VAD ÄR TRO?

 

Joseph Ratzinger:

Ursprunget till tro

 

Vad är det som händer när en människa börjar tro?

Är den troende en clown?
Är den troende en lättrogen byinneånare?

Även om vi kan visa att bilden av en obegriplig clown och en lättrogen byinnevånare inte klargör vad det är som händer när någon börjar tro, så har bilden en ändå viss poäng när det gäller att visa problematiken med att tro idag.

Den grundläggande frågan när det gäller att introducera kristendomen,  måste vara att försöka säga vad det betyder när en person säger "Jag tror".

Den frågan kommer till oss i en en mycket bestämd kontext, en tidsmässig kontext. När vi ser på vårt historiska medvetande som har blivit en del av vårt självmedvetande när vi ska förstå i grunden vår mänskliga situation, så måste frågan komma i denna form:

Vad är meningen och betydelsen i den kristna bekännelsen "Jag tror" idag, i vår nutida existens med vår nutida attityd till hela verkligheten?

Detta för oss omedelbart till en analys av den text som blir vår röda tråd i vår undersökning, nämligen Apostlarnas bekännelse som från början var avsedd att vara en "introduktion till till kristendomen" och en sammanfattning av kristendomens innehåll.

Denna text börjar symptomatiskt nog med orden "Jag tror", "credo". Vi ska inte här försöka utveckla denna fras genom att hänvisa till  kontexten, inte heller ska vi fråga vad som menas med att denna försäkran "Jag tror" dyker upp i en välkänd bestämd formel med en bestämd mening i en bestämd ritual. Det är naturligtvis sant att kontexten , både den rituella formen och innehållet, ger mening åt uttrycket "Jag tror" som leder till denna formels betydelse och som i sin tur låter "Jag tror" ge den följande texten en viss betydelse.

Ändå ska vi för stunden skjuta åt sidan båda dessa analyser för att kunna fråga en mycket mer radikal fråga och kunna fördjupa analysen: vilken sorts attityd finner vi när den kristna existensen uttrycker sig först och främst med detta lilla ord "credo" och således bestämmer - vilket inte alls är självklart - att kärnan i kristendomen ska vara att den är en "tro".

I regel antar vi, utan att tänka alltför mycket, att "religion" och "tro" alltid är ungefär samma sak. Vi antar därför att alla religioner kan beskrivas som "tro".

Men detta stämmer bara delvis. Många av de andra religionerna har andra namn på sig själva och etablerar därför andra tyngdpunkter. Gamla Testamentet kallade sig själv inte för "tro" utan för "lag". Det handlar här huvudsakligen om ett sätt att leva, ett sätt att leva där tro visserligen betyder allt mer och får allt djupare betydelse.

Romersk religion, för att ta ett annat exempel, menade med "religio" huvudsakligen en viss rituell form och vissa religiösa sedvänjor. Det var inte avgörande att personen skulle tro på något övernaturligt. Om en person helt saknade en sådan tro så innebar det inte ett brott mot lojaliteten inför religionen. Då den i grunden var ett system av riter var den avgörande faktorn ett noggrant utförande av dessa.

Vi kunde fortsätta på det här sättet genom hela historien av religioner på jorden. Men det räcker för att visa att det inte alls är självklart att den kristna religionens centrala uttryck skulle vara "Jag tror" och att kristendomen skulle beskriva denna attityd som "tro".

Men detta gör vår fråga ännu mer påträngande: vilken attityd uttrycks egentligen med ordet "credo"? Och vidare: hur kommer det sig att det är så svårt för vårt individuella och personliga "jag" att gå in i detta "Jag tror"? Hur kommer det sig att om och om igen verkar det nästan omöjligt för oss att identifiera våra nutida egon - var och ett så helt skilt från alla andras ego - med detta traditionella, redan myntade och förutbestämda "Jag tror"?

Låt oss vara realistiska - att gå in i detta "jag" som formeln "Jag tror" avser, och förvandla detta schematiska "jag" i formeln till kött och blod i det egna livet, har alltid varit ett upprörande sak, något som verkat nästan rent omöjligt att göra. Ofta har något annat skett: formelns "jag" har inte fyllts av kött och blod utan istället har personens kött och blod blivit till ett schematiskt "jag".

Idag när kristna hör det sägas, kanske med lite avund, att medeltidens människor nästan alla var troende, kan det vara nyttigt att kika lite bakom scenen, vilket vi kan tack vare historisk forskning. Vi ser då att även i dessa dagar för länge sedan så var stora massor enbart medföljare och endast ett relativt fåtal människor gick in i trons inre rörelser.

För många var tron en färdig formel och ett färdigt levnadssätt; det stora äventyr som ordet "credo" egentligen innebär var för många lika dolt som det var uppenbarat. Det är inte så konstigt - det är en oändlig klyfta mellan mellan Gud och människa; människan är konstruerad så att hennes ögon bara är i stånd att se vad som inte är Gud. Därför är Gud för människan, och kommer alltid att vara, huvudsakligen det osynliga, någon som befinner sig utanför synfältet.

Gud är till sitt väsen osynlig - denna fundamentala tes i biblisk tro, i sin motsättning till synliga gudar (i plural), är på samma gång först och främst en tes om människan: människan är en seende varelse, vars livsområde avgränsas av vad hon kan se och beröra. Men i detta livsområde av ting som kan ses och beröras, det område som bestämmer livsutrymmet för människan, uppträder aldrig Gud och kommer aldrig att uppträda, hur mycket vi än utökar området.

Jag tror det är viktigt att Gamla Testamentet har denna tes: Gud är inte bara Han som rent faktiskt för närvarande ligger utanför vårt synområde och inte kan ses även om vi utvidgar det - Han är den varelse som till sitt själva väsen befinner sig utanför området, även om området skulle kunna vidgas.

Vi kan nu se en första vag kontur av attityden som avses med ordet "credo". Det betyder att människan inte uppfattar seende, hörande och berörande som hela den verklighet som angår henne, att hon inte ser sitt livsområde begränsat av det som hon kan se och beröra.

Människan söker alltså ett andra modus för tillgång till verkligheten. Detta modus kallar hon "tro" och finner detta modus i en utökning av sitt sätt at se världen. Om det nu är så betyder det lilla ordet "tro" ett alternativ vad gäller verkligheten som sådan, det syftar inte på en viss observation av ett eller annat utan en grundläggande hantering av varat, av existensen, av den egna verklighetssektorn, av helhetsbilden av verkligheten.

"Jag tror" betecknar den medvetna avsikten att det som inte kan ses eller beröras, det som inte på något sätt kan komma in i vårt synfält, inte är overkligt; att detta osynliga tvärtom representerar sann verklighet, det element som underhåller och gör möjlig resten av verkligheten.

"Credo" betyder att detta osynliga element, som gör all verklighet möjlig, också är det som skänker människan en sann mänsklig existens; det som möjliggör människan som en mänsklig varelse i en mänsklig värld.

Med andra ord, tro innebär ett val, ett beslut om att inuti kärnan av mänsklig existens finns det en punkt som inte kan leva eller underhållas av enbart det synliga och beröringsbara. Denna punkt kan möta och komma i kontakt med det som inte kan ses eller beröras och upptäcka att det är nödvändigt med denna kontakt för sin egen existens skull.

En sådan attityd kan helt säkert uppnås genom det som Bibelns språk kallar "reversal rörelse" eller "omvändelse". Människans naturliga gravitationscentrum drar henne till det synliga, till det hon kan ta i sin hand och göra till sitt (vi kan tänka på ringens kraft i Tolkiens saga). Hon måste vända runt om i sitt inre för att se hur dåligt hon tar hand om sina egna intressen genom att just låta sig dras åt detta naturliga gravitationscentrum. Hon måste göra en omsvängning för att upptäcka hur blind hon varit när hon endast litat på vad som kan ses med ögonen.

Utan denna nya inriktning, utan detta motstånd mot det naturliga gravitationscentrum människan har, kan det inte bli fråga om tro. Själva tron utgörs av en omvänd rörelse genom vilken hon inser att hon ägnar sig åt en illusion om hon enbart följer den naturliga gravitationen.

Detta är också förklaringen till varför tro inte är något vi kan demonstrera eller förevisa - tron är en omsvängning som kan erfaras endast eller i första hand av den som gör omsvängningen. Eftersom den naturliga gravitationen inte upphör att dra oss i dess riktning förblir omsvängningen ny för varje dag vi lever; endast under ett liv av sådan daglig omvändelse kan vi bli medvetna om vad det betyder att säga "Jag tror".

Ur det här förstår vi att det inte är bara idag, i våra specifika moderna omständigheter, som tron är problematisk, något som nästan verkar omöjligt att utföra; vi inser att tron alltid har inneburit ett språng, kanske ibland mindre tydligt, ibland svårt att känna igen, ett språng över en oändlig klyfta, ett språng ut ur den påtagliga världen som pressar sig på människan från alla sidor.

Tro har alltid haft något av äventyr och uppbrott över sig, för i varje tid representerar tro ett riskfyllt företag att erkänna något som uppenbart inte kan ses och erkänna det som det sanna, verkliga och grundläggande. Tro har aldrig varit en attityd som enkelt och klart motsvarar helheten av livet; det har alltid varit fråga om ett beslut som ropar in emot djupet av existensen, ett beslut som i varje tidsålder har krävt en helomvändning av människan som endast kan uppnås genom en ansträngning av viljan.

TRONS DILEMMA I DAGENS VÄRLD

När vi har uppfattat det äventyr som finns inlagt i trons hela attityd så är det omöjligt att undvika en andra svårighet, nämligen att det är särskilt svårt att tro i dagens värld. Förutom klyftan mellan det "synliga" och det "osynliga" kommer ytterligare en svårighet genom klyftan mellan "då" och "nu". Den fundamentala paradox som redan finns närvarande i tron blir ännu mer svårsmält genom att tron framträder som något från gamla tider, den verkar "medeltida" och gammalmodig, något som representerar ett liv och en existens som var vanlig för länge sedan.

Alla försök till modernisering av tron, de intellektuella försöken, de akademiska försöken med "avmytologisering" eller kyrkliga pragmatiska "aggiornamento" förändrar inte faktum; tvärtom ökar dessa försök misstänksamheten emot en våldsam ansträngning att försöka göra något modernt av en gammal relik som vi ska erbjudas tro på.

Tro framstår inte längre som ett modigt och utmanande språng ut ur allt som denna synliga värld kan ge och in i vad som ter sig som det osynliga och orörbaras oändliga och tomma rymd. Tron ter sig mycket mer som ett sätt att binda upp sig till gamla tiders föreställningar och tro att de gäller för alltid. Och vem vill göra något sådant i en tidsålder där "tradition" har ersatts med "tillväxt"?

Här kommer vi till ett speciellt element i vår nutida situation som har en viss betydelse för vår fråga om vad tro är. För många intellektuella kretsar förr i tiden innebar ordet "tradition" ett fast program; det var något som skyddade oss, något vi kunde lita på; de som kunde hänvisa till traditionen hade en viss säkerhet och kunde känna sig på den rätta sidan. Idag är är det nästan helt tvärtom: tradition är det som lagts åt sidan, det som är "ute". Det som är "inne" är snarare tillväxt och utveckling. Människan känner sig trygg i framtiden, inte i traditionen.

I detta perspektiv kommer "tron" som något traditionellt att redan vara passerad, något som inte kan visa sig vara aktuellt för en människa vars säkerhet och utmaning finns i framtidens utveckling. Allt detta pekar på att den verkliga tröskeln till ett liv i tron, det verkliga avståndet mellan Gud och icke-Gud, döljs av en annan tröskel, nämligen den mellan DÅ och NU, alltså motsatsen mellan tradition och tillväxt och inställnigen att tro innebär en lojalitet till det förgångna.

Varken en djup intellektuell ansträngning som i projektet med "avmytologisering" eller ett försök att modernisera tron genom "ackulturation" (alltså anpassning till olika kulturer) har lyckats särskilt bra med att ge en tillfredsställande lösning på problemet med tro. Detta visar att  skandalen som kristen tro kom med i början är i sig själv en mycket långtgående affär som inte så lätt låter sig ordnas upp vare sig med teorier eller aktiviteter.

På ett sätt är det just här som det speciella med den kristna skandalen blir synligt. Jag menar det som kan kallas kristen positivism, den positivism som inte kan tas bort från kristendomen. Detta är vad jag menar: kristen tro handlar inte bara, som man kanske kan tro med allt trostal, om evigheten, det som är helt annorlunda och alltid förblir utanför den mänskliga världen.

Tvärtom handlar kristen tro mycket mer om Gud i historien och om Gud som människa. Kristendomen är därigenom en uppenbarelse. Denna uppenbarelse verkar kunna ge en brygga mellan det eviga och det temporala, mellan det synliga och det osynliga. Den låter oss möta Gud som människa, låter oss möta det eviga såsom det tidsliga, möta Gud såsom en av oss.