[Utdrag]

1984-05-23

1.    Under det heliga året gjorde jag ett avbrott i behandlingen av äm-
net "den mänskliga kärlekens plats i Guds plan". Jag skulle nu vilja
avsluta detta tema med några reflexioner, särskilt över Humanae vitaea
lära, genom att först lägga fram några reflexioner över Höga Visan och
Tobits bok.* Jag anser nämligen att det jag ämnar lägga fram under de
närmaste veckorna utgör kröningen av det jag har belyst.

Ämnet avseende den äktenskapskärlek som förenar man och kvinna
förbinder i viss mån denna del av Bibeln med hela den tradition om
"den stora analogin" ** som via profeternas skrifter flutit in i Nya testa-
mentet, i synnerhet i efesierbrevet (jfr Ef. 5: 21-23), vars utläggning
jag avbröt i början av det heliga året.

Detta ämne har blivit föremål för talrika exegetiska studier, kommen-
tarer och hypoteser. Beträffande dess till synes "profana" innehåll har
ståndpunkterna varit skiljaktiga: medan man från ena hållet ofta av-
rådde från att läsa Höga Visan, har denna å andra hållet varit den källa
varur de största författarna om mystik öst, och verser ur Höga Vi-
san har införts i Kyrkans liturgi.1

* Såväl Gamla testamentets Septuagintaöversättning till grekiska som alla dess
latinska översättningar, kyrkofäderna och liturgin enligt alla östliga och
västliga riter betraktar och använder Tobit(s bok) som en helig och av Gud
inspirerad skrift, således som en del av Bibeln i exakt samma utsträckning
och med samma fulla värde som Bibelns övriga delar. Även de ortodoxa
kristna delar detta katolska betraktelsesätt. (Red. anm.)

** Analogi = likhet, motsvarighet, parallell. Med "profeternas stora analogi"
menas att Gamla testamentets profeter talar dubbeltydigt, genom att t. ex.
på tal om en konkret händelse syfta dels pä en bestämd aktuell historisk
situation, dels på en frälsningshistorisk situation. Så är fallet t. ex. med Jes.
7: 10-14, som Matt. 1: 22-23 och Kyrkans lärotradition tolkar i den se-
nare betydelsen. (Red. anm.)

1 "Höga Visan skall man alltså helt enkelt ta för vad den uppenbarligen är:
en sång om mänsklig kärlek." Denna mening av benediktinpater J. Winandy
uttrycker allt fler exegeters övertygelse. (J. Winandy: Le Cantique des Cantiques.
Poemc d'amour mue en ecrit dc Sagessc, Maredsous 1960, s. 26.)

A.-M. Dubarle tillägger: -Den katolska exegesen, vilken ibland åberopat bibel-
texternas självklara betydelse när det gäller ställen av stor dogmatisk vikt,
borde inte så lättvindigt överge den i Höga Visans fall". Med syfte på G. Gerlemans
uttalande fortsätter Dubarle: "Höga Visan besjunger kärleken mellan
man och kvinna, utan att förbinda något mytologiskt element med den, men
väl genom att helt enkelt betrakta den på dess plan och med hänsyn till dess
säregenhet. Däri finns det underförstått, utan anspråk på att förkunna den,
tron pä Jahve som motsvarighet (eftersom sexualförmågan inte var ställd un-
der de främmande gudomligheternas beskydd och inte tillerkändes Jahve själv,
som framstod som ställd bortom detta område). Poemet stod alltså i tyst sam-
klang med grundövertygelserna i Israels tro.

Samma öppna, objektiva, inte uttryckligen religiösa attityd inför den fy-
siska skönheten och den sexuella kärleken återfinns i några berättelser i jah-
vistens dokument. Dessa åtskilliga likheter visar att den lilla skriften [=Höga
Visan] inte står så isolerad i hela den bibliska litteraturen som man stundom
har påstått" (A.M. Dubarle: Le Cantique des Cantiques dans I'ex~gese r~cente,
i Auz grands carrefours de la Revelation et de 1'exegese de 1'Ancien Testament,
Recherches bibliques VIII, Louvain 1967, s. 149 och 151). [Om Dubarle se s. 19,
not 22.]

Z Detta utesluter självfallet inte möjligheten att tala om en "fullare betydelse" i
Höga Visan.

Jfr t. ex.: "I kärlekens extas tycks de älskande uppta och fylla hela boken,
som vore de de enda huvudaktörerna. [... ] Det är därför som Paulus, när han
läser Första Mosebokens ord: 'Fördenskull skall en man överge sin far och sin
mor och hälla sig till sin hustru, och de två skall bli ett' (Ef. 5: 31 [som citerar
1 Mos. 2: 24]), inte förnekar den verkliga och omedelbara betydelsen av de ord
som hänsyftar på människans äktenskap utan till denna primära betydelse fo-
gar en annan djupare, som innehåller en omedelbar hänsyftning: 'Jag säger detta
med tanke på Kristus och Kyrkan', genom att bekänna att 'den hemlighet som
ligger häri är stor' (Ef. 5: 32). [...]

Några av Höga Visans läsare har hastat sig till att ur dess ord omedelbart
utläsa en på köttet berövad kärlek. De har glömt de älskande 'eller förstenat dem
i intellektuellt stöpta fiktioner, [...] de har ökat antalet detaljrika allegoriska
motsvarigheter i varje mening, ord eller bild. (...] Detta är inte den rätta vä-
gen. Den som ej tror på makarnas mänskliga kärlek, den som måste be om för-
låtelse för kroppen har inte rätt att upphöja sig. [...] Genom att framhäva den
mänskliga kärleken är det däremot möjligt att i den upptäcka Guds uppenba-
relse" (L. Alonso-Schökel: Cantico del Cantici - Introduzione, i La Bibbia, Pa-
rola di Dio seritta per no!. Testo ufficiale della CEI, bd 2, Marietti, Turin 1980,
s. 425--427).


Ty fastän denna boks analys tvingar oss att ställa dess innehåll utan-
för ramen för profeternas stora analogi, är det ändock inte möjligt att
skilja det från det ursprungliga sakramentets verklighet. Det kan man
inte uttyda annat än i linje med det som står skrivet i de första kapit-
len i 1 Mos., såsom ett vittnesbörd om "ursprunget" - det "ursprung"
som Kristus syftade på i sitt avgörande samtal med fariséerna (jfr Matt.
19:4) 2 Höga Visan är säkert inne på spåren efter detta sakrament, i
vilket det synliga tecknet på mannens och kvinnans delaktighet i det
nådens och kärlekens förbund som Gud erbjuder människan genom
"kroppens språk" instiftas. Höga Visan påvisar hur rikt detta "språk"
är, vars första uttryck redan står i 1 Mos. 2: 23-25.

2.    Redan Höga Visans första verser för oss omedelbart in i hela "poe-
mets" atmosfär, i vilken brudgum och brud tycks röra sig inom den av
kärlekens utstrålning utstakade omkretsen. Makarnas ord, rörelser och
gester motsvarar hjärtanas inre impuls. Endast genom denna impuls'
prisma kan man begripa "kroppens språk", i vilket förverkligas den
upptäckt som den förste mannen gav uttryck åt inför henne, vilken ha-
de skapats som "en sådan hjälp som hövdes honom" (jfr 1 Mos. 2: 20
och 23) och vilken, såsom Bibelns text uppger, hade tagits av ett av
hans "revben" ("revben" synes även syfta på hjärtat).

Denna upptäckt - som vi redan analyserat med ledning av 1 Mos.
kap. 2 - klär sig i Höga Visan i all den rikedom som finns i den mänsk-
liga kärlekens språk. Det som i 1 Mos. kap. 2 (vv. 23-25) blivit uttryckt
i knappast några få enkla och väsentliga ord utvecklas här liksom i ett
utförligt samtal eller snarare i en duett, vari brudgummens och bru-
dens ord flätas samman och kompletterar varandra. Mannens första
ord i 1 Mos. 2: 23 vid åsynen av den av Gud skapade kvinnan ger ut-
tryck åt förundran och beundran, ja, åt en känsla av hänförelse. En
liknande hänförelse — som är förundran och beundran — flyter i en
utförligare form genom Höga Visans verser. Den flyter med en lugn och
likformig vågrörelse från poemets början till dess slut.

3.    T. o. m. en summarisk analys av Höga Visans text gör det möjligt
att märka att "kroppens språk" tar sig uttryck i denna ömsesidiga hän-
förelse. Såväl utgångs- som ankomstpunkten för denna hänförelse -
[denna] ömsesidiga förundran och beundran - är nämligen brudens
kvinnlighet och brudgummens manlighet enligt den direkta erfaren-
heten av deras synlighet. De av båda uttalade kärleksorden koncentre-
rar sig alltså kring "kroppen", inte bara därför att denna av sig själv
är en källa till ömsesidig hänförelse, utan också och främst därför att
det är vid den som den dragning till den andra personen, till det andra
— manliga eller kvinnliga —  "jag", som genom hjärtats inre impuls
ger upphov till kärleken, stannar direkt och omedelbart.

Kärleken frigör dessutom en särskild erfarenhet av det sköna, vilken
koncentrerar sig på det som är synligt men samtidigt omfattar hela per-
sonen. Erfarenheten av det sköna ger upphov till behaget, vilket är
ömsesidigt.

"Du skönaste bland kvinnor. . ." (Höga V. 1: 8), säger brudgum-
men, som får genklang i brudens ord: "Svart är jag men täck, ni Je-
rusalems döttrar" (Höga V. 1: 5). Den manliga hänförelsens ord upp-
repar sig ständigt, de återkommer i poemets alla fem sånger. De får
genklang i liknande uttryck från brudens sida.

4. Det är fråga om metaforer som i dag kan förvåna oss. Många av
dem har hämtats ur herdarnas språk; andra tycks tyda på brudgum-
mens kungliga ställning.: 3 Analysen av denna poetiska språkdräkt får
överlåtas åt fackmännen. Själva den omständigheten, att metaforer
används visar hur "kroppens språk" söker stöd och bekräftelse i hela
den synliga världen. Det är tvivelsutan ett "språk", som samtidigt tol-
kas med brudgummens hjärta och ögon i den akt varigenom brud-
gummen koncentrerar sig kring brudens hela kvinnliga "jag". Detta
"jag" talar till honom genom varje kvinnligt drag, så att det väcker
det sinnestillstånd som kan definieras som förtrollning, tjusning. Detta
kvinnliga "jag" uttrycker sig så gott som ordlöst; likväl finner "krop-
pens" ordlöst uttryckta "språk" en riktig återklang i brudgummens
ord, i hans sätt att tala, fyllt med poetisk schvung och metaforer, vilka
vittnar om erfarenheten av det sköna, [i form av] en behagets kärlek.
Om Höga Visans metaforer genom detta sköna söker efter en analogi i
de olika tingen av den synliga världen (i denna värld som är brudgum-
mens "egen värld"), förefaller de samtidigt peka på otillräckligheten
hos vart och ett av dem var för sig. "Du är skön alltigenom, min älska-
de, på dig finns ingen fläck" (Höga V. 4: 7). Genom detta uttryck av-
slutar brudgummen sin sång, varvid han överger alla metaforer, för att
inrikta sig på den enda metafor genom vilken "kroppens språk" synes
uttrycka det som är mer typiskt för kvinnligheten och personens helhet.

Vi skall fortsätta att analysera Höga Visan vid nästa allmänna
audiens.



3 För att förklara att en kärlekssång medtagits i Bibelns kanon [=förteckningen över
Bibelns skrifter], såg  de judiska exegeterna redan under de första århundradena e.Kr. i
Höga Visan en allegori av Jahves kärlek till Israel eller en allegori av det utvalda folkets
historia, vari denna kärlek visar sig, och under medeltiden en allegori av Guds Vishet
och av den människa som söker efter denna.

Den kristna exegesen utsträckte alltsedan de första kyrkofädernas tid denna
idt till att gälla Kristus och Kyrkan (jfr Hippolytus [död 235] och Origenes
[ca 185-254] [se Katolsk årsskrift 1978, s. 198]) eller den kristnes individuella
själ (jfr den helige Gregorios av Nyssa [ca 335-394]) eller Maria (jfr den he-
lige Ambrosius [ca 340-397]) och även hennes obefläckade avlelse (jfr Richard
av Saint-Victor [död 1173, från 1162 prior i klostret Saint-Victor]). Den helige
Bernhard [av Clairvaux, 1090-1153] har i Höga Visan sett ett samtal mellan
Guds Ord och själen, vilket ledde till den helige Johannes av Korsets [1542-91]
begrepp om det mystiska bröllopet [=den andliga förlovningen, brudmystiken].

Det enda undantaget från denna långa tradition var på 300-talet Theodoros
av Mopsuestia [syrisk kyrkofader, ca 350-428], vilken i Höga Visan såg ett
poem som besjunger Salomos mänskliga kärlek till faraons [=Egyptens kungs]
dotter.

Luther åter hänförde allegorin till Salomo och hans rike. Under de senaste
århundradena har nya hypoteser banat sig väg. Man har t. ex. betraktat Höga
Visan som ett drama om den trohet en maka, trots alla frestelser, bevarar mot
en herde eller som en samling sånger utförda under den folkliga bröllopsritua-
len eller under den mytiska ritual som speglade kulten till [den hedniske kanaa-
neiske guden] Adonis-Tammuz. Man har t. o. m. i Höga Visan velat se beskriv-
ningen av en dröm, under åberopande av antikens idéer om drömmarnas bety-
delse såväl som av psykoanalysen[s teorier].

På 1900-talet återvände man till de äldsta allegoriska traditionerna (jfr
[Augustin] Bea [kardinal, 1881-1968] och såg pä nytt i Höga Visan Israels
historia (jfr Jouon, Ricciotti) och ett vidareutvecklat midrasj [=judisk utlägg-
ning av Bibelns kanoniska böcker] (såsom Robert kallar det i sin kommentar,
som bildar en "summa" [lat. = översikt] över Höga Visans utläggningar).

Samtidigt började man dock läsa boken enligt dess mest självklara betydelse
som ett poem som lovprisar den naturliga mänskliga kärleken (jfr Rowley,
Young, Laurin).

Den förste som påvisade på vad sätt denna betydelse knyter an till det bib-
liska sammanhanget i 1 Mos. kap. 2 var [den kalvinistiske teologen] Karl Barth
[1886-1968.]. Dubarle utgår ifrån förutsätt-ningen att en trogen och lycklig mänsklig
 kärlek uppenbarar Guds kärleks egenskaper för människan, och van den Oudenrijn ser
i Höga Visan en förebild för den symboliska betydelse som träder fram i Ef. 5: 23.
Genom att utesluta varje allegorisk och metaforisk utläggning poängterar Murphy
att den av Gud skapade och välsignade mänskliga kärleken kan vara ämne för en
[av Gud] inspirerad bibelskrift.

D. Lys konstaterar att Höga Visans innehåll pä samma gång är sexuellt och
sakralt. När man bortser frän det senare särdraget går man så långt som att be-
handla Höga Visan som ett rent profant erotiskt alster, och när man ignorerar
det förra, förfaller man åt allegoriska tolkningar. Endast genom att ställa sam-
man dessa två aspekter kan man läsa boken på rätt sätt.

Jämte de ovannämnda författarnas verk, i synnerhet beträffande en översikt
av Höga Visans exeges, se H. H. Rowley: The interpretation of the Song of
Songs, i The Servant of the Lord and other Essays on the Old Testament, Lutter-
worth, London 1952, s. 191-233; A.-M. Dubarle: Le Cantique des Cantiques
dans 1'ex~gese de 1'Ancien Testament, Recherches Bibliques VIII, Descl6e de
Brouwer, Louvain 1967, s. 139-151; D. Lys: Le plus beau chant de la cr~ation
- Commentaire du Cantique des Cantiques, Lectio divina 51, gditions du Cerf,
Paris 1968, s. 31-35; M. H. Pope: Song of Songs, The Anchor Bible, Doubleday,
Garden City, N. Y., 1977, s. 113-234.



1984-07-04

1. Låt oss i dag gå tillbaka till den klassiska texten i 5:e kapitlet i
Efesierbrevet, som uppenbarar de eviga källorna till Förbundet i Fa-
derns kärlek och tillika Förbundets nya och slutgiltiga upprättande
i Jesus Kristus.

Denna text leder oss till en sådan dimension hos "kroppens språk",
som skulle kunna kallas "mystisk". Den talar nämligen om äktenska-
pet såsom en "stor hemlighet" ("Den hemlighet som ligger däri är stor",
Ef. 5: 32). Och fastän denna hemlighet kommer till stånd i den äkten-
skapliga föreningen mellan Kristus Återlösaren och Kyrkan och mellan
Kyrkan såsom brud och Kristus ("Jag säger detta med tanke på Kristus
och Kyrkan", Ef. 5: 32), fastän den slutgiltigt förverkligas i de eskato-
logiska* dimensionerna, tvekar Efesierbrevets författare dock inte att
utsträcka analogin av Kristi förening med Kyrkan i äktenskapskärle-
ken, en förening som tecknas så "absolut" och "eskatologiskt", till
sakramentstecknet på äktenskapsavtalet mellan man och kvinna, vilka
är "underordnade varandra i vördnad för Kristus" (Ef. 5:21). Han tvekar
inte att utsträcka denna mystiska analogi till "kroppens språk",
tolkat i sanningen om äktenskapskärleken och om den äktenskapliga
föreningen mellan de två.

* Eskatologi (av grek. tå eschata = de yttersta tingen och lbgos = tal) = läran
om de yttersta tingen. Förbundets eskatologiska, slutgiltiga förverkligande skall
äga rum på den yttersta dagen i det himmelska Jerusalem (Upp. kap. 21-22).
(Red. anm.)



2. Man måste inse logiken i denna härliga text, som radikalt befriar
vårt tänkesätt från manikeistiska** element eller en icke personrelaterad
uppfattning om kroppen [se s. 138 ff. och 175] och samtidigt för "krop-
pens språk", som är inneslutet i äktenskapets sakramentstecken, när-
mare den verkliga helighetens dimension.

Sakramenten planterar heligheten i jordmånen för människans mänsk-
lighet: de tränger in i själ och kropp, det personliga subjektets kvinn-
lighet och manlighet, med helighetens kraft. Allt detta kommer till ut-
tryck i liturgins språk: där kommer det till uttryck och förverkligas.

Liturgin, liturgins språk, upphöjer äktenskapsavtalet mellan man och
kvinna, vilket grundas på "kroppens språk", tolkat i sanningen[s ljus],
till "hemlighetens" dimensioner och möjliggör samtidigt att detta avtal
genom "kroppens språk" förverkligas enligt de ovannämnda dimen-
sionerna.

Därom talar just äktenskapssakramentets tecken, vilket på liturgins
språk uttrycker en mellanpersonlig händelse, laddad med ett intensivt
personligt innehåll, tilldelat de två "intill döden". Sakramentstecknet
inte bara betecknar äktenskapets "fieri" [lat. = att bli; tillkomst, till-
blivelse] - dess tillkomst - utan bygger också upp allt dess "esse"
[lat. = att vara; existens] - dess varaktighet: båda delarna såsom en
helig och sakramental verklighet, rotfäst i Förbundets och Nådens di-
mension - i Skapelsens och Aterlösningens dimension. På det viset
tilldelar liturgins språk bådadera, man och kvinna, kärlek, trohet och
sedlighet i äktenskapet genom "kroppens språk". Det tilldelar dem
äktenskapets enhet och oupplöslighet på "kroppens språk". Det till-
delar dem såsom uppgift allt det "sakrala" hos personen och hos per-
sonernas gemenskap och jämväl deras kvinnlighet och manlighet -
just på detta språk.

** Manikeism = en irrlära med Manes eller Mani (född på 200-talet e. Kr.)
som upphovsman, innehållande judiska och gnostiska element inbäddade i
ett grundinnehåll av asiatiska (främst persiska och buddhistiska) id~er. Dess
huvuddrag- är en radikal metafysisk dualism, som förkunnar existensen av
en god, andlig och ljus princip, inbegripen i en ständig kamp mot en ond,
materiell och mörk princip. Vi känner till manikeismen främst genom den
helige Augustinus' (354-430, biskop, kyrkofader) talrika skrifter (han var
under en viss tid dess anhängare men tog sedan avstånd därifrån och be-
kämpade den) och genom nya fynd gjorda under 1900-talet. Manikeistiska
idber dök ofta under medeltiden upp i olika skepnader (t. ex. hos katarerna,
se Katolsk årsskrift 1979, s. 170-172) och var, med bl. a. sitt förakt för ma-
terien och kroppen och sin överdrivna andlighet, ett ständigt hot mot den
kristna läran. (Red. anm.)


3.    Det är i detta avseende som vi påstår att liturgins språk blir "krop-
pens språk". Detta innebär en rad händelser och uppgifter som bildar
äktenskapets "andlighet", dess "etik". I makarnas dagliga liv blir des-
sa händelser uppgifter och dessa uppgifter händelser. Dessa händelser
- liksom också åtagandena - är av andlig natur men uttrycker sig
ändå samtidigt på "kroppens språk".

Efesierbrevets författare skriver härvidlag: ". . . Männen är skyldiga
att älska var sin hustru såsom sin egen kropp . . ." (Ef. 5: 28) (="så-
som sig själva", Ef. 5: 33), och "hustrun skall hysa aktning för sin man"
(Ef. 5: 33). För övrigt må båda vara "underordnade varandra i vörd-
nad för Kristus" (Ef. 5: 21).

I egenskap av obruten kontinuitet i liturgins språk uttrycker sig
"kroppens språk" inte bara som inbördes hänförelse och behag enligt
Höga Visan utan också som en grundlig erfarenhet av det "sakrala"
som synes ingjutas i själva manligheten och kvinnligheten genom "hem-
lighetens" dimension: Efesierbrevets "stora hemlighet", som har sina
rötter djupt i just "ursprunget", nämligen i hemligheten med skapelsen
av man och kvinna till Guds avbild [1 Mos. 1: 26], vilka redan "ur-
sprungligen" kallades att vara synliga tecken på Guds skapande kär-
lek.

4. Sålunda är alltså denna "vördnad för Kristus" och denna "akt-
ning" som efesierbrevets författare talar om ingenting annat än en and-
ligen mogen form av den inbördes hänförelse, nämligen hos mannen
för kvinnligheten och hos kvinnan för manligheten, som för första
gången uppenbarar sig i 1 Mos. 2: 23-25. Samma hänförelse förefal-
ler därefter flyta som en bred bäck genom Höga Visans verser, för att
under helt andra omständigheter finna sitt koncisa och koncentrerade
uttryck i Tobits bok.

Denna hänförelses andliga mognad är intet annat än resultatet av att
gudfruktans gåva - en av den Helige Andes sju gåvor som den Helige
Paulus talar om i 1 Thess. 4: 4-7 - burit frukt.*

A andra sidan ger oss Pauli lära om kyskheten såsom "liv efter
Anden" (jfr Rom. 8: 5) möjlighet (särskilt med ledning av 1 Kor. kap. 6)
att tolka denna "vördnad" i karismatiskt' hänseende, nämligen såsom
en gåva av den Helige Ande.


*Det som den Helige Ande skänker oss brukar vi räkna upp som hans sju
gåvor enligt Jes. 11: 2-3: "Vishets och förstånds Ande, råds och starkhets
Ande, Herrens kunskaps och fruktans Ande. Han skall ha sitt välbehag i
Herrens fruktan". Indelningen i sju gåvor finns inte i citatets hebreiska ori-
ginal men härrör från dess grekiska Septuagintaöversättning och dess la-
tinska Vulgataöversättning. (Red. anm.)