Sken och verklighet av Bertrand Russell       Finns det här i världen någon kunskap som är så säker att ingen förnuftig människa kan tvivla på den? Denna fråga, som kanske vid första påseendet inte förefaller svår, är i själva verket en av de svåraste som kan framställas.  När vi väl har förstått de hinder som det möter att besvara den enkelt och övertygande kommer vi att ha gjort goda framsteg i våra filosofiska studier - filosofin är nämligen endast ett försök att besvara sådana grundläggande frågor, inte kategoriskt som vi gör i dagliga livet och till och med inom vetenskapen, utan kritiskt, efter att ha undersökt allt som gör sådana frågor så förbryllande och efter att ha insett all den oklarhet och förvirring på vilken våra vanliga föreställningar bygger. [1. Anser du att det i ditt liv finns en alldeles säker kunskap om någonting?] I det dagliga livet tar vi mångt och mycket för givet som vid närmare granskning visar sig vara så fullt av uppenbara motsägelser att endast grundlig eftertanke kan sätta oss i stånd att veta vad vi verkligen kan tro. I vår strävan efter visshet är det naturligt att börja med våra aktuella erfarenheter, och en viss kunskap kan utan tvivel hämtas ur dem. Men varje uttalande om vad det är som vår omedelbara erfarenhet låter oss veta blir med stor sannolikhet oriktigt.  [2. Anser du att det du upplever just nu är helt säker kunskap?] Jag tycker mig just nu sitta på en stol vid ett bord som har en viss form och på vilket jag ser papper med skriven eller tryckt text. Om jag vrider på huvudet, ser jag genom fönstret hus och moln och solen. Jag tror att solen ligger ungefär 150 milj. kilometer från jorden, att den på grund av jordens rotation går upp varje morgon och kommer att fortsätta med det under oöverskådlig framtid. Jag tror att vilken som helst annan normal människa som träder in i mitt rum kommer att se samma stolar och bord och böcker och papper som jag ser och att det bord jag ser är samma bord som jag känner att min arm trycker emot. Allt detta tycks vara så självklart att det knappast är värt att tala om, utom som svar till någon som tvivlar på att jag alls vet någonting. [3. Håller du med Bertrand Russell om dessa "självklarhter" ? Eller "tycker vi oss bara veta" dessa saker?]   Och ändå kan allt detta rimligtvis betvivlas, och alltsammans kräver mycket grundlig diskussion innan vi kan vara säkra på att vi har formulerat det så att det är alldeles sant. För att klargöra våra svårigheter skall vi koncentrera vår uppmärksamhet på bordet.  För ögat är det avlångt, brunt och blankt. För känseln är det slätt och svalt och hårt; när jag knackar på det avger det ett träaktigt ljud. Vilken annan människa helst som ser och känner och hör bordet håller säkert med mig om denna beskrivning, och därför kan det se ut som om inga svårigheter kunde uppstå; men så snart vi försöker vara mer exakta börjar bekymren.  Fastän jag tror att bordet "faktiskt" har samma färg överallt, ser de delar som reflekterar ljuset mycket ljusare ut än de andra delarna, och vissa delar ser alldeles vita ut på grund av reflekterat ljus. Jag vet att om jag flyttar på mig kommer det att vara andra delar av bordet som reflekterar ljuset; den skenbara färgfördelningen på bordet kommer alltså att förändras. Härav följer att om flera människor samtidigt tittar på bordet, finns det inte två av dem som ser precis samma fördelning av färgerna, eftersom två personer inte kan se bordet från exakt samma punkt och varje ändring av synvinkeln medför en viss ändring i det sätt på vilket ljuset reflekteras. [4. Anser du att Russell har rätt att ingen ser detsamma?] För de flesta praktiska syften är dessa olikheter betydelselösa, men för en målare är de viktigare än allt annat: målaren måste vänja sig av med att tro att tingen har den färg som sunda förnuftet påstår att de "i verkligheten" har och i stället vänja sig vid att se tingen sådana de framträder.  [5. Anser du att tingen har den färg som sund förnuftet påstår att de  i verkligheten har? Eller kan du acceptera att det är endast så de framträder?] Här har vi redan början till en av de distinktioner som ställer till mest besvär inom filosofin - distinktionen mellan "sken" och "verklighet", mellan vad  tingen tycks vara och vad de är. Målaren vill veta vad tingen tycks vara, den praktiska människan och filosofen vill veta vad de är; men filosofens önskan att få veta detta är starkare än den praktiska människan, och den grumlas i högre grad av kunskap om de svårigheter det möter att besvara frågan. [6. Anser du att du nöjer dig med hur tingen framträder? Eller vill du också veta vad de är?] Men för att återgå till bordet. Av vad vi har funnit är det tydligt att det inte finns någon viss färg som framför andra framstår som den "egentliga" färgen på bordet eller ens på en viss del av bordet, det tycks ha olika färger ur olika synvinklar, och det finns inget skäl att betrakta vissa av dem som mera "egentliga" än andra. Och vi vet att ur en viss synvinkel kommer färgen att verka olika i artificiell belysning eller för en färgblind person eller för den som har blå glasögon, medan det i mörker inte kommer att finnas någon färg alls, fastän bordet för känseln och hörseln verkar att vara oförändrat. [7. Anser du att bordet (och alla andra ting) egentligen saknar färg?] Färgen är inte något som hör oupplösligt samman med bordet utan något som är beroende av bordet, iakttagaren och det sätt på vilket ljuset faller på bordet. När vi i dagligt tal yttrar oss om "bordets färg" menar vi bara det slags färg som det tycks ha för en normal iakttagare ur en vanlig synvinkel och under vanliga belysningsförhållanden. Men de andra färger som framträder under andra förhållanden har precis lika goda anspråk på att bli betraktade som verkliga, och för att inte vara partiska tvingas vi följaktligen att förneka att bordet i sig självt har någon speciell färg. [8. Anser du att du endast menar hur tingen framträder för dig när du säger att de har en viss färg?] Detsamma gäller om materialets struktur. Med blotta ögat kan man se ådringen, men eljest förefaller bordet slätt och jämnt. Om vi tittade på det genom ett mikroskop, skulle vi se ojämnheter och kullar och dalar och alla möjliga skillnader som är osynliga för blotta ögat. Vilka av dessa är det "verkliga" bordet?  Vi känner oss helt naturligt frestade att säga att det vi ser i mikroskopet är verkligare, men det skulle i sin tur förändras i ett ännu starkare mikroskop. Om vi alltså inte kan lita på vad vi ser med blotta ögat, varför skulle vi lita på vad vi ser i ett mikroskop? Följaktligen börjar den tilltro till våra sinnens vittnesbörd vi ursprungligen hyste ånyo att svikta. [9. Anser du att det vi ser i ett mikroskop är mer vad föremålet egentligen är?] Det står inte bättre till med bordets form. Vi har alla för vana att uttala oss om tingens "verkliga" form, och vi gör detta så utan att reflektera att vi börjar tro att vi faktiskt ser de verkliga formerna. Men såsom vi alla får lära oss, om vi försöker rita, ser ett visst ting faktiskt olika ut till formen, om det betraktas ur olika synvinklar. Om vårt bord "i verkligheten" är rektangulärt, så kommer det att ur nästan alla synvinklar se ut att ha två spetsiga och två trubbiga vinklar. Om de motstående sidorna är parallella, ser de ut som om de konvergerade mot en punkt på avstånd från betraktaren. Om de är lika långa, kommer det att se ut som den närmaste sidan var längre.  [10. Håller du med Russell om att ingen av oss  ser tingens egentliga form ?] Allt detta är saker som man vanligen inte lägger märke till när man tittar på ett bord, eftersom erfarenheten har lärt oss att konstruera den "verkliga" formen med ledning av den synliga formen, och det är den "verkliga" formen som intresserar oss som praktiska människor. Det som vi kallar att "se bordet", ger det verkligen oss anledning att tro på något som fortbestår även när vi inte ser det? Filosofen George Berkeley anser att detta något till sin natur inte kan vara radikalt olikt det vi ser och inte kan vara helt oberoende av ett seende, fastän det måste vara oberoende av vårt seende.  Berkeley leds härigenom fram  till att betrakta det  "verkliga" bordet såsom en idé i Guds medvetande. En sådan idé äger den nödvändiga permanensen och oberoendet av oss själva  utan att - såsom materien eljest skulle vara - vara någonting som undandrar sig vår kunskap, i den meningen att vi endast kan teoretiskt sluta oss till det och aldrig direkt och omedelbart kan bli medvetna om det. [11. Anser du att Berkeley har rätt: att vi aldrig direkt och omedelbart kan bli medvetna om vad som egentligen finns? Att Gud och det gudomliga medvetandet därför är nödvändigt -- om vi ska kunna säga att världen och tingen är verkliga på riktigt, inte bara sken?] Efter Berkeley har även andra filosofer ansett att även om bordet inte för sin tillvaro är beroende av att vi ser det, är det dock beroende av att bli sett (eller på annat, sätt uppfattat genom sinnesförnimmelse) av något medvetande - inte nödvändigtvis Guds medvetande utan oftare världsalltets kollektiva medvetande.  [12. Anser du att detta kollektiva medvetande är troligare än Guds?] I likhet med Berkeley hyllar de de denna åsikt huvudsakligen därför att de anser att det inte kan finnas något verkligt - eller i varje fall ingenting som vi vet vara verkligt - utan medvetanden med sina tankar och känslor. Vi skulle kunna uttrycka det resonemang på vilket de stöder sin uppfattning ungefär på följande sätt: Allt som kan bli föremål för tänkande är en idé i medvetandet hos den person som tänker på det. Följaktligen kan ingenting bli föremål för tänkande utom idéer i ett medvetande. Följaktligen är allt annat omöjligt att föreställa sig, och vad som är omöjligt att föreställa sig kan into existera. [13. Anser du att resonemanget håller?] Ett dylikt resonemang är enligt min mening vilseledande, och de som framför det uttrycker det naturligtvis inte så kortfattat och summariskt. Men vare sig argumenteringen är bindande eller inte, har den i mycket stor utsträckning åberopats i en eller annan form, och talrika filosofer, kanske de flesta, har ansett att det inte finns någonting verkligt utom medvetanden och deras idéer.  [14. Anser du att vårt medvetande -- eller medvetandet i sig -- är verkligare än världen och dess föremål?] Sådana filosofer kallas "idealister". När de skall förklara materien säger de antingen liksom Berkeley att materia i verkligheten inte är någonting annat än en samling idéer, eller också säger de i likhet med Leibniz (1646-1716) att det som förefaller att vara materia i verkligheten är en samling av mer eller mindre rudimentära medvetanden. [15. Kan du tänka dig, som Leibniz,  att "materien" inte är livlös utan består av medvetanden?] Men trots att dessa filosofer förnekar materien såsom någonting som står i motsats till anden, erkänner de emellertid materien i en annan bemärkelse. Läsaren torde erinra sig att vi ställde två frågor, nämligen:  1) Finns det alls något verkligt bord?  2) Om det finns, vad kan det då vara för slags föremål?  Nu erkänner både Berkeley och Leibniz att det finns ett verkligt bord, men Berkeley säger att det är vissa idéer i Guds medvetande, medan Leibniz säger att det är en koloni av själar. Bägge besvarar sålunda vår första fråga jakande och skiljer sig endast från van- liga dödliga i de svar de ger på vår andra fråga.  [16. Håller du med Berkeley eller Leibniz? Varför?] Nästan alla filosofer tycks faktiskt vara ense om att det finns ett verkligt bord: de håller nästan samtliga med om, att hur mycket våra sinnesdata - färg, form, släthet osv - än må bero på oss själva, så är, deras förekomst ändå ett tecken på något som existerar oberoende av oss, någonting som måhända fullständigt skiljer sig från våra sinnesdata men ändå kan anses förorsaka dessa sinnesdata, närhelst vi befinner oss i ett lämpligt förhållande till det verkliga bordet. [17. Anser du att tingen existerar oberoende av observatören?] Denna punkt på vilken filosoferna är ense - uppfattningen att det finns ett verkligt bord, vilken dess natur än må vara - är nu uppenbarligen av vital betydelse, och det är på sin plats att undersöka vilka skäl det finns att godta denna uppfattning, innan vi går vidare till nästa fråga om det verkliga bordets natur.  Nu är det lämpligt att ett ögonblick tänka efter vad det egentligen är som vi hittills upptäckt.  Det har visat sig att om vi tar vilket som helst vanligt föremål av det slag som vi tror oss känna genom våra sinnen, så är det som sinnena omedelbart säger oss inte sanningen om föremålet sådant det är  oberoende av oss, utan bara sanningen om vissa sinnesdata, vilka, såvitt vi kan se, beror på förhållandet mellan oss och föremålet. [18. Anser du att du upptäckt detta?] Det som vi direkt ser och känner är följaktligen bara ett "sken", som vi tror utgör ett tecken på något slags "verklighet" där bakom. [19. Anser du att "verkligheten" endast är ett "sken"?]   Men om verkligheten inte är vad den synes vara - har vi då några möjligheter att få veta huruvida det alls finns någon verklighet? Och om den finns, har vi några möjligheter att ta reda på hur den är beskaffad? Detta är frågor är förbryllande, och det är svårt att veta om inte till och med de sällsammaste hypoteser kanske är sanna.