar. Eftersom en hel del lidande hos änniskan kommer ur omedvetna krafter inriktade sig den kliniska pyskologin på människans subjektiva liv, det s.k. undermedvetna eller det omedvetna. Klinisk och patologisk psykologi kom att domineras av olika former av psykoanalys.

Dessa två skilda riktningar dominerade hela psykologin fram till tiden efter andra världskriget. Under 1950- och 60-talen ökade förståelsen andra områden av mänsklig psykologi. Medan de tidigare inriktningarna tillerkändes stora framgångar såg man stora begränsningar och hinder i dem. De kunde på inget sätt göra rättvisa åt stora delar av mänskliga psykets erfarenheter. De fokuserade endera på psykiska sjukdomar eller på relativt enkla experiment i laboratorier och ignorerade avgörande erfarenheter för människor, såsom medvetandet och exceptionellt välmående. Ibland till och med patologiserades vitala transpersonella upplevelser. Freud tolkade dem till exempel som "infantilt beroende" och andra menade att sådana upplevelser var "regression till föreningen med moderns bröst". Transpersonella upplevelser kunde ibland kalla "narcissistisk neuros". Man kan säga att freudianismen institutionaliserade en nedvärdering av mänsklig potentialitet.

Den s.k. humanistiska psykologin uppstod som en reaktion på det båda tidigare dominerande inriktningarna. Som psykologen Abraham Maslow, grundare av både den humanistiska och den transpersonella psykologin, uttryckte det:

"Denna utgångspunkt förnekar inte den freudianska synen utan kompletterar den. Förenklat uttryckt: Freud gav oss den sjuka delen av människan. Nu måste vi komplettera den med den friska delen av människan. Kanske kan denna hälsopsykologi ger oss större möjligheter att kontrollera och förbättra det mänskliga livet."

Den humanisitiska psykologin ville studera vilka erfarenheter som är viktigast och mest hälsosamma för människan. I synnerhet en upptäckt kom att förnya psykologin och leda till den transpersonella psykologin. Man såg att exceptionellt hälsosamma människor tenderade att ha "peak experiences", alltså en en sorts förhöjda tillstånd av lycka eller välmående. Dessa var ofta mycket korta men med stark intensitet och med en expansion av jagupplevelsen i kombination med en sällhet och djup lycka. Liknande erfarenheter finns i historien och i många skiftande kulturer. Psykologin kom nu att rikta fokus mot andra delar av världen för att hitta teorier och förklaringar. Området är fortfarande ett nytt och expanderande fält i modern psykologi.


Psykologins ursprung

Vår syn på den moderna psykologin präglar vår uppfattning om psykologins historia,samtidigt som motsatsen också är fallet – vår syn på psykologins historia påverkar vår uppfattning om den moderna psykologin. Frågan är om det överhuvudtaget går att förstå dagens psykologi utan att ha kunskaper om ämnets ursprung och bakgrund.

Aristoteles uppsats "Peri Psyches" (Om psyket) gav den första systematiska psykologibeskrivningen vi känner i Västvärlden. I denna uppsats beskriver den grekiske filosofen och läraren till Alexander den Store, relationerna ellan de olika manifestationerna som den mänskliga själen kan ha. Denna beskrivning höll sig i två tusen år!

Aristoteles och hans elever och efterföljare gav en detaljerad analys av psykets natur och beteende och först på 1800-talet uppdaterades denna analys på ett kvalificerat sätt. Han definierade psyche som den levandegörande princip som samlar livet i kroppen och är det som utgör mänsklig aktivitet. Han arbetade fram en katalog på dessa funktioner - förnuft, vilja, begär, minne, sensation, perception, inlärande, motivation, emotion, socialisation, personlighet och fantasi. Han systematiserade observationer av dessa olika funktioner.

Under medeltiden lades inte så mycket till Aristoteles psykologi. Ordet psyke fick täcka helheten av dessa olika funktioner. Begreppet psyke var också ett centralt begrepp för den tidiga kyrkans teologi och filosofi. Biblisk psykologi är en av kyrkans äldsta vetenskaper. Kyrkofäderna kring medelhavet engagerade sig i Aristoteles, Platon, epikuréerna och stoikerna kring människans psykiska natur. Begrepp som hédone, njutning och ataraxi, sann lycka, tillämpades på det mänskliga psyket. Augustinus (400-talet) kallas ibland den förste moderna psykologen.

Det är därför inte förvånande att termen psykologi kom ur denna dialog. Det är intressant att se hur termen biologi dök upp 1802 och termen sociologi 1840, medan psykologi som term kom 1530, tre sekler tidigare. Philipp Melanchton introducerade termen i en föreläsningsserie, där han kommenterade Aristoteles Peri Psyche. Han menade med psykologi undersökningar om människans andliga förmågor, i kontrast till djur och änglar.

Den som formellt är grundare till psykologin på 1800-talet, Wilhelm Wundt, använder begreppet psykologi i ungefär samma mening som Melanchton - trots att han varnar sina åhörare att han tänker använda termen psyche endast i strikt vetenskaplig mening. Andra tidiga psykologer som Herbart och Lotze, liksom senare såsom Freud och Jung använder det tyska ordet "seele" (själ) och psyke som synonymer - den objektiva helheten av andliga, mentala, emotionella funktionerna som inte kan reduceras till endast kroppsliga eller fysiska faktorer.


Boring

Edwin Borings bok om psykologins historia, 1929 har format många psykologers uppfattning om historien och deras syn på psykologin som vetenskap. Enligt Boring kunde man dra två utvecklingslinjer under västerlandets vetenskapliga och intellektuella historia. Den ena gick via filosofin och den andra via fysiologin. Dessa mötes i arbetets som tyska forskare gjorde tiden efter 1850-talet rörande perceptionsproblem och resulterade i Wilhelm Wundt inrättade världens första experimentalpsykologiska laboratorium i Tyskland som senare spreds till andra länder.

Borings skildring väldigt enkel och hans rekonstruktion av historien oemotsagd under ett halvt sekel. Han har haft ett större inflytande än någon annan över psykologers syn på sitt ämne. Den som dominerar historien kan på så vis styra opinionen. Vi kan se stora skillnader i frågeställningar över nationsgränserna (skillnader i avseende intresse och kulturell bakgrund lede till olika uppfattningar om hur psykologiämnet skulle utformas, länder konkurrerade med varandra, hade olika forskningstradition), vilket Boring inte tagit upp, samt att de sällan hade kontakt med varandra. 


Historia som ämnespolitik

Då Boring verkade fanns det motsättningar när det gällde synen på psykologin i USA. Behaviorismen utvecklades till den dominerande riktningen och psykoanalysen började vinna mark. Boring representerade 1800-talets medvetandepsykologi och drev i sin forskning tysk experimentalpsykologi vidare. Hans lärare var Titchener som i sin tur var elev till Wilhelm Wundt. Boring hade alltså ämnespolitiska syften. Genom att lyfta fram den tyska experimentalpsykologin kunde han slå ett slag för idén att psykologin först måste utvecklas till teoretiskt och empiriskt ämnesområde innan den kunde bli ett tillämpat ämne. Vidare kunde han genom att argumentera för uppfattningen att Wundt hade befriat psykologin från filosofin främja sin egen idé om att psykologin verkligen utgjorde ett eget och självständigt ämne.


När uppstod den vetenskapliga psykologin?

Det är kanske orimligt att påstå att psykologin som empirisk vetenskap uppstått ett bestämt år eller att ämnet grundades av en viss person. Men det hände något väsentligt nytt i de psykologiska studierna under den senare delen av 1800-talet:

1. En förändring av filosofernas syn på psykologin. Från och med mitten av 1800-talet blev många blev intresserade av tanken på att man med naturvetenskapen som förebild skulle kunna utföra ett vetenskapligt och empiriskt studium av det mänskliga medvetandet.
2. En rad framsteg inom fysiologin, evolutionsbiologin, neurologin och psykiatrin gjorde det möjligt att göra dessa studier av psykologiska frågeställningar.
3. 1850-1900 gjordes omfattande empiriska undersökningar vars data kunde användas för teoribildning.

Den vetenskapliga psykologin har sin grund i vardagspsykologin. Vi som människor besitter vardagspsykologisk kunskap, men behöver inte vara exakta och generella. Den vetenskapliga psykologin har haft som mål att gå utöver den kunskapen och de åsikterna, och i sin beskrivning måste historikerna försöka ta ställning till vilken utsträckning denna målsättning har uppfyllts.


Tidig vetenskaplig psykologi - Herbart

Antikens grekiska och judiska tänkare sysslade ofta med pyskologiska frågeställningar, den judiska visdomslitteraturen har många tidlösa iakttagelser om det mänskliga beteendet, och senare arbetade västerlandets stora filosofer under 1600-, 1700- och 1800-talen med vardagspsykologiska fråge- ställningar, men det resulterade sällan i empiriska undersökningar.

Mot slutet av 1700-talet betänkte Immanuel Kant frågan om psykologin kunde omvandlas till studieområde liknande fysikens. Han drog slutsatsen att studier av själen inte kunde göras till en vetenskap av samma slag som fysik. Själslivet kunde inte bli föremål för ett experimentellt studium som grundades på kvantifiering och matematik.

Hans efterträdare Johann Friedrich Herbart (176-1841) menade att själslivet inrymde faktorer som stod i ett bestämt förhållande till varandra och därför kunde analyseras matematiskt. Herbart psykologi baseras på att själen är ett "reale" - något verkligt bakom fenomenen - och som sådant enkel och oförstörbar, tidlös och utanför rummet. På grund av detta antog han en individuell odödlighet. Men vad den i övrigt är för något måste förbli obekant. Vi kan se verkningarna men inte orsaken, detsamma som gäller relationen mellan det gudomliga och skapelsen.

Våra förnimmelser har sin grund i de relationer som själen har till andra "realia". Varje själsfunktion är en "självbibehållelse" av själens "reale" gentemot de störande förhållandena till andra "realia". Denna verksamhet för självbibehållelse sker genom "föreställningarna". I modern psykologi skulle vi kanske säga "jagets bindning till modern" som en "överlevnadsstrategi" istället för "självbibehållelse".

Uppgiften för en exakt vetenskaplig psykologi är enligt Herbart att åstadkomma en matematiskt grundad "statik och mekanik" för föreställningarna, uppfattade som krafter, som än håller varandra i jämvikt, föratt hämma eller befordra varandra, än sammansmälter med varandra , än ingår som olikartade föreställningar i komplex med varandra.

Mot den gamla läran om "själsförmögenheterna" polemiserar Herbart; det finns varken en själsförmögenhet eller flera, eftersom själen eller psyket inte är en begränsad enhet. Det finns egentligen endast en mångfald av föreställningar. Allt annat som vi tycker är verksamt i själslivet är olika relationer mellan föreställningarna.

Så är begäret enligt Herbart en föreställning, som arbetar sig upp till medvetenhet under hindrande motstånd från andra föreställningar; sker detta under föreställningen om detta strävandes utförbarhet, så blir begäret vilja. Känslan uppstår, när en föreställning hålls i jämvikt mellan två motsatta krafter. Särskilt har Herbart ägnat uppmärksamhet åt de känslor av behag och obehag, vilka visar sig konstanta och allmängiltiga i sina förhållanden till föreställningarna. De förhållanden, som framkallar känslor, kan dels vara våra förhållanden till ting, dels personliga eller viljeförhållanden. I förra fallet är välbehaget en förnimmelse av det sköna, obehaget av det fula.

Som teoretisk pedagog har Herbart haft stor historisk betydelse, i det han först på allvar sökt utveckla en vetenskaplig pedagogik på grundvalen av etiken, som anger uppfostrans ändamål, och psykologin, som anvisar dess medel. Utvecklingen till sedlig karaktärsstyrka är enligt Herbart uppfostrans ändamål. Därpå bör också all skolundervisning inriktas, så att den verkligen blir en "uppfostrande undervisning".  Uppfostran kan därför sträva efter väckandet av allsidiga, jämnt vägande intressen för livets väsentliga uppgifter såväl empiriska och spekulativa som estetiska, sociala och religiösa intressen.

Skolans undervisningsämnen indelar Herbart i sådana, som närmast tillfredsställer de empiriska kunskapsintressena, och å andra sidan sådana, som direkt tillhör den moraliska bildningen, "gesinnungsfächer". Även själva undervisningsmetoderna har han sökt grunda på sina psykologiska principer och uppställt en mycket omstridd teori om de förmäla stadier, "formale stufen", i vilka undervisningens gång enligt hans åsikt måste planläggas.


August Comte, inspiratör till positivismen, ställde sig avvisande till tanken att ett introspektivt studium av själslivet skulle kunna bli en empirisk vetenskap. Men den engelske filosofen och utilitaristen John Stuart Mill hade den förhoppningen. Han trodde att man kunde företa sig ett experimentellt och vetenskapligt studium av medvetandet. Han menade att man inom den brittiska empiriska filosofitraditionen med hjälp av vetenskapliga metoder kommit fram till vetenskapliga lagar som rörde associationer mellan hur idéer uppstod. Mill var relativt ensam om uppfattningen att man kunde göra psykologin till en empirisk vetenskap bland filosofer under 1800-talets första hälft. Tiden var alltså inte mogen ännu.


De psykologiska synsättens fortsatta öde

Den s.k. Brittiska Komparativa psykologin fick under Darwins ledning en god start. Intresset svalnade dock i Storbritannien, fanns kvar en tid i U.S.A., men utvecklades under behaviorismens inflytande till djurpsykologi. I Europa fanns den kvar som etologi. Först omkring 1970-talet slog biologiska och evolutionistiskt grundade sysätt igenom med full kraft. Den s.k. Franska Kliniska psykologin dog ut, en riktning som i hög grad intresserade sig för hypnos och hysteri. Amerikanska psykologer tog upp några idéer och fortsatte studier av hypnos, men den franska psykologin fick först ett uppsving under 1960-1970-talet. Den s.k. Ryska Reflexologin har fortsatts till nuvarande dagar och påverkade behaviorismen i stor utsträckning, men lät sig inte självt bli påverkad. Revolutionen 1917 satte stopp för kontakter med omvärlden.

Psykologin som vetenskap fick sin bästa grogrund i U.S.A. och Tyskland. Men när nazisterna tog över makten emigrerade i stort alla ledande tyska och österrikiskiska psykologer. Tysk experimental psykologi övertogs av U.S.A., men det var bara vissa delar av den som tyska traditionen som vidareutvecklades. I U.S.A. där behaviorismen och empirismen var rådande överlevde tankar om ett mer eklektiskt synsätt som filosofen och psykologen William James förespråkade. Hans tankar slog igenom under 1960-1970-talet.


PIONJÄRERNAS SYN PÅ PSYKOLOGI SOM EMPIRISK VETENSKAP

Att kunna göra noggranna observationer ansågs som den viktigaste metoden i de empiristiska vetenskaperna. Dessa observationer bör leda till tolkningar som stärker tidigare teorier. Observationerna ska leda till skiljandet mellan olika påståenden. Om inte detta går ska problemet inte vara del i den vetenskapliga psykolgin längre. Detta skapar gränsen mellan vetenskap och filosofi. Experiment var en viktig metod vid observationer och att man kunde variera försöksbetingelserna så att man kan bestämma orsak och orsaksriktning. Observation – experiment – kvantifiering ansågs vara viktigt.

Man kan säga att detta var en naiv syn på det vetenskapliga tillvägagångssättent – men lade för stor vikt vid hypotetisk-deduktiv metod. Att man utifrån teorierna kan härleda påståenden som kan prövas mot observationer.



KAN DEN EMPIRISKA PSYKOLOGIN UPPVISA NÅGRA FRAMSTEG?


Genom att skilja filosofin från psykologin förlorade det empiriska psykologerna perspektivet på sin egen verksamhet, men å andra sidan ledde separationen till en starkare fokus på psykologiska frågeställningar, vilket gjorde att psykologerna blev tvungna att analysera sina begrepp på ett mer kritiskt och systematiskt sätt

Idén att vår perception är baserad på sinnesintryck användes av de brittiska komparativa psykologerna, de tyska reflexologerna och senare behavioristerna. Från behaviouristerna övertog också brittiska, amerikanska, ryska, och franska psykologer och psykoanalytiker idén om inlärning via associationer. Reflexologerna hämtade sin uppfattning om reflexer från den franska filosofen René Descartes. För psykoanalysens del spelade filosoferna Schopenhauers och Nietzsches idéer en avgörande roll.


VARFÖR FÖRÄNDRAS PSYKOLOGIN?

Vi har sett att psykologin förändrats som ett resultat av framstegen inom fysiologin och evolutionsbiologin. Psykologer lär av sina misstag och för utvecklingen framåt. Empiriska områden har påverkat psykologin. Psykologiforskningen måste ses i ett komplext socialt sammanhang, där dels forskare styrs av tjänster och forskningsanslag och de samhälliga värderingar och livssyner som råder.


Omedelbar eller direkt erfarenhet – själen som skild från kroppen

Vi tar emot sinnesintryck av objekt utanför oss, utan att vi registrerar att dessa intryck styrs av kroppsliga processer. Detsamma gäller när vi ska minnas något eller resonerar kring ett händelseförlopp. Vi företar oss dessa aktiviteter utan att mottaga något intryck som säger oss att kroppen är en nödvändig faktor för att vi ska kunna utföra aktiviteterna – de föreligger i en form som man i filosofin har kallat för omedelbar eller direkt erfarenhet. Vi tar alltså emot intryck och har många upplevelser som inte verkar vara förknippade med kroppliga processer eller funktioner. Därför är det rimligt att merparten av första vetenskapliga psykologer från början förutsatte att det fanns tillstånd, skeenden och företeelser som omedelbart upplevdes som oberoende av kroppsliga processer och funktioner. Komplexiteten i själva begreppet "sinnesintryck" gör att psykologin fortfarande problematiserar relationen mellan omedelbar och medelbar erfarenhet. Många anser att den brittiska empiriska traditionens koncept om "intryck" förbiser viktiga delar av den mänskliga erfarenheten. Fortfarande kan de största delen av människans viktigare upplevelser inte direkt kopplas till specifika kroppsliga eller neurologiska händelser.


Reflexbegreppet i filosofi och den tidiga fysiologin

Filosofen René Descartes skilde mellan kroppslig utsträckt verklighet och själslig medveten verklighet. Endast människor har en utvecklad själ, annorlunda än växtsjälar och djursjälar. Han menade att djur endast reagerar mekaniskt, reflexmässigt medan vi mer kan styra vårt handlande utifrån tankar och förnuft, empati och förutseende. Människan har också reflexer, det visste Descartes men menade att dessa inte dominerade oss. Det psykologiska problemet att förklara komplexa beteende hos djur blev nu intressant. Forskning inleddes om inhiberande mekanismer som kunde förklara dessa beteenden. Antagandet att vi helt och hållet styrs av yttre stimuli antyder att vi inte behöver något motivbegrepp. För en filosof som Thomas Hobbes styrs vi i hög grad av yttre stimuli. Men förnuftet vet om detta och vi arrangerar därför en miljö som är önskvärd för människan.


POSITIVISMEN OCH BRITTISK EMPIRISM

Den starka utvecklingen inom vetenskapen lade en grogrund för idén om att vetenskapen även borde omfatta människan och samhället. Den kunskap man då fick skulle kunna utgöra grund för organisering och styrning av mänskliga aktiviteter och av samhällets institutioner. Dessa tankar skapade en bred filosofisk rörelse som kom att kallas för positivismen. Representanter för denna inriktning var Auguste Comte och John Stuart Mill. Comte ville att vetenskapen skulle forma samhället. Vidare motsade han möjligheten att skapa en introspektiv psykologi.

För att kunna göra observationer av vårt eget tänkande måste medvetandet dela upp sig själv, vilket inte är möjligt. Han förkastade Descartes distinktion mellan kropp och själ och hävdade i stället att det var frågan om grad. Comtes idéer om vetenskapens natur, observationernas roll och den grundläggande likheten mellan djur och människor lade grunden för den amerikanska behaviorismen.


1800-TALETS PSYKOLOGISKA VETENSKAP – MEKANISMEN OCH POSITIVISMEN


En utvidgning av empirisk vetenskap till att också omfatta människan och samhälle väckte frågor om det vetenskapliga tänkandes art. Inom den nya fysiken hade man kunnat beskriva kroppars rörelser och jämvikt utan att för själva beräkningens skull behöva göra antaganden om att naturen styrdes av avsikter och mål. För Aristoteles och andra grekiska tänkare var den finala aspekten på naturen viktigare än själva konsten att beräkna mekaniska rörelser. De strävade inte efter att endast åstadkomma mekaniska förklaringar. Den nya och pragmatiska fysiken riktade in sig på tingens observerbara och mätbara egenskaper som kunde specificeras kvantitativt och därmed utryckas matematiskt - och därmed kunna användas inom sjöfart, optik, vapentillverkning, motorer för fordon osv.

Det mekanistiska synsättet har inom psykologin legat som grundval för de ryska reflexologerna, psykoanalytikerna och för de flesta amerikanska behavioristerna.


POSITIVISMENS VETENSKAPSSYN

Grundläggande för positivistisk psykologi är bl a

1) observationer
2) induktiva slutledningar som leder till generella påståenden
3) inga antaganden om motivation

Man använde sig av bestämda metoder och tekniker. Den har kallats för den naiva
induktionsmetoden. Många former av empirisk psykologi är inte positivistisk. Varken Darwin, Helmholtz, James eller gestaltpsykologerna hade denna syn.


TIDIG TYSK PERCEPTIONSPSYKOLOGI

De brittiska empiristerna menade att all kunskap har sin grund i våra sinneserfarenheter. Det var i tysktalande delen av Europa som ett systematiskt studium av sinnena utformades. Innan
1950-talet lämnade de amerikanska knappt något bidrag alls. Vid mitten av 1800-talet så hade
forskarna ingen möjlighet att registrera och beskriva processer i sinnesorganen och
nervsystemet utan var tvungna att grunda sig på antagande om hur energi påverkade sinnena
och hur informationen förmedlades upp till hjärnan. Den noggranna beskrivningen av mentala
upplevelser går under namnet fenomenologi.


Psykofysiken

Weber var en av dem som tidigt försökte koppla samman kunskaper i anatomi och fysiologi
med studium av noggranna beskrivningar av sensoriska upplevelser. Han kom fram till Webers
lag – den ökning som behövdes för att uppleva en förändring är i stort sett
proportionell mot påverkningens storlek.

Fechner var en övertygad romantiker som ville visa att natur och ande var ett. Han ville visa
denna identitet genom att beskriva hur förändringar i den sensoriska upplevelsen (som han
uppfattade var den andliga aspekten) svarade mot den fysiska påverkan som framkallade det
sensoriska intrycket. Fechners lag – att det fanns ett lagbundet förhållande mellan olika typer
av fysisk påverkan och de sensoriska intrycken som uppstod som en följd av denna påverkan.
Helmholtz mätte upp reaktionstiden hos människor. Han hävdade också att i våra
perceptuella föreställningar uppstod, i vissa avseenden, som en följd av en mycket
komplicerad inlärningsprocess. Han uppfattade sin syn på perceptionen som empirisk och
ställde mot ett naivistiskt synsätt (som innebar att man utgick från mekanismer som
förmodades vara medfödda).


FYSIKALISMEN

Vid mitten av 1800-talet började fysiologerna att tillämpa principer från fysik och kemi i
studiet av fysiologiska processer, och det blev ett mål för många att utveckla fysiologin
utifrån den sortens principer – en riktning som kom att kallas fysikalism. Helmholtz
gjorde en förhållandevis skarp åtskillnad mellan fysiologiska och psykologisk
processer. Våra perceptuella föreställningar var ett resultat av bearbetning av den information
vi fick från våra förnimmelser. Förnimmelser utgjorde tillstånd i de sensoriska nerverna och
var således av fysiologisk art. Han delade därmed upp perceptionen i en fysiologisk och en
psykologisk komponent. Detta kom att utmärka den tyska psykologin under senare delen av
1800-talet. Helmholtz tog enligt Wundt sig an den fysiologiska och han själv den
psykologiska delen. Genom att godta antagandet om att perceptuella processer kunde anses
tillhöra medvetandesfären kunde perceptionen utgöra grund för minne, fantasi, tänkande, vilja
och delar av känslolivet. Då kunde man utveckla vetenskaplig psykologi. Den tidiga
perceptionspsykologin hade hela tiden försökt att förankra studiet av perception i fysiologin.
När den senare utvidgades glömdes detta bort och resultatet blev att medvetandefenomenet
studerades som et eget studieområde, som isolerats från fysiologiska processer och från ett
beteende som utgjorde en anpassning till en viss miljö.


EXPANSIONEN I DEN TYSKA EXPERIMENTALPSYKOLOGIN

Studiet av medvetandet – perceptionen i fokus

Den tyska experimentalpsykologin uppfattade psykologin som studiet av medvetandet och de allra
flesta menade att det var mycket i vårt medvetande som skiljde sig från fysiken och fysiologin.
Helmholtz menade att detta medvetande var av komplicerad subjektiv art och inte
något som naturvetenskapen ännu kan syssla med, men uppfattade det som nödvändigt
att göra vissa antaganden om. Detta kom honom att uppfatta de perceptuella processerna
som både fysiologiska och psykologiska.

Denna tanke fick stöd hos många. Enligt denna syn på perception kunde studiet av hela detta område
betraktas som ett studium av medvetandet, den andliga delen av människan. Perception är en del av fysiologin och sålunda uppkom en koppling mellan psykologi och fysiologi. Detta område kunde då studeras med experimentella metoder och därför fick perceptionen en central plats i vetenskaplig psykologi.

Viktiga gestalter i den tidiga tyska experimentalpsykologin

Wundt var en central gestalt, men bara en av många som bidrog till utvecklingen ända sedan
Johannes Müller. I utvecklingen fanns Fechner, Wundt, Ebbinghaus (minne och inlärning),
G.E. Müller (grundade ett laboratorium som blev lika populärt som Wundts). I början av 1890-
talet kom engelsmannen Titchener till Wundts laboratorium och kom att spela en stor roll i den amerikanska psykologin med sin strukturalistiska skola.


WILHELM WUNDT

Idéer och intressen

Wundt skapade det första laboratoriet i världen för att forska i experimentell psykologi. Detta laboratorium blev ett centrum för alla med seriösa vetenskapliga intressen i psykologi, först för tyska psykologer men senare för amerikansla och brittiska forskare. Alla följande psykologiska laboratorier använde Wundts laboratorium som modell.

Wundts revolutionerande angreppsätt förflyttade psykologin från filosofins domäner och gjorde det möjligt att forska med naturvetenskapens nya principer. Fysiologiska experiet och tekniker kunde nu använda för forskningen på det mänskliga medvetandet. För Wundt var kärnan i människans alla anpassningar till sin miljö och in kropp en enda psykofysisk process, ett organiskt förlopp som hade både en fysiologiskt och en andlig sidan. Han var pionjär genom att sätta alla mentala och andliga händelser i relation till objektivt mätbara stimuli och reaktioner. Wundt uppfattade psykologin som en del av en utarbetad filosofi där medvetandet sågs som en aktivitet och inte som en substans, en uppfattning som teologen Thomas Aquinas förfäktade redan på 1200-talet men som nu sattes in i ett experimentellt sammanhang. Denna grundläggande aktivitet kallade Wundt "apperception".

Fysiologisk psykologi ägnade sig åt retningsprocesser utifrån olika stimuli av sinnesorganen, via neuroner till de lägre och högre hjärncentra och sedan från dessa centra till muskulaturen. Parallellt med dessa processer pågår det mentala livet, om vilket vi får kunskap genom introspektion, den metod som för Wundt var det huvudsakliga instrumentet i den experimentella psykologin. I sin 1893 års upplaga av Psykologins fyiologi hade Wundt en tredimensionell teori om våra känslor: de befann sig alltid på någon grad mellan tre polpar - lustfyllda eller olustfyllda, spända eller avslappnade, upphetsade eller deprimerade. En viss känsla kunde vid samma tidpunkt vara en kombination av dessa tre kategorier.

Generellt sett var Wundts introspektion psykologin hvuudsakliga arbetsintrument långt fram på 1920-talet Hans största bidrag var att visa hur psykologi kund vara en vetenskaplig experimentell kkunskap. Hans påverkan var enorm in opm den komma psykolgihistorien. Trots dåligt seendet, skrev och publicerade han 53 000 sidor inom olika områden med centrum i den experimentella psykologin.

Både Fechner och Wundt var sysselsatta med att mäta människans sensoriska förmågor till att urskilja viktiga skillnader. Detta ledder till teori och metodik inom psykofysiken, en kkunskap som handlar om kvantitativa relationer mellan fysiska storheter och våra intryck. Detta intresse ledde Wundt till att utveckla grunden för Binets intelligensskala. Binet hade utvecklat en skala där specifika uppgifter direkt kopplades till olika nivåer av förmåga eller olika mental mognad. Binet menade dock inte att varje uppgift motsvarade exakt och säkert en viss mental nivå. När han utvecklade skalan fann Binet att det var nödvändigt att använda ett antal olika uppgifter på varje nivå för att bestämma den mentala utvecklingen. På denna nivå var metoden med att bestämma en persons mentala nivå lik den som de psykofysiska metoder som Windt använder för att mäta en person känslighet inför svaga stimuli eller små fysiska skillnade i stimuli.

Wundt intog en idealistisk filosofisk ståndpunkt där naturen och medvetandet är andliga processer i sin innersta grund, men han var också starkt influerad av den positivistiska vetenskapsfilosofin och såg den inte som motsägande den idealistiska grundfilosofin. Han menade att medvetandet inte kunde förklaras med hjälp av fysiologiska processer. Han hade dock ingen dualistisk uppfattning om kropp och själ. Materien måste i grunden uppfattas som av andlig natur. Fysiologiska och psykologiska processer var parallella med varandra.


Psykologins ämnesinnehåll

Wundt skiljde mellan en yttre och en inre perception. Fysik, kemi och fysiologin samt andra
vetenskaper skulle syssla med den yttre perceptionen, medan psykologin den inre. Den inre
perceptionen var minnen, fantasibilder, tankar och känslo- och viljeyttringar. Det var dessa
inre erfarenheter som utgjorde psykologins ämnesområde. Wundt menade att detta var själen.

Enligt Wundt går det inte att hitta orsaken bakom mentala skeenden i fysiologiska processer.
Därför kunde utgångspunkten för en vetenskaplig psykologi inte ligga i ett studium av
fysiologiska processer. Psykologiska företeelser måste förklaras med hjälp av andra
psykologiska fenomen och processer. Erfarenheter rymde två aspekter; ett innehåll och vår uppfattning om detta innehåll. I naturvetenskapen betraktade man objektet som oberoende av det upplevande subjektet. Den var medelbar. Inom psykologin uppfattade man erfarenheter i ett omedelbart beroende av det upplevande och medvetna subjektet. Psykologin handlade därför om ett vetenskapligt studium av omedelbara mentala upplevelser.


Förnimmelser och känsloelement

Mentala strukturer innehåller alltid förnimmelser och känsloelement. Det som skiljde
perceptuella föreställningar från känslor, emotioner och viljeyttringar var att de i övervägande
grad bestod av förnimmelser, medan känslor och viljeyttringar till största delen utgjordes av
känsloelement.

Perception och apperception

Viljemässiga handlingar har en känslomässig beståndsdel som Wundt kallade drivkraft och en
föreställningsmässig som kallades bevekelsegrund. I sin beskrivning av medvetandet använde han sig av en analogi. Han utgick från begreppet synfält. I synfältet har medvetandet ett centrum och en periferi. Medvetandeinnehållet kommer först in i den perifera delen för att där under vissa omständigheter röra sin in på det centrala området. När det gällde det perifera innehållet sade han att innehållet percipierades och det centrala appercipierades. Detta är detsamma som skillnaden mellan perception och apperception - vi kan förenklat säga att en person är antingen perifert medveten eller fokuserat medveten om något. Då ett innehåll appercipierades var uppmärksamheten aktivt inriktat mot detta. Hos Thomas Hobbes, den engelske filosofen på 1600-talet, som Wundt citerar i sina verk, gick samma processer under namnen "distraherat planlöst tänkande" och "medvetet fokuserat tänkande".

Begreppet apperception var dock större än "tänkande" och nära förknippat med begreppet uppmärksamhet. Denna uppmärksamhet måste därför tolkas som en kraft som i en eller annan bemärkelse är verksam i medvetandet.


Apperception som en viljehandling

Det mest originella och filosofiska i Wundts tänkande var kanske uppfattningen om apperceptionen som en skapande kraft i medvetandet, lik det "nous" som de grekiska kyrkofäderna ofta hänvisade till och som Edmund Husserl längre fram på 1900-talet skulle använda som "noesis" i sin fenomenologi. Det går således en idéhistorisk linje mellan grekiska kyrkofäder fram till gestaltpsykologin på 1920-talet, med Wundt och Husserls som viktiga länkar.

Wundt stärkte tron på att psykologin skulle kunna utvecklas till en experimentell vetenskap. Hans idéer är fortfarande relevanta idag, framför allt genom den existentiella psykologin och dess betoning på val och uppmärksamhet, samt i nutida kgnitiv terapi. Wundts psykologiska ansats har givit upphov till en rad senare psykologiska projekt.


EXPERIMENT RÖRANDE REAKTIONSTID

Donders antog att en reaktion på en komplex stimulering kunde delas upp i komponenter och
att reaktionstiden kunde uppfattas som summan av de tider som man lade ner på de enskilda
komponenterna. Kulpe kritiserade denna ide genom att det kan finnas en förperiod när man
föreberedde sig att reagera.


EDWARD TITCHENER

En engelsk forskare vid namn Edward Titchener studerade i Leipzig under Wundts ledning och skapade senare i USA en egen strukturalistisk skola inom psykologin. Av Wundt lärde sig Titchener systematisk introspektion. Titchener var i likhet med Wundt övertygad om att medvetandet kunde uppfattas som kopplingar mellan element. Titchener och Wundt var överens om att vid studium av medvetandet så måste man analysera dess beståndsdelar för att därefter i en syntes visa vilka kopplingar som uppstår. De var också överens om en introspektiv metod för detta. Titchener inordnade på ett enklare känsloelementen i skalan
olust-lust.


HERMAN EBBINGHAUS

Denne tyske psykolog utvecklade ett element som kunde användas om enhet i kvantitativa mätningar av minne och inlärning – meningslösa stavelser. Genom att först lära in listorna och sedan repetera dessa vid senare tillfällen får man ett mått på minnet. Hans mest berömda resultat var de gällande glömska.


G. E. MÜLLER

Denne tyske psykolog studerade med Hermann Lotze (1817-1881) i Göttingen under 1870-talet, där han stannade de följande 40 åren, verksam inom experimentell psykologi. Han utvecklade en teori om minnet där han använde Ebbinghaus' metod med meningslösa stavelser. Glömskan tycks bero mer på störning av senare lärt material, snarare än från att "avslägsna sig" från minnets inlagda spår.

Müllers viktigaste bidrag ligger i studiet av minnet. Element kom att presenteras parvis och sedan fick de se den ena av dem och se om de kunde komma på den andra. Han märkte att inlärning inte sker mekaniskt som Ebbinghaus trodde. Inställningen till uppgiften verkade spela stor roll. Hans forskning visade att människor vid inlärning aktivt försöker organisera materialet. Associationer bildas därför inte på ett så enkelt och mekaniskt sätt som Ebbinghaus och tidigare associationister hade föreställt sig. Han hade också insett, vilket varken Wundt, Titchener, Ebbinghaus, hade gjort, att teori och observation måste stå i växelverkan med
varandra. Han var mer befriad från den tidiga positivismens syn.


OSWALD KÜLPE (1862-1915)

Kulpe menade att psykologin innebar ett studium av fakta och inte omedelbara erfarenheter
som Wundt hävdat. Han var G. E. Müller's (1850-1934) elev i Göttingen och även Wilhelm Wundt's (1832-1920) elev i Leipzig, där han doktorerade 1886. Efter att ha varit assistent åt Wundt skapade han "Würzburg-skolan" inom psykologi. I början av 1900-talet hamnade han i en djugående debatt med Wundt huruvida medvetna attityder som tvivel, säkerhet, affirmation och avvikelse, skulle räknas som "nya innehåll" i medvetandet vid sidan av sensationer och emotioner.

Under sin tid i Leipzig blev han smått otålig inför de begränsningar Wundt hade tillämpat på vad som kunde och inte kunde studeras inom psykologin. I Würzburg började han praktisera vad han kallade systematisk experimentell introspektion. Hans informanter skulle slutföra komplexa uppgifter och sedan ge en retrospektiv skildring av sina kognitiva processer som pågick under uppgiften. Hans huvudsakliga slutsats, känd som upptäckten av "bildlöst tänkande", att tankar kan uppstå utan sensoriskt eller imaginärt innehåll. De tankeprocesser som observerades kunde inte förklaras som resultat av associativa kopplingar mellan bilder. Snarare trodde Külpe att det fanns bildlösa faktorer som orsakade tankeprocesserna och bestämde deras riktning.

Dessa slutsatser stod i skarp opposition till den rådande "associationismen" vid den tiden och angreps häftigt av dess anhängare, Wilhelm Wundt i synnerhet. Det är förmodligen som en följd av dessa ibland passionerade strider att de koncept som utvecklades vid Würzburginstitutet blev till en egen skola inom psykologin. De metoder som användes för att analysera  faktorer som bestämmer tankeprocesserna blev alltmer förfinade.

Mot slutet av sitt liv undervisade han i Bonn och Müchen där han dog i influensan 1915. Han blev 53 år gammal.

 



Fenomenologi och gestaltpsykologi

Första världskriget ledde till stark nedgång i ekonomin, omfattande arbetslöshet och djupgående social oro. Trots detta fick tysk experimentalpsykologi en blomstring ända fram till nazisternas övertagande av makten. Efter första världskriget uppstod det ett starkt intresse av att tillämpa resultatet från
den psykologiska forskningen i samhällslivet, i skolan, på arbetsplatserna, och att lösa sociala problem. När nazisterna kom till makten emigrerade nästan alla de ledande tyska och
österrikiska psykologerna och den kreativa debatten försvann.

Den nya generationens ämnesområde var mentala processer och det centrala var perceptionen. De använde sig sällan av beteende som faktor och funderade endast i undantagsfall över den biologiska evolutionens roll.

Dessa drag hade de gemensamt med dess föregångare. Kritiken mot dessa var hur de förhållit sig till beskrivningen av mentala
företeelser och tendensen att försöka bryta ner psykologiska processer till element. Under 1800-talet var man intresserade av delarna och under början av 1900-talet av helheten.

De tyska perceptionspsykologerna lade stor vikt vid att de perceptuella upplevelserna måste beskrivas noggrant och förutsättningslöst. Detta var typiskt för fenomenologin. Mot slutet av 1800-talet blev tendensen i psykologi att betona noggranna beskrivningar betydligt starkare genom att det uppstod en bred filosofisk front som utifrån fenomenologiska beskrivningar försökte förklara kunskapsteoretiska, logiska och vetenskapsfilosofiska problem. Dess upphovsman hette Franz Brentano.

Inom Brentanos skola fanns Christian von Ehrenfels som sa att det fanns vissa perceptuella intryck i vår uppfattning som tycks vara ett komplement eller tilllägg till delarna eller elementen. En melodi var exempel på detta. Han kallade detta intryck för gestaltkvalitet. Det är helheten vi hör, inte delarna.
Christian von Ehrenfels

Känd blev hans analys av övergången av en melodi till en annan tonart. Ehrenfels förklarade att en melodi består av enskilda ljud, men att det är betydligt mer än summan av dessa. De enskilda tonerna skulle kunna ansluta sig till helt andra melodier, medan melodin skulle förbli densamma, om den införlivats med en annan tonart och innehåller enstaka toner. Denna nya yttrandet, som kom upp till en "upplevelse av hela" jämfört med de "delar" Ehrenfels kallas Gestaltqualitäten. Jämför med: Aristoteles (översättning 1952) "I fråga om allt som har flera delar och där helheten inte är som en hög, men är ett särskilt “något annat”  än de ingående delarna, måste det finnas någon sådan förenande faktor".


Fenomenologi – en historisk skiss


Brentanos vän Carl Stumpf som var en ledande gestalt på den filosofiska och psykologiska arenan vid 1900. Han var lärare för en grupp som kallade sig gestaltpsykologer som var överens om att den fenomenologiska beskrivningen skall utgöra grunden för vetenskapligt arbete. Men han hade också invändningar. Den fenomenologiska riktningen rymmer många olika tankegångar, men det gemensamma är att göra noggranna beskrivningar av mentala upplevelser. Filosofen Husserl hade dock en snäv inriktning och gav impulser till existentialistiska filosofer, vilka inspirerade framväxten av en personlighetspsykologi och en klinisk psykologi med vikt på metafysiska frågor. Dessa psykologer var speciellt starka omkring 1960-talet.

När det gäller t ex studiet av hur färger framträder för människans perception, kan vi enligt Stumpf inte blanda in fysiska faktorer, eftersom de inte har med framträdandet att göra. Vi måste ha helheten av fenomenet för ögonen, alltså bedriva fenomenologi. Det som framträder för människan i hennes "livsvärld" kommer först. Det är alltså fel att det bara "finns" tre grundfärger, rött, gult och blått. Detta vanliga antagande bygger inte på vår erfarenhet, menar Stumpf.

Det gäller att vara medveten om att gestaltpsykologerna påverkade de amerikanska psykologernas syn på perception, inlärning, minne och tänkande. Också de amerikanska
socialpsykologerna påverkades. De var Stumpfs andliga barnbarn.

Brentano

Precis som August Comte tog Stumpf avstånd från tanken att en vetenskaplig psykologi kunde baseras på introspektiva observationer. Till skillnad från Comte menade dock Brentano att detta inte innebar att man inte kunde göra inre erfarenheter till ett vetenskapligt studieobjekt. Dessa kunde studeras retrospektivt som en minnesbild av mentala händelseförlopp som redan timat, indirekt via andra personers språkliga beskrivning av den och på det sätt den uttrycks i djurs, barns och vuxna människors beteende.

Brentano kallade sin form av vetenskap deskriptiv psykologi. Han menade att vi kan finna en absolut och helt säker tydlighet om vi bara studerade våra erfarenheter på rätt sätt. Vår perception av vad vi erfar är helt säker om vi bara iakttar det vi verkligheten erfar och inte lägger till någon tolkning utöver detta. Misstag görs endast när vi lämnar det vi faktiskt ser.

För Brentanon var minnet viktigt. Egentligen kan vi aldrig observera det som pågår i nuet utan endast det vi strax efteråt genom minnet kan rekonstruera. Psykiska akter är något vi kommer åt genom det närliggande minnet av dem. Detta minne är utan misstag för det är endast sig själv. Däremot kan vi aldrig hävda en korrespondens mellan minnet och det som faktiskt var den psykiska akaten. Rekonstruktionen genom minnet är ofelbar medan all korrespondens till vad som sker är felbar.

Genom denna skillnad mellan ofelbara och felbara data kommer Bretano också att hävda en skillnad mellan psykologi som beskrivning och psykologi som förklaring. Vetenskaplig psykologi beskriver, men den förklarar inte. Om den försöker förklara ger den sig ut i det felbara och osäkra, ett offer för djupsinniga tilknngar. Men sålänge psykologen endast beskriver blir denna vetenskap ren psykologi - och fullständigt säker enligt Brentano. Denna psykologi anväder sig inte av fysiologiska faktorer.


deringar.


Triumviratet – Wertheimer, Koffka och Köhler

Viktigt bidrag från gestaltpsykologin var att visa relationsförhållanden och av särkskild vikt var kanske att de visade att våra perceptuella upplevelser måste vara en följd av olika mönster av relationsförhållanden i stimuleringen. En retning kunde inte (vilket Helmholtz hade föreställt sig) uppfattas som en mätbar fysisk påverkan på enskilda receptorceller utan måste ses som ett relationsförhållande mellan dessa celler. Utvecklande var också att de istället för att utgå från att perceptionen var en följd av en associativ inlärning, tänkte sig att den var ett resultat av hjärnans organisation.

Genom att betona perceptionens och tänkandets betydelse för inlärningen, bidrog de också till att ge kognitionen en mer central plats i psykologin. De klargjorde aldrig vad de menade med gestalt, struktur och organisation, vektorer och spänning i ett fält. De inspirerade James Gibson som kom med ett alternativ till Helmholtz synsätt. De hade heller inget hållbart alternativ till inlärning via associativa kopplingar.


BRITTISK KOMPARATIV PSYKOLOGI

Det är först under senare delen av 1900-talet som den forskning som grundar sig på
evolutionsbiologin har fått en central plats i vetenskaplig psykologi. Lovande start efter
Darwin och Wallace lanserat evolutionsteorin, men intresset försvann omkring 1900 i
Storbritannien. Det psykologiska komparativa studiet levde kvar på kontinenten och i USA. I
Europa etologi, men var obekant för psykologer fram tills ca 1950, då det van insteg i den
amerikanska psykologin. Européerna lade tonvikt på perception och genetiska faktorer,
medan amerikanska psykologer lade fram den ontogenetiska utvecklingen och inlärningens
betydelse.

Två frågeställningar intresserade de komparativa psykologerna i Storbritannien. Den första
rörde förhållandet mellan djurs och människors intellektuella förmåga och den andra gällde
om människor och djur hade instinkter. Diskussionen handlade först och främst om det fanns
några medfödda former av beteende – något som under 1900-talet utvidgades till att även
gälla frågan om beteendet förutom yttre stimulering även kunde framkallas av inre tillstånd
(motivation).


MÄNNISKORS OCH DJURS INTELLEKTUELLA FÖRMÅGA

Det kriterium Charles Darwin han använde när det gällde att slå fast förekomsten av intelligens eller
mentalitet var således om organismen kunde lära av erfarenheten. Detta använder vi idag när
vi försöker att skilja mellan fysiologiska och psykologiska processer.


Den komparativa psykologins plats i studiet av psykologi


Två forskare spelar stor roll för den kompatativa psykologin: Morgan och McDougall.

Psykologen Morgan verkar överlag ha följt Mills och de brittiska empiristernas tankegångar. Medvetandefenomen hade sin grund i förnimmelser som förknippades med varandra genom
associativa inlärningsprinciper.

Studiet av instinkter väckte således ett problem som rörde motivationen. Om man inte kan förklara instinkter genom att anta att det skapas kopplingar mellan stimuli och responsen, måste man tänka sig att detta beteende styrs av inre faktorer av något annat slag. William McDougall (1871-1938) förenade tanken om inre krafter med idéer om den biologiska evolutionen till en teori om instinkter.

Vi har sett att Morgan avvisade tanken att människor har instinkter genom att de från födelsen är utrustande med responser som på ett adekvat sätt är inriktade mot bestämda mål. Darwin menade att människor har instinkter som självbevarelsedrift, sexualitet, moderskärlek och hunger.


William McDougall (1871-1938)

Emot behaviorismen, hävdade McDougall att beteendet i allmänhet var målmedvetet och teleologiskt, en strategi han kallade hormic psykologi (från grekiskans ὁρμή hormḗ "impuls").
Men i sin teori om psykologisk motivation, försvarade han idén att individer motiveras av ett betydande antal ärvda instinkter . Deras verkan kan vi inte medvetet förstå, så människan kanske inte alltid förstår sina egna mål.

Hans idéer om instinkt påverkade starkt etologen Konrad Lorenz, men Lorenz vill inte alltid erkänna detta. McDougall genomgick psykoanalys med CG Jung, och var också beredd att studera parapsykologi. År 1920 tjänstgjorde han som ordförande för Society for Psychical Research, och i det efterföljande året för dess amerikanska motsvarighet, American Society for Psychical Research. Han var en stark förespråkare av vetenskaplig metod och akademisk professionalisering i psykisk forskning. Han bidrog till inrättandet parapsykologi som universitetsämne i USA i början av 1930-talet.

På grund av hans intresse för eugenik och hans oortodoxa hållning utveckling har McDougall antagits som en ikon av förespråkare av en stark påverkan av ärftliga egenskaper på beteende, av vilka en del anses av de flesta vanliga psykologer som vetenskapliga rasister. Medan McDougall var verkligen en oortodox siffra och alltid villig att ta en avvikande ståndpunkt finns det ingen anledning att anta att i ljuset av modern psykologisk kunskap och politiska utvecklingen, skulle han ha samma åsikt som dessa grupper. Även om han skrev:

McDougalls syn på instinkter och motivation

Instinkten representerar en impuls till aktivitet och är inriktad mot måluppfyllelse. Det är en
motiverande kraft som gav energi till och styrde ett beteende. Den utlöses av en bestämd
stimulering och inrymde en motorisk komponent, men både stimuleringen och den motoriska
komponenten kunde modifieras genom inlärning och erfarenhet. Mot varje instinkt svarar en
bestämd känsla eller emotion.

Det centrala tänkandet var att organismen strävar mot ett mål. Han betraktar lust och olust
som resultatet av ett försök att nå ett mål, men ej att organismens aktivitet styrdes av
lust/olust. På denna punkt var han oenig med Freud och behavioristerna Morgan, Bain och
Spencer.


Bedömning av McDougalls och Morgans syn på instinkter


Morgan visade genom observationer och experiment att det som man uppfattade som
instinktiva handlingar ofta var beroende av erfarenhet och inlärning. När det gällde frågan om
människan hade några instinkter, drog Morgan den möjliga slutsatsen att de tidigaste
responser hos människan visserligen var inriktade mot bestämda aspekter av omgivningen
men att de inte uppvisade någon tydlig avgränsning. Människans aktiviteter var därför
resultatet av en mycket komplicerad inlärningsprocess.

McDougall avfärdade detta. Genom att anta att djurs och människors handlingar styrdes av en inre energi, bidrog McDougall till att rikta in uppmärksamheten på motivationens betydelse för djurs och
människors aktiviteter och handlingar.



RYSK REFLEXOLOGI OCH BETINGADE REFLEXER

Johannes Müller skapade ett nytt angreppssätt vid studiet av fysiologi med sin experimentella
inriktning. De var konsekventa i sitt tillbakavisande av vitalismen och i sin tillämpning av
fysiska och kemiska principer för att förklara kroppsliga processer. De ville dock inte riktigt
som Helmholtz betrakta medvetandet som ett eget område som var åtskilt från det
fysiologiska.

Den nya tyska fysiologin väckte ett stort intresse hos de ryska fysiologerna, men de ville
förklara medvetandefenomen utifrån fysikaliska principer. De hade utgångspunkt i Descartes
syn som innehar att djurs reaktioner och människans kroppsliga reaktioner var en följd av
reflexer, vilket betydde att medvetandet kunde uppfattas som ett resultat av en maskin som
producerade vissa rörelser (responser) och bestämda former av retningar (stimuli) inverkade
på den.

Ivan Setjenov hade en framträdande plats inom reflexologin och lade fram ett program för en objektiv och behavioristisk psykologi ett halvt sekel före Watson. Deras viktigaste bidrag var att
utforma en experimentell teknik för studiet av associativ inlärning. Innovatörer var Pavlov
och Bechterev.



KLINISK PSYKOLOGI OCH STUDIET AV OVANLIGA SJÄLSLIGA TILLSTÅND I

FRANKRIKE MOT SLUTET AV 1800-TALET

I Frankrike influerades psykologin av både brittisk och tysk psykologi, men ämnet påverkades
där av kopplingen till den franska psykiatrin och intresset för abnorma mentala tillstånd. Den
skiljde sig från den tyska, engelska och ryska psykologin.

Det är viktigt att betona den betydelse som den tidiga franska psykologin hade för
utvecklingen av den kliniska psykologin. Målet för de tidiga franska psykologerna var att
belysa det normala själslivet genom ett studium av ovanliga eller abnorma mentala tillstånd
och företeelser.


Hypnos


I den franska psykologin hade man stort intresse för hypnos. Mesmer hade tidigare talat om "animal magnetism" när han och andra hypnotisörer for runt och gjorde uppvisningar inför betalande publik.
Under loppet av drygt hundra år hade man gått från förklaring i form av besatthet över animalisk magnetism till att det rörde sig om en form av sjukdom.


Psykiatri och psykologi


Klinisk psykologi som disciplin växte fram ur psykiatrin. Man kan generellt sett påstå att den
uppstod då USA under och efter andra världskriget saknade personal som kunde ta sig an de
soldater som led av psykiska sjukdomar och som drabbats av krigsneuros, och därför började
man utbilda psykologer för det ändamålet. Dessa psykologer gick in på ett specialområde som
utvecklats av psykiatrerna. Klinisk psykologi uppstod i första hand i anknytning till den
psykiatri som utformades i Frankrike.


Charcot

Han menade att hypnosen var kopplad till hysterin och att den hypnotiserade personen måste
ha en sjukdom eller skada i nervsystemet. Charcot ansåg inte att det i hypnosen försiggår ett komplicerat samspel mellan hypnotisören och den hypnotiserade och att den sistnämnda vill anpassa sig efter den förstnämndes önskningar och därför beter sig på ett sått som stämmer med dennes förväntningar.


Bernheim


Bernheim påstod att hypnos inte var ett tillstånd som bara kunde återfinnas hos hysteriska personer. Det hypnotiska tillståndet var ett resultat av suggestion och all människor var i större eller mindre utsträckning mottaglig för suggestion. Bernheim började använda sig av suggestioner utan att först ha försatt patienter i hypnos och han kallade sin metod för psykoterapi.


Janet

Janet var en av de första som försökte att ge en mer generell förklaring på omedvetna
processer och i detta avseende var han en föregångare till Freud och psykoanalytikerna.
Han var en förbindelse mellan Wundt och Freud. Wundt och Janet uppfattade mentala och
fysiologiska processer som parallella och det mentala utgjorde för dem båda ett område som
till största delen var oberoende av fysiologin.

Han var intresserad av automatismer som var handlingar som verkade automatiska och som
hade ett minimum av medvetandeinnehåll. Dessa utgjorde element i medvetandet.
Han gjorde en viktig insats genom att försöka formulera en uppfattning om omedvetna
processer.


Binet

Mot slutet av sin karriär hade han en inriktning på barns tänkande och intelligens.
Han ville utveckla intelligenstest med syfte att skilja mellan barn som fungerade normalt och
barn som tycktes ha stannat av i sin utveckling. Man slog fast en intellektuell nivå som svarade mot prestationerna på ett visst ålderssteg, en nivå som man längre fram kallade mental ålder. Intelligens kvot (IQ) - dividera den mentala åldern med den kronologiska åldern och multiplicerade med 100. De utvecklade ett förhållandevis stort urval av uppgifter.


Den senare utvecklingen i fransk psykologi

Aktiviteten i den franska kliniska psykologin dog ut efter första världskriget. Den
vetenskapliga fick inte så stark ställning. Varför? Kanske att psykologin inte fick plats som
empirisk forskningsdisciplin vid de större universiteten som i Tyskland och USA. Psykologi
blev inte ett universitetsämne urskiljt från filosofin förrän 1949.


Jean Piaget

Omkring 1960 ägde det rum en mängd förändringar inom psykologin. En viktig faktor var att
ämnet inriktades tydligare mot kognitiva och mentala processer och en av dem som bidrog var
Piaget.

Omkring 1950 var behaviorismen dominerande i den amerikanska psykologin och Piagets
idéer uppfattades av många som ett alternativ till behaviorismen. Piaget ville med sina barnpsykologiska studier belysa den mänskliga kunskapens natur och han är i första hand känd för sina idéer om utvecklingen av det logiska tänkandet hos barn.

Piagets centrala idé var dock att barnens intelligens kvalitativt skiljer sig från de vuxnas. Janet menade att kognition och handling hör ihop. Tanken om rörelse, handling och kognition var nära kopplade till varande blev också centralt hos Piaget. Hans psykologiska tänkande hade därför inte sitt ursprung i en reaktion mot behaviorismen, utan han stod för en annan tradition som omkring 1950 kolliderade med den amerikanska behaviorismen.

Det är svårt att utifrån hans begrepp hålla fast vid hans uppfattning om att det fanns
avgränsade stadier. Tidsramarna för dessa är fel. De sker tidigare än vad Piaget menade.
Kontroller av språklig förmåga har ofta givit resultat som visar att det kanske är andra typer
av psykologiska processer än dem som Piaget förutsatte som bestämmer om ett barn ska klara
av en viss uppgift eller ej. I vissa fall verkar det dessutom rimligt att tro att barnens minne inte
var tillräckligt utvecklat för att de skulle ha möjlighet att reagera adekvat i de situationer som
de ställdes i. Detta gäller uppgifter som rödde både objektpermanens och konservation.
Bidrag genom att ge studiet av barns tänkande en ny inriktning och ett nytt innehåll samt att
han bidragit med att utforma situationer och uppgifter som är av stor nytta vid utforskningen
av kognitioner.


PSYKOANALYSEN

Framstegen inom hjärnforskningen mot slutet a 1800-talet medförde att neurologin eller
studiet av skador och sjukdomar i nervsystemet uppstod. Denna var nära förknippad med
psykiatrin. Förhållandet mellan hjärnans funktion och människans själsliv var centralt. Dessa
forskare fick väldigt hög prestige. De fick ryktet om sig att var vetenskapsmän. Medan
människors syn på psykologiska frågeställningar tidigare styrts av religion och moraliska
värderingar sökte många fasta hållpunkter inom vetenskapen. De nya själsläkarna fyllde
tomrummet. De fick olika utformning i olika länder. I Frankrike användes hypnos för
bedömning gällande patienternas psykologiska utveckling. Britterna resonerade mer utifrån
neurofysiologiska kunskaper. Österrikarna närmst uteslutande grundade sig på bedömningar
av psykologiskt material. Den viktigaste riktningen var Sigmund Freuds psykoanalys.
Det finns en koppling mellan klinisk psykologi och den generella samhällsutvecklingen.
Freud och Jung var starkt påverkade av Schopenhauers och Nietzsches idéer, och Adler mest
av Nietzsche. I Wien där det fanns uppror mot konventionella och traditionella idéer,
familjestrukturen var där också starkt patriarkal.


Sigmund Freud

I ett till synes sammanhängande system sammanfattade Freud tankar om det omedvetna,
sexualitet, mentala störningar, biologisk evolution och idéer om vår civilisations historia. Det
var enligt Freud en vetenskaplig psykologi. Han blev föremål för hjältedyrkan.
Han betraktade psykologiska företeelser som ett eget område som han inte försökte att
definiera utifrån fysiologi eller beteendet. Det finns grundläggande likheter mellan Freud och
Wundts system. För båda dessa två utgör psykologiska företeelser ett område som skiljer sig
från fysiologin och beteende, men de hade olika uppfattningar om det omedvetna. Medan
Wundt bara var villig att postulera psykologiska processer som var kopplade till ett innehåll i
det medvetna, antog Freud att det fanns såväl den typen av processer och psykiska skeende av
omedveten natur.

Den psykoanalytiska rörelsen: Det psykoanalytiska sällskapet grundades i Wien 1908 och
1909 blev Freud och Jung inbjuden till Clark University i USA och efter detta spred sig
psykoanalysen snabbt i USA. Föreningen styrdes mycket auktoritärt och oliktänkande
tolererades icke. Jung och Adler, båda elever till Freud, lämnade den på grund av motsättningar.


TIDIG AMERIKANSK PSYKOLOGI – PRAGMATISM OCH FUNKTIONALISM

Psykologin i Tyskland, Storbritannien, Frankrike, Österrike och Ryssland utformades på
skilda sätt. Gemensamt var att de utgick från samma idébank. Samma var i USA men den fick
speciell form och återspeglar i många avseende den amerikanska samhällsutvecklingen.


Den amerikanska samhällsutvecklingen

1700-talet var de viktigast områden en brittisk koloni och samhällsordningen grundads på
brittiska traditioner och det tänkandet kom att dominera USA under hela 1800-talet och stor
del av 1900-talet. Efter inbördeskriget fick amerikanska industrin en närmst explosiv tillväxt
och människor strömmade in till de nya industristäderna samtidigt som det kom många
invandrare. Många av dessa kom i hopp om politisk frihet och frihet at utöva sin religion.
Drivkrafter som att utveckla sig själv och en längtan efter frihet satte sin prägel på
amerikanerna. Individualismen blev ett centralt värde och möjligheterna att samla på sig ett
stort kapital ledde till ett samhälle som präglades av kapitalistiska idéer. Tron på människans
möjligheter har format amerikanernas psykologi.


En vetenskap inriktad på det praktiska livet


Snabb samhällsutveckling och de många invandrarna ställe stora krav på organisationsförmåga. Religion var centralt, men upplysningsidéer väldigt viktiga. De lyckads snabbt bygga upp moderna universitet. I och med alla problem som uppstod, t ex gällande kolonisation av kontinenten, så blev vetenskapen mer tillämpad.


Några typiska drag i den amerikanska psykologin


I USA fick psykologin en mer självständig ställning. I Frankrike och österrike – inriktad på klinisk psykologi och praktiska livet. Detsamma för brittiska, franska testpsykologin och ryska reflexologin. I Tyskland hade den inte varit tydligt inriktad på praktiska frågor, men växte i början på 1900-talet till en mer tillämpad psykologi.

I USA hade man tidigt visat en strävan att skapa en psykologisk profession och detta kom att prägla dess psykologi.


Brist på originalitet i den empiriska forskningen

Var den amerikanska psykologin funktionalistisk?

Man har kallat perioden från 1890 till 1910-1920 för funktionalistisk, men enligt många fortsatte de i stort vad européerna började med skillnad att amerikanarna var bredare. Det var i viss mån en eklektisk psykologi.

William James tillförde den vetenskapliga psykologin något nytt då han utvecklade Spencers tonvikt på den betydelse som medvetandet måste ha haft för den biologiska anpassningen.

Amerikanernas starka tro på människans förmåga att utvecklas och bygga ett bra samhälle ledde till att de fokuserade på miljöns betydelse för utvecklingen av psykologiska processer.


PRAGMATISMEN

Alexander Bain (1818-1903), brittisk psykolog,  gav lust och olust betydelse vid inlärning av nya handlingar. Bain var också intresserad av att man skulle förstå en åsikt utifrån de handlingar som den gav upphov till. Pierce och James utvecklade Bains och utilitaristernas idéer om att våra åsikter och uppfattningar är bestämda av de konsekvenser de medför.

Alexander Bain föreslog att all kunskap och alla mentala processer måste baseras inte bara på spontana tankar och idéer, men på faktiska fysiska förnimmelser. Bain strävade efter att identifiera sambandet mellan sinnet och kroppen, med fokus på fysiologiska samband mellan psykiska störningar och beteendestörningar fenomen.

I sitt epokgörande arbeten "Sinnena och intellektet" (1855) och dess följeslagare "Känslor och vilja" (1859) föreslog Bain att traditionella psykologin kunde utformas utifrån lagbundna associationer i den mänskliga kroppen, att fysiologiska och psykologiska processer var sammankopplade . Dessa två verk förblev standardtexten för brittiska studenter i ämnet framtill slutet av 1800-talet. Han införde ett kapitel om nervsystemet, som satte standarden för de flesta läroböcker framöver.

Baine accepterade den traditionella indelningen intellekt, känsla och vilja, breddade definitionen av "känsla" bortom känslor för att infoga sensationer. Vilja fanns enligt Bain både i känsla och intellekt. Således införde han en ny klassificering av sinnet: medvetande, tanke och handling. Hans mest kända bidrag var att att skilja känslor av rörelsen från själva rörelsen själv och hävdade att åtgärden var oberoende av sensation, och kunde existera oberoende av yttre stimulans.

Genom att betona tänkandets konkreta och praktiska konsekvenser gav Pierce och James uttryck för något centralt i den amerikanska livssynen och deras pragmatiska filosofi slog an
hos både samtida och nutida amerikaner. Under 1900-talet blev John Dewey den viktigaste representanten för den pragmatiska filosofin.


William James

Människan har vissa moraliska och religiösa plikter och samhället ska utformas på sådant sätt att både individens rättigheter och en social solidaritet säkerställs. Man kan i grund och botten säga att James psykologi och filosofi kretsar kring frågan om den fria viljan.

James, Wundt och brittiska tänkare, en jämförelse

Båda var utbildade läkare och betonade att psykologin skulle vara kopplad till fysiologin.Perception skulle vara centralt inom psykologin. Viktigaste problemet var att förstå viljans natur och att viljan i första hand kom till uttryck i uppmärksamheten. De uppfattade psykologi som studiet av medvetandet och båda baserade sig på introspektion, men James hävdade inte att studiet enbart skulle grunda sig på direkta observationer av en persons medvetande liv. Alla former av iakttagelser var ok. I sin syn på medvetandet hade han samma syn som brittiska tänkarna t ex Bain, Darwin, Spencer och Morgan. Studiet av medvetande begränsades inte enbart till introspektion utan också beteende.


Alexander Bain (1818-1903)

Även om den skotske Alexander Bains inflytande som filosof, logiker och lingvist i grammatik och retorik var betydande, vilar hans rykte på  hans psykologi. Överens med den tyska fysiologen och jämförande anatomen Johannes Peter Müller i övertygelsen att "ingen är psykolog som inte inte först är fysiolog"- på latin: psychologus nemo nisi physiologus - var han den första i Storbritannien under 1800-talet att tillämpa fysiologin på ett genomgripande sätt för att klarlägga mentala tillstånd.

När Bain diskuterade vad "viljan" är gynnade han fysiologiska framför metafysiska förklaringar. Han pekade på reflexer som bevis för att en form av vilja, oberoende av medvetandet, existerar i en persons lemmar. Han försökte att kartlägga fysiologiska korrelat av mentala tillstånd, men vägrade att göra några materialistiska antaganden. Han var upphovsman till teorin om psykofysisk parallellism som används så mycket som en grund för modern psykologi.

Bains idé att tillämpa den vetenskapliga metoden för klassificering av psykiska fenomen gav en vetenskaplig karaktär till psykologin, liksom hans metodiska utläggning och förmåga att skapa förståelse genom sitt bildspråk. I linje med detta är också hans krav på att psykologi skulle avlägsnas från metafysik. Samtidigt ansåg han, med Aristoteles, att det mänskliga intellektet hade två sidor: en passiv (intellectus patiens) som mottog intryck och satte oss istånd att tänka oss verkligheten, en aktiv (intellectus agens) som var evig och gav människan delaktighet i det eviga livet. Det aktiva intellektet är ren intellektuell energi, säger Bain, oemottagligt för något utanför sig självt, orört av alla erfarenheter.

Bain etablerade en psykologi som påverkats av David Hume, George Berkeley och Auguste Comte; han menade att fysiologiska och psykologiska processer var kopplade till varandra, och att traditionell psykologi kan förklaras i termer av denna organisation. Dessutom föreslog han att all kunskap och alla mentala processer måste baseras på faktiska fysiska förnimmelser, och inte på spontana tankar och idéer. Han försökte identifiera sambandet mellan sinnet och kroppen och att upptäcka sambanden mellan psykisk och beteendemässiga fenomen.

Bain betonade vikten av våra aktiva upplevelser av rörelse och ansträngning, och även om hans teori om en central innervation inte längre hålls för sannolik i den form som han propagerat för den, är dess värde för senare psykologer stor. Hans uppfattning att en trosföreställning egentligen är en förberedelse för avsikt och aktivitet, respekteras av både pragmatister och funktionalister.

Evolutionsteori, medvetande och funktionalism

James insåg att det utifrån ett evolutionsteoretiskt perspektiv var naturlig att uppfatta medvetandet som ett redskap för människan att uppnå en anpassning till miljön. Denna tes ligger underförstådd i evolutionsteorin.

Spencer betonade att allt liv – både fysiskt och mentalt - utgör en anpassning av inre relationer till yttre. I enlighet med detta synsätt ska medvetande ses som inriktad mot att uppnå bestämda mål. Medvetandet har då en bestämd funktion.

Att medvetande är ett led i måluppfyllelse saknas som perspektiv hos Wundt och hans tyska kolleger, menade James.
I den bemärkelse att medvetandet uppfattades som funktionellt i organismens anpassning till miljön, utgjorde James psykologi ett försök att skapa en funktionalistisk psykologi.



John Dewey

Dewey utförde en utmärkt analys av reflexbegreppet, utformade en begriplig redogörelse för tänkande och problemlösning och arbetade för att psykologerna även måste skapa en socialpsykologi. Han bidrog till att det uppstod ett intresse för pedagogisk psykologi i Amerika.

Deweys filosofi

Han önskade och drömde om att skapa ett nytt och bättre samhälle som inte var bundet av det som uppfattades som negativa europeiska traditioner. Deweys filosofi kan uppfattas som ett uttryck för denna vilja att skapa en filosofi som kunde bidra till att förverkliga ett sådant samhälle.

Dewey menade att tänkandet fungerar efter följande punkter:

1) situation som tankemässigt är otillfredsställande
2) formulering av problemet
3) formulera antagande
4) resonera omkring de olika hypoteserna
5) pröva hypotesens hållbarhet

Tänkandet var för Dewey ett redskap som människan använde sig av för att anpassa sig efter miljön. Hans tänkande är en utveckling av James funktionalistiska idéer.



Edward Thorndike


Thorndike är viktig i psykologins historia eftersom han förberedde övergången till behaviorismen.

Han använde sig av tiden som ett kriterium på att inlärning hade ägt rum. Han rapporterade att den tidsrymd som katterna som såg mat utanför sin burar behövde innan de fick upp dörren minskande efter hand. En kurva över tiden visade en gradvis sjunkande tendens och rörelser som inte verkade inriktade mot snöret efterhand försvann. De rörelser som djuret utförde kallade Thorndike för impulser och var inte målinriktade. Inlärning ägde rum enligt försök och misstag (trial and error). Impulser som inte ledde till positivt resultat eliminerades. Positivt resultat inlemmandes. Dessa resultat kallade han för effektlagen. Thorndike syn innebar att inlärning var ett resultat av att det bildades associationer och menade att sådan uppstod mellan specifika situationer. Hans version av associationismen kallade han för konnektionism (to connect, sammanbinda).

Kritik kan riktas mot dessa teorier:  djurens rörelse är inte slumpartad, de har inte uppstått några associativa förbindelser. Den skotske psykologen Alexander Bain försökte modifiera de brittiska empiristernas syn på associationsbegreppet genom att föra in ett antagande om att de rörelser som ledde till för organismen positivt resultat kom att upprepas. Herbert Spencer anslöt sig till denna syn på inlärning och kom att kallas för Spencer-Bain-principen.

Thorndike fick stor betydelse för den amerikanska psykologin. Han försökte att förklara inlärning utan att göra några antaganden om mentala processer hos djuren. Bortsett från att
han utgick från inlärning var beroende av olust-lust tillstånd. Därmed kom han att bana väg för en uppfattning om att studiet av psykologi är detsamma som ett studium av beteende.

Genom det som han kallade konnektionism röjde han även väg för en syn på psykologi som utgick från att den uppstod associationer mellan bestämda stimuli och bestämda responser.
Han hade en utpräglad stimuli-respons-psykologi. Han försummade dock att göra fältstudier och förbisåg därmed de olika djurens artspecifika tendenser.



BEHAVIORISMEN


Ekonomisk tillväxt i  stormakten USA, med världens starkaste krigsmakt, som dessutom gjorde en historisk satsning på universitetet gjorde att landet var i en oberoende ställning från Europa i början av 1900-talet.

Behaviorismen – en ny grund för vetenskaplig psykologi

McDougall hade föreslagit att det var bättre att betrakta psykologi som studiet av beteende än av medvetandet. Setjenov och hans efterföljare hade utvecklat ett psykologiskt studium på
basis av beteende, men till skillnad från Watson hade de utgått från antagande om hjärnans funktion. Det fanns studier i djurpsykologi, etologi.

Idén att skapa en behavioristisk psykologi var långt ifrån ny när John Watson kom med sitt förslag. Behaviorismen slog igenom förhållandevis långsamt under 1920-talet och representerade därför ingen revolution. Utvecklingen mellan 1920-1960 kan betraktas som mer eller mindre kontinuerlig. Man kan uppfatta behaviorismen på samma sätt som psykoanalysen eller gestaltpsykologin, nämligen som en riktning som tillförde psykologin viktiga impulser men inte lyckades att ge de centrala begreppen ett innehåll som gjorde riktningen lämplig som grundval för ett generellt psykologiskt studium.

Behavioristerna var överens om att en empirisk vetenskaplig psykologi inte kunde baseras på introspektiva observationer, utan dessa måste företas av fler än en person – med andra ord
skulle de inte vara privata utan offentliga. John Watson och Frederic Skinner, som båda ansåg att studieobjektet måste kunna observeras direkt. Clark Hull och Edward Tolman försökte
utveckla en behaviorism utan att utgå från att objektet måst observeras direkt.


Från medvetande till beteende

Dess framväxt var en följd av förändringar i psykologin, vetenskapen och det amerikanska samhället. I den tyska psykologin medförde missnöjet med psykologin en svängning från det elementarisk, introspektiva synsättet till en fenomenologi och ett studium av helheter. I USA ledde kritiken inte bara till ett missnöje med vissa aspekter av medvetande psykologin utan till ett förkastande av tanken på att psykologin skulle kunna utvecklas, om ämnet skulle fortsätta vara ett studium av medvetandet.

En viktig faktor till vad som ledde till skiftet från medvetande till beteende var att forskare i allt större utsträckning inriktade sig på djurs inlärning. Råttpsykologins Era. Nästan alla av de tidiga amerikanska psykologerna var intresserade av evolutionsteorin, vilket banade väg för ett djurpsykologiskt studium.


Kontroll och miljö i fokus


Två tendenser var av vikt och präglade behaviorismen. Den första innehar en betoning av miljön på bekostnad av arvet. Galtons eugenik blev ifrågasatt. Amerikanerna hade stark tro på
individens möjligheter till utveckling och inte tillät negativa sociala faktorer och intellektuella traditioner att få hindra individen.

Den andra tendensen gick i riktning mot att skapa en psykologisk kunskapsmängd som möjliggjorde teknologi som i sin tur kunde ge kontroll över människans och samhällets utveckling.


John B. Watson

Psykologen Watson var påverkad av Loeb som propagerade för "taxis", dvs rörelser som  framkallas hos djur under påverkan av enkla och specifika retningar som ljus, tyngd och kemiska ämnen. Det handlar alltså om ett fysikaliskt synsätt. Mach ville komma fram till funktionella relationer mellan olika typer av observationer. Enligt detta försökte Loeb beskriva beteende som
en funktion av bestämda former av fysisk påverkan och ville inte göra några antagande om inre  processer. "Det inre" hos en människa uppfattades Watson som en tom låda. Watson påverkades av Loebs reduktionism och Skinner påverkades av Loebs syn på organismen som en tom låda och beteendet som en funktion av bestämda former av fysiska retningar.

På 1920-talet blev hans åsikter alltmer extrema. Han förkastade nu uppfattningen att människan hade några instinkter och gjorde sig till talesman för en ensidig betoning av miljön vid utveckling av den mänskliga personligheten. Han argumenterade för at inlärning i allt väsentligt var en fråga om associationsbildning och upprepning. Watsons bidrag till psykologin verkar därför i första hand ha varit hans försök att utveckla en konsekvent behavioristisk syn på psykologistudiet.


Watson om vetenskap och psykologi


”Psykologin enligt en behaviorist är en helt objektiv experimentell gren av naturvetenskapen.” I likhet med de ryska reflexologerna och Thorndike menade Watson att allt beteende måste uppfattas om kopplingar mellan stimulus och respeons. Psykologins slutgiltiga mål var att redogöra för dessa kopplingar med hjälp av fysikaliska och kemiska principer. Beteendet var i
strikt bemärkelse styrt av kausala samband, och man fick inte i sina beskrivningar anta att det hade sitt ursprung i centralt styrda neurofysiologiska processer. Beteende var helt enkelt allt
vad människor och djur gjorde och vad människor yttrade. Hans syn stämde med den tidiga positivistiska synen på vetenskap.


Stimulus och respons


I likhet med Spencer, Pavlov och många fysiologer på 1800-talet uppfattade Watson beteende
som kedjor av stimulus-respons-förbindelser. Komplexa grupper av stimuli kallades för
situation. Komplexa responser för handling eller anpassning. Utifrån dessa idéer om beteende
formulerade Watson psykologins uppgift på följande sätt: psykologin skulle för de första hitta
responsen när en stimulus var för handen och för det andra hitta stimulus när en respons var för handen.


OPERATIONALISMEN

Det finns ett nära samband mellan de metoder eller de operationer man använder sig av och
meningen hos de begrepp som man tar till för att skapa sammanhang i kunskap. Detta innebär
att det ofta kan vara bra att analysera ett begrepp i relationer till de metoder man använder för
att få en bättre bild av begreppets innebörd. Begrepp skulle definieras operationellt.


Frederik Skinner

Watsons idéer rönte vid denna tid ett stort intresse och detsamma gällde för Pavlovs tankar
om betingning. Dessa två psykologiska tänkare fick en avgörande betydelse för Skinner. Den
huvudsakliga inspirationen till hans idéer och forskning kom emellertid troligtvis från de
amerikanska pragmatiska filosoferna. De var intresserade av konsekvensernas betydelse för
vårt tänkande och handlande.

I likhet med Freud var Skinner övertygad om att all mänsklig verksamhet var determinerad,
bestämd av yttre eller inre krafter. I sina undersökningar följde Skinner en positivistisk
grundsyn. Vetenskap börjar med observationer av enskilda episoder eller händelser.
Därifrån går man till formulering av generella regler och lagar. Organismen skulle betraktas
som tom, en "Black Box". Skinner beskrev själv sin syn med uttrycket radikal behaviorism.
I beskrivningen av de företeelser som studerades skulle forskare anlägga ett fysikaliskt och
mekanistiskt synsätt. Målet var att komma fram till försägelser och uppnå kontroll.

Det viktiga i Skinners insats kan tyckas vara att han försökte upphöja idén om konsekvensernas
betydelse till en princip som styrde alla former av beteende. Skinner-buren var konstruerad så att det
blev möjligt att manipulera konsekvenserna på så vis att de kunde ses som en omedelbar följd
av det som djuret företog sig.


Operant betingning

I likhet med Pavlov kallade Skinner allt som stärkte en viss form av respons för förstärkning.
En betingad stimulus i Pavlovs metod presenterades samtidigt med förstärkningen, medan
denna stimulus i Skinners metod var beroende av att en respons hade avgivits. Sistnämnda
kallas operant betningen och förstnämnda klassisk.

Staff verkar i stället ofta göra att beteende undertrycks. Skinner påpekade att man i alla
samhällen försöker styra beteende med hjälp av straff i olika former, något som han menade
var orsaken till missanpassning och beteendestörningar.

Skinner visade att han med sitt tillvägagångssätt effektivt kunde vidmakthålla en bestämd
form av beteende och även forma (shape) ett beteende genom att successivt förstärka
komponenter i detta beteende.

Genom att manipulera de betingelser som leder till förstärkning kom Skinner fram till vissa
lagbundenheter som var resultat av bestämda förstärkningsrutiner eller förstärkningskedjor.
Stimuli och responser kan betraktas som oberoende av varandra. Skillnad mellan de två formerna
av beteende är att fysiologiska reflexer fick effekt på fysiologiska processer. Den andra hade
en effekt på omgivningen. Beteendet kunde sägas "operera" i den yttre världen och därför
kallade Skinner detta för operant beteende. Beteende är inte målinriktat enligt denna form
av psykologi.


BETEENDETERAPI

Denna form av terapi använder inlärningsprinciper i terapeutiskt behandling. Skinners syn på beteende och beteendemodifikation tänkte sig att mentala och beteendemässiga störningar var en följd av olyckliga förstärkningsprinciper och utifrån detta synsätt började de systematiskt söka efter tänkbara negativa betingelser i klinternas livshistoria.

När man menade sig kunna påvisa beteenden som var en följd av negativa förstärkningsbetingelser försökte man antingen undanröja dessa betingelser eller förstärka andra former av beteende som kunde ersättare tidigare inarbetade formerna.

Med hjälp av så kallade formningstekniker försökte man utforma nya och bättre anpassade reaktionsformer. Systematisk desensibilisering gick ut på att man först lärde patienterna att slappna av. Därefter bad han dem under det avslappnade tillståndet att föreställa sig olika situationer som i ökande grad framkallade ångest. Den idé som låg till grund för behandlingen var att man inte samtidigt kan vara både avslappnad och ha ångest.

Under 1960-talet förenades vissa beteendemässiga och mentalistiska betraktelsesätt. Vissa var dock radikala och andra grundade sig på beteendemodifikation och en kognitivt inriktade
beteendeterapi. Även sektliknande rörelser som scientologi och EST använde delar av detta tänkande.

Under 1950-talet inleddes en stark kritik av alla former av inlärningsteori. Kritiken gick ut på att människan reducerades til något mekaniskt som kunde manipuleras av maktens representanter. Under 1960-talet och 1970-talet befann sig psykoanalytiker och beteendeterapeuter ofta i skarp konflikt. Ken Keseys roman "Gökboet" var tidstypisk.

Beteendeterapins historia visar oss hur teoretisk forskning, samhällets behov, sociala institutioner och ideologiska strömningar bidragit till att forma psykologin.



AMERIKANSK PERSONLIGHETSPSYKOLOGI

Den moderna personlighetspsykologin kan spåras tillbaka både till det evolutionsteoretiska
synsättet som uppstod i och med Darwin och till den kliniska psykologin som utgick från
psykoanalysen och fransk psykologi. Evolutionsteorin medförde diskussion om arv och miljö
och individuella skillnader inom arten. Galton bidrog med inspiration till att personlighet i
from av drag eller egenskaper. Kliniska psykologin ledde fram till beskrivningar av olika
former av mentala störningar och försökte förklara dessa utifrån generella psykologiska idéer.
Freud var den förste som mest systematiskt försökte detta. Av många betraktas det som det
första moderna försöket att formulera en teori om personlighet.


DET VETENSKAPLIGA STUDIET AV PERSONEN OCH PERSONLIGHETEN

Den amerikanska personlighetspsykologin formades under de tio eller femton är som följde efter det att Floyd Allenport (1890-1978) hade lagt fram sitt program för studiet av socialpsykologi. Allenport menade att studiet av socialpsykologi handlade om förhållandet mellan individer;ett studium som skulle bygga på den kunskap man hade skapat om individen i den allmänna psykologin – det vill säga att socialpsykologin handlade om enskilda individer. Socialpsykologin fick genom Allenport:

1) ett allmänt studium av psykologi och från detta
2) studium av förhållandet mellan individer (socialpsykologi)
3) studium som rörande skillnader mellan individer, det vill säga (personlighets psykologi)

Socialpsykologer fokuserade på hur individer påverkades av situationen och personlighetspsykologer inriktade sig på de individuella egenskaper som gjorde att de handlade på ett visst sätt. En debatt om vad som styrde människornas handlande uppkom, huruvida det var situationen eller personen. Den debatt som första gången uppkom mellan McDougall och Watson.


George Herbert Mead (1863-1931)


Den amerikanska personlighetspsykologin skiljde sig från socialpsykologin genom att den utvecklades i nära kontakt med den kliniska psykologin. I den kliniska psykologin uppfattade
man människan som en helhet och personlighetspsykologin lade vikt vid att se människan på samma sätt, vilket skilde sig från den experimentella psykologin där man var mer inriktad på
specifika processer som perception, inlärning, minne, tänkande och känslor. Inom personlighetspsykologin fick man med göra skillnad mellan arv och miljö samt ta upp motsättningen mellan ett mentalistiskt och behavioristiskt synsätt.

George Herbert Mead, amerikansk psykolog och filosof, anses av många vara fadern till skolan av symbolisk interaktionism inom socialpsykologi. Han bidrar till psykologin med en originell teori om utvecklingen av jaget genom kommunikation. Vi har ett "inner speech", ett inre tal, som gör "mig" till ett objekt. Själva jaget kan inte ses eller presenteras men när vi tänker på oss  som ett "mig" skapar i ett socialt "jag". Detta jag förändras när nya problem uppstår i kommunikationen med omgivningen. Vi får ständigt ge upp det "gamla" jaget till förmån för ett "nytt" jag. Denna process sker kontinuerligt hela livet.

Jaget uppstår alltså i relation till en specifik "generaliserad annan", som kallas "Mig." "Jag" är ett kognitiv objekt, som endast är känt i efterhand, liksom vid närmare eftertanke, som ett berättande efteråt. Det finns aldrig något i nuet närvarande jag.

När vi agerar i vanemässiga sammanhang är vi inte  självmedvetna. Vi är engagerade i insatser på en icke-reflekterande nivå. Men när vi tar perspektivet av "den generaliserade andra" både "tittar" vi och bildar ett självständigt "jag" i förhållande till det system av beteenden som utgör denna generaliserade andra.

Så, till exempel, om jag spelar vänsterytter i fotbollslaget, kan jag fundera på min ställning på plan, men för att göra så måste jag kunna tänka på "mig själv" i förhållande till hela spelet, nämligen på andra aktörer och "regler" för spelet. Vi kan hänvisa till detta kognitiva objekt som "min vänsterytter" eller "jag". Kanske ett bättre exempel kan vara att tänka på jaget i relation till den familj vi lever med. I denna situation skapar man sig själv från de olika uppsättningar av beteenden som utgör familjesystemet.

Denna teori har på senare år spelat en central roll i arbetet med Jürgen Habermas. Medan Mead är mest känd för sitt arbete med dena typ av socialt själv, byggt på inre tal, och på social intersubjektivitet, utvecklade han också en teori om handling och en metafysik som betonar "det ständigt nya framträdandet"  - alltså att varje ny situation är unik och fordrar ett nytt jag. Han ansåg också att temporaliteten - att allt sker i tid och över tid, där det förflutna och framtiden ses genom linsen av detta levande NU.

Meads mest kända verk, Mind, Self, and Society publicerades efter hans död och är en sammanställning av elevers anteckningar.


Gordon Allport (1897-1967)

Den psykodynamiska personlighetspsykologi som Freud, Adler och Jung stod för hade växt fram utifrån de europeiska neurologernas kliniska verksamhet och utgick från ett försök att
förstå människor som drabbats av psykiska störningar.

Allport ville att resultaten skulle tolkas inom ramen för psykologi och förde således in personlighetspsykologin in i det psykologiska ämnesområdet. Han menade också att vi skulle utgå från vardagslivets tänkande och betona vardagsspråket.

Han tog precis som de flesta amerikanska socialpsykologer sin utgångspunkt i individen och inte i samhället. Synen på människan som en produkt av samhällsutvecklingen har inget större utrymme i hans tänkande. Han lyfte fram Galtons och Cattells betydelse för deras  experimentella undersökningar av individuella skillnader, men betonade att studiet av människans
personlighet inte är detsamma som studiet av individuella skillnader. Personlighetspsykologin skilde  sig således från studiet av individuella skillnader.


Beskrivning av personlighet med hjälp av drag

Ett personlighetsdrag var enligt Allport en underliggande disposition som man kunde se utifrån
observationer av beteendet. Dragen hade alltid en grund i fysiologiska processer. Allport
inspirerades av Woodworths tanke om att en mekanism, det vill säga en etablerad form av
beteende, kunde utlösa ett annat beteende och på så vis fungera som en drivkraft eller drift.
När det sker en omformning av ett motiv så sker det enligt en princip som han kallade för
funktionell autonomi.


Jagets betydelse för personlighet

Självkänslan ska han en viktig plats i personlighetspsykologin. Tanken på ett jag hade nästan
varit bannlyst efter James utgivning av Principles of psychology. De introspektiva psykologerna
fann inte något "jag" i de mentala processer de försökte beskriva och behavioristerna förkastade
begreppet såsom varande mentalistiskt.


KLINISK PSYKOLOGI

Under andra världskriget började psykologer att verka på jämställd fot med psykiatrerna i den
amerikanska krigsmakten och då det efter kriget uppstod en stor brist på personer som kunde
ta sig an soldater med mentala störningar, anställdes psykologer som terapeuter vid de
militära sjukhusen. Den utbildning som VA (veterans administration) organiserade blev av
stor betydelse för den amerikanska kliniska psykologin och samtidigt etablerades Nation
Institute of Mental Health. Denna institution bedrev klinisk psykologisk forskning och hade
stora penningsummor. Betydande forskningsstipendier delades ut. Detta bidrog till
utvecklingen.


Carl Rogers
(1902-1987)

Den amerikanske psykologen Carl Rogers utarbetade den första amerikanska terapiformen. Rogers präglades av centrala värden i det demokratiska och kapitalistiska USA. Det finns en nära koppling mellan Rogers personlighetsteori och viktiga värderingar i det amerikanska samhället under första hälften av
1900-talet.

Han betonade utvecklingen av människans individualitet och tron att människan kunde utveckla sina inneboende förmågor om hon inte blev hindrad i denna strävan. I sin redogörelse för upphovet till att människor inte kunde fungera adekvat i psykologisk bemärkelse betonade han starkt uppfostran, men bortsåg från  ekonomiska, sociala eller politiska faktorer. Han
är en typisk representant för tendenser som gjorde sig start gällande från 1930-70-talet och som fortfarande är gällande för många praktiserande psykologer och terapeuter.


Personliga livserfarenheter och synen på psykologi – en kort livsbiografi


Carl Rogers kom efter hand fram till att barn utvecklar sina positiva egenskaper om de behandlas med respekt, värme och förståelse. De asociala och destruktiva drag som han såg hos människor upplevde han inte som en följd av inneboende tendenser i människans natur utan som ett resultat av uppfostran.


Påverkan från fenomenologi och existentialism


Rogers tog avstånd från behaviorismen och hävdade att det inte var möjligt att förstå människors tankar och känslor på grundval av ett studium av deras beteende och yttre livshistoria. Utgångspunkten för det psykologiska studiet måste enligt honom utgå från en beskrivning av världen som den ter sig för oss - det som kallades "livsvärlden" hos fenomenologerna. Psykologen måste försöka leva sig in hur andra människor upplever sin verklighet, praktisera empati på ett professionellt sätt.


Synen på psykologi som vetenskap


Rogers tog avstånd från det centrala antagandet i den positivistiska vetenskapsfilosofin som gick ut på att den empiriska forskaren måste börja med att skaffa sig en fast grund i observationer.

Sexualiteten hade enligt Rogers en central plats i människans liv och avvisade inte föreställningen om omedvetna skeenden. Han hade en mer optimistisk syn på människan än Freud och ansåg att människan hade resurser att lösa sina psykiska problem om bara betingelserna för detta lades till rätta.

Rogers utgick precis som Freud från att människans motivation kunde förklaras av en enhetlig och allomfattande kraft. Denna var drivkraften till självförverkligande. Det studium av
effekterna av den personinriktade terapin som Rogers och hans medarbetare inledde utgjorde ett pionjärarbete och har fått stor betydelse för senare terapiforskning.

Rogers lämnade uppenbarligen också ett bidrag till personlighets -psykologin genom att han uppmärksammade skillnader mellan faktiskt och idealt jag genom sin metod.


George Kelly (1905-1967)

Den amerikanske psykologen George Kelly från Kansas, bidrog till att ge personlighetspsykologin en starkare kognitiv prägel. Kulturens (den amerikanska) inverkan på Kellys tänkande var avsevärt.

Personlighetspsykologerna i den tysktalande världen under 1900-talets första hälft var verksamma i Schopenhauers och Nietzsches anda. Den ansåg att själen /psyket inrymde drifter som var dolda för människan och som gjorde henne till en irrationell varelse. Detta mänskliga psyke innehöll även starka destruktiva krafter som gav upphov till konflikter för såväl den enskilda individen som samhället. Dostojevskijs "Onda andar" är typiskt för denna sorts personlighetskultur.

På andra sidan Atlanten fanns en annan sorts helhetsuppfattning kring den mänskliga personen. Amerikanska personlighetspsykologer som Allport, Rogers och Kelly tog sig an studiet av människans psyke på  ett betydligt mer praktiskt och jordnära sätt. De tonande ner det irrationella och destruktiva, det dolda och "onda",  för att istället lyfta fram de resurser som människan är i besittning av när det gäller at hantera sina
problem och konflikter. Brytningen mellan det europeiska och det amerikanska kan upplevas i romaner som "Amerikanen" av Henry James, brodern till den store psykologen William James.

I enlighet med de tydliga demokratiska tendenserna i det amerikanska samhället uppfattade de psykologens roll som rådgivare till samtalspartners, inte som läkare – patient. Moderna studenter kan tänka på teveprogrammet "Dr. Phil" som typiskt för denna uppfattning av psykologens roll. I samklang med amerikansk liberalism och individualism stod individen i centrum för Kelly. Den centrala tanken är att individen alltid har möjlighet att välja och fatta beslut.

Människan vare för Kelly i första hand en nu-orienterad viljande och handlande varelse. Det är en skillnad från Rogers som forskade i människors barndom för svar.


En vetenskaplig medvetandepsykologi


Genom att George Kelly förkastade behaviorismen får vi söka grunden för hans psykologi i antaganden om människans medvetande. I likhet med Gordon Allport, Carl Rogers och flera inom amerikansk personlighetspsykologi bedrev han det psykologiska studiet som en fortsättning av den medvetandepsykologi som Mill, Bain och James gjort sig talesmän för. Den innefattar kognitiva faktorer, vilja och känslor.

George Kelly hade också en önskan om att utveckla en vetenskaplig psykologi. Det är betecknade att Murray, Allport, Rogers och Kelly alla fått sina namn knutna till olika former av test.


Kellys syn på personlighet och psykoterapi


Kelly var begeistrad av Deweys filosofi. Dewey uppfattade människans liv i ständig förändring och betonade vikten av att vårt tänkande måste förändras om vi skulle kunna förhålla oss till verkligheten. Kelly betonade hypotesprövningens betydelse och den skulle gälla även hur vi skaffar oss psykologisk kunskap.
Hans terapi gick ut på att skapa en förändring i individens begreppssystem som kunde göra att det fungerade bättre.

En grundläggande idé i Kellys tänkande är alltså att varje enskild människa uppfattar världen på sitt sätt och att en psykologisk behandling därför ska utgå fån klientens bild av omgivningen och sin livssituation. Vilken världsbild har klienten? Vilken människosyn? Hur kan dessa bilder förändras?



MODERN PSYKOLOGI


USA och sovjetunionen blev efter andra världskriget två stormakter som stod mot varandra. I USA var samhällsutvecklingen god med en stark tillväxt. I Tyskland och Österrike stagnerade psykologin vilket också kan sägas om Storbritannien och Frankrike. 

USA stod mer eller mindre ensamt och dominerade fullständigt den internationella psykologin, men man fick viktiga idéer ifrån Europa. Britterna bidrog till utvecklingspsykologin och har sedan 1950 också bidragit till kognitiv psykologi.



EXPANSION I DEN AMERIKANSKA PSYKOLOGIN UNDER EFTERKRIGSTIDEN


Psykologin hade visat sig vara användbar under krigsansträngningarna, vilket ökade intresset för ämnesområdet, och de ekonomiska resurserna till forskning som den amerikanska regeringen gav psykologin gjorde att området expanderade. Möjligheten att studera psykologi vid universiteten blev också betydligt bättre. Studenter kom i stora skaror till psykologikurserna.

Även i Europa har antalet psykologer ökat kraftigt efter Andra världskriget. Samtidigt som den ökades så blev den också mer differentierad. Denna uppdelning har medfört en större specialisering, vilket också är ett argument för att man inte kan se psykologin som ett enhetligt ämne. Motsättningar av akademisk karaktär ligger säkert också bakom denna splittring.

Tiden omkring och efter 1960 utgjorde i flera avseenden en vattendelare genom att det hände många saker som kom att prägla psykologin. Nya synsätt vad gällde vetenskap och om
människan formulerades. Bland annat bildades ett nytt perspektiv - informationsteorin, som sedan dess varit dominerande. Det kan därför finnas fog för att säga att tiden efter 1960 utgjorde en övergång till en ny epok inom psykologin och eftersom dagens psykologi är inbegripen i denna så kan man kalla den för modern psykologi. 1960-talet var en tid av politisk
oro och politiskt revolutionära tendenser i det amerikanska samhället och vi måste sätta in psykologin i denna kontext.


NYA IDÉER OM VETENSKAP

Under 1950-talet och början av 1960-talet blev vetenskapsfilosoferna i allt större utsträckning medvetna om att teoretikerna i sitt val av observationer som kan stödja en teori även är styrd av denna teori. Observationerna kunde därför inte (som man tidigare hävdat) anses som neutrala i relationen till teorin. Samtidigt som observationerna utgjorde en grund för teorin, måste de uppfattas som beroende av denna teori. Detta är en kritik mot den logiska positivismen.

Frågeställningarna måste inte enbart klargöras i förhållande till metoder och experimentella resultat utan också sättas in i ett sammanhang som innefattar filosofiska antaganden och ofta
även en samhällelig och kulturell bakgrund. Hypotesprövning måste därför ses som en mer komplicerad process än man tidigare trott. Evidensbaserad psykologisk teori är inte längre något självklart.

Det är därför enligt många bättre att klargöra en praktisk frågeställning än att sätta in den i ett mer generellt sammanhang.


Kuhns paradigmteori

Flera av kritikerna av positivismen formulerade alternativ till den positivistiska synen på vetenskap. Särkilt inflytelserik var Thomas Kuhn. I likhet med föregångare som Whewell och Mach ville han få en bild av vetenskapen utifrån ett historiskt perspektiv.

Kuhn var vetenskapshistoriker och menade att forskarnas intresse, deras uppfattning om de företeelser de studerade, de krav de ställde på teorier och de kriterier de ställde upp för vad som var att betrakta som acceptabel vetenskap bestämdes av ett överordnat perspektiv och av en helhetsinriktad bild av verkligheten. Denna överordnade uppfattning, som alltså styrde
forskarnas intressen, frågeställningar och metoder kallade han för paradigm.

En viktig poäng i Kuhns synsätt var att han ville visa hur forskarnas syn på sitt område och hur deras praxis förändrades över tid. När ett paradigm var etablerat kallade han det för
normalvetenskap. Då löste forskare problem inom paradigmet.

Senare kom typiskt frågor som motsade detta och alternativa teorier dyker upp. Dessa kan ge upphov till ett nytt paradigm. Denna växling i vetenskapen kan man kalla för revolution, för de var inte jämförbara med varandra.

En viktig poäng hos Kuhn var att paradigmskiftet i väsentlig utsträckning utgjorde en följd av förändringar i forskarnas antaganden om verkligheten och av förändringar i deras
värdesystem. Denna växling var av historisk, social och psykologisk natur. Teorier blev enligt Kuhn således inte avvisade som följd av att man utsatte dem för prövningar av skilda slag - något man gärna trodde.

Han bidrog med bättre förståelse för sociala och sociologiska aspekter av vetenskaplig verksamhet. Kritikerna påpekade dock snabbt att Kuhns definition av paradigm delvis var motsägande.
Man måste enligt Kuhn se urvalet av fakta som beroende av paradigmet, men de flera forskare kan hålla med om att det går att slå fast vissa former av kunskap som fakta, som till stor del är oberoende av att de teoretiska idéerna växlar. Således, teorier bestämmer vilken typ av kunskap som är viktig men knappast vad som räknas som fakta.


Kuhn och psykologin

All vetenskaplig teoribildning innehåller ett element av konstruktion, men det är som Suppeoch många andra har påpekat en alltför extrem uppfattning att man primärt ska betrakta vetenskap som en fråga om social konsensus. Kuhns begrepp vetenskapligt paradigm är som sagt också mycket oklart. Hans tankar om revolutioner i vetenskapen kan slå an på ett intuitivt sätt, men somliga anser att ett ingående historiskt studium visar att utvecklingen bättre kan beskrivas som en ackumulering av kunskap.

Tidigare hade psykologerna skiljt sig när det gällde synen på vad som skulle anses vara psykologin ämnesområde  -medvetandet, det omedvetna eller beteende - nu uppstod det oenighet om vilka metoder mans skulle använda sig av.


NYA IDÉER OM MÄNNISKAN – HUMANISTISK PSYKOLOGI

Positivismen hade inte enbart som mål att utvidga vetenskapen till nya problemområden, utan
den syftade också till att skapa en syn på människan och samhället som stämde överens med
den vetenskapliga kunskapen. Det fanns därför en benägenhet att skjuta åt sidan idéer och
uppfattningar om människan som inte kunde hanteras med en empiriskt inriktad psykologi.
Mot slutet av 1950-talet uppstod det en rörelse som i detta avseende riktade kritik mot
psykologin – de som anslöt sig till denna rörelse kallade den för humanistisk psykologin.


Den humanistiska psykologins ursprung


Den fick stöd av psykologer som kommit fram till att psykologin som utvecklats hade
uteslutit viktiga aspekter av människan. En grundläggande drivkraft för denna reaktion mot
den vetenskapliga psykologin verkar ha kommit från den existentialistiska filosofin. De hade
innan kritiserat positivismen och den människosyn som låg till grund för den.

Naturvetenskapliga metoder var enlig dem inte särkilt väl lämpade för ett studium av
människan. Man skulle skilja mellan naturvetenskapliga och humanvetenskapliga metoder
och inom psykologin skulle man skilja mellan förklarande och beskrivande psykologi.
De menade vidare att det gick att basera sig på fenomenologiska beskrivningar av hur
tillvaron tedde sig för människan.

Utgångspunkten för flera av dem var Husserls senare filosofi. Människan sågs som fritt väljande inom
de ramar som förmåga och uppväxtvillkor utgjorde. Intentioner och beslut spelade stor roll för beskrivningen av människans tillvaro.  Enligt Heidegger ger varats frihet ibland ångest när man inte har modet
att välja i enlighet med sin egenart som människa och som individ.

Skuldkänslor blev följden och man uppnådde inte autenticitet. Sören Kierkegaard och Nietzsche
fick förnyad aktualitet.


Rollo May


May var starkt influerad av Kierkegaard och utvecklade både hans och Heideggers tankar om
ångest. Rogers och Kelly hade en människosyn som på viktiga punkter sammanföll med den
existentialistiska filosofin. De som anslöt sig till den humanistiska psykologin var inte
motståndare till en vetenskaplig psykologi. Det de vände sig mot var att den sistnämnda
psykologin uteslöt viktiga aspekter av människans tänkande och verksamhet. De kritiserade
psykoanalysen och behaviorismen för att inte lämna utrymme för människans möjligheter att
välja och planera sitt liv.

En viktig punkt hos de humanistiska psykologerna var att människan hade en inneboende potential för
att utveckla ett rikt tanke- och känsloliv och samarbeta konstruktivt med andra människor. De
tog avstånd från den pessimism som präglat en stor del av den europeiska existentialismen.
De humanistiska psykologerna tog framför allt avstånd från psykoanalysens och
behaviorismens mekanistiska och deterministiska människosyn och att man måste utgå från
fenomenologiska beskrivningar.


Fyra riktlinjer för de humanistiska terapiformerna lyftes fram:
1) ett fenomenologiskt synsätt
2) en betoning av individens egna resurser för utveckling
3) en tro på människans förmåga att göra sina egna val
4) respekt för klientens personlighet


Abraham Maslow

Adler lade stor vikt vid att barnet genom sin fantasi kunde skapa en personlig livsstil och att barnet
präglades av sina planer för framtiden och inte bara av det som hänt tidigare.

Maslows behovstrappa är en behovshierarki är en förklaringsmodell inom psykologin för hur människor
prioriterar sina behov. Modellen presenterades 1943  i artikeln "A Theory of Human Motivation". Teorin
nämner,  i sin första version, behov i fem nivåer, vilka omarbetades under 1950-talet. Den primära iden
innebär att behoven på en lägre nivå måste vara tillfredsställda innan högre mål blir viktiga för individen.

De fem behoven är enligt Maslow

   1. kroppsliga behov
   2. behov av trygghet
   3. behov av gemenskap och tillgivenhet
   4. behov av uppskattning
   5. behov av självförverkligande

Maslow själv definierade dessa behov i en sorts successiv hierarki, men inte i någon tydlig trappa.
Flera behov finns samtidigt, enligt Maslow, och ibland dominerar ett av dem.

Den humanistiska riktningen inom psykologin blev under 1960-talet etablerad och bidrog till
att utvidga psykologin som ämnesområde. Riktningen påvisade den vikt som tillstånd som hopp,
lycka, förtvivlan och apati har för människor och att vi strävar efter att utveckla
tillitsfulla och kärleksfulla relationer till andra människor.

De humanistiska psykologerna – framför allt Rogers – betonade betydelsen av att den psykologiska terapeuten kom klienten till mötes med inlevelse, förståelse och äkthet och att han eller hon
visade respekt för klientens människovärde. Intresset för humanistisk psykologi minskade starkt under 1970-talet. Man hade svårt att tillämpa dess grundläggande begrepp i en
systematisk argumentation. En svaghet var att de inte insåg hur svårt det är att introducera begrepp som härrörde från livsåskådningar i vetenskapen.


TENDENSER I DEN KLINISKA PSYKOLOGIN EFTER 1960-TALET

Den humanistiska psykologin gav upphov till ett stort antal terapeutiska riktningar. Sedan 1960-talet har det skett en stark ökning av antalet nya behandlingsformer. Man har också blandat ihop olika synsätt. Några personer har karakteriserat denna utveckling som integrativ, medan andra anser att den är uttryck för en ogenomtänkt eklektisk inställning.

Man har sätt att olika behandlingsformer gett samma resultat, detta väcker frågan omhuruvida effekterna av terapin beror på de tekniker terapeuterna använder sig av eller styrs detav generella faktorer.


MINSKAT INTRESSE FÖR BEHAVIORISMEN

Under 1960-talet började behaviorismen förlora mycket av sin attraktionskraft. Lashley, Koch och gestaltpsykologerna hade kritiserat stimulusbegreppet och man hade insett svårigheterna i att förklara beteendet som kedjor av S-R-förbindelser. Det stod också allt mer klart att behavioristernas syn på inlärning som en enhetlig process knappas var hållbar.

Behaviorismen hade formats av den positivistiska vetenskapsfilosofin med dess krav på att man måste undvika spekulationer och att de företeelser man studerade skulle observeras direkt. Då operationalismen och positivismen blev föremål för kritik bidrog även detta till att försvaga det behavioristiska synsättet.

Det som främst under 1950-talet ledde till ett ökat missnöje med behaviorismen var att den drog upp för snäva gränser för det psykologiska tänkandet. Den radikala behaviorismen gör
sig dock fortfarande gällande, bl a inom vissa delar av KBT, kognitiv beteendeterapi. Man försöker även ha en viss empirism i botten: arbetssättet kallas kollaborativ empirism. Tillsammans gör man en beteendeanalys för att kartlägga samspelet mellan klienten och hans omgivning. Utifrån den arbetar man sedan med att förändra handlingsmönster som inte är välfungerande.   

Det var långt ifrån alla amerikanska psykologer som under perioden 1920 till 1960 anslöt sig till behaviorismen. En fenomenologisk och kognitiv inriktning blev stark i den amerikanska socialpsykologin. Behaviorismen fick inflytande på personlighetspsykologin och den kliniska psykologin. Den europeiska psykologin har aldrig varit behavioristisk. När psykologhistoriker därför benämner denna era behavioristisk har de därmed förmedlat en förenklad bild av den.

Ett alltför starkt fokus på behaviorismen fick som ett naturligt resultat att man också överdrev de förändringar som ägde rum under 1960-talet då det uppstod ett förnyat intresse
för kognitionen.


STUDIET AV KOGNITION I USA OCH EUROPA 1920-1960

Under hela den första hälften av 1900-talet bedrev man i USA och Europa en omfattande forskning om kognitiva frågeställningar. Psykologerna fortsatte studium av inlärning och
minne som Ebbinghaus inlett och drivits vidare av G. E. Muller. Man lade vid detta studium en tonvikt på objektiva processer men inte på beteendet (inlärning via associationer).

Ebbinghaustraditionen grundade sig på ett antagande om att inlärning ägde rum i form av en mekanisk, associativ process. . C.F. Bartlett (1886-1969) var en av Storbritanniens mest betydande psykologer. Han gjorde på 1940- och 50-talen ett antal experimentalpsykologiska studier som fick stor betydelse genom sin inriktning på hur människor avläser instrument och hanterar reglage, bl a i krigsmakten och näringslivet. År 1931 blev han den förste professorn i psykologi vid Cambridgeuniversitetet. Det originella med Bartletts bidrag till den inlärningspsykologiska forskningen var att han använde experiment för att studera individers olika sätt att uppfatta, lära in och återge det inlärda samt att lösa uppgifter av olika slag.

Bartlett introducerade begreppet "schema" i minnespsykologin. År 1932 kunde han i sitt huvudarbete om inlärning och minne (Remembering) visa att människor väljer ut olika delar eller aspekter av en situation eller en text och organiserar och återger den olika alltefter vars och ens tidigare erfarenhet och aktuella inriktning, dvs befintliga "scheman". Detta sätt att forska i hur vi uppfattar, bearbetar och återger händelser och texter blev under 1970- och 80-talen vägledande för minnesforskningen.

Bartlett menade att associationsprinciper spelade relativt liten
roll för organisationen av människor erfarenheter. Långt viktigare för denna organisation var fysiologiska behov, känslor och personliga intressen. Inlärning och minne ska därför studeras i sådana situationer där dessa förhållande kunde manifestera sig. Därför tillbakavisade han deras metodologi. En betydligt bättre metod var därför att använda ett mer meningsfullt material.

Bartlett läste t ex upp en historia och bad folk att upprepa denna och som han förutspått påverkades denna av fysiologiska motiv, känslor och personliga intressen. Erinringen var en form av rekonstruktion. Att hämta fram ett material från minnet skilde sig i grunden inte från hur man konstruerade något i fantasi eller i tanken.

Kognitiva psykologer ansåg att Bartlett stod för ett alternativ till Ebbinghaus och dennes tradition. Bartletts idéer kallas schema. Otto Selz, tysk psykolog (1881—1942) hade utvecklat en idé om att medvetandet var organiserat i scheman. Redan 1913 skrev han om "lagarna för det ordnade tankeförloppet" ("Über die Gesetze des geordneten Denkverlaufs").
 och Jean Piaget
ville förklara att den tidiga kognitiva utvecklingen genom att anta att det bildades olika
scheman.


ÖKAD TONVIKT PÅ KOGNITION

Det nya angreppssätt (informationsteori) som uppstod omkring 1960-talet satte kognitiva
processer i centrum för vetenskapligt psykologiska studiet. Denna inriktning bidrog till ett
ökat intresse för kognitiva processer, men 1920-60 hade forskare inom alla psykologins
huvudområden en orientering mot kognition. Den enklaste förklaringen till det stora intresset
för detta är att behaviorismen bidragit till att detta intresse hamnat i skymundan. Då
behaviorismen försvagades fick studiet av kognition återigen den framträdande plats det haft
då den vetenskapliga psykologin etablerades under slutet av 1800-talet. Jag ska visa att
nyorientering mot kognitiva företeelser inom psykologins alla huvudsakliga områden kan
betraktas som en naturlig följd av tidigare tendenser.

De tidiga europeiska och amerikanska barnpsykologerna lade alla stor vikt vid utvecklingen
av språk och kognition. Piaget fortsatt eden forskning som inletts av Baldwin, Preyer och
Binet. Under 1960-talet uppstod en Piagetepidemi.


Albert Bandura

Den nya inriktningen på kognition inom personlighetspsykologin kan uppfattas som en
fortsättning av tendenser som funnits i den tidigare forskningen (medvetandefaktorn, jaget).
Bandura förkastade psykanalytisk inriktning på klinisk psykologgiska frågeställningar och
drog in social inlärning som ett redskap för förståelse av personlighetens utveckling. Han
förklarade personligheten genom att tillskriva människor olika kognitiva förmågor.

Thorndike hade förkastat hypotesen att inlärning kunde ske via imitation och de flesta behaviorister var eniga med honom på den punkten. Mary Cover Jones hade dock använt sig av social imitation som ett medel att åtgärda irrationell fruktan hos barn. Bandura och Walters utvecklade denna metod.

Centralt i Banduras tänkande har vi antagandet att människor genom inlärning inte bara har tillägnat sig en rad färdigheter när det gäller att hantera olikartade situationer utan även en
förmåga att bedöma sina egna förmågor (självförmåga) Denna bedömningsförmåga bidrar enligt Bandura till att styra deras beteende. Banduras baserar sig på antaganden om
människors medvetande. Syftet är att lära individen att handla mer ändamålsenligt i olika slags sociala situationer.

Bandura försökte integrera kunskaper från alla psykologins
huvudområden; kunskaper om tänkandet, motivationen och inlärning, personlighetspsykologi, socialpsykologi och ville underbygga detta med experimentella studier.


Kognitiv terapi och ett nytt intresse för hypnos

Medan Bandura rörde sig bort från den radikala behaviorismen och i riktning mot en behaviorism som innefattade uppfattningar om medvetandet, gick Aaron Beck från en
psykoanalytisk syn på psykiska störningar som uttryck för omedvetna processer till ett synsätt som lade en avgörande vikt vid kognitiva processer. Likhet med Adler hävdade Beck att
psykiska störningar ofta var en följd av att individerna hade format orealistiska och falska uppfattningar om sig själva och sin sociala omgivning.


Kognitiv terapi, enligt Beck, fokuserar på automatiska tankar och dessas förmåga att färga vår uppfattning om omvärlden. Till exempel tenderar deprimerade patienter att ha negativa tankar om sig själva och att se världen genom ett negativt filter, så att de till exempel tolkar händelser mer negativt än andra skulle ha gjort. Behandlingen går ut på att identifiera och ifrågasätta dessa tankar för att minska deras påverkan på klienten.

Becks största insats är att han utvärderade en psykologisk behandlingsmetod med empiriska studier.  Han utbildade sig under 40-talet till läkare, och kom senare att specialisera sig inom neurologi. På sjukhuset han arbetade var det dock brist på psykiater och han uppmanades att jobba inom psykiatrin under ett halvår. Där upptäckte han psykoanalysen och blev fascinerad av hur de psykoanalytiska teorierna tycktes ha en förklaring för alla psykiatriska problem. Han undersökte deprimerade patienters drömmar. Innehöll de  mer aggressivitet än ickedeprimerades? De borde de göra, utifrån den psykoanalytiska teorin att depression orsakas av bortträngd ilska gentemot någon närstående. Tanken är att patienten upplever denna ilska som oacceptabel och därför istället riktar aggressivitet mot och nedvärderar sig själv. Utifrån detta var  Becks hypotes att de ursprungliga aggressiva impulserna borde visa sig i patientens drömmar, vilka ansågs vara en genväg till det omedvetna. Studiens resultat visade dock inte att de deprimerade patienternas drömmar var mer aggressiva, tvärtom. Beck drog dock slutsatsen att detta måste innebära att det aggressiva impulserna bara var ännu djupare bortträngda än han trott.

En annan studie på samma område som Beck genomförde gick till så att deprimerade patienter fick välja vissa typer av ord från ett formulär medan en försöksledare på ett subtilt sätt uttryckte gillande eller ogillande utifrån vilken sorts val patienten gjorde. Hypotesen var att de deprimerade patienterna skulle söka ogillande, utifrån att de omedvetet ansåg att de borde bli bestraffade för sina aggressiva impulser. Tvärtom mot Becks hypotes visade det sig att patienterna sökte försöksledarens gillande. Här anger Beck att han började tvivla på teorierna han försökte bevisa.

En annan bidragande orsak till hans tvivel var observationer han gjorde under arbetet som psykoanalytiker med sina egna patienter. Sessionerna bestod enligt psykoanalytisk modell främst i att patienterna låg på en soffa och associerade fritt medan Beck satt bakom soffan och antecknade. Han noterade då att många patienter hade återkommande tankar som verkade kunna förklara en stor del av deras beteenden på ett enklare sätt än de psykoanalytiska teorierna. Det var dessa tankar som han senare kom att kalla för automatiska tankar. Beck förstod nu att de psykoanalytiska teorierna främst var baserade på trosföreställningar och han ville själv arbeta med empiriskt prövade metoder. Detta ledde bland annat till att den amerikanska psykoanalytiska föreningen drog tillbaka hans medlemskap med motiveringen att hans behov av att genomföra empiriska studier tydde på att han inte hade genomgått tillräckligt med analys själv!

Beck kom att samarbeta mer med beteendeterapeuter som i högre utsträckning var inriktade på empirisk forskning. Beteendeterapi ansågs av en del vid denna tidpunkt vara en kall och manipulativ form av terapi, ensidigt inriktad på yttre beteende. Becks fokus på tankar och andra mentala processer och beteendeterapeuternas fokus på yttre beteenden kom därför att berika varandra och så småningom smälta samman till det vi idag kallar för kognitiv beteendeterapi. 1977 kom den första studien där Beck jämförde kognitiv terapi med antidepressiv medicin för diagnosen depression. Denna visade att psykoterapin var mer effektiv än psykofarmaka, vilket ingen tidigare forskning kunnat visa. Becks forskning har bidragit till att sätta standarden så att all psykologisk behandling numera förväntas kunna uppvisa resultat i empiriska studier. Denna typ av forskning har även blivit ett av de viktigaste verktygen för att skapa och utvärdera nya former av psykologisk behandling.



Språk och kognition

Radikala förändringar kom nu att ske när det gällde det psykologiska studiet av språket – man kan i detta fall närmast tala om en revolution. Watson menade att språket utgjorde ett subvokalt språk. Det blev därmed viktigt för behavioristerna att beskriva språket som en form av beteende. Men nu uppfattade man istället språket som en kognitiv företeelse. Inte så litet påverkades manav den filosofiska lingvistiken, särskilt Ludwig Wittgensteins sätt att betrakta språket som ett kognitivt spelsystem.


Noam Chomskys kritik av behavioristernas syn på språk

Eftersom den utvecklade språkanvändaren kunde formulera språkliga utsagor som kunde anses som nya och även förstod språkliga uttryck som han eller hon aldrig tidigare stött på,
menade Chomsky att människan måste vara i besittning av en medfödd förmåga till att förstå och använda språk. En uppsättning av internaliserade regler kunde antas, som var ett uttryck för hur vårt medvetande fungerar. Denna "universella grammatik" kunde kasta ljus över de kognitiva processerna. Han ville hitta kopplingen.

Noam Chomsky ville inte anlägga ett fylogenetiskt perspektiv på språket som en utveckling av djurens kommunikation. Viktigare var det universella system som språket tycks vara för alla användare, oberoende av kultur och utvecklingsnivå.



ETT NYTT PERSPEKTIV – INFORMATIONSTEORI

Det centrala temat i den tyska experimentalpsykologin var kognition, studiet av hur vi skaffar oss kunskap. Detta tema står också i centrum i informationsteorin. Den tydligaste skillnaden
är att det moderna studiet är grundat på en komplex teknologi och den har inriktat sig på andra aspekter av kognitionen.


Skillnader mellan tidig och senare kognitionsforskning

Tyska forskare sysslade med perception, uppmärksamhet, minne och tänkande, men de sysselsatte sig i ringa utsträckning med frågor som användning av kunskap och hur denna kunskap var uppbyggd. I detta introducerade informationsteorin något nytt,  mer tillämpat och det är mot denna bakgrund vi ska förstå den mycket snabba utvecklingen inom kognitionsforskningen efter 1960. De studerade också färdigheter som är motoriska och det gör den än mer tillämpad. Neurologin och motoriken blev viktiga områden för klinisk psykologi. Idag har denna del av psykologin blivit en omfattande neurokognitiv verksamhet som finns på de flesta större sjukhus.


Den nya teknologins inflytande

Vid utformningen av det nya synsättet hämtade pionjärerna idéer från artificiella kommunikationssystem och konstruktioner av räknemaskiner i mitten av 1900-talet. De fick också en viktig inspiration från de idéer om språket som lanserades inom lingvistiken (Wittgenstein, Chomsky).

I kommunikationssystem finns bl a följande frågeställningar:

1) tidsöverförningar tar tid. Hur bevaras informationen i systemet?
2) hur påverkas informationsöverförningen av störande element
3) hur stor mängd information kan ett bestämt medium överföra

Kanalkapacitet – De forskare som utformade de nya psykologiska perspektivet tänkte sig att vissa former av mänskliga färdigheter kunde jämföras med behandling av information i en kanal. Vi kan tänka på telefonin och datanätens "kanaler" eller "bandbredd". Vissa nyckelord:

kapacitetsbegränsningar
inkodning
avkodning
kybernetiken – kontrollerande mekanismer (feedback)

Man försöker nu se människan som självreglerande mekanismer som strävar efter ett mål och verkar med ett visst syfte. Kanske skulle B.F. Skinner känna igen sig här? Utgångspunkten för kybernetisk psykologi är utveckling av människans medvetande och uppmärksamhet. Har man insikt i hur ens egen uppmärksamhet fungerar får man förståelse för reaktioner på inre och yttre signaler, t ex försvarsmekanismer i pressade situationer. Andra reaktioner på en själv och vad andra lägger märke till, är också intressanta för kybernetisk psykologi. Som självutvecklingsmetod är kybernetiken en utveckling av en omedveten intelligens.

Att tänka kybernetisk innebär att tänka i helheter, i relationer och sammanhang. Det är en s.k. systemisk tankegång som handlar om hur vi skapar mening och sammanhang i vår förståelse av världen. Den kybernetiska psykologin undersöker hur vi vet det vi anser att vi vet. Därigenom får vi ett alternativ till vardagslogiken som i regel inte ifrågasätter hur vi vet det vi anser att vi vet om världen och oss själva.

En annan utgångspunkt för kybernetisk psykologi är att det inte egentligen finns en objektiv verklighet som vi alla kan förstå korrekt eller felaktigt. Verkligheten är snarare en social konstruktion skapad av oss människor för våra särskilda syftens skull. Vi använder språket för att skapa denna verklighet. Det måste alltså finnas många versioner av verkligheten - vi kan tala om ett multi-versum snarare än uni-versum.

För kybernetisk psykologi är systemet av verklighetskontroller det väsentliga, inte den “person” som vi allmänt antar att vi är i centrum för systemet. Fokus är på själva systemet för kommunikation och gestaltning av verkligheten, av sin “historia” och sin förståelse av tiden. Det människor tänker är en sorts bilder av världen, konstruerade på basis av erfarenheter och antaganden, ofta inlärda av föräldrar och omgivning.

Kybernetiken skiljer ibland på linjär och cirkulär form av förståelse av livet och verkligheten. I den linjära används orsak-verkan-begreppet och en linjär tid. En händelse uppfattas som orsakad av en annan händelse tidigare. Här tror man att kunskap är att kunna peka ut en orsak till det som sker. Moralisk fördömelse av andra uppstår när detta tänkande används i relationer. Skuld och offer är andra fenomen som uppstår i det linjära tänkandets förståelse. Förändring och lycka är svåra att nå i ett liv som domineras av linjär form av förståelse och kybernetiken hjälper ibland patienter till ett nytt perspektiv på tillvaron genom att belysa denna form av förståelse.

I den cirkulära former av förståelse av liv och värld upptäcker man större mönster och en mindre vikt vid tid och händelser placerade i tiden. Ingen handling pekas ut som bestämd orsak till någon annan. Snarare handlar verkligheten om sammanhang som är mer eller mindre meningsfulla. Denna form av kybernetiken arbetar med spiralformade bilder av verkligheten - vilken spiral befinner man sig i? Vilket sammanhang hör man hemma i? Vilken meningskontext söker jag? Denna form av psykologisk uppmärksamhet flyttar sig från “mig själv” till större mönster och sammanhang, från placering av skuld och ansvar för den enskilde till en undersökning av ett större sammanhang för mening och lycka.

Den linjära formen av förståelse levererar “byggklossar” till den cirkulära men löser i regel inga problem som människan har av psykologisk natur. Istället för att peka ut orsaker till problem bidrar den cirkulära former av förståelse med frågor om mening och lycka.

Gregory Bateson är en av 1900-talets stora forskare kring kybernetisk psykologi. Han menade att den mest basala inlärningen är igångsättandets nivå hos encelliga djur. De “lär” sig skilja mellan ljus och mörker, värme och kyla, för att röra sig till områden som helhetsmässigt är mest ägnade att överleva på. Han kallar det nivå 0. På den nivån finns ingen reflektion eller förmåga till förändring. Det handlar om rena stimulus-responser.

På nivå 1 finns däremot ett skifte i inlärningen genom en enkel “trial and error”-mekanism mellan en rad alternativa handlingar. Organismen kan korrigera sitt beteende och detta har konsekvenser för framtida handlingar. Stimulus-respons har blivit stimulus-respons-förstärkning. Det som kallas “habituering” har uppstått på denna nivå av inlärning.

På nivå 2 upptäcker organismen ny information. En förmåga till lek eller spel har uppstått och leder till upptäckt av nya möjligheter och nya beteenden. Tänkta och fiktiva antaganden om verkligheten spelar stor roll.  På denna nivå finns också ett medvetet lärande om hur man lär sig. På denna nivå av inlärning befinner sig de flesta människor.

På nivå 3 börjar organismen att dra slutsatser om nivå 2 - t ex “nu inser jag att allt jag lärt mig är helt fel från början till slut”. Detta innebär en ny nivå av kunskap och inlärning. Man får ett betydligt mer dynamisk sätt att förhålla sig till sitt det medvetna livet - eller till livet oberoende av “mig”. Bateson menar att denna utveckling inte nödvändigt är något bra för människan. Det kan leda till en destruktiv hållning till livet. Här finns individer som blivit “förlästa” eller som “snöat in” på ett visst kunskapsområde och blivit en “nörd”. Denna nivå krävs i regel för högre studier och vetenskaplig forskning.

På nivå 4 handlar inlärningen om ett kybernetiskt system där kommunikation och intuitiv förståelse av hela tillvaron ersätter en kunskap där ett “jag” finns som centrum för observationer och slutsatser. Det är en andlig nivå där snarare en viss psykisk “energi” blir medveten än ett inhämtande av slutsatser som på nivå 3 och 2. Denna nivå kan bara förstås som en del av en ekologisk relation till allt som finns, en värld av information och energi, snarare än kunskap om olika saker och ämnen. Den agenda som tjänar ett “jag” eller ett “oss” försvinner här och ett mycket medvetet liv utan begränsad psykologisk motivation äger rum.


De moderna datorerna

Datorerna utvecklades och tidigare tankar om att hjärnan fungerade som en maskin som producerar
tankar och föreställningar fick förnyad aktualitet.
Samtidigt som man betraktade den mänskliga organismen som en kanal för
informationsöverförning, började flera forskare att kombinera denna idé med synpunkter att
hjärnan utgjorde en maskin som bearbetade information. Det var detta synsätt på psykologiska
frågeställningar som fick namnet informationsteori.

Utifrån tanken att både människor och datorer manipulerade symboler, argumenterade det
två forskarna på 1950-talet för att medvetande kunde uppfattas som en dator (Simon, Newell).
Deras verk 1972 var en milstolpe i den moderna kognitionsvetenskapen.
De konstruerade datorprogram som testade sina teorier om att människan är ett
symbolmanipulerande system. Om man gör detta behöver man inte redogöra för att
fysiologiska skeende låg till grund för psykologiska. Man slapp dilemmat om kropp och själ.
En viktig punkt är att mellan inkodning och avkodning bearbetats informationen på skiljda
nivåer och utvecklar olika modeller som prövas på olika sätt.


INFLYTANDE FRÅN LINGVISTIKEN

I en dator sker informationsbehandlingen utifrån fasta regler. Om människans tänkande skulle
kunna jämföras med processerna i en dator, var det viktigt att visa på tankar på
regelanvändning. De fick god hjälp av Chomsky.

På 1970-talet samlades en grupp forskare som bestod av logiker, matematiker, lingvister och
psykologer som ville skapa ett vetenskapligt studium a kognition (det som kom att kallas
kognitionsvetenskap) utifrån ett krav på att alla försök att redogöra för kognitiva processer
fullt ut skulle beskrivas som konkreta processer i en dator.

Den riktade uppmärksamheten mot hur människor använder kunskap och i en tid som vår då
kunskapen spelar en så viktig roll fick detta en speciell betydelse. De har gjort mycket för vår
förståelse av minnet. Begrepp som symbol, föreställningsbild, begrepp, schema och
regel är inte klara och entydiga. Det kan därför ibland vara svårt att bedöma grunden för den
nya kognitiva psykologin.

Den nya kognitiva psykologin ser mindre till ett evolutionsbiologiskt perspektiv och ofta även
och lägger inte så står vikt vid det ontogenetiska synsättet på psykologiska processer – kan vara
en svaghet.

Ett viktigt argument för att informationssynsättet representerade ett helt nytt perspektiv i
studiet av kognition (det vill säga att det ägt rum en revolution) var att man genom
datorsimuleringar hade försäkrat sig om att det inte smög in några subjektiva antaganden.

Vid närmare analys verka de grunda sig på mentalistiska föreställningar och man har inte helt befriat sig från själen i maskinen. T ex hur något överförs från korttidsminnet tilllångtidsminnet. En annan är hur vi göra skillnad mellan de olika formerna av minnen utan frågeställningar om jaguppfattning och jag. Begreppet information är otydligt. Samma problem som begreppet stimuli och om man byter dessa bägge så väcks frågan vad som skiljer den från behaviorismen.


Psykolgin som filosofi

Den kanske mest intressant utvecklingen inom den mer filosofiska psykologin står Donald Davidson (1917-2003) för och vi ska avsluta vår introduktion med denna utveckling. Davidson menade att en person inte kan beskrivas genom att säga vilka enskilda saker som denna person tror på eller håller för sant, med utgångspunkt från vad personen uttrycker verbalt eller uttrycker med andra beteenden. En person skapar ett meningsfullt sammanhang endast i helheter, där alla möjliga enskilda föreställningar samstämmer med andra, där begär och preferenser, hopp och fruktan, förväntningar och minnen samspelar i ett helt psykologiskt sammanhang.

Det mänskliga psyket kan alltså tolkas som en helhet i den meningen att varje mentalt tillstånd måste ses i ett sammanhang där alla andra psykiska händelser i personen bildar bakgrund. Det mänskliga psyket är ett system som söker maximera samstämmighet och rationalitet och forma alla enskilda mentala tillstånd och händelser i denna helhetssträvan.

Att tänka i termer av helhet och samstämmighet är valigt inom fysiken. Inom det fysiska tänkandet är det sådana a priori fakta såsom transitivitet, t ex "längre än.." och kausalitet, t ex "Detta orsakar detta..." som gör kunskapen möjlig. Den fysiska världen beror alltså en hel del på sådana tankelagar som vi gör apriori innan vi observera eller mäter. Det som skiljer det mentala från det extramentala är de två olika engagemangen, det psykologiska och det fysiska.

Rationalitet och normativa principer är väsentliga egenskaper hos det mentala. Frånvaron av rationalitet och normativitet är väsentliga egenskaper för det fysiska. Om det fanns lagar som överbryggade dessa två områden skulle vi finna att de mentala begreppen hela tiden får ekon i den fysiska teorin och skulle flyttas över till det fysiska - och vice versa. Vi skulle behöva tillämpa Omsorgens princip med sin regel att maximera samstämmighetten och rationealitetetn til den fysiska världen, vilket är absurt, enligt Davisson. Å andra sidan skulle vi behöva tilläpa rent fysiska lagar på metala händelser, vilket vore lika absurt.

Om det fanns överbryggande lagar mellan det mentala och det fysiska så skulle de neruala tillstånden - såsom teoreitiska tillstånd i den fysiska teorin - bli styrda av villkor som i sin tur reglerar av den fysiska världens tillstånd. Det som är psyksikt skulle helt enkelt ignnreras.

Davison drar slutsatesen att det inte finns några strikta psykofysika lagar därför att det psykiska och fysiska är så skilda aktiviteter. Den fysiska verklighetens förändringar kan förklaras med lagar som sammanbinder förändringarna med andra förändringar och andra fysiska villkor som kan beskriva. Men det tpiska för mentala händelser är att det finns en komplicerad bakgrund med skäl, föreställnignarn, intentioner, viljepupulser, värderinga osv. hos en psykisk helhet, individen, personen. Det kan alltså inte finns ngon nära förbindelse eller någon rationell brygga mellan dessa två områden om var och en ska få behålla sina uppenbara egenskaper.

Det mentala och psykiska livet har sina egna lagar. När en person beslutar sig för något tillämpas speciella psykiska lagar. Den stora skillnaden mellan sådana psykiska lagar och lagar som skulle kunna kalla psykofysiska är skillnaden mellan den normativa typen hos mentala händelser och tillstånd och den förutsägbara typen hos de fysiska händelserna i världen.

När denna "anomali" hos de psykiska händelserna leder till att vi förnekar existensen av psykofysiska lagar, används ordet "lag" för strikta förutsägelser och förklaringar av beteenden. Därmed är normativa "lagar" helt förenliga med tanken på  anomalin hos det mentala livet.

Påståendet om anomalismen i det psykiska livet består av två premisser. Hittills har vi behandlat stöd för påståendet att det inte finns psykofysiska lagar. Davidson försvarar också påståendet att det inte kunde vara exakta psykologiska lagar, det finns inga exakta lagar som gäller mentala tillstånd och händelser i relation till andra mentala tillstånd och händelser. Argumentet för detta påstående återfinns i boken "Psykologi som filosofi."

Som titeln antyder, tänker Davidson att kontrastera påståendet att "psykologin är mer som filosofi" med påståendet att "psykologin är mer som vetenskap" och sedan bemöta det senare påståendet. En punkt förtjänar särskild uppmärksamhet innan vi går till Davidsons argument mot psykiska lagar. Handlingar, även onekligen fysiska under vissa beskrivningar, anses vara psykiska av Davidson.

Detta beror på att vi, när vi konstaterar vilken handling någon utför kontra enkel beskrivning av de fysiska rörelsen hans kropp genomgår, bidrar med en tolkning av honom och tolkningar, som vi har sett, styrs av vissa normativa begränsningar. Därmed skulle de lagar som kunde visa att en agents mentala tillstånd relaterar till hans handlingar, räknas som psykologiska lagar.

Finns verkligen psykologiska lagar? Detta är en viktig vetenskaplig fråga när det gäller psykologin som ämne.

Kontentan av  argumenten mot psykologiska lagar kan hittas i följande passage:

Det är ett misstag att jämföra plattityder som "Om en person vill äta en omelett, då kommer han att göra det om tillfälle ges och inga andra starkare begär dyker upp" med en lag som säger hur snabbt en kropp kommer att falla i ett vakuum. Det är ett fel, eftersom i det senare fallet, men inte de förstnämnda, kan vi berätta i förväg om villkoret håller, och vi vet vad förklaringen är om det inte håller.

Vad som behövs i fråga om handlingar, om vi ska kunna förutsäga utifrån önskemål och åsikter, är en kvantitativ kalkyl som får alla relevanta åsikter och önskemål in i bilden. Det finns inget hopp om att hitta enkla mönster för förklaring baserade på en sådan kalkyl.

Eftersom inget sådant hopp finns, måste eventuella psykologiska generaliseringar som påstås vara lagar, vila på generösa undantagsklausuler som "om ingen annan önskan åsidosätter", allt annat lika, och så vidare. Nödvändigheten av sådana felsäkra klausuler dikteras av det faktum att Davidson inte finner någon underliggande psykisk verklighet vars lagar vi kan studera i abstraktion från den normativa tolkningen.