Språkfilosofi

 

Förstår vi varandra? Språkfilosofi och hermeneutik
 
 

Det är helt enkelt nödvändigt att kunna tala och lyssna i det dagliga livet - vi kommunicerar med varandra, vi meddelar oss, vi läser tidningar, vi överbryggar enorma avstånd med signaler, eller med vår röst. Men förstår vi verkligen varandra? Inte nödvändigtvis - den mänskliga historien är kantad av missförstånd och oförmåga att förstå. Människor vill förmedla sina idéer men lyckas inte alltid med det.

[1. Reflektion och värdering: Anser du att vi sällan lyckas få andra att förstå vad vi menar? Vad beror det på tror du?]

Varför inte?
Vi är på jakt efter förståelsens hemlighet. Hur kan vi undvika missförstånd?

Vanligtvis är vi inte medvetna om det men i det dagliga livet är vi ständigt i färd med att tolka och nio gånger av tio förstår vi varandra med detsamma. När vi talar om sådant som alla kan se begränsas antalet möjliga tolkningar.

[2. Reflektion och värdering: Anser du att vi är överens nio gånger av tio? Är det enklare att tala om sådant vi kan uppfatta med sinnena?]

Men människor är kreativa - en låda kan vara en låda rätt och slätt. Men i ett annat sammanhang kan den bli ett bord, ett fartyg eller en leksak av något slag. Språket fungerar ungefär som den här lådan, ordens betydelse beror på sammanhanget och i synnerhet på vem som använder dem.

Ett av mina skolexempel i frågan om interpretation och tolkning är det här: Föräldrarna sitter vid matbordet och plötsligt hörs ett oväsen från köket och en hög tallrikar kraschar på golvet. Barnet rusar in och säger: "Jag har inte gjort något! Jag har inte gjort något!"

Kloka föräldrar förstår genast vad barnet menar, nämligen: "Jag gjorde det inte med flit!" Oförståndiga föräldrar däremot säger: "Du ljuger, du har visst gjort något!" Detta ger en bild av förståelse och missförstånd (eller oförstånd).

[3. Reflektion och värdering: Anser du att ordens betydelser skiftar genom sammanhanget? Eller är det samma betydelse men i ett nytt sammanhang?]

Den gren av filosofin som behandlar förståelse och missförstånd kallas för hermeneutik. Den filosofiska hermeneutiken försöker hitta regler för hur tolkningen går till för att undanröja missförstånden. Men mer särskilt försöker den utforska vad vi behöver göra för att förstå en text.

I begynnelsen handlade hermeneutiken om att förstå gudarna. Ordet hermeneutik kommer från den grekiske guden Hermes. Hermes var den gud som förmedlade gudarnas budskap till människorna. Hermes brukade flyga ned fån Olympen för att tala om för människorna vad gudarna ville. För att lyckas med den uppgifte måste han övervinna historiska, kulturella och språkliga hinder. Han kunde aldrig vara säker på att det ursprungliga budskapet inte förvanskades på vägen.

[4. Reflektion och värdering: Anser du att vi borde kunna undanröja alla missförstånd? Eller är hermeneutiken en omöjlig vetenskap -- eftersom språket nästan alltid vilseleder oss?]

Om grekerna inte förstod Hermes budskap kunde de vända sig till oraklet i Delfi. Där fanns en grupp kvinnor som under inflytande av hallucinationsframkallande ångor tolkade gudarnas vilja.

Tolkningen är nyckeln till att förstå gudarnas vilja. Det är lika sant idag som det var då. Vad vill Gud? Inom islam ser man Koranen som uttalad av Gud men nedskriven av vänner till Mohammed.

[5. Reflektion och värdering: Anser du att Koranen, som islamisterna säger, har en auktoritet utöver alla andra språkliga utsagor? Eller Bibeln? Kan någon text uttala Guds vilja?]

Inom kristendomen skiljer sig tolkningarna åt. De flesta menar att Gud inspirerar ungefär 70 författare till de inspirerade skrifter som utgör vad vi idag kallar Bibeln. Gud är den källa de använder när de skriver.

[6. Reflektion och värdering: Anser du att Gud, om han finns, kan inspirera vissa människor till mer kvalificerade uttalanden om vad Gud vill säga?]

Under medeltiden trodde forskarna att nyckeln till den sanna tolkningen en låg i sökandet efter den dolda betydelsen, efter metaforen eller allegorin. Detta gav upphov till den allegoriska tolkningen. Man ska inte ta det bokstavligt utan myterna har en dold innebörd. "Allegorisk" kommer av grekiskan och betyder att innebörden delvis är en annan än det som bokstavligen står där. Det kan vara bra med ett exempel från grekerna: Dödsrikets gud rövar bort Persefone - eller Proserpina på latin -  och Persefone får sedan sitta på tronen bredvid dödsrikets gud. Men genom att modern ingriper får hon vara på jorden i sex månader och i dödsriket sex månader av året. Vad betyder historien. Jo den handlar egentligen om årstiderna. På vintern när hela naturen död lever hon i dödsriket. På våren när naturen blommar upp kommer hon tillbaka till jorden. Alla gudasagor låter sig tolkas på detta sätt.

[7. Reflektion och värdering: Anser du att texter kan ha flera plan av betydelse? T. ex. bokstavlig och allegorisk?]

Den tidiga kristna kyrkan skrev texterna i Nya Testamentet först efter att de förstått Jesu undervisning på ett visst sätt. Skrifterna skrevs i vissa speciella situationer, inte för att täcka allt man trodde eller tänkte. Allt i kyrkan finns därför inte med i Nya Testamentet i bokstavlig mening. Detta har lett till att missförstånd lätt kunnat uppstå. Finns sakrament bara för att kyrkan praktiserade dem och trots att ordet inte nämns i någon text? Är brödet verkligen Jesus bara för att man praktiserade den tron? Eller bara för att man tolkade t. ex. Johannes sjätte kapitel så?

[8. Reflektion och värdering: Anser du att Bibeln kan tolkas på olika och ungefär lika giltiga sätt? Eller har den första kyrkan tolkningsföreträde?]

Under medeltiden tolkades Bibeln ofta bokstavligt men ibland allegoriskt topologiskt -- man såg olika teman, topos, i GT som förverkligades i NT. Med tiden visade sig den allegoriska metoden vara bristfällig. Martin Luther tolkade Bibeln genom ett nytt sätt att tänka kring begreppet "tro". Enligt Luther kunde människan få syndernas förlåtelse genom en subjektiv tro oberoende av kyrkan och genom enbart Guds nåd.

[9. Reflektion och värdering: Anser du att en ny teologi kan rättfärdiga en ny tolkning av Bibeln? Kan vi idag med en ny syn på sexualitet omtolka Bibelns varningar för att praktisera t. ex. pedofili eller homosexualitet?]

De stora kyrkorna, de katolska och ortodoxa höll fast vid den gamla realistiska tron att kyrkan var Jesu historiska kropp och att endast kyrkans apostlar och efterträdare kunde ge sådana sakrament som dopet, bikten, äktenskapet, eukaristin, prästvigningen och de sjukas smörjelse -- och därmed hade tokningsauktoriteten.

[10. Reflektion och värdering: Anser du att en mångsidig text måste ha en tolkningsauktoritet för att inte bli meningslös?]

Utanför kyrkan var sakramenten ineffektiva, även om man menade gott med dem, och kunde inte ge Jesu faktiska närvaro eller syndernas egentliga förlåtelse. Däremot kunde man tro på ett mer subjektiv sätt. De här motstridiga tolkningarna fick vittgående konsekvenser. Den katolska kyrkan med påven Leo i ledningen, såg Jesu autentiska kyrka som hotad och Luthers teologi bannlystes som alltför subjektiv och oklar i sin tolkning. Den avvek också från kyrkofädernas tolkningar. Men lutheranerna gick till motattack, de såg värdet i den fria tolkningen av texterna och de förödmjukade kyrkan genom att förstöra de bibliotek, sjukhus och kloster som kyrkan byggt upp under 1500 års arbete. Den ekonomiska makten gick istället till småfurstar och adelsmän i norra Europa. I Sverige delades marken ut till adeln och gamla böcker blev omslagspappaer och ikonerna förstördes eller gömdes undan fram till vår tid. Kyrkorna förstördes på många ställen eller blev ödekyrkor. Protestanterna krossade statyer och skar sönder målningar därför att de ansågs vara förkroppsligandet av en felaktig tolkning av Bibeln. Kyrkans auktoritet måste brytas. Luther och hans efterföljare eftersträvade tolkningsfrihet.

[11. Reflektion och värdering: Anser du att tolkningar spelar stor roll för historiens utveckling? Var det nödvändigt med den protestantiska nytolkningen? Blev Europa mer troget Bibeln i de protestantiska länderna?]

Hur ska då saker och ting tolkas? Finns det ett riktigt sätt att tolka eller är vi dömda till eviga missförstånd?

Filosofen Friedrich Schleiermacher försökte formulera en prostestantisk och allmän regel för tolkning. Tills dess hade man använt en rad olika metoder. Religiösa texter tolkades t ex på ett annat sätt än de klassiska grekiska och romerska texterna. Schleiermacher fastställde likheterna mellan de olika metoderna och drog upp riktlinjerna för den gren av filosofin som skulle kallas för hermeneutik.

Den franske filosofen Paul Ricoeur säger:

Man frågar: "Vad är en text? Vad är textens mening? Vad är det att läsa? Jämfört med att skriva?" Det här är tolkningens generella problem, därav namnet hermeneutik. Men man måste alltid tillbaka till dess utgångspunkt - tolkningen av texter, vare sig dessa nu är religiösa, världsliga eller juridiska.

Schleiermacher betraktar texten som en produkt av sin egen tid. Den måste därför tolkas historiskt.

Schleiermacher:

"Det språk och det historiska skede som en författare lever under är sammanhang i vilka de enskilda texterna måste tolkas."

[12. Reflektion och värdering: Anser du att vi måste veta hur de personer tänkte som en gång skrev texterna, för att rätt kunna tolka texterna?]

Om texten ska bli förstådd måste författarens avsikter vara tydliga, anser Schleiermacher. För att kunna tolka en författares produkt måste läsarna vara väl medvetna om i vilket sammanhang författaren skrev.

Andra har fördjupat Schleiermachers metod för tolkning. Wilhelm Dilthey använde hans tolkningsteknik som en forskningsmetod inom humanvetenskaperna. Inom konsthistoria till exempel. Dilthey ansåg att man måste tänka på konstnärens intentioner när man tolkar hans målning. Man måste leva sig in i hans liv för att förstå konstnärens arbete. Och det här gäller även för historieforskningen. För att förstå människors handlande i det förflutna behöver vi sätta oss in i deras situation genom att läsa böcker från den tiden. Dilthey kallade sin metod för förståelse till skillnad från begreppet förklaring vilket är vad naturvetarna sysslar med.

[13. Reflektion och värdering: Anser du att t. ex. intentionen hos Muhammed är avgörande för att förstå de olika surorna i Koranen? Eller att intentionen hos Jesus är avgörande för hur hans liknelser ska förstås?]

Man kan klargöra det så här: Om någon berättar att han är förälskad och jag vill förklara hans förälskelse i psykologiska termer så förutsätter jag en förståelse av kärleken. Det är egentligen inte kärleken jag vill åt utan en psykologisk förklaring av den. Om jag vill förstå denna kärlek måste jag avbilda den inne i mig själv för att verkligen förstå den.

[14. Reflektion och värdering: Anser du att det är själva förklaringen som är viktig när vi ska beskriva kärlek? Kan vi tolka kärlek utan att själv känna den?]

Och om någon säger till mig att han känner ångest kan jag försöka förklara varför han har denna ångest. Men om jag verkligen vill förstå honom måste förstå vad det är att ha ångest.

Dilthey ansåg att med hans metod kunde historikern ge en objektiv bild av det förflutna. Men kan man verkligen det? Kan läsaren någonsin förstå författarens ursprungliga intentioner?

[15. Reflektion och värdering: Anser du att vi kan förstå vad fok kände för två tusen år sedan?]

Paul Ricoeur:

"Ja - en text har två aspekter. Det finns den som producerat texten, författaren, som har intentioner. Men texten som hon producerar lösgör sig från henne genom skrivandet, vilket gör att betydelseinnehållet befriar sig från författaren och börjar leva sitt eget liv, sin egen historia. Man kan säga att texten flyr bort från sin författare.
Och då har vi det andra problemet: Vad gör läsarna med texten?"

[16. Reflektion och värdering: Håller du med Ricoeur att texten lämnar sina ursprungliga intentioner hos författaren och blir något annat? Något som vi läsare ska göra något nytt med?]

Texten är en plats för utbyten och möten mellan en författare som har intentioner inskrivna i texten och en läsare som kommer till texten med förväntningar.

[17. Reflektion och värdering: Anser du att vi med våra förväntningar kan finna de ursprunliga intentionerna i t. ex. Gamla Testamentets skidringar av dödandet av många hedningar? Eller GT's regler för straff av homosexuella eller av flickor som mist sin oskuld före äktenskapet?]

Tolkningen är ett viktigt redskap för humanvetenskaperna. Den tyske filosofen Hans-Georg Gadamer betraktas inte bara som grundare av nittonhundratalets hermeneutik utan också av de så kallade mjuka vetenskapernas grundläggande forskningsmetod.

Gadamer:

"Varför kallar vi det just för hermeneutik? Det beror på tror jag att vi först ser att det redan inom andra dicipliner finns hjälpmedel för tolkning av texter. En mycket vidare betydelse har en lära som bara begränsar sig till texter. Eller vi kan säga det bättre så här: det handlar om tolkningen av "världens text". Eller kanske till och med tolkningen av "världshistoriens text".

[18. Reflektion och värdering: Håller du med Gadamer att all historia egentligen kan ses som en text att tolka?]

Gadamer som föddes år 1900 har insett språkets oerhörda betydelse för vårt sekel. Orden och ideologierna spelar en allt större roll, de mobiliserar massorna. Informationssamhället dominerar vår tid. 2000-talets kommunikation innebär en masskommunikation som når nästan alla. Därför drar Gadamer slutsatsen: hermeneutiken har något viktigt att förmedla till alla.

[19. Reflektion och värdering: Anser du att tolkning av information blir allt viktigare? Eller är det ungefär samma gamla konflikter som finns kvar i världen mellan olika ideologier?]

Gadamer försöker med sin hermeneutik göra tydligt vilka processer som har ägt rum, ibland på ett omedvetet sätt eller på ett subliminalt plan, i en situation där två människor t ex inte längre har något att säga varandra, eller en situation där två kulturer inte längre kan säga något till varandra eller där de har hamnat i en krigssituation.

[20. Reflektion och värdering: Anser du att islamismen är en sådan tolkning av text som idag leder till en krigsstituation mellan kulturer?]

Gadamer skriver:

"Hermeneutiken är konsten att kunna lyssna. Jag kallar det konsten att kunna lyssna därför att det är svårt att lära sig detta."

Man kunde säga att Gadamer hävdar att vi har en plikt att förstå varandra. Vad är det för en skyldighet? Egentligen är det bara plikten att inte vara dummare än man är. Det är en plikt att inte förlora en möjlighet, en potential som man har.

[21. Reflektion och värdering: Anser du att tolkningen av teckningarna av Muhammed skulle kunna vara annorlunda för de som protesterar med våld och mord? Skulle Gadamers lyssnande kunna hindra konflikten?]

Att lyssna på andra. I det berömda verket Sanning och metod anger Gadamer att hermeneutiken förkastar tanken på objektiv kunskap. För tolkning måste man utnyttja sina  subjektiva erfarenheter. Gadamer hävdar att man inte bör ta avstånd från sina fördomar såsom Dilthey ansåg. Läsaren närmar sig ju texten med vissa förväntningar som antingen befästs eller grusas av texten. Den som tolkar förstår texten genom att ställa frågor om den, frågor som grundar sig på subjektiva erfarenheter. Det vill säga: raka motsatsen till de metoder som används inom naturvetenskaperna som karaktäriseras av faktasökande och objektivitet.

[22. Reflektion och värdering: Anser du att det är fördomar som leder till misstolkning av t. ex. Bibeln och Koranen?]
 
I vår värld, i vår kultur behöver vi verkligen båda två: konsten att förklara och konsten att förstå. Därför kallar Gadamer sitt viktigaste verk för Sanning och metod. Metoden är den stränga vetenskapen. Men den stränga vetenskapen skapar inget uttömmande sanningsbegrepp. Sanning är mycket mer än det som kan förstås i en förklaring.

[23. Reflektion och värdering: Anser du att begreppet sanning blir annorlunda i t. ex. filosofiska och religiösa frågor än i naturvetenskapen? Finns det en gemensam sanning för alla?]

I svensk protestantisk teologi fanns under 1800-talet samma konflikt mellan de som tolkade de bibliska språket på ett abstrakt förklarande sätt och de som menade att sanning är något mycket större. Valdemar Rudin ansåg att olyckan ligger i abstraktionen, som blir till tomhet och osanning. Abstraktionens klara uttryck förlorar ofta det djupa och söndra vad Gud sammanfogat. Den är nödvändig för att klargöra, men äger endast relativt berätti-gande.

Rudin skrev:

»De bibliska uttrycken är alltid mystiska, andedjupa, innehålla det konkreta livet. Endast ett mystiskt språk kan uttrycka bibelns fulla sanning. Därför måste också en kyrklig formel för att äga förblivande värde vara mystisk...det måste alltid i bakgrunden finnas ett kapital av mystik, som anar att livet står över formeln, och att en högre enhet kan finnas för två motsatser».

[23. Reflektion och värdering: Anser du att det bibliska språket är mystiskt? Och att det därför innehåller mer djup och sanning är tydliga tolkningar?]

Många bibeltolkare anser att enkla människor läser "med hjärtat" och förstår bättre än den bildade akademikern. Valdemar Rudin skriver:

»För den obildade tager sanningens mystiska språk form av bilder ur natur och liv. Men tidens andliga rörelser sträva till att bliva en förståndssak, abstra-
herad från hjärta och liv.»

[24. Reflektion och värdering: Anser du att obildade människor kan läsa heliga skrifter på ett mer troget sätt än de professionella tolkarna? Kan vanliga islamister förstå Koranen bättre än utbildade teologer?]

Kan vi verkligen förstå varandra på grundval av våra fördomar?
Hur exakt är den sortens kommunikation? Borde inte det bädda för missförstånd?

Det här är den tyske filosofen Gottfried von Leibniz. Leibniz var en "homo unversalis", han sysslade med nästan alla vetenskapsgrenar. Han skapade ett matematiskt språk till vilket man kan översätta vårt vardagsspråk. Han ansåg sitt matematiska språk vara ett idealiskt språk som var överlägset vardagsspråket eftersom det inte kan ge upphov till missförstånd.

[25. Reflektion och värdering: Anser du som Leibniz att matematiken är det fridsammaste språket? Och att naturvetenskapen inte kan ge upphov till missförstånd?]

Vardagsspråket borde översättas till det idealiska språket och sedan skulle alla människor förstå varandra. Leibniz idealiska språk innehöll lagar för tänkandet. Om man begrep de här lagarna skulle man kunna undvika alla missförstånd och alla bristfällig förståelse.

[26. Reflektion och värdering: Anser du att ett vetenskaplig språk skulle kunna hindra konflikter mellan t ex islamismen och den västliga kulturen?]
 

I början av nittonhundratalet utformade filosofen Ludwig Wittgenstein ett rent språk, på vilket man bara kunde uttrycka sig klart och otvetydigt.

Wittgenstein:

"Vad som alls låter sig sägas kan sägas klart."

Den unge Wittgenstein - eftersom an var ung och genialisk - var otroligt radikal, vilket ju ofta är fallet med unga filosofer, och han inspirerades av den radikala föreställningen  att det till sist måste gå att finna ett klart och otvetydigt mänskligt språk som även fungerar på det moraliska planet och som var absolut entydigt och absolut klart. Precis som det matematiska språkets satser skulle det inte behöva diskuteras. Detta eftersträvade den unge Wittgenstein

Wittgensteins första viktiga verk var Tractatus logico-philosophicus. I detta verk uppfattar han språket som en avbildning. Han ansåg att det idealiska språket utgör en exakt avbildning av verkligheten, en representation. Sista meningen i Tractatus har blivit världsberömd. I den ger han ett råd till den om vill uttrycka sig tydligt:

"Det man inte kan tala om, därom måste man tiga."
 

[27. Reflektion och värdering: Anser du som Wittgenstein att vi bör tiga om sådant vi inte klart kan beskriva?]

Wittgenstein levde som han lärde. Efter Tractatus ansåg han att han löst alla filosofiska problem. Han övergav sin lysande akademiska karriär i Oxford och begav sig hem till Österrike där han arbetade som folkskollärare i de små alpbyarna. Senare i livet omprövade han sina teorier.

Det är intressant att observera hur Wittgenstein till slut blir hermenutiker. Han säger att entydiga konstspråk är helt är helt verklighetsfrämmande. Vi rör oss ledigt med ett umgängesspråk som vi inte har uppfunnit, som är vår tradition. Och med dessa inte entydigt definierbara språkliga betydelser gör vi oss förstådda, talar och försöker förstå.

I Wittgensteins senare verk, Filosofiska Undersökningar, tar han avstånd från teorin att språket är en avbildning. Han tror inte längre att orden är knutna till tingen på ett mystiskt metafysiskt sätt. Han menar istället att språket uppstår genom att det brukas. Alla olika grupper av människor använder orden på sitt eget sätt. Om man vill förstå människor måste man studera deras språkvanor.

[28. Reflektion och värdering: Anser du att språket avbildar verkligheten korrekt? Eller är språket endast ett antal vanor?]

Jag tror att vad Wittgenstein vill säga är att sist och slutligen så finns det ingen yttersta metafysiska struktur i universum. Vad som finns är människor som är involverade i alla möjliga sorts aktiviteter, människor vars liv är strukturerade genom alla möjliga sorters former, av vika en del är spel, andra är yrken, eller olika skapande aktiviteter som måleri, baseball, att vara doktor, tjurfäktare - alla sorters mänskliga aktiviteter. Och inom varje sådan aktivitet finns det ord som används för att beskriva dessa aktiviteter, fälla omdömen om dem, tillämpa regler på dem. Dessa ord är bara begripliga för den som är involverad i aktiviteten ifråga, som vet vilken form a liv det handlar om. För Wittgenstein handlar det alltså inte om en fastställd struktur från vilken betydelse och  mening sipprar ner i vårt mänskliga språk.

[29. Reflektion och värdering: Anser du att universum saknar struktur? Eller saknar mening? Och att vi därför inte kan tala meningsfullt om det?]

Språkspel - Wittgenstein kallar de vardagliga situationer där vi låter språket referera till tingen för språkspel. Orden används inte på ett särskilt sätt därför att de knyter an till vissa saker utan därför att folk har vant sig vid att använda orden på det sättet. Ett ords betydelse bestäms av talarens språkvanor. De regler som styr språkspelen skapas av talarnas vardagliga användning av språket.
Anta att någon frågar vad det engelska ordet "ball" betyder. Då finner vi att vi använder ordet "ball" i en massa olika kontexter. Vi talar om att klä upp sig och gå ut och dansa vid något formellt tillfälle. I andra kontexter står ordet "ball" mot ordet "strike". Orden används av en domare. Det är alltså genom utvecklingen av mänskliga aktiviteter, genom utvecklingen av alla dessa "lebensformen", livsformer, som språket får alla de betydelser det har. Men som Wittgenstein skulle säga och med en formulering av Richard Rorty: vi visar inte hur språket med stort S har betydelse med stort B. Vad vi visar är hur de olika yttrandena vi använder i olika sammanhang får de olika betydelser med litet b som de har.

[30. Reflektion och värdering: Anser du att våra livsformer skapar betydelserna i orden? Så att nazismen t. ex. skapde en egen sanning och en egen värld som stämde med språket? Och att islamismen idag har en egen sanning och ett språk som passar den islamistiska livsformen?]

Ett ord kan inte ha två betydelser samtidigt. De två betydelserna tillhör två olika situationer, eller språkspel. Betyder det också att folk som deltar i olika språkspel inte förstår varandra? Enligt den franske filosofen Lyotard är våra möjligheter till förståelse begränsade.

Lyotard:

Språkspelen är som öar. I språket är det omöjligt att sammansmälta flera öar till en enda kontinent, t ex att försöka sammansmälta genren poesi med genren vetenskaplig analys, eller genren föreskrifter med genren skådespel eller med genren bön. Det finns olika genrer av diskurs, men mellan dessa genrer av diskurs, finns det ingen möjlig översättning. Och det är innebörden i att de är "öar". Vi håller alla på och  navigerar från ö till ö tio gånger i minuten - det är rikedomen i språket !

[31. Reflektion och värdering: Anser du att vi lever på små öar i våra många språk? Och att vi inte kan nå varandra genom någon form av översättning mellan öarna?]

Enligt Lyotard befinner vi oss ständigt i olika diskurser eller språkspel. Men vi kan inte översätta det ena spelet till det andra.
 

Ricoeur:

Översättning är att navigerar mellan från en ö till en annan. Men den bilden är för statiskt. Språket är en process, inte bara för att det har en historia, utan också för att det används av en som talar i samspel med andra. Jag ser inte metaforen "öar" varken när det gäller betydelse, samspel eller kommunikation eller skrivandet och läsandet.

Språket är dynamiskt. Det försiggår en ständig interaktion mellan diskurserna och språkspelen, missförstånd uppstår, ingen tolkning är perfekt. Alltså är längtan efter ett perfekt sannngsenligt språk en filosofens dröm, dömd att förbli ett ouppnåeligt mål.

[32. Reflektion och värdering: Anser du att interaktionen mellan t. ex. nazismens diskurs och den demokratiska diskursen leder till tolkningar som kommer närmare sanningen?]
 

Ricoeur:

Hur kan vi tala om lögnen om man inte ställer den mot sanningen och sanningsbegreppet? Hur kan vi tala om illusion om vi inte ställer det mot det sanna? Att lita på någons ord - enligt filosofen Derrida är det den religiösa handlingen par excellence. Att lita på någons ord är grunden för allt samspel, basen för alla löften. Att lova något är inte vilken handling som helst, det är en fundamental handling. Det beror på att löftet vilar på tre saker:

1) Jag är bunden av mig själv i löftet
2) Jag är förbunden med den andre som litar på mitt löfte och
3)  jag bevarar och skyddar språket som institution genom att vara ärlig. Man är tre  om ett löfte: Jag, den andre och själva språket. Det är själva basen för förtroendet.

[33. Reflektion och värdering: Anser du att lögn och sannng finns på ett absolut och objektivt sätt? Och att det är därför vi kan lita på varandra och vara ärliga?]