Filosofi

§ 38. Allt viljande framspringer ur behov, alltså ur brist, alltså ur lidande. Tillfredsställelsen gör slut på lidandet, men mot ett begär som tillfredsställas står minst tio otillfredsställda. Och vidare: begäret består länge, kraven går i det oändliga, tillfredsställelsen åter är kort och kargt tillmätt. Ja, den ändliga tillfredsställelsen själv är till och med blott skenbar - ett tillfredsställt begär ger strax plats åt ett nytt - det förra är ett misstag som man insett, det senare ett misstag som man ännu inte insett.

Det finns inte något föremål för vår vilja som kan ge en varaktig, icke längre vikande tillfredsställelse om det vinnes; det liknar i stället alltid blott en allmosa som man slänger åt tiggaren och som uppehåller hans liv i dag för att förlänga hans plåga till morgondagen. - Härav följer nu att sålänge vårt medvetande är uppfyllt av vår vilja, så länge vi är hemfallna åt begärens åtrå med dess ständiga hopp och fruktan, så länge vi är underkastade viljan, vinner vi aldrig varaktig lycka eller ro.

Om vi jagar eller flyr, rädslas för olyckor eller strävar efter njutning, kommer strängt taget på ett ut: omsorgen om den ständigt fordrande viljan, vilken gestalt den än har, fyller och oroar ständigt vårt medvetande; men utan ro är sant välbefinnande alls inte möjligt.
Så ligger viljeslaven ständigt på Ixions kretsande hjul, öser alltid i danaidernas såll, är den evigt försmäktande Tantalus.

§ 56. Ju fullkomligare viljans uppenbarelseform är desto mer framträder lidandet. I växten finns ännu ingen sensibilitet, alltså ingen smärta; en säkert mycket låg grad av dessa båda finns hos de lägsta djuren, infusorierna och radiarerna; till och med hos insekterna är förmågan att förnimma och att lida ännu begränsad. Först med ryggradsdjurens fullkomnade nervsystem framträder den i hög grad, och i allt högre grad ju mera intelligensen utvecklar sig. I samma mån alltså som kunskapen når tydlighet och medvetandet stegras, växer också kvalet, vilket följaktligen når sin högsta grad hos människan, och hos henne blir det också desto starkare ju tydligare hennes kunskap är, ju intelligentare hon är: den geniala människan lider mest.

Vi skall därför betrakta viljans inre och väsentliga öde i den mänskliga tillvaron. Envar skall i djurens liv lätt återfinna ett uttryck för samma förhållande, om än svagare, och den lidande djurnaturen skall även kunna klart övertyga honom om i hur hög grad allt livs väsen är lidande.

§ 57. På varje stadium av medvetet liv framstår viljan för sig själv som individ. Människan som individ finner sig inslungad i det oändliga rummet och den oändliga tiden som en ändlig och följaktligen i jämförelse med dem försvinnande storhet. Hon har på grund av rummets och tidens gränslöshet alltid blott ett relativt, aldrig ett absolut "när" och "var" för sin tillvaro; ty hennes plats och hennes varaktighet är blott ändliga delar av något oändligt och obegränsat. Hennes egentliga tillvaro finns endast i nuet, vars ohejdade flykt in i det förflutna är en ständig övergång till döden, ett ständigt döende; ty hennes förflutna liv är, bortsett från dess eventuella följder för nuet liksom också från det vittnesbörd det givit om hennes vilja, redan fullständigt avslutat, dött och ingenting mera; därför borde det förnuftigt sett vara henne likgiltigt om det förflutnas innehåll utgjordes av kval eller njutningar. Nuet förvandlas emellertid under hennes händer oupphörligt till ett förflutet; framtiden är helt oviss och alltid kort. Så är hennes tillvaro redan ur formell synpunkt nuets ständiga rusande in i det döda förflutna, ett ständigt döende.

Och ägnar vi tillvaron en blick ur fysisk synvinkel, så är det uppenbart att liksom vår gång som bekant endast är ett ständigt hämmat fallande, så är vår kropps liv ett oavlåtligt hämmat döende, en ständigt uppskjuten död; slutligen är också vår andes rörlighet en ständigt undanskjuten ledsnad.

Varje andedrag avvärjer den beständigt inträngande döden, med vilken vi på så sätt i varje ögonblick utkämpar en kamp och sedan också i större intervaller, var gång vi äter, sover, värmer oss osv. Till slut måste den segra, ty vi är hemfallna åt honom redan genom födelsen, och den leker blott en stund med sitt byte, innan den slukar det.

Vi fortsätter emellertid vårt liv med stort intresse och mycken omsorg precis som man så länge som möjligt blåser upp en såpbubbla så att den blir så stor som möjligt, fastän man är fast övertygad om att den skall brista.

Såg vi att redan den omedvetna naturens inre väsen är en beständig strävan utan mål och utan rast, så möter oss detta ännu tydligare då vi betraktar djuret och människan. Hela deras väsen är vilja och strävan som helt liknar en släckbar törst.

Men allt viljandes grund är behovet, bristen, alltså smärtan, åt vilken människan följaktligen redan från början och genom sitt väsen är hemfallen. Saknar hon däremot objekt för sitt viljande i det att en alltför lättvunnen tillfredsställelse strax åter berövar henne dem, så grips hon av en fruktansvärd tomhet och tråkighet. dvs. själva hennes väsen och hennes tillvaro blir henne då till en odräglig börda. Hennes liv svänger alltså likt en pendel fram och åter mellan smärtan och ledsnaden, vilka båda i själva verket är livets yttersta beståndsdelar. Detta har också fått sitt sällsamma uttryck däri, att sedan människan förlagt alla lidanden och kval till helvetet, så fanns intet kvar för himmelen annat än just tråkigheten.

Det beständiga strävandet som utgör varje viljeuppenbarelses väsen får på de högre objektivationsstadierna sin första och allmännaste grundval därigenom att viljan här framträder som en levande kropp med det järnfasta budet att livnära denna; och vad som förlänar kraft åt detta bud är just att denna kropp ingenting annat är än själva den objektiverade viljan till livet.

Människan som den fullkomligaste
objektivationen av denna vilja är i överensstämmelse härmed också den mest behövande av alla varelser: hon är alltigenom konkret viljande och behov, ett konkrement av tusen behov. Utrustad med dessa står hon på jorden, överlämnad åt sig själv och i ovisshet om allt utom sina egna behov och sin egen nöd. Oron för sitt livs uppehälle under så svåra villkor, som var dag på nytt ger sig till känna, fyller på så sätt i regel hela människolivet. Härtill sluter sig omedelbart ett andra krav, kravet på släktets fortplantning. Samtidigt hotar från alla sidor de mest olikartade faror; för att undgå dem fordras oavlåtlig vaksamhet. Med försiktiga steg och ängsligt spejande åt alla håll följer människan sin stig. Ty tusen olyckor och tusen fiender lurar på henne. Så gick hon i vildmarkerna och så går hon i det civiliserade livet; det finns för henne ingen trygghet:

"I vilket mörker och under hur stora faror släpar vi inte fram denna vår tillvaro, hur den nu än må vara beskaffad."
("Quaiibus in tenebris vitae, quantisque perielis
degitur hocc' aevi quodcumque est")
Lucretius, 11. 15.

De allra flestas liv är också bara en ständig kamp för denna tillvaro med full visshet om att slutligen förlora den. Men vad som förmår dem att uthärda i denna så mödosamma kamp är inte så mycket kärlek till livet som fastmer fruktan för döden, som dock som oundviklig står i bakgrunden och varje ögonblick kan träda fram.

Livet självt är ett hav, fullt av klippor och virvlar, som människan undviker med största försiktighet och omsorg, fastän hon vet att även om det lyckas henne att med uppbjudande av all sin kraft och konst slingra sig igenom, så kommer hon just därigenom med varje steg närmare det stora, det totala, det oundvikliga och ohjälpliga skeppsbrottet, ja rent av styr mot det, - döden: denna är den mödosamma resans slutmål, något som för människan är värre än alla de klippor hon lyckats undvika.

Nu är det på samma gång högst anmärkningsvärt att å ena sidan livets lidanden och kval lätt kan så tillta att själva döden, i vars undvikande hela livet består, blir efterlängtad och man av fri vilja skyndsamt uppsöker den, och å andra sidan åter, då ett kort uppehåll i nöden och lidandena förunnas människan, ledsnaden strax är så nära att hon nödvändigt behöver ha tidsfördriv. Vad som sysselsätter alla levande varelser och håller dem i rörelse är strävan efter tillvaro. Men är tillvaron säkrad, så vet de inte vad de skall ta sig till; därför är det andra som sätter dem i rörelse en strävan att bli kvitt tillvarons börda, att göra tillvaron omärkbar, "döda tiden", dvs. att undgå ledsnaden.

Så ser vi att nästan alla mot nöd och sorger skyddade människor, sedan de äntligen vältrat undan alla andra bördor, nu blir sig själva till last och betraktar som en vinning varje timme som de lyckats göra slut på, alltså varje minskning av det liv åt vars största möjliga förlängning de förut uppbjudit alla sina krafter. Men ledsnaden är ett ont som ingalunda bör ringaktas: den målar till slut en verklig förtvivlan på människans ansikte. Det är den som gör att varelser som älskar varandra så litet som människorna, ändå så gärna söker sig till varandra; på så sätt blir den sällskaplighetens källa. Också vidtages mot den liksom mot andra allmänna olyckor överallt offentliga åtgärder, detta redan av statsklokhet; ty detta onda kan lika väl som dess motsatta extrem, hungersnöden, driva människorna till den största tygellöshet- folket behöver panem et circenses.

Liksom nöden är folkets, så är ledsnaden den förnäma världens beständiga gissel. I det borgerliga livet representeras den av söndagen, liksom nöden representeras av de sex veckodagarna.

Mellan begär och tillfredsställelse förflyter alltså varje människoliv. Begäret är till sin natur smärta; tillfredsställelsen föder snabbt mättnad. Målet var blott sken. Ägandet borttager tjusningen, och begäret, behovet, inställer sig åter i ny gestalt; och skulle det utebli, så följer ödslighet, tomhet, ledsnad, mot vilka kampen är lika plågsam som mot nöden.

§ 58. All tillfredsställelse eller vad man gemenligen kallar lycka är strängt taget och till sitt väsen alltid blott negativ, aldrig positiv. Den är inte något som ursprungligt och av sig självt lyckliggör oss, utan måste alltid bestå däri att ett begär tillfredsställes. Ty begäret, dvs. bristen, föregår som en betingelse varje njutning. Men med tillfredsställelsen upphör begäret och följaktligen också njutningen. Därför kan tillfredsställelsen eller lyckan aldrig vara något mer än befrielsen från en smärta, från ett nödtillstånd, ty till dessa hör inte blott varje verkligt, uppenbart lidande utan också varje begär, vars hänsynslöshet stör vårt lugn, ja till och med den dödande tråkigheten som gör vår tillvaro till en börda. - Nu är det emellertid så svårt att uppnå eller genomföra något- varje förehavande stöter på ändlösa svårigheter och mödor, och vid varje steg hopar sig hindren. Och har äntligen allt övervunnits och uppnåtts, så kan dock aldrig något annat vara vunnet än att man befriats från något lidande eller begär, följaktligen att man blott befinner sig i samma tillstånd som innan de gjorde sig gällande.

Omedelbart är alltid blott bristen, dvs. smärtan given. Tillfredsställellsen och njutningen däremot kan vi blott
medelbart uppfatta, genom att erinra oss det lidande och den brist som föregått tillfredsställelsen och upphörde vid dennas inträde. Därav kommer det sig att vi alls inte riktigt uppmärksammar eller uppskattar det goda och de fördelar vi verkligen äger, utan menar blott att just så måste det vara: ty de lyckliggör oss endast negativt, genom att hålla lidandet borta. Först när vi förlorat dem, känner vi deras värde: ty behovet, bristen, lidandet är det positiva, det som omedelbart ger sig till känna. Därför gläder vi oss också åt minnet av överstånden nöd, sjukdom, brist el. dyl., ty blott på så sätt kan vi njuta av det närvarande goda. Det kan inte heller förnekas att ur denna synpunkt och på den egoistiska ståndpunkt som är livsviljans form, ger oss anblicken eller skildringen av andras lidanden tillfredsställelse och njutning just så som Lucretius i början av andra boken så träffande och öppenhjärtigt säger:

"Hugnesamt är det för oss att från stranden i trygghet få skåda,
hur en annan för livet får kämpa bland rasande vågor
icke som skulle olyckligas jämmer bereda oss nöje,
men oss fägnar att se de plågor man blivit besparad."

Att all lycka endast är av negativ, inte positiv natur, att den just därför inte kan vara varaktig tillfredsställelse och sällhet utan alltid blott något som befriar från en smärta och en brist, på vilka antingen ny smärta eller också languor, tom längtan och långtråkighet måste följa - detta bestyrkes också av konsten, särskilt poesin, som troget speglar livets och världens väsen. All episk eller dramatisk diktning kan endast framställa strid, strävan och kamp om lyckan, aldrig den förblivande och fullkomliga lyckan själv. Den leder sina hjältar genom tusen svårigheter och faror fram till målet- så snart detta är nått, låter den snabbt ridån falla. Ty det skulle nu inte återstå den något annat än att visa att det glansfulla målet, vari hjälten inbillade sig finna lyckan, har gäckat även honom och att han efter att ha uppnått det inte har det bättre ställt än förut.

Då en äkta, förblivande lycka inte är möjlig, kan den inte vara föremål för konsten. Visserligen ligger väl idyllens syfte egentligen just i skildringen av en sådan lycka, men man ser också att idyllen som sådan inte är något hållbart. Alltid blir den under diktarens händer antingen episk, och är då bara ett mycket obetydligt epos, sammanfogat av små lidanden, små fröjder och små strävanden: detta är det vanligaste fallet; eller också blir den till blott beskrivande poesi, som skildrar naturens skönhet, dvs. till en rent viljefri uppfattning som förvisso är den enda rena lyckan, då den varken föregås av lidanden eller behov och ej heller med nödvändighet efterföljes av ånger, lidande, tomhet, leda: det är blott så att denna lycka inte förmår fylla hela livet utan endast några ögonblick av det.

Vad vi möter i poesin, återfinner vi i musiken, i vars melodi vi igenkänt den sig själv medvetna viljans innersta historia, dess hemligaste liv, längtan, lidande och fröjd, det mänskliga hjärtats ebb och flod. Melodin är alltid ett
avvikande från grundtonen genom tusen underliga irrgångar ända till pinsam dissonans, varpå den slutligen återfinner grundtonen som uttrycker viljans tillfredsställelse och lugn; men efter detta kan ingenting vidare göras med den och att låta den ljuda vidare skulle blott vara tröttsam och intetsägande monotoni, som skulle motsvara långtråkigheten.

Ur medvetslöshetens natt vaknad till livet finner sig viljan som individ i en oändlig och gränslös värld bland otaliga individer som alla strävar, lider, irrar, och liksom genom en ångestfull dröm ilar den tillbaka till den forna medvetslösheten. Tills den nått dit är emellertid dess begär gränslösa, dess anspråk outtömliga, och varje
tillfredsställt begär föder ett nytt. Ingen i världen möjlig tillfredsställelse skulle kunna räcka till att stilla dess åtrå, att sätta ett slutligt mål för dess begär, att fylla den bottenlösa avgrunden i dess hjärta. Man kan för övrigt mönstra de tillfredsställelser av olika slag som i regel
kommer på människans lott. De består för det mesta i intet annat än ett under oavbruten möda och ständiga bekymmer i striden mot nöden dagligen tillkämpat men snålt tillmätt livsuppehälle med döden som perspektiv.

Allt i livet ger till känna att den jordiska lyckan är bestämd att omintetgöras eller att avslöjas som en illusion. Anlagen härtill ligger djupt i tingens väsen. Följden härav är att de flesta människors liv är bedrövligt och kort. De jämförelsevis lyckliga är för det mesta blott skenbart lyckliga eller också är de liksom de långlivade, sällsynta undantag; en möjlighet av sådana måste finnas - som lockfågel. Livet framträder i smått som i stort som ett oavbrutet bedrägeri. Har det lovat, så håller det inte; det skulle vara för att visa, hur föga önskvärt det åtrådda var: så vilseleder oss alltså än hoppet, än det vi hoppats på. Har livet givit, så var det bara för att taga. Avståndets förtrollning visar oss paradis, vilka försvinner som optiska villor, när vi låtit oss lura att nalkas dem.

Lyckan ligger sålunda städse i framtiden eller också i det förflutna, och det närvarande kan liknas vid ett litet mörkt moln som vinden driver över den solhelysta ytan: bakom det och framför det är allting ljust, endast det självt kastar ständigt en skugga. Det närvarande är alltså otillfredsställande, framtiden åter oviss och det förflutna oåterkalleligt. Livet med sina små och stora vedervärdigheter, som återkommer varje timme, dag, vecka och år med sina svikna förhoppningar och sina alla beräkningar gäckande missöden, bär så tydligt spår av något som är bestämt att väcka leda hos oss, att det är svårt att fatta hur man kunnat missförstå detta och låta intala sig att livet är till för att tacksamt njutas och människan för att vara lycklig.

Tvärtom framstår denna ständiga villfarelse och besvikelse liksom även livets allmänna beskaffenhet såsom avsedd och beräknad att väcka den övertygelsen att rakt ingenting är värt vår strävan, ävlan och kamp, att allt som kallas gott är intigt, att världen på alla håll och kanter är bankrutt och livet en affär som inte täcker
omkostnaderna - allt detta för att vår vilja skall vända sig bort från livet.

Det sätt varpå denna intighet hos alla viljans objekt uppenbarar sig och blir begriplig för individens förstånd är först och främst tiden. Denna är den form genom vilken tingens intighet framträder som deras förgänglighet. Den gör att alla våra njutningar och nöjen blir till intet under våra händer och vi efteråt förundrade frågar vart de tagit vägen. Intigheten själv är därför det enda objektiva i tiden, dvs. det som motsvarar tiden i tingens väsen, alltså det, vars uttryck tiden är. Just därför är tiden den apriori nödvändiga formen för alla våra åskådningar: i den måste allting framträda, även vi själva.

Därför liknar också vårt liv närmast en likvid som man erhåller utbetald i idel kopparslantar och sedan ändå måste kvittera: slantarna är dagarna, kvittensen är döden. Ty till slut avkunnar tiden naturens dom över värdet av alla i naturen framträdande väsen, i det den förintar dem.

"Och det med skäl ty allt som föds
är endast värt att det föröds.
För den skull vore bäst att ingenting funnes till."

All tillfredsställelses, alltså all njutnings och all lyckas påvisade negativitet i motsats till smärtans positivitet finner sin bekräftelse även i följande.

Vi känner smärtan men inte smärtlösheten; vi känner sorgen men inte sorglösheten, fruktan men inte tryggheten. Vi känner begär såsom vi känner hunger och törst; så snart det tillfredsställts är det med det som med den förtärda munsbiten; är den nedsväljd, upphör den att finnas till för vår förnimmelse. Njutningar och nöjen saknar vi smärtsamt så snart de uteblir, men smärtornas frånvaro, även om de uteblir efter att en lång tid ha plågat oss, känns inte omedelbart utan på sin höjd tänker man avsiktligt på den genom att reflektera över den.

Ty blott smärtan och bristen kan positivt förnimmas och ger sig därför av sig själva till känna; välbefinnandet däremot är blott negativt. Därför inser vi inte värdet hos livets tre största förmåner, hälsa, ungdom och frihet så länge vi äger dem, utan först när vi förlorat dem. Ty också de är negationen. Att vi varit lyckliga märker vi först när de lyckliga dagarna efterträtts av olyckliga.

I samma mån som njutningarna tilltager avtager mottagligheten för dem: det invanda förnimms inte
längre som njutning. Men just därigenom tilltager rnottagligheten för lidandet: ty det invandas bortfall känns smärtsamt. Alltså växer genom ägandet det som uppskattas som nödvändigt och därigenom också
förmågan att förnimma smärta. Timmarna går desto snabbare ju angenämare, och desto långsammare ju plågsammare de är, ty smärtan, inte njutningen är det positiva, vars närvaro ger sig till känna. Just därför blir tiden lång då vi har tråkigt, men inte då vi roar oss.

Det ena som det andra bevisar att vår tillvaro är lyckligast då vi är minst medvetna om den; varav följer att det vore bättre att inte vara till. Helt i överensstämmelse med denna av mig bevisade sanning säger också den av naturen och lyckan så gynnade Voltaire:

"sedan åttio år gör jag den erfarenheten. Jag vet intet bättre än att foga mig i det och säga mig att flugorna är till för att slukas av spindlarna och människorna för att förtäras av bekymren".

Innan man med sådan tillförsikt påstår, att livet är ett önskvärt gott, för vilket man bör vara tacksam, borde man en gång utan lidelse jämföra summan av alla de möjliga fröjder en människa i sitt liv kan njuta med summan av alla de möjliga lidanden som kan hemsöka henne. Jag tror inte att balansen blir svår att bestämma.

Men det är egentligen helt överflödigt att disputera om det finns mera gott eller mera ont i världen: ty det ondas blotta förekomst avgör saken: det onda kan ju aldrig utplånas och således inte heller balanseras av ett samtida eller
senare gott:

"Tusen njutningar är inte värda ettenda kval."
("Mille piacer' non vagliono un tormento.")
Petrarca

Om tusentals människor hade levat i lycka och sällhet, så skulle det inte upphäva en enda människas ångest och dödsmarter, och lika litet kan mitt välbefinnande nu göra mina tidigare lidanden oskedda. Funnes det därför hundra gånger mindre ont i världen än vad som nu är fallet, så skulle likväl dess blotta existens vara tillräcklig för att bestyrka en sanning som kan uttryckas på olika sätt, ehuru alltid blott indirekt, den nämligen att vi inte har någon anledning till glädje men väl till sorg över världens tillvaro, att världens icke-existens vore att föredra, att världen är något som egentligen inte borde finnas, osv.

Leibniz' Teodicé som en metodisk, brett upplagd utveckling av optimismen kan jag inte tillerkänna någon annan förtjänst än den att den senare gav idén till den store Voltaires odödliga Candide, varigenom helt visst Leibniz så ofta upprepade lama exkys för det onda i världen, att det dåliga stundom medför det goda, fick ett av Leibniz själv oförutsett belägg. Redan genom sin hjältes namn antydde Voltaire, att det blott behövs uppriktighet för att inse giltigheten av optimismens motsats.

På denna skådeplats för synd, lidande och död gör verkligen optimismen en så besynnerlig figur att man skulle hålla den för ironi, om man inte i dess hemliga och av Hume så väl avslöjade källa (nämligen det hycklande smickret och den anstötliga förtröstan på dess framgång) hade en tillräcklig förklaring till dess ursprung.

Men mot Leibniz' påtagligt sofistiska bevis att denna värld är den bästa av alla möjliga kan man ärligt och på fullt allvar till och med bevisa att den är den sämsta av alla möjliga. Ty möjlig betyder inte det som man till äventyrs kan fantisera sig till, utan det som verkligen kan existera och bestå. Nu är denna värld så inrättad som den måste vara för att nätt och jämnt kunna bestå: vore den en smula sämre, kunde den helt enkelt inte längre bestå. Följaktligen är en sämre värld, som ju inte skulle kunna bestå, alls inte möjlig, och världen själv den sämsta av alla möjliga.

Ty inte blott om planeterna rusade huvudstupa mot varandra utan också om någon av de i deras lopp verkligen inträdande perturbationerna ständigt tilltog i ställer för att successivt åter utjämnas av andra, skulle världen snart nå sitt slut. Astronomerna vet vilka tillfälligheter - för det mesta irrationella förhållanden i omloppstiderna - som är avgörande härför, och de har med stor möda räknat ut att alltsammans fortfarande skall avlöpa lyckligt och att världen sålunda kan äga bestånd och rulla vidare. Fast Newton var av motsatt mening vill vi hoppas att de inte räknat fel och att det mekaniska förverkligats i ett sådant planetsystem inte till slut ändå råkar stanna.

Men under planetens våldsamma krafter som måste förstöra planeten så snart någon tillfällighet ger dem spelrum; detta har på vår planet inträffat åtminstone tre gånger och kommer ännu oftare. Jordhävningarna i Lissabon och på Haiti, Pompejis förstöring är blott små skalkaktiga anspelningar på möjligheten.

En helt ringa och kemiskt inte ens påvisbar förändring av atmosfären förorsakar kolera, gula febern, digerdöden osv., som bortrycker miljoner människor; en något större skulle utsläcka allt liv. En ganska måttlig värmestegring skulle uttorka alla floder och källor.

Djuren har försetts med organ och krafter som nätt och jämnt räcker till för att de under de största ansträngningar skall kunna hålla sig själva vid liv och skaffa föda åt sin avkomma. Om därför ett djur förlorar en lem eller förmågan att begagna den, måste det i regel omkomma. Och även om inänniskosläktet gäller att trots de mäktiga verktyg som det har i förstånd och förnuft, lever nio tiondedelar av det i ständig kamp mot bristen, ständigt med nöd och ansträngning balanserande vid undergångens rand.

Genomgående alltså, både när det gäller det helas och varje enskilt väsens bestånd är betingelserna knappt och snålt tillmätta, och ingenting är givet därutöver: därför förflyter det individuella livet under en oupphörlig kamp för själva existensen, medan undergången hotar vid varje steg. Och just emedan detta hot så ofta verkställes, var det nödvändigt att genom frönas otroligt stora överskott
sörja för att individernas undergång inte medför släktenas, vilket är det enda som är av verklig vikt för naturen.

Världen är således så dålig som det är möjligt för den att vara, om den överhuvud taget skall finnas till.

De förstenade resterna av helt annorlunda beskaffade djursläkten som fordom bebott vår planet ger oss som ett prov på räkneoperationens riktighet dokument om världar, vilkas fortvaro inte längre var möjlig och som alltså var ändå något sämre än den sämsta av alla möjliga världar.