Indoeuropeer utgör namnet på de folk som talade språk som räknar släktskap med varandra och som förekommer i större delen av Europa, Iran och Indien. Man vet strängt taget ingenting om varifrån dessa folk kom mer än de rent språkliga släktförhållanden man kan spåra ännu i dag och vissa återkommande strukturer i deras äldsta religion, återgiven i åldriga myter och hjältedikter.

Ledande religionshistoriker på det fornskandinaviska området som jan de Vries och Gabriel Turville-Petré såg likheterna mellan de äldsta skikten av indoeuropeiska myter och epos och anslöt sig tidigt till den franske forskaren Georges Dumezils teori. Dumezil hade under 1950-talet fått sitt vetenskapliga genombrott genom att återuppta det jämförande studiet av myter inom det indoeuropeiska språkområdet. Han arbetade utifrån de sociala strukturer han ansåg sig finna i de äldsta texterna. Metoden kan därför kallas strukturalistisk, även om Dumezil själv av olika skäl vidhöll att hans forskning handlade om funktioner.

Många indoeuropeiska myter och epos bär, enligt Dumezils synsätt, på uttryck för en samhällsordning som var typisk för ett arkaiskt samhälle och som ibland framställs som ett ideal. Det var uppbyggt på tre olika funktioner: 

1 den första av magiskt-religiösa ledare 
2 den andra av krigare och 
3 den tredje av de producerande, vanligen 
bönder eller boskapsskötare. 

Man kan här invända att en sådan  uppdelning återfinns i de flesta samhällen av enklare typ, men det speciella med indoeuropeerna var att de gjorde den till en genomarbetad teologi, menade Dumezil. De tre funktionerna kommer ständigt igen som ett mönster i guda- och hjälteberättelser, i eder  och besvärjelser eller i folkmedicin, med en nästan formelartad upprepning av de tre funktionerna. 

Detta är inte ett historiskt minne av ett ursamhälle, som vissa ibland missuppfattar Dumezils idé om trefunktionsläran, utan en struktur som överlevt och som genomsyrar litteraturen.

De tre samhällsklasserna som på våra breddgrader återfinns som adel, präster och bönder, motsvaras av de tre högsta kasterna enligt indisk tradition, brahmaner (präster), ksatriyas (krigare) och vaisyas (bönder).

[1. Reflektion och värdering: Anser du att dessa kaster fortfarande existerar i vårt samhälle?]

Dessa klasser korresponderar i gudaförsamlingen med de fornindiska Varuna-Mithra (1), Indra (2) och Nasatyas (3) eller på nordiskt område av Oden, Tor och Frey, de gudar som enligt Adam av Bremen var uppställda i Uppsala tempel.

Dumezil har inte nämnvärt intresserat sig för gudinnorna, men han konstaterar att de tre manliga gudarna motsvaras av en enda gudinna. Denna innesluter i sig alla tre funktionerna och som exempel på en sådan nämner han den romerska Juno, som i vissa fall åkallas som drottning (1), krigare (2) och moder (3).
 

De tre funktionerna

De tre funktionerna härskare, krigare och bonde som utgjorde det ideala samhället återspeglas i olika sammanhang där gudarna framställs. Sålunda innehöll, enligt Adam av Bremen, templet i Uppsala gudabilder av Oden, Tor och Fricco (Frey). I förbannelser återkommer triaden; Egil Skallagrimson svär vid Oden, Tor, Njord och Frey, och en annan namnkunnig skald, Hallfred, "den besvärlige skalden", klagar när han tvingas överge de gamla gudarna: "Freys och Freyjas vrede kommer över mig när jag lämnar tron på Njord - må Grimnir (Oden) dväljas bland trollen - den starke Tor är också vred". 

[2. Reflektion och värdering: Anser du att det ideala samhället har dessa tre funktioner? Att vi skulle kunna ha de tre funktionerna ungefär som Indien har kaster?]

Ederna innehöll vanligen anropande av Oden, Tor och Freyja och dessa återkommer även i kristna sammanhang. I den fromma Heilagra manna sögur karakteriseras hedningarnas gudar sålunda: "Tor kallade han dum, Oden en kruka och Freyja en hora". Även den sena Bretasagan berättar om hur hjälten kommer in i ett tempel tillägnat Oden, Tor och Gefjon (Freyja).

Dumezil ändrade på den tidigare uppfattningen att vanerna utgjorde det äldsta skiktet av gudar i Nordens historia och att asarna skulle vara sena invandrare. Hans metod gör att man kan arbeta med de mytologiska källorna ur en religionshistorisk synvinkel i stället för en litterär. 

De tre funktionerna ger möjlighet till  ett tematiskt studium i stället för en historiserande och i vissa fall evolutionistisk syn på fornskandinavisk religionshistoria.
 
 

2. Skapelse och världsundergång i fornskandinaviskt 
perspektiv

Skapelsen

I urtiden fanns ingenting utom ett ofantligt svalg fyllt med magiska krafter. På ena sidan detta svalg, Ginnungagap, låg köldens rike, Nifelhem, den mörka och dimmiga region där döden härskade. Där fanns en källa som hette Hvergelmir, "den brusande kitteln", från vilken elva floder rann upp. På andra sidan Ginnungagap låg Muspelhem, eldens och hettans region vaktad av eldjätten Surt.

[3. Reflektion och värdering: Anser du att detta är en spännande syn på skapelsen? Att den är lika riktig som Bibelns?]

När floderna i Nifelhem frös till bildades en dimma som sökte sig ner i Ginnungagap och mötte gnistorna från Muspelhem. Mötet mellan hettan och kölden skapade en människa som hette Ymer eller Aurgelmir. Denna människa avlade varelser med sig själv på så 
vis att ur hans armhåla föddes ett människopar, Lif, "liv", och Liftrase, "den som sväller av liv", och hans tår avlade barn med varandra och gav upphov till nya jättar som tycks ha förökat sig hejdlöst. 

[4. Reflektion och värdering: Anser du att det behövs en smart Gud för skapelsen eller räcker det med ett gap och en dimma? Och tår som avlar barn?]

Ymer hade sällskap av urkon Audhumbla, "den hornlösa och högmjölkande", som gav honom tillräckligt med mat. Själv slickade kon de salta rimstenarna och ur dessa framträdde en man som hette Bure, "son, man". Denne födde sonen Bor, "son, man", som gifte sig med jättinnan Bestla, "kvinnan", dotter/syster till Böltorn, "det onda törnet", eller enligt en annan (och bättre) tolkning, "den klumpige". De fick tre söner, Oden, Vile och Ve. Därmed kom de 
första av gudarna in i skapelsen och de satte genast igång med att ordna denna som det skildras i dikten Völuspa.

Det var tidens början
När intet var till
där fanns varken strand eller hav
eller svala vågor

Jorden fanns icke
Ej himlen ovan

Ett väldigt gap fanns
men inte gräs. (Vsp. 4)

[5. Reflektion och värdering: Anser du att denna urtidssyn är mer poetisk än Gamla Testamentets?]

Oden, Vile och Ve halar således upp Ymer ur Ginnungagap, "ett väldigt gap" och offrar honom tillsammans med Audhumbla, får man förmoda, även om det inte sägs rent ut. Sedan styckar de honom och gör blodet till hav och sjöar, köttet till jord, benen till
klippor och berg och hans ögon till sol och måne. Till och med maskarna i hans kropp får sin metamorfos i det att de förvandlas till de dvärgar som senare kommer att spela en viktig roll i myterna. Hans hjärna blir "de onda molnen" och hans ögonbryn bildar en palissad runt Midgård, "världen i mitten", människornas värld som gudarna också skapar. Jättarna anvisas till en plats vid havet som omgav världen.

[6. Reflektion och värdering: Anser du att denna skapelseskildring känns bättre än en intelligents Gud som skapar levande varelser? Vilka skillnader finner du?]

[7. Reflektion och värdering: Anser du att de värden som finns här - mat och dryck och sköna kvinnor - är viktiga för din egen syn på  skapelsen?]

[8. Reflektion och värdering: Anser du att det hela känns väldigt pojkigt?]

Heliga handlingar i fornskandinavisk religion

Ritens makt

Heliga handlingar kallas med ett gemensamt uttryck för riter. Genom dessa försöker människor påverka den makt eller de makter som bestämmer deras öde. Detta kan ske såväl i underkastelse för makterna som i försök att betvinga dem och oftast ingår båda dessa 
förhållningssätt inom riterna, som kan vara både komplexa och mångtydiga. Inte alltid, men mycket ofta, innehåller riterna moment som betecknar en övergång från ett stadium till ett annat. 

I religionshistorien skiljer man också på tre olika typer av riter:

1. De kalendariska som inträffar vid vissa tidpunkter som vintersolstånd eller nymåne eller efter skörden.

2. Krissituationernas riter som man tillgriper i händelser av katastrof, som exempelvis hungersnöd.

3. Övergångs- eller passageriter som skildrar det mänskliga livets olika faser, som dop eller konfirmation.

Dessa olika typer av riter återfinns i de flesta kulturer världen över och man hittar dem följaktligen också i fornskandinavisk religion. 
Fortfarande skymtar kalendariska riter som det förkristna julfirandet fram i vår moderna kristna festkalender, även om julgranen kom in från Tyskland och jultomten från Turkiet med mellanlandning i Hollywood. Vissa folkliga seder vid barndop och bröllop skulle nog kunna spåras tillbaka till förkristen tid och riter vid krissituationer i form av olika offer, till och med människooffer, finns belagda långt in i nyare tid. Tron på ritens makt är stark.

[9. Reflektion och värdering: Anser du att ritens makt är stark i ditt liv? Saknar du någora riter i vårt samhälle? Eller har vi för många som det är?]

I övergångsriterna kan man urskilja ett liknande mönster i riter världen över, framför allt uttryckt i en rumslig symbolik.
 

Människooffer

Tacitus skildring av de germanska stammarna ger många exempel på människooffer. Dessa utförs främst till Merkurius, säger han och menar därmed med all sannolikhet Oden. En annan antik författare, Strabon, omtalar i sin Geographicon VII, 2. 3. offren hos den germanska stam som kallas cimbrer:

Bland deras kvinnor som åtföljer dem (cimbrerna) på deras expeditioner, fanns också prästinnor, som var sierskor. Dessa var gråhåriga, klädda i vitt med linnemantlar fastsatta med spännen och omgjor-
dade med bronsgördlar och barfota. 

Med svärd i händerna mötte dessa prästinnor krigsfångarna på en plats och krönte dem först med kransar, varefter de ledde dem till en kopparkittel som rymde 240 liter. De hade satt upp en plattform till vilken prästinnorna klättrade upp och sedan fångarna tagits upp, böjde dem över kitteln och skar halsen av var och en av dem. Utifrån blodet som rann ned i kitteln framsade en av prästinnorna en profetia medan andra spådde deras eget folks seger, sedan de skurit upp kroppen och granskat inälvorna. 
(Strabon VII, 2. 3.)

[10. Reflektion och värdering: Anser du att människooffer är fel? Kunde de har varit rätt under antiken här i Norden? Eller var det rätt att den kristna missionen tvingade folk upphöra med dem?]

Detta anger att vissa av offren kan ha varit krigsfångar och kanske ingick denna rit i de sammanhang som kan kallas krigsbytesoffer. 
Detta leder in på frågan om de människor som offrades i själva verket var brottslingar, som på ett eller annat sätt led döden. Varianter av dödande i form av hängning, bränning och dränkning av vissa 
samhällsklasser skulle således ha ett sakralt ursprung. 

[11. Reflektion och värdering: Anser du att dödande i form av hängning, bränning och dränkning kan ha sin legitima plats i en religion? Vilka värden kan du få ut av det?]

Det finns också, som nämnts tidigare, ett yttrande av Olav Tryggvason om att hedningarna offrar ogärningsmän men att han istället skall  offra de bästa männen, men detta har tillkommit i ett missionerande syfte och har föga källvärde.

Snarare gäller här åter regeln att offret skall vara perfekt och rent. Det kan knappast ha varit ogärningsmän som i krissituationer och  liknande givits som offer för att blidka gudarna. I källorna, som ofta speglar en kristen samtid, framställs människooffer som exempel på den tidigare religionens riter och allmänna moral:

Torolf var namnet på en man och han kallades Heljarskegg ... han misstänktes för att blota människor och det fanns ingen man i dalen 
som var mer illa omtyckt. ... Torolf stal andras egendom och var den största tjuv; han hade också blotgropar för man trodde att han blotade både människor och djur. (Vatnsdalingarnas saga, 41)

[12. Reflektion och värdering: Anser du att moralen var felaktig under antiken i Norden? Kan man ursäkta den för att den hörde till den urnordiska religionen? Eller hade man en avart av moral?]

Blotgroparna återkommer i Kjalnesinga saga:

Men människorna som man blotade kastades ned i mossen som fanns utanför dörren; den kallades 'blotkällan'.

Vid sidan av dessa blotgropar förekommer uppgiften att människor störtades ned för klippor i syfte att offras. Även Godafoss, "gudarnas fors", påstås ha använts för detta ändamål. Alla dessa uppgifter tycks emellertid ha tillkommit mot bakgrunden av den kristna kyrkans seger över vad som kallades den hedniska tiden.

[13. Reflektion och värdering: Anser du att alla fynd om rituella mord kan ha varit propaganda av den kristna katolska kyrkan?]

Helt annorlunda förhåller det sig med skildringarna om människooffer till guden Tor. Denne var en populär gud på Island och tycks i hög grad ha åtnjutit kult. I Eyrbyggarnas sagas inledning står det berättat:

"Man ser ännu den domarring, där människor bestämdes (doema) att  offras vid bloten. I denna ring står Tors sten, på vilken ryggraden bröts på dem som blotades, och man ser ännu blodfärgen på stenen". 
(Eyrb. saga, kap. 11)
 

[14. Reflektion och värdering: Anser du att religiösa värden finns i att bryta ryggraden av människor i rituella offer åt Tor? Är det fel att bära Tors hammare som smycke med kunskap om denna bakgrund?]

I Landnamabök återkommer en liknande uppgift:

"Detta var en mycket helig plats och ännu står där Tors sten på vilken  ryggraden bröts på dem som offrades och bredvid denna finns den  domarring i vilken människorna dömdes att offras (skyldu til blots doema)." (Landnamabok, 59)
 
 

Verbet doema, som används i dessa båda exempel skall inte uppfattas som ett domslut lika litet som "domarringarna" hade funktion av att vara tingsplats. Troligen har man offrat på denna plats och 
möjligen kunde det i vissa situationer handla om människooffer. 

Däremot behöver man inte anta att det var brukligt att bryta ryggen av offren; denna uppgift kan mycket väl stamma från de olika myter där Tor avlivar jättar och jättinnor på detta sätt. I Saxos berättelse om Torkels färd till Bjarmaland besöker denne tillsammmans med sina män Geruthus (Geirröds) sal, som i själva verket är en gravhög, där den ruttnande jätten ligger och runt omkring honom ligger tre kvinnor med brutna ryggar. 

[15.Reflektion och värdering: Anser du att det är spännande myter, jämförbara med t ex Sagan om Ringen? Har de underhållningsvärde?]

I Snorres Edda uppträder också jätten Geirröd, som dödas av Tor som dessförinnan brutit ryggen på hans båda döttrar Gjalp och Greip. Denna berättelse går troligen tillbaka på Torsdråpa, som skall vara diktad av Eilifr Goörunarson på 900-talet.

Kanske gick offret till Tor hos normanderna till på detta sätt enligt Dudo av Saint-Quentin, ca 1000 e. Kr.:

"De offrar alltid människoblod eftersom de ser detta som det mest dyrbara offret. Proceduren gick till sålunda: prästen som skulle tolka lottkastningens resultat valde ut offren i förväg och när huvudet på den som blivit utvald hade krossats med ett enda slag sträckte man ut kroppen på marken och man sökte på den vänstra sidan efter hjärtats rötter. De tog blodet och enligt deras bruk smorde de sina egna huvuden och sina närvarandes familjers ..."

[16. Reflektion och värdering: Anser du att du förstår varför det är viktigt att offra människor? Kan du ha medkänsla med svenskar som på medeltiden gjorde detta? Eller anser du att de begick grova brott?]

Andra källor uppger att människooffer till Donar, Tors tyska motsvarighet förbjöds 743 av en synod i Hennegau.

Även Frey skulle ha mottagit människooffer i Uppsala, om man får tro på Saxos beskrivning. Offren i Uppsala har dessförinnan skildrats av Adam av Bremen:
 

"Offret (sacrificium) tillgår på följande sätt: De offrar nio huvuden (caput) av alla slag av levande varelser av hankön med vars blod det är sed att försona (placare) gudarna. Kropparna hängs upp i en lund nära templet. Denna lund är emellertid så helig (sacer) för hedningarna att varje träd anses ha en gudomlig kraft till följd av offrens död och förruttnelse. Där hänger också hundar och hästar jämte människor. Och en av de kristna har berättat för mig, att han sett sjuttiotvå kroppar upphängda om varandra. För övrigt sjunger de också, som vanligt är vid det slags offerriter (libationes) mångfaldiga sånger, som är oanständiga och därför bäst bör förtigas." (Adam av Bremen, IV kap. 27.)

[17. Reflektion och värdering: Anser du att du förstår att träden har "en gudomlig kraft till följd av offrens död och förruttnelse"? Jämför gärna med de pratande träden i Tolkiens böcker.]

Det måste betonas att Adam inte tillskriver Frey dessa offer. När han skildrar de tre gudarna i templet tillskriver han Oden offer vid krig, Tor vid sådd och skörd och Frey vid bröllop.

Adams skildring av människooffren i Uppsala har med rätta utsatts för hård källkritik och kritik måste också riktas mot de flesta offerskildringar som här noterats. Likaväl finns ingen anledning att  förneka förekomsten av människooffer i den fornskandinaviska religionen, som i det avseendet torde ha liknat de flesta kända kulturer. Bisarrt nog förekommer sympatisörer för människoblot även i vår tid, vilket vi kan se i följande glada artikel om julmat (obs ordet "jul" kommer inte från ordet "hjul"):

"Jultiden är den mörkaste tiden på året, då nätterna är som längst och dagarna kortast. Det är också tiden då solen vänder och dagarna blir längre. Detta firade våra avlägsna förfäder; dagen då solen vände och det gick mot ljusare tider. Det fick namnet "jul" av den enkla anledningen att solhjulet (hakkorset) är vår främsta symbol för solen; den livgivande och livsbevarande kraften. För att symbolisera detta var det vanligt att tända eld på hjul och låta dem rulla nedför backar i högan låga! Vid sidan av att vara en ljusfest, är julen också en fest för de döda, och ett blot för fred och fruktbarhet i det kommande året.

Man sjöng in julen genom att kalla på de döda; "kom de som vill, bli dem som vill" är ett exempel på vad frun i huset kunde sjunga, då hon gick runt i huset för att sjunga in julen. För att alla skulle få komma in var det förbjudet att låsa dörrar och fönster – helst skulle de stå på vid gavel. De döda skulle inte förhindras att få komma hem. Bilder och figurer av förfäderna blev framställda, så att de skulle ihågkommas, och det var allas plikt att skåla för de döda, och för våra gudar. Det är en religiös plikt att skåla för Odin på julafton!

En mängd mat tillagades och ställdes fram till pynt. Sådan mat skall inte röras förrän julen är över; de döda skall nämligen först få sitt, och det som blir över skall de levande få. Om julnatten skulle de levande sova i sina stugor, och bädda sina sängar för de döda. Grenar från vintergröna träd (gran, en, idegran etc.) togs in. Dessa blev pyntade med kakgubbar och kakdjur av olika sorter. Det fästes också en spjutspets bland grenarna – i toppen – som en symbol för Odins spjut Gungnir. Denna gren – eller hela träd i våra dagar (en tysk sed från 1700-talet) – är en symbol för Yggdrasil; livets träd, och vi hänger upp saker i det för att hålla ett eget symboliskt offer till Gudarna – efter modell av Uppsala-blotet och andra liknande blot, där offer hängdes upp i träden som gåvor till gudarna!

(http://www.nationell.nu/index.php?a=896)

[18. Reflektion och värdering: Anser du att det är begripligt med offer av människor då flera andra kulturer gjorde det vid samma tid? Eller anser du att Bibelns profeter har rätt som redan före antiken och medeltiden avskydde sådana offeroch förbjöd dem, särskilt när barn offrades?]

Rista blodörn

Seden att rista blodörn omnämns också i källorna. Detta innebar att man skar loss revbenen från ryggen och drog ut lungorna på offret. Eftersom Oden vid ett tillfälle förvandlat sig till en örn menade tidigare forskning att detta skulle ha varit ett slags Odens-
offer. 

Denna tolkning kan vara något långsökt och saknar stöd i källorna. Snarare tycks nordbornas vana att rista blodörn vara en grym sedvänja som man praktiserade på krigsfångar.

[19. Reflektion och värdering: Anser du att våra sedvänjor har blivit mindre grymma när det gäller krigsfångar?]

Bland de offrade människorna finner man påfallande många mytiska kungar. Fjolner drunknar eller dränks i ett ölkar, Domalde och Olav Trätälja offras av sina undersåtar och Vikar dör vid ett skenoffer. Kung Agne blir hängd av sin hustru i sin egen halsring, 
men hustrun bär namnet Skjalf, vilket är Freyjas binamn och halsringen har i själva verket en ödesdiger bakgrund så förmodligen blir även här kungen offrad.

Det finns många spekulationer kring varför det förhåller sig så och man har ibland sett detta som ett uttryck för det sakrala kungadömet, enligt den modell som presenterades av James Frazer. Han menade att kungen offrades när han inte kunde fullfölja  sina uppgifter längre och att detta var ett ursprungligt fenomen i religionernas historia. Tanken har tagits upp igen under 1970-talet, men här har kungen närmast framställts som en syndabock som 
offras i händelse av kris.

[20. Reflektion och värdering: Anser du att det är begriplilgt att man offrar sin kung när han inte kunde fullfölja sina uppgifter längre? Borde man på samma sätt tillåta offer av gamla människor som inte fungerar väl längre (de så kallade ättestuporna) ?]

Det finns också andra förklaringar: kungarna av Ynglingaätten framstår som kufar, så länge som de håller till i Uppsala, medan de yngre kungarna som hör hemma i Norge verkar vara mer normala. Detta stämmer väl med det synsätt som var rådande under tiden 1000-1200, då svearna i litteraturen gärna 
framställdes som efterblivna hedningar. 

Ytterligare en tolkning menar att kungaätterna uppstår ur en förening av gudar och jättinnor, ur varandras motsatser, vilket ger ett ödesdigert inflytande på avkomman som ofta lider en förnedrande död.

[21. Reflektion och värdering: Vilken tolkning anser du verkar rimlig ?]

Likväl verkar det, om man följer vad texterna säger, att en hel del av dem faktiskt offrats. Det är också viktigt att påpeka att det är frågan om historiserande myter, vilka skildrar "kungarnas" utsatta  position. Det kan knappast ha varit fråga om kungar med politisk makt i modern mening, men det kan varit prästkungar som offrades i en krissituation, liksom fallet var med druiderna hos kelterna. 

Det är nog från detta perspektiv som man måste närma sig alla de offrade kungarna.

Det var också vanligt att man på den tiden ansåg att människooffer tillhörde forntiden. I Gutasagan som tros vara tillkommen på 1200-talet finns denna skildring:

"Före den tiden och länge därefter trodde man på hult och hagar, vi och stavgårdar och på heden gud. De offrade då sina söner och döttrar och sin boskap, och bedrev blot med mat och dryck."

Gutasagan har ett kristet budskap och detta är bara ett exempel på hur man framställer den okultiverade förkristna tiden i kontrast mot den kristna som kommit med lag och religion.

[22. Reflektion och värdering: Anser du att vi inte kan döma våra förfäder för dessa många mord på söner och döttrar? Vem bär skulden? Eller är det troligen kristen kritik?]

Som ett ytterligare exempel på barnaoffer kan följande avsnitt ur Reykdaela saga 
kap. 7 tjäna:

"Efter den andra svåra vintern i rad, höll männen i Reykardalen ett möte vid Överå på Ljötrs, tempelgodens gård. Och det tycktes de  församlade männen lämpligt att göra en åkallan för att förbättra vädret. Men man var inte överens om hur man skulle göra. Ljötr ville att man skulle bedja med ett tempeloffer genom att sätta ut barn och döda de gamla. Men Askell ansåg detta vara otänkbart och 
att det inte skulle nytta till något, men sade att han kunde tänka sig ett bättre sätt, som mer troligt skulle bli en mer effektiv åkallan. 

Männen frågade nu vad det var. Han sade att det var att göra skaparen mer ära om man tog hand om de gamla och bidrog med pengar för att uppföda barnen. Och denna överläggning slutade med att det blev som Askell ville, även om många talade emot det först. Och alla rättänkande tyckte att detta var en god lösning."

[23. Reflektion och värdering: Anser du att du förstår logiken att offra barn för att få bättre väder?]

Detta exempel är dock inte ett offer utan en befolkningsreglerande åtgärd, låt vara med religiös anknytning.

Dessa förbehåll måste redovisas för att bilden av barnoffer skall klarna, samtidigt som man ändå måste komma ihåg att offer av denna typ förekom, även om det var ovanligt. 

Arkeologiska fynd visar att småbarn har offrats vid resandet av byggnader, något som levt kvar i sägner om kyrkogrimen och om andra levande begravda.
 

Den trefaldiga döden

1983 gjorde några arbetare ett makabert fynd av ett människohuvud när de grävde i hörnet av Lindowmossen i England. Polisen kopplades in och man trodde sig ha lösningen på ett gammalt 
brottsfall från 1958, men när man begärde en arkeologisk bedömning fann man att huvudet härrörde från en individ som dött för mer än 1400 år sedan. I en annan del av Lindowmossen återfanns ett välbevarat manslik från samma tid: en man som begravts naken 
förutom ett band av rävpäls på vänstra armen. 

Man kunde också rekonstruera hur han lidit döden: medan han låg på knä, blev han slagen i huvudet med en smalbladig yxa två gånger, varvid han troligen förlorade medvetandet. Sedan hade ett snöre bundits om hans hals och en pinne hade pressats genom knuten och sedan vridits om till dess halskotan bröts, den typ av avrättning som kallas garottering. Slagen i huvudet hade inte dödat honom, men strypsnaran gjorde det. Samtidigt skar man upp hans hals så att blodet strömmade ut och slutligen lades han med ansiktet nedåt i en göl i 
mossen.

Lindowmannen, som han kom att kallas, hade lidit en trefaldig eller rent av en fyrfaldig död, som inte är ovanlig när det gäller de fynd av mosslik som härstammar från århundraden före eller efter 
vår tideräkning. I Borremose på Jylland påträffades i slutet av 1940-talet tre kroppar, som blivit begravda där under första århundradet f.Kr. En av dessa individer hade avlivats genom ett slag i skallensom fått honom att förlora medvetandet och som lämnat märken på skallbenet. Därefter hade han strypts på ett liknande sätt som Lindowmannen och sedan lagts ned i mossen, som vid denna tid utgjort en grund sjö. 

Den trefaldiga döden kan också spåras hos andra mosslik, som återfunnits i mossar på Jylland, vars humussyror verkat bevarande på de begravda kropparna. Att avrätta människor på detta rituella sätt har tolkats som en form av människooffer, som sedermera upphör under de första århundradena e.Kr.

Man kan dock se spår av ett liknande mönster i vissa myter och ritualer. Döden genom stick, hängning eller drunkning återkommer påfallande ofta. Procopius skildrar de offerseder som iakttas av de stammar som han kallar "thuliter":

"De övriga thuliterna skiljer sig inte så värst mycket från det övriga människosläktet ... De offrar ivrigt, också djur, det förnämsta offret är dock en människa, och förvisso den första krigsfången. Denne offrar de till Ares, som är deras högste gud. Ett sådant människooffer blir inte framburet blodigt utan de hänger dem från ett träd eller kastar in dem bland törnen och avlivar dem på något smärtsamt sätt." (Procopius: De bello Goth. 11 15, 23)

[24. Reflektion och värdering: Anser du att mer smärta ger mer offereffekt? Tror du våra förfäder tänkte så? Kan du se någon koppling till Jesus som offrar sig med höggradig smärta på korset?]

En annan historiker, Jordanes, skrev en krönika över goternas bedrifter, Getica, på 550-talet e.Kr. där han berättar om goternas dyrkan av en gud vid namn Mars eller Ares (det grekiska namnet på krigsguden) till vilken man offrade krigsfångar genom att hänga upp dem i träden. Mars eller Ares är en vanlig omskrivning för Oden/Wotan i de antika källorna vid sidan av namnet Merkurius, därför att båda hör samman med striden, men framför allt genom det raseri som utmärker Ares och som genomsyrar Odens hela person och som gett honom hans namn.

Offret till Oden skildras ofta som en dubbel död genom hängning och stick. Ett sådant offer skildras förmodligen i en hellenistisk roman vid namn Efesiaca från 100-talet e.Kr. Denna typ av 
roman utmärks genom de olika äventyr och hemskheter som huvudpersonerna råkar ut för, och Efesiacas författare Xenofon hade dessutom egenheten att ge dessa scener lokalfärg av exotiska 
folks seder och bruk. 

I ett av kapitlen hänger en skytisk rövarhövding upp en person i ett träd och skjuter sedan till måls på denne. Offret, som är mycket ogrekiskt, har istället tolkats som exempel på offer som praktiserades av de germanska stammarna och Ares skulle återigen vara densamme som Oden. Kopplingen mellan stick/hugg och upphängning återkommer i senare källor. 

[25. Reflektion och värdering: Anser du att förstår varför den skytiska rövarhövdingen inte nöjer sig med att hänga personen?]

I Beowulf, ett engelskt epos daterat till 700-talet e.Kr. 
berättas att man utkämpar ett stort slag och en av krigsherrarna yttrar sig med syftning på de blivande krigsfångarna: "Han sade att han skulle sticka dem om morgonen, somliga på galgen till glädje 
för fåglarna". Detta skulle överensstämma med de klassiska författarnas uppgifter att krigsfångar fick tjäna som offermateria efter det att slaget var över. 

[26. Reflektion och värdering: Anser du att du fattar vad som menas med "till glädje för fåglarna"??]

I slutet av Völsungarnas olyckliga saga berättas 
om en ung prins att han "hängde sårad i galgen", vilket i en version betraktas som en bestraffning och i en annan som en gudsdom, vilket förstärker intrycket av att döden har drag av en offerhandling. 

Völsungasagan innehåller också andra exempel på kombinationen stucken och hängd: "... jag såg en upprest galge, i galgen skulle du hänga, jag såg hur ormar åt dig levande" (Atlamål 21). Ormarna 
utgör i detta sammanhang ett poetiskt språk för stickvapen. 

Ytterligare exempel återfinns i ibn Fadlans berättelse om begravningen hos rus, där en slavflicka följer med sin herre i döden:

"... den gamla, som kallades dödsängeln, slog ett rep om hennes hals och räckte de två ändarna till två män, som drog till dem. Själv kom hon fram med en bredbladig kniv och stötte den gång på gång mellan 
revbenen och drog den ut igen, medan de två männen ströp henne."

Detta är inget offer utan snarare ett exempel på rituellt dödande, där den unga kvinnan tänks följa sin make in i den andra världen, men fortfarande sker det genom att hon stryps och dödas med 
stickvapen. 

[27. Reflektion och värdering: Anser du att du ser en skillnad på rituellt dödande och offer? Vad är skillnaden?]

I berättelsen om Vikar är det däremot fråga om ett offer till Oden:

"Morgonen efter gick kungens rådgivare till mötet för att överlägga. De enades om att göra ett skenblot och Starkad förklarade vad som behövdes göras. Det stod en fura i närheten, och nära den en hög 
stubbe. Nertill på furan var en stor gren, som räckte upp mot kronan. Just då lagade tjänarna mat åt männen, och en kalv hade slaktats och tagits ur. Starkad tog kalvtarmarna. Sedan tog han sig upp på stubben, böjde ned den smidiga grenen och band kalvtarmarna om den.

Starkad sade till konungen: "Din galge är färdig, konung, och den tycks inte alltför farlig. Kom hit skall jag lägga snaran om din hals." 
Konungen sade: "Om denna anordning inte är farligare än den ser ut, tror jag inte att den skall skada mig. Men om det förhåller sig  annorlunda, får ödet bestämma vad som sker.

Sedan ställde han sig uppe på stubben. Starkad lade öglan kring hans hals och steg ned från stubben. Så stack han konungen med vidjan och sade: "Nu ger jag dig till Oden." Starkad löste furans gren. Vid-
jan blev ett spjut och genomborrade konungen. Stubben föll undan för hans fötter, kalvtarmarna blev till ett starkt rep, grenen svängde 
upp och lyfte konungen upp i kronan. Där dog han. (Götreks saga, 31)"

Starkad utför dådet på befallning av Oden själv, enligt ett tidigare löfte. I Vikarsbalk, strofer insprängda i Götreks saga, erkänner han 
sin skuld:

Till gudar skulle jag 
signa Vikar 
Geirtjofs överman 
Uppe i trädet

jag förde spjutet 
till furstens hjärta 
Det plågar mig värst 
av alla verk. (Götreks saga, 42)

Enligt en annan saga, Halfs saga ok Hal frekkas, hade Vikar blivit lovad till Oden redan i moderlivet. För att övertrumfa en rival om kungens gunst, anropar modern Oden till hjälp ifråga om att 
brygga öl. Guden lovar detta, men utkräver dock det som är "mellan karet och henne", det vill säga hennes ofödde son. Hon lovar honom det och guden spottar i karet, varefter hennes öl blir till det 
bästa. Hennes make förutser dock sonens kommande öde (Halfs 
saga ok Halfrekkas, kap. 1).

Vikars död kan jämföras med Domaldes. Båda är kungar och offras av sina undersåtar. Medan Vikar blir både stucken och hängd blir Domalde i dikten Ynglingatal och i Snorres inledning av Nordiska kungasagor stucken till döds, medan Historia Norwegice påstår att han "blev offrad genom upphängning till Ceres för årsväxtens 
skull". 

Man har kallat detta för ett Odens-offer, eftersom de liksom guden själv blir både hängda och stuckna. Oden hänger ju nio nätter i ett träd, sårad i sidan för att skaffa sig kunskap. Man kan ju i sammanhanget dock anmärka att i fallet Domalde är offermottaga-
ren Ceres, vilket bör vara en omtolkning av Freyja och att det därför inte kan sägas vara ett Odens-offer, men väl ett speciellt offer  till gudarna enligt principen stucken och hängd.

[28. Reflektion och värdering: Anser du att Odens död och Jesu död kan likna varandra? Eller har Jesu död en helt annan betydelse? Vad är skillnaden i så fall?]
 

Offer vid begravningar: eskatologi

I vikingatida gravar påträffas ofta guld- och silverskatter som inte skall tolkas som offer till de döda utan som medel som skulle följa den döde in i den andra världen och hjälpa honom eller henne på den nya vistelseorten. Övergången till den andra världen var tänkt som en resa. Samtidigt var gravhögen den avlidnes kontakt med de efterlevande och det var också här han eller hon mottog offer, vanligen i form av mat.

Offer företogs den tredje, sjunde och trettionde dagen genom att de anhöriga intog en gemensamhetsmåltid vid graven, något som  också kan jämföras med antika seder vid begravningar. I det antika Grekland liksom i Rom fanns också en högtid tillägnad alla döda,  vilken på germanskt område firades under den period som benämndes jul. Även den bestod i en gemensamhetsmåltid vid graven, något som numera flyttats till allhelgonahelgen och utformats som seden att tända ljus på gravarna till minne av de döda anhöriga.
 

Offer i krissituationer

Folkloren har åtskilliga berättelser som handlar om människooffer under krissituationer i form av levande begravning, vanligen genom att ett eller två fattiga barn lockades ned i en grop med en smörgås och sedan begravdes levande.

[49. Reflektion och värdering: Anser du att du förstår idén bakom att döda oskyldiga barn för att lösa krisen?] 

Enligt folklivsberättelserna gjorde man så för att offra till "något andeväsen" eller "de förtörnade gudarna" eller "de gamla gudarna". Sagesmännen är alltid noga med att poängtera att händelserna ligger långt tillbaka i tiden  och man skall väl inte heller anta att det rör sig om "survivals" av fornskandinavisk offerkult i landskapen Halland, Västergötland och Dalsland, där dessa händelser skulle ha utspelats. 

I Sverige finns berättelserna koncentrerade till de sydliga landskapen, men seden återfinns också i hela Nordeuropa.

I den fornskandinaviska religionen förekom offer i krissituationer. Många av dem har nämnts redan i andra sammanhang, som exempelvis offren under kung Domalde. En berättelse förtjänar dock att belysas ytterligare, nämligen den i Reykdaela saga, som skildrar att man diskuterar om man skall döda barn eller åldringar vid en hungersnöd. 

Man löser detta genom att vissa grupper flyttar ut och koloniserar nya områden. Temat tas sedan upp av Johan Messenius i hans skådespel om Disa, som på detta sätt medverkar till att Norrland befolkades. 

Tanken är dock urgammal och finns bäst belagd i Rom, där ett rituellt offer till Mars kallat ver sacrum, "den heliga våren", förekom. Om det var ont om mat och hungersnöd hotade, lovades alla barn födda den våren som offer till guden Mars. Dessa måste sedan, när de vuxit upp, ge sig iväg hemifrån och söka nytt land. Som hjälp berättas att Mars heliga djur, vargen och hackspetten, ledde dem på vägen.
 
 

Vid gudarnas bord

På ett sätt kan man säga att offret är ett slags övergångsrit, genom att det överförs från människornas värld till gudarnas. Den vanligaste formen är också gåvooffret i form av ett slaktat djur, frukt, sädesprodukter eller vätska som hälls över altaret eller offerplatsen (libationsoffer). 

Ofta talar man om att gåvans givare förväntar sig 
en gengåva, vilket kan verka mer som en krass affärsuppgörelse än en helig handling i vördnad inför den makt eller de makter som tros styra människornas öde. Offret öppnar emellertid en möjlighet för gudomen att i sin tur få kontakt med människan och man ska se det som en ömsesidig handling, där gåvor och gengåvor skapar ett föreningsband mellan denna världen och den andra.

[51. Reflektion och värdering: Anser du att offren handlade om affärsuppgörelse snarare än heliga handlingar?]

Minst tre agerande förutsätts vid ett regelrätt offer, nämligen 
1 offraren, 
2 offret och 
3 offermottagaren. 

Den fjärde kan utgöras av den som rent ekonomiskt stod för offret, även om han eller hon inte skötte om den kultiska handlingen i sig. Detta är viktigt att komma ihåg i fråga om det fenomen som kallas för syndabockar som ofta blandas ihop med soningsoffer, där man försöker återupprätta den 
brustna gudsrelationen. 

Syndabocken tar på sig andras skuld och blir därigenom oren och kan inte ges som gåva till gudamakten, det vill säga den är inte ett offer. I stället jagas syndabocken ut ur samhället med denna sin syndaskuld och tillåts inte komma tillbaka. Om den dödas är det exempel på ett rituellt dödande och inte ett offer. Samma sak gäller de människor eller djur som offras vid begravningar, som ibland kallades "gravoffer".

Däremot kunde man företa rikliga och dyrbara offer när det gällde att försona sig med en gudom, som av någon anledning kunde känna sig kränkt. Här är det emellertid viktigt att offret är perfekt och rent när det skickas som försoningsgåva. Den vanligaste formen av offer var dock tillställningar i form av en gemen-
samhetsmåltid, där offret visserligen går till de gudomligas sfär, men där större delen tillfaller dem som offrar för att de skall kunna delta i en gemensamhetsmåltid. 

Exempel på detta finns i kulturer världen över och kan exemplifieras genom 1 Sam. 2:15, där fettet och njurarna förbrändes till Jahve. I det antika Grekland var märgbenen och svansen av djuroffret helgade till gudarna, medan människorna med fördel kunde steka och förtära det övriga. 

[52. Reflektion och värdering: Anser du att du förstår offertänkandet?]

Vad beträffar den fornskandinaviska religionen tycks kommunionsoffret dominera i det material som är tillgängligt. I andra hand återfinner man rena gåvooffer, medan soningsoffer tycks ha förekommit mera sällsynt, vilket inte behöver betyda att det inte existerade.

Av alla termer betecknande offer i fornskandinavisk religion är verbet blöta det mest välbekanta och det har levt kvar i begrepp som "midvinterblot", även om något sådant knappast förekom. Ordet betyder "offer" helt enkelt och har ingenting att göra med 
blod, som det ibland påstås. 
 

Soningsoffer

När relationen mellan gudomen och människan brutits, måste den återupprättas, vanligen genom ett stort och inte sällan dramatiskt soningsoffer. Det finns ett par exempel på detta i fornskandinavisk 
religion, även om detta inte kan kallas för historiska exempel. Det gäller kungens död, som enligt skalden Tjodolv från Kvine utspelas på detta sätt:

Det hände förr 
att krigarna 
rödfärgade jorden 
med sin kungs blod 
och landets här 
tog livet
av Domalde
med blodiga vapen
när svearnas folk äringslystet 
skulle offra härskaren
för god skörd.
 

Snorre Sturlason berättar utförligare om händelsen i Nordiska kungasagor:

Domalde tog arv efter sin far Visbur, och styrde över länderna. På hans tid blev det svält och elände i Svitjod. Då ordnade svearna ett stort blot i Uppsala. Första året blotade de med oxar, det gjorde inte 
årsväxten bättre. Och nästa höst började de med människoblot, men årsväxten var likadan eller sämre. Men den tredje hösten kom svearna i stor mängd till Uppsala när blotet skulle vara. 

Hövdingarna höll rådslag och kom överens om att deras kung Domalde bar skulden till nöden och att de skulle offra honom för att få god årsväxt, 
och att de skulle angripa honom och döda honom och rödfärga offerplatsen med hans blod. De gjorde detta. (NKS I, 37-38)
 

Även Historia Norwegice återger händelsen på ett kortfattat vis med orden: "... dennes son Domalde offrades av svearna genom hängning till gudinnan Ceres för årsväxtens skull."

Domalde blir således offrad, vilket tidigare tolkades som att han förlorat sin "kraft" eller "lycka" och därmed sin förmåga att ge god årsväxt och fred. Men Domalde är i så fall ingen särskilt lyckad 
gåva till gudarna, så uppfylld med otur som han skildras vara. Samtidigt kan man inte komma ifrån att texterna faktiskt poängterar att Domalde offras, men att det görs för att han är kung och den 
dyrbaraste gåva man kan ge de vredgade gudarna. 

[53. Reflektion och värdering: Anser du att det finns en parallell i kristendomen där Jesus offrar sig, fast han är alla kungars kung och Guds son?]

I sin mytiska utformning är detta ett exempel på ett soningsoffer, där samhällets förnämsta person dödas för att avvärja en krissituation, något som 
också återkommer i fråga om en annan apokryf kung kallad Olav Trätälja, som koloniserade Värmland. Genom att nybyggare strömmade till blev landet utarmat och hungersnöd uppstod. Snorre 
skriver följande:

Det blev svår hungersnöd och svält. De skyllde detta på sin kung. Såsom svearna var vana att skylla både årsskörd och hungersnöd på 
kungen. Kung Olav blotade inte mycket. Detta tyckte svearna illa om och de ansåg att det orsakade hungersnöden. Svearna drog samman en 
här och angrep kung Olav och belägrade hans hus och brände honom inne. De gav honom åt Oden och offrade honom för god årsväxt. (NKS I, 67)

Tjodolvs strof om Olof säger egentligen inte mer än att han brändes vid sjön, vilket kan innebära allt ifrån att han offrades till att han föll offer för ett uppror eller bara begravdes genom att brännas 
på bål liksom andra av Ynglingaättens kungar.

Bakom dessa myter skymtar en struktur där kungen utgjorde den främste representanten för sitt folk och bar ansvar för dem inför gudarna. Kungen som en central gestalt innefattar helheten i den ordnade världen och hotas denna av kaos, blir han krisens offer och dödas rituellt.
 

Kommunionsoffer

Kommunionsoffer kan innebära att man äter upp gudomen, men för det mesta betyder det att man intar en gemensamhetsmåltid med denna eller dessa makter. Som tidigare nämnts var detta en vanlig offerform i fornskandinavisk kult. Kommunionsoffer hördeihop med de kalendariska riterna och deras fester, som vanligen präglades av mat och dryck i överflöd. I det stora riksblot som skildras av Adam av Bremen talas det i en randanmärkning om att 
"i nio dagar firades festmåltider och dylika offermåltider". Offret i Lade som tidigare skildrats var också en stor fest för de deltagande.

Kommunionsoffrets natur av mellan människor och gudar skymtar också tydligt i arkeologiska fynd. Ett sådant utgör fyndet under Frösö kyrkas altare, vilket antyder att under den första medeltida kyrkobyggnaden fanns en offerlund. Där tycks man, precis som Adam av Bremen påstår i sin beskrivning av det stora riksblotet vid Uppsala tempel, ha hängt upp djuroffer i träden. Förutom ben av tamboskap hittar man här även ben från unga björnar.

Det är alldeles uppenbart att kommunionsoffret spelade stor roll i det fornskandinaviska samhället. Det kom också i nya former att överleva religionsskiftet. Sålunda berättas om Olav Tryggvason, den förste norske missionskungen, att han när han övernattar vid ön Mostrar, får en vision av den helige Martinus av Tours. Helgonet befaller honom att sluta upp med att ge Tor och Oden och de 
andra asarna dryck och gästabud. Dessa skall i stället tillkomma honom, Martinus själv.
 

Gå under "jordens smycke"

En helig handling som både konkret och symboliskt uttrycker en övergångsrit var seden att gå under jaröarmen, "jordens smycke".  Detta var i all enkelhet den tunnel som bildades genom att man skar upp två långa parallella skåror i gräset och höjde upp mellanrummet så att det bildade ett tak. En sådan beskrivning återfinns i 
Gisle Sursons saga:

"De gick nu ut till Eyrarhvalsudden och skar där upp jaröarmen ur jorden, så att båda ändarna satt fast i jorden och satte under två spjut så att männen kunde få tag med sina händer och nå upp till spjutspikarna. De fyra skulle nu gå under den, Torgrim, Gisle, Torkel och Vesteinn och skära sig och låta sitt blod rinna samman i mullen som var uppskuren under jaräarmen och röra samman allt och sedan falla 
ned och svära en ed på att var och en skulle hämnas sin broder och ta alla gudarna till vittne (till denna ed)."

Riten har här karaktären av att förena de deltagande till ett förbund, vilket förstärkts genom att de också skulle fatta varandras händer. I den rådande situationen kan det förefalla egendomligt att 
två bröder och deras båda svågrar genomgår en sådan rit, eftersom de redan är förenade genom blodsband och äktenskap. 
 
 

Paradis och dödsrike

Dödsrikesföreställningar

Det finns nästan inget som är så besvärligt som att forska i föreställningar om livet efter döden. Så gott som alla religioner håller sig nämligen med olika versioner av vad som händer med människan 
efter döden. Även om man i offentligt uttalade lärosatser klargjort detta, finns alltid andra föreställningar vid sidan om, kompletterande eller helt avvikande, vilket troligen beror på att målet för 
denna vår sista resa är förborgat för oss även om vi vet att vi måste göra den.

Låt oss ta ett exempel över dödsrikesföreställningarna i vår egen tid och i vår kristna religion i  Sverige. I tron på Jesus skall de döda uppstå till evigt liv av himmelsk men kroppslig natur, även om han själv betonar att han kommit för de levandes skull och inte för de döda (Mark. 12:18-27). Som uppstånden blev han själv en förebild för det eviga livet i form av en kroppslig uppståndelse, framför allt exemplifierad genom den tomma graven och sin konkreta kroppslighet inför apostlarna. Som enda person och människa besegrade han därmed döden en gång för alla (Mark. 8:1-8)

[54. Reflektion och värdering: Anser du att denna syn på livet efter detta är rimlig?]

Även de redan döda skall få nåd genom denna uppståndelse, Jesus väcker dem till evigt liv, eventuellt föregånget av en kärlekens rening i skärselden, enligt Gamla och Nya testamentet. I den kristna kyrkans utveckling kom dock livet efter döden att utvecklas olika. I de olika katolska trosbekännelserna  framgår det tydligt att det är framför allt själen som tänks leva vidare i en himmel eller i ett helvete och man tänkte sig att den själ som kommer till himlen befinner sig i ett mellantillstånd mellan döden och uppståndelsen (skärselden) och att hon sedan  får en ny kropp av Gud vid yttersta domen, en kropp som dock är vår egen på ett ännu mer levande sätt än någonsin på jorden, med syn, hörsel, känsel, rörelse osv. Kroppsligheten är en viktig dimension av den ursprunliga kristendomen, accentuerad av Jesus själv som äter mat, blir berörd och är mycket fysisk efter uppståndelsen.

I modern protestantism härskar däremot uppfattningen att hela människan går under i döden; uppståndelsen innebär en radikal nyskapelse av både själ och kropp på den yttersta dagen, jämför  begravningsritualen: Av jord är du kommen, till jord skall du åter varda! Herren din gud  skall uppväcka dig på den yttersta dagen! Dessutom svävar många protestantiska teologer på målet vad gäller helvetet; man vet inte hur man skall uppfatta Nya Testamentets klara utsagor om helvetet.

Katolsk kristendom bibehåller dock den äldre kristna uppfattningen om en levande kropp i det himmelska tillståndet. Påven Johannes Pauls II betonar i sin s k Kroppens Teologi det centrala i kroppens uppståndelse för den kristne.

[55. Reflektion och värdering: Anser du att du uppstår efter döden med en ny kropp, lik den som skildras i myten om Adam och Eva? Anser du att det är din eviga själ som överlever döden - eller får du en ny själ i livet efter detta?]

Uppståndelsetron är således något annat än tron på en odödlig själ. Det är dock den senare föreställningen som vunnit mest gehör hos 
nutidsmänniskan och som avspeglas i dödsannonserna. Den döde tänks gå direkt till Gud eller till sina avlidna anförvanter eller möjligen finna vila i graven. Vid sidan av dessa kristet färgade antaganden finns också andra: den döde seglar ut mot horisonten, vandrar in i Nangijala (efter Astrid Lindgrens Bröderna Lejonhjärta) eller åter-
förenas med kretsloppet. Inte sällan föreställer sig den moderna människan att livet efter döden tar form av en själavandring. Föreställningen att man lever vidare i sina barn och efterkommande skall också nämnas, men det viktigaste av allt är att flera av dessa föreställningar kan förekomma hos en och samma individ, beroende på i vilken situation man befinner sig.

[56. Reflektion och värdering: Delar du upplevelse som Astrid Lindgren skildrar i Bröderna Lejonhjärta - att vi kan vänta oss ett äventyrsfyllt liv efter detta?]

Detta gör uppgiften att ringa in begreppet dödsrike i en kultur - den må vara hur begränsad som helst - till något mycket komplicerat.

Därför möts man av flera olika föreställningar om hur de gamla nordborna tänkte sig livet efter detta. Det kunde vara ett dystert och skuggigt dödsrike som Hel eller ett ställe med gästabud och slagsmål som i Valhall. De döda kunde sitta till bords hos de drunk-
nades gudinna Ran, bo i sin gravhög eller rent av födas på nytt som det berättas. Precis liksom i dag hade man många olika föreställningar om livet efter detta.

[57. Reflektion och värdering: Anser du att dessa föreställningar om livet efter detta är intressanta? Kan du själv tänka dig ett dystert dödsrike?]

Det eviga livet betonas också genom vad som kallas "odödlighetsåkern" (ödainnsakr), vilket kan ha varit urtypen för de heliga åkrar som skymtar i ortnamn som Torsåker eller Friggesåker. Nära 
denna "odödlighetsåker", tycks begreppet om de evigt grönskande åkrarna vara. Dessa omtalas i Völuspå som ett resultat av den nya skapelse som uppstår efter Ragnarök:

Ser hon den eviga gröna jorden
komma upp för andra gången. (Vsp. 59)
Osådda åkrar
kommer att växa. (Vsp. 62)

vilka är en upprepning av den Idavall, "den ständigt grönskande ängen", som berättas om i inledningen. Evigt grönskande är också världsträdet Yggdrasil från tidernas morgon fram till dess att det störtar i brand under Ragnarök. De grönskande ängarna i Den Andra Världen framhålls också av den dödsvigda flickan, som valt att följa sin husbonde i graven enligt ibn Fadlans skildring av en hövdingabegravning hos folket rus vid Volga. I ytterligare ett sammanhang talas om "gudarnas gröna värld" (groenar heima goda) när skalden i dikten Håkonarmål (13) föreställer sig det dödsrike till vilket kung Håkon färdas.

[58. Reflektion och värdering: Anser du att samband kan ses mellan Idavall och den kristna himlen? Eller samband med indianernas "sälla jaktmarker"?]
 

Valhall - de dödas sal

I vikingarnas paradis

Ett av de ställen där de döda kunde hamna var Ymisland, där kung Gudmund härskar. Ibland finns denna plats angiven som gränsande till jättarnas värld, Jotunheimen, eller bortom de nordliga ishaven där inga stjärnor lyste och där mörker härskade. 
Det är ett rike där man tänks leva för evigt och inte drabbas av sjukdom och där råder ljus och värme och som i Erik den vittfarnes saga kallas "de levandes land". De kristna författarna betonar att detta behagliga rike inte får förväxlas med det kommande paradiset och dess upphöjda sällhet, något som vittnar om att det fanns en klar  och tydlig bild av livet efter detta.

[59. Reflektion och värdering: Anser du att vi inte skall förväxla Ymisland med himlen?]

Gudmunds rike kallas Glansfälten och detta anknyter till föreställningen om att det finns en lund utanför Valhall som lyser av rött guld. Valhall är annars den mest kända platsen dit man tänker sig att vissa av människorna samlas efter döden, framför allt krigare, 
stormän och hjältar.

Det är naturligtvis en stor byggnad:

Femhundra dörrar 
och fyrtio därtill
så tänker jag Valhall vara. (Grm. 23)

Även detta ställe skildras som ett lyckorike med ett överflöd av fläsk genom grisen Särimner, som har den underbara egenskapen att han slaktas och förtärs varje kväll, men springer runt i stian förnyad varje morgon:

Särimner kokas
av kocken Andrimner
alltid i Eldrimners kittel. (Grm 18)

Till fläskdieten serveras öl, som valkyriorna skänker i, meddelar Snorre, och dessa torde vara en motsvarighet till Gudmunds sköna och villiga döttrar som omtalas i sagorna. Vikingarnas paradis är 
således en plats fylld av sinnliga njutningar, varvade med tvekamp på förmiddagen. Föreställningen kom att leva kvar i medeltida berättelser där bord kunde duka sig själva eller berg kunde innehålla 
såväl mat och dryck som sköna och villiga damer, som exempelvis Tannhäusersagans Venusberg.

[60. Reflektion och värdering: Anser du att det är den tilltalande skildring av grisen Särimner? Kan den ha något värdefullt religiöst sett för dig?]

Vid sidan av detta manliga paradis av öl, fläsk och slagmål för demanliga finns även andra orter. I Sången om Harbard säger Harbard (Oden) hånfullt till Tor att jarlarna kommer till Oden, men att Tor 
får ta hand om trälarna. Man skulle således tänka sig att TorsTrudvang var ett dödsrike för andra kategorier av människor än de som kommit till Valhall. 

Freys hem Alfhem rymmer också möjligheten av att vara ett dödsrike och framför allt Freyjas Folkvang verkar vara en direkt motsvarighet till Odens hem.
Freyja härskar således över en ort dit de fallna männen kommer, men troligen också kvinnorna, om vi får tro sagorna: