Kristendomen är den sanning, den trostradition, som motsvarar skapelsens väsen och står i harmoni med människans natur och behov och med livets egna villkor. Allt skapades genom Honom som är Ordet. Eller för att uttrycka det på Nya Testamen- tets grundspråk: allt skapades genom Logos - Ordet, Förnuftet, världsalltets förnuftiga grundprincip. Därför finns det något av Logos hos alla och i allting. De gamla fäderna säger med tanke på detta, att skapelsen är logisk - förnuftig - till sitt väsen och sin karaktär.

Detta kanske låter teoretiskt eller filosofiskt, men i grund och botten är det en klar kristen sanning och en enkel trosfråga, ifall man utgår från den bibliska synen på skapelsen. Detta innebär icke, att vi skulle förstå det hela på ett uttömmande sätt. Men denna tanke är något, som på ett naturligt och konsekvent sätt växer fram ur den kristna tron och dess syn på skapelsen. Det finns mycket som är naturligt för trons sätt och se och tänka utan att det nödvändigtvis är begripligt för intellektet utan tro.

Det logiska, det förnuftiga, är m.a.o. det som uttrycker Guds väsen, därför även det som uttrycker Guds vilja, Guds plan, Guds avsikt, Guds förvaltning. Allt som står i harmoni med Guds vilja, står således även i harmoni med skapelsens väsen och världens gudagivna struktur, människans väl och livets hälsa. Å andra sidan förhåller det sig så, att allt som strider mot Guds vilja, strider också mot skapelsens natur och världens välfärd och sunda ordning och mot människans väl. Det är denna tingens ordning som gör, att vi behöver Guds sanning - om världen, om oss själva, om Gud och Hans heliga vilja. Detta gäller allt liv, allas liv, alla förhållanden.

Syndens verklighet gör att betydelsen av rätt tro och rätt troskunskap accentueras. Det är fråga om något som behöves för frälsningens skull. Vi behöver Honom som är vägen, sanningen och livet, för att uttrycka saken kort och enkelt. För livets skull, för världens och människornas räddning och hälsa. För återställande av en sund ordning för livet, för ett tillstånd av kraft och sundhet. Allt detta ingår i begreppet "Soteria", som vi vanligen blott översätter med ordet "frälsning". I sin egenskap av "Soter" - Frälsaren - är Kristus den som giver igen hälsa och kraft: det är aldrig endast fråga om frälsning från något, huru väsentligt detta än är.
Kristendomens väsen förklarar det gamla ordet, enligt vilket Guds lag är livets lag. Den enda rätta lagen för det av Gud skapade livet, varken mera eller mindre. Därför ligger det i mänsklighetens intresse att känna till denna lag och att känna den och att leva efter den.

Mot denna bakgrund kan vi ännu komma med några enkla tankar:
Ur trons synvinkel kan kristendomen aldrig spela ut sin roll lika litet som ljuset kan mista sin ljuskraft enbart av den anledningen, att människorna kan sluta sina ögon för denna kraft. Kristendomen är mångas tro, även massornas, i dagens värld. Den är varken föråldrad eller meningslös, trots att det finns människor som vägrar att erkänna dess sanning och som försöker ignorera den. Kristendomen kan igen bli en levande tro för dem som nu avstår från den.

Två begränsningar: privatisering och teoretisering.

Kristendomen har inte "privatiserat" tron och troslivets område, men en del människor har gjort det i hög grad. Därigenom har kristendomens väsen och dess sanning ofta förvrängts och förlorat sitt ursprungliga rika innehåll för att istället bli något, som kanske uttrycker en viss individs eller en viss grupps begränsade syn på evangeliet och Guds sanning.

Vissa former av humanism och liberal teologi har ofta främjat en sådan osund utveckling, som inte tar hänsyn till kristendomens eget väsen. Den kristendom, som "individualiseras" genom att lösgöras ur Kyrkan och hennes gemenskap blir ohjälpligen "privatiserad". Kristendomen är en trosgemenskap, ett samfund, ett liv i gemenskap på basen av Guds sanning och i ljuset av Kyrkans församlade troserfarenhet.

Om vi vill betona de kristna värderingarnas betydelse och kristendomens värde, bör vi först inse Kristi Kyrkas värde och betydelse för tron och det kristna livet.
Det gäller dessutom att göra det klart för sig, att "privatiseringen" inte är den enda faran här: "teoretiseringen" är en lika verklig fara. Denna fara innebär att man icke har förståelse för det naturliga beroendeförhållandet och sambandet mellan tro och liv. Han som gör Guds vilja erfar sanningen i den. Ordets hörare skall även vara dess görare. Kristus är vägen: en vandel i rätt riktning, i rätt anda, efter Guds vilja, i Kristi Kyrkas gemenskap. Apostlagärningarna betecknar kristendomen såsom "den vägen": det kan inte vara fråga om en teoretisk lära utan om en levande tro som gäller livet.

Varför kristendom? Därför att den är Sanningen för vårt liv. Kristendom för Kristi skull. Och Kristus därför att Han är vägen, sanningen och livet. Kristus därför att endast genom Honom finner människan åter sin enda naturliga plats inför Gud och i Hans skapelse. Och den platsen är bedjarens och tillbedjarens, det lydiga barnets och den ödmjuka hörarens och görarens.

(Ur varför inte kristendom? 1981)