Renässansen - vad är det?

Även om det inte råder någon enighet om renässansens utbredning i tiden, brukar begreppet vanligtvis användas för att beskriva perioden från 1300-talets mitt fram till 1600-talets början. Detta var en tid som kännetecknades av ett nyväckt intresse för antiken och det klassiska arvet, boktryckarkonstens uppfinning - den mest genomgripande mediarevolutionen sedan skriftens tillkomst -, djärva upptäcktsresor till fjärran kontinenter med omvälvande kulturmöten som följd, reformationen och den moderna, centraliserade statens framväxt. Renässansen har ofta uppfattats som en avgörande vändpunkt i den västerländska historien, då moderniteten, vars arvtagare vi alla är, började se dagens ljus. Samtidigt har man alltmer insett modernitetens antihumana tendenser, bäst exemplifierade i fascism och nazism, rasism och eroticism under 1900-talet. Den samlade värdegrund som Europa ägde under medeltiden började vittra sönder just under renässansen.

Samtidigt kan vi se en ny uppdelning mellan privat och offentligt liv gjorde sig märkbar i takt med att den moderna typen av stat började strukturera renässansens samhälle, och med den uppdelningen framträdde det moderna förhållandet mellan könen till och med hos renässansens adel. Adelsdamerna fick ständigt allt mindre med offentliga uppgifter att göra oavsett om de uppgifterna var av ekonomisk, politisk eller kulturell art. Och fastän de inte försvann in i privatlivets sfär och enbart ägnade sig åt hem- och familjecentrerade angelägenheter lika helt och fullt som deras systrar inom den patriciska bourgeoisien visade sig deras förlust av makt inom den offentliga sfären i form av nya inskränkningar i både deras privatliv och deras offentliga liv i samhället och deras sällskapsliv.

Renässansens idéer om kärlek och riktigt uppförande hos kvinnor var nästan helt och hållet en produkt av män. Kvinnorna började bli objekt för mäns njutning på ett sätt som vi idag ser i den växande porrindustrin. Den kristna synen på kvinnan som Guds medhjälpare, exemplifierad i Maria som gudsmoder, började förlöjligas som vidskepelse.

Renässansen - en översikt

För att skaffa oss överblick över den mångskiftande renässansen skulle vi kunna dela in epoken i tre olika perioder, som vardera omspänner ett århundrade, från 1300-talets förrenässans fram till och med 1500-talets högrenässans:

Förrenässansen - Trecento

• Konstnärer: Cimabue, Giotto och Lorenzetti
• Författare: Dante, Petrarca, Boccaccio och Salutati
• Geografisk utbredning: Florentinska konstnärer och författare huvudsakligen verksamma utanför Florens

Renässansen - Quattrocento

• Konstnärer: Brunelleschi, Ghiberti, Donatello, Masaccio, Botticelli, Mantegna
• Författare: Bruni, Alberti, Poggio, Ficino, Pico, Pontano
• Geografisk utbredning: Inledningsvis kraftig florentinsk dominans, sedan en allmän italiensk kulturströmning

Högrenässansen - Cinquecento

• Konstnärer: Leonardo, Michelangelo, Rafael, Dürer, Holbein och Brueghel
• Författare: Machiavelli, Guicciardini, Erasmus, More, Rabelais, Montaigne och Shakespeare
• Geografisk utbredning: Renässansen sprids från Italien till stora delar av övriga Europa (i synnerhet England, Frankrike och Tyskland)

Givetvis är en översikt av denna typ alltför schematisk för att kunna göra rättvisa åt alla tendenser och strömningar under tidsperioden i fråga. Det är exempelvis här viktigt att komma ihåg att det i Flandern tidigt växte fram ett renässansmåleri, knutet till konstnärer som Jan van Eyck (c. 1390-1441) och Rogier van der Weyden (1400-64), som endast i ringa, om ens någon, utsträckning var beroende av den italienska konstutvecklingen.

Men även om schemat rymmer ett visst mått av godtycke, hjälper det oss att urskilja några viktiga allmänna utvecklingstendenser under perioden. För det första framgår här att renässanskulturen spreds från Florens, ofta av kringresande humanister och konstnärer som tog anställning eller uppdrag på annan ort. För det andra visar det att renässansen i England, Frankrike och Tyskland inträffade först under 1500-talet, då kulturströmingen till stor del ebbat ut och förlorat sin nyskapande kraft i Italien. För det tredje kan vi ur schemat utläsa att bildkonsten och litteraturen under perioden följde parallella utvecklingslinjer.

Om vi vill vara mer exakta skulle renässansen kronologiskt kunna sägas omfatta perioden 1327-1610, det vill säga tiden från Petrarcas möte med Laura, som innebar startpunkten för dennes, den förste renässanshumanistens författarskap, till uruppförandet av Shakespeares Stormen, efter vilket barden från Stratford lade ned sin penna för gott. Inom bildkonsten sammanfaller denna kronologiska avgränsning i stora drag med utvecklingen från Giotto till Caravaggio.

Geografiskt låter renässansen sig bäst beskrivas som en strömning som utgår från Italien och som sprider sig ojämnt och i skiftande takt över den europeiska kontinenten, och i vissa fall bortom denna. Som denna beskrivning antyder anlände renässansen till olika områden vid skilda tidpunkter. I och med att den under sin migration också blandades upp med lokala traditioner och andra samtida rörelser (reformationen, den vetenskapliga revolutionen, den moderna statens framväxt, barocken etc), kom den att ta sig olika uttryck och göra varierande grad av avtryck.

Renässansens mansideal i Köpmannen i Venedig: Bassanio  

På sitt slott Belmont granskar Portia, den vackra, kloka och hjältinnan i Shakespeares komedi Köpmannen i Venedig, några av de långväga resenärer som har anmält sig som spekulanter på hennes hjärta (och förmögenhet ). Hon gör det tillsammans med sin kammarjungfru Nerissa. 

Bland friarna  finns två tyska herrar, av vilka den ene aldrig drar på mun och den andre nästan aldrig är nykter. Där finns också en prins från Neapel, som endast intresserar sig för hästar och en fransk adelsman, som har många intressen och ideligen får nya: han börjar dansa om han hör en trast sjunga och han fäktar med sin skugga. En engelsman hör likaså till sällskapet; han har plockat samman både sina kläder och sina seder efter mönster från utlandet, men han talar inga utländska språk - varken latin, franska eller italienska - och eftersom Portia del inte kan ett ord engelska, skulle hon, enligt egen utsago lika gärna kunna gifta sig med en pantomim som med honom.

Det är som synes en ganska sorglig samling friare Portia fått på halsen. Men det finns också, påpekar Nerissa, en man av annat slag, en man som enligt hennes mening är ende som vore värd att bli Portias make, en venetianare vid namn Bassanio. Det visar sig att också Portia har honom i gott minne och delar Nerissas höga uppskattning av honom; det blir ju också han som till sist vinner hennes hand. Hans förtjänster sammanfattas av Nerissa i två ord: "a soldier and a scholar".

Med samma ord karakteriserar Ofelia den unge Hamlet, vars kärlek hon trott sig äga men vars ädla sinne nu blivit så omtöcknat; han ägde, säger hon:

"The courtier's, soldier's, scholar's eye, tongue, sword."

I Hagbergs svenska översättning blir detta "Hovmannens öga och den lärdes tunga och hjältens svärd!" vilket är att skärpa Ofelias uttryckssätt en nyans. "Scholar" är inte riktigt lika mycket som lärd och "soldier' inte alldeles detsamma som hjälte. 

Tillsammans ger de båda orden ändå en god bild av vad man skulle kunna kalla renässansens manliga ideal - men det är ett ideal med fasta rötter i verklighetens mark. Det hade vuxit fram som en logisk följd av de förändringar inom västerlandets politiska, sociala och kulturella liv som hade ägt rum vid medeltidens slut.

Högmedeltidens ideal möter oss i Gottfrieds stora Tristan och Isolde och i Guillaume de Lorris' lärodikt Romanen om rosen. Det är förvisso inte fråga om något barbariskt ideal. Den som skall befinnas värdig en skön och högättad kvinnas kärlek måste kunna mer än hantera vapen och rida; han måste också kunna läsa och skriva, spela och sjunga. Men om allvarliga studier av det slag som bedrivs i en skola eller vid ett universitet är det aldrig tal. De betraktades som en angelägenhet för munkar, nunnor och klerker, biblioteksälskande kristna. Med dem ville en riddare och adelsman inte ha så mycket att skaffa.

Mot medeltidens slut inträder här en förändring. Den sammanhänger med en förskjutning av tyngdpunkten inom samhällsbyggnaden. Nationalstaternas uppkomst leder till en koncentration inte bara av den politiska makten utan också av förvaltningen. Den har i sin tur ett nära samband med övergången från feodalsamhällets fasta och trygga struktur till en friare men osäkrare samhällsform med en rörligare ekonomi, där Mammon, penningen, spelar en allt viktigare roll på "marknaden". Denna hungriga marknad växte nu takt med upptäcksresorna österut och västerut över Atlanten.

Borgarklassen stiger fram som maktfaktor av växande betydelse. Men samtidigt rekryteras ur den ett adelsstånd av ny typ, nödvändigt för den nya staten, en adel som kan tjäna sin kung inte bara som krigare utan också som ämbetsmän inom förvaltningen. Därtill behövdes kunskaper av annan art än dem man kunde förvärva genom hovtjänst. Vägen till de nya statliga befattningarna gick för borgarsönerna genom skolor och över universitet. 

Och inte bara för borgarsöner - och inte bara till de lägre befattningarna. Vi minns att Hamlet, Danmarks tronföljare, har studerat vid universitetet i Wittenberg och att han hälsar sin vän och förtrogna Horatio som sin "fellow-student".

Om styrkan och vidden av tidens intresse för studier vittnar mängden av de skolor och universitet som nu grundas eller får nya donationer, men på sitt sätt också en liten dikt av den franske 1500-talsskalden Joachim du Bellay, i vilken han berättar att han rest till Italien för att studera filosofi, matematik och medicin, juridik och förstås teologi, det förnämsta ämnet.

Men i själva verket hade teologins hegemoni inom kulturlivet brutits, dess helhetssyn ifrågasatts. I stället hade filosofin och de humanistiska ämnena över huvud ryckt fram i första ledet. Man märker det bl. a. på den iver varmed "akademien" grundades på olika håll, främst i Italien och Frankrike. De var fria sammanslutningar av vittert och lärt folk med ett starkt inslag av förnämiteter - även kungligheter - och vid dem odlades nästan uteslutande filosofiska och litterära intressen.

William Shakespeare

Liksom medeltiden kan sägas krönas av Dantes diktning i allmänhet och hans Gudomliga komedin i synnerhet, når renässansen sin kulmen i William Shakespeares (1564-1616) dramatik. I den engelske poetens produktion, som totalt innefattar 37 pjäser, författade mellan ca 1592 och 1610, sammanfattas och problematiseras många av tidens föreställningar, intellektuella konventioner och kulturella praktiker.

Shakespeare skrev och uppförde  Hamlet, världslitteraturens kanske mest kända verk, som tillsammans med Macbeth, Othello och King Lear, räknas till Shakespeares "great tragedies", dels om Twelfth Night ("Trettondagsafton" i svensk översättning), den tredje och sista av hans så kallade "mature comedies" (de övriga två är Much Ado About Nothing och As You Like It), som samtidigt är hans kanske mest lästa och spelade komedi.

Några grundläggande bakgrundsfakta om de två dramerna (med några inklippta citat på engelska från olika webbsajter):

Twelfth Night:

• Tillkomst och uruppförande: Komedin antas ha tillkommit antingen 1600 eller 1601, och uppfördes troligen första gången 1602.
• Första omnämnandet: Pjäsen omnämns första gången i Londonjuristen John Manninghams dagbok, 2 februari 1602: "At our feast wee had a play called "Twelue Night, or What you Will," much like the Commedy of Errores, or Menechmi in Plautus, but most like and neere to that in Italian called Inganni. A good practice in it to make the Steward beleeve his Lady widdowe was in love with him, by counterfeyting a letter as from his Lady in generall termes, telling him what shee liked best in him, and prescribing his gesture in smiling, his apparaile, &c., and then when he came to practice making him beleeue they tooke him to be mad."
• Inspirationskällor: Shakespeares huvudkälla var av allt att döma den italienska komedin Gl'ingannati ("De lurade", ca 1530). Denna pjäs från Siena hade redan legat till grund för en av prosaberättelserna i Matteo Bandellos Novelle (1554), som Shakespeare kan ha läst antingen i orginal, i Belleforests franska översättning eller i någon av de olika engelska adaptioner som cirkulerade vid denna tid. Bandellos Novelle gav även intrigerna till Shakespeares Romeo and Juliet och Much Ado About Nothing.
• Pjäsens skådeplats är Illyria: "Although all of the characters speak English and there are noteworthy resemblances between Olivia's lifestyle and those of an Elizabethan gentlewoman, Shakespeare elects to specify "Illyria" as the setting of Twelfth Night. Illyria was known to Shakespeare and his contemporaries as an actual region off the coast of the Adriatic Sea in what is today Albania. As such, it was a distant land with which English had very little contact, and therefore a generically exotic setting for a play replete with romance and intrigue, as well as one that offered the preconditions for a shipwreck. But more particularly, Illyria was associated in the Elizabethan mind with piracy. As Antonio, Sebastian's sea captain friend puts it, "these parts often prove rough and inhospitable" and there is an intimation that Antonio himself was a privateer." Moreover, Illyria's reputation in England as a haven for pirates finds reference in both Henry IV: Part 2 and Measure for Measure. The play contains swordplay and subterfuge. Moreover, it presents us with the piratical Uncle Toby, as inebriated opportunist who shows no qualms in trying to pry treasure from Sir Andrew Aguecheek." (Allshakespeare.com)
• Titeln: "The essential spirit of Twelfth Night is captured in its title. It refers to the "Twelfth Night" of Christmas, the Feast of the Epiphany celebrating the gift of the Magi to the infant Jesus. Believed by the Elizabethans to also be the day of Jesus' baptism, the Twelfth Night was an even more important holiday in Shakespeare's time than Christmas itself. In (partial) contrast to our own domesticated Christmas, this was not only a festive season for the Elizabethans, but a time when excess and license were expected to run rampant. It was a time of merry-making, of hard drinking, and of romantic (or lusty) pursuits. The play is unique among Shakespeare's works in having a second or subtitle, What You Will." (Allshakespeare.com)

Hamlet:

• Uruppförande: Shakespeares Hamlet, Prince of Denmark framfördes för första gången omkring 1600.
• Första utgåvan: Tragedin utkom i icke-auktoriserad quartoutgåvor 1603 och 1604, vilka innehåller hänvisningar till en tidigare pjäs.
• Posthum publicering: Folioutgåvan utkom inte förrän efter Shakespeares död. Ordalydelsen i denna skiljer sig på en rad ställen från quartoutgåvornas text, vilket har gett upphov till betydande tolkningssvårigheter.
  
  
• The First Folio and Early Quartos of William Shakespeare
• Internet Shakespeare Editions: A list of texts by version (quarto and folio)

• Dansk källa: Intrigen och personerna i Shakespeares Hamlet är förmodligen hämtade från flera olika källor, men framför allt från bok 3 och 4 av Saxo Grammaticus Gesta Danorum ("Danskarnas historia"), en dansk 1100-talskrönika på latin, samt från del 5 av François de Belleforest fria franska översättning av detta verk, Histoires tragiques (1570). En engelsk översättning av Belleforests bearbetning utkom i London med titeln The Hystorie of Hamblet år 1608. Gustaf Fredén utreder varifrån Shakesperare hämtat intrigens olika element: "I sin ursprungliga form handlar sagan om en dansk prins som spelar vansinning för att föra sin farbror troninkräktaren bakom ljuset och för att själv undgå det öde som drabbat hans far för att vid lägligt tillfälle kunna utkräva hämnd och återta den krona som rätteligen tillhör honom, den laglige tronföljaren. Den franska bearbetaren av sagan, Belleforest, tillfogade ett par viktiga drag: Hamlets tungsinne och hans mors och farbrors brottsliga kärlek till varandra. Men han kombinerade inte dessa två motiv." (Litteraturens världshistoria: Renässansen, s. 419)
  
  

  • Ann Warren: Sources to Hamlet

  
  
• Ur-Hamlet: Av allt att döma föregicks Shakespeares tragedi av en annan, nu förlorad, Hamletpjäs. Detta drama, som kommit att gå under benämningen Ur-Hamlet, tros ha varit författat av den engelske dramatikern Thomas Kyd. Eftersom varken vålnaden eller Ophelias vansinne förekommer hos Saxo eller Belleforest har man antagit att dessa inslag härrör från Kyds version av Hamletsagan.
• Orginalitet: I ingen av de ovan nämnda källorna har personerna begåvats med de karaktärsdrag som de uppvisar i Shakespeares Hamlet. Dessa är med all sannolikhet den engelske dramatikerns egna skapelser.
  

 
 

Marsilio Ficino och Pico della Mirandola

Den mest betydelsefulla av dessa akademier var säkerligen den som spontant växte fram i Florens under Cosimo de Medicis regering vid mitten av 1400-talet och vars mest namnkunniga medlemmar var Marsilio Ficino och Pico della Mirandola. 

Det började med att Ficino av Cosimo fick i uppdrag att översätta Platons dialoger från grekiska till latin. Han fullgjorde uppdraget men översatte dessutom både de  s k orfiska hymnerna och nyplatonikern Plotinos' skrifter. Därmed gav han sin samtid tillgång till ett tankestoff av nästan oöverskådliga värde, men stimulerade samtidigt starkt intresset för grekiskt språk och grekisk kultur överhuvudtaget. 

Denna dubbla inriktning på språket som sådant och på det innehåll som det förmedlar kännetecknar också hans lärjungar och efterföljare, hans yngre landsman och vän Pico della Mirandola såväl som holländaren Erasmus från Rotterdam och spanjoren Juan Luis Vives, de båda främsta företrädarna för 1500-talets humanism. Men den kan spåras ännu hos reformatorerna, hos Zwingli och Jean Calvin såväl som hos Martin Luther, då de med hjälp av de redskap som humanisterna givit dem i handen och med något av deras respekt för det språkliga uttryckets okränkbara egenvärde gav sig i kast med uppgiften att förkunna Bibelns lära på folkspråken. Man ville sätta texten i centrum snarare än kyrkan.

Även hos många av humanisterna finner man ett påfallande starkt religiöst intresse. Liksom några decennier senare Luther genomgick Ficino i sin ungdom en andlig kris som förde honom till en personlig tro. Men denna tro fick hos honom en annan inriktning och ett annat innehåll än hos Luther. Även Ficino studerade med iver ordet, "de heliga skrifterna', för att finna stöd för sin fot, men begreppet "skrifter" hade för honom en långt vidare innebörd än för de protestantiska reformatörerna. Både i grekisk filosofi och dikt och i trodde han sig kunna finna spår av vad han kallade Forntidens Visdom, uruppenbarelsen. 

Marcilio Ficinos strävan var syntes av forntiden, antiken och kristendomen. I överensstämmelse med evangeliet och med kyrkans lära såg han i Gud - med Thomas av Aquinos ord - den högsta godheten, sanningen och skönheten. Detta var för honom den centrala punkten för kristendomen och för uruppenbarelsen. 

Ficinos kärleksbegrepp var en syntes av Bergspredikan och Platons eros, som ligger bakom vårt ord "erotik". Det innebar en förening av Guds utgivande osjälviska kärlek och människans sökande efter intellektuell, känslomässig, moralisk och andlig utveckling.

Ja, Marcilio Ficino gick ännu ett steg. I överensstämmelse med en lära som han ansåg sig ha återfunnit hos Orfeus, enligt hans uppfattning den äldste av forntidens vishetslärare, den som stod närmast uruppenbarelsen, definierade han kärleken som den kraft som förvandlat kaos till kosmos och som alltjämt håller skapelsen vid makt. Vibrerande genom människornas tankar, begär och sinnen såväl som genom havets vågor, trädens savrika stammar och fåglarnas vårliga lekar, för denna ursprungliga och gudomliga kärlek livet vidare i en oavbruten växling av ebb och flod.

Även Dante har i sin Gudomliga Komedi mer än en gång bekänt sin tro på kärleken, den gudomliga och mänskliga, som den kraft som skänker liv och rörelse åt hela skapelsen, åt människornas själar såväl som åt planeterna och deras sfärer. I komedins sista sång berättar han hur han vid slutet av sin vandring genom de tre eviga rikena i ett ögonblick av hänryckning får skåda Gud själv - il primo amore, den första kärleken. Som en punkt av ljus, oändligt fjärran men oändligt klar, ter sig Gud för honom. Kring den punkten kretsar hela kosmos.

Som av en blixt genomkorsas Dantes själ av synen. Så försvinner den; längre förmår han inte uthärda den. Men det hemlighetsfulla skådandet har förvandlat hans väsen: den kärlek som "rör solen och de andra stjärnorna" driver också hans längtan och hans vilja. Detta är den medeltida kristendomens stora kristna vision om den kosmiska kärleken,  som Ficino nu delvis övertar.
 

  Baldassare Castiglione

En av Ficinos främsta lärjungar - om också inte i bokstavlig mening - var den italienske humanisten Baldassare Castiglione. Hans bok om den ideale "hovmannen" eller den höviska idealmänniskan, "Il libro del cortegiano" (1528), var en av de viktigaste av de kanaler genom vilka Ficinos idéer spreds till andra delar av västerlandet. I original eller översättning lästes den över snart sagt hela Europa.

Castiglione har byggt sin bok efter de platonska dialogernas mönster, och dess ämne härstammar från den mest kända av dem, den som Ficino hade ägnat sin mest berömda och mest betydelsefulla kommentar: "Gästabudet". 

Vid hovet i Urbino samtalar en natt några damer och herrar om kärlekens väsen. Samtalet når sin höjdpunkt och sitt slut i en prosahymn till guden Amore, improviserad av skalden Bembo i ett tillstånd av hänryckning. Medan han ännu talar börjar gryningsljuset sila in genom fönsterluckorna; då de slås upp höjer sig redan den rosenskimrande morgonen över kullarna i öster. 

Stjärnorna har slocknat, endast Venus, som är både morgon- och aftonstjärna, vakar ännu vid gränsen mellan mörker och ljus. Från henne utgår en mild fläkt som väcker jorden till nytt liv: luften får ny friskhet, fåglarna börjar sjunga i skogarna kring slottet.

Då Castiglione låter skalden höja sig till himmelska rymder i sin hyllning till kärleken och från dem hämta själva sinnebilden för dess makt, är det för honom liksom för Dante fråga om något mer än bildspråk: symbolen har religiös realitet. Men han låter inte som Dante ljuset strömma ut från en punkt bortom kosmos, bortom den skapade världen; morgonstjärnan, Afrodites stjärna, som förenar natt och dag, hör hemma bland planetsfärerna i jordens närmaste grannskap. Den säges vara "himlens ljuva härskarinna", men det är från jorden diktaren ser den, i en krets av förtrogna vänner och i ett tornrum med utsikt över välkända skogar och berg.

Det finns något av skapelsemorgonens friskhet över Castigliones skildring av stjärnan vars namn är kärlek, något av paradis, men det är ett paradis av jordiskt morgonljus och jordisk fågelsång.
 

Torquato Tasso: "Det befriade Jerusalem"

Morgonstjärnan, havets stjärna, är ju en av de bilder som man oftast möter i medeltidens hymndiktning. Det är helt naturligt: Stella matutina, Maris stella, var namn som mycket tidigt överflyttades på den heliga jungfrun, Guds moder. Men då Torquato Tasso, motreformationens store diktare, i sin korstågsdikt "Det befriade Jerusalem" tillgriper bilden, sker det för att levandegöra jordisk skönhet och jordisk kärlekslockelse. 

På sin vandring uppför den branta sluttningen på Armidas ö, mot slottet där Rinaldo hålls fången, i kärlekens bojor, frestas de båda kristna kämparna Carlo och Ubaldo av två badande nymfer, sköna och erotiskt lockande. Den ena av dem höjer sig, enligt Tassos ord, ur vattnet så som morgonstjärnan stiger ur vågen, den nakna kroppen drypande av dagg, eller så som kärlekens gudinna föddes ur havets fruktbara skum.

Det är en frestelse som Tasso berättar om, en frestelse som de båda riddarna skall motstå och också motstår, men hans skildring har en intensitet och en strålglans som för tankarna till Botticellis målning av Venus födelse och som vittnar om den nästan oemotståndliga lockelse som jordisk erotisk skönhet utövade på hans eget hjärta - ett av renässansens huvudmotiv. 
 

  Ariosto: "Den rasande Roland "

Ingenstans är illusionslösheten djupare och gycklet med föråldrade medeltida ideal muntrare och överdådigare än i Ariostos stora versberättelse Den rasande Roland. Man märker det lättast om man lägger den vid sidan av den ursprungliga och "äkta" Rolandssången från 1100-talets Frankrike.

1100-talets korsriddare svingar i striden ett svärd som han fått av kejsar Karl, vilken i sin tur har fått det av en ängel utsänd av Gud själv; förgäves söker han i sin döds- stund bryta det mot klippan. Ariostos Roland har till skydd mot de otrogna förlänats osårbarhet; den sätter honom i stånd att anställa fruktansvärda blodbad på morer, fredliga bönder och fäkreatur utan åtskillnad. 

I den gamla dikten har Roland en vän vid namn Olivier, som i drabbningens hetta bryter sin lans utan att märka det och fortsätter att kasta fiender ur sadeln med stumpen; Ariostos Roland spetsar sex morer på sin lans och märker först då han skall trä på den sjunde att lansen inte räcker till och för övrigt har blivit ohanterligt tung; då kastar han den och drar svärdet.

I motsats till Ariosto tog Tasso i sin bok "Det befriade Jerusalem" med djupt allvar på uppgiften att skildra striderna mellan korstågsriddare och saracener. Ändå möter man också hos honom en helt annan, långt mänskligare syn på fienden än i den gamla hjältedikten. Soliman, härskare över Jerusalem, är förvisso en grym och blodtörstig hedning, men han är också en övermåttan tapper kämpe som utan att vika en tum tar emot de skarpaste hugg och som utan att klaga möter döden på slagfältet: varje hans handling, varje hans åtbörd präglas i den stunden av stolt värdighet. 

Lyckan, Fortuna, sviker honom och beger sig till de frankiska riddarnas läger, men han är en hjälte, han såväl som de. Och liksom han måste de en gång dö och bli mull - så som forntidens städer har sjunkit samman till ruiner och grus. Alla, skriver Tasso, kristna såväl som hedningar, lyder under samma öde. Alla är de underkastade förgängelsens obönhörliga bud - därför att de är människor, i svaghet som i styrka.
 

  Leonardo da Vinci

Som en "man utan lärdom", un omo senza lettere, beteck- nade Leonardo da Vinci (1452-1519) sig själv. Det 
stämmer nu inte: olärd var han inte men däremot i stor utsträckning självlärd. Han föddes i den lilla byn Vinci strax utanför Florens som utomäktenskaplig son till en stadsnotarie, och med hans skolgång tycks det ha varit rätt klent beställt - i varje fall om man mäter med samtidens mått: hans latinkunskaper inskränkte sig till själva elementa. I sjuttonårsåldern fick han flytta in till staden för att utbilda sig till konstnär i den berömde Andrea del Verrocchios verkstad. Där gjorde han snabba framsteg; då han var tjugo år upptogs han som mästare i målargillet.

Men Florens var ju inte bara konstnärernas stad utan också humanisternas och filosofernas. I den florentinska akademin möttes representanter för skilda intressen och sysslor; den hade en demokratisk anda. Men där var också andan från Ficinos och Pico della Mirandolas tid alltjämt levande. Den nådde även Leonardo och gav färg och hållning åt hans livssyn. Samtidigt vande han sig att lita mer till samtal och egna iakttagelser än till lärda folianter som kunskapskälla, mer till den egna intuitionen och ingivelsen än till rådkloka vägvisare. Det gav också hans stil dess egenart; den har ett tonfall av talad prosa, är konkret och direkt. 

"Pensieri" (Tankar) är den karakteristiskt osmyckade titel han gav en av sina böcker. Hans tanke var oavlåtligt verksam liksom hans öga och hans hand; han lät penna och ritstift samarbeta då han fäste sina iakttagelser på papperet och till dem knöt sina reflexioner. Detta var en vana, men bakom den låg en filosofi. Den har Leonardo formulerat i skriften "Della pittura" (Om målarkonsten). Bild och ord skall gå samman, men kärnan skall bestå av bilden, konstverket. 

All sin kunskap och tanke och all sin livserfarenhet skall konstnären förstå att gjuta in i sitt verk: då sker skapelsen på nytt. Så blir han själv en gud som härskar över en värld. Med sina händer formar han ett kosmos, i hans blick föds världsharmonin, skönheten.

Men konstnären är också en vates, en siare, av samma slag som diktaren-filosofen hos Ficino. Naturen öppnar sig för hans öga, han ser det hemlighetsfulla sambandet mellan dess skilda delar, dess gudomliga väsen, och upplever den unio mystica som gör jord och himmel till ett.
 

  Niccolo Machiavelli

I en av de utflykter från sagans värld till verklighetens, som Ariosto alltsomoftast tillåter sig i "Orlando furioso", företar han en snabbinventering av den samtida italienska litteraturen. Det är föga mer än en katalog, men namnen åtföljs av omdömen och de uppräknade författarna torde ha satt värde på uppmärksamheten. I varje fall grämde det Niccolo Machiavelli (1469-1527) att inte ha blivit omnämnd; i ett brev till en vän bekände han öppet sin besvikelse.

Att Ariosto inte nämnde Machiavelli kan naturligtvis ha berott på glömska. Men det är knappast troligt att han värderade Machiavellis författarskap särskilt högt. Det är alltför olikt hans eget. Machiavelli äger ingenting av hans lätta behag och flödande fantasi. Inte heller har han något av Castigliones idealism och högstämt lyriska stil. Han är alltigenom en prosans man, även då han någon gång skriver vers, en realist i både livsstil och skrivsätt. 

Visserligen var även han på sitt sätt en drömmare, men hans drömmar gällde verkligheten själv och innehar aldrig något försök att fly bort från den. Verkligheten, dvs. människonaturen, betraktade han som något en gång för alla givet, något som inte kan förvandlas. Däremot kan den förändras, omgestaltas, genom att händelsernas ström ges en annan riktning. Det var vad han drömde om att kunna göra, genom direkt ingripande med politiska medel eller, då den vägen stängdes för honom, genom sitt författarskap.

Niccolo föddes i Florens 1469 under Lorenzo II Magnificos regeringstid, då det rådde fred och välstånd tack vare den florentinska jämviktspolitiken, som gick ut på att ingen italiensk stat fick bli stark nog att ta makten över de andra. Men Lorenzo dog år 1492, och två år senare störtade hela systemet samman, då påven kallade på fransk hjälp mot sina fiender. 

Ordningen övergick i kaos. Härskaror av legoknektar, först franska, så också tyska och schweiziska, strövade genom landet, härjande och brännande. Medicéerna tvingades lämna Florens. Makten övertogs av munken och väckelsepredikanten Girolamo Savonarola, som förklarade att Kristus hädanefter skulle vara Florens' konung. 

I tre år styrde Savonarola staden som en gudsstat. Men påven lyste honom i bann - korruptionen och sedefördärvet bland det högre prästerskapet hörde till det han häftigast angrep i sina predikningar - folket i Florens tröttnade på hans stränga regemente och senaten, som förut halvhjärtat stött honom, vände sig nu helhjärtat emot honom. Han fängslades och sorterades och blev i maj 1498 offentligen avrättad - först hängd, sedan bränd - på torget, Piazza Signoria, framför stadens regeringsbyggnad.

Då detta hände var Machiavelli ännu en ung man. Hur han tog ställning - om han alls gjorde det - vet vi inte. Åtskilliga år senare förklarade han i en av sina böcker att han inte ville försöka avgöra huruvida Savonarola 
verkligen, såsom han påstod, hade talat med Gud, alldenstund man inte bör yttra sig om en sådan man annat än med vördnad. Det förefaller alltså inte som om han var beredd att sätta tilltro till Savonarolas ord i det stycket. Men det framgår också av sammanhanget att han inte lade någon vikt vid frågan. Det avgörande för honom var att Savonarola hade lyckats övertyga folket om att han talade sanning.

Det som betydde något för Machiavelli var inte ordens större eller mindre sanningshalt utan deras verkan. Savonarolas religiösa förkunnelse framstod för honom som ett politiskt medel, effektivt och därför viktigt men i princip varken bättre eller sämre än andra. Själv trädde han omedelbart efter Savonarolas fall i tjänst, hos de nya makthavarna, senaten, och blev chef för kansliet för utrikes ärenden och krig. Han fick åtskilliga hedrande uppdrag och sändes som republikens ombud till sådana höga herrar som påven, kejsaren och konungen av Frankrike, men fick aldrig något egentligt inflytande på statens affärer, kunde aldrig på egen hand fatta några avgörande beslut, endast verkställa vad andra bestämt. 

Vad Niccolo vann var en rik fond av kunskap om världen och människorna och en djup inblick i maktspelet mellan furstar och väldige. Det skärpte hans verklighetssinne och berövade honom alla illusioner - om han nu någonsin hade haft några. Kanske hade han faktiskt haft det; därpå tyder den förbittring varmed han angrep sådant i samtiden som han fann vrångt.

År 1512 förändrades det politiska läget i Italien på nytt. Medicéema återvände i triumf till Florens. Machiavelli miste sitt ämbete och förvisades från staden men förbjöds att lämna florentinskt område. Resten av sitt liv tillbragte han på en lantgård. 

Endast då och då kunde han besöka sina vänner inne i staden. Han uppgav dock aldrig hoppet att än en gång anförtros ett ämbete och därmed få möjlighet att omsätta sina idéer i praktiken. Alla hans viktigaste arbeten tillkom under dessa år av fåfängt hopp. De flesta av dem kan ses som led i ett handlingsprogram. År 1527 dog han på sin lantgård, kort efter det att hans fädernesland hade drabbats av en förödande katastrof: det fälttåg som slutade med att kejsarens legosoldater stormade, plundrade och brände den eviga staden.

Under ett av förvisningens första år gav Machiavelli i ett brev till en vän en av allt att döma verklighetstrogen bild av sitt liv, sådant det tedde sig dag efter dag... Om hösten går han varje morgon före gryningen ut i skogen med limstickor och burar för att fånga trastar. Förmiddagama tillbringar han också i skogen, där han övervakar trädfällning och vedhuggning. Ibland går han till en källa eller till sitt fågelhus, alltid med en bok under armen. Det kan vara Dante, Petrarca eller Tibullus; han läser om kärleken och tänker på sin egen kärlekshistoria. Därpå beger han sig till värdshuset. På vägen stannar han då och då och pratar med dem han möter, frågar ut dem och lär sig åtskilligt av dem, samtidigt som han lägger märke till deras sätt att uppträda. Så går han hem och äter en enkel middag. Efter den återvänder han till värdshuset, där han spelar med värden, en slaktare, en mjölnare och två tegelbrännare. Någon aktning för sällskapet har han inte, han betecknar dem alla som löss och säger att umgänget med dem kommer hans hjärna att mögla - men så är det på landet, något annat val har man inte.

Så kommer emellertid kvällen, Machiavelli återvänder hem, går in i sin studerkammare, lägger av sig den smutsiga dräkt han burit under dagen och inträder, tillbörligt klädd, i de antika hjältarnas krets genom läsningen av klassikerna. Vid deras hov blir han vänligt mottagen, de förklarar för honom orsakerna till sina handlingar, och i samtal med dem glömmer han under fyra timmars tid sin leda och sina bekymmer; han fruktar inte längre vare sig fattigdomen eller döden; han blir som en av dem han talar med.

Vad detta självporträtt i helfigur visar oss är en man med ett människointresse som inte väjer för det triviala, oavlåtligt iakttagande och registrerande verkligheten men samtidigt snar till förakt för dem som finner hela sin förnöjelse i den, medan han själv söker sig ett litterärt umgänge bland antikens hjältar och höga andar , kort sagt: en verklighetsmänniska, som också är en glödande läsare, antikbeundrare och humanist.

I brevet till vännen berättar Machiavelli vidare att han har utnyttjat de lärdomar han inhämtat under sina nattliga samtal med antikens stora män och sammanställt dem till en bok som han gett namnet "De principatibus" (Om furstendömen). Boken kom i tryck först två årtionden senare, efter författarens död, och hette då "Il principe" (1532; Fursten). Det är främst på den som Machiavellis enorma berömmelse vilar.
 

  Benvenuto Cellini

Beundran för konsten och konstnären är ett av renässansens mest karakteristiska och betydelsefulla drag. Hos ingen framträder det i högre relief än hos Benvenuto Cellini (1500-71). För honom var Michelangelo inte bara "divino" utan "divinissimo". Konsten framstod för honom själv som den enda verkliga motiveringen för hans liv, för den var han beredd att offra allt. Men i gengäld krävde han rätt att betraktas och behandlas som en undantagsmänniska, höjd över alla lagar som gäller för vanliga medborgare. Konsten var hans religion, den enda han kände; från den hämtade han sin moralkodex.

Cellinis viktigaste insats i litteraturens historia är hans "Vita" (1558-66, tryckt 1728; Levnadsbeskrivning). Hämningslöst uppriktigt och med naiv skrytsamhet berättar han historien om sig själv. Han var född i Florens och utbildade sig till guldsmed, men måste redan som pojke fly till Siena till följd av ett gräl. Sedan fann han sällan någon varaktig stad. Som guldsmed och skulptör vann han visserligen överallt uppskattning och beundran, men hans obehärskade lynne och lust att dra blankt försatte honom åter och åter i situationer som gjorde en snabb flykt tvingande nödvändig.

Cellinis självupptagenhet är grandios och stöter ibland intill det narraktiga. Men det händer också att han höjer sig över sig själv, glömmer sitt eget öde för något som är större och viktigare - konsten. Det finns hos honom något av samma obändiga lidelse för skönheten, något av samma skaparkraft och skaparvilja som hos Michelangelo.  Tydligast märker man det i hans skildring av Perseus-statyns födelse. Det är en redogörelse för en teknisk process men samtidigt ett drama. Steg för steg får vi följa förberedelserna. Det gäller att skaffa ved och metall i tillräckliga mängder, att modellera gjutformen och bygga en hållfast ugn. 

Allt detta kostar pengar och går inte utan bekymmer och motigheter. När så den dag kommer då gjutningen kan äga rum, blir Cellini hastigt sjuk. Han tvingas överlämna ansvaret till sina medhjälpare, går till sängs i hög feber och känner sig döende. Men så får han bud att elden i ugnen har slocknat och att arbetet har avbrutits. "Konsten har blivit förrådd!" ropar han, rafsar till sig några plagg och rusar ut i verkstaden. Där delar han frikostigt ut slag och sparkar men får också fart på elden. Nu inställer sig oron för att metallen inte skall räcka till. Då låter han hämta hela sin servis och kastar ner fat och tallrikar i den halvsmälta massan. Metallen börjar åter rinna ner i formen, och till sist är verket fullbordat. Cellini faller på knä och tackar Gud. Sedan äter han med god aptit och går till sängs igen, lätt om hjärtat och fullständigt frisk.

Med samma noggrannhet i detaljerna och samma sinne för den dramatiska effekten berättar Cellini exempelvis om det misslyckade försöket att fly ur fängelset i Castel Sant' Angelo, om den lyckade hämnden på den man som dräpt hans bror och om andra blodiga uppgörelser med 
avundsmän och rivaler. Han är alltid lika säker på att ha rätt - om han någon gång fängslas för ett dråp klagar han högljutt och bittert över polisens brutala övergrepp mot honom - och han är alltid lika självupptagen. Men han har också alltid samma kärlek till konsten och skönheten, samma berättarglädje.
 
 

Humanismen som tro och handling

Vid 1500-talets ingång var allt hopp ute om en seger över turkarna och om Greklands återerövring. Men med en lätt travestering av ett Tegnérord kan man säga, att västerlandet hade förstått att inom sina egna gränser erövra Hellas åter. 

De äldsta humanisterna, t ex Lorenzo Valla eller Petrarca, hade i stort sett nöjt sig med att föra vidare arvet från Rom. Ingen av dem, inte ens Enea Silvio, hade lärt sig grekiska. Men året efter det då han gjorde sitt fåfänga försök att omvända sultanen per brev och rädda den bysantinska kulturen började Marsilio Ficino det storstilade översättningsarbete varigenom den grekiska litteraturen gjordes tillgänglig för västerländska läsare. 

Filosofer och diktare inledde, men snart följde utgåvor och översättningar också av naturvetenskapliga verk, av författare som Ptolemaios, Arkimedes och Galenos.
Allt detta innebar givetvis en betydelsefull utvidgning av kunskapens gränser. Men det medförde också en förändring av humanistemas framställningssätt och en förskjutning av deras perspektiv på världen och människorna. Något jordskred är det inte fråga om, men betydelselös är förskjutningen inte heller.

Det intensiva studiet av Platons dialoger ledde till att den tidigare omhuldade utredande framställningen i Ciceros stil miste sin popularitet till förmån för det skenbart fria samtalet i sokratisk anda. Detta medförde att de diskuterade problemen fördes närmare läsaren själv; han ställdes inför det omedelbara kravet att ta ställning till motstridiga alernativ, att välja mellan sant och osant, mellan rätt och orätt.

Men detta att större krav ställdes på läsaren vittnade också om större tilltro, i första hand till den läsande personens förnuft. Ty ytterst var det ju ingenting annat än hans förnuft som kunde fälla utslaget och som en författare eller lärare hade att vädja till. Det utgjorde i själva verket den enda grund på en uppfostrare eller moralist kunde bygga; humanisterna var -  lyckligt nog för dem själva - bergfast övertygade om den grundens hållfasthet.
 

Uppfostran, kvinnorna och språkintresset

Ett exempel på denna deras övertygelse kan man finna hos den florentinske författaren Giovanni Della Casa (1502-56). Det är, förklarar han i sin bok Galateo (1558), endast förnuftet som förmår förvandla oss från djur till människor, ty det är den enda makt som kan sätta en gräns för våra djuriska begär. 

Men därför är det inte heller sant då det sägs att det inte finns någonting som kan lägga betsel på naturen och tygla den. Två hjälpmedel har vi att tillgå: sedvanan och förnuftet. De är båda av samma värde, men det är av största vikt att sedvanan grundläggs redan i tidiga barnaår, medan själen ännu är "ren". Då är det lättare att ge den en sådan färg som fostraren önskar - och dessutom brukar en sedvana som inpräglats vid späd ålder te sig angenäm ännu för den vuxne.

Även tidigare humanistgenerationer hade ju energiskt framhållit uppfostrans betydelse och det mänskliga förnuftets förmåga att ta ställning till verkligheten och lösa dess problem, men de hade samtidigt betonat att Gud är förnuftets skapare och ursprung och att själens återförening med honom måste vara det yttersta målet för förnuftets verksamhet. Man har därför med rätta kallat deras åskådning en kristen humanism. 

Den uppfostringslära som nu börjar förkunnas av de italienska humanisterna är visserligen inte irreligiös, men den är inte heller kristen. Den är utpräglat idealistisk: i bakgrunden finns ständigt närvarande Platons lära om de eviga urbilderna. Men den räknar på ett annat sätt än den äldre humanismen med den mänskliga naturen - med den ensam och inte med den gudomliga nåden. Siktet är inte längre inställt på det eviga i tillvaron utan på denna värld som är förgänglig.

Om vidden och styrkan av humanisternas pedagogiska intresse vittnar den breda ström av läroböcker i skilda ämnen - från latinsk grammatik på nybörjarstadiet till juridik, medicin och filosofi - som de med den nyuppfunna tryckpressens hjälp sände ut över världen. 

Karakteristiskt är att de också tog upp frågan om kvinnans intellektuella utbildning. Från England vet vi exempelvis, att Thomas More sörjde för att hans döttrar fick en undervisning av samma kvalitet som sönerna, men det förefaller som om de "lärda"
hade varit mer talrika i Italien än på andra platser. 

I Mantua gjorde Isabella d'Este sitt hov till en kulturell samlingspunkt för hela Italien; vid hovet i Urbino deltog kvinnnorna att döma av Castigliones skildring i 
"Il cortegiano", med männen i samtalen om höga ting. På ett lägree plan rör sig en författare som Bandello men han är kanske i gengäld mer representativ för den allmänna "bildade" opinionen. I en av de kommentarer, varmed han inleder och knyter samman sina noveller, tar han upp temat om kvinnans intellektuella utrustning och rätt till utbildning. Han svävar inte på målet. Han går ända därhän att han framkastar tanken på att kvinnorna skulle kunna få utbildning inte bara i bokliga ting utan också i vapnens bruk. Även där skulle de utan tvivel visa sig lika framstående som männen - och så skulle de ta hämnd och förvisa männen till samma tjänarställning som de själva så länge hade tvingats nöja sig med.

Över huvud är det felaktigt att föreställa sig humanisterna som en samling världsfrämmande lärda herrar, uteslutande inriktade på textkritik och texteditioner. Båda dessa var naturligtvis av grundläggande betydelse för dem och med hjälp av den berömda boktryckaren Manuzio - eller Aldus Manutius - i Venedig presenterades en rad fina och mönstergilla utgåvor av klassisk litteratur,främst av den grekiska. Förnamnet Aldus går idag igen i en rad datorprogram för grafisk och skriftlig produktion, t ex Aldus Pagemaker.

Men humanisterna ville också vara folkuppfostrare och många av dem hade ett levande intresse den litteratur som skrevs   på folkets eget språk -  och själva språket. I ett öppet brev Pio Manuzio, uttrycker Bandello den förhoppninghen att han själv såväl som vännen skall få. uppleva den dagen då en akademi skapas som kan sörja för att studiet av romerska litteraturen hålls vid makt i Italien. Men, frågar han sedan, vad skall ske med folkets eget lingua volgare? Det hade blivit så djupt begravet och de verk som diktats på det hade givits ut i ett så bristfälligt skick att Dante, Petrarca och Boccaccio, om de hade stigit upp ur sina gravar, inte skulle ha känt igen sina skrifter!

Men Aldus Manuzio har nu återgivet deras språk dess ursprungliga renhet. Också på den fronten hoppas Bandello på fortsatt vakthållning av den tillämnade akademin. Då, säger han, skall både det latinska, det grekiska och det italienska språket återfå sin rena glans.
 

Historieintresset

Ett annat viktigt drag i bilden av humanismen är dess intresse för historien. Vi möter det redan hos Petrarea, och det tycks stadigt ha vuxit sig starkare. Högst skattad var Plutarkos. 

Historien var för dem först främst en läromästare i religion och etik och - naturligtvis - politik, alltså  i konsten att ordna sin egen tillvaro på ett gott och och fruktbart sätt och att styra en stat. Liksom inom Islam ville man förena till en enhet statskonst och religiös tro och etik.

Humanismens ljusa tro att människan äger hemortsrätt i värld och att hon i kraft av sitt eget förnuft och eget rättsmedvetande kan förvandla idealen till verklighet redan här på jorden, i form av det fredsrike som Nya Testamentet, olika kulturers siare och skalder förutsagt, stod väl inte helt oemotsagd. Den katolske prästen Savonarola visade på den djupt liggande själviskheten och egennyttan som doldes i denna optimistiska humanism.

Romaren Lucretius stora tankedikt "Om tingens väsen" återupptäcktes vid denna tid, den väckte också eftertanke kanske på sina håll oro med sin strängt materialistiska och sin naturalistiska livsåskådning som inte medgav några högre värden för bildning och personlighet.. Men någon avgörande förändring av tänkesättet medförde den inte, lika litet som Savonarolas förkunnelse.

Mot slutet av 1500-talet börjar Tommaso Campanella sin för honom själv ödesdigra kamp mot humanismens idealism. Hans världsbild är atomistisk och naturalistisk, sinnesintrycken har övertagit de platonska urformernas roll som källa till våra föreställningar och vår kunskap. För honom gäller Lucretius, "den vetenskapliga sanningens diktare", som en långt större skald än Homeros. 

Campanella anser att de gammaltestamentliga profeterna och psalmerna  står mycket högre i värde än någon grek eller romare. För honom framstår människan som en varelse utan  motstycke i naturen, som ett gudalikt väsen av ojämförligt värde, en Guds avbild. 

Människan ensam förmår nämligen i kosmos söka den gudomliga principen, evigheten, oändligheten. Hon förmår detta därför att inom henne själv finns något oändligt; av allt har hon ensam del i oändligheten. Och detta gör människan till "alltets konung, sammanfattning, harmoni och mål".

Detta är ju ingenting annat än vad Ficino sagt halvtannat århundrade tidigare sagt: människan är det materiella kosmos mittpunkt och skapelsens anlete; i henne möts och sammanfattas allt liv. Ficino och Campanella uppfattade denna insikt som en intellektuell övertygelse, grundad på vetenskaplig logik. Men samtidigt var de medvetna om att den kristna tron utgjorde humanismens livsnerv.

Renässansen var en motsägelsefull tid. Mest uppenbara var motsägelserna när man diskuterade religion. När allt kommer omkring var humanisterna med väldigt få undantag kristna, inte hedniska gudadyrkare. Petrarca, Alberti, Valla och Ficino var alla präster. Alberti och Valla var båda i påvens tjänst, medan humanisten Aeneas Sylvius Piccolomini blev påven Pius II. Petrarca, Valla och Ficino skrev alla om teologi, medan Alberti ritade kyrkor och författade en helgonbiografi.

Individuella skapelser från perioden kom ibland väldigt nära de antika förebilderna, men deras sociala och kulturella omgivning var helt annorlunda. Många av renässansens arbeten är vad vi brukar kalla »hybrider», klassiska på vissa sätt men kristna på andra. 

En episk dikt kunde vara skriven på klassikt latin med Vergilius' "Sagan om Aeneas" eller "Aeneaden" som förebild, men ändå handla om Kristi födelse (såsom är fallet i ett arbete av Jacopo, Sannazzaro) eller om Kristi liv. En humanistisk teolog som skrev på latin kunde beteckna kyrkor som »tempel», kalla Bibeln för »oraklerna» och helvetet för »Hades», eller, som Ficino, ge en avhandling titeln Theologiaplatonica. 

En renässansgrav kan efterlikna en klassisk sarkofag, komplett med den bevingade segergudinnan Victoria och samtidigt uppvisa bilder av Kristus och jungfru Maria. 

Denna kombination av klassiskt och kristet är svårtolkad. Efter ett halvt årtusende är det inte lätt att avgöra om Ficino klädde Platon i teologins dräkt eller om han klädde teologin i platonismens dräkt. 1800-talshistoriker som Burckhardt hade en tendens att framställa humanisterna som i grund och botten »hedningar», vilkas kristendom endast var en läpparnas bekännelse. Idag verkar historikerna hävda att läpparnas bekännelse snarare gällde hedendomen. 

Användandet av klassiska fraser såsom »orakel» i kristna sammanhang kanske inte var något annat än ett försök att skriva »rent» latin - eller kanske var det rentav bara en lek av lärde män, såsom när målaren Andrea Mantegna och hans vänner gav sig själva romerska titlar som »konsul» när de gjorde en utflykt till Gardasjön en dag 1464 för att leta efter antika fornlämningar.

Att vissa former av »hedendom» närmast var ett slags ytlig fernissa är inte att förneka att det fanns ett visst mått av spänning mellan klassiska värden och kristna, inte heller att hävda att de samtida inte såg detta, eller att det inte störde dem. 

Liknande problem hade funnits i den tidiga kristendomen. Kyrkofäderna, t.ex. Augustinus och Hieronymus, tillhörde två kulturer samtidigt, den traditionella klassiska kulturen och den nya kristna, och de försökte att med större eller mindre svårigheter få dessa kulturer att gå ihop - att förena Aten och Jerusalem. För Hieronymus blev denna inneboende konflikt så akut att den fick ett dramatiserat uttryck - han drömde att han blev förd inför Kristi domstol och blev dömd för att han var »en ciceronian, inte en kristen».

Kyrkofäderna löste denna konflikt genom en kompromiss som Augustinus måleriskt uttryckte i sin berömda liknelse med »det egyptiska krigsbytet». I Gamla testamentet står det att israelerna medförde egyptiska skatter när de vandrade ut ur Egypten. På samma sätt kan de kristna tillägna sig och för egna syften använda sig av allt som kan vara av värde hos de hedniska klassikerna. Hur som helst så hade vissa tidiga kristna trott att antikens greker hade lärt sig de sanna trossatserna (den s.k. antika teologin) av judarna. 

»Vad är Platon», skrev Eusebios på 300-talet, »Om inte Moses som talar attisk grekiska?»

Denna kompromiss tilltalade humanisterna, som naturligtvis hade det motsatta problemet: att förena den traditionella kristna kulturen med de återupptäckta klassikerna.

Många av dem var intresserade av kyrkofäderna, och somliga var såsom Ficino intresserade av den antika teologin. Några lärdomsmän, såsom 1400-talets grekiske flykting Gemistos Plethon, kanske övergav kristendomen för att i stället tillbedja de hedniska gudarna, men de flesta ville bli antika romare utan att för den skull upphöra att vara moderna kristna. 

Deras längtan efter att finna en sådan samstämmighet ledde dem till att göra tolkningar av antiken som nu framstår som ganska långsökta, t ex att behandla Homeros' Odysséen och Vergilius' Sagan om Aeneas som allegorier om själens utveckling under livets gång. Men alla tidsåldrar är benägna att se det förgångna genom sina egna föreställningar, och vi skall inte tro att vår egen tid 
därvidlag utgör någon undantag.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Källa: Litteraturens värkldshistoria, Gustav Fredén