Retoriken anses ha fötts På 400-talet före Kristus i Syrakusa på Sicilien. En tyrann, som hade lagt beslag på och fördelat en rad jordegendomar hade störtats. De jordägare som hade drabbats inledde en rad processer för att återvinna vad de hade förlorat. 

I rättegångarna var konsten att föra talan vid domstol av avgörande betydelse, och man tog gärna hjälp av personer som var skickliga i rättslig argumentation. Två sådana experter var Corax och Tisias som var de första som sammanställda regler för och undervisade i konsten att tala.

Den för retorikens utveckling viktigaste platsen är dock inte Syracusa, utan Aten. Det var inte konstigt, för i den atenska demokratin hade det talade ordet en särskild och avgörande betydelse. Retorikerna var ofta Sofister, en grupp personer som skröt med att de kunde argumentera framgångsrikt för vilken ståndpunkt som helst. Denna konst var mycket nyttig att kunna i Aten.

I Aten och i andra demokratiska statsstater innebar demokratin inte vad den innebär för oss idag. Modern konstitutionell demokrati liknar mer det som filosofen Aristoteles kalla "politia", med vilket han menade en blandad form av styrelse av staten där demokratin inrymmer en syn på människan som gudomlig genom sitt förnuft. Politia innebär att olika intressegrupper i samhället delar på makten genom vissa principer om värdighet, balans mellan maktgrupper och insikten om en naturlig lag för rättvisa.

Majoritetsregeln finns i denna politia men majoriteten antas styra genom förnuft och inte genom nyckfulla eller extrema ideologier. Det finns i politia en gräns för vad man kan göra i majoritetens namn.

Den antika demokratin var något annat. Vilken grupp som helst med majoritet kunde genomföra sin politik. Tusentals personer kunde komma till stormötena och rösta, hundratals kunde sitta i en jury. Den som kunde få massan på sin sida hade makten i sin hand. Konsten att göra detta ville sofisterna lära ut.

Bakgrunden till sofisternas form av retorik, i klar kontrast till Platons filosofi och senare till kristendomens krav på skydd av svaga minoriteter, var en alldeles särskild syn på verkligheten. Det var en paradoxal syn som i grunden förnekade en fast verklighet. "Människan är alltings mått" menade man men samtidigt påstod man att människan inte har en bestämd natur. Människan fixerar allt med sitt språk men språket förändrar sig hela tiden och har aldrig en bestämd mening. Språk och uttryck är inte instrument för att finna den övertygande sanningen utan för att ändra på sanningen och förändra våra övertygelser. Den som kontrollerar språket kontrollerar i stort sett hela samhällslivet.

I vår egen moderna tid går ungefär samma filosofi under nya namn som "postmodernism", "antifundamentalism" och "epistemologisk relativism".

Det var i de öppna debatterna i den atenska folkförsamlingen som opinion kunde bildas, och den som var en skicklig talare kunde skaffa sig, inte bara inflytande, utan också ryktbarhet. 

Ett annat skäl till att talekonsten kom att bli så uppmärksammad i Aten hänger samman med rättegångsproceduren. Advokater förekom nämligen inte, utan de tvistande parterna förde sin talan själva. Det ansågs nämligen inte passande att anlita ombud i sådana angelägenheter. Nu var inte alla som råkade hamna inför rätta skickliga talare och kunniga i juridiska spörsmål. Dessa personer tog då hjälp av skickliga talskrivare. För talskrivaren fick man lägga fram sin sak, och denne författade sedan ett effektivt rättegångstal. 

Dessa talskrivare kallades logografer. En sådan logograf var Lysias (t ca 38o f.Kr.). Lysias var känd för att skriva på ett sådant sätt att de personer han skrev tal för kände att det var som,om de själva hade skrivit sina tal. Flera av Lysias tal finns bevarade till vår tid. En av berättelserna om Lysias handlar om mannen som, sedan han fått sitt tal, uppsökte Lysias igen och menade att talet inte var bra. Talet hade visserligen tett sig utomordentligt första gången han hade övat på det, men ju mer han läste det, desto mer lyste talets brister och han ville därför ha ett nytt, bättre tal. Lysias skrattade och bad mannen vara lugn och hålla det tal han fått, eftersom domstolen bara skulle höra talet en gång. 

I denna anekdot ligger något av retorikens natur. Den är situationsbunden. En domstol hör rättegångstalen endast en gång. Det finns ingen chans att ”spola tillbaka bandet”, utan domarens bedömningar sker endast mot bakgrund av det han hört under den begränsade tidsrymd som utgör rättegången.

Erfarenheterna i vältalighetens konst kom att utvecklas och samlas hos sofisterna. De bedrev undervisning och flera av dem försörjde sig som logografer. Genom sofisternas verksamhet utvecklades retoriken till en mycket populär konst som under långa perioder kom att tilldra sig större intresse än filosofin. Den mest kände talaren från den här perioden är Demosthenes(322 f. Kr.). 

Retorikerna intresserade sig inte för någon idévärld. För dem var det den jordiska verkligheten som var intressant, och sinnena, som filosoferna betraktade som ett hinder för förnuftet, var för retorikerna en mycket viktig realitet. Inte heller satte retorikema sanningen i högsäte. De visste att en publik, vare sig den bestod av domare, eller andra människor, inte kunde skilja mellan det som var sant och det som bara liknade sanning. Därför var det inom retoriken tillräckligt att söka efter det som liknade sanning och för en talare att tala sannolikt. 

Retoriken blev alltså sannolikhetens vetenskap. Men retoriken stod inte utan försvar. Platons nedgörande kritik bemöttes av bl. a. Isokrates och Aristoteles. Isokrates (t ca 338 f.Kr.) diskuterade bl.a. talets betydelse för tänkandet och kom på så sätt att diskutera samma frågor som filosoferna. Medan t.ex. Platon hade menat att språket tillhörde sinnevärlden, och därför var en av de faktorer som försvarade för människan att komma i kontakt med idévärlden. menade Isokrates att språk och kunskap hörde samman på ett oskiljaktigt sätt. Ja, Isokrates gick så långt som att påstå att utan språk fanns inga tankar. Med det menade han att då vi tänker så använder vi språket genom att föra en inre dialog. Isokrates formulerade ett bildningsideal som kom att föras vidare och tas upp bl.a. av Cicero och renässansens tänkare. Enligt detta skulle utbildning bedrivas med syfte ätt eleven skulle bli en filosof och statsman som kunde påverka opinionen med sitt tal och sina skrifter: eleven skulle få en sådan bildning att han alltid skulle agera rättvist och vist. Isokrates grundlade också en fyraårig utbildning i Aten där han bedrev undervisning. Den viktigaste insatsen för retoriken svarade emellertid Aristoteles för 
(t 322 f. Kr.). 

En grundläggande tanke hos Aristoteles var att se retoriken som en metod för att förstå det sociala spelet mellan människor. Aristoteles ansåg att ämnets kärna inte var ”konsten att övertyga’, vilket varit bl. a. sofisternas definition av ämnet, utan konsten att upptäcka eller undersöka övertygandets möjligheter. På det viset lades tyngdpunkten på förståelsen, inte på användningen.
 

ROM

I stormakten Rom var grekisk kultur och bildning på modet. Ett av de ämnen som romarna tog upp var retoriken. De såg i retoriken ett praktiskt ämne som var nyttigt att behärska med tanke på de krav som livet ställde; för skicklighet i att tala var inte en egenskap som endast var väsentlig för t. ex. politiker och advokater - nej, även en fältherre måste ha förmåga att övertyga: hur skulle han annars lyckas förmå soldaterna - kanske mot alla odds - att ge sig in i en strid? Ett namn som bör nämnas i detta sammanhang är Cicero (t 43 f. Kr.). Hans fullständiga namn var Marcus Tullius Cicero och han levde upp till och utvecklade retorikens bildningsideal, så som det tidigare hade formulerats av Isokrates. Sålunda var Cicero inte bara advokat och politiker, han var också filosof. Snart kom emellertid retoriken att få inflytande i den kristna kyrkan, genom framför allt Augustinus (d. 430) förtjänster. Augustinus hade själv, innan han blev omvänd, varit lärare i retorik. Efter omvändelsen omformade han retoriken till en lära inom kristenhetens system. Den kristna retoriken blev framför allt en metod för att effektivt förklara och övertyga om de sanningar som fanns i Bibeln. För Augustinus var det självklart att ord och tanke skulle vara ett, och att det var det kristna budskapet som bar det sanna ordet. Så här beskriver han mötet med några ”pratkvarnar”:

"Men så råkade jag nu också in i en krets av verkligt självgoda och högmodsyra människor, sinnliga och pratsjuka. På deras läppar voro djävulens snaror, och som lockbete begagnade de en slags ordblandning där Ditt och vår Herre Jesu Kristi ... namn voro försåtligt inmängda. Dessa namn hade de ständigt på sina läppar, men det var blott tungans buller och tomma ljud, ty deras hjärta var tomt på ’sanning”, ett ord som ständigt låg på deras läppar. Och om sanningen hade de mycket att säga mig, ehuru intet därav fanns hos dem själva."

Översättning Sven Lidman

Om vi drar oss till minnes sofisternas verksamhet, så använde de retoriken för dess egen skull. Om man debatterade för en god eller dålig sak spelade ingen roll för dem, men för Augustinus var det alldeles klart att retoriken skulle användas för ett bestämt ändamål. Detta är utmärkande för den kristna retoriken. Präster och munkar fick genom den kristna kyrkan undervisning i talekonst på kristen grund.
 
 

RENÄSSANSEN OCH HUMANISMEN

Renässansen var en kulturell rörelse som innebar en tankeexplosion. I det medeltida samhället hade man sett människan som underkastad en högre vilja, Guds vilja. jordelivet var, med det synsättet, inte så viktigt. En viktig renässansrörelse var humanismen. Humanism står i det här sammanhanget för ett intresse för individualitet. Det visade sig på flera områden. Renässanskonstnärerna målade, i motsats till de medeltida konstnärerna, porträtt som verkligen liknade de personer som avporträtterades. 

Tidigare hade man målat schablonbilder vilket kunde innebära att personerna i en målning hade ungefär likadana utseenden, dvs. man avbildade människor inte som individer, utan som typer, ungefär som vi idag använder en streckgubbe för att åskådliggöra en person, där det saknar betydelse vem personen föreställer. Vidare upptäckte man det rumsskapande perspektivet, vilket ju ger en mer sinnlig upplevelse av en målning än en tavla målad utan djup. För retorikens del innebar detta ett uppsving. Språk och människa - det som hade varit en grundläggande tanke för bl a Isokrates, Cicero och Quintilianus, blev på modet och man började studera klassikerna.
 
 

RETORIKEN I SVERIGE

Retoriken fann sin väg även till Sverige. Det var svenska präster och adelsmän som förde med sig retoriken hem från studier i bl a Italien. Detta innebar att retorikämnet infördes i det svenska skolväsendet där ämnet förekom till mitten av 1800-talet. Spåren av retoriken är många. Ett belysande exempel på retorikens ställning i vårt land finner vi vid Uppsala universitet, där en av professurerna bär namnet: ”Professuren för vältalighet och statskunskap”. 

Detta hängde samman med att man i den svenska diplomatutbildningen fick tillbringa en tid i Uppsala för att lära sig statsskicket och den för en diplomat så viktiga talekonsten. En god bild av hur bl. a. retorikundervisningen bedrevs under 16oo-talet ger adelsmannen Magnus Gabriel de la Gardie (1686). (Det mycket krävande schemat omfattade studier från klockan fyra på morgonen till elva på kvällen.)

Dagen inleds med bibelläsning. I det första morgonpasset ingår också oratoriska färdighetsövningar; tal ur Curtius Alexanders historia läres utantill. Det andra morgonpasset innehåller repetition av filosofi och de första grunderna i retoriken, logiken och fysiken samt något av metafysiken. De texter som läses är i första hand hämtadefrån Cicero, Plutarchus och Seneca. Ett tretimmarspass ägnas vissa dagar åt historien ... En timme ägnas åt repetition ... Därpå följer en timmes dansövningar. Klockan är nu tolv, och det är tid för middagsmålet, för vilket en timmen är anslagen. Efter middagsuppehållet följer en timmes lutspel och en timmes militära övningar och fäktning. Senare på eftermiddagen är två timmar anslagna till filologiska eller historiska studier. Timmen närmast kvällsmåltiden klockan sju ägnas åt språkstudier. Klockan åtta följer åter en timmes lutspel, varefter dagen avslutas med två timmars ”extraordinarie läsning”. 

Hämtat från Magnus Gabriel de la Gardie och vältaligheten” av Leif Åslund
 

RETORIKENS FÖRFALL OCH NYRETORIKEN

Intresset för retorik minskade under 1700-talet och vid mitten av 1800-talet var retorik inte längre ett levande ämne. Anledningarna till det är flera. En viktig orsak står att finna i den förändrade syn på vetenskap som förknippas med René Descartes (1650). Enligt Descartes var retoriken inte någon riktig vetenskap, eftersom retoriken inte befattade sig med empiriskt mätbara frågor. Fantasi och känsla hörde inte till vetenskapen, inte heller retorikens mål, som ju nöjde sig med det sannolika. Sannolikhet avvisades av Descartes som vetenskapligt ofullgånget. Vidare skulle det vetenskapliga språket befrias från emotionella element, och i stället nöja sig med att spegla den objektiva verkligheten. Det ideala vetenskapliga språket liknade inte poesins utan matematikens språk. 

Ett annat skäl till retorikens förfall hängde samman med att ämnet hade förändrats. I Aten hade tyngdpunkten legat på argumentationen och förmågan att vinna majoritetens öra. Under 16oo-talet började man mer intressera sig för språket och framförandet, vilket ledde till att retorikämnet förlorade sin koppling till seriös argumentation. Detta var en tendens inom allt kulturliv, att formen sattes framför funktionen. Hit hör barocken med just ”barocka” stildrag för möbler, men också musiken var rikt smyckad.

Samhörigheten mellan musiken och retoriken visade sig särskilt tydligt i den s. k. affektläran. Den innebar att en tonsättare försökte genom sin musik att väcka eller uttrycka olika affekter (känslor). För det ändamålet hade man i musikvetenskapen utarbetat olika tonsprång o.d. som ansågs frambringa speciella känslor. Ett elementärt exempel på detta är att en hög ton som sjönk till en lägre ton skulle illustrera sorg, medan en motsatt rörelse illustrerade glädje.

På samma sätt var det alltså med talet. Stilen, både i skrift och i tal, var under 1600- och 1700-talen mycket rikt smyckad. Effekten av denna överdrivna stil var att retoriken hamnade i vanrykte - den ansågs som konstlad.

RETORIKEN IDAG: SOFISMENS ÅTERKOMST

Människor tar dock idag del av nyheter, reklam och politiska budskap på ett sätt som saknar historiskt motstycke. 

Och historien visar åtskilliga exempel på hur masskommunikation eller propaganda möjliggjort snabb, ibland tragisk samhällsutveckling. I det ständiga informationsflödet ökar intresset för talet, särskilt det snabba och slarviga talet. För den som vill göra sig hörd gäller det att finna retoriska medel, att utveckla sitt kroppsspråk, sin röst, sin repertoar av gester och sin förmåga att organisera talandet.

Tre tankeriktningar idag spelar stor roll för vad vi kunde kalla sofismens återkomst: postmodernismen, antifundamentalismen och den espitemologiska relativismen. Postmodernismen är misstänksam mot alla sk "metanarrativer", alltså någon sorts berättelse bakom våra grundvärderingar, t ex judiska eller kristna bakgrundsberättelser för våra värden, eller teorin om naturlagen i den mänskliga naturen. Enligt postmodernismen berättar var och en sin egen historia om världen. Ett metanarrativ är en stor berättelse som försöker förklara hur det egentligen är. Postmodernismen är misstänksam mot alla sådana stora historier och förnekar att någon av dem kan vara riktig. Postmodernismen har dock sin egen stora berättelse: att ingen berättelse är sann.

Antifundamentalismen menar att det inte finns några grundläggande principer för vad som är gott eller vad som är verkligt. Alla tolkningar går runt i cirkel. Vi tror på A på grund av B, vi tror på B på grund av C, vi tror på C på grund av A - och det är helt OK. Vi kan dock inte fråga efter hur antifundamentalisten vet att det är OK, eller hur han vet att alla uppfattningar går i cirkel. För då behövs en första princip.

Epistemologisk relativism innebär att sanning endast är en privat synpunkt, även när vi delar den till formen med andra. Det finns med andra ord ingen Sanning med stort S undast endast din sanning (sann endast utifrån din synpunkt) och min sanning (sann endast från min synpunkt). Inom arkitekturen motsvarar detta ungefär att ett hus ser olika ut från öster och från väster och därför finns det inget bestämt hus. Om vi frågar en epistemologisk relativist hur hans teori kan vara riktig kan han endast svara: ur hans egen synpunkt.

Sofismen idag består till stor del av kombinationer av dessa tre tankeriktningar och inom vissa delar av samhället (media, universiteten, domstolarna, liberala teologin) dominerar den för närvarande. Sofismen har alltid en negativ inverkan på demokratin och skillnaden mellan den antika sofismen och den nutida motsvarar den mellan den antika demokratin och vår demokrati. Antikens demokrati var en radikal demokrati. För att få makt måste retorikern vinna folkförsamlingens sympati. Vår moderna demokrati är full av kontrollinstanser, balanseringsinstrument, säkerhetsföreskrifter, remissinstanser och folkomröstningar. Det gör att sofismen inte kan spela en dominerande roll inom landets styre. Däremot kan sofistisk retorik ta makten inom domstolar, olika statliga verk, inom landsting och kommuner. Där får då talekonsten en negativ funktion.

RETORIK I SVERIGE : NÅGRA EXEMPEL INOM POLITIKEN

"Vi behöver någon som kan ta debatten med oppositionen" hette det de förvirrade dagarna innan socialdemokraternas valberedning frågade Göran Persson om han ville ställa upp som ny partiledare. Uppenbarligen fanns det tvivel på Ingela Thaléns, Jan Nygrens och andras förmåga i det avseendet. Säkert är att Göran Perssons pondus och hans rutin i att debattera offentligt mot meningsmotståndare är större än någon annans i partitoppen.

Vad hade hänt om socialdemokraterna hade ställt samma krav när Olof Palmes efterföljare utsågs? Knappast hade väl Ingvar Carlsson valts på dom kriterierna! Carlsson är säkert en god socialdemokrat, av allt att döma en demokratisk ledare och möjligen en god politiker, men han är avgjort ingen särskilt framstående talare eller debattör. Hans motvilja mot att möta Carl Bildt inför valet förra året visar att han är väl medveten om detta faktum.

Att Mona Sahlin kom att spela en så stor roll under hans tid som statsminister har säkert berott på hennes betydligt större talanger som talare. Sahlins styrka ligger i hennes öppenhet, hennes förmåga att få personlig kontakt med vem hon än talar med eller debatterar emot och i hennes förmåga att föra frågor till ett så vardagligt plan att alla förstår henne. Hon talar vanlig, begriplig svenska och inte någon politikerjargong. T.o.m. i sitt försvarstal tog hon många retoriska poäng: visserligen har hon ett utskrivet manus, men inte en sekund låter hennes anförande uppläst. Om man bad en svensklärare att rätta texten skulle han ha mycket att anmärka på, särskilt vad avser meningsbyggnaden -- NB ur skriftspråklig synvinkel.

Precis som Olof Palme på sin tid så talar Sahlin talspråk och talar därför begripligt. Hennes försök att få kortaffärerna att handla om blöjor och Toblerone var mycket skickligt: blöjor känner alla föräldrar igen och godsaker har vi också någon gång snaskat i oss. "Mona är som vi" är budskapet, och precis som vi kan hon hamna i penningknipa. Tillägget "två Toblerone till och med" avser givetvis att understryka det bagatellartadei hela affären. Att det till sist inte räckte till, berodde inte på retoriken.

När Gnosjö-debatten förra året väl kom till stånd kunde Ingvar Carlsson inte åstadkomma mycket mer än försök till "försmädliga" leenden när han med sin klämda röst och sitt stela kroppsspråk läste innantill ur sitt manus. Hans bästa formulering var att han tyckte det var synd att en så ung politiker som Bildt hade så föråldrade idéer. Carlsson kunde inte svara bättre på frågan om hur kapitalet ska lockas att investera och hålla industrin kvar i Sverige med höjda skatter än med ett dumt skämt om Bildts arbetslöshet efter valet. Bildt blev som bekant inte precis arbetslös, och hans hedrande uppdrag i Bosnien är väl ett direkt resultat av hans debattkonst.

Bildt hade redan under gymnasietiden en oerhört säker framtoning och i fråga om självförtroende är herrar Persson och Bildt säkert jämbördiga. Persson har talat om Sverige som "jag" och om regeringen Någon offentlig debatt dem emellan har vi ännu inte bevittnat, men allt pekar mot att den kommer att kunna bli intressant.

Mot Perssons tyngd -- som kan uppfatts som stöddig och bufflig -- svarar Bildts snabba, vakna och rörliga intellekt -- som kan uppfattas som arrogant. Men dessa nackdelar hotar knappast deras status i sina egna respektive partier: så länge Persson är hårdför och bufflig mot motståndarna kan kanske också de socialdemokratiska kvinnorna överse med det. Och så länge Bildt kapar åt sig väljarandelar spelar det inte någon större roll att han utstrålar en självsäkerhet på gränsen till enögdhet. Att han i Gnosjödebatten faktiskt kunde klämma ur sig att han föredrog att regera tillsammans med Ny demokrati än med de röd-gröna bekymrade uppenbarligen inte hans väljare.

Den politiska debatten i Sverige har ganska länge lidit av att debattörerna i toppen har varit så olika personligheter. På sjuttiotalet hade vi en liknande situation som i förra årets valdebatt fast med omvända politiska förtecken: Thorbjörn Fälldin kunde inte klara Olof Palme i en debatt, men han klarade honom i val genom sin utstrålning av hederlighet. Palmes snabbtänkthet och formuleringsförmåga låg honom faktisk närmast i fatet.

Retorik är således inte någon svensk specialitet. Ingemar Stenmarks berömda "D'ä bare å åk" motsvarar bättre våra krav på rak kommunikation än den sydländska retoriken. I politiken verkar vi att föredra saklighet framför välfunna fraser, hur skickligt de än må vara konstruerade. Valet förra året visar att Bildts farhågor om en röd-grön röra -- hela valrörelsens enda snitsiga formulering! -- och hans otvetydigt mycket större debattförmåga inte hade någon betydelse för utgången.

Ändå har socialdemokraterna insett att de måste ha en partiledare som kan ta en debatt med Carl Bildt. Vi vill att den politiska debatten i Sverige skall vara saklig, men fördenskull behöver den inte bli sövande tråkig. Det är bra besynnerligt att utbildningen i retorik och debatt-teknik hos våra politiska partier är så klen att bara en enda enda sosse i toppen ansågs duga.

Kanske hade det inte heller behövt gå så illa för Mona Sahlin heller om hon haft professionell rådgivning för sitt försvarstal: hon gör trots all sin skicklighet två fel. På väg till sin plats på podiet muttrar hon något om det stora uppbådet i jämförelse med intresset för tilläggspropositionen och när hon sedan talar angriper hon journalisterna med det kollektiva tilltalet ni. Det var knappast välbetänkt, eftersom hon därigenom också inkluderade mindre kritiskt inställda journalister i gruppen; det är ingen bra strategi att göra sig till fiende med fler än nödvändigt.

Sahlins andra misstag var att säga sig att efter Expresens påpekande själv ha betalt för de omtalade hyrbilarna -- även den del av resorna som hon gjorde i tjänsten. Det tydde mer på ett sjukt samvete än på samhällsansvar. På ett berömt ställe i Hamlet heter det "The lady protests too much". Det uttrycket har kommit att stå som en etikett för tillfällen där en person bedyrar sin oskuld så mycket och kanske så obefogat att man frågar sig om inte själva bedyrandet tyder på att vederbörande faktiskt är skyldig.

Kanske är det en mer eller mindre medveten insikt om retorikens betydelse som nu ändå har lett till valet av Göran Persson till den socialdemokratiska valberedningens enhällige kandidat! Talekonstens regler kom till för över två tusen år sedan och har bevisat sin effektivitet alltsedan dess. De har visserligen missbrukats på det grymmaste av demagoger och det kan onekligen användas för att slå blå dunster i folk, men det går inte heller att klara sig utan dem!

.

Mats Rosengren är fil dr i teoretisk filosofi, översättare och forskare till Torgny Segerstedts minne vid SCASSS. Han skriver så här om retorikens historia:

I sin senaste bok, The Beginnings of Rhetorical Theory in Classical Greece (Yale UP, 230 s), beskriver den amerikanske filosofen och retorikforskaren Edward Schiappa den gängse historieskrivningen kring retoriken så här: 

retoriken som konst uppstod i och med Korax verksamhet på Sicilien kring 467 f Kr. Korax eller Tisias - hans elev - eller båda författade den första boken om retorikens konst (technf) och lär också ha varit de första som definierade retorik som "skapare av övertalning". 

Vid slutet av fyrahundratalet f Kr fanns skrivna handböcker i retorik (technai), som mest ägnades åt domstolsretorik. Kunskaper i retorik blev mycket eftersökta eftersom det juridiska systemet i antikens Grekland krävde att var och en skulle föra sin egen talan i domstol. Förklaringen till att inga handböcker från fyrahundratalet finns kvar är att Aristoteles skrifter - främst hans "Retorik" - gjorde dem överflödiga. Under fyrahundratalet fanns en grupp individer - bland andra Protagoras och Gorgias - som kallades sofister och vars främsta gemensamma nämnare var att de undervisade i retorik. 
Sofisternas läror var amoraliska, relativistiska och de var mer intresserade av politisk och ekonomisk vinning än av att söka det sanna. 

Men denna historieskrivning, påpekar Schiappa, vilar tungt på föreställningen att det som Korax och Tisias (om de nu existerade) ägnade sig åt verkligen var och därför bör kallas retorik, att de läroböcker som skrevs på fyrahundratalet verkligen lärde ut samma retorik som Aristoteles sammanfattade och utformade i sin "Retorik" och att sofisterna verkligen först och främst var retoriklärare - men vet vi det? Och hur vet vi att det just är beteckningen eller namnet retorik som gör rättvisa åt deras talekonster? 

Ord och benämningar har sin historia. De bär med sig spår av de sammanhang inom vilka de myntades liksom av alla dem där de använts och omformats, spår som på de mest oväntade sätt kan leda vår förståelse och skapa mer eller mindre okontrollerbara associationsfält. Detta är något som varje god stilist känner till, använder och ibland också drabbas av. 

När Shakespeare tvetydigt frågar: "What is in a name" rör det sig inte inte en om retorisk fråga - Julias problem gäller inte Romeos fysiska person utan just att han bär fel namn, ett namn som väver in de älskande i en konflikt och ett meningssammanhang som går långt utöver dem som enskilda individer. Deras situation är en tillspetsad variant av de villkor vi alla lever under - betydelsen av det vi är, av det vi gör och säger, av våra liv, bestäms i mångt och mycket oss förutan. 

För vad är en människa, bortom alla benämningar och bestämningar som såväl hon själv som andra ger henne från födelse till död? Finns människan i sig? Frågan är varken så absurd eller svaret så självklart som kanske kan tyckas - även en biologism som menar sig kunna återföra allt mänskligt till en genetisk kod måste laborera med benämningar, bestämningar och begrepp. 

Ja, den genetiska koden är ur den synvinkel som intresserar mig här ingenting annat än ett kluster av sådana bestämningar och beteckningar. Vilken relation detta kluster sedan har till en föregiven objektiv verklighet kan vi aldrig veta något absolut säkert om - vetenskapen och dess resultat, antaganden, postulat och metoder hör hemma i världen så som den uppfattas och levs av oss människor, och de sanningar den producerar är sanningar endast inom denna sfär. Därutöver är blott tystnad. 

Detta är förvisso ingen ny insikt. Den kanske mest radikala formuleringen av denna ståndpunkt gavs redan av Protagoras på fyrahundratalet f Kr, alltså av en av dem som traditionellt benämnts sofist och därmed retoriker. I den så kallade homo mensura-satsen hävdar han: "Människan är alltings mått: måttet för det varande, att det är, och för det ickevarande, att det icke är."

Vad Protagoras avsåg med sina ord, liksom hur de rimligen kan tolkas (vilket är två olika men naturligtvis besläktade frågor) är inte helt lätt att avgöra - inte minst på grund av att de fragment ur Protagoras texter/läror som bevarats återfinns inneslutna i andra författares verk, främst Platons dialoger. Detta har inte precis tjänat till att främja Protagoras rykte i filosofiska kretsar. Homo mensura-satsen finner man i Platons "Teaitetos", där den utgör basen för en diskussion om det orimliga i en relativistisk syn på kunskap. Sokrates formulerar där den tolkning av satsen som kom att bli den gängse: 

"Han menar väl antagligen så, att varje sak är för mig sådan, som den synes vara för mig, och för dig sådan den synes vara för dig. Människan - det är ju just du och jag!" 

Och därmed tillskrivs Protagoras den svårsmälta åsikten att "att vara är att uppfattas". Det vin som jag uppfattar som sött är verkligen sött, och om du uppfattar samma vin som surt så är det också surt. Alltså är det sant att vinet verkligen är både surt och sött samtidigt, en åsikt som Sokrates, och med honom snart sagt all senare filosofi, inte har några större problem att avfärda. 

Sokrates tolkning är dock inte den enda möjliga, långt därifrån. Men det var först på 1900-talet som den på allvar kom att ifrågasättas, bland andra av den belgiske filosofihistorikern Eugène Dupréel. I "Les Sophistes" från 1948 förespråkar han en "generisk tolkning" av Protagoras läror och skriver att om en sådan tolkning är berättigad så borde man se Protagoras som en föregångare antingen till Kant eller till de moderna empiristerna. 

Han skulle i så fall, fortsätter Dupréel, varit den förste som på sätt och vis fört föreställningen om en natur bort från objektet för att återfinna den hos det kunskapande subjektet. Protagoras skulle ha förklarat denna påstådda natur genom att hänföra den till egenskaperna hos en mänsklig natur som påtvingar sina lagar på ett obestämt givet för att kunna gripa det. 

Dupréels nyläsning av Protagoras och av sofisterna i allmänhet var betydelsefull, inte minst för hans elev Chaim Perelman som tillsammans med Lucie-Olbrecht Thyteca 1958 skrev 
"Traité de l'argumentation - la nouvelle rhétorique" - och därmed på allvar initierade dagens försök att omvärdera retoriken och sofisterna. 

En av dem som följt Dupréel och Perelman i spåren är just Edward Schiappa. I "Protagoras and Logos" (1991) och nu i "The Beginnings of Rhetorical Theory in Classical Greece", ger han goda filosofiska, filologiska och historiska skäl till att tvivla på den gängse historieskrivningen kring retorikens tidiga historia och kring sofisterna i allmänhet. 

Samtidigt ger han oss anledning att reflektera över bruket av termer som "retorik" och "sofistik" inom filosofin i dag. För Schiappa vill revidera retorikens historia genom att undersöka ursprunget till och användningen av beteckningen rhetorike. 

Vad skall man då kalla den talekonst som brukades i antikens Grekland men som först på trehundratalet f Kr - eller mer precist, om man följer Schiappa, i Platons dialog ÓGorgiasÓ från cirka 385 f Kr - kom att benämnas retorik, rhetorike? Frågan rör alltså inte endast vilken beteckning som skall användas, utan det rimliga i att, som de allra flesta retorik- och sofistikforskare, okritiskt bruka den term som myntades av Platon, den historiskt sett mest betydande kritikern av retorik och sofistik. Att acceptera Platons benämning blir också att i viss mån acceptera hans förkastelsedom över retoriken. 

Så frågan om benämningens betydelse återkommer - och den är omstridd. I sin nya bok återger Schiappa en invändning som riktats mot hans metod: "Bara för att man i de grekiska texterna från en viss period inte finner något ord för att urinera, innebär det inte att ingen urinerade på den tiden."

Argumentet är grovt i alla avseenden, men Schiappa svarar: 

"Givet vad vi tror om mänsklig biologi, kan vi lugnt anta att grekerna urinerade regelbundet. Men, vad kan vi hävda rörande grekiskt teoretiserande om urinering? Fanns det grekiska teorier om urinering? [. . .] Frågor som dessa, vilka uppenbarligen (fast de är en smula plumpa) går att jämföra med mina undersökningar av den retoriska teorins framväxt, kan inte besvaras utan något slags textuell evidens. Närvaron eller frånvaron av grekiska ord för urinering blir av central betydelse i debatten. På samma sätt borde närvaron eller frånvaron av rhetorike anses vara av central betydelse för debatter kring ursprunget till grekernas teorier om, definitioner av och undervisning i retorik." 

Schiappas tes är alltså inte att praktiken att tala övertygande och övertalande uppstod i och med att termen rhetorike introducerades av Platon. Vad han däremot vill hävda är att introduktionen av en ny term, en ny benämning inom en viss domän - här logos eller ordkonsternas sfär - medför nya distinktioner, förändrar sättet att uppfatta domänen och därmed också förändrar, omstrukturerar domänen. 

Myntandet av termen rhetorike fungerar därför som en vattendelare i retorikens historia i antikens Grekland. Bland de ordkonster som tidigare på olika sätt samlats inom den rymliga beteckningen logos kom Platons terminologiska kreativitet alltså att skilja retorik och sofistik från dialektik och filosofi - och samtidigt tillskriva dem olika syften: retoriken använder åsikter och sannolikheter för att vinna en publik för än det ena än det andra syftet; filosofins mål är däremot att finna verklig sanning och kunskap oberoende av vad folk råkar tycka. Därmed är också den terminologiska och värdemässiga grunden lagd för Platons förkastelsedom över retorik och sofistik - och vi förstår bättre varför man bör undvika att som i den gängse historieskrivningen tala om sofistik och retorik före Platon. 

Men värdet hos Schiappas argumentation hänger inte enbart på närvaron eller frånvaron av termen rhetorike. I "Protagoras and Logos" låter han sina teoretiska och språkfilosofiska resonemang bilda grunden för en diskussion och revision av de vedertagna översättningarna av Protagoras olika fragment - vilket bland annat leder till ett enkelt, närmast självklart, påpekande. Med tanke på, skriver Schiappa, vad vi genom andra fragment och omnämnanden vet om Protagoras läror och med hänsyn till tidens språkbruk bör Grekiskans "anthropos" i homo mensura-satsen inte översättas med "Människan är måttet . . ." utan: "Mänskligt/mänskligheten är måttet". 

En sådan översättning gör det lite svårare att tillskriva Protagoras den subjektivistiska relativism som Platon/Sokrates pådyvlar honom i "Teaitetos" och öppnar samtidigt helt nya tolkningsmöjligheter. Och i den senare boken väljer Schiappa att avstå från att försöka presentera en alternativ version av retorikens historia, för att i stället genom filologiska terminologiska undersökningar och närläsningar av främst Gorgias och Isokrates visa på värdet av den nyorientering han föreslår - i de nämnda fallen hur deras respektive teorier om logos kan ses som steg på vägen mot det som i och med Platon och Aristoteles blev känt som retorik. 

Det för mig mest värdefulla i Schiappas forskning är dock att han visar ett sätt att bruka och omskriva filosofihistorien utan att därför begränsa sig till rent historiska diskussioner. Kanske är den åtskillnad mellan historisk rekonstruktion (som söker rimliga tolkningar av tankar och tänkare givet den historiska kontexten - Schiappas egen position) och teoretisk konstruktion (som struntar i historisk evidens och plockar fram det som ur ett samtida teoretiskt perspektiv framstår som intressant) som Schiappa laborerar en smula trubbig, men den antyder en möjlig väg för filosofin: Att medvetet och kritiskt återknyta till filosofins historia, till de texter och praktiker som bär den och de termer och benämningar som fortfarande driver sitt spel med oss för att i dag tänka igenom både denna historia och de problem den kretsar kring. 

Brukar man detta dubbla perspektiv kan man i bästa fall undgå det dubbla misstaget att tro sig tänka fritt och nytt, samtidigt som man kanske kan slipper upprepa vedertagna sanningar som vore de absoluta. Vi mäter och strukturerar vår värld och oss själva (inte bara, men främst) genom att benämna, och om vi vill förstå oss själva och den värld som vi framställer som mätbar måste vi ställa frågor om vårt mått, alltså om hur våra termer, benämningar, beteckningar och begrepp mäter. 

Men då krävs en vidare förståelse av vad filosofi är än den blott disciplinära. Vi behöver en i vid mening humanvetenskaplig forskning - i klassiska språk och filologi, i historia och idéhistoria likaväl som i sociologi, vetenskapsteori, antropologi, textteori med mera om vi alls skall kunna lyckas med det hermeneutiska konststycke som består i att både vara och hålla måttet.