1 Misstag om Gud

Detta sker alltså omedvetet. Vi tar det för givet att vi har format våra idéer om personerna i romanen från det som författaren har skrivit. Vi kan till och med ha glömt att boken hade illustrationer. Men påverkan från bilderna stannar kvar och färgar alla omdömen vi gör. Jag tror att en tillräckligt enveten analytiker kan spåra influenser från den värdiga gamla mannen med skägget i allt som skrivits om Gud - även av de djupaste teologer och mest ortodoxa tänkare, men mest av allt av de som inte är så ortodoxa, de moderna teologerna. Bland dessa finns det en kraftig front mot tanken på en personlig Gud, en tanke som deras intellekt finner upprörande. Jag tror inte att de revolterar mot det filosofiska begreppet om personlighet tillämpat på Gud utan mot den gamle värdige mannen med skägg. Inflytandet från denna gamla standardbild är så kraftigt att i samma ögonblick de börjar tänka på Gud som person så tänker de på just den där gamle mannen som är så lik Lord Tennyson. Naturligtvis går allt fel på en gång.

Vi kan spåra två moderna tendenser i tänkandet om Gud tillbaka till denna gamla bild. Den ena är tendensen att tänka sig Gud som vår jämlike, den andra är tendensen att tänka sig Gud som något extra. Ingen av dessa tendenser står sig någon längre stund i ljuset av en riktig idé om Guds natur och Guds person. Men de finns och de växer.

Först är det alltså tendensen att tänka sig Gud som en jämlike, oförmågan att uppfatta den verkliga relationen mellan det skapade och Skaparen. Vi kan snart se att denna tendens är vanligare bland halvreligiösa människor än bland aktiva kristna, men den kan mycket väl dyka upp lite varstans. Den vanligaste formen av denna attityd finner vi i känslan av att Gud inte gör så bra ifrån sig som Gud och att vi skulle kunna ge honom några goda råd. En dödlig effekt av denna attityd är att synden förminskas till nästan ingenting. I det förgångna har katoliker sällan påverkats av denna tendens men på senare tid har den slagit rot. Vi förlorar alltså ingenting på att granska det intellektuella innehållet i detta förhållande mellan det Infinita och oss själva. För att ta ett uppenbart exempel: När en välkänd person har levt ett gott och kristet liv som katolik i femtio eller sextio år och plötsligt faller ner i seriös synd, så vill vi ofta reagera med att det är väldigt hårt att denna man ska förlora allt när han gjort så mycket för Gud under ett långt liv. Det är en naturligt reaktion och förtjänar en smula beröm för sin medkänsla. Men reaktionen gör inte rättvisa åt vårt tänkande. Denna man har inte givit Gud alla dessa år. Vad som hänt är att mannen tagit emot omätliga gåvor från Gud under alla dessa år. Ondskan i hans synd är så mycket större just tack vare den enorma storleken på Guds gåvor till honom.

Den andra tendensen är att tänka sig Gud som något extra. Denna tankegång är mycket mer spridd. Man tycker att religion är något som vissa människor sysslar med och vi borde kanske alla syssla lite mer med religion. Men det har inte med det praktiska livet att göra. Det kan vara passande för kvinnor att hålla på lite med religionen, ungefär som att spela piano. Förmodligen löser det upp mannens natur lite fast det faktiskt finns en och annan manlig man som är religiös och inte mindre maskulin för det. Men i vilket fall har det inte med det verkliga livet att göra. Vad en person tror om Gud är hans privatsak. Det påverkar alltså inte någon annan än personen själv och han eller hon påverkas inte på något sätt som egentligen spelar så stor roll för andra.

Detta är en mycket egendomlig inställning. All historia förnekar en sådan uppfattning om religion. Vad folk har tänkt om Gud har orsakat fler krig och värre krig än något annat. Floder av blod har runnit på grund av av människors olika tro på Gud. Och nu har det plötslligt blivit en privatsak. Detta kan bara innebära att folk inte längre tror något särskilt intensivt om Gud, eller om de gör det, vill de inte göra något extremt utifrån denna tro.  Vi kan minnas de folk som kallade sin Gud  för Molok. De trodde att Molok måste blidkas genom att kasta små barn i en brinnande ugn. Och de gjorde detta. Vi kan minnas de galningar som kallade sin Gud för gudinnan Kali. De trodde att hon behagades av att man ströp män till hennes ära. Och de gjorde sitt bästa för att behaga henne.

Det är alltså tydligt att om människor tror på sådana gudar och gudinnor som Molok och Kali, kan knappast ens den mest moderna tänkare påstå att religion är en privatsak. I relation till Kali eller Molok är en sådan uppfattning helt enkelt grotesk. Men i all nykter bokstavlighet är det ännu mer groteskt i relation till den som är sann Gud. Tron på Molok och Kali har visserligen stora konsekvenser för barnen i samhället och tron på Kali för männen. Men tron på Gud har totala konsekvenser för allting. Missförstånd om Gud kan således inte vara en privatsaker. De leder nämligen till ett förminskat liv, ett förvridet liv för alla människor. Guds vilja är den enda orsaken till vår existens. Gör ett misstag om Hans vilja och vi har fel om orsaken till vår egen existens. Om vi har fel om det, vad kan vi då ha rätt om?

Denna fråga om vad som är privata misstag (alltså något som inte skadar någon annan än en själv) och när misstaget blir offentligt, är värd att undersöka. Vi kan tänka oss en person som vägrar tro på att solen existerar. Han har naturligtvis en teori om varför så många tror att solen existerar. Han säger till exempel att solen är en kollektiv hallucination, eller en stor eld på ganska nära håll, eller solen är resultatet av önsketänkande, eller en visuell effekt som orsakas av fläckar på levern, eller solen är en en vidskeplig relik från tidigt stamtänkande, eller solen är exempel på sexuell symbolik, eller solen är en ren mental konstruktion för att kompensera ett orättfärdigt ekonomiskt system. Hur skickligt utarbetad hans teori än är och hur ärlig och seriös hans intention än är, skulle han ändå ha helt fel om dag och natt, årstiderna, månen, stjärnorna, väderleken. Han skulle löpa faran av solsting och därmed döden. Så långt är det kanske hans privatsak. Men om han övertalade ett stort antal människor att solen inte finns skulle hans privatsak bli en offentlig tragedi. Hans privata misstag skulle vara livsfarligt om han jobbade som kapten på ett skepp, passagerarnas liv skulle sväva i dödsfara, han skulle inte kunna anförtros en seglats över oceanen. Vi kan inte diskutera astronomi med en sådan person, för hur mycket han än har rätt till sin åsikt, förblir solen ett faktum som är helt avgörande för astronomin och navigationen. På samma sätt kan vi inte diskutera något seriöst om livet med en person som förnekar Guds existens. Vi kan inte på något djupare sätt samarbeta med en sådan person i mänskliga angelägenheter, vare sig det gäller sociologi eller utbildning.  Vi kan inte för den goda sakens skull utesluta Guds existens från seriöst samtal eller samarbete, lika lite som vi kan utesluta solen från navigationen. Solen är ett faktum och helt avgörande för seglingen. Gud är ett faktum och helt avgörande för allt.
...
Allt existerar därför att Gud har gett det existens från ingenting och fortsätter att ge det existens. Formeln för all existens, alltifrån minsta dammkorn till änglarna, är denna: från ingenting till någonting genom allmakten hos Gud. Ta bort Gud från förståelsen av något eller allt och vi har tagit bort orsaken till varför någonting finns och vi gör därmed allting obegripligt för evigt. Detta är inte särskilt sunt som första steget i att förstå något.  Ta bort Gud och det vi får kvar är det där andra elementet: ingenting. Hur praktiskt är det? Att leva i Guds närvaro, alltså att kontinuerligt vara medveten om att Gud är närvarande är inte mer heligt än att vara kontinuerligt medveten om att solen är här. Båda sakerna är helt enkelt en fråga om att vara frisk. Ett misstag om någondera innebär antagligen att vi inte lever i den verkliga världen. Men ett misstag om solens skadliga risker är oändligt mindre allvarligt än ett misstag om Gud eftersom det falsifierar den totala verkligheten.

Vi måste således forska i vad Gud är om vi ska kunna förstå någonting alls. Vi måste hitta en kunskap om Gud och sedan växa i den. Hur gör vi detta? På två sätt: förnuftets, filosofins väg, alltså det undersökande medvetandets väg åt ena sidan. Och å andra sidan uppenbarelsen, det som Gud säger om sig själv. Och som stöd till dessa två sätt finns den mystiska erfarenheten i vilken kunskapen från de två vägarna förnuft och uppenbarelse får en speciell intensitet.