Språkljud
är
de minsta betydelseskiljande enheter som talet kan uppdelas i. I varje
språk fungerar ett begränsat antal olika språkljud, s
k fonem, i kontrast mot varandra. Med avseende på hur ljuden
bildas,
indelas de i vokaler (där luftvägen genom talapparaten
är
fri) och konsonanter (där en spärr eller
förträngning
i mun eller svalg alstrar ljud). I tonande ljud frambringas en ton av
stämbandens
vibration; hit hör vokalerna och vissa konsonanter. Övriga
ljud
är tonlösa.
Språkljuden
uppstår vid talorganens olika ställningar. Vokalerna kan
indelas
efter tungställning och käköppning. Förenklat
brukar
man räkna med främre (mjuka) vokaler (e, i, y, ä,
ö)
och bakre (hårda) vokaler (a, o, u, å). Dessutom kan de
vara
orala (med näshålan avspärrad) eller nasala
(naso-orala;
med luftpassage genom näsan) samt uttalas med eller utan
läpprundning
(labialisering). Konsonanterna klassificeras efter lufthindrets art och
placering (se tabell). Språkljuden kan även indelas med
hänsyn
till sin funktion i stavelsen eller efter sin plats i ordet; ett
språkljud
i början av ett ord kallas uddljud, inuti ett ord inljud och i
slutet
utljud.
Språkvetenskap (språkforskning)
ärden
vetenskapliga behandlingen av människans språk indelas
enligt
olika grunder i en mängd grenar. Allmän språkkunskap -
lingvistik - sysslar med allmänna egenskaper hos mänskliga
språk,
medan filologin är inriktad på språkets litterära
användning och främst syftar till att tolka och värdera
språkliga alster.
Beskrivande
lingvistik strävar att ge en beskrivning av ett språk i ett
bestämt tidsskede, medan diakronisk eller historisk lingvistik
eller
språkhistoria behandlar språkets förändringar
under
tidernas lopp. Komparativ eller jämförande
språkvetenskap
söker kunskap om språkens historia och
släktskapsförhållanden
genom jämförelse mellan besläktade språk.
Morfem
är
i den minsta språkliga enheten med självständig
betydelse.
Ordet 'stenarna' innehåller t ex tre morfem: sten, -ar och
-na.(fr
morphème, till grek morfe 'form')
Fonem
är
den minsta språkliga enhet som ensam kan medföra
betydelseskillnad
mellan två ord. I svenskan utgör ljuden b och p skilda
fonem,
därför att växlingen mellan dem, t ex i 'bor' och 'por',
medför en betydelseförändring. Fonetiskt
närstående
ljud som sinsemellan inte är betydelseskiljande utgör
varianter
av samma fonem, allofoner, i svenskan t ex skorrande r och tungspets-r.
Varje språk har sitt system av fonem, vilka mer eller mindre
exakt
återges av skriftens bokstäver. Den del av fonetiken som
sysslar
med fonemen kallas fonematik eller fonologi. Den grundlades av en grupp
lingvister verksamma under mellankrigstiden, den s k Pragskolan.(fr
phonème)
Fonetik
är
en vetenskap som har till föremål det artikulerade talet
till
skillnad från t ex det skrivna språket. Man skiljer mellan
artikulatorisk fonetik, som behandlar talorganen och ljudens
bildningssätt,
och akustisk fonetik, som sysslar med egenskaperna hos
talljudsvågen.
Den gren av fonetiken som för dessa studier huvudsakligen
utnyttjar
moderna instrumentella hjälpmedel kallas experimentell fonetik
(experimentalfonetik).
Man skiljer vidare mellan beskrivande eller deskriptiv fonetik, som
behandlar
språkljuden i ett visst språk i ett givet skede, och
historisk
eller evolutiv fonetik, som studerar de oftast regelmässiga
förändringar
som språkljuden undergått under tidernas lopp.
Uttalslära
eller normativ fonetik beskriver det allmänt accepterade,
"rätta"
uttalet av ett språk.
Fonetisk
forskning bedrivs i Sverige vid de lingvistiska institutionerna vid
universiteten
i Uppsala, Lund, Stockholm, Umeå och Göteborg samt vid
Tekniska
högskolan i Stockholm.
Fonetisk
skrift eller ljudskrift är en skrift avsedd att så exakt som
möjligt återge språkljudens uttal. Den vanligaste
fonetiska
skriften är internationella fonetiska alfabetet, utarbetat av
Association
phonétique internationale. För svenska dialekter
används
nästan alltid landsmålsalfabetet, utarbetat på
1870-talet
av Johan August Lundell (1851-1940).
Språkvetenskap
bedrevs
redan under forntiden och syftade då huvudsakligen till en
grammatisk
beskrivning och normering av det egna modersmålet. Särskilt
högt nådde Indiens och Greklands språkforskare. Den
historiska
språkvetenskapen grundlades i början av 1800-talet, då
de indoeuropeiska språkens släktskap först klarlades.
Lingvistik
i modern mening, dvs studiet av allmänna egenskaper hos
mänskliga
språks ljudsystem, morfologi, syntax och semantik, har utvecklats
till en självständig vetenskap under 1900-talet.
En språkforskare
med lingvistisk inriktning kallas lingvist, en med filologisk
inriktning
filolog.
Germanska språk
är
en via urgermanskan utvecklad gren av den indoeuropeiska
språkfamiljen.
Den indelas i tre grupper: västgermanska språk (tyska,
nederländska,
engelska och frisiska), nordgermanska eller nordiska språk
(danska,
svenska, norska, isländska och färöiska) och
östgermanska
språk (alla nu utdöda, t ex gotiska, vandaliska).
Urgermanskan
antas ha utbildat sina särdrag under årtusendet f Kr.
Klyvningen
i olika språk började troligen vid tiden för Kr f.
Kännetecknande
för de germanska språken är framför allt att de
undergått
den s k germanska ljudskridningen som innebär en förskjutning
av vissa konsonantljud (jfr lat cornu, sv horn, lat piscis, sv fisk)
Nordiska språk
är
en sammanfattande benämning på de inbördes nära
besläktade
germanska språk - danska, svenska, norska, isländska och
färöiska
- som talas inom Norden. De nordiska språk som nu talas och
dessas
dialekter härstammar från ett gemensamt grundspråk,
urnordiskan
eller samnordiskan. Först efter 800 e Kr delades detta språk
i olika särspråk. På grundval av vissa gemensamma
ljudutvecklingar
i äldre tid brukar danska och svenska sammanföras till
östnordiska
språk; de övriga utgör västnordiska språk.
Mellan
de nuvarande folkmålen i Norden finns inga skarpa gränser;
på
ömse sidor av den svensk-norska gränsen är
övergången
mellan dialekterna nästan omärklig. De nordiska
skriftspråken
och rikstalspråken däremot baserar sig på centrala
dialekter
i respektive land. Inom ljudsystem, formsystem, satsbyggnad och
ordförråd
har gemensamma förutsättningar för
språkutvecklingen
medfört att språken fortfarande har stora likheter.
Några
för alla de nuvarande nordiska språken gemensamma
grammatiska
särdrag är den bestämda slutartikeln, stark och svag
böjning
av adjektivet och passivböjning med ändelse. Samtliga utom
isländskan
har förlorat substantivets kasusböjning med undantag av
genitivändelsen.
Fem av språken i Norden hör till den indoeuropeiska
språkgruppen
och är alltså besläktade med varandra. Det är
svenskan,
danskan, norskan, isländskan och färöiskan. Finskan och
samiskan härstammar från en helt annan språkgrupp -
den
uraliska (finsk-ugriska).
Danskan och norskan liknar varandra när det gäller
ordförrådet,
men för svenskar kan en del ord ställa till problem. Här
följer en liten ordlista över ord som kan missuppfattas:
svenska
norska danska
annars
ellers ellers
bara
bara, kun kun
bolag
samlag forening
ficka
lomme lomme
känna
føle
føle
lag
lov
lov
lugn
rolig rolig
lämna
forlate forlade
mjuk
bløt
blød
rum
værelse værelse
saga
eventyr eventyr
tidning
avis avis
tycka om
like lide
Dansk stavning
där
svenskan stavar med ä stavar danskan med æ
lärare
- læerer
ö
blir ø smör - smør
den svenska
ändelsen a motsvaras i danskan av e kasta - kaste
svenskans
p motsvaras i danskan av b pipa - pibe
t blir
d mot - mod
k blir
g rike - rige
v blir
f eller hv av, vem - af, hvem
ll blir
ld boll - bold
tt blir
dt gott - godt
nn blir
nd känner - kender
mn blir
vn namn - navn
där
svenska ord slutar på g slutar de danska på j och
v
väg, mage - vej, mave
där
svenskan dubbeltecknar i ordslut skriver danskan med enkel
konsonant
katt - kat
De danska räkneorden
Något
som kan ställa till problem när man besöker Danmark
är
de danska räkneorden. Danskarna använder ett äldre
talsystem,
som utgår från 20 som enhet, inte 10. Ordet för 60,
tres,
är egentligen en förkortning av tre-sinds-tyve; tre
gånger
tjugo. 80, firs, betyder fir-sinds-tyve. Talet 50 =två och en
halv
gånger tjugo = halvtredsindstyve = halvtreds, och 70 = tre och en
halv gånger tjugo = halvfjerdsindstyve = halvfjerds.
1 en 11
elleve 21 enogtyve
2 to 12
tolv 30 tredive
3 tre 13
tretten 40 fyrre
4 fire
14 fjorten 50 halvtreds (2,5 x 20)
5 fem 15
femten 60 treds (3 x 20)
6 seks
16 seksten 70 halvfjerds (3,5 x 20)
7 syv
17 sytten 80 firs (4 x 20)
8 otte
18 atten 90 halvfems (4,5 x 20)
9 ni 19
nitten 100 hundrede
10 ti 20
tyve 1000 tusinde
Norge har två officiella språk, bokmål och nynorsk.
Bokmålet
liknar det danska skriftspråket och är det största av
de
två språkvarianterna. Nynorskan som har utvecklats ur de
gamla
norska dialekterna, talas av ca 20% av befolkningen. Alla officiella
handlingar
trycks både på bokmål och nynorsk, och kommunerna
avgör
själva vilket språk som ska användas i skolan och i
administrationen.
Nynorsk och bokmål skiljer sig åt både vad
gäller
stavning, ordböjning och meningsbyggnad. Även i
ordförrådet
finns olikheter, t ex:
bokmål
nynorsk
en, et
ein, eit
jeg
eg
hvem
kven
Norge
Noreg
øyne
augo
För
svenskar brukar norska vara lättare att förstå än
danska, även om en del norska dialekter kan vara
svårbegripliga.
Den norska som ligger närmast svenskan är den som talas i
osloområdet.
ä
och ö skrivs æ och ø, men ä-ljudet stavas
för
det mesta med e i norskan
ck
blir kk: vekk
dubbelteckning
är ovanlig: til, at, vil
v
stavas ibland hv: hvem
mp,
nk, nt är ofta sammandragna till enkla ljud: sopp (svamp), bratt
(brant)
den
svenska ändelsen a blir i bokmålet -e: hester, kaste,
rikere
i
nynorsk finns ändelsen -a: dagar, kasta, rikare
Indoeuropeiska språk
är
världens mest spridda språkfamilj, omfattande de flesta
språk
i Europa (dock inte t ex finsk-ugriska och baskiska) och flera
språk
i södra och västra Asien. De uppdelas i: indoiranska (eller
ariska)
språk (omfattande indiska och iranska språk); tokhariska
(två
numera utdöda språk i Östturkestan); hettitiska m fl
anatoliska
språk (alla utdöda); thrakisk-frygiska språk
(utdöda);
illyriska (utdött); italiska språk (omfattande de
utdöda
språken latin, oskiska och umbriska); romanska språk
(utvecklade
ur latinet); baltiska och slaviska språk; albanska; armeniska;
germanska
språk; grekiska; keltiska språk.
Språken
antas härstamma från ett gemensamt urspråk,
urindoeuropeiskan,
som man har kännedom om genom jämförelser mellan olika
indoeuropeiska
språk, i synnerhet deras fornstadier. Man har härvid
infört
beteckningen satemspråk för språken i de grenar av
språkfamiljen
där urspråkets främre k-ljud utvecklats till s. Som
typexempel
har man valt ordet hundra, vilket i urspråket antas ha hetat
kmtom;
det har antagit formen satem i den iranska avestiskan och liknande
former
i andra iranska och indiska språk och i armeniska, albanska,
baltiska
och slaviska. De övriga indoeuropeiska språken, där
detta
k-ljud bibehållits eller utvecklats på annat sätt,
kallas
centumspråk (kentumspråk) i anslutning till latinets ord
för
hundra, centum.
Antaganden
om släktskap mellan indoeuropeiska språk och andra
språkfamiljer
har framförts men har inte kunnat få övertygande
bevisning.
Ett sammanfattande namn på de folk som talar eller har talat
indoeuropeiska
språk är indoeuropéer. Tidigare kallades dessa folk
ibland
arier eller ariska folk.
Uraliska språk
är
en språkfamilj som består av finsk-ugriska och samojediska
språk.
Finsk-ugriska språk
är
en språkfamilj som omfattar flera grenar: den finska med bl a
finska,
estniska och samiska, den ugriska med bl a ungerska, den volgafinska
med
bl a mordvinska och tjeremissiska, samt den permiska.
Baskiska (euskara)
är
ett språk utan påvisad släktskap med andra
språk.
Talas av ca 0,5 milj (0,4 milj i Spanien, 0,1 milj i Frankrike). Sedan
1978 officiellt språk vid sidan av spanska i spanska Baskien. Som
skriftspråk har baskiska använts sedan 1500-talet, men i
liten
omfattning. Skriften är latinsk.