Är psykologin ett enhetligt ämne?

Psykologin är ett väldigt brett ämne som gränsar till en mängd olika områden - biologi, medicin, sociologi. Den tillämpade delen är också väldigt bred och skiljelinjen är oklar. Frågeställningar som berörs gränsar också till filosofin och ibland till teologin. Ämnet uppfattades som enhetligt fram tills 1960-talets början. Ett amerikanskt projekt vid mitten av 1950-talet hade till uppgift att bedöma psykologin som empirisk vetenskap. Slutsatsen blev att psykologins begreppsapparat var oklar och att alla formulerade teorier uppvisade stora svagheter. Termdiskussion pågår fortfarande.

Vi kan därför betrakta psykologin som ett antal löst sammankopplade studieområden och historiker måste undvika att skapa en illusion om att det faktiskt existerar en sådan enhet genom att beskriva ämnets historia som om det rör sig om något enhetligt. Psykologins målsättning och frågeställning måste fungera som förenande länk.

Alla psykologins områden hålls samman av det överordnade målet att redogöra för människors tankar och handlingar. Empirisk forskning har inte kunnat visa att psykologin utgör ett enhetligt studieområde. Å andra sidan kan man utifrån detta inte slå fast att ämnet inte har ett inre sammanhang. En tänkbar version av psykologins utveckling är den följande.

Västerländsk psykologi föddes ut två åtskilda källor: laborativ och experimentell vetenskap åt ena sidan och sjukhusrelaterade och kliniska behov å den andra sidan. Ut ur den ansträngning som utövarna la på att göra respektive inriktning legitimerad i samhället, byggde experimentalisterna på fysiologi där tydliga experiment fick tydliga och mätbara resultat och drog sig undan den inre livet hos människan. Därmed blev den experimentella psykologin dominerad av beetende-inriktad psykologi, de s.k. behaviourismen.

Den kliniska psykologin (och psykiatrin) vände sig däremot till behovet av att diagnosticera och behandla sjukdomar. Eftersom en hel del lidande hos änniskan kommer ur omedvetna krafter inriktade sig den kliniska pyskologin på människans subjektiva liv, det s.k. undermedvetna eller det omedvetna. Klinisk och patologisk psykologi kom att domineras av olika former av psykoanalys.

Dessa två skilda riktningar dominerade hela psykologin fram till tiden efter andra världskriget. Under 1950- och 60-talen ökade förståelsen andra områden av mänsklig psykologi. Medan de tidigare inriktningarna tillerkändes stora framgångar såg man stora begränsningar och hinder i dem. De kunde på inget sätt göra rättvisa åt stora delar av mänskliga psykets erfarenheter. De fokuserade endera på psykiska sjukdomar eller på relativt enkla experiment i laboratorier och ignorerade avgörande erfarenheter för människor, såsom medvetandet och exceptionellt välmående. Ibland till och med patologiserades vitala transpersonella upplevelser. Freud tolkade dem till exempel som "infantilt beroende" och andra menade att sådana upplevelser var "regression till föreningen med moderns bröst". Transpersonella upplevelser kunde ibland kalla "narcissistisk neuros". Man kan säga att freudianismen institutionaliserade en nedvärdering av mänsklig potentialitet.

Den s.k. humanistiska psykologin uppstod som en reaktion på det båda tidigare dominerande inriktningarna. Som psykologen Abraham Maslow, grundare av både den humanistiska och den transpersonella psykologin, uttryckte det:

"Denna utgångspunkt förnekar inte den freudianska synen utan kompletterar den. Förenklat uttryckt: Freud gav oss den sjuka delen av människan. Nu måste vi komplettera den med den friska delen av människan. Kanske kan denna hälsopsykologi ger oss större möjligheter att kontrollera och förbättra det mänskliga livet."

Den humanisitiska psykologin ville studera vilka erfarenheter som är viktigast och mest hälsosamma för människan. I synnerhet en upptäckt kom att förnya psykologin och leda till den transpersonella psykologin. Man såg att exceptionellt hälsosamma människor tenderade att ha "peak experiences", alltså en en sorts förhöjda tillstånd av lycka eller välmående. Dessa var ofta mycket korta men med stark intensitet och med en expansion av jagupplevelsen i kombination med en sällhet och djup lycka. Liknande erfarenheter finns i historien och i många skiftande kulturer. Psykologin kom nu att rikta fokus mot andra delar av världen för att hitta teorier och förklaringar. Området är fortfarande ett nytt och expanderande fält i modern psykologi.


Psykologins ursprung

Vår syn på den moderna psykologin präglar vår uppfattning om psykologins historia,samtidigt som motsatsen också är fallet – vår syn på psykologins historia påverkar vår uppfattning om den moderna psykologin. Frågan är om det överhuvudtaget går att förstå dagens psykologi utan att ha kunskaper om ämnets ursprung och bakgrund.

Aristoteles uppsats "Peri Psyches" (Om psyket) gav den första systematiska psykologibeskrivningen vi känner i Västvärlden. I denna uppsats beskriver den grekiske filosofen och läraren till Alexander den Store, relationerna ellan de olika manifestationerna som den mänskliga själen kan ha. Denna beskrivning höll sig i två tusen år!

Aristoteles och hans elever och efterföljare gav en detaljerad analys av psykets natur och beteende och först på 1800-talet uppdaterades denna analys på ett kvalificerat sätt. Han definierade psyche som den levandegörande princip som samlar livet i kroppen och är det som utgör mänsklig aktivitet. Han arbetade fram en katalog på dessa funktioner - förnuft, vilja, begär, minne, sensation, perception, inlärande, motivation, emotion, socialisation, personlighet och fantasi. Han systematiserade observationer av dessa olika funktioner.

Under medeltiden lades inte så mycket till Aristoteles psykologi. Ordet psyke fick täcka helheten av dessa olika funktioner. Begreppet psyke var också ett centralt begrepp för den tidiga kyrkans teologi och filosofi. Biblisk psykologi är en av kyrkans äldsta vetenskaper. Kyrkofäderna kring medelhavet engagerade sig i Aristoteles, Platon, epikuréerna och stoikerna kring människans psykiska natur. Begrepp som hédone, njutning och ataraxi, sann lycka, tillämpades på det mänskliga psyket. Augustinus (400-talet) kallas ibland den förste moderna psykologen.

Det är därför inte förvånande att termen psykologi kom ur denna dialog. Det är intressant att se hur termen biologi dök upp 1802 och termen sociologi 1840, medan psykologi som term kom 1530, tre sekler tidigare. Philipp Melanchton introducerade termen i en föreläsningsserie, där han kommenterade Aristoteles Peri Psyche. Han menade med psykologi undersökningar om människans andliga förmågor, i kontrast till djur och änglar.

Den som formellt är grundare till psykologin på 1800-talet, Wilhelm Wundt, använder begreppet psykologi i ungefär samma mening som Melanchton - trots att han varnar sina åhörare att han tänker använda termen psyche endast i strikt vetenskaplig mening. Andra tidiga psykologer som Herbart och Lotze, liksom senare såsom Freud och Jung använder det tyska ordet "seele" (själ) och psyke som synonymer - den objektiva helheten av andliga, mentala, emotionella funktionerna som inte kan reduceras till endast kroppsliga eller fysiska faktorer.


Boring

Edwin Borings bok om psykologins historia, 1929 har format många psykologers uppfattning om historien och deras syn på psykologin som vetenskap. Enligt Boring kunde man dra två utvecklingslinjer under västerlandets vetenskapliga och intellektuella historia. Den ena gick via filosofin och den andra via fysiologin. Dessa mötes i arbetets som tyska forskare gjorde tiden efter 1850-talet rörande perceptionsproblem och resulterade i Wilhelm Wundt inrättade världens första experimentalpsykologiska laboratorium i Tyskland som senare spreds till andra länder.

Borings skildring väldigt enkel och hans rekonstruktion av historien oemotsagd under ett halvt sekel. Han har haft ett större inflytande än någon annan över psykologers syn på sitt ämne. Den som dominerar historien kan på så vis styra opinionen. Vi kan se stora skillnader i frågeställningar över nationsgränserna (skillnader i avseende intresse och kulturell bakgrund lede till olika uppfattningar om hur psykologiämnet skulle utformas, länder konkurrerade med varandra, hade olika forskningstradition), vilket Boring inte tagit upp, samt att de sällan hade kontakt med varandra. 


Historia som ämnespolitik

Då Boring verkade fanns det motsättningar när det gällde synen på psykologin i USA. Behaviorismen utvecklades till den dominerande riktningen och psykoanalysen började vinna mark. Boring representerade 1800-talets medvetandepsykologi och drev i sin forskning tysk experimentalpsykologi vidare. Hans lärare var Titchener som i sin tur var elev till Wilhelm Wundt. Boring hade alltså ämnespolitiska syften. Genom att lyfta fram den tyska experimentalpsykologin kunde han slå ett slag för idén att psykologin först måste utvecklas till teoretiskt och empiriskt ämnesområde innan den kunde bli ett tillämpat ämne. Vidare kunde han genom att argumentera för uppfattningen att Wundt hade befriat psykologin från filosofin främja sin egen idé om att psykologin verkligen utgjorde ett eget och självständigt ämne.


När uppstod den vetenskapliga psykologin?

Det är kanske orimligt att påstå att psykologin som empirisk vetenskap uppstått ett bestämt år eller att ämnet grundades av en viss person. Men det hände något väsentligt nytt i de psykologiska studierna under den senare delen av 1800-talet:

1. En förändring av filosofernas syn på psykologin. Från och med mitten av 1800-talet blev många blev intresserade av tanken på att man med naturvetenskapen som förebild skulle kunna utföra ett vetenskapligt och empiriskt studium av det mänskliga medvetandet.
2. En rad framsteg inom fysiologin, evolutionsbiologin, neurologin och psykiatrin gjorde det möjligt att göra dessa studier av psykologiska frågeställningar.
3. 1850-1900 gjordes omfattande empiriska undersökningar vars data kunde användas för teoribildning.

Den vetenskapliga psykologin har sin grund i vardagspsykologin. Vi som människor besitter vardagspsykologisk kunskap, men behöver inte vara exakta och generella. Den vetenskapliga psykologin har haft som mål att gå utöver den kunskapen och de åsikterna, och i sin beskrivning måste historikerna försöka ta ställning till vilken utsträckning denna målsättning har uppfyllts.


Filosofin som vetenskaplig psykologi

Antikens grekiska och judiska tänkare sysslade ofta med pyskologiska frågeställningar, den judiska visdomslitteraturen har många tidlösa iakttagelser om det mänskliga beteendet, och senare arbetade västerlandets stora filosofer under 1600-, 1700- och 1800-talen med vardagspsykologiska fråge- ställningar, men det resulterade sällan i empiriska undersökningar.

Mot slutet av 1700-talet tänkte Immanuel Kant frågan om psykologin kunde omvandlas till studieområde liknande fysikens. Han drog slutsatsen att studier av själen inte kunde göras till en vetenskap av samma slag som fysik. Själslivet kunde inte bli föremål för ett experimentellt studium som grundades på kvantifiering och matematik.

Hans efterträdare Herbart menade att själslivet inrymde faktorer som stod i ett bestämt förhållande till varandra och därför kunde analyseras matematiskt. Comte, inspiratör till positivismen, ställde sig avvisande till tanken att ett introspektivt studium av själslivet skulle kunna bli en empirisk vetenskap. Men den engelske filosofen och utilitaristen John Stuart Mill hade den förhoppningen. Han trodde att man kunde företa sig ett experimentellt och vetenskapligt studium av medvetandet. Han menade att man inom den brittiska empiriska filosofitraditionen med hjälp av vetenskapliga metoder kommit fram till vetenskapliga lagar som rörde associationer mellan hur idéer uppstod. Mill var relativt ensam om uppfattningen att man kunde göra psykologin till en empirisk vetenskap bland filosofer under 1800-talets första hälft. Tiden var alltså inte mogen ännu.


De psykologiska synsättens fortsatta öde

Den s.k. Brittiska Komparativa psykologin fick under Darwins ledning en god start. Intresset svalnade dock i Storbritannien, fanns kvar en tid i U.S.A., men utvecklades under behaviorismens inflytande till djurpsykologi. I Europa fanns den kvar som etologi. Först omkring 1970-talet slog biologiska och evolutionistiskt grundade sysätt igenom med full kraft. Den s.k. Franska Kliniska psykologin dog ut, en riktning som i hög grad intresserade sig för hypnos och hysteri. Amerikanska psykologer tog upp några idéer och fortsatte studier av hypnos, men den franska psykologin fick först ett uppsving under 1960-1970-talet. Den s.k. Ryska Reflexologin har fortsatts till nuvarande dagar och påverkade behaviorismen i stor utsträckning, men lät sig inte självt bli påverkad. Revolutionen 1917 satte stopp för kontakter med omvärlden.

Psykologin som vetenskap fick sin bästa grogrund i U.S.A. och Tyskland. Men när nazisterna tog över makten emigrerade i stort alla ledande tyska och österrikiskiska psykologer. Tysk experimental psykologi övertogs av U.S.A., men det var bara vissa delar av den som tyska traditionen som vidareutvecklades. I U.S.A. där behaviorismen och empirismen var rådande överlevde tankar om ett mer eklektiskt synsätt som filosofen och psykologen William James förespråkade. Hans tankar slog igenom under 1960-1970-talet.


PIONJÄRERNAS SYN PÅ PSYKOLOGI SOM EMPIRISK VETENSKAP

Att kunna göra noggranna observationer ansågs som den viktigaste metoden i de empiristiska vetenskaperna. Dessa observationer bör leda till tolkningar som stärker tidigare teorier. Observationerna ska leda till skiljandet mellan olika påståenden. Om inte detta går ska problemet inte vara del i den vetenskapliga psykolgin längre. Detta skapar gränsen mellan vetenskap och filosofi. Experiment var en viktig metod vid observationer och att man kunde variera försöksbetingelserna så att man kan bestämma orsak och orsaksriktning. Observation – experiment – kvantifiering ansågs vara viktigt.

Man kan säga att detta var en naiv syn på det vetenskapliga tillvägagångssättent – men lade för stor vikt vid hypotetisk-deduktiv metod. Att man utifrån teorierna kan härleda påståenden som kan prövas mot observationer.



KAN DEN EMPIRISKA PSYKOLOGIN UPPVISA NÅGRA FRAMSTEG?

Genom att skilja filosofin från psykologin förlorade det empiriska psykologerna perspektivet på sin egen verksamhet, men å andra sidan ledde separationen till en starkare fokus på psykologiska frågeställningar, vilket gjorde att psykologerna blev tvungna att analysera sina begrepp på ett mer kritiskt och systematiskt sätt

Idén att vår perception är baserad på sinnesintryck användes av de brittiska komparativa psykologerna, de tyska reflexologerna och senare behavioristerna. Från behaviouristerna övertog också brittiska, amerikanska, ryska, och franska psykologer och psykoanalytiker idén om inlärning via associationer. Reflexologerna hämtade sin uppfattning om reflexer från den franska filosofen René Descartes. För psykoanalysens del spelade filosoferna Schopenhauers och Nietzsches idéer en avgörande roll.


VARFÖR FÖRÄNDRAS PSYKOLOGIN?

Vi har sett att psykologin förändrats som ett resultat av framstegen inom fysiologin och evolutionsbiologin. Psykologer lär av sina misstag och för utvecklingen framåt. Empiriska områden har påverkat psykologin. Psykologiforskningen måste ses i ett komplext socialt sammanhang, där dels forskare styrs av tjänster och forskningsanslag och de samhälliga värderingar och livssyner som råder.


Omedelbar eller direkt erfarenhet – själen som skild från kroppen

Vi tar emot sinnesintryck av objekt utanför oss, utan att vi registrerar att dessa intryck styrs av kroppsliga processer. Detsamma gäller när vi ska minnas något eller resonerar kring ett händelseförlopp. Vi företar oss dessa aktiviteter utan att mottaga något intryck som säger oss att kroppen är en nödvändig faktor för att vi ska kunna utföra aktiviteterna – de föreligger i en form som man i filosofin har kallat för omedelbar eller direkt erfarenhet. Vi tar alltså emot intryck och har många upplevelser som inte verkar vara förknippade med kroppliga processer eller funktioner. Därför är det rimligt att merparten av första vetenskapliga psykologer från början förutsatte att det fanns tillstånd, skeenden och företeelser som omedelbart upplevdes som oberoende av kroppsliga processer och funktioner. Komplexiteten i själva begreppet "sinnesintryck" gör att psykologin fortfarande problematiserar relationen mellan omedelbar och medelbar erfarenhet. Många anser att den brittiska empiriska traditionens koncept om "intryck" förbiser viktiga delar av den mänskliga erfarenheten. Fortfarande kan de största delen av människans viktigare upplevelser inte direkt kopplas till specifika kroppsliga eller neurologiska händelser.


Reflexbegreppet i filosofi och den tidiga fysiologin

Filosofen René Descartes skilde mellan kroppslig utsträckt verklighet och själslig medveten verklighet. Endast människor har en utvecklad själ, annorlunda än växtsjälar och djursjälar. Han menade att djur endast reagerar mekaniskt, reflexmässigt medan vi mer kan styra vårt handlande utifrån tankar och förnuft, empati och förutseende. Människan har också reflexer, det visste Descartes men menade att dessa inte dominerade oss. Det psykologiska problemet att förklara komplexa beteende hos djur blev nu intressant. Forskning inleddes om inhiberande mekanismer som kunde förklara dessa beteenden. Antagandet att vi helt och hållet styrs av yttre stimuli antyder att vi inte behöver något motivbegrepp. För en filosof som Thomas Hobbes styrs vi i hög grad av yttre stimuli. Men förnuftet vet om detta och vi arrangerar därför en miljö som är önskvärd för människan.


POSITIVISMEN OCH BRITTISK EMPIRISM

Den starka utvecklingen inom vetenskapen lade en grogrund för idén om att vetenskapen även borde omfatta människan och samhället. Den kunskap man då fick skulle kunna utgöra grund för organisering och styrning av mänskliga aktiviteter och av samhällets institutioner. Dessa tankar skapade en bred filosofisk rörelse som kom att kallas för positivismen. Representanter för denna inriktning var Auguste Comte och John Stuart Mill. Comte ville att vetenskapen skulle forma samhället. Vidare motsade han möjligheten att skapa en introspektiv psykologi.

För att kunna göra observationer av vårt eget tänkande måste medvetandet dela upp sig själv, vilket inte är möjligt. Han förkastade Descartes distinktion mellan kropp och själ och hävdade i stället att det var frågan om grad. Comtes idéer om vetenskapens natur, observationernas roll och den grundläggande likheten mellan djur och människor lade grunden för den amerikanska behaviorismen.


1800-TALETS PSYKOLOGISKA VETENSKAP – MEKANISMEN OCH POSITIVISMEN

En utvidgning av empirisk vetenskap till att också omfatta människan och samhälle väckte frågor om det vetenskapliga tänkandes art. Inom den nya fysiken hade man kunnat beskriva kroppars rörelser och jämvikt utan att för själva beräkningens skull behöva göra antaganden om att naturen styrdes av avsikter och mål. För Aristoteles och andra grekiska tänkare var den finala aspekten på naturen viktigare än själva konsten att beräkna mekaniska rörelser. De strävade inte efter att endast åstadkomma mekaniska förklaringar. Den nya och pragmatiska fysiken riktade in sig på tingens observerbara och mätbara egenskaper som kunde specificeras kvantitativt och därmed utryckas matematiskt - och därmed kunna användas inom sjöfart, optik, vapentillverkning, motorer för fordon osv.

Det mekanistiska synsättet har inom psykologin legat som grundval för de ryska reflexologerna, psykoanalytikerna och för de flesta amerikanska behavioristerna.


POSITIVISMENS VETENSKAPSSYN

Grundläggande för positivistisk psykologi är bl a

1) observationer
2) induktiva slutledningar som leder till generella påståenden
3) inga antaganden om motivation

Man använde sig av bestämda metoder och tekniker. Den har kallats för den naiva
induktionsmetoden. Många former av empirisk psykologi är inte positivistisk. Varken Darwin, Helmholtz, James eller gestaltpsykologerna hade denna syn.


TIDIG TYSK PERCEPTIONSPSYKOLOGI

De brittiska empiristerna menade att all kunskap har sin grund i våra sinneserfarenheter. Det var i tysktalande delen av Europa som ett systematiskt studium av sinnena utformades. Innan
1950-talet lämnade de amerikanska knappt något bidrag alls. Vid mitten av 1800-talet så hade
forskarna ingen möjlighet att registrera och beskriva processer i sinnesorganen och
nervsystemet utan var tvungna att grunda sig på antagande om hur energi påverkade sinnena
och hur informationen förmedlades upp till hjärnan. Den noggranna beskrivningen av mentala
upplevelser går under namnet fenomenologi.


Psykofysiken

Weber var en av dem som tidigt försökte koppla samman kunskaper i anatomi och fysiologi
med studium av noggranna beskrivningar av sensoriska upplevelser. Han kom fram till Webers
lag – den ökning som behövdes för att uppleva en förändring är i stort sett
proportionell mot påverkningens storlek.

Fechner var en övertygad romantiker som ville visa att natur och ande var ett. Han ville visa
denna identitet genom att beskriva hur förändringar i den sensoriska upplevelsen (som han
uppfattade var den andliga aspekten) svarade mot den fysiska påverkan som framkallade det
sensoriska intrycket. Fechners lag – att det fanns ett lagbundet förhållande mellan olika typer
av fysisk påverkan och de sensoriska intrycken som uppstod som en följd av denna påverkan.
Helmholtz mätte upp reaktionstiden hos människor. Han hävdade också att i våra
perceptuella föreställningar uppstod, i vissa avseenden, som en följd av en mycket
komplicerad inlärningsprocess. Han uppfattade sin syn på perceptionen som empirisk och
ställde mot ett naivistiskt synsätt (som innebar att man utgick från mekanismer som
förmodades vara medfödda).


FYSIKALISMEN

Vid mitten av 1800-talet började fysiologerna att tillämpa principer från fysik och kemi i
studiet av fysiologiska processer, och det blev ett mål för många att utveckla fysiologin
utifrån den sortens principer – en riktning som kom att kallas fysikalism. Helmholtz
gjorde en förhållandevis skarp åtskillnad mellan fysiologiska och psykologisk
processer. Våra perceptuella föreställningar var ett resultat av bearbetning av den information
vi fick från våra förnimmelser. Förnimmelser utgjorde tillstånd i de sensoriska nerverna och
var således av fysiologisk art. Han delade därmed upp perceptionen i en fysiologisk och en
psykologisk komponent. Detta kom att utmärka den tyska psykologin under senare delen av
1800-talet. Helmholtz tog enligt Wundt sig an den fysiologiska och han själv den
psykologiska delen. Genom att godta antagandet om att perceptuella processer kunde anses
tillhöra medvetandesfären kunde perceptionen utgöra grund för minne, fantasi, tänkande, vilja
och delar av känslolivet. Då kunde man utveckla vetenskaplig psykologi. Den tidiga
perceptionspsykologin hade hela tiden försökt att förankra studiet av perception i fysiologin.
När den senare utvidgades glömdes detta bort och resultatet blev att medvetandefenomenet
studerades som et eget studieområde, som isolerats från fysiologiska processer och från ett
beteende som utgjorde en anpassning till en viss miljö.


EXPANSIONEN I DEN TYSKA EXPERIMENTALPSYKOLOGIN

Studiet av medvetandet – perceptionen i fokus

Den tyska experimentalpsykologin uppfattade psykologin som studiet av medvetandet och de allra
flesta menade att det var mycket i vårt medvetande som skiljde sig från fysiken och fysiologin.
Helmholtz menade att detta medvetande var av komplicerad subjektiv art och inte
något som naturvetenskapen ännu kan syssla med, men uppfattade det som nödvändigt
att göra vissa antaganden om. Detta kom honom att uppfatta de perceptuella processerna
som både fysiologiska och psykologiska.

Denna tanke fick stöd hos många. Enligt denna syn på perception kunde studiet av hela detta område
betraktas som ett studium av medvetandet, den andliga delen av människan. Perception är en del av fysiologin och sålunda uppkom en koppling mellan psykologi och fysiologi. Detta område kunde då studeras med experimentella metoder och därför fick perceptionen en central plats i vetenskaplig psykologi.

Viktiga gestalter i den tidiga tyska experimentalpsykologin

Wundt var en central gestalt, men bara en av många som bidrog till utvecklingen ända sedan
Johannes Müller. I utvecklingen fanns Fechner, Wundt, Ebbinghaus (minne och inlärning),
G.E. Müller (grundade ett laboratorium som blev lika populärt som Wundts). I början av 1890-
talet kom engelsmannen Titchener till Wundts laboratorium och kom att spela en stor roll i den amerikanska psykologin med sin strukturalistiska skola.


WILHELM WUNDT

Idéer och intressen

Wundt skapade det första laboratoriet i världen för att forska i experimentell psykologi. Detta laboratorium blev ett centrum för alla med seriösa vetenskapliga intressen i psykologi, först för tyska psykologer men senare för amerikansla och brittiska forskare. Alla följande psykologiska laboratorier använde Wundts laboratorium som modell.

Wundts revolutionerande angreppsätt förflyttade psykologin från filosofins domäner och gjorde det möjligt att forska med naturvetenskapens nya principer. Fysiologiska experiet och tekniker kunde nu använda för forskningen på det mänskliga medvetandet. För Wundt var kärnan i människans alla anpassningar till sin miljö och in kropp en enda psykofysisk process, ett organiskt förlopp som hade både en fysiologiskt och en andlig sidan. Han var pionjär genom att sätta alla mentala och andliga händelser i relation till objektivt mätbara stimuli och reaktioner. Wundt uppfattade psykologin som en del av en utarbetad filosofi där medvetandet sågs som en aktivitet och inte som en substans, en uppfattning som teologen Thomas Aquinas förfäktade redan på 1200-talet men som nu sattes in i ett experimentellt sammanhang. Denna grundläggande aktivitet kallade Wundt "apperception".

Fysiologisk psykologi ägnade sig åt retningsprocesser utifrån olika stimuli av sinnesorganen, via neuroner till de lägre och högre hjärncentra och sedan från dessa centra till muskulaturen. Parallellt med dessa processer pågår det mentala livet, om vilket vi får kunskap genom introspektion, den metod som för Wundt var det huvudsakliga instrumentet i den experimentella psykologin. I sin 1893 års upplaga av Psykologins fyiologi hade Wundt en tredimensionell teori om våra känslor: de befann sig alltid på någon grad mellan tre polpar - lustfyllda eller olustfyllda, spända eller avslappnade, upphetsade eller deprimerade. En viss känsla kunde vid samma tidpunkt vara en kombination av dessa tre kategorier.

Generellt sett var Wundts introspektion psykologin hvuudsakliga arbetsintrument långt fram på 1920-talet Hans största bidrag var att visa hur psykologi kund vara en vetenskaplig experimentell kkunskap. Hans påverkan var enorm in opm den komma psykolgihistorien. Trots dåligt seendet, skrev och publicerade han 53 000 sidor inom olika områden med centrum i den experimentella psykologin.

Både Fechner och Wundt var sysselsatta med att mäta människans sensoriska förmågor till att urskilja viktiga skillnader. Detta ledder till teori och metodik inom psykofysiken, en kkunskap som handlar om kvantitativa relationer mellan fysiska storheter och våra intryck. Detta intresse ledde Wundt till att utveckla grunden för Binets intelligensskala. Binet hade utvecklat en skala där specifika uppgifter direkt kopplades till olika nivåer av förmåga eller olika mental mognad. Binet menade dock inte att varje uppgift motsvarade exakt och säkert en viss mental nivå. När han utvecklade skalan fann Binet att det var nödvändigt att använda ett antal olika uppgifter på varje nivå för att bestämma den mentala utvecklingen. På denna nivå var metoden med att bestämma en persons mentala nivå lik den som de psykofysiska metoder som Windt använder för att mäta en person känslighet inför svaga stimuli eller små fysiska skillnade i stimuli.

Wundt intog en idealistisk filosofisk ståndpunkt där naturen och medvetandet är andliga processer i sin innersta grund, men han var också starkt influerad av den positivistiska vetenskapsfilosofin och såg den inte som motsägande den idealistiska grundfilosofin. Han menade att medvetandet inte kunde förklaras med hjälp av fysiologiska processer. Han hade dock ingen dualistisk uppfattning om kropp och själ. Materien måste i grunden uppfattas som av andlig natur. Fysiologiska och psykologiska processer var parallella med varandra.


Psykologins ämnesinnehåll

Wundt skiljde mellan en yttre och en inre perception. Fysik, kemi och fysiologin samt andra
vetenskaper skulle syssla med den yttre perceptionen, medan psykologin den inre. Den inre
perceptionen var minnen, fantasibilder, tankar och känslo- och viljeyttringar. Det var dessa
inre erfarenheter som utgjorde psykologins ämnesområde. Wundt menade att detta var själen.

Enligt Wundt går det inte att hitta orsaken bakom mentala skeenden i fysiologiska processer.
Därför kunde utgångspunkten för en vetenskaplig psykologi inte ligga i ett studium av
fysiologiska processer. Psykologiska företeelser måste förklaras med hjälp av andra
psykologiska fenomen och processer. Erfarenheter rymde två aspekter; ett innehåll och vår uppfattning om detta innehåll. I naturvetenskapen betraktade man objektet som oberoende av det upplevande subjektet. Den var medelbar. Inom psykologin uppfattade man erfarenheter i ett omedelbart beroende av det upplevande och medvetna subjektet. Psykologin handlade därför om ett vetenskapligt studium av omedelbara mentala upplevelser.


Förnimmelser och känsloelement

Mentala strukturer innehåller alltid förnimmelser och känsloelement. Det som skiljde
perceptuella föreställningar från känslor, emotioner och viljeyttringar var att de i övervägande
grad bestod av förnimmelser, medan känslor och viljeyttringar till största delen utgjordes av
känsloelement.

Perception och apperception

Viljemässiga handlingar har en känslomässig beståndsdel som Wundt kallade drivkraft och en
föreställningsmässig som kallades bevekelsegrund. I sin beskrivning av medvetandet använde han sig av en analogi. Han utgick från begreppet synfält. I synfältet har medvetandet ett centrum och en periferi. Medvetandeinnehållet kommer först in i den perifera delen för att där under vissa omständigheter röra sin in på det centrala området. När det gällde det perifera innehållet sade han att innehållet percipierades och det centrala appercipierades. Detta är detsamma som skillnaden mellan perception och apperception - vi kan förenklat säga att en person är antingen perifert medveten eller fokuserat medveten om något. Då ett innehåll appercipierades var uppmärksamheten aktivt inriktat mot detta. Hos Thomas Hobbes, den engelske filosofen på 1600-talet, som Wundt citerar i sina verk, gick samma processer under namnen "distraherat planlöst tänkande" och "medvetet fokuserat tänkande".

Begreppet apperception var dock större än "tänkande" och nära förknippat med begreppet uppmärksamhet. Denna uppmärksamhet måste därför tolkas som en kraft som i en eller annan bemärkelse är verksam i medvetandet.


Apperception som en viljehandling

Det mest originella och filosofiska i Wundts tänkande var kanske uppfattningen om apperceptionen som en skapande kraft i medvetandet, lik det "nous" som de grekiska kyrkofäderna ofta hänvisade till och som Edmund Husserl längre fram på 1900-talet skulle använda som "noesis" i sin fenomenologi. Det går således en idéhistorisk linje mellan grekiska kyrkofäder fram till gestaltpsykologin på 1920-talet, med Wundt och Husserls som viktiga länkar.

Wundt stärkte tron på att psykologin skulle kunna utvecklas till en experimentell vetenskap. Hans idéer är fortfarande relevanta idag, framför allt genom den existentiella psykologin och dess betoning på val och uppmärksamhet, samt i nutida kgnitiv terapi. Wundts psykologiska ansats har givit upphov till en rad senare psykologiska projekt.


EXPERIMENT RÖRANDE REAKTIONSTID

Donders antog att en reaktion på en komplex stimulering kunde delas upp i komponenter och
att reaktionstiden kunde uppfattas som summan av de tider som man lade ner på de enskilda
komponenterna. Kulpe kritiserade denna ide genom att det kan finnas en förperiod när man
föreberedde sig att reagera.


EDWARD TITCHENER

En engelsk forskare vid namn Edward Titchener studerade i Leipzig under Wundts ledning och skapade senare i USA en egen strukturalistisk skola inom psykologin. Av Wundt lärde sig Titchener systematisk introspektion. Titchener var i likhet med Wundt övertygad om att medvetandet kunde uppfattas som kopplingar mellan element. Titchener och Wundt var överens om att vid studium av medvetandet så måste man analysera dess beståndsdelar för att därefter i en syntes visa vilka kopplingar som uppstår. De var också överens om en introspektiv metod för detta. Titchener inordnade på ett enklare känsloelementen i skalan
olust-lust.


HERMAN EBBINGHAUS

Denne tyske psykolog utvecklade ett element som kunde användas om enhet i kvantitativa mätningar av minne och inlärning – meningslösa stavelser. Genom att först lära in listorna och sedan repetera dessa vid senare tillfällen får man ett mått på minnet. Hans mest berömda resultat var de gällande glömska.


G. E. MÜLLER

Denne tyske psykolog studerade med Hermann Lotze (1817-1881) i Göttingen under 1870-talet, där han stannade de följande 40 åren, verksam inom experimentell psykologi. Han utvecklade en teori om minnet där han använde Ebbinghaus' metod med meningslösa stavelser. Glömskan tycks bero mer på störning av senare lärt material, snarare än från att "avslägsna sig" från minnets inlagda spår.

Müllers viktigaste bidrag ligger i studiet av minnet. Element kom att presenteras parvis och sedan fick de se den ena av dem och se om de kunde komma på den andra. Han märkte att inlärning inte sker mekaniskt som Ebbinghaus trodde. Inställningen till uppgiften verkade spela stor roll. Hans forskning visade att människor vid inlärning aktivt försöker organisera materialet. Associationer bildas därför inte på ett så enkelt och mekaniskt sätt som Ebbinghaus och tidigare associationister hade föreställt sig. Han hade också insett, vilket varken Wundt, Titchener, Ebbinghaus, hade gjort, att teori och observation måste stå i växelverkan med
varandra. Han var mer befriad från den tidiga positivismens syn.


OSWALD KÜLPE (1862-1915)

Kulpe menade att psykologin innebar ett studium av fakta och inte omedelbara erfarenheter
som Wundt hävdat. Han var G. E. Müller's (1850-1934) elev i Göttingen och även Wilhelm Wundt's (1832-1920) elev i Leipzig, där han doktorerade 1886. Efter att ha varit assistent åt Wundt skapade han "Würzburg-skolan" inom psykologi. I början av 1900-talet hamnade han i en djugående debatt med Wundt huruvida medvetna attityder som tvivel, säkerhet, affirmation och avvikelse, skulle räknas som nya innehåll i medvetandet vid sidan av sensationer och emtioner. and feelings). Near the end of his life he taught at Bonn (1909-1913) and Munich (1913-1915), where he died of influenza at the age of 53.

 



FENOMENOLOGI OCH GESTALTPSYKOLOGI

Första världskriget ledde till stark nedgång i ekonomin, omfattande arbetslöshet och djupgående social oro. Trots detta fick tysk experimentalpsykologi en blomstring som fick ett slut när nazisterna
tog över. Efter första världskriget uppstod det ett starkt intresse av att tillämpa resultatet från
den psykologiska forskningen i samhällslivet, i skolan, på arbetsplatserna, och att lösa sociala
problem. När nazisterna kom till makten emigrerade nästan alla de ledande tyska och
österrikiska psykologerna och den kreativa debatten försvann.


En ny generation och dess syn på perception – fokus på helhet

Den nya generationens ämnesområde skulle vara mentala processer och det centrala var
perceptionen. De använde sig sällan av beteende som faktor och funderade endast i
undantagsfall över den biologiska evolutionens roll. Dessa drag hade de gemensamt med dess
föregångare. Kritiken mot dessa var hur de förhållit sig till beskrivningen av mentala
företeelser och tendensen att försöka bryta ner psykologiska processer till element. Under
1800-talet var man intresserade av delarna och under början av 1900-talet helheten.
De tyska perceptionspsykologerna lade stor vikt vid att de perceptuella upplevelserna måste
beskrivas noggrant och förutsättningslöst, detta betecknas som fenomenologin. Mot slutet av
1800-talet blev tendensen i psykologi att betona noggranna beskrivningar betydligt starkare
genom att det uppstod en bred filosofisk som utifrån fenomenologiska beskrivningar försökte
förklara kunskapsteoretiska, logiska och vetenskapsfilosofiska problem. Dess upphovsman
hette Franz Brentano. Inom Brentanoskola fanns Christian von Ehrenfels som sa att det fanns
vissa perceptuella intryck i vår uppfattning tyckets vara ett komplement eller inlägg till
delarna eller elementen. En melodi var exempel på detta. Han kallade detta intryck för
gestaltkvalitet.


Fenomenologi – en historisk skiss

Brentanos vän Carl Stumpf som var en ledande gestalt på den filosofiska och psykologiska
arenan vid 1900. Han var lärare för en grupp som kallade sig gestaltpsykologer som var
överens om att den fenomenologiska beskrivningen skall utgöra grunden för vetenskapligt
arbete, men hade också invändningar. Den fenomenologiska riktningen rymmer många olika
tankegångar, men det gemensamma är att göra noggranna beskrivningar av mentala
upplevelser. Husserl hade dock en snäv inriktning och gav impulser till existentialistiska
filosofer, vilka inspirerade en personlighetspsykologi och en klinisk psykologi med vikt på
metafysiska frågor. Dessa psykologer var speciellt starka omkring 1960-talet.
Det gäller att vara medveten om att gestaltpsykologerna påverkade de amerikanska
psykologernas syn på perception, inlärning, minne och tänkande. Också den amerikanska
socialpsykologin påverkades. Spetsdraget var de Stumpfs andliga barnbarn.


Brentano

Precis som Comte tog han avstånd från tanken att en vetenskaplig psykologi kunde baseras på
introspektiva observationer. Till skillnad från Comte menade dock Brentano att detta inte
innebar att man inte kunde göra inre erfarenheter till ett vetenskapligt studieobjekt. Dessa
kunde studeras retrospektivt som en minnesbild av mentala händelseförlopp som redan timat,
indirekt via andra personers språkliga beskrivning av den och på det sätt den uttrycks i djurs,
barns och vuxna människors beteende.
Husserls rena fenomenologi
Skillnad mellan introspektiv och fenomenologisk metod
Gemensamt för dem båda är att de syftar till en beskrivning av medvetandet. Skillnaden är i
förhållningssätt. Introspektiv metod kan bara utföras objektivt av dem som är tränade till det. I
den fenomenologiska beskrivningen är idealet att man ska beskriva upplevelsen utan några
förutfattade meningar om vad det är som man i ett visst ögonblick upplever.
Rubins studier av figur och bakgrund


GESTALTPSYKOLOGIN

Man är idag överens om att de lämnade viktiga bidrag till psykologin, men att de inte
lyckades klargöra sitt centrala begrepp Gestalt.

Studiet av helhet och form

De bidrog med att förstå relationsförhållande och att de satte in psykologiska företeelser i ett
vidare sammanhang än man gjort tidigare. Gestaltpsykologernas svaghet var att de inte på
något tydligt sätt lyckades formulera vad de egentligen menade med en helhet i förhållande
till en del. De nöjde sig inte bara med att förkasta idén om förnimmelser och associativa
kopplingar, utan de tog också avstånd från tanken att helheten kunde förstås utifrån
föreställningar om delar. Först när man hade en föreställning om helhet, kunde man komma
fram till vad man skulle mena med en del. Helheten måste enligt gestaltpsykologerna förstås
utifrån specifika lagar. Svårt att förklara detta. De var intresserade av fysiken och ville
tillämpa den på hjärnans funktion och skapa en filosofi som kunde utgöra en bro mellan
naturvetenskap och humanvetenskap. De utvidgade sig från synen till hörseln, känseln och
hävdade att man kunde ge förklaringar till minne, inlärning och tänkande, till och med
människans personlighet och valet mellan värderingar.


Triumviratet – Wertheimer, Koffka och Köhler

Viktigt bidrag från gestaltpsykologin var att visa relationsförhållanden och av särkskild vikt var kanske att de visade att våra perceptuella upplevelser måste vara en följd av olika mönster av relationsförhållanden i stimuleringen. En retning kunde inte (vilket Helmholtz hade föreställt sig) uppfattas som en mätbar fysisk påverkan på enskilda receptorceller utan måste ses som ett relationsförhållande mellan dessa celler. Utvecklande var också att de istället för att utgå från att perceptionen var en följd av en associativ inlärning, tänkte sig att den var ett resultat av hjärnans organisation.

Genom att betona perceptionens och tänkandets betydelse för inlärningen, bidrog de också till att ge kognitionen en mer central plats i psykologin. De klargjorde aldrig vad de menade med gestalt, struktur och organisation, vektorer och spänning i ett fält. De inspirerade James Gibson som kom med ett alternativ till Helmholtz synsätt. De hade heller inget hållbart alternativ till inlärning via associativa kopplingar.


BRITTISK KOMPARATIV PSYKOLOGI

Det är först under senare delen av 1900-talet som den forskning som grundar sig på
evolutionsbiologin har fått en central plats i vetenskaplig psykologi. Lovande start efter
Darwin och Wallace lanserat evolutionsteorin, men intresset försvann omkring 1900 i
Storbritannien. Det psykologiska komparativa studiet levde kvar på kontinenten och i USA. I
Europa etologi, men var obekant för psykologer fram tills ca 1950, då det van insteg i den
amerikanska psykologin. Européerna lade tonvikt på perception och genetiska faktorer,
medan amerikanska psykologer lade fram den ontogenetiska utvecklingen och inlärningens
betydelse.

Två frågeställningar intresserade de komparativa psykologerna i Storbritannien. Den första
rörde förhållandet mellan djurs och människors intellektuella förmåga och den andra gällde
om människor och djur hade instinkter. Diskussionen handlade först och främst om det fanns
några medfödda former av beteende – något som under 1900-talet utvidgades till att även
gälla frågan om beteendet förutom yttre stimulering även kunde framkallas av inre tillstånd
(motivation).


MÄNNISKORS OCH DJURS INTELLEKTUELLA FÖRMÅGA

Det kriterium Charles Darwin han använde när det gällde att slå fast förekomsten av intelligens eller
mentalitet var således om organismen kunde lära av erfarenheten. Detta använder vi idag när
vi försöker att skilja mellan fysiologiska och psykologiska processer.


Den komparativa psykologins plats i studiet av psykologi

Två forskare spelar stor roll för den kompatativa psykologin: Morgan och McDougall

Psykologen Morgan verkar överlag ha följt Mills och de brittiska empiristernas tankegångar.
Medvetandefenomen hade sin grund i förnimmelser som förknippades med varandra genom
associativa inlärningsprinciper.

Studiet av instinkter väckte således ett problem som rörde motivationen. Om man inte kan
förklara instinkter genom att anta att det skapas kopplingar mellan stimuli och responsen,
måste man tänka sig att detta beteende styrs av inre faktorer av något annat slag. William
McDougall förenade tanken om inre krafter med idéer om den biologiska evolutionen till en
teori om instinkter.

Vi har sett att Morgan avvisade tanken att människor har instinkter genom att de från
födelsen är utrustande med responser som på ett adekvat sätt är inriktade mot bestämda mål.
Darwin menade att människor har instinkter som självbevarelsedrift, sexualitet, moderskärlek
och hunger.


McDougall

McDougalls syn på instinkter och motivation

Instinkten representerar en impuls till aktivitet och är inriktad mot måluppfyllelse. Det är en
motiverande kraft som gav energi till och styrde ett beteende. Den utlöses av en bestämd
stimulering och inrymde en motorisk komponent, men både stimuleringen och den motoriska
komponenten kunde modifieras genom inlärning och erfarenhet. Mot varje instinkt svarar en
bestämd känsla eller emotion.

Det centrala tänkandet var att organismen strävar mot ett mål. Han betraktar lust och olust
som resultatet av ett försök att nå ett mål, men ej att organismens aktivitet styrdes av
lust/olust. På denna punkt var han oenig med Freud och behavioristerna Morgan, Bain och
Spencer.


Bedömning av McDougalls och Morgans syn på instinkter

Morgan visade genom observationer och experiment att det som man uppfattade som
instinktiva handlingar ofta var beroende av erfarenhet och inlärning. När det gällde frågan om
människan hade några instinkter, drog Morgan den möjliga slutsatsen att de tidigaste
responser hos människan visserligen var inriktade mot bestämda aspekter av omgivningen
men att de inte uppvisade någon tydlig avgränsning. Människans aktiviteter var därför
resultatet av en mycket komplicerad inlärningsprocess.

McDougall avfärdade detta. Genom att anta att djurs och människors handlingar styrdes av en inre energi, bidrog McDougall till att rikta in uppmärksamheten på motivationens betydelse för djurs och
människors aktiviteter och handlingar.



RYSK REFLEXOLOGI OCH BETINGADE REFLEXER

Johannes Müller skapade ett nytt angreppssätt vid studiet av fysiologi med sin experimentella
inriktning. De var konsekventa i sitt tillbakavisande av vitalismen och i sin tillämpning av
fysiska och kemiska principer för att förklara kroppsliga processer. De ville dock inte riktigt
som Helmholtz betrakta medvetandet som ett eget område som var åtskilt från det
fysiologiska.

Den nya tyska fysiologin väckte ett stort intresse hos de ryska fysiologerna, men de ville
förklara medvetandefenomen utifrån fysikaliska principer. De hade utgångspunkt i Descartes
syn som innehar att djurs reaktioner och människans kroppsliga reaktioner var en följd av
reflexer, vilket betydde att medvetandet kunde uppfattas som ett resultat av en maskin som
producerade vissa rörelser (responser) och bestämda former av retningar (stimuli) inverkade
på den.

Ivan Setjenov hade en framträdande plats inom reflexologin och lade fram ett program för en objektiv och behavioristisk psykologi ett halvt sekel före Watson. Deras viktigaste bidrag var att
utforma en experimentell teknik för studiet av associativ inlärning. Innovatörer var Pavlov
och Bechterev.



KLINISK PSYKOLOGI OCH STUDIET AV OVANLIGA SJÄLSLIGA TILLSTÅND I
FRANKRIKE MOT SLUTET AV 1800-TALET

I Frankrike influerades psykologin av både brittisk och tysk psykologi, men ämnet påverkades
där av kopplingen till den franska psykiatrin och intresset för abnorma mentala tillstånd. Den
skiljde sig från den tyska, engelska och ryska psykologin.

Det är viktigt att betona den betydelse som den tidiga franska psykologin hade för
utvecklingen av den kliniska psykologin. Målet för de tidiga franska psykologerna var att
belysa det normala själslivet genom ett studium av ovanliga eller abnorma mentala tillstånd
och företeelser.


Hypnos

I den franska psykologin hade man stort intresse för hypnos. Mesmer hade tidigare talat om "animal magnetism" när han och andra hypnotisörer for runt och gjorde uppvisningar inför betalande publik.
Under loppet av drygt hundra år hade man gått från förklaring i form av besatthet över animalisk magnetism till att det rörde sig om en form av sjukdom.


Psykiatri och psykologi

Klinisk psykologi som disciplin växte fram ur psykiatrin. Man kan generellt sett påstå att den
uppstod då USA under och efter andra världskriget saknade personal som kunde ta sig an de
soldater som led av psykiska sjukdomar och som drabbats av krigsneuros, och därför började
man utbilda psykologer för det ändamålet. Dessa psykologer gick in på ett specialområde som
utvecklats av psykiatrerna. Klinisk psykologi uppstod i första hand i anknytning till den
psykiatri som utformades i Frankrike.


Charcot

Han menade att hypnosen var kopplad till hysterin och att den hypnotiserade personen måste
ha en sjukdom eller skada i nervsystemet. Charcot ansåg inte att det i hypnosen försiggår ett komplicerat samspel mellan hypnotisören och den hypnotiserade och att den sistnämnda vill anpassa sig efter den förstnämndes önskningar och därför beter sig på ett sått som stämmer med dennes förväntningar.


Bernheim

Bernheim påstod att hypnos inte var ett tillstånd som bara kunde återfinnas hos hysteriska personer. Det hypnotiska tillståndet var ett resultat av suggestion och all människor var i större eller mindre utsträckning mottaglig för suggestion. Bernheim började använda sig av suggestioner utan att först ha försatt patienter i hypnos och han kallade sin metod för psykoterapi.


Janet

Janet var en av de första som försökte att ge en mer generell förklaring på omedvetna
processer och i detta avseende var han en föregångare till Freud och psykoanalytikerna.
Han var en förbindelse mellan Wundt och Freud. Wundt och Janet uppfattade mentala och
fysiologiska processer som parallella och det mentala utgjorde för dem båda ett område som
till största delen var oberoende av fysiologin.

Han var intresserad av automatismer som var handlingar som verkade automatiska och som
hade ett minimum av medvetandeinnehåll. Dessa utgjorde element i medvetandet.
Han gjorde en viktig insats genom att försöka formulera en uppfattning om omedvetna
processer.


Binet

Mot slutet av sin karriär hade han en inriktning på barns tänkande och intelligens.
Han ville utveckla intelligenstest med syfte att skilja mellan barn som fungerade normalt och
barn som tycktes ha stannat av i sin utveckling. Man slog fast en intellektuell nivå som svarade mot prestationerna på ett visst ålderssteg, en nivå som man längre fram kallade mental ålder. Intelligens kvot (IQ) - dividera den mentala åldern med den kronologiska åldern och multiplicerade med 100. De utvecklade ett förhållandevis stort urval av uppgifter.


Den senare utvecklingen i fransk psykologi

Aktiviteten i den franska kliniska psykologin dog ut efter första världskriget. Den
vetenskapliga fick inte så stark ställning. Varför? Kanske att psykologin inte fick plats som
empirisk forskningsdisciplin vid de större universiteten som i Tyskland och USA. Psykologi
blev inte ett universitetsämne urskiljt från filosofin förrän 1949.


Jean Piaget

Omkring 1960 ägde det rum en mängd förändringar inom psykologin. En viktig faktor var att
ämnet inriktades tydligare mot kognitiva och mentala processer och en av dem som bidrog var
Piaget.

Omkring 1950 var behaviorismen dominerande i den amerikanska psykologin och Piagets
idéer uppfattades av många som ett alternativ till behaviorismen. Piaget ville med sina barnpsykologiska studier belysa den mänskliga kunskapens natur och han är i första hand känd för sina idéer om utvecklingen av det logiska tänkandet hos barn.

Piagets centrala idé var dock att barnens intelligens kvalitativt skiljer sig från de vuxnas. Janet menade att kognition och handling hör ihop. Tanken om rörelse, handling och kognition var nära kopplade till varande blev också centralt hos Piaget. Hans psykologiska tänkande hade därför inte sitt ursprung i en reaktion mot behaviorismen, utan han stod för en annan tradition som omkring 1950 kolliderade med den amerikanska behaviorismen.

Det är svårt att utifrån hans begrepp hålla fast vid hans uppfattning om att det fanns
avgränsade stadier. Tidsramarna för dessa är fel. De sker tidigare än vad Piaget menade.
Kontroller av språklig förmåga har ofta givit resultat som visar att det kanske är andra typer
av psykologiska processer än dem som Piaget förutsatte som bestämmer om ett barn ska klara
av en viss uppgift eller ej. I vissa fall verkar det dessutom rimligt att tro att barnens minne inte
var tillräckligt utvecklat för att de skulle ha möjlighet att reagera adekvat i de situationer som
de ställdes i. Detta gäller uppgifter som rödde både objektpermanens och konservation.
Bidrag genom att ge studiet av barns tänkande en ny inriktning och ett nytt innehåll samt att
han bidragit med att utforma situationer och uppgifter som är av stor nytta vid utforskningen
av kognitioner.


PSYKOANALYSEN

Framstegen inom hjärnforskningen mot slutet a 1800-talet medförde att neurologin eller
studiet av skador och sjukdomar i nervsystemet uppstod. Denna var nära förknippad med
psykiatrin. Förhållandet mellan hjärnans funktion och människans själsliv var centralt. Dessa
forskare fick väldigt hög prestige. De fick ryktet om sig att var vetenskapsmän. Medan
människors syn på psykologiska frågeställningar tidigare styrts av religion och moraliska
värderingar sökte många fasta hållpunkter inom vetenskapen. De nya själsläkarna fyllde
tomrummet. De fick olika utformning i olika länder. I Frankrike användes hypnos för
bedömning gällande patienternas psykologiska utveckling. Britterna resonerade mer utifrån
neurofysiologiska kunskaper. Österrikarna närmst uteslutande grundade sig på bedömningar
av psykologiskt material. Den viktigaste riktningen var Sigmund Freuds psykoanalys.
Det finns en koppling mellan klinisk psykologi och den generella samhällsutvecklingen.
Freud och Jung var starkt påverkade av Schopenhauers och Nietzsches idéer, och Adler mest
av Nietzsche. I Wien där det fanns uppror mot konventionella och traditionella idéer,
familjestrukturen var där också starkt patriarkal.


Sigmund Freud

I ett till synes sammanhängande system sammanfattade Freud tankar om det omedvetna,
sexualitet, mentala störningar, biologisk evolution och idéer om vår civilisations historia. Det
var enligt Freud en vetenskaplig psykologi. Han blev föremål för hjältedyrkan.
Han betraktade psykologiska företeelser som ett eget område som han inte försökte att
definiera utifrån fysiologi eller beteendet. Det finns grundläggande likheter mellan Freud och
Wundts system. För båda dessa två utgör psykologiska företeelser ett område som skiljer sig
från fysiologin och beteende, men de hade olika uppfattningar om det omedvetna. Medan
Wundt bara var villig att postulera psykologiska processer som var kopplade till ett innehåll i
det medvetna, antog Freud att det fanns såväl den typen av processer och psykiska skeende av
omedveten natur.

Den psykoanalytiska rörelsen: Det psykoanalytiska sällskapet grundades i Wien 1908 och
1909 blev Freud och Jung inbjuden till Clark University i USA och efter detta spred sig
psykoanalysen snabbt i USA. Föreningen styrdes mycket auktoritärt och oliktänkande
tolererades icke. Jung och Adler, båda elever till Freud, lämnade den på grund av motsättningar.


TIDIG AMERIKANSK PSYKOLOGI – PRAGMATISM OCH FUNKTIONALISM

Psykologin i Tyskland, Storbritannien, Frankrike, Österrike och Ryssland utformades på
skilda sätt. Gemensamt var att de utgick från samma idébank. Samma var i USA men den fick
speciell form och återspeglar i många avseende den amerikanska samhällsutvecklingen.


Den amerikanska samhällsutvecklingen

1700-talet var de viktigast områden en brittisk koloni och samhällsordningen grundads på
brittiska traditioner och det tänkandet kom att dominera USA under hela 1800-talet och stor
del av 1900-talet. Efter inbördeskriget fick amerikanska industrin en närmst explosiv tillväxt
och människor strömmade in till de nya industristäderna samtidigt som det kom många
invandrare. Många av dessa kom i hopp om politisk frihet och frihet at utöva sin religion.
Drivkrafter som att utveckla sig själv och en längtan efter frihet satte sin prägel på
amerikanerna. Individualismen blev ett centralt värde och möjligheterna att samla på sig ett
stort kapital ledde till ett samhälle som präglades av kapitalistiska idéer. Tron på människans
möjligheter har format amerikanernas psykologi.


En vetenskap inriktad på det praktiska livet

Snabb samhällsutveckling och de många invandrarna ställe stora krav på
organisationsförmåga. Religion var centralt, men upplysningsidéer väldigt viktiga. De lyckads
snabbt bygga upp moderna universitet. I och med alla problem som uppstod, t ex gällande
kolonisation av kontinenten, så blev vetenskapen mer tillämpad.


Några typiska drag i den amerikanska psykologin

I USA fick psykologin en mer självständig ställning. I Frankrike och österrike – inriktad på
klinisk psykologi och praktiska livet. Detsamma för brittiska, franska testpsykologin och
ryska reflexologin. I Tyskland hade den inte varit tydligt inriktad på praktiska frågor, men
växte i början på 1900-talet till en mer tillämpad psykologi.

I USA hade man tidigt visat en strävan att skapa en psykologisk profession och detta kom att
prägla dess psykologi.


Brist på originalitet i den empiriska forskningen

Var den amerikanska psykologin funktionalistisk?
Man har kallat perioden från 1890 till 1910-1920 för funktionalistisk, men enligt Saugstad
fortsatte de i stort vad européerna började med skillnad att amerikanarna var bredare. Det var i
viss mån en eklektisk psykologi.

William James tillförde den vetenskapliga psykologin något nytt då han utvecklade Spencers tonvikt
på den betydelse som medvetandet måste ha haft för den biologiska anpassningen.

Amerikanernas starka tro på människans förmåga att utvecklas och bygga ett bra samhälle
ledde till att de fokuserade på miljöns betydelse för utvecklingen av psykologiska processer.


PRAGMATISMEN

Bain gav lust och olust betydelse vid inlärning av nya handlingar. Bain var också intresserad
av att man skulle förstå en åsikt utifrån de handlingar som den gav upphov till. Pierce och
James utvecklade Bains och utilitaristernas idéer om att våra åsikter och uppfattningar är
bestämda av de konsekvenser de medför.

Genom att betona tänkandets konkreta och praktiska konsekvenser gav Pierce och James
uttryck för något centralt i den amerikanska livssynen och deras pragmatiska filosofi slog an
hos både samtida och nutida amerikaner. Under 1900-talet blev John Dewey den viktigaste
representanten för den pragmatiska filosofin.


William James

Människan har vissa moraliska och religiösa plikter och samhället ska utformas på sådant sätt
att både individens rättigheter och en social solidaritet säkerställs. Man kan i grund och botten
säga att James psykologi och filosofi kretsar kring frågan om den fria viljan.
James, Wundt och brittiska tänkare, en jämförelse

Båda var utbildade läkare och betonade att psykologin skulle vara kopplad till fysiologin.
Perception skulle vara centralt inom psykologin. Viktigaste problemet var att förstå viljans
natur och att viljan i första hand kom till uttryck i uppmärksamheten. De uppfattade psykologi
som studiet av medvetandet och båda baserade sig på introspektion, men James hävdade inte
att studiet enbart skulle grunda sig på direkta observationer av en pe3rsons medvetande liv.
Alla former av iakttagelser var ok. I sin syn på medvetandet hade han samma syn som
brittiska tänkarna t ex Bain, Darwin, Spencer och Morgan. Studiet av medvetande
begränsades inte enbart till introspektion utan också beteende.


Evolutionsteori, medvetande och funktionalism

James insåg att det utifrån ett evolutionsteoretiskt perspektiv var naturlig att uppfatta
medvetandet som ett redskap för människan att uppnå en anpassning till miljön. Denna tes
ligger underförstådd i evolutionsteorin.

Spencer betonade att allt liv – både fysiskt och mentalt - utgör en anpassning av inre
relationer till yttre. I enlighet med detta synsätt ska medvetande ses som inriktad mot att
uppnå bestämda mål. Medvetandet har då en bestämd funktion.

Att medvetande är ett led i måluppfyllelse saknas som perspektiv hos Wundt och hans tyska
kolleger, menade James.

I den bemärkelse att medvetandet uppfattades som funktionellt i organismens anpassning till
miljön, utgjorde James psykologi ett försök att skapa en funktionalistisk psykologi.



John Dewey

Dewey utförde en utmärkt analys av reflexbegreppet, utformade en begriplig redogörelse för
tänkande och problemlösning och arbetade för att psykologerna även måste skapa en
socialpsykologi. Han bidrog till att det uppstod ett intresse för pedagogisk psykologi i Amerika.

Deweys filosofi

Han önskade och drömde om att skapa ett nytt och bättre samhälle som inte var bundet av det
som uppfattades som negativa europeiska traditioner. Deweys filosofi kan uppfattas som ett
uttryck för denna vilja att skapa en filosofi som kunde bidra till att förverkliga ett sådant
samhälle.

Dewey menade att tänkandet fungerar efter följande punkter:

1) situation som tankmässigt är otillfredsställande
2) formulering av problemet
3) formulera antagande
4) resonera omkring de olika hypoteserna
5) pröva hypotesens hållbarhet

Tänkandet var för Dewey ett redskap som människan använde sig av för att anpassa sig efter
miljön. Hans tänkande är en utveckling av James funktionalistiska idéer.


Edward Thorndike

Thorndike är viktig i psykologins historia eftersom han förberedde övergången till
behaviorismen.

Han använde sig av tiden som ett kriterium på att inlärning hade ägt rum. Han rapporterade att
den tidsrymd som katterna som såg mat utanför sin burar behövde innan de fick upp dörren minskande efter hand. En kurva övertiden visade en gradvis sjunkande tendens och rörelser som inte verkade inriktade mot snöret efterhand försvann. De rörelser som djuret utförde kallade Thorndike för impulser och var inte målinriktade. Inlärning ägde rum enligt försök och misstag (trial and error). Impulser som inte ledde till positivt resultat eliminerades. Positivt resultat inlemmandes. Dessa resultat kallade han för effektlagen. Thorndike syn innebar att inlärning var ett resultat av att det bildades associationer och menade att sådan uppstod mellan specifika situationer. Hans
version av associationismen kallade han för konnektionism.

Kritik – djurens rörelse är inte slumpartad. Inte uppstått några associativa förbindelser.
Bain försökte modifiera de brittiska empiristernas syn på associationsbegreppet genom att
föra in ett antagande om att de rörelser som ledde till för organismen positivt resultat kom att
upprepas. Spenser anslöt sig till denna syn på inlärning och kom att kallas för Spancer-bain-
principen.

Thorndike fick stor betydelse för den amerikanska psykologin. Han försökte att förklara
inlärning utan att göra några antaganden om mentala processer hos djuren. Bortsett från att
han utgick från inlärning var beroende av olust-lust tillstånd. Därmed kom han att bana väg
för en uppfattning om att studiet av psykologi är detsamma som ett studium av beteende.
Genom det som han kallade konnektionism röjde han även väg för en syn på psykologi som
utgick från att den uppstod associationer mellan bestämda stimuli och bestämda responser.
Han hade en stimuli-respons-psykologi.

Han försummade dock att göra fältstudier. Förbisåg därmed  ord de olika djurens
artspecifika tendenser.



BEHAVIORISMEN

Ekonomisk tillväxt i  stormakten USA, med världens starkaste krigsmakt, som dessutom gjorde en historisk satsning på universitetet gjorde att landet var i en oberoende ställning från Europa i början av 1900-talet.

Behaviorismen – en ny grund för vetenskaplig psykologi

McDougall hade föreslagit att det var bättre att betrakta psykologi som studiet av beteende än
av medvetandet. Setjenov och hans efterföljare hade utvecklat ett psykologiskt studium på
basis av beteende, men till skillnad från Watson hade de utgått från antagande om hjärnans
funktion. Det fanns studier i djurpsykologi. Idén att skapa en behavioristisk psykologi var
långt ifrån ny när Watson kom med sitt förslag. Behaviorismen slog igenom förhållandevis
långsamt under 1920-talet och representerade därför ingen revolution. Utvecklingen mellan
1920-1960 kan betraktas som mer eller mindre kontinuerlig. Man kan uppfatta behaviorismen
på samma sätt som psykoanalysen eller gestaltpsykologin, nämligen som en riktning som
tillförde psykologin viktiga impulser men inte lyckades att ge de centrala begreppen ett
innehåll som gjorde riktningen lämplig som grundval för ett generellt psykologiskt studium.
Behavioristerna var överens om att en empirisk vetenskaplig psykologi inte kunde baseras på
introspektiva observationer, utan dessa måste företas av fler än en person – med andra ord
skulle de inte vara privata utan offentliga. John Watson och Frederic Skinner, som båda ansåg
att studieobjektet måste kunna observeras direkt. Clark Hull och Edward Tolman försökte
utveckla en behaviorism utan att utgå från att objektet måst observeras direkt.


Från medvetande till beteende

Dess framväxt var en följd av förändringar i psykologin, vetenskapen och det amerikanska
samhället. I den tyska psykologin medförde missnöjet med psykologin en svängning från det
elementarisk, introspektiva synsättet till en fenomenologi och ett studium av helheter. I USA
ledde kritiken inte bara till ett missnöje med vissa aspekter av medvetande psykologin utan till
ett förkastande av tanken på att psykologin skulle kunna utvecklas, om ämnet skulle fortsätta
vara ett studium av medvetandet.

En viktig faktor till vad som ledde till skiftet från medvetande till beteende var att forskare i
allt större utsträckning inriktade sig på djurs inlärning. Råttpsykologins Era. Nästan alla av de
tidiga amerikanska psykologerna var intresserade av evolutionsteorin, vilket banade väg för
ett djurpsykologiskt studium.


Kontroll och miljö i fokus

Två tendenser var av vikt och präglade behaviorismen. Den första innehar en betoning av
miljön på bekostnad av arvet. Galtons eugenik blev ifrågasatt. Amerikanerna hade stark tro på
individens möjligheter till utveckling och inte tillät negativa sociala faktorer och intellektuella
traditioner att få hindra individen.
Den andra tendensen gick i riktning mot att skapa en psykologisk kunskapsmängd som
möjliggjorde teknologi som i sin tur kunde ge kontroll över människans och samhällets
utveckling.


John B. Watson

Psykologen Watson var påverkad av Loeb som propagerade för taxis. Taxis utgör rörelser som
framkallas hos djur under påverkan av enkla och specifika retningar som ljus, tyngd och kemiska
ämnen. Det handlar alltså om ett fysikaliskt synsätt. Mach ville komma fram till funktionella
relationer mellan olika typer av observationer. Enligt detta försökte Loeb beskriva beteende som
en funktion av bestämda former av fysisk påverkan och ville inte göra några antagande om inre
processer. "Det inre" hos en människa uppfattades Watson som en tom låda. Watson
påverkades av Loebs reduktionism och Skinner påverkades av Loebs syn på organismen
som en tom låda och beteendet som en funktion av bestämda former av fysiska retningar.

På 1920-talet blev hans åsikter alltmer extrema. Han förkastade nu uppfattningen att
människan hade några instinkter och gjorde sig till talesman för en ensidig betoning av miljön
vid utveckling av den mänskliga personligheten. Han argumenterade för at inlärning i allt
väsentligt var en fråga om associationsbildning och upprepning. Watsons bidrag till
psykologin verkar därför i första hand ha varit hans försök att utveckla en konsekvent
behavioristisk syn på psykologistudiet.


Watson om vetenskap och psykologi

”Psykologin enligt en behaviorist är en helt objektiv experimentell gren av naturvetenskapen.”
I likhet med de ryska reflexologerna och Thorndike menade Watson att allt beteende måste
uppfattas om kopplingar mellan stimulus och respeons. Psykologins slutgiltiga mål var att
redogöra för dessa kopplingar med hjälp av fysikaliska och kemiska principer. Beteendet var i
strikt bemärkelse styrt av kausala samband, och man fick inte i sina beskrivningar anta att det
hade sitt ursprung i centralt styrda neurofysiologiska processer. Beteende var helt enkelt allt
vad människor och djur gjorde och vad människor yttrade. Hans syn stämde med den tidiga
positivistiska synen på vetenskap.


Stimulus och respons

I likhet med Spencer, Pavlov och många fysiologer på 1800-talet uppfattade Watson beteende
som kedjor av stimulus-respons-förbindelser. Komplexa grupper av stimuli kallades för
situation. Komplexa responser för handling eller anpassning. Utifrån dessa idéer om beteende
formulerade Watson psykologins uppgift på följande sätt: psykologin skulle för de första hitta
responsen när en stimulus var för handen och för det andra hitta stimulus när en respons var för handen.


OPERATIONALISMEN

Det finns ett nära samband mellan de metoder eller de operationer man använder sig av och
meningen hos de begrepp som man tar till för att skapa sammanhang i kunskap. Detta innebär
att det ofta kan vara bra att analysera ett begrepp i relationer till de metoder man använder för
att få en bättre bild av begreppets innebörd. Begrepp skulle definieras operationellt.


Frederik Skinner

Watsons idéer rönte vid denna tid ett stort intresse och detsamma gällde för Pavlovs tankar
om betingning. Dessa två psykologiska tänkare fick en avgörande betydelse för Skinner. Den
huvudsakliga inspirationen till hans idéer och forskning kom emellertid troligtvis från de
amerikanska pragmatiska filosoferna. De var intresserade av konsekvensernas betydelse för
vårt tänkande och handlande.

I likhet med Freud var Skinner övertygad om att all mänsklig verksamhet var determinerad,
bestämd av yttre eller inre krafter. I sina undersökningar följde Skinner en positivistisk
grundsyn. Vetenskap börjar med observationer av enskilda episoder eller händelser.
Därifrån går man till formulering av generella regler och lagar. Organismen skulle betraktas
som tom, en "Black Box". Skinner beskrev själv sin syn med uttrycket radikal behaviorism.
I beskrivningen av de företeelser som studerades skulle forskare anlägga ett fysikaliskt och
mekanistiskt synsätt. Målet var att komma fram till försägelser och uppnå kontroll.

Det viktiga i Skinners insats kan tyckas vara att han försökte upphöja idén om konsekvensernas
betydelse till en princip som styrde alla former av beteende. Skinner-buren var konstruerad så att det
blev möjligt att manipulera konsekvenserna på så vis att de kunde ses som en omedelbar följd
av det som djuret företog sig.


Operant betingning

I likhet med Pavlov kallade Skinner allt som stärkte en viss form av respons för förstärkning.
En betingad stimulus i Pavlovs metod presenterades samtidigt med förstärkningen, medan
denna stimulus i Skinners metod var beroende av att en respons hade avgivits. Sistnämnda
kallas operant betningen och förstnämnda klassisk.

Staff verkar i stället ofta göra att beteende undertrycks. Skinner påpekade att man i alla
samhällen försöker styra beteende med hjälp av straff i olika former, något som han menade
var orsaken till missanpassning och beteendestörningar.

Skinner visade att han med sitt tillvägagångssätt effektivt kunde vidmakthålla en bestämd
form av beteende och även forma (shape) ett beteende genom att successivt förstärka
komponenter i detta beteende.

Genom att manipulera de betingelser som leder till förstärkning kom Skinner fram till vissa
lagbundenheter som var resultat av bestämda förstärkningsrutiner eller förstärkningskedjor.
Stimuli och responser kan betraktas som oberoende av varandra. Skillnad mellan de två formerna
av beteende är att fysiologiska reflexer fick effekt på fysiologiska processer. Den andra hade
en effekt på omgivningen. Beteendet kunde sägas "operera" i den yttre världen och därför
kallade Skinner detta för operant beteende. Beteende är inte målinriktat enligt denna form
av psykologi.


BETEENDETERAPI

Denna form av terapi använder inlärningsprinciper i terapeutiskt behandling. Skinners syn på
beteende och beteendemodifikation tänkte sig att mentala och beteendemässiga störningar
var en följd av olyckliga förstärkningsprinciper och utifrån detta synsätt började de systematiskt söka efter
tänkbara negativa betingelser i klinternas livshistoria. När man menade sig kunna påvisa beteenden
som var en följd av negativa förstärkningsbetingelser försökte man antingen undanröja dessa
betingelser eller förstärka andra former av beteende som kunde ersättare tidigare inarbetade
formerna.

Med hjälp av så kallade formningstekniker försökte man utforma nya och bättre anpassade
reaktionsformer. Systematisk desensibilisering gick ut på att man först lärde patienterna att slappna
av. Därefter bad han dem under det avslappnade tillståndet att föreställa sig olika situationer
som i ökande grad framkallade ångest. Den idé som låg till grund för behandlingen var att
man inte samtidigt kan vara både avslappnad och ha ångest.

Under 1960-talet förenades vissa beteendemässiga och mentalistiska betraktelsesätt. Vissa
var dock radikala och andra grundade sig på beteendemodifikation och en kognitivt inriktade
beteendeterapi. Även sektliknande rörelser som scientologi och EST använde delar av detta
tänkande.

Under 1950-talet inleddes en stark kritik av alla former av inlärningsteori . Under 1960-talet
och 1970-talet befann sig psykoanalytiker och beteendeterapeuter ofta i skarp konflikt. 
Beteendeterapins historia visar oss hur teoretisk forskning, samhällets behov, sociala
institutioner och ideologiska strömningar bidragit till att forma psykologin.



AMERIKANSK PERSONLIGHETSPSYKOLOGI

Den moderna personlighetspsykologin kan spåras tillbaka både till det evolutionsteoretiska
synsättet som uppstod i och med Darwin och till den kliniska psykologin som utgick från
psykoanalysen och fransk psykologi. Evolutionsteorin medförde diskussion om arv och miljö
och individuella skillnader inom arten. Galton bidrog med inspiration till att personlighet i
from av drag eller egenskaper. Kliniska psykologin ledde fram till beskrivningar av olika
former av mentala störningar och försökte förklara dessa utifrån generella psykologiska idéer.
Freud var den förste som mest systematiskt försökte detta. Av många betraktas det som det
första moderna försöket att formulera en teori om personlighet.


DET VETENSKAPLIGA STUDIET AV PERSONEN OCH PERSONLIGHETEN

Den amerikanska personlighetspsykologin formades under de tio eller femton är som följde
efter det att Floyd Allenport hade lagt fram sitt program för studiet av socialpsykologi.
Allenport menade att studiet av socialpsykologi handlade om förhållandet mellan individer;
ett studium som skulle bygga på den kunskap man hade skapat om individen i den allmänna
psykologin – det vill säga att socialpsykologin handlade om enskilda individer. Vi fick:

1) ett allmänt studium av psykologi och från detta
2) studium av förhållandet mellan individer (socialpsykologi)
3) studium som rörande skillnader mellan individer (personlighetspsykologi)

Socialpsykologer fokuserade på hur individer påverkades av situationen och
personlighetspsykologer inriktade sig på de individuella egenskaper som gjorde att de
handlade på ett visst sätt. En debatt om vad som styrde människornas handlande uppkom.
Huruvida det var situationen eller personen. Den som första gången uppkom mellan
McDougall och Watson.

Den amerikanska personlighetspsykologin skiljde sig från socialpsykologin genom att den
utvecklades i nära kontakt med den kliniska psykologin. I den kliniska psykologin uppfattade
man människan som en helhet och personlighetspsykologin lade vikt vid att se människan på
samma sätt, vilket skilde sig från den experimentella psykologin där man var mer inriktad på
specifika processer som perception, inlärning, minne, tänkande och känslor. Inom
personlighetspsykologin fick man med göra skillnad mellan arv och miljö samt ta upp
motsättningen mellan ett mentalistiskt och behavioristiskt synsätt.


Gordon Allport

Den psykodynamiska personlighetspsykologi som Freud, Adler och Jung stod för hade växt
fram utifrån de europeiska neurologernas kliniska verksamhet och utgick från ett försök att
förstå människor som drabbats av psykiska störningar.

Allport ville att resultaten skulle tolkas inom ramen för psykologi och förde således in
personlighetspsykologin in i det psykologiska ämnesområdet. Han menade också att vi skulle
utgå från vardagslivets tänkande och betona vardagsspråket.

Han tog precis som de flesta amerikanska socialpsykologer sin utgångspunkt i individen och
inte i samhället. Synen på människan som en produkt av samhällsutvecklingen har inget större
utrymme i hans tänkande. Han lyfte fram Galtons och Cattells betydelse för deras
experimentella undersökningar av individuella skillnader, men betonade att studiet av människans
personlighet inte är detsamma som studiet av individuella skillnader. Personlighetspsykologin skilde
sig således från studiet av individuella skillnader.


Beskrivning av personlighet med hjälp av drag

Ett personlighetsdrag var enligt Allport en underliggande disposition som man kunde se utifrån
observationer av beteendet. Dragen hade alltid en grund i fysiologiska processer. Allport
inspirerades av Woodworths tanke om att en mekanism, det vill säga en etablerad form av
beteende, kunde utlösa ett annat beteende och på så vis fungera som en drivkraft eller drift.
När det sker en omformning av ett motiv så sker det enligt en princip som han kallade för
funktionell autonomi.


Jagets betydelse för personlighet

Självkänslan ska han en viktig plats i personlighetspsykologin. Tanken på ett jag hade nästan
varit bannlyst efter James utgivning av Principles of psychology. De introspektiva psykologerna
fann inte något "jag" i de mentala processer de försökte beskriva och behavioristerna förkastade
begreppet såsom varande mentalistiskt.


KLINISK PSYKOLOGI

Under andra världskriget började psykologer att verka på jämställd fot med psykiatrerna i den
amerikanska krigsmakten och då det efter kriget uppstod en stor brist på personer som kunde
ta sig an soldater med mentala störningar, anställdes psykologer som terapeuter vid de
militära sjukhusen. Den utbildning som VA (veterans administration) organiserade blev av
stor betydelse för den amerikanska kliniska psykologin och samtidigt etablerades Nation
Institute of Mental Health. Denna institution bedrev klinisk psykologisk forskning och hade
stora penningsummor. Betydande forskningsstipendier delades ut. Detta bidrog till
utvecklingen.


Carl Rogers (1902-1987)

Den amerikanske psykologen Carl Rogers utarbetade den första amerikanska terapiformen. Rogers
präglades av centrala värden i det demokratiska och kapitalistiska USA. Det finns en nära koppling mellan
Rogers personlighetsteori och viktiga värderingar i det amerikanska samhället under första hälften av
1900-talet. Han betonade utvecklingen av människans individualitet och tron att människan
kunde utveckla sina inneboende förmågor om hon inte blev hindrad i denna strävan.
I sin redogörelse för upphovet till att människor inte kunde fungera adekvat i psykologisk
bemärkelse tog han till uppfostran, men inte ekonomiska, sociala eller politiska faktorer. Han
är en typisk representant för tendenser som gjorde sig start gällande från 1930-70-talet och
som fortfarande är gällande.


Personliga livserfarenheter och synen på psykologi – en kort livsbiografi

Han kom efter hand fram till att barn utvecklar sina positiva egenskaper om de behandlas med
respekt, värme och förståelse. De asociala och destruktiva drag som han såg hos människor
upplevde han inte som en följd av inneboende tendenser i människans natur utan som ett
resultat av uppfostran.


Påverkan från fenomenologi och existentialism

Rogers tog avstånd från behaviorismen och hävdade att det inte var möjligt att förstå
människors tankar och känslor på grundval av ett studium av deras beteende och yttre
livshistoria. Utgångspunkten för det psykologiska studiet måste enligt honom utgå från en
beskrivning av världen som den ter sig för oss. Psykologen måste försöka leva sig in hur
andra människor upplever sin verklighet.


Synen på psykologi som vetenskap

Han tog avstånd från det centrala antagandet i den positivistiska vetenskapsfilosofin som gick
ut på att den empiriska forskaren måste börja med att skaffa sig en fast grund i observationer.
Rogers och Freud – likheter och skillnader. Sexualiteten hade enligt Rogers en central plats i
människans liv och avvisade inte föreställningen om omedvetna skeenden. Han hade en mer
optimistisk syn på människan än Freud och ansåg att människan hade resurser att lösa sina
psykiska problem om bara betingelserna för detta lades till rätta.

Rogers utgick precis som Freud från att människans motivation kunde förklaras av en
enhetlig och allomfattande kraft. Denna var drivkraften till självförverkligande. Det studium av
effekterna av den personinriktade terapin som Rogers och hans medarbetare
inledde utgjorde ett pionjärarbete och har fått stor betydelse för senare terapiforskning. Rogers
lämnade uppenbarligen också ett bidrag till personlighetspsykologin genom att han
uppmärksammade skillnader mellan faktiskt och idealt jag genom sin metod.


George Kelly (1905-1967)

Den amerikanske George Kelly från Kansas, bidrog till att ge personlighetspsykologin en starkare kognitiv
prägel. Kulturens inverkan på Kellys tänkande var avsevärt. Personlighetspsykologerna i den tysktalande världen under 1900-talets första hälft var verksamma i Schopenhauers och Nietzsches anda. Den ansåg att själen /psyket inrymde drifter som var dolda för människan och som gjorde henne till en irrationell varelse.
Detta mänskliga psyke innehöll även starka destruktiva krafter som gav upphov till konflikter
för såväl den enskilda individen som samhället.

Amerikanska personlighetspsykologer som Allport, Rogers och Kelly tog sig istället an studiet av människans psyke på  ett betydligt mer praktiskt och jordnära sätt. De tonande också ner det irrationella och destruktiva för
att istället lyfta fram de resurser som människan är i besittning av när det gäller at hantera sina
problem och konflikter. I enlighet med de tydliga demokratiska tendenserna i det amerikanska
samhället uppfattade de roll som rådgivare till samtalspartners, inte som läkare – patient. I samklang
med amerikansk liberalism och individualism stod individen i centrum för Kelly. Den centrala tanken är att individen alltid har möjlighet att välja och fatta beslut.

Människan vare för Kelly i första hand en viljande och handlande varelse. Det är en skillnad från Rogers
som forskade i människors deras barndom för svar.



En vetenskaplig medvetandepsykologi

Genom att Kelly förkastade behaviorismen får vi söka grunden för hans psykologi i antaganden om
människans medvetande. I likhet med Gordon Allport, Rogers och flera amerikansk personlighetspsykologi bedrev han det psykologiska studiet som en fortsättning av den medvetandepsykologi som Mill, Bain och
James gjort sig talesmän för. Den innefattar kognitiva faktorer, vilja och känslor. Han hade en önskan om
att utveckla en vetenskaplig psykologi. Det är betecknade att Murray, Allport, Rogers och Kelly alla fått
sina namn knutna till olika former av test.



Kellys syn på personlighet och psykoterapi

Kelly var begeistrad av Deweys filosofi. Dewey uppfattade människans liv i ständig förändring och
betonade vikten av att vårt tänkande måste förändras om vi skulle kunna förhålla oss till verkligheten.
Kelly betonade hypotesprövningens betydelse och den skulle gälla även hur vi skaffar oss psykologisk kunskap.
Hans terapi gick ut på att skapa en förändring i individens begreppssystem som kunde göra att det
fungerade bättre.

En grundläggande idé i Kellys tänkande är alltså att varje enskild människa uppfattar världen på sitt sätt
och att en psykologisk behandlig därför ska utgå fån klientens bild av omgivningen och sin livssituation.
Här stämmer Kellys idéer överens med Rogers.



MODERN PSYKOLOGI

USA och sovjetunionen blev efter andra världskriget två stormakter som stod mot varandra. I
USA var samhällsutvecklingen god med en stark tillväxt. I Tyskland och Österrike stagnerade
psykologin vilket också kan sägas om Storbritannien och Frankrike skedde det inte mycket.
USA stod mer eller mindre ensamt och dominerade fullständigt den internationella psykologin,
men man fick viktiga idéer ifrån Europa. Britterna bidrog till utvecklingspsykologin och har
sedan 1950 också bidragit till kognitiv psykologi.



EXPANSION I DEN AMERIKANSKA PSYKOLOGIN UNDER EFTERKRIGSTIDEN

Psykologin hade visat sig vara användbar under krigsansträngningarna, vilket ökade intresset
för ämnesområdet, och de ekonomiska resurserna till forskning som den amerikanska
regeringen gav psykologin gjorde att området expanderade. Möjligheten att studera psykologi
vid universiteten blev också betydligt bättre. Studenter kom i stora skaror till psykologin.
Även i Europa har antalet psykologer ökat kraftigt. Samtidigt som den ökades så blev den
också mer differentierad. Denna uppdelning har medfört en större specialisering, vilket också
är ett argument för att man inte kan se psykologin som ett ämne. Motsättningar ligger säkert
också bakom denna splittring.

Tiden omkring och efter 1960 utgjorde i flera avseenden en vattendelare genom att det hände
många saker som kom att prägla psykologin. Nya synsätt vad gällde vetenskap och om
människan formulerades. Bland annat bildades ett nytt perspektiv informationsteorin, som
sedan dess varit dominerande. Det kan därför finnas fog för att säga att tiden efter 1960
utgjorde en övergång till en ny epok inom psykologin och eftersom dagens psykologi är
inbegripen i denna så kan man kalla den för modern psykologi. 1960-talet var en tid av politisk
oro och politiskt revolutionära tendenser i det amerikanska samhället och vi måste sätta in
psykologin i denna kontext.


NYA IDÉER OM VETENSKAP

Under 1950-talet och början av 1960-talet blev vetenskapsfilosoferna i allt större utsträckning
medvetna om att teoretikerna i sitt val av observationer som kan stödja en teori även är styrd
av denna teori. Observationerna kunde därför inte (som man tidigare hävdat) anses som
neutrala i relationen till teorin. Samtidigt som observationerna utgjorde en grund för teorin,
måste de uppfattas som beroende av denna teori. Detta är en kritik mot den logiska
positivismen.

Frågeställningarna måste inte enbart klargöras i förhållande till metoder och experimentella
resultat utan också sättas in i ett sammanhang som innefattar filosofiska antaganden och ofta
även en samhällelig och kulturell bakgrund. Hypotesprövning måste därför ses som en mer
komplicerad process.

Det är därför bättre att klargöra en frågeställning än att sätta in den i ett mer generellt
sammanhang.



Kuhns paradigmteori

Flera av kritikerna av positivismen formulerade alternativ till den positivistiska synen på
vetenskap. Särkilt inflytelserik var Thomas Kuhn. I likhet med föregångare som Whewell och
Mach ville han få en bild av vetenskapen utifrån ett historiskt perspektiv. Kuhn var
vetenskapshistoriker och menade att forskarnas intresse, deras uppfattning om de företeelser
de studerade, de krav de ställde på teorier och de kriterier de ställde upp för vad som var att
betrakta som acceptabel vetenskap bestämdes av ett överordnat perspektiv och av en
helhetsinriktad bild av verkligheten. Denna överordnade uppfattning, som alltså styrde
forskarnas intressen, frågeställningar och metoder kallade han för paradigm.

En viktig poäng i Kuhns synsätt var att han ville visa hur forskarnas syn på sitt område och
hur deras praxis förändrades över tid. När ett paradigm var etablerat kallade han det för
normalvetenskap. Då löste forskare problem inom paradigmet. Sen kom frågor som motsade
detta och alternativa teorier dyker upp. Dessa kan ge upphov till ett nytt paradigm. Denna
växling i vetenskapen kan man kalla för revolution, för de var inte jämförbara med varandra.

En viktig poäng hos Kuhn var att paradigmskiftet i väsentlig utsträckning utgjorde en följd
av förändringar i forskarnas antaganden om verkligheten och av förändringar i deras
värdesystem. Denna växling var av social natur. Teorier blev enligt Kuhn således inte
avvisade som följd av att man utsatte dem för prövningar av skilda slag.

Han bidrog med bättre förståelse för sociala och sociologiska aspekter av vetenskaplig
verksamhet. Kritikerna påpekade dock snabbt att Kuhns definition av paradigm delvis var motsägande.
Man måste enligt Kuhn se urvalet av fakta som beroende av paradigmet, men de flera forskare kan
hålla med om att det går att slå fast vissa former av kunskap som fakta, som till stor del är
oberoende av att de teoretiska idéerna växlar. Således, teorier bestämmer vilken typ av
kunskap som är viktig men knappast vad som räknas som fakta.


Kuhn och psykologin

All vetenskaplig teoribildning innehåller ett element av konstruktion, men det är som Suppe
och många andra har påpekat en alltför extrem uppfattning att man primärt ska betrakta
vetenskap som en fråga om social konsensus. Kuhns begrepp vetenskapligt paradigm är som
sagt också mycket oklart. Hans tankar om revolutioner i vetenskapen kan slå an på ett intuitivt
sätt, men somliga anser att ett ingående historiskt studium visar att utvecklingen bättre kan
beskrivas som en ackumulering av kunskap.

Tidigare hade psykologerna skiljt sig när det gällde synen på vad som skulle anses vara
psykologin ämnesområde (medvetandet, det omedvetna eller beteende), nu uppstod det
oenighet om vilka metoder mans skulle använda sig av.


NYA IDÉER OM MÄNNISKAN – HUMANISTISK PSYKOLOGI

Positivismen hade inte enbart som mål att utvidga vetenskapen till nya problemområden, utan
den syftade också till att skapa en syn på människan och samhället som stämde överens med
den vetenskapliga kunskapen. Det fanns därför en benägenhet att skjuta åt sidan idéer och
uppfattningar om människan som inte kunde hanteras med en empiriskt inriktad psykologi.
Mot slutet av 1950-talet uppstod det en rörelse som i detta avseende riktade kritik mot
psykologin – de som anslöt sig till denna rörelse kallade den för humanistisk psykologin.


Den humanistiska psykologins ursprung

Den fick stöd av psykologer som kommit fram till att psykologin som utvecklats hade
uteslutit viktiga aspekter av människan. En grundläggande drivkraft för denna reaktion mot
den vetenskapliga psykologin verkar ha kommit från den existentialistiska filosofin. De hade
innan kritiserat positivismen och den människosyn som låg till grund för den.

Naturvetenskapliga metoder var enlig dem inte särkilt väl lämpade för ett studium av
människan. Man skulle skilja mellan naturvetenskapliga och humanvetenskapliga metoder
och inom psykologin skulle man skilja mellan förklarande och beskrivande psykologi.
De menade vidare att det gick att basera sig på fenomenologiska beskrivningar av hur
tillvaron tedde sig för människan.

Utgångspunkten för flera av dem var Husserls senare filosofi. Människan sågs som fritt väljande inom
de ramar som förmåga och uppväxtvillkor utgjorde. Intentioner och beslut spelade stor roll för beskrivningen av människans tillvaro.  Enligt Heidegger ger varats frihet ibland ångest när man inte har modet
att välja i enlighet med sin egenart som människa och som individ.

Skuldkänslor blev följden och man uppnådde inte autenticitet. Sören Kierkegaard och Nietzsche
fick förnyad aktualitet.


Rollo May

May var starkt influerad av Kierkegaard och utvecklade både hans och Heideggers tankar om
ångest. Rogers och Kelly hade en människosyn som på viktiga punkter sammanföll med den
existentialistiska filosofin. De som anslöt sig till den humanistiska psykologin var inte
motståndare till en vetenskaplig psykologi. Det de vände sig mot var att den sistnämnda
psykologin uteslöt viktiga aspekter av människans tänkande och verksamhet. De kritiserade
psykoanalysen och behaviorismen för att inte lämna utrymme för människans möjligheter att
välja och planera sitt liv.

En viktig punkt hos de humanistiska psykologerna var att människan hade en inneboende potential för
att utveckla ett rikt tanke- och känsloliv och samarbeta konstruktivt med andra människor. De
tog avstånd från den pessimism som präglat en stor del av den europeiska existentialismen.
De humanistiska psykologerna tog framför allt avstånd från psykoanalysens och
behaviorismens mekanistiska och deterministiska människosyn och att man måste utgå från
fenomenologiska beskrivningar.


Fyra riktlinjer för de humanistiska terapiformerna lyftes fram:
1) ett fenomenologiskt synsätt
2) en betoning av individens egna resurser för utveckling
3) en tro på människans förmåga att göra sina egna val
4) respekt för klientens personlighet


Abraham Maslow

Adler lade stor vikt vid att barnet genom sin fantasi kunde skapa en personlig livsstil och att barnet
präglades av sina planer för framtiden och inte bara av det som hänt tidigare.

Maslows behovstrappa är en behovshierarki är en förklaringsmodell inom psykologin för hur människor
prioriterar sina behov. Modellen presenterades 1943  i artikeln "A Theory of Human Motivation". Teorin
nämner,  i sin första version, behov i fem nivåer, vilka omarbetades under 1950-talet. Den primära iden
innebär att behoven på en lägre nivå måste vara tillfredsställda innan högre mål blir viktiga för individen.

De fem behoven är enligt Maslow

   1. kroppsliga behov
   2. behov av trygghet
   3. behov av gemenskap och tillgivenhet
   4. behov av uppskattning
   5. behov av självförverkligande

Maslow själv definierade dessa behov i en sorts successiv hierarki, men inte i någon tydlig trappa.
Flera behov finns samtidigt, enligt Maslow, och ibland dominerar ett av dem.

Den humanistiska riktningen inom psykologin blev under 1960-talet etablerad och bidrog till
att utvidga psykologin som ämnesområde. Riktningen påvisade den vikt som tillstånd som hopp,
lycka, förtvivlan och apati har för människor och att vi strävar efter att utveckla
tillitsfulla och kärleksfulla relationer till andra människor.

De humanistiska psykologerna – framför allt Rogers – betonade betydelsen av att den psykologiska
terapeuten kom klienten till mötes med inlevelse, förståelse och äkthet och att han eller hon
visade respekt för klientens människovärde. Intresset för humanistisk psykologi minskade
starkt under 1970-talet. Man hade svårt att tillämpa dess grundläggande begrepp i en
systematisk argumentation. En svaghet var att de inte insåg hur svårt det är att introducera
begrepp som härrörde från livsåskådningar i vetenskapen.


TENDENSER I DEN KLINISKA PSYKOLOGIN EFTER 1960-TALET

Den humanistiska psykologin gav upphov till ett stort antal terapeutiska riktningar. Sedan 1960-talet
har det skett en stark ökning av antalet nya behandlingsformer. Man har också blandat ihop olika synsätt.
Några personer har karakteriserat denna utveckling som integrativ, medan andra anser att den är uttryck
för en ogenomtänkt eklektisk inställning.

Man har sätt att olika behandlingsformer gett samma resultat, detta väcker frågan om
huruvida effekterna av terapin beror på de tekniker terapeuterna använder sig av eller styrs det
av generella faktorer.


MINSKAT INTRESSE FÖR BEHAVIORISMEN

Under 1960-talet började behaviorismen förlora mycket av sin attraktionskraft. Lashley, Koch
och gestaltpsykologerna hade kritiserat stimulusbegreppet och man hade insett svårigheterna i
att förklara beteendet som kedjor av S-R-förbindelser. Det stod också allt mer klart att
behavioristernas syn på inlärning som en enhetlig process knappas var hållbar.

Behaviorismen hade formats av den positivistiska vetenskapsfilosofin med dess krav på att
man måste undvika spekulationer och att de företeelser man studerade skulle observeras
direkt. Då operationalismen och positivismen blev föremål för kritik bidrog även detta till att
försvaga det behavioristiska synsättet.

Det som främst under 1950-talet ledde till ett ökat missnöje med behaviorismen var att den
drog upp för snäva gränser för det psykologiska tänkandet. Den radikala behaviorismen gör
sig dock fortfarande gällande.

Det var långt ifrån alla amerikanska psykologer som under perioden 1920 till 1960 anslöt sig till
behaviorismen. En fenomenologisk och kognitiv inriktning blev stark i den amerikanska
socialpsykologin. Behaviorismen fick inflytande på personlighetspsykologin och den kliniska
psykologin. Den europeiska psykologin har aldrig varit behavioristisk. När psykologhistoriker
därför benämner denna era behavioristisk har de därmed förmedlat en förenklad bild av den.
Den alltför starka fokus på behaviorismen fick som ett naturligt resultat att man också
överdrev de förändringar som ägde rum under 1960-talet då det uppstod ett förnyat intresse
för kognitionen.


STUDIET AV KOGNITION I USA OCH EUROPA 1920-1960

Under hela den första hälften av 1900-talet bedrev man i USA och Europa en omfattande
forskning om kognitiva frågeställningar. Psykologerna fortsatte studium av inlärning och
minne som Ebbinghaus inlett och drivits vidare av G. E. Muller. Man lade vid detta studium
en tonvikt på objektiva processer men inte på beteendet (inlärning via associationer).

Ebbinghaustraditionen grundade sig på ett antagande om inlärning ägde rum i form av en
mekanisk, associativ process. Bartlett menade att associationsprinciper spelade relativt liten
roll för organisationen av människor erfarenheter. Långt viktigare för denna organisation var
fysiologiska behov, känslor och personliga intressen. Inlärning och minne ska därför studeras
i sådana situationer där dessa förhållande kunde manifestera sig. Därför tillbakavisade han
deras metodologi. En betydligt bättre metod var därför att använda ett mer meningsfullt
material.

Bartlett läste upp en historia och bad folk att upprepa denna och som han förutspått
påverkades denna av fysiologiska motiv, känslor och personliga intressen. Erinringen var en
form av rekonstruktion. Att hämta fram ett material från minnet skilde sig i grunden
inte från hur man konstruerade något i fantasi eller i tanken. Kognitiva psykologer ansåg att
Bartlett stod för ett alternativ till Ebbinghaus och dennes tradition. Bartletts idéer kallas
schema. Selz hade utvecklat en idé om att medvetandet var organiserat i scheman och Piaget
ville förklara att den tidiga kognitiva utvecklingen genom att anta att det bildades olika
scheman.


ÖKAD TONVIKT PÅ KOGNITION

Det nya angreppssätt (informationsteori) som uppstod omkring 1960-talet satte kognitiva
processer i centrum för vetenskapligt psykologiska studiet. Denna inriktning bidrog till ett
ökat intresse för kognitiva processer, men 1920-60 hade forskare inom alla psykologins
huvudområden en orientering mot kognition. Den enklaste förklaringen till det stora intresset
för detta är att behaviorismen bidragit till att detta intresse hamnat i skymundan. Då
behaviorismen försvagades fick studiet av kognition återigen den framträdande plats det haft
då den vetenskapliga psykologin etablerades under slutet av 1800-talet. Jag ska visa att
nyorientering mot kognitiva företeelser inom psykologins alla huvudsakliga områden kan
betraktas som en naturlig följd av tidigare tendenser.

De tidiga europeiska och amerikanska barnpsykologerna lade alla stor vikt vid utvecklingen
av språk och kognition. Piaget fortsatt eden forskning som inletts av Baldwin, Preyer och
Binet. Under 1960-talet uppstod en Piagetepidemi.


Albert Bandura

Den nya inriktningen på kognition inom personlighetspsykologin kan uppfattas som en
fortsättning av tendenser som funnits i den tidigare forskningen (medvetandefaktorn, jaget).
Bandura förkastade psykanalytisk inriktning på klinisk psykologgiska frågeställningar och
drog in social inlärning som ett redskap för förståelse av personlighetens utveckling. Han
förklarade personligheten genom att tillskriva människor olika kognitiva förmågor.

Thorndike hade förkastat hypotesen att inlärning kunde ske via imitation och de flesta
behaviorister var eniga med honom på den punkten. Mary Cover Jones hade dock använt sig
av social imitation som ett medel att åtgärda irrationell fruktan hos barn. Bandura och Walters
utvecklade denna metod.

Centralt i Banduras tänkande har vi antagandet att människor genom inlärning inte bara har
tillägnat sig en rad färdigheter när det gäller att hantera olikartade situationer utan även en
förmåga att bedöma sina egna förmågor (självförmåga) Denna bedömningsförmåga bidrar
enligt Bandura till att styra deras beteende. Banduras baserar sig på antaganden om
människors medvetande. Syftet är att lära individen att handla mer ändamålsenligt i olika
slags sociala situationer. Bandura försökte integrera kunskaper från alla psykologins
huvudområden; kunskaper om tänkandet, motivationen och inlärning, personlighetspsykologi,
socialpsykologi och ville underbygga detta med experimentella studier.


Kognitiv terapi och ett nytt intresse för hypnos

Medan Bandura rörde sig bort från den radikala behaviorismen och i riktning mot en
behaviorism som innefattade uppfattningar om medvetandet, gick Aaron Beck från en
psykanalytisk syn på psykiska störningar som uttryck för omedvetna processer till ett synsätt
som lade en avgörande viktig vid kognitiva processer. Likhet med Adler hävdade Beck att
psykiska störningar ofta var en följd av att individerna hade format orealistiska och falska
uppfattningar om sig själva och sin sociala omgivning.


Språk och kognition

Radikal förändring när det gällde det psykologiska studiet av språket – man kan i detta fall
närmast tala om en revolution. Watson menade att språket utgjorde ett subvokalt språk. Det
blev därmed viktigt för behavioristerna att beskriva språket som en form av beteende, men nu
istället uppfattande man språket som en kognitiv företeelse.


Noam Chomskys kritik av behavioristernas syn på språk

Eftersom den utvecklade språkanvändaren kunde formulera språkliga utsagor som kunde
anses som nya och även förstod språkliga uttryck som han eller hon aldrig tidigare stött på,
menade Chomsky att människan måste vara i besittning av en medfödd förmåga till att förstå
och använda språk. En uppsättning av internaliserade regler som var ett uttryck för hur vårt
medvetande fungerade och kunde kasta ljus söver kognitiva processer. Han ville hitta
kopplingen.

Noam Chomsky ville inte anlägga ett fylogenetiskt perspektiv på språket som en utveckling
av djurens kommunikation. Viktigare var det universella system som språket tycks vara
för alla användare, oberoende av kultur och utvecklingsnivå.



ETT NYTT PERSPEKTIV – INFORMATIONSTEORI

Det centrala temat i den tyska experimentalpsykologin var kognition, studiet av hur vi skaffar
oss kunskap. Detta tema står också i centrum i informationsteorin. Den tydligaste skillnaden
är att det moderna studiet är grundat på en komplex teknologi och den har inriktat sig på andra
aspekter av kognitionen.


Skillnader mellan tidig och senare kognitionsforskning

Tyska forskare sysslade med perception, uppmärksamhet, minne och tänkande, men de
sysselsatte sig i ringa utsträckning med frågor som användning av kunskap och hur denna
kunskap var uppbyggd. I detta introducerade informationsteorin något nytt. Gjort det mer
tillämpat och det är mot denna bakgrund vi ska förstå den mycket snabba utvecklingen inom
kognitionsforskningen efter 1960. De studerade också färdigheter som är motoriska och det
gör den än mer tillämpad.


Den nya teknologins inflytande

Vid utformningen av det nya synsättet hämtade pionjärerna idéer från artificiella
kommunikationssystem och konstruktioner av räknemaskiner i mitten av 1900-talet. De fick
också en viktig inspiration från de idéer om språket som lanserades inom lingvistiken
(Chomsky). I kommunikationssystem finns bl a följande frågeställningar:

1) tidsöverförningar tar tid. Hur bevaras informationen i systemet?
2) hur påverkas informationsöverförningen av störande element
3) hur stor mängd information kan ett bestämt medium överföra

Kanalkapacitet – De forskare som utformade de nya psykologiska perspektivet tänkte sig att
vissa former av mänskliga färdigheter kunde jämföras med behandling av information i en
kanal. Vissa nyckelord:
kapacitetsbegränsningar
inkodning
avkodning
kybernetiken – kontrollerande mekanismer (feedback)

Man försöker nu se människan som självreglerande mekanismer som strävar efter ett mål och
verkar med ett visst syfte.


De moderna datorerna

Datorerna utvecklades och tidigare tankar om att hjärnan fungerade som en maskin som producerar
tankar och föreställningar fick förnyad aktualitet.
Samtidigt som man betraktade den mänskliga organismen som en kanal för
informationsöverförning, började flera forskare att kombinera denna idé med synpunkter att
hjärnan utgjorde en maskin som bearbetade information. Det var detta synsätt på psykologiska
frågeställningar som fick namnet informationsteori.

Utifrån tanken att både människor och datorer manipulerade symboler, argumenterade det
två forskarna på 1950-talet för att medvetande kunde uppfattas som en dator (Simon, Newell).
Deras verk 1972 var en milstolpe i den moderna kognitionsvetenskapen.
De konstruerade datorprogram som testade sina teorier om att människan är ett
symbolmanipulerande system. Om man gör detta behöver man inte redogöra för att
fysiologiska skeende låg till grund för psykologiska. Man slapp dilemmat om kropp och själ.
En viktig punkt är att mellan inkodning och avkodning bearbetats informationen på skiljda
nivåer och utvecklar olika modeller som prövas på olika sätt.


INFLYTANDE FRÅN LINGVISTIKEN

I en dator sker informationsbehandlingen utifrån fasta regler. Om människans tänkande skulle
kunna jämföras med processerna i en dator, var det viktigt att visa på tankar på
regelanvändning. De fick god hjälp av Chomsky.

På 1970-talet samlades en grupp forskare som bestod av logiker, matematiker, lingvister och
psykologer som ville skapa ett vetenskapligt studium a kognition (det som kom att kallas
kognitionsvetenskap) utifrån ett krav på att alla försök att redogöra för kognitiva processer
fullt ut skulle beskrivas som konkreta processer i en dator.

Den riktade uppmärksamheten mot hur människor använder kunskap och i en tid som vår då
kunskapen spelar en så viktig roll fick detta en speciell betydelse. De har gjort mycket för vår
förståelse av minnet. Begrepp som symbol, föreställningsbild, begrepp, schema och
regel är inte klara och entydiga. Det kan därför ibland vara svårt att bedöma grunden för den
nya kognitiva psykologin.

Den nya kognitiva psykologin ser mindre till ett evolutionsbiologiskt perspektiv och ofta även
och lägger inte så står vikt vid det ontogenetiska synsättet på psykologiska processer – kan vara
en svaghet.

Ett viktigt argument för att informationssynsättet representerade ett helt nytt perspektiv i
studiet av kognition (det vill säga att det ägt rum en revolution) var att man genom
datorsimuleringar hade försäkrat sig om att det inte smög in några subjektiva antaganden.

Vid närmare analys verka de grunda sig på mentalistiska föreställningar och man har inte helt befriat sig från själen i maskinen. T ex hur något överförs från korttidsminnet tilllångtidsminnet. En annan är hur vi göra skillnad mellan de olika formerna av minnen utan frågeställningar om jaguppfattning och jag. Begreppet information är otydligt. Samma problem som begreppet stimuli och om man byter dessa bägge så väcks frågan vad som skiljer den från behaviorismen.


Psykolgin som filosofi

Den kanske mest intressant utvecklingen inom den mer filosofiska psykologin står Donals Davidson (1917-2003) för och vi ska avsluta vår introduktion med denna utveckling. Davidson menade att en person inte kan beskrivas genom att säga vilka enskilda saker som denna person tror på eller håller för sant, med utgångspunkt från vad personen uttrycker verbalt eller uttrycker med andra beteenden. En person skapar ett meningsfullt sammanhang endast i helheter, där alla möjliga enskilda föreställningar samstämmer med andra, där begär och preferenser, hopp och fruktan, förväntningar och minnen samspelar i ett helt psykologiskt sammanhang.

Det mänskliga psyket kan alltså tolkas som en helhet i den meningen att varje mentalt tillstånd måste ses i ett sammanhang där alla andra psykiska händelser i personen bildar bakgrund. Det mänskliga psyket är ett system som söker maximera samstämmighet och rationalitet och forma alla enskilda mentala tillstånd och händelser i denna helhetssträvan.

Att tänka i termer av helhet och samstämmighet är valigt inom fysiken. Inom det fysiska tänkandet är det sådana a priori fakta såsom transitivitet, t ex "längre än.." och kausalitet, t ex "Detta orsakar detta..." som gör kunskapen möjlig. Den fysiska världen beror alltså en hel del på sådana tankelagar som vi gör apriori innan vi observera eller mäter. Det som skiljer det mentala från det extramentala är de två olika engagemangen, det psykologiska och det fysiska.

Rationealitet och normativa principer är väsentliga egenskaper hos det mentala. Frånvaron av rationalitet och normativitet är väsentliga egenskaper för det fysiska. Om det fanns lagar som överbryggade dessa två områden skulle vi finna att de mentala begreppen hela tiden får ekon i den fysiska teorin och skulle flyttas över till det fysiska - och vice versa. Vi skulle behöva tillämpa Omsorgens princip med sin regel att maximera samstämmighetten och rationealitetetn til den fysiska världen, vilket är absurt, enligt Davisson. Å andra sidan skulle vi behöva tilläpa rent fysiska lagar på metala händelser, vilket vore lika absurt.

Om det fanns överbryggande lagar mellan det mentala och det fysiska så skulle de neruala tillstånden - såsom teoreitiska tillstånd i den fysiska teorin - bli styrda av villkor som i sin tur reglerar av den fysiska världens tillstånd. Det som är psyksikt skulle helt enkelt ignnreras.

Davison drar slutsatesen att det inte finns några strikta psykofysika lagar därför att det psykiska och fysiska är så skilda aktiviteter. Den fysiska verklighetens förändringar kan förklaras med lagar som sammanbinder förändringarna med andra förändringar och andra fysiska villkor som kan beskriva. Men det tpiska för mentala händelser är att det finns en komplicerad bakgrund med skäl, föreställnignarn, intentioner, viljepupulser, värderinga osv. hos en psykisk helhet, individen, personen. Det kan alltså inte finns ngon nära förbindelse eller någon rationell brygga mellan dessa två områden om var och en ska få behålla sina uppenbara egenskaper.

Det mentala och psykiska livet har sin egena lagar. När en person beslutlar sig för något tillmåas speciella psykiska lagar. Den stora skillnaden mellan sådana psykiska lagar och lagar som skulle kunna kalla psykofysiska är skillnaden mellan den normativa typen hos mentala händelser och tillstånd och den förutsägbara typen hos de fysiska händelserna i världen.

När denna "anomali" hos de psyska händlserna leder till att vi förnekar existensen av psykofysiska lagar, används ordet "lag" för strikta nomologiska förutsägelser och förklaringar av beteenden. Därmed är normativa "lagar" helt förenliga med tanken på  anomalin hos det mentala livet.


The claim of the anomalism of the mental consists of two subsidiary claims. Thus far we have considered the support for the claim that there are no psychophysical laws. Davidson also defends the claim that there could be no precise psychological laws, that is, there are no precise laws that relate mental states and events to other mental states and events. The argument for this claim can be found in "Psychology as Philosophy." As the title suggests, Davidson intends to contrast the claim that psychology is more like philosophy with the claim that it is more like science and then refute the latter claim. One point deserves special attention before we proceed to the exegesis of Davidson's argument against psychological laws. Actions, although undeniably physical under some descriptions, are considered to be mental by Davidson. This is so because, when we state which action someone is performing versus merely describing the physical movement his body is undergoing, we are contributing an interpretation of him and interpretation, as we have seen, is guided by certain normative constraints. Thus, the laws that could relate an agent's mental states to his actions would count as psychological laws.

The gist of the argument against psychological laws can be found in the following passage:

    It is an error to compare truisms like “If a man wants to eat an acorn omelette, then he generally will if the opportunity exists and no other desire overrides” with a law that says how fast a body will fall in a vacuum. It is an error, because in the latter case, but not the former, we can tell in advance whether the condition holds, and we know what allowance to make if it doesn't.

If the above truism were a psychological law, then for the antecedent to obtain, the agent must want to eat an acorn omelette. But our knowledge of an agent's desires crucially depends upon our attribution of other mental states to him (or her). In addition, knowing his action subsequent to his desire will help us interpret whether the agent had the desire in the first place. Thus both the antecedent and the consequent of the supposed psychological law are related to each other through the holism of interpretation.

What is needed in the case of action, if we are to predict on the basis of desires and beliefs, is a quantitative calculus that brings all relevant beliefs and desires into the picture. There is no hope of refining the simple pattern of explanation on the basis of reasons into such a calculus.

Since no such hope exists, any psychological generalization purporting to be law must rely upon generous escape clauses such as "if no other desire overrides," ceteris paribus, and so forth. The necessity of such fail-safe clauses is dictated by the fact that for Davidson there is no "underlying mental reality whose laws we can study in abstraction from the normative and holistic perspectives of interpretation."