Livet genom
sakramenten
av Frank Sheed Sanning är den stora gåva Kristus ger oss genom sin Kyrka. Vi finner samma intima korrespondans med den mänskliga naturen både i det sätt som livet arbetar i oss när vi har sanningen och de kanaler genom vilka den kommer till oss. Vad detta övernaturliga liv i heliggörande nåd är för något har vi redan sett några detaljer av, vi kommer att se fler längre fram. Här kan vi endast summera. För att leva det
himmelska
liv som människan finns till för behöver hon nya
själsliga
förmågor till kunskap och kärlek, förmågor
som
saknas i det naturliga intellektet och i den naturliga viljan. En ny
livsprincip
och en ny handlingsprincip måste därför skänkas
till
hennes själ. Detta nya liv är i första hand avsett
för
att få människan att kunna leva i himlen. Men redan i det
jordiska
livet får hon det som gåva och därför blir det
jordiska
livets huvudsakliga projekt att ta emot och bevara det. Och om livet
inte
ännu får blomma ut i ett direkt möte med Gud är
effekten
fortfarande mycket stor för människans själ. Intellektet
lyfts till trons nivå och viljan till nivåerna hopp och
kärlek
. Vi ska tala om hur helighetsgörande nåd arbetar i själen och hur direkt nåd verkar samt om skillnaden dem emellan i Del Tre i denna bok. Här intresserar vi oss främst för hur Kristus använder sin kyrka för att ge oss helighetsgörande nåd. Vi har redan sett hur Kristus tänkte sig att det nya livet skulle komma genom dopet. Vi ska födas igen genom vatten och Helig Ande. Vi har sett att vi inte har liv i oss utan att äta Människosonens kött och dricka hans blod och vi har också sett hur detta gick till då Han under Sista Måltiden förvandlade brödet till sin kropp och vinet till sitt blod. Han gav sedan sitt blod och sitt kött till apostlarna med befallningen och därmed kraften att göra detsamma för oss. Vi har sett hur Han även gav dem auktoriteten att att förlåta synder, vilket innebär att återskänka liv till en själ som förlorat liv genom synd. Auktoriteten att förlåta medförde samtidigt auktoriteten att hålla tillbaka förlåtelsen och därför måste syndaren tillkännage vilken synd som behöver förlåtas. Endast på så sätt kan återgivandet av liv motsvara den materiella handling som orsakade förlusten. Dop, eukaristi och förlåtelse finner vi i Evangelierna. I den tidiga kyrkans aktiviteter finner vi nya sätt att få liv:«Är någon av er sjuk ska han kalla till sig prästerna i kyrkan och de ska smörja honom med olja i Herrens namn och be böner över honom. Deras bön i tro ska rädda den sjuke och Herren ska göra honom frisk. Och har han syndat ska han få förlåtelse».[Jak. 5:14] Två andra
sätt finner
vi hos apostlarna och Kristus har lärt dem dessa. Det ena är
att viga nya apostlar och vi har sett hur de skulle ha
efterträdare
till tidernas slut med samma auktoritet att skänka Kristi
gåvor
till människors själar. Skildringarna i NT av den unga
kyrkans
aktiviteter är fulla av berättelser om denna
överföring
av den prästerliga auktoriteten som alltid sker på samma
sätt
med handpåläggning. Vi kan observera ett fall: Paulus
skriver
till Timoteos:«Ta vara på den nådegåva du har,
den som du fick när profetior utpekade dig och prästerna lade
sina
händer på dig. Vi finner också
ett annar sätt att
ge Helig Ande med handpåläggning utan att ge
prästvigning,
det är vad vi kallar senare konfirmation. Ett fall av konfirmation
ser vi Paulus utföra i Ephesus [Apg. 19:1-6]. Återigen kan vi konstatera hur Gud möter människan utifrån det hon är. Vi har redan konstateratt hur människan är en social varelse och följaktligen har Gud givit henne en social religion. Vi ser även att människan är både ande och kropp och följaktligen möter Gud henne som sådan. Sakramenten är en förening mellan ande och materia. Naturligtvis då de är Guds väg till människan och människan är just sådan. [s300] En religion som inte sätter heligt och aktivt värde på människans kropp blir monstruös. Likaså blir en religion som inte tar vara på människans väsentliga sociala relationer till sina medmänniskor. Religion âr mänsklig handling, hela människans handling med både själen och kroppen. Religion är inte endast själslig handling eftersom människan inte endast är själ. Människans raison d'être är att inte vara endast själ. Kroppen är inte lika viktig som själen, vare sig i livet rent allmänt eller i religionen. Men kroppen är lika sann och verklig som själen i det mänskliga varat. Kroppen har en verklig roll både i liv och religion. Det övernaturliga ignorerar inte det naturliga eller sätter in något annat i dess ställe. Det bygger snarare på det naturliga eller är inbyggt i det. Heliggörande nåd skaffar oss inte en ny själ; den går in i själen vi redan är. Inte heller förses själen med nya förmågor; de förmågor som redan finns där förhöjs istället. Intellektet och viljan ges nya operativa krafte. Gud som helgare föstör inte något för Gud som Skapare, inte heller förbigås något av det skapade naturliga livet. Det Gud skapar är vad Gud helgar. Det här innebär alltihop att ju mer människan är människa, ju bättre fungerar hennes natur för att tjäna det övernaturliga. Allt som är skadligt för den naturliga människan blir också skadligt i den religiösa relationen till Gud.
|