SEKULARISERINGENS FILOSOFI

Det har gått mer än ett sekel sedan filosofen Nietzsche proklamerade Guds död. Denna proklamation accepterades vida kring i den europeiska kulturen. Man ansåg att det var ett väl etablerat faktum att allt färre människor sökte sig till religionen och denna åsikt delades både av människor positiva till religiös tro och de som avskydde allt vad religion hette. De religiösa påståendena tycktes helt enkelt höra till en äldre tid då rationella förklaringar saknades till många fenomen i världen. I en mer upplyst tid skulle inte religiös tro fylla någon viktigare funktion utan snarare vara ett rent kulturhistoriskt och estetisk intresse. Konfirmationerna skulle tämligen snart upphöra och kyrklig vigsel skulle bli ett minne blott.

[1. Reflektion och värdering: Anser du att en rationell och upplyst person inte behöver söka sig till religionen? Har religion huvudsaklingen kulturell och estetisk betydelse?]

Men under 1900-talets historiska utveckling blev denna nietzscheanska proklamation alltmer tveksam. I vår tid är den ännu mer tvivelaktig. Vid början av 2000-talet hade religiöst engagemang inte minskat utan ökat explosionsartat. Detta är en märklig och förvånande utvecklingen enligt många historiker. Ända sedan 1700-talets upplysning har intellektuella människor inom de flesta politiska grupperingar tänkt sig att det moderna samhällets framväxt måste innebära som konsekvens att religiös anknytning minskar, att religiös tro ersätts av rationella hypoteser. Teorin bakom detta antagande var att en vetenskaplig världsbild utesluter tilltron till påståendens som i någon mån är irrationella. Religionens satser är exempel på sådana påståenden.

[2. Reflektion och värdering: Anser du att den explosionsartade ökningen av religiös tro är ett beklagligt faktum? Kan du tänka dig någon förklaring till det? Håller du med om teorin att vetenskap utesluter religion?]

Inte bara Nietzsche ansåg att religionen var dödsdömd. Tänkare som Karl Marx fick av en katolsk präst följande formulering: religionen är ett opium för folket. Prästen tänkte på opium som ett läkemedel men Marx såg det som en drog som hindrade kommunismens framsteg. Psykologen Sigmund Freud såg religionen som en illusion som psyket skapade för att fylla den brist på trygghet som många människor känner i livet. Sociologen Emile Durkheim förklarade religionen som en metafor som vi använder för att ordna livet i samhället och utveckla dygder som behövs: lojalitet, medkänsla, mod, sanningslidelse och ärlighet. Sociologen Max Weber trodde att ett vetenskapligt synsätt skulle upplösa tron på "den magiska trädgården" och därmed också all religon. Durkheim såg fram emot ett rent vetenskapligt samhälle medan Weber beklagade denna utveckling mot ett liv i den rationella fängelseburen. Men båda var övertygade om att denna sekularisering skulle ske.

[3. Reflektion och värdering: Anser du att Marx hade rätt om religion som opium för folket? Hur menar du i så fall? Anser du att Durkheims uppfattning verkar rimlig? Kan du förstå Webers syn på rationellt fängelse? ]

Alla dessa tänkare fick emellertid fel. Det moderna samhällets framväxt minskade inte det religiösa engagemanget, själva moderniteten utesluter inte religiös tro och det vetenskapliga arbetet går ofta hand i hand med personlig religiös förankring som hos t ex Albert Einsten (relativitetsteorins grundare), Georges Lemaître (Big Bang-teorins skapare), David Bohm (grundaren av principen om implicit ordning) och Francis Collins (ledare för Hugo-projektet, kartläggningen av det mänskliga genomet). Morderniteten leder alltså inte automatiskt till sekularisering utan snarare till pluralisering. En allt ökande pluralitet av åskådningar, värderingar, projekt för livskvalitet och experiment i livsstil ( t. ex. New Age) tycks vara en följd av modernitetens framväxt. I centrum för denna pluralisering ligger ett stadigt ökande religiöst intresse.

[4. Reflektion och värdering: Anser du att det finns ett andligt intresse på många håll i vårt samhälle? Hur märker du det?]

Orsaken till att Nietzsches proklamation inte höll historiskt kan vara just denna: modernitet leder till pluralitet, inte till sekularisering som man  felaktigt antog. Pluralitet innebär dock en utmaning för alla religiösa traditioner. Varje religion måste idag hantera det faktum att det finns en rad alternativa religiösa åskådningar tillgängliga för engagerade människor. Det finns idag en aldrig större frihet att ingå i många olika andliga traditioner och få kunskap om dem. Samtidigt kan flera traditioner inte ge upp sina anspråk på att vara den enda exklusiva sanningen.

Globalt sett kan vi tala om två fenomen inom den ökande religiositeten: den islamistiska väckelsen och den protestantiska evangeliska väckelsen. En engagerad politisk och militant form av islam växer dramatiskt i hela den muslimska världen, från Atlanten till Kinesiska sjön och bland muslimska invandrare över hela västvärlden. Ibland kallas denna explosion av islamisk tro för "jihadism" efter ett grundbegrepp "jihad", andlig kamp. Den evangeliska framväxten har gjort mindre väsen av sig eftersom den saknar militanta inslag och inte riktigt når forskarnas uppmärksamhet. Den brittiske sociologen David Martin kallar denna evangeliska spridning för "revolutionen som inte skulle kunna inträffa".

Det mest dynamiska segmentet inom den evangeliska framväxten är pingströrelsens olika former. Denna rörelse inleddes ungefär för hundra år sedan i USA då ett relativt litet antal kristna började tala i tungor och uppleva mirakulöst helande. Från starten var pingströrelsen starkt missioneradnde och kom snabbt till Sverige och övriga Norden. Men den stora tillväxten skedde under 1950-talet i utvecklingsländerna och den har intensifierats kontinuerligt. På den latinamerikanske och den afrikanska kontinenten har tillväxten fyrdubblats och fortsätter öka. Grovt sett kan vi idag räkna de "karismatiskt kristna" till ca 4 miljarder, enligt Pew Research Center.

Den växande religiösa dynamismen finns emellertid också utanför den militanta islam och den evangeliska kristendomen. Den katolska kristenodmen som har problem i Europa, växer däremot stakrt i den Globala Södern. I Ryssland upplever den ortodoxa stkykran en stark renässans. Ortodox judendome växer snabbt i Amerika och i Israle. Både hindusim och buddhisn har fått nya väckelser, den senare inte minst i Europa och Nordamerika. Buddhistiska meditationsmetoder finns representerade i alla stora västerländska städer och indisk yoga, med religiösa implikationer, har en etablerad plats i det moderna samhället. En tidning som New York Times har en stående avdelning för yoga.

Det moderna samhället är med andra ord inte i avsaknad av Gud och det är snarare Nietzsches proklamation som historiskt sett dog. Istället har vi en värld där alltflera former av gudstro och allt flera former av Gud tycks växa fram kontinuerligt. Men det finns två tydliga undantag från denna regel. Ett är geografiskt: västra och centrala Europa. Denna jämförelsevis lilla fläck på världskartan uppvisar ett intressant sociologiskt fenomen som skulle kunna kallas "eurosekularitet". Det andra undantaget är kanske än mer relevant för sekkulariseringsfrågan: det handlar om en internationell kulturell elit, en globalisering av upplysningstidens idéer som omhuldas av en lite minoritet men en inflytelserik minoritet.

Sekularismen är en minoritet i en globalt religiös värld idag. Vi kan urskilja tre former av sekularism. Först en sekularism som accepterar en spridning av de aktiviteter som tidigare ingick i kyrkan, såsom t. ex. sjukhusen, universiteten och domstolarna. Dessa aktiviteter fungerar idag självständigt, även om de värdemässigt bygger på kyrkans grunduppfattningar. Ett exemepl är  den hippokratiska eden som läkare antas omfatta: att alltid verka för att rädda liv, aldrig släcka liv. Ett annat exempel är skolan som tidigare i regel var klosterskolan, där munkar och nunnor stod för utbildnigen av barn och ungdomar. Lektionstiden (40 min.) har vi kvar som ett minne av den tid som munken bad innan distraktionerna gjorde det lämpligt att börja en ny aktivitet. När brott skulle bedämas gick man tidigare till prästen eller biskopen men idag har vi andra rättsinstanser, skilda från kyrkan. Redan i Jesu undervisning finns denna separation av världslig makt och andlig: ge kejsaren vad som tillhör honom och ge Gud vad som tillhör Honom. Inom islam är denna separatione inte genomförd. Tvärtom bygger islamiseringen idag på att poltisik och andlig lag sammanfaller i Sharia.

Denna form av sekularisering syns tydligt i amerikansk religiositet där fria församlingar existerar på en omfattande religiös marknad. Staten är inte negativ till religion men lämnar den åt sig själv att utvecklas. I Sverige har först nyligen staten skilts från kyrkan ochdet återstår att se om kyrkan överlever denna åtskillnad.

Den andra formen av sekularisering är en antirörelse emot religionen som sådan. Den föddes under franska revoltionen och syftade till att utrota religionen och ersätta den med politisk ideologi, byggd på frihet, broderskap och jämlikhet. Enligt denna form av sekularism är offentlig religion av ondo medan privat religion kan toleraeras. I USA förbjuds idag på vissa ställen offentliga julkrubbor, adventsstakar eller kors eller andra religiösa symboler, medan religiös tro i privata hem tolereras. I vissa kretsar är det inte populärt att säga "Merry Christmas" eftersom det markerar en kristen tolkning av julen. Istället har man infört "Happy holiday" inför julhelgen. På samma sätt förbjöds under franska revolutionen alla helgondagar och kristna högtider såsom jul, fasta och påsk och Kristi himmelfärds dag. Ett utslag av samma sekularismen kan vi se i den svenska debatten om biblar på hotell, kristen konfirmation och skolavslutningar i kyrkan.

En tredje typ av sekularism är direkt fientlig och inställd på att aktivt utrota relgiiösa aktivitet. Inom det kommunisitiska Sovejtunionen och i det marxist-leninistiska Kina fanns fram till relativt nyligen vi denna form av aggresiv sekularism. Det typiska för denna form är att det religiösa livet förvisas till enbart den privata sfären. Även mindre aggressiva statsskick kan ha denna inställning. Den svenske statsministerna Olof Palme förklarade vid flera tillfällen att religiön bör vara en privatsak. Därmed avvisas den mest uppenbara av religionens kännetecken: att den påverkar samhället och styr många av de funktioner som samhället bygger på.

Det finns en gammal historia om en man som försöker komma in i en synagoga under en stor högtid. Vaktmästaren stoppar honom och upplyser honom att endast de med tingade platser kan komma in. "Men det gäller liv eller död" säger mannen. "Jag måste prata med Shapiro, hans fru ligger på akuten". Vaktmästaren svarar: "Ok, gå in, men jag vill inte se dig i bön därinne". Det finns en tydlig likhet mellan den statliga sekularismen och denna vaktmästare.

Det finns alltså ett spektrum av sv sekularisering alltifrån den moderata i USA, över den mer strikta "laicité"-versionen i Frankrike, till den aggressiva i system som det gamla Sovjetunionen, där sekularismen kan ses som en fundamentalistisk anti-religion. Alla tre formerna är idag ifrågasatta. Till och med den moderata i USA ifrågasätts dagligen i den aktuella debatten. Religiösa grupper av alla denominationer anser att sekualrismen ska ersättas av ett system där religionen doinerar åtminstone alla frågor som har med etik och omvårdnad att göra, samt frågor som rör livets början och livets slut.

En hel del uppmärksamhet får den islamiska väckelsen som går över världen. Den vill på ett seriöst sätt införa lokal sharia, alltså islamisk lagstiftning för muslimer i alla länder där de lever. Denna lagstiftning ska vara frivillig men ersätta den civila. Inom Islam somhelhet finns olika uppfattningar om graden av sharias giltighet men kraven på teokratiskt samhälle blir allt större och mer organiserade. Det är långt ifrån endast militanta muslimer som önskar sig ett mer gudsinriktat samhälle där en djupare form av rättvisa kan etableras.

Att få sin egen religiösa lagstiftning är inte unikt för muslimer. Det judiska idealet halakha omfattas av många ortodoxa och unga judar i Israel. I Indien finns ideologin hindutwa, som innebär ett gudsorienterat coaialt sätt att leva och många människor kämpar idag för att få förverkliga detta. I det nya Ryssland framställer den ortdoxa kyrkan ständiga anspråk på en helgjuten enhet av kyrka och stat. Alla dessa former av önska om ett mer ordnat religiöst samhällsliv kan kallas fundamentalism. I kontrast till dessa grupper finns det inte många evangeliska kristna i USA som vill skapa en kristen stat. I detta fallet är alltså nutidens Nordamerika föga fundamentalistiskt.


Den katolska kyrkan har däremot inga sådana intentioner, även om det fanns något i den riktningen uner det spanska inbördeskriget på 1930-talet. Snarare har den katolska kristenheten, som är den klart största kyrkan, arbetat för demokratiska statsskick, särskilt i områden som Östeuropa, Latinamerika och Filippinerna. De katolska skolorna och sjukhusen, som i regel är gratis, utgör fortfarande den klart största hjälporganisationen i tredje världens utvecklingsländer.

En självmordsbombare in spe någonstans i Mellanöstern blir ofta tagen på allvar när han eller hon hävdar att handlingen ska utföras som en religiös handling, som ett vittnesbörd om sin tro på Gud. Men västerländska sociologer, som själv ofta är utan tro, vill gärna förhålla sig skeptiska till sådana påståenden. Religiösa motiv är i sig suspekta och betraktas oftast som uräskter för helt andra motiv. Ibland förklaras att dessa andra motiv inte ens är medvetna! Här ser vi hur en sekulär kultur har svårt att förstå hur religiösa motiv fungerar i verkligheten. Samma forskare tenderar också kalla mystiker för överspända eller sjuka.

Samtidigt har vi områden där vi kan vara betydligt mer tveksamma. I Bosnien sa man under konflikten att det fanns tre grupper av människor. De ser likadana ut, de talar samma språk, de har ungefär samma utbildning och kultur. Det enda som skiljer dem åt är religionen som ingen av dem tror på.  I Nordirland föreligger ungefär samma sak. Ännu en historia belyser läget. En lejd mördare dyker upp och sätter pistolen mot pannan på en irländare. "Är du katolik eller protestant?" Mannen svarar:"Jag är faktiskt ateist". "Ok" säger mördaren "men är du protestantisk eller katolsk atetist?".

I många länder föraktade eliten folkets religion under första delen av 1900-talet. Men under senare delen av seklet gjorde de religiösa massorna revolt mot eliten. Både en kristen, muslimsk och hindsik väckelse ändra de sociala och politiska villkoren i många länder. USA, som världens ledande militära makt har blivit alltmer religiöst, ända upp i Vita huset. Det blir alltmer viktigt för kommande presidentkandidater att profilera sig moraliskt/religiöst. Den sekulära fundamentalismens tid verkar vara över. Men många ser en fara för demorkatin i tanken på religiösa samhällen. Sekulära dunamentaliser tror att religiöst tyrannin väntar om man låter folk få lokal sharia. Relgiösa fundamentaliser tror att politisk tyrannin väntar om inte Bibeln eller Koranen får styra domstolar och skolor.

.

.