av Frank Sheed

Sanning är den stora gåva Kristus ger oss genom sin Kyrka. Vi finner samma intima korrespondans med den mänskliga naturen både i det sätt som livet arbetar i oss när vi har sanningen och de kanaler genom vilka den kommer till oss. Vad detta övernaturliga liv i heliggörande nåd är för något har vi redan sett några detaljer av, vi kommer att se fler längre fram. Här kan vi endast summera. 

För att leva det himmelska liv som människan finns till för behöver hon nya själsliga förmågor till kunskap och kärlek, förmågor som saknas i det naturliga intellektet och i den naturliga viljan. En ny livsprincip och en ny handlingsprincip måste därför skänkas till hennes själ. Detta nya liv är i första hand avsett för att få människan att kunna leva i himlen. Men redan i det jordiska livet får hon det som gåva och därför blir det jordiska livets huvudsakliga projekt att ta emot och bevara det. Och om livet inte ännu får blomma ut i ett direkt möte med Gud är effekten fortfarande mycket stor för människans själ. Intellektet lyfts till trons nivå och viljan till nivåerna hopp och kärlek .
Det handlar dock inte om en gåva given en gång för alla. Det går att förlora den, det går att få den reparerad. Viktigare är att den kan växa. Sålänge vi lever finns ingen gräns för tillväxten  av detta nya liv i oss. Det är verkligen resultatet av Guds hängivenhet i våra själar. Just därför att Guds liv är obegränsat saknas begränsning för tillväxten av hängivenhet i våra själar. Förutom vår egen vilja till att leva i öppenhet för denna hängivenhet.

Vi ska tala om hur helighetsgörande nåd arbetar i själen och hur direkt nåd verkar samt om skillnaden dem emellan i Del Tre i denna bok. Här intresserar vi oss främst för hur Kristus använder sin kyrka för att ge oss helighetsgörande nåd. Vi har redan sett hur Kristus tänkte sig att det nya livet skulle komma genom dopet. Vi ska födas igen genom vatten och Helig Ande. Vi har sett att vi inte har liv i oss utan att äta Människosonens kött och dricka hans blod och vi har också sett hur detta gick till då Han under Sista Måltiden förvandlade brödet till sin kropp och vinet till sitt blod. Han gav sedan sitt blod och sitt kött till apostlarna med befallningen och därmed kraften att göra detsamma för oss.  Vi har sett hur Han även gav dem auktoriteten att att förlåta synder, vilket innebär att återskänka liv till en själ som förlorat liv genom synd. 

Auktoriteten att förlåta medförde samtidigt auktoriteten att hålla tillbaka förlåtelsen och därför måste syndaren tillkännage vilken synd som behöver förlåtas. Endast på så sätt kan återgivandet av liv motsvara den materiella handling som orsakade förlusten. Dop, eukaristi och förlåtelse finner vi i Evangelierna. I den tidiga kyrkans aktiviteter finner vi  nya sätt att få liv:«Är någon av er sjuk ska han kalla till sig prästerna i kyrkan och de ska smörja honom med olja i Herrens namn och be böner över honom. Deras bön i tro ska rädda den sjuke och Herren ska göra honom frisk. Och har han syndat ska han få förlåtelse».[Jak. 5:14]

Två andra sätt finner vi hos apostlarna och Kristus har lärt dem dessa. Det ena är att viga nya apostlar och vi har sett hur de skulle ha efterträdare till tidernas slut med samma auktoritet att skänka Kristi gåvor till människors själar. Skildringarna i NT av den unga kyrkans aktiviteter är fulla av berättelser om denna överföring av den prästerliga auktoriteten som alltid sker på samma sätt med handpåläggning. Vi kan observera ett fall: Paulus skriver till Timoteos:«Ta vara på den nådegåva du har, den som du fick när profetior utpekade dig och prästerna lade sina händer på dig.

Vi finner också ett annar sätt att ge Helig Ande med handpåläggning utan att ge prästvigning, det är vad vi kallar senare konfirmation. Ett fall av konfirmation ser vi Paulus utföra i Ephesus [Apg. 19:1-6].

Dessa sex alltså - dop, bot, eukaristi, konfirmation, prästvigning och de sjukas smörjelse - syns i Skrifterna. Och det finns tillräckligt i Skrifterna för att göra oss intellektuellt förberedda för Kyrkans uppfattning till ett sjunde sakrament, äktenskapets sakrament. Vad vi kan se i alla sju är kombinationen av en andlig gåva ned något materiellt ting för att skapa ett instrument för överföring av gåvan till oss. Vi har bröd, vatten och vin, olja, händer som berör och synder som uttrycks, föreningen mellan man ock kvinna. 

Återigen kan vi konstatera hur Gud möter människan  utifrån det hon är. Vi har redan konstateratt hur människan är en social varelse och följaktligen har Gud givit henne en social religion. Vi ser även att människan är både ande och kropp och följaktligen möter Gud henne som sådan. Sakramenten är en förening mellan ande och materia. Naturligtvis då de är Guds väg till människan och människan är just sådan. [s300] En religion som inte sätter heligt  och aktivt värde på människans kropp blir monstruös. Likaså blir en religion som inte tar vara på människans väsentliga  sociala relationer till sina medmänniskor. Religion âr mänsklig handling, hela människans handling med både själen och kroppen. Religion är inte endast själslig handling eftersom människan inte endast är själ. Människans raison d'être är att inte vara endast själ. Kroppen är inte lika viktig som själen, vare sig i livet rent allmänt eller i religionen. Men kroppen är lika sann och verklig som själen i det mänskliga varat. Kroppen har en verklig roll både i liv och religion.

Det övernaturliga ignorerar inte det naturliga eller sätter in något annat i dess ställe. Det bygger snarare på det naturliga eller är inbyggt i det. Heliggörande nåd skaffar oss inte en ny själ; den går in i själen vi redan är. Inte heller förses själen med nya förmågor; de förmågor som redan finns där förhöjs istället. Intellektet och viljan ges nya operativa krafte. Gud som helgare föstör inte något för Gud som Skapare, inte heller förbigås något av det skapade naturliga livet. Det Gud skapar är vad Gud helgar. Det här innebär alltihop att ju mer människan är människa, ju bättre fungerar hennes natur för att tjäna det övernaturliga. Allt som är skadligt för den naturliga människan blir också skadligt i den religiösa relationen till Gud.