Det psykologiska känslomaterialet kan vara av två slag: endera är det vad vi kallar normalt, det som är gemensamt för de flesta eller alla människor, alldeles oavsett ras och kultur. Eller så består det psykologiska materialet av det som de flesta på jorden upplever som onaturliga och abnorma känslor som särskilt ligger i de s.k. bakgrundskänslorna och inte är medvetna till en början. Något har blivit fel i erfarenheten eller i medfödda genetiska defekter.

Rädsla är t. ex. normal inför farliga omständigheter som en beväpnad terrorist men onormal inför oskyldiga katter och spindlar. Attraktionen mellan pojke och flicka i ungefär samma ålder är normal men attraktionen mellan en  gammal man och en mycket ung flicka, eller en gammal kvinna och en mycket ung pojk, betraktas som psykosexuella dysfunktioner och upplevs som "perversa" i nästan alla kulturer.

Psykologisk terapi, t. ex. så kalla kognitiv terapi  kan hjälpa en person att få bort de onormala bakgrundskänslorna och bota eller kraftigt reducera den psykosexuella dysfunktionen. Detta är att så att säga ge personen ett bättre psykologiskt känslomaterial för att göra moraliska val med. Moralen handlar om själva valen av handlingar, inte om själva känsorna.

Vi kan illustrera detta med följande situation. Tänk på tre män som går ut i kriget. En av dem har normal rädsla för livsfaror som alla har men han undertrycker den genom moraliska val och blir en modig man, viktig för sina kamrater i farliga situationer. De andra två har problem i sina känslor på grund av en rad faktorer (uppväxt, arv, genetik) och de är irrationellt skräckfyllda inför faror och kan inte göra moraliska val som är riktiga. De fungerar inte och kamraterna kan inte lita på dem.

Tänk dig nu att en god kognitiv psykolog dyker upp och ger dem terapi som fungerar. Psykologen ger de två männen med onormala känslor ett normalt känsloregister och de har fått samma utgångspunkt som den första mannen som fungerar normalt känslomässigt och moraliskt.

Nu är det psykologiska problemet över och det moraliska problemet kan starta. De två männen som är botade kan nämligen välja helt olika moraliska handlingar. Den första säger: Tack och lov att jag känner på ett normalt sätt, nu kan jag äntligen fungera som jag vill fungera och ställa upp för de andra i fara. Men den andra botade mannen kan säga: Ok, jag är glad att jag känner normalt, men jag tänker nog ändå springa och gömma mig när det hettar till och inte riskera för mycket i det här bedrövliga kriget. På sätt och vis kan dåliga moraliska val göras mer effektivt när de psykologiska bakgrundskänslorna är normala och dåliga handlingar kan gömmas mer listigt.

Skillnaden är nu moralisk mellan de två botade männen och psykolgin kan inte göra så mycket åt det. Hur mycket än känslorna blir botade så kvarstår det moraliska valet. Det fria personliga valet att rädda sig själv först eller ställa upp för de andra är det enda moralen bryr sig om.

Det dåliga psykologiska känslomaterialet är alltså inte en synd utan en sjukdom. Ingen behöver anklaga sig själv för onormala känslor utan istället göra allt för att bli botad. Det vore naturligtvis absurt att hävda sin rätt till handlingar baserade på onormala eller perversa känslor.

Detta är mycket viktigt. Människor bedömer varandra på de yttre handlingar och val de gör. Gud, för den som är troende, bedömer dem på de moraliska val de gör i sitt inre. När en neurotisk man som har ett patologiskt behov av sex med barn ändå är god och kysk tillsammans med en liten söt flicka, bedömer troligen Gud det som modigare än en soldat som riskerar sitt liv för truppen. Men människor ser oftast bara de yttre handlingarna och att en äldre man är god mot barn verkar inte så modigt.

När en ung man, som blivit uppfostrad av perversa föräldrar där lusten kommer först och båda är otrogna med andra, är trogen och kysk med sin egen flickvän och så att säga går emot sin egen sexuella uppfostran, gör troligen i Guds ögon mer än vad vi vanliga normala skulle göra om vi gav upp vårt liv för vän i fara.

Vi kan också vända på saken. Många av oss vanliga människor som verkar hur trevliga och duktiga som helst, kanske inte alls gör något gott bruk av de ärvda goda och normala bakgrundskänslorna vi fått med oss. Vi kanske är i klart sämre läge än de vi betraktar som eländiga varelser. Kan vi vara säkra på att vi betett oss så bra om vi haft samma psykologiska förutsättningar?

Vi bör därför inte döma för vi ser endast slutresultatet av det psykologiska material som finns i bakgrunden för individens beslut. För en troende gäller att Gud inte alls dömer efter känslomaterialet, läggningen eller tempramentet, utan själva de moraliska handlingarna utifrån situationen.

Den psykologiska utrustningen hos en människa beror till största delen på den kropp hon eller han har. När kroppen dör faller allt detta bort och den verkliga, centrala människan, hon som väljer att göra det bästa av denna psykologiska utrustning, lever nu naket och bedöms. Många saker i vårt eget beteende som vi betraktat som trevliga förtjänster och goda egenskaper, hade vi med oss genom en sunt och välbalanserat nervsystem utan anlag för problem. Detta faller också bort. En komplexfylld och överdriven psykologisk utrustning kommer att falla bort likaså.

När det gäller den sexuella delen av vår psykologiska utrustning handlar det oftas om problemet med kyskhet. Det är ett gammalt ord men har fortfarande betydelser som trohet, pålitlighet, sundhet, normalitet, tillfredsställelse i djupare mening, kärlek och trygghet. Vår biologiska hjärna tycks ha en djupgående tendens till trohet mot en livspartner, vid sidan om lust och romantisk kärlek. Vi kan använda ordet kyskhet för enkelhetens skull och vi kopplar därmed tillbaka på en lång tradition i både Europa och de flesta andra kulturer.

Kyskhet i den sexuella psykologin handlar inte om blyghet eller anständighet som snarare än sociologiska eller antropologiska begrepp. Anständighet handlar t. ex. om hur mycket av kroppen som ska visas offentligt, vad man kan tala om utan att såra andra, vilka ord och uttryck som kan användas utan att störa sin omgivning osv.

Kyskheten är densamma genom historien men de sociologiska normerna för anständighet och blyghet har förändrats. En flicka på Samoa som knappt har några kläder alls på sig och en påbyltad kvinna i det viktorianska England kan båda vara lika blyga eller anständiga beroende på de sociala normer som gäller i deras respektive samhälle. Båda kan vara lika kyska, trots deras olika utseende.

Det språk som vissa kyska kvinnor använder på Shakespeares tid skulle bara användas av fullständigt övergivna prostituerade idag.  Bara när syftet är att chockera eller väcka överdriven lust kan vi säga att språket är okyskt eller snuskigt. Men om detta syfte inte finns utan något grovt sägs utan baktanke kan vi endast anklaga personen för slarv eller okunnighet om hur man talar.

Ibland är det inte fråga om okyskt beteende när någon stör andra genom oanständigt prat. Det är snarare kärlekslöst prat, en brist på vänskap eller gemytlighet. Det är ovänligt att göra andra besvärade genom sexuella anspelningar, det är inte nödvändigtvis okyskt.

Den sexuella psykologi som spred sig i Europa under sextiotalet -- den sexuella revolutionen -- behöver inte i sig vara något okyskt och ont men den har lett till stor förvirring i vilka sociala normer som ska gälla för samhället. Särskilt för unga är detta faktum oroande och skadligt.

Men den centrala faktorn i den sexuella psykologin är just kyskheten. Denna gamla dygd är den mest impopulära bland de traditionella dygderna och förknippas ibland med kroppsfientliga fundamentalister. Det handlar dock om grundläggande psykologiska faktorer. Kyskhet innebär en enkel regel: äktenskap eller helt avstående från sex. Detta är så svårt och så i motsats till vår naturliga instinkt att vi ställs inför ett ultimatum: endera är den gamla kristna dygden en felaktig inställning eller så har vår sexuella instinkt blivit defekt och missbildad. 

De flesta känner på sig att det är instinkten som gått fel. En minoritet anser att den är riktig och bör tillfredsställas i största möjliga utsträckning. Det finns många skäl att anta vad de flesta känner. Det biologiska syftet med sex är och förblir barn ungefär som det biologiska syftet med att äta mat är att få mer energi och näring. Om vi äter närhelst vi känner för det och så mycket vi vill kommer förstås de flesta av oss att äta för mycket men kanske inte extremt för mycket. En överätare kanske äter för två men knappast för tjugo.

När det gäller många instinkter går alltså aptiten lite längre än det biologiska syftet, såsom mat och dryck, men inte bisarrt mycket för långt. Men om en frisk ung man tillfredsställer sin sexuella aptit närhelst han känner för det och om varje samlag skapar ett barn så befolkar han lätt en liten stad på tio år. Denna biologiska instinkt är alltså en fruktansvärd och extrem överdrift när den tillfredsställs.

Den sexuella psykologin hos människan är alltså defekt i sin bisara excess. Vi kan ta en illustration. Det är inte svårt att få en stor publik att se på en flicka som klär av sig naken på en sexklubb eller på internet. Tänk dig att du besöker en kultur där en stor publik kommer för att se en tallrik som är dold av en duk och att spänningen stiger när duken långsamt tas bort och avslöjar en lammstek eller några baconskivor. Skulle vi inte omedelbart konstatera att den biologiska instinkten för mat är defekt och skadad i den kulturen? På alldeles motsvarande sätt skulle en person från en annan kultur anse att vår instinkt för sex är skadad och bisarr?

Man skulle kanske kunna ha den hypotesen att i ett land som har striptease med mat, råder hunger och brist på mat. På motsvarande sätt skulle vår pornografi tyda på en psykologisk brist på sex, en svält på sexuella erfarenheter. Freudianska psykologer har ibland försökt göra detta troligt.  Men när vi testar hypotesen om hunger på mat så undersöker vi naturligtvis fakta -- är det så att folk har dåligt med mat? Om vi finner att mat finns och folk äter rimligt, får vi överge hypotesen om psykologisk och biologisk brist. På samma sätt kan vi undersöka om det finns mer sex idag än under de långa perioder då pornografi och strippande var praktiskt taget okända fenomen och klart perversa om de förekom. Vi finner då att det inte är någon brist, tvärtom ett överflöd av sex. Aldrig förr har så många människor så lätt haft så mycket tillfällig sex som idag.

Kontraception -- alltså kondomer, piller och andra medel -- har gjort tillgången på sex större och mer omfattande än någonsin i historien. Den allmänna opinionen är mindre fientlig till överdriven sex och till perversa former av sex än någonsin i historisk tid. 

Hypotesen om en psykologisk brist är inte den enda som erbjuder som förklaring till vår sexuella psykologi. Alla vet att den sexuella aptiten växer med bruket, upp till en viss gräns, precis som de andra biologiska och psykologiska instinkterna. En svältande person tänker mycket på just mat men det gör också frossaren. En vanlig ung tänker mycket på sex men det gör också den perversa bocken som är till åren kommen.

Vi hittar inte många människor som verkligen vill äta sådant som inte är riktig mat eller att göra andra saker med maten än att äta den. Perversa lekar med mat är sällsynta. Men perversa lekar med sex överflödar vårt västerländska samhälle och den muslimska kritiken mot oss är befogad. Nästa varje stor stad har klubbar för sadism och bondage, barnsex och homosexualitet. I allt fler länder lagstiftas så att pedofili och homosexualitet ska tolereras. I många böcker och filmer propageras humoristiskt för bisarra sexuella överdrifter. 

Matförgitning kan vi alla berätta om offentligt och få hjälp på vilken sjukstuga som helst. Sexuell förgiftning har en helt annan grund och samhället stigmatiserar snabbt de som drabbas. Det är lätt att se varför matförgiftning och sexuell förgiftning inte står på samma nivå -- de skiljer sig åt moraliskt. Det ena är en olycka, det andra ett val som bryter ned oss. När experter på sexuellt överförda sjukdomar talar i skolor till elever är det allt vanligare att moral och livsstil tas med i beskrivningen. Gamla ord som trohet och kyskhetslöfte kommer fram som aktuella faktorer.

Vi kan alltså säga att vi under en period i modern tid rört oss  med grova förenklingar om den sexuella instinkten då den framförs som något friskt och trevligt. Den felaktiga informationen består i att den sexuella instinkten är i samma skick som alla de andra instinkterna: normal och hälsosam. Fakta säger något annat, men propagandan har starka ekonomiska intressen.

Ibland sägs att de antropologer och psykologer som framfört uppfattningen om bristen på sex och den normala instinkten till sex ändå gjort det möjligt att tala om sex, medan vi tidigare inte fick göra det. Men detta är inte fakta. Nästan ingenting talas om och visas så mycket som just sex och fortfarande är det sexuella träsket en djup mänsklig förnedring för alla som drabbas. Om hypotesen om brist på tolerans och frihet skulle vara riktig så skulle vi må väldigt bra idag. Det gör vi inte och hypotesen faller.

Psykologiska fakta talar för motsatsen. Att vi under tidigare epoker inte talade vitt och brett om sex berodde på att instinkten var skadad och inte balanserad som de andra instinkterna. Det sexuella livet var välsignat av Gud och en god kärleksanpassad aktivitet inom äktenskapet. Men det var inte en instinkt som behovet av mat eller dryck eller värme.

En annan psykologisk attityd är skam. Vi ska inte skämmas för vårt sexuella begär, säger många. Det kan betyda två helt olika saker. Det kan betyda att vi inte ska skämmas över att den mänskliga organismen fortplantar sig på ett visst vis som känns skönt och bra för människorna. Denna uppfattning är den gamla kristna inställningen. Samlaget i sig är inte ett problem utan en välsignad handling som uppmuntras i Bibeln. 

Teologer har ofta påpekat att den sexuella njutningen var mer intensiv innan syndafallet än efter. På samma sätt kan vi förvänta oss en mer intensiv njutning i himlen än på jorden. Dessa uttalande ger uttryck för en positiv syn på sex. Kristendomen är en av de få religioner som hyllar den mänskliga kroppen och dess sexualitet. Kristendomen har också glorifierat äktenskapet mer än någon annan religion. Den största kärlekpoesin som skrivits på jorden är nästan uteslutande av kristna poeter. De skulle alla förneka påståendet att sex är något dålilgt eller negativt.

Men ofta betyder attityden till skam istället att den pornografi vi har idag inte är något att skämmas för och inte heller de perversa sexuella läggningarna för sexuell aktivitet. I en förvriden form av tolerans säger denna attityd att all tillfressställelse bör tolereras om ingen skadas av det. Fakta säger något annat. Psykologiskt skadas fler flickor och barn idag än någonsin av attityden till sexualitet. Tjugotusen flickor i veckan tillförs den globala sextrafiken och de psykologiska effekterna av aborter skadar flickor i västvärlden för livet.

Det finns ingenting att skämmas för när det gäller vårt behov av mat och av njutningen att äta maten. Men det finns uppenbarligen för de flesta en hel del att skämmas för i vårt behov av sex. Hur skulle vi förstå att behovet av mat blev det huvudsakliga intresset för halva befolkningen och många tillbringade dagarna med att titta på bilder och filmer av mat? Och att många varje dag blev upphetsade ända till orgasm inför mat som någon på film avtäcker och leker med och piskar och greppar med riktigt eller spelat våld? Skulle någon betrakta denna situation som normal? 

I psykoterapeuten Brett Kahr's stora undersökning i England om människors sexuella fantasier, får vi en bild som liknar denna situation. (Sex and the Psyche, 2007). Kahr möter under fem års forskande en stor grupp människor med skamfyllda och återkommande fantasier, som inte är "normala" utan allvarligt skadar den psykiska hälsan.

Mycket vanliga sexualpsykologiska problem som Kahr mötte bland sina patienter var fixering vid incest, masochism, våldtäkt, psykisk sadism, "Krakatoakomplexet", identifikation med en aggresiv förövare, homeovestism, bestialitet, exhibitionism, utomäktenskapliga förbindelser, fetishism, blottande, onani hos "oskulder på nytt", orgasmcentrering, pedofili, delobjektfixering hos partnern m. fl.

 
Denna faktiska situation vi har är sannolikt något att skämmas ordentligt inför och många politiker börjar idag ta ansvar för den. Sexualpsykologin håller också på att förändras till en situation där etik och värdegrund blir central för den sexuella psykologiska forskningen.

Vi kan inte säga att varje individ är ansvarig för denna bisarra sitaution. Vi har fått våra biologiska kroppar i detta skick av våra föräldrar, instinkten var kanske förvriden när vi föddes? Vi växer också upp i en miljö som kontinuerligt propagerar för okyskhet  och exponering av sexuella motiv. Starka eknomiska intressen finns i att vi är inflammerade av denna överdrivna instinkt. Tjugo miljarder om året (2006) omsätts bara på internet och endast barnpornografin där, den största omsättningen av alla kategorier. En person som är besatt har väldigt lite köpmostånd, ett samhälle som är besatt av sex skapar stor profit för aktörerna på marknaden.

För den enskilda individen gäller det moraliska val vi tog upp i inledningen. Innan vi kan botas måste vi vilja och välja att låta oss botas. För många moderna människor är redan denna vilja ett psykologiskt och moraliskt problem. Det är lät att tala om den sexuella hysterin i media men svårt att själv välja moraliskt rätt. Ett kristet helgon bekände att han som ung ständigt bad om förmågan till kyskhet men alltid la till i hemlighet: men inte än.

Varför har människans sexuella psykologi så stor svårighet med kyskheten? Ibland kan romanförfattarna skildra problemet bättre än vetenskapen. I romanen Elementarpartiklarna (Les Particles Élémentaires, 1999) av Michel Houellebecq ser vi en tragisk bild av vadrt vår dysfunktionella sexualitet kan leda. Författaren visar hur den gamla kristna hypotesen faktiskt stämmer på den mänskliga rasens sexualpsykologi och att en ny genetisk revolution kanske kan lösa problemet. Ibland påstås att svaret ligger i ekonomiska faktorer som arbetslöshet, inflyttning till stostäder och likande. Men dessa fenomen har vi känt till i historien sedan länge och de har inte medfört en ny uppfattning om sex bland människor. 

Vi kan studera AIDS-patienter för en vinkel på denna fråga. Många av dessa patienter  har inte svårt att förstå själva överföringen av smitta men däremot varför sex skulle vara enbart reproduktivt -- alltså höra till äktenskap och familj. Att sexualiteten skulle ha en egen normal essentiell inneörd är ofta det stora problemet. Här delar sig också läkarkåren: vissa vill lösgöra sex från familjeplanering och barnafödande och isolera sex som en njutning och en intimitet för sig. Andra ser sex som heterosexuell normalitet och AIDS-patienter som drabbade av onormal sexualitet. Denna syn ligger bakom projekt som går ut på att återställa oskulden hos flickor och att lära ut en positiv kyskhet i amerikanska skolor - med statligt stöd. (Douglas, 1992)

Diskussionen är långt ifrån klar. Hur ska vi se på sex inför denna ökande problematisering, moralisk, psykologisk och medicinsk? Även en politisk myndighet som WHO, Världshälso- organisationen, hävdar att sex bör kunna isoleras som en planerad njutning mellan partners utan att behöva blanda in barnen. Istället för sexualitetens mening vill man sätta kvinnans politiska rättighet att kunna njuta av sex utan att få barn eller bli smittad. Denna uppfattning ligger mycket nära sex som en instinkt liknande hunger och mat.

För de flesta kvinnor i världen handlar dock sex om intimitet för att föda barn in i en god och kärleksfull familj. Kvinnor tycks inte skilja sig särskilt mycket åt i olika kulturer, som antropologen Helen Fisher betonar. Romantik och familjebildning är det centrala vid sidan av sexdriften.

Pornografin

Men samtidigt måste vi gå utanför individuell psykologi till socialpsykologin och mediasociologi Vi måste konstatera att vårt samhälle sexualitserats. För det är så vi kommit att tänka på  pornografi: som en sexuellt explicit diskurs, där frågan om relationen mellan könen är det helt centrala ur ideologisk synvinkel. 

Det ligger naturligtvis en hel del i den föreställningen. Pornografi är vanligen sexuellt explicit och dess skildring av könen och relationen dem emellan vanligen påfallande stereotyp. Men tänker man efter lite grand blir det emellertid strax uppenbart att detta inte kan vara hela sanningen. 

För pornografin är ju inte den enda diskurs som är sexuellt explicit - såväl medicinska handböcker som skönlitteratur, erotisk poesi, böcker som Kama Sutra och Den doftande trädgården av Sheik Nefzaui kan rymma skildringar som är sexuellt explicita, utan att vi för den skull är benägna att  karaktärisera dem som pornografiska. Att en skildring är sexuellt explicit är således måhända ett nödvändigt villkor för att vi ska klassa en diskurs som pornografisk, men det är uppenbarligen inte ett tillräckligt villkor. 

Och vid närmare eftertanke kan det knappast vidhållas att 
det är ett nödvändigt villkor att en diskurs är sexuellt explicit för att den ska kunna klassas som pornografisk: flera former av pornografi, däribland transvestitporr, kan ofta vara helt befriad från genitalier, men ändå läsas på samma sätt som mainstreamporr. 

Men föreställningen att den stereotypa porträtteringen av relationen mellan könen skulle vara utmärkande för pornografin? Pornografin är inte den enda genre som arbetar med  könsstereotyper, och all pornografi är inte könsstereotyp.

Vare sig den grafiska sexualiteten som sådan eller genusperspektivet låter oss således besvara vår fråga: vari består det pornografiska som sådant? Vill vi söka ett svar på den frågan gör vi klokt i att ta fasta på en annan aspekt av den pornografiska diskursen. Vi måste nämligen studera den psykologiska svårigheten att dra en gräns mellan pornografi 
och verklighet. Denna svårighet stammar ur den mycket 
speciella relation som den pornografiska diskursen etablerar till sin läsare eller åskådare, genom den form av läsning som diskursen inbjuder till: onani. 

Mediaforskaren Magnus Ullén menar att det vanliga sättet att ta sig an pornografiska diskurser inom akademisk forskning är att söka utreda deras ideologiska övertoner genom att läsa dem som vi läser andra kulturella diskurser, det vill säga genom att tolka dem. Det kan man för all del göra; men man blundar då för att pornografin inte vill betyda så mycket som den vill vara. Porren vill inte säga någonting om världen, den vill vara en ren förlängning av konsumentens begär. Den begärande personen vill inte ta del av en beskrivning av världen. Han (det är oftast en han) vill endast njuta i nuet.

Pornografin pekar inte vidare mot en bakomliggande verklighet och säger: "titta, där kan du fullborda det begär jag väckt inom dig." Så skulle en pjäs av Shakespeare eller Sofokles göra.  Istället gör den gällande att begäret inte bara kan väckas av diskursen, utan också tillfredsställas av den. "Kom som jag kommer," säger den,  "om du låtsas att jag är verklig, så blir jag det." Det handlar alltså om en psykologisk projektion för lust i nuet. 

Alla som tagit den pornografiska diskursen på orden vet att den talar sanning. Onanisten behöver inte gå till verkligheten med sitt begär, allt som krävs för att det ska tillfredställas är att han eller hon är villig att hänge sig åt diskursen som om den vore en verklighet, som om den vore något som snarare än att inbjuda till reflektion, kräver att vi agerar på ett visst sätt när vi möter den. 

För att bli funktionell måste den pornografiska diskursen alltså förmå läsaren/tittaren att glömma, eller åtminstone bortse från, det faktum att det den presenterar endast är en representation av sexuell njutning, och inte verklig sexuell njutning.

Förändras den pornografiska diskursens egenart på något avgörande sätt av att den översätts från ett medium till ett annat? Fungerar pornografisk film på samma sätt i en biosalong som på en dataskärm i ett vardagsrum? Är litterär pornografi något väsentligt annat än visuell pornografi? Skiljer sig pornografiska teckningar och målningar på något avgörande sätt från pornografiska fotografier? 

Den sk "allmänna rättskänslan" tycks mena att så är fallet. Få skulle på allvar plädera för en censur av pornografisk litteratur, men många menar att pornografiska bilder och filmer rymmer en annan dimension, som gör att man bör vidta lagstiftande åtgärder mot det senare fenomenet, även om man finner sig tvungen att tolerera det förra.
 

Porr på webben

Den privata karaktären för den pornografiska diskursen blir ännu mer framträdande på Internet, vilken gör det möjligt för konsumenten att ta del av pornografi utan att behöva underkasta sig ens det minimum av socialitet som den eko- nomiska transaktionen i videobutiken innebär. Men det är inte bara  - eller ens främst - genom att förstärka läsningens privata karaktär som Internet som medium ytterligare förstärker pornografins särdrag.  Ännu mer betydelsefullt är dess sätt att lösa upp narrativitetens koppling till berättelsen. Porr på webben är ytterligare ett steg mot det rena berättandets amorfa form, långt från berättelsens typologiska struktur där den ena händelsen griper in i den andra och förebådar en tredje - alltså skönlitteraturens och spelfilmens berättarteknik. 

Såväl boken som filmen kommer genom sina teknologiska förutsättningar att ge sken av att den pornografiska diskursen formellt sett liknar den skönlitterära berättelsens i mycket högre grad än vad som egentligen är fallet. Det som är gemensamt är endast att de är medier som föreskriver att diskursen börjar, pågår och slutar. 

Man kan inte nog betona det uppdrivna tempot på nätets pornografi. Webbsidorna är inte utformade för att läsas, utan för att skummas. I ett diskursivt universum där ett klick med muspekaren kan innebära att man  förflyttas till en helt annan webbplats, är det av största vikt att kommunikationen blir så genomskinlig och så omedelbar som möjligt. Det är således ingen slump att den pornografiska berättelse som utvecklas  primärt är av visuell natur: härigenom kan den ögonblickligen konsumeras. 

Trots den stora mängd förgreningar som öppnar sig med varje ny sida, låter sig de beslut som surfaren har att fatta tas snabbt och utan eftertanke. Överflödet av valmöjligheter motverkar i sig noggrannare överväganden. Uppslukade av det överflöd som står oss till buds klickar surfaren på länkar mer eller mindre slumpartat, för att öppna fönster på fönster, så länge bilder som låter sig laddas ner fortsätter att dyka upp med jämna mellanrum. 

Vad är det då som driver oss till att ta del av den ena bilden efter den andra? Vilken psykologisk funktion har detta överlöd? Vad är det som får människor att spendera timmar på att titta på porr på nätet, och att tanka ner hundratals, om inte tusen-
tals, pornografiska bilder?

Zabet Patterson berör i en intressant artikel om pornografi på nätet just denna fråga. Patterson lyfter fram två aspekter som utmärkande för nätporrläsningen:

1 den fördröjning och det uppskjutande som nätläsningen är behäftad med. Att leta efter bilder innebär inte minst att vänta på att de ska laddas ner. Processen går visserligen betydligt fortare i dag än vad den gjorde tidigare, men leder ändå till att 
det ständigt uppstår ett ögonblick där surfaren befinner sig i ett diskursivt limbo, som likafullt upplevs som njutningsfullt då det låter honom eller henne se fram mot det ögonblick där bilden materialiserar sig på bildskärmen. I det scenariot blir uppskjutandet av begärets fullkomnande ett mål i sig, eftersom det leder till att surfaren kan dra ut på ögonblicket av njutning nästintill i oändlighet.

2 interaktiviteten som nätet har att erbjuda. Det handlar om en känsla av delad rymd och ett avståndets sammanbrott eller förnekande. Tittaren/aktören får möjlighet att följa modeller i olika vardagliga situationer och visar hur porrdiskursen exploaterar tittarens psykologiska "brist" genom att framställa den som sin egen, det vill säga genom att låtsas att betraktaren och dennes "brist" (med andra ord, dennes begär eller kåthet) behövs för att diskursen ska fullbordas.

Tittaren/aktören blir vittne till avskaffandet av det spektaku- lära som sådant, genom att subjekt och objekt liksom aktivtets- respektive passivitetspolerna fås att falla samman. Det är inte längre en fråga om att titta på, utan om att hallucinatoriskt 'vara där', samtidigt som man är medveten om att man inte är 'där', och att det faktiskt inte finns något 'där' där (det vill säga, ingen verklighet oberoende av dess  mediering.

Pornografin äger därmed en djup inre släktskap med den tilltagande simulering av det sociala rummet som flera kritiker lyft fram som ett utmärkande drag för det postmoderna samhället. 

Individuellt eller socialt? Perversion eller njutning?

Om pornografins syfte enbart vore att väcka vårt sexuella begär, kunde den låta sig nöja med en eller ett par bilder, en eller ett par sidor. I stället har pornografin alltid lockat just genom att framställa ett överflöd: att lova att den inte bara kan väcka vårt begär, utan att den också kan beständiggöra detta begär som vanligtvis överrumplar oss i ögonblicket, och liksom "skiljer oss från oss själva", får oss att glömma tid och rum. 

Pornografin vill göra varje ögonblick av sin diskurs till ett sådant intensivt ögonblick av begär, den vill sträcka ut begärets nu till en obestämd tid som vi kan försvinna i så länge vi njuter den. Den leda som gärna sätter in om man tar del av en pornografisk diskurs någon längre period är i sig en indikation på att den frenetiska aktivitet som iscensätts i porrfilmens repetitiva universum inte förmår dölja att den ytterst tycks sträva efter  den orörlighet som tydligast låter sig studeras i den fotografiska bilden.

Porrfilmens hastiga åldrande visar att begäret, hur individuellt det än kan te sig, inte tillhör individen allena, utan tvärtom utgör en omisskännlig bro till den  sociala omvärld som alltid redan bebor oss. 

Psykoanalytikern Robert J. Stoller menar att pornografi är en diskursiv form av perversion, som i sin tur utgör den erotiska formen av hat. Definitionen kan föra tankarna till den syn på pornografi som är utbredd i antipornografiska grupper, men Stoller tar tesen i en helt annan riktning. Perversion, betonar han, ska inte förväxlas med ett avvikande sexuellt beteende: Det utmärkande för en perversion är inte det beteende den ger upphov till, utan att dess primära motivation utgörs av en fantasi. 

Pornografi kan ur detta perspektiv ses som ett slags berättelse som låter oss förstå arten av den perversion snart sagt varje människa bär på. I perversa människors dagdrömmar, särskilt de som konkretiserats i pornografi, kan psykoanalytikern utröna konstruktionen av ett manus, vars främsta syfte är att upplösa trauman, konflikter, och frustrationer från barndomen genom att omvandla dessa tidigare smärtsamma upplevelser till fantiserade triumfer i nuet.

Psykoanalytiska teorier förlägger ofta trauman till barndomen. Andra psykologiska inriktningar kan se begäret som en produkt av en kontinuerlig social överdeterminering, det vill säga som något inom oss som betingas av och svarar mot det överflöd av tecken och signaler, som ständigt sköljer över oss i egenskap av sociala varelser, ur TV-program, reklam, dagstidningar, böcker, filmer, skyltfönster, och så vidare. Ur detta socialpsykologiska perspektiv är pornografin en förenkling, en avslappning. De sexuella organens interaktion som den pornografiska diskursen så ihärdigt fokuserar på, är fakiskt inte så mycket ett självändamål. Det är snarare en sorts förevändning för att få reducera myllret av kulturella tecken till en enklare och begriplig mening. Denna enklare mening låter sig erfaras av kroppen, meningens mångtydighet låter sig reduceras till den fysiska tillfälliga njutningens entydighet. 

Också obscenitetens funktion i den pornografiska diskursen låter sig förstås som ett uttryck för dess vilja att utgöra en diskursiv närvaro. De obscena könsorden, de "förbjudna uttrycken", de tabubelagda tilltalen och verbalt förmedlade attotyderna, får här användas för sig egen skull, för sin egen närvaros effekt. Till skillnad från andra ord, inte bara representerar, utan är, de obscena orden "tinget som sådant" alltså den njutningsfulla verlighetens nu. 

Förutsättningen för att en sådan omvandling av ett psykosocialt
lingvistiskt register av ord och uttryck till en fysisk njutning som låter sig konsumeras ska  kunna äga rum, är emellertid att diskursen uppfyller vår schablonbild av vad det begärliga består i. Därför räcker det inte med att den pornografiska diskursen visar människor som har sex för att vi ska bli upphetsade: dessa människor måste också se ut så som schablonen för vad  som är begärligt just nu gör gällande. Därför är pornografin en genre  utan kanon eller tradition och därför försvinner pornografiska filmer från videohyllorna  inom loppet av ett par tre år och ersätts av nya.

Pornografins kärna förändras däremot inte av dess remediering, 
utan förstärks tvärtom: dess intensiva närvaro, dess episodiska narrativa struktur, dess förmåga att övertala sin konsument/aktör att om blott  för en stund bortse från verkligheten för att i stället bebo det diskursiva universum det ställer till hans eller hennes förfogande.

Sex - en högre njutning?

En annan sida av sexualitetetens psykologi beskrivs av Bo Eneroth. Han skriver sexualaitetens andliga sida. Vad är jag? En människa förstås med en kropp och ett psyke.  Ibland möter denna kropp en annan kropp i älskog. Sex är ytterst  kropparnas möte (tar vi för givet).  På gott och ont hänger sedan psykena - eller själarna - med. Jag  upplever den andra och uppfattar  henne på ett visst sätt. Jag noterar  mina känslor och reaktioner, och  ibland smälter vi samman i kärlek. Ibland förhöjs på så vis det  kroppsliga mötet av psykets reaktioner, och emellanåt punkteras  tvärtom den köttsliga lustan av tankar och känslor som man inte  lyckas göra sig kvitt.

Andligheten då? Ja, men den har väl inget med detta att göra. Andlighet handlar ju om något som har med bön, gudstro, religiositet och frihet från det materiella  att göra. Så tänker vi helt självklart. Andlighet handlar om en djup vilja att bli fria från allt annat  än det gudomliga. Genom religiösa texter och böner lyckas den för  andligade människan fylla sitt sinne med rena tankar. Det andliga  är en mentalitet, ett mentalt tillstånd. Vad anden själv är förefaller mer svårgripbart, men det gäller väl en helt annan dimension än vi rör oss i som jordiska varelser? Eller?

Kroppens "atomiska" tomrum

Lek nu istället med tanken  att "anden" - vår andliga aspekt -  ytterst påtaglig och förnimbar! Tänk dig att den strömmar genom  din kropp och ditt psyke - att du alltså på något sätt är ande  lika mycket som kropp och psyke.  Då skulle du väl kunna erfara och uppleva dig som andlig varelse? 

Alla som prövat  på någon form av yoga, t'ai chi eller meditation har direkt erfarenhet av en sådan andlig aspekt. Man skulle kunna tala om "en närvarande tomhet", ett tillstånd där vi upplever att vi inte längre är inneslutna i det materiella. Vi blir gränslösa, innanför och utanför upphör vara skilda åt. 

Denna sorts andliga erfarenhet kan vi ofta godta utan invändningar eftersom den påminner om vårt  vanliga tänkandes "bortomkroppsliga" andlighet. Den kan uppfattas som något i medvetandet= tanken. Men både i yoga, t'ai chi och i det stillasittande mediterandet använder jag min kropp och däri ligger en avgörande skillnad. Det jag då förnimmer är den närvarande tomhet som genomsyrar både kroppen och psyket. Man kan tom få  en känsla av det påtagliga tomrum som kroppens atomer svävar  i och hålls samman av.

Min egentliga varelse?

I Buddhism, Taoism och Hinduism är meditationen en viktig väg  till att låta sig försättas i denna levande tomhet. Men där finns  även en annan andlig aspekt som framhävs i den kunskapstradition som kallas Tantra och som finns i såväl buddhistisk, taoistisk som hinduistisk tappning. 

Tantrismen betonar "den rena rörelsen" - tomhetens ständigt vibrerande flöde. Intighetens/fullhetens puls. Ur denna synvinkel är jag inte bara en närvarande tomhet utan mer påminnande om tomheten i ett magnetfält, vilket kringstrålar och genomsyrar kroppen och psyket. På tvärs mot  den etablerade individualpsykologin skulle man kunna säga att denna vibrerande förtätning i tomheten utgör min egentliga varelse: jag som  ande. I den transpersonella psykologin återfinner vi ett forskande efter detta andra "jag".

Kan vi då till vardags erfara  denna andliga aspekt? Om vi vänder uppmärksamheten inåt kroppen så kan vi onekligen uppleva fält av pirrningar, krypningar, vibrationer, pulserande slingor, stråk av ilningar, som drar genom olika delar av kroppen. Vi kan självklart inte veta om detta är rent fysiska reaktioner, eller om  det just är vårt okroppsliga "magnetfält". Men med viss övning  kan vi uppfatta dessa dallranden  även som en slags "aura" kring  den fysiska kroppen. Vad vi naturligtvis inte kan veta är om detta är ren inbillning, självsuggestion eller ett autentiskt förnimmande av andlighetens kroppsliga ackompanjemang.

Hur som helst kan även denna andliga aspekt innebära ögonblick av fulländad harmoni. Det sker när dessa "vibrerande strömmar" kan flöda fritt genom kroppen, och då vår rörelseenergi är helt i samklang med den. I de stunder när jag är fri från uppbromsande hinder i kroppen och dess rörelser, kan jag - fastän kropp - bli ett totalt uttryck för mig själv som  ande. Då känns det som om jag har ett perfekt "flyt" i tillvaron eller i det jag för ögonblicket håller på med. 

När "flytet" upphör har vi problem. Problemet är att vi ofta bär med oss lager av hinder i kroppen och att vi därmed spjärnar emot rörelsen och motverkar det fria energiflödet och  pulserandet. Att meditera kan vara ett sätt att "andas" igenom 
dessa spärrar.

Gud och Gudinna

Utifrån det perspektiv vi här antytt kan "sex" inte enbart handla om två kroppar eller psyken som möts, utan om ett sammankopplande av två andliga "energifält". I tantrisk andlighet uppfattas den sexuella föreningen just så, som ett heligt,  andligt möte. I den tantriska  buddhismen strävar man efter att mannen och kvinnan ska uppfatta varandra som Gud och Gudinna.

Målet för deras förening är därmed inte att uppnå kroppslig "tillfredsställelse" i vanlig mening eller att bilda familj genom att skapa barn genom befruktning, utan ytterst att utlösa ett enda gemensamt pulserande orgiastiskt fält mellan kropparna. Detta sker genom att man uppfattar eller ställer in sig på den fritt flödande strömmens våglängd och låter den förstärkas eller förtätas tills de båda blir en förening av de extatiska krafter som självmant rör sig mellan dem. Detta utbyte kan pågå mycket länge.

Enligt Tantrismen har den "vanliga" utlösningsorgasmen olika följder för män och kvinnor. Den manliga utlösningen innebär oftast att samlaget är över. Av rent fysiologiska skäl kan de älskande därefter inte fortsätta in i älskogens andliga fas utan förblir i den kroppsliga. Mer väsentligt är emellertid att den manliga utlösningen innebär en förlust av "andlig" energi. I stället för att denna sexuellt alstrade energi får fortsätta att "tända upp" kroppen, alltså skapa en rad kemiska reaktioner som hjärnan njuter av, och göra samlaget till ett alltmer extatiskt vibrerande möte, töms  nu istället all kraft ut i en fysiologisk utlösning. En stunds kroppslig och psykisk  avspänning inträder, men den är snart över och en sexuell oro byggs snart upp igen.

Författarinnan Margo Anand betonar att den tantriska exstasen också har en motsvarighet i vardagslivet. Hon menar att detta tillstånd av "salig lycka" kan nås utan ansträning - det är lika lätt som att somna eller drömma, menar hon och hänvisar till forskning av Stanislav Grof kring människans neurologi. I själva verket är hela vår tillvaro "sexuell" i just denna orgasmiska mening. Vi har, om vi väljer, tillgång till ett gränslöst "ominpotent" lyckotillstånd, genom genetisk predisposition till det. Det är endast kulturella fördomar som gör att vi så sällan inviterar dessa tillstånd.

Kvinnans orgasm innebär inte samma slags energiförlust som mannens. Hon är kapabel både att fortsätta samlaget och att få  upprepade orgasmer. Ändå innebär orgasmen (enl Tantra) att  även hon håller sig kvar i en kroppslig och psykisk sexualitet.  Vissa menar därför att också kvinnor bör uppöva sin förmåga att  "vända" orgasmen i ögonblicket "just-innan-det-är-försent". Om detta lyckas kan även hennes sexuella energi flöda uppför ryggradens insida, träffa hjärnan och utlösa en genomlyst klarhet.

Det "andliga" samlaget - de två skimrande, vibrerande andliga  magnetfältens älskog - kan ge sexuellt mystiska upplevelser och utvecklas till "extasens konst". Höjdpunkten ur sexuell synvinkel inträffar när Han och Hon lyckas rensa kroppen på allt inre  motstånd, så att de blir ett med  det pulserande som oavbrutet drar genom kroppen och manifesterar sig som oupphörliga små urladdningar. De älskande blir till själva rörelsen, vibrerandet, och kan förbli i denna "orgasmens dal" timmar i sträck.

Ökad lyhördhet

Som en sidoeffekt av övningarna till detta andliga sex får man även ett förbättrat "vanligt" kroppssex. Mannens avstående från utlösning och hans ökade lyhördhet för kvinnans inre fysiska nyanser, liksom bådas ökade känslighet för de andliga energiströmmarna, gör att själva samlaget blir rikare. Dessutom kan  även utlösningsorgasmen fara ut i de öppnade kanalerna i kroppen och resultera i olika former av kroppsorgasm, skakningar, darrningar, ilningar mm.

All denna härlighet medför onekligen en risk för att paret  fastnar på den kroppsliga nivån, och aldrig bryr sig om att ta sig  vidare till andligt sex. Man har det ju så sexuellt bra i alla fall. För att motverka den sortens belåtenhet förespråkar vissa riktningar av Tantra därför celibat. Detta innebär inte att man avstår från att använda det sexuella stimulerandet för att  frigöra den inre kraften. Man menar bara att just samlaget gör att man gång på gång lockas kvar på det fysiska planet och ger undviker den andliga upplysningens nivå. 

Engelsmannen och filosofen Alan Watts ser också sexualiteten i ett psykologiskt/andligt perspektiv. Han menar att asketer och sensualister både i väst och i öst förväxlar naturen och "kroppen" med den abstrakta världen av separata väsen (entiteter). När de betraktar sig som isolerade psykologiska  "jag" eller "individer", uppträder en rad känslomässiga problem. Dessa separata "jag" upplever en känsla av  inre ofullkomlighet, inre brist. 

Sensualisten försöker kompensera "sin" otillräcklighet genom att utvinna njutning, eller sträva efter fulländning, ur den värld som han upplever som avlägsen och "utanför" sig som något som saknas. 

Asketen försöker, med de "sura rönnbärens" attityd, att göra en dygd av bristen. Båda har misslyckats med att se skillnaden  mellan njutning och strävan efter njutning, mellan hunger eller  begär och utnyttjandet av begäret. De ser inte att njutningen, när man söker den, inte är någon njutning utan endast ett "jagande efter vind" som Predikaren i Gamla Testamentet säger. 

Njutning är egentligen, menar Watts,  en en sorts nåd som endast kommer när den inte söks och som inte kan kommenderas fram av viljan. Njutning framkallas med andra ord av relationen mellan människan och hennes värld utan att hennes "jag" åstadkommer något. 

Liksom själva den mystiska insikten måste njtningen alltid komma osökt, vilket innebär att relationen kan fullt upplevas endast av tankar och sinnen som är öppna och oförbehållsamma och inte försöker vara som hungriga gripande muskler. Det ligger uppenbart inget förnedrande i sensuell njutning som kommer "av sig själv", eller som nåd utan krav eller begär.  

Det finns nu faktiskt inget annat slag av njutning, och sensualistens misstag är inte så mycket att han gör sig skyldig till någon synd eller någonting orätt/olagligt utan att han försöker det omöjliga.

Allt detta är särskilt sant när det gäller kärleken och mannens  och kvinnans sexuella förening. Det är därför som den har en starkt andlig och mystisk karaktär, när den är spontan och är så  förnedrande och frustrerande när den blir framtvingad. Det är av  det skälet som sexuell kärlek skapar så stora problem i kulturer där människan betraktas som ett abstrakt enskilt väsen, fiktiva "jag". Prostitution, trafficking, bordellverksamhet, sexturism , polyamorösa arrangemang osv. ger inga upplevelser som når upp till förväntningarna och kan inte bringa förhållandet  mellan man och kvinna till dess fullbordan. 

Samtidigt är sex på ett  fragmentariskt och tragiskt sätt tillräckligt tillfredsställande för att eftersträvas. På grund av den befrielse som sex tycks utlova fortsätter sökandet efter äkta njutning.

Sex är därför tyvärr den verkliga substitutreligionen för väldigt många människor, det intresse som behärskar dem mer än något annat. 

Sexualiteten är enligt Alan Watts inte något avskilt rum i människans liv; det är en strålglans, som genomtränger varje mänskligtbförhållande men får en särskild intensitet på vissa punkter. Omvänt kan vi säga att sexualiteten utgör en speciell art eller grad av det fullständiga umgänget mellan människan och naturen. 

Glädjen i sexualiteten är en antydan om den i allmänhet undertryckta glädje, som bor i livet självt, i vår fundamentala men  vanligen icke observerade identitet med världen.

En gemenskap av det slaget kan inte diskuteras som en fråga om  teknik, vilket sker i sexuella handböcker och i skolornas sexualundervisning. Det är visserligen sant att  det i taoismen och tantra-buddhismen förekommer sådant som tycks vara teknik eller "övningar" i sexuella förhållanden men de  är liksom den kristna kyrkans sakrament "de yttre och synliga tecknen på en inre  och andlig nåd. Utövandet av dessa sakrament är snarare följden av ett inre tillstånd, en inre attityd. Inte tvärtom en framtvingad orsaken till denna inre attityd.

Den villkorslösa kärlekens sexualitet

Psykologen och terapeuten Björn Wrangsjö har ett liknande synsätt på sexualitetens villkor. Lite förenklat kan man särskilja två fundamentalt olika mänskliga förhållningssätt: Det ena är att vi kan se på varandra ur ett ekonomiskt perspektiv - påminnande  om den teori som 1992 års Nobelpristagare i ekonomi fick sitt pris  för - och som betyder att vi "investerar" i varandra. Vi gör saker för varandra i förhoppningen att vi  ska få ett eller annat tillbaka och får vi inte tillbaka det vi hoppats på så känner vi oss besvikna, lurade, bestulna eller lite tomma, som om vi förlorat någonting.

Som kontrast till denna ekonomiska människosyn kan man ställa ett förhållningssätt som bottnar i ett mera villkorslöst perspektiv.  Den villkorslösa hållningen innebär att vi gör för varandra det som faller sig naturligt, det som vi har lust att göra. Vi kan bli berörda av den andres sätt att svara på det vi  gör, men vi är inte beroende av  den andre eller av en förväntan på  att få något tillbaka. Om den andre är avvisande eller inte kan ge  oss något tillbaka så blir vi kanske  lite sorgsna, men vi känner oss  inte lurade, utnyttjade eller tomma.

När vår samvaro är sådan att vi ger det vi kan ge utan någon särskild tanke på att få något tillbaka,  utan bara för att det känns naturligt-då rör vi oss i en sorts andlig  dimension sinsemellan. Och det här villkorslösa stråket mellan  människor är i vissa avseenden synonymt med kärleken. Det är den kvalitet som ligger bakom de  stora gestalterna i olika religioner.  I kristendomen: Maria, Jesus,  Gud, den Helige Ande. Den Helige Ande är förstås något utöver kärlek, den är inspiration, intensitet, kraft. Men det är alltsammans  kvaliteer som vi kan komma i  kontakt med när den villkorslösa kärleken uppenbarar sig inom oss.

Sexualiteten är i praktiken, i själva den erotiska upplevelsen en form av gränsöverskridande. Och detta gränsöverskridande, att få uppleva hur man vidgar sig, det är en universell  mänsklig längtan som kan underlättas på olika sätt. Den nära sexualiteten är en väg att komma utanför sig själv.

I en sexuell relation betyder det villkorslösa grundackordet att  man inte försöker kontrollera den erotiska situationen. Det är motsatsen till det marknadsmässiga,  konsumtionsmässiga. Det är också motsatsen till orgasmsökeriet, vare sig det är den egna eller den andras orgasm  man är ute efter. Det är bara en oskyldig samvaro där det blir som det blir. I en sådan  närvaro kan man öppna sig för en  känsla av samklang både med  varandra och med det universella

Men det som gör sådan villkorslöshet i sex och kärlek, en sådan öppen närvaro  så svåra i vår tid är att vi oftast  favoriserar vår viljeinriktning. Vi har ambitioner. Vi är ovana vid att  vissa kvaliteter bara kommer till  oss när vi lägger ner ambitionerna, när vi ger efter och låter oss fyllas. 

Problemet för många  människor är det ständiga behovet av  kontroll, både över sig själv och  andra. Men när man öppnar  livet så kan man inte kontrollera  någonting. Villkorslöshet och  kärlek springer ut ifrån något okontrollerat inom oss.

Att gå in i sig själv och släppa kontrollen  handlar om att låta saker vara  som de är, varken mer eller mindre. Ibland kan det påminna om  Dantes helvetesskildringar, att  sjunka ner genom sina egna, inre  "kretsar" av minnen och upplevelser. Man måste vara öppen  också för det svåra för att nå in till  den omslagspunkt där det inre  vidgar sig till någonting som går  utöver en själv. Det kan ibland  betyda att gå igenom svåra passager, ensam eller tillsammans, och att hålla ut igenom dem.

För att kunna älska villkorslöst och vara  i en riktigt djup närhet, behöver man också kunna stå ut med en riktigt  djup ensamhet. De två förutsätter  varandra. Men pendlandet in i  den djupa ensamheten förutsätter i sin tur en försoning med döden.

Människor kan inte vara ensamma särskilt länge om de är  rädda för döden. För döden handlar så mycket om separation och  ensamhet. Så det finns en koppling mellan förmågan att leva ett  intensivt liv och att inte vara rädd  för döden, och förmågan att kunna älska och kunna vara ensam.

En av de saker vi har att handskas med är att vi leva i ett  samhälle som ständigt uppmanar till en "sexualisering" av relationer. Sex är så upplyft överallt omkring oss och sex används som ett sätt att hantera ovisshheten i  relationer på arbetsplatser  och i andra sammanhang. 

När män och kvinnor är osäkra på hur de  genuint ska möta varandra så sexualiserar de gärna relationen och  försöker manövrera varandra  som könsvarelser. Detta manipulerande  kan då dölja det mer genuina -  att sexualiteten egentligen finns som  ett grundackord mellan människor, mellan könen och att det kan berika kontakten utan att man  behöver göra något av det.

Men när man sexualiserar detta grundackor handlar det inte bara om osäkerhet, det handlar ockdå om  att man försöker få lite liv  i sig. Sex blir då ett av tändmedlen och  det fyller upp en tomhet man inte  vågar titta närmare på. Delvis fyller sexualiteten också upp ett  tomrum där andligheten skulle kunnat vara.