Tror du på Gud?

Du kanske inte ens vet vad du menar när du säger ordet? Okunnigheten är stor bland människor i sekulära samhällen kring vad själva ordet "gud" innebär. Det är ju ganska meningslöst att fråga en okunnig person om hon eller han tror på Gud. Vi behöver alltså utredan själva meningen med användandet av ordet "Gud".

Låt oss se vad John Robinson skriver i sin "Honest to God":
 
Gud i Bibeln

En av litteraturens mest djuplodande meditationer över Gud och hans närvaro återfinnes i Ps. 139 i Gamla Testamentet, där det om någonstans kommer till uttryck en känsla av att det är en absolut omöjlighet att fly undan Gud, ty han finns i alla riktningar - i höjden, bakom oss och framförr oss. 

Denna psalm är ett klassiskt exempel på en text om Guds allmakt och allvetande. Det är från denna källa, lika mycket som från någon annan, som den traditionella teologin har konstruerat bilden av ett allsmäktige väsen därute, bortom oss, ett väsen som förmår allt, vet allt och som har uppsikt över allt med ett alltid vakande öga - en slags himmelsk storebror. Det är därför lärorikt att se, hur en teolog som Tillich tolkar en sådan text.

Först av allt poängterar han att sådana föreställningar om ett högsta övermänskligt väsen är "minst lika farliga som de är nyttiga" men tillfogar att det är mycket svårt att undvika sådana föreställningar i religiöst tänkande och uppfostran. 

Ty när teologin gör Gud till ett föremål bland andra föremål, vars existens och natur kan sättas under debatt, gör man det lättare för människor att fly in i ateismen. Det ger mod åt dem som har en önskan att förneka det hotade "Vittnet" till deras existens. 

Det första steget till ateism består alltid i en teologi, som drager ned Gud till ett plan, där allt kan betvivlas. Så har ateisten ett lätt spel, ty han har fullkomligt rätt, då han omintetgör en sådan skenbild med alla dess overkliga egenskaper. Och eftersom den som är ateist i teorin har rätt i sin negativism, är de som är ateister i praktiken (d.v.s. vi allesamman) villiga att bruka hans argument för att rättfärdiga vårt eget försök att undfly Gud.

Tillich fortsätter sin djuplodande meditation över den 139 psalmen med orden:

"Låt oss därför glömma dessa begrepp som begrepp och
söka finna deras egentliga mening i vår egen erfarenhet. Vi vet alla att vi aldrig någonsin kan skilja oss från den värld, i vilken vi hör hemma. Det finns ingen absolut avskildhet eller möjlighet till definitiv isolering. Vi är alltid fasthållna och omslutna av något som är större än vi, något som ställer krav på oss och fordrar något tillbaka av oss. Till och med vårt hjärtas innersta känslor är inte helt våra egna, ty de tillhör också våra vänner, mänskligheten, universum och tillvarons grund, vårt livs mål. 

Ingenting kan slutligt döljas. Det reflekteras alltid i den spegel, där ingenting kan undanskymmas. Finns det någon som verkligen tror att hans innersta tankar och hemliga önskningar inte visar sig i hela tillvaron eller att det som sker i hans undermedvetnas mörker eller i hans medvetandes dolda vrår inte skulle få återverkningar i evigheten? 

Tror verkligen någon att han kan undfly ansvaret för det som han har gjort och tänkt i det fördolda? Allvetenhet betyder att vårt förborgade läggs i öppen dag. Allestädesnärvaro innebär att vår avskildhet utsättes för alla blickar. Hela vår tillvaros centrum är inneslutes i hela tillvarons centrum, och hela varats medelpunkt finns mitt i oss. 

Jag tror inte att någon människa på allvar kan förneka denna erfarenhet, vilket uttryck hon nu finner härför. Och om en människa har gjort den erfarenheten, har hon också mött någonting inom sig, som får henne att vilja fly undan dess konsekvenser. Ty människan är inte sina erfarenheter vuxen. Hon försöker att glömma det, och 
hon vet att hon inte kan glömma det."

Och nu fortsätter psalmisten med att erkänna att det som han försöker undfly inte är något främmande för honom.

"Den Gud, som människan inte kan undfly, är hennes väsensgrund. Och detta väsen, hennes natur, själ och kropp är ett verk av en oändlig visdom, som är både skräckinjagande och underbar. 
I den här texten, psalm 139, övervinnes skräcken för den gudomliga närvaron av beundran för den gudomliga visheten. Den visar hän på en oändligt skapande visdoms välvilliga närvaro ... Det finns nåd i livet, annars skulle vi inte kunna leva."

Gud såsom vår tillvaros grund, källa och mål kan endast beskrivas som något som är både oändligt fjärran vårt tomma, syndfulla och ytliga liv och oss närmare än vi själva. Detta är innebörden av de traditionella begreppen transcendens och immanens.

Samma paradoxala förhållande mellan vårt liv och vår tillvaros djupaste grund kommer till synes i Nya Testamentet i Paulus tal om Guds Ande och vår ande. "Ande" - i motsats till "kött", som är lliv i tomhet och ytlighet - talar om det livsområde, där de gudomliga djupen förnims.

"Anden utrannsakar ju allt, ja också Guds djuphet. Ty vilken människa vet vad som är i en människa, utom den människans egen ande? Likaså känner ingen vad som är i Gud, utom Guds Ande."

Men, säger Paulus vidare, det är just på denna föreställningsnivå, som det blir tillgängligt för de kristna:

"Men vi har inte fått världens ande, utan den Ande som är av Gud, för att vi ska veta vad som har blivit oss skänkt av Gud   ... Men en "själisk" människa tager icke emot vad som hör Guds Ande till. Det är henne en dårskap, och hon kan icke förstå det, ty det måste utgrundas på ett andligt sätt ... Men vi har Kristi sinne."

Och att denna Guds Ande inte är någonting oss främmande utan vår egen sanna väsensgrund kommer till uttryck i en annan text:

"Så kommer också Anden vår svaghet till hjälp; ty vad vi
rätteligen bör be om, det vet vi inte, men Anden själv manar gott för oss med outsägliga suckar. Och han som rannsakar hjärtan han vet vad Anden menar, ty det är efter Guds behag som han manar gott för de heliga. Men vi vet att för dem som älska Gud samverkar allt till det bästa, för dem som är kallade efter hans rådslut.

Med andra ord är våra djupaste lidandessuckar, som aposteln här talat om långt ifrån något som skiljer oss från vårt väsens källa i Guds kärlek utan i verkligheten något som pekar hän mot den. Det är oartikulerade suckar, så djupa att de förblir ordlösa, men som Anden upptar och omsätter i bön, eftersom Anden är förbindelselänken mellan djupet i vårt eget väsen (hur ytligt det än kan vara) och all tillvaros oändliga djup i Gud. Gud är inte utanför oss, men dock i djupaste mening transcendent.

Men enligt Bibelns syn kan "Guds djuphet" inte pejlas, Guds transcendens inte förstås genom att enkelt utrannsaka den enskilda människosjälens djup. Eftersom Gud är kärlek, träder han oss till mötes i sin fullhet endast "mellan människa och människa". Detta är temat i hela den profetiska traditionen - att det blott är i gensvar till och hörsamhet inför nästan man kan möta Gud och få kunskap om hans krav. 

Detta budskap finner man intensivt utfört i en text hos Jeremia, en text som jag gång på gång återvänder till. Profeten talar till Jojakim, Josias son:

"Din fader åt ju och drack, dock övade han rätt och rättfärdighet; och då gick det honom väl. Han skaffade den betryckta och fattige rätt; och då gick det väl. Är inte detta att känna mig? säger Herren."

Gud, som är det obetingade, kan man endast finna i, med och under detta livs betingade förhållanden, vars djup och väsensgrund och yttersta mening han är.

Och detta finner ett särskilt kristet uttryck i den mycket enkla liknelsen om fåren och getterna. Det enda sätt på vilket man kan möta Kristus - i ett accepterande eller förkastande - är genom "en av dessa hans minsta brröder". Människosonen kan endast ses och bli känd i ett obetingat förhållande till en annan människa, som har ett enda anspråk på oss, nämligen att vi möter henne som en verklig medmänniska. 

Huruvida man har "känt" Gud kan utrönas endast genom en enda fråga: "Hur djupt har du älskat?" Ty, "den som icke älskar, han har icke lärt känna Gud, ty Gud är kärleken".

Nu stämmer detta väl överens med det som Bonhoeffer sade om en "icke-religiös" gudsuppfattning. Ty denna fundamentala och djupt rannsakande fråga har ingenting att göra med "religion". Den gör inte vår eviga frälsning beroende av något, som är speciellt religiöst. 

Mötet med Människosonen uttrycks i termer, som talar om fullständigt "världslig" omsorg för föda, vatten, husrum, sjukhus och fängelser, liksom Jeremia tidigare hade definierat kunskapen om Gud med ord om rättfärdighet åt den fattige och betryckta. Ett rätt förhållande till Gud var inte beroende av något religiöst: i realiteten kunde religionen bli det största hindret härför.
 

Den irreligiöses väg

Vår tes har varit att man kan möta Gud inte genom att "religiöst" vända sig bort från världen utan i den obetingade omsorgen för "den andra", genomskådad i sin djupaste väsensgrund, att Gud är, för att citera Macmurray,

"den personliga grunden för allt vi upplever"

Men detta innebär, säger han, ett förnekande av att mötet med Gud "skulle vara grundat på någon särskild och ovanlig upplevelse, utan vilken mötet inte skulle kunna ske. Att det finns äkta upplevelser av den typ man vanligen kallar "mystiska" eller "religiösa" vill väl ingen vara dåraktig nog att förneka, och en människa kan tacka Gud för en sådan upplevelse, liksom Paulus tackade för sina visioner. 

Men förmågan till religiös eller mystisk inlevelse - liksom till estetisk eller parapsykologisk erfarenhet - är till stor del en fråga om aanlag. Kvinnor tycks till exempel av naturen vara mer religiöst lagda än män och mer disponerade för parapsykisk erfarenhet. Att låta kunskapen om Gud grunda sig på sådana upplevelser innebure detsamma som att förutsätta musiköra. 

Det finns människor, som är omusikaliska, och det finns andra som icke skulle kunna påstå sig vara i stånd till några speciellt "religiösa" erfarenheter.

Att Gud finns på djupet av vanliga icke-religiösa upp- levelser är något som John Wren-Lewis också fastslår i sin omvändelsehistoria. Han säger att han fick sin gudstro, då han i en gemenskap upptäckte "den skapande och numinösa kraft", som kan finnas i vanliga personliga relationer. Och han tror att denna upplevelse är för alla.

Det var i en kristen gemenskap, som det som Tillich kallar kraften hos den nya människan, förnams. Men därför var det inte mer religiöst och inte grundat på någon slags esoterisk eller pietistisk upplevelse. Det visade hän på Gud som grunden för alla personliga förhållanden och all tillvaro, men klargjorde också tydligt att en människa kan lära känna kärleken endast såsom källan till och målet för sitt eget liv i den mån hennes avstånd från och främlingskap för denna hennes tillvaros grund kan övervinnas "i Kristus". 

Med traditionellt kristna termer har det deklarerats att vägen till "Fadern" - till kunskap om det fundamentala i de rent personliga förhållandena - går genom "Sonen", genom hans kärlek, i vilken det mänskliga ligger öppet för det gudomliga och i "Anden", d.v.s. inom den gemenskap, där förseningen lever.