1. Niko Kazantzakis: ur Spela för mig Zorbas

Jag tog ur fickan upp min lilla Dante, som följde mig på mina resor, tände min pipa, lutade mig mot väggen och installerade mig. Ett ögonblick darrade jag av längtan, var skulle jag börja? I det kokande becket i Inferno, i den friska elden i Purgatorio, eller skulle jag rusa rakt upp på Hoppets höga och fasta mark? Jag valde på måfå, höll min lilla Dante i handen och var glad över min frihet. Verserna som jag valde skulle ljuda hela dagen för mig.

[1 Fundera på: Har någon bok varit din följeslagare? Är någon det nu? Finns det någon bok du misstänker blir en följeslagare genom livet?]

Detta kretensiska landskap liknade, tyckte jag, en vacker prosa:
väl ansad, fåmäld, befriad från onödigt bjäfs, kraftig och behärskad. Det skapade sin form med den enklaste medel. Det skämtade inte, föraktade alla slags konstgrepp, det använde inget patos, det sade vad det ville säga med manlig strävhet. Men bland dess sträva drag urskilde man i detta kretensiska landskap en oväntad känslighet och mjukhet -  i vindstilla fördjupningar doftade citronträden och apelsinträden, och längre bort från det oändliga havet utbredde sig den oförgängliga och outtömliga poesin.

[2 Fundera på: Tycker du att man kan jämföra landskap med språk i böcker? Nämn en bok med ett språk du gillar!]
 
 

2. Voltaire: Om den hemska faran av läsning

Vi Jussuf-Cheribi, genom Guds nåd mufti av det heliga ottomanska riket, ljus av ljus, utvald bland utvalda, till alla de trogna som nås av nedanstående, enfald och välsignelse.

Eftersom det förhåller sig så att Said-Effendi, förut ambassadör från Höga Porten till en liten stat kallad Frankrom, belägen mellan Spanien och Italien, har rapporterat till oss om det fördärvliga bruket att trycka böcker, och sedan vi om denna nyhet konsulterat våra vördade bröder kadis och imaner i kejsarstaden Stamboul och framförallt munkarna, har 
Muhammed och vi funnit lämpligt fördöma, förvisa och bannlysa sagda djävulska uppfinning av tryckerikonsten, på nedan angivna grunder:

I:o. Denna lätthet att förmedla sina tankar tenderar uppenbart att skingra okunnigheten, som är civiliserade staters väktare och skyddsmur.

2:o. Det är att befara att bland de böcker som införs från Västerlandet kan finnas sådana om jordbruk och om sätten att fullkomna de tekniska färdigheterna, böcker som i längden, det Gud förbjude, skulle kunna väcka våra odlares och fabrikörers geni, sporra deras verksamhetslust, öka deras rikedomar och en dag inge dem en själens lyftning och kärlek till det allmänna bästa, känslor som helt strider mot den heliga läran.

3:o. Det skulle till sist kunna hända att vi fick historieböcker fria från det övernaturliga, som håller folket kvar i en lycklig enfald. Man kunde i dessa böcker vara oklok nog att rättvist bedöma goda och onda gärningar och att anbefalla rättvisa och fosterlandskärlek, vilket uppenbarligen strider mot rättsmedvetandet i vårt land.

4:o. Det skulle med tiden kunna hända att stackars filosofer, under den skenfagra men straffbara förevändningen att vilja upplysa människorna och göra dem bättre, kom att lära oss farliga dygder som folket aldrig bör känna till.

5:o. De skulle, genom att visa en ännu större vördnad för Gud och på ett förargelseväckande sätt tycka att han uppfyller allt, minska antalet pilgrimer till Mekka till stor skada får själarnas frälsning.

6:o. Det skulle utan tvivel kunna hända att vi genom att läsa de västerländska författare som har behandlat smittsamma sjukdomar och sättet att förebygga dem, kunde bli olyckliga nog att skydda oss mot pesten, vilket skulle vara ett fruktansvärt attentat mot Försynens ordning.

På dessa och andra grunder och för de trognas uppbyggelse och deras själars bästa förbjuder vi dem att någonsin läsa någon bok vid vite av evig fördömelse, och av fruktan för att den djävulska frestelsen att lära sig något ändå kan övermanna dem, förbjuder vi fäder och mödrar att lära sina barn läsa. 

För att förebygga varje överträdelse av vår ordning förbjuder vi dem uttryckligen även att tänka, vid risk av samma straff. 

Vi ålägger alla sant troende att anmäla till vår domstol var och en som har uttalat fyra meningar med inbördes sammanhang, av vilka man skulle kunna utläsa en klar och tydlig tanke. 

Vi förordnar att man i allt samtal har att begagna sig av uttryck som ingenting betyder, enligt gammal hävd vid Höga Porten.

Och till att förhindra att någon tanke smugglas in i den heliga kejsarstaden förordnar vi särskilt Hans Höghets överläkare, född i ett kärr i Nordeuropa, vilken läkare redan dödat fyra höga medlemmar av den kungliga ottomanska familj en och därför mer än någon är intresserad av att förhindra all kunskapsimport'till landet. Vi bemyndigar honom genom detta brev att låta gripa varje idé som i skrift eller tal visar sig vid stadens portar och att föra till oss sagda idé bunden till händer och fötter för att av oss ådömas det straff vi finner lämpligt.

Givet i vårt Dumhetens palats den sjunde i månaden Muharem, år 1143 från hedschra.
 

[1 Fundera på: Vilka egenskaper har boken enligt Voltaire? Håller du med?]
 
 
 

3. Zafón: ur Vindens skugga

Jag hade aldrig förut blivit så gripen, så förförd och så uppslukad av
in bok, förklarade Clara. Fram till dess hade läsning bara varit en
plikt, ett slags böter som man var tvungen att betala till sina lärare och
informatorer utan att egentligen förstå varför. Jag visste inte hur här-
ligt det var att läsa, att uppleva hur nya dörrar öppnas i själen, att över-
lämna sig åt fantasin, att låta sig svepas med av skönheten och av mys-
tiken i handlingen och i själva språket. Allt det upptäckte jag när jag
läste "Det röda huset".

- Har du kysst en flicka någon gång, Daniel?

Det blev kortslutning i hjärnan och min saliv förvandlades till såg-
spån.

- Du kanske är för ung. Men det är precis samma känsla. Den där
gnistan som tänds första gången och som man aldrig glömmer. Vi lever
i en mörk värld, Daniel, och fantasin är en av de få saker som lyser upp
den. "Det röda huset" lärde mig att om jag läste mer skulle jag få ett rika-
re liv, det skulle vara som att få synen tillbaka. Det var det som gjorde
att en bok som ingen brydde sig om kom att förändra mitt liv.

Vid det laget hade jag krympt ihop till en tafatt idiot, helt i händerna
på denna varelse vars ord och tjuskraft jag varken kunde eller ville
motstå. Jag önskade att hon aldrig skulle sluta prata, att jag för alltid
skulle vara omvärvd av hennes röst och att hennes farbror inte skulle
komma tillbaka och förstöra den där stunden som tillhörde bara mig.

[1 Fundera på: Har du upptäckt denna sortens läsning som Clara beskriver? Håller du med om att läsningens tjusning kan vara lik den första kyssen?]

4. Adler: ur Konsten att läsa en bok

Detta är en bok för läsare, som inte kan läsa. 

Det låter egendomligt, fast jag inte avsiktligt velat forma någon paradox. Det kan tyckas som en motsägelse men är det icke. Skenet av paradox och motsägelse beror blott på att ordet "läsa" kan användas i många olika betydelser.

Den läsare som hunnit så här långt i den här texten, kan förvisso läsa i en eller annan betydelse av ordet. Man kan därför redan gissa, vad jag menar. Jag menar, att denna bok vänder sig till läsare, som kan läsa i en viss betydelse men inte i en annan. Det finns många sätt att läsa och många grader av skicklighet i konsten att läsa. Det är ingen motsägelse att påstå, att denna bok vänder sig till läsare, som vill lära sig att läsa bättre eller på ett annat sätt än de redan kunna.

Vilka är det alltså, som denna bok inte vänder sig till? Jag kan svara genom att nämna två extrema fall. Det finns sådana, som överhuvud inte kunna läsa i någon som helst mening - småbarn, imbecilla och andra analfabeter. Och det kan finnas sådana, som är mästare i konsten att läsa - som kan läsa i varje betydelse av ordet och detta så bra, som det står i mänsklig förmåga. De flesta författare skulle ingenting högre önska än att få skriva för sådana läsare. Men en bok sådan som denna, som sysslar med själva konsten att läsa och som vill hjälpa läsarna att läsa bättre, kan icke påkalla någon uppmärksamhet från dem, som redan är fullärda.

Mellan dessa båda ytterligheter finner vi den vanlige läsaren, och därmed menas de flesta, som lärt sig ABC. Vi har börjat tillägna oss konsten att läsa. Men de flesta av oss är också medvetna om att de inte är fullärda i konsten att läsa. På många sätt få vi en känsla av detta, men tydligast, när vi finner något vara alltför svårläst eller endast med stor möda kan läsa det, eller när någon annan läst detsamma som vi och vi upptäcker hur mycket vi gått miste om eller missförstått.

Om någon inte har haft någon erfarenhet av detta slag, om någon aldrig erfarit hur mödosamt det kan vara att läsa eller besvikelsen, när alla ansträngningar voro förgäves, så vet jag inte, hur jag skulle kunna intressera honom för frågan. Men de flesta av oss har säkerligen haft känning av de svårigheter läsningen kan vålla, fastän vi inte vet vad det beror på eller hur vi ska finna oss till rätta med dem.

Jag tror att detta är en följd av att de flesta av oss  INTE BETRAKTAR LÄSNINGEN SOM EN INVECKLAD VERKSAMHET SOM OMFATTAR MÅNGA OLIKA STADIER, på vilka vi, liksom i övriga konster, genom övning kan nå ökad skicklighet. Kanske vi inte ens tror att läsning är en konst? Vi har en benägenhet att tänka oss läsning som något lika enkelt och naturligt som att gå eller att se. Det är ingen konst att se eller att gå.

l somras, då jag höll på att skriva denna bok, fick jag besök av en ung kille. Han hade hört talas om vad jag sysslade med och kom för att be mig göra honom en tjänst. Skulle jag inte vilja tala om för honom, hur han skulle bli bättre i läsning? Han väntade tydligen, att jag skulle besvara frågan med ett par ord. Ja än mer, han syntes tro, att om han bara väl en gång fått några enkla föreskrifter, skulle allt gå av sig själv.

Jag försökte förklara, att saken inte var fullt så enkel. Jag sa till honom, att jag tvingats använda många sidor av min bok för att utreda de olika reglerna för läsning och hur de bör följas. Jag sa att denna bok kunde jämföras med en bok i konsten att spela tennis. En sådan bok innehåller regler för hur man skall slå olika slag, utredningar om hur och när man skall använda dem och skildringar av hur man bör samordna de olika leden till en
framgångsrik strategi. 

De olika element, som ingår i läsningen, måste skildras på liknande sätt. Det finns regler för de olika steg man måste ta för att kunna läsa en bok i sin helhet. Han tycktes bli en smula betänksam. Fast han hade en känsla av att han inte behärskade konsten att läsa, föreföll det som om han samtidigt trodde, att det på detta område inte fanns så mycket att lära. Den unge mannen var musiker. Jag frågade honom om flertalet av de människor som uppfattar ljuden, förstod hur man skall lyssna till en symfoni. Han svarade, att så var det inte. Jag medgav, att jag själv var en bland dem, och frågade, om han kunde tala om för mig, hur man skulle lära sig att höra musik på det sätt, som en musiker önskade. Givetvis kunde han det, men inte med några få ord. Att höra en symfoni är en tämligen invecklad sak. Man måste inte bara lyssna med spänd uppmärksamhet, utan det finns så många andra olika saker att iakttaga, så många element i symfonin som måste hållas isär och förbindas med varandra. Han kunde inte i korthet säga mig allt som jag behövde veta. Vidare skulle jag behöva använda en rundlig tid på att lyssna på musik, innan jag kunde bli en skicklig lyssnare.

Nåväl, sa jag, MED LÄSNING ÄR DET PÅ LIKNANDE SÄTT. Om jag kunde lära mig att höra musik, så kunde han också lära sig att läsa en bok, men endast på samma villkor. Att lära sig att läsa bra måste gå till på samma sätt som att lära sig varje annan konst. Det finns bestämda regler, som måste inläras och följas. Genom övning måste man utbilda goda vanor. Det finns inga oöverkomliga svårigheter i denna konst. Men man måste vara villig att lära och ha tålamod under den utbildning, som behövs.

[1 Fundera på: Tycker du att det är svårt att läsa? Håller du med om att det är en konst man behöver träna på?]
 

Ingen betvivlar, att den som skriver eller talar utövar en aktiv verksamhet. Men många tycks tro, att den som läser eller lyssnar är helt och hållet passiv. Här behöver intet arbete utföras. De tänker sig, att man då man läser eller lyssnar tar emot ett meddelande från någon, som är den aktive utsändaren. Så långt har de rätt, men de begår de det misstaget, att de tror att "mottaga ett meddelande" är att jämställa med att ta emot en stöt, ett testamente eller en dom inför rätta.

Låt mig använda bollspelet som exempel. Att ta emot bollen är lika mycket en aktiv verksamhet som att sparka eller kasta den. Den som på detta sätt sänder i väg bollen är den, som ger i den meningen, att hans verksamhet sätter bollen i rörelse. Den som uppfångar bollen är mottagare i den meningen, att hans verksamhet hejdar den. Båda är lika aktiva, fast deras aktivitet är av olika slag. Om någon är passiv, så är det bollen: den kastas och uppfångas. Den är det tröga föremål, som sätts i rörelse eller hejdas, medan de levande människorna är aktiva för att sätta den i rörelse eller uppfånga den. 

[2 Fundera på: Läser du aktivt eller passivt? Hur gör du för att ta dig igenom en svår text?]
 
 

5. Niemi: ur Populärmusik från Vittala

Det farligaste, det han mest av allt ville varna för, den enskilda faktor som sänt hela kompanier av unga stackare in i dårskapens dimmor, var dock bokläsningen. Denna ovana hade ökat under den senaste generationen, och farsan var outsägligt tacksam för att jag själv inte hittills visat sådana tendenser. Sinnessjukhusen var överfyllda av folk som läst för mycket. En gång hade de varit som du och jag, kroppsligt starka, frimodiga, nöjda och balanserade. Sedan hade de börjat läsa. Oftast av tillfälligheter. En förkylning med ett par dagars sängliggande. Ett vackert bokomslag som väckt nyfikenhet. Och plötsligt var ovanan född. Den första boken ledde till nästa. Och nästa, och nästa, länkar i en kedja som ledde rakt ner i mentalsjukdomens eviga natt. Man kunde helt en-
kelt inte sluta. Det var värre än narkotika.

Möjligen kunde man i största försiktighet hantera böcker där man lärde sig något, som uppslagsverk eller reparationshandböcker. Det farliga var skönlitteraturen, det var där som grubbleriema grundlades och uppmuntrades. Fy fan! Så vanebildande och riskabla produkter borde bara säljas i statligt kontrollerade butiker mot legitimation, ransonerade, till enbart folk i mogen ålder.

[1 Fundera på: Skämtar Niemi?]
 
 

6. Gunnemo

"Kära böcker! Bakom titeln alltid något finns hos er, 
då hos mänskorna så ofta utom titeln, intet mer" 
(A. M. Lenngren.) 

Boken är levande. Boken är en märklig ting. Den slår en bro mellan tidevarv och människor. 

Boktryckarkonsten är mänsklighetens mest revolutionerande uppfinning. Det är en märklig seger över tid och run som boken vunnit. Törhända man skulle räkna det som en av livets största upplevelser att få möta den eller den av samtidens stora män. 

Men det blev väl endast, en flyktig stund, och de som levat under gången tid kan aldrig möta oss nu levande. Men i böckerna kommer de alla - och stannar för alltid kvar.  Jesaja eller Augustinus, Luther eller Rosenius, Tegnér eller Hjalmar Gullberg, Birgitta eller Karin Boye, Goethe eller Albert Engström - med alla kan man bli förtrogen geenom deras böcker. Vad de djupast tänkt,  drömt eller velat, hela deras samlade livserfarenhet, deras skämt och allvar, deras tvivel och tro – allt låter de oss bli delaktiga av. 

De tröttnar ej, alla tider på dygnet kar man träffa dem. När helst och var helst man vill höra på. Ingen som upptäckt boken behöver sedan någonsin vara ensam. Han har alltid sällskap. Och han väljer det själv. Bland dem som nu lever eller bland dem som tjusade sin samtid för hundratals år sedan. I sanning, boken är en underbar förmedlare av personlig gemenskap över tid och rum. 

"Boken är vår lärare och vän, vår grundliga, outtröttlige undervisare, som nästan alltid har en personlig röst - de flesta böckerna har sin stil, som ofta är lika skiftningsrik och 
avslöjande som människorösten - boken är vår tankes sporre på dess mera avlägsna färder, våra känslors inspiratör så snart det gäller det mera djupgående slag av känsla, som behöver fakta och kunskap och personliga impulser till sitt underlag. 

Boken ligger tyst och väntar, boken är alltid till hands, boken tröttnar aldrig. Bland de underlåtenhetssynder, som vi säkert har att bikta då och då, borde vi nog också räkna vårt slarviga, tillfälliga, föga uthålliga umgänge med boken" (Linder). 

Varför läser vi? För att överhuvud kunna leva. Utan böcker kan en människa inte utvecklas normalt och om de tagas ifrån henne förtvinar hon. Det är en fruktansvärd själslig tortyr - vi har läst om det i skildringar från fånglägren - att beröva människor mö;jlighet att läsa. Det är lika deprimerande som dåliga sanitära förhållanden och brist på mat och dryck. Läsningens betydelse kan uttryckas olika, beroende på vilken typ av böcker det är fråga om: uppbyggelselitteratur, facklitteratur o. s. v. Av vikt är också syftemålet med läsningen, vederbörandes allmänna utvecklingsstudium, ålder och begåvning. 

I detta sammanhang må ämnet begränsas till att gälla läsning av skönlitteratur och till några mera allmänna reflexioner. Alltså, varför läser vi skönlitteratur? Vad ger en sådan läsning? 

[1 Fundera på: Varför läser du?]
 

A) Avkoppling

Det finns ett legitimt avkopplingsbehov. Ett själlöst slukande av "hängmattslitteratur" är inte att rekommendera. Men det kan vara underbart vilsamt att efter strängt arbete slå sig ned med en skönlitterär bok och mera oreflekterat ge sig hän åt läsningen.

Bokens värld blir levande för en och det är liksom om trycket över hjässan lättar, en stilla fläkt drar genom själen, och allt blir på något sätt friskt och förnyat. Det är kanske inget
särskilt märkvärdigt man läser, det blir dock som en vilopaus för nervsystemet, och man känner sig stärkt.
 

B) Människokännedom

Skönlitteraturen öppnar fönstren mot livet. Den lär oss känna människor. Det är diktarens förmåga att förstå och skildra mänskligt själsliv, att klarlägga motiven, att presentera människan sådan hon är bakom masken. Så kan man genom böcker lära känna "vad i människan är" bättre och mera ingående än någonsin i verkligheten. Författarens intuition avslöjar sammanhang i själslivets labyrinter, som undgår den skarpaste psykolog. Och så känner man igen personerna ute i livet.

Den där som talade så hänfört, som hade så blixtrande ögon, svärmaren Pettersson, som man mötte på sommarpensionatet, honom hade man ju mött förut under namnet Gösta
Berling. Eller den unge mannen, som tycktes ha så svåra strider. Hur kom det sig, att han verkade så bekant? Jo, hans blick, hans svaghet, hans arv, allt hade man lärt känna hos David Ramm. Så är skönlitteraturen en ovärderlig hjälp till fördjupad männniskokännedom och kan knappast ersättas av något annat.
 

C) Självkännedom

Genom att lära känna hur andra människor är lär man också känna sig själv. Det öde författaren skildrar liknar stundom ens eget. Man känner sig avslöjad och dömd. Den befrielse och utvecklingen person i boken upplever kommer som en hälsning till en själv. Något av hans problem var ju ens egna, läsningen får en personlig adress.

En fråga, ett problemkomplex som man grubblat över men inte kunnat riktigt formulera, uttryckes just så som man anat det. Detta gäller särskilt lyriken. En sådan erfarenhet
känns som en befrielse, och en sådan strof kan sedan stråla och värma under månader, kanske år. Så kan skönlitteraturen ge självkännedom, då läsaren ofta omedvetet identifierar sig med någon person i boken eller i diktens tankar känner igen sin
egen frågeställning.
 

D) Är idealbildande

I linje med detta ligger det värde skönlitteraturen har som idealbildande. Man kan inte läsa om Ingmar Ingmarssons strävan att alltid handla rätt utan att själv gripas och göra
ansatser åt rätt håll. Det blir liksom renare luft omkring en, då man tillsammans med Storingmar och Starkingmar har "sett himlen öppen". Även om man inte medvetet upplever mötet med en ädel "diktad" gestalt som en marschorder, så påverkas man omedvetet av bekantskapen med honom.

Det är ofta i böckerna som särskilt ungdom finner de hjältar och ideal, som den sedan söker efterlikna. De blir en kraftkälla såsom Karlfeldt uttrycker det om sina fäder:

"I smärtans och frestelsens stund fick jag styrka vid tanken på er".
 
 

E) Olika miljöer

I skönlitteraturen skildras olika miljöer. Från de högsta klasserna till statarna och vaga- bonderna, det egna landets olika samhällsklasser och andra länders och världsdelars. Också
människotyper och miljöer från gångna tider. Skall man lära känna en tid riktigt, måste man f. ö. gå till skönlitteraturen. Det gäller gångna tidsskeden, och det gäller vår egen tid. Historien ger namnen, händelserna, skelettet, skönlitteraturen ger själva personerna, själva andan, doften, livet.

Så vidgar skönlitteraturen vår horisont både i rummet och i tiden. Man får se, att

"Världen är så stor, så stor, Lasse, Lasse liten".

Och det är en nyttig erfarenhet.
 

F) Sociala förbättringar.

Men dess mission vidgas, den får ett socialt värde. Litteraturhistorien ger många belägg på att sociala förbättringar förberetts genom böcker där avigsidorna skildrats. För att ta ett enda närliggande exempel. Intresset för lantarbetarnas löner och bostadsförhållanden, som
resulterat i höjd levnadsstandard för denna befolkningsgrupp, har nog ett visst samband med Ivar Lo-Johanssons "Statarnoveller" och Ludvig Nordströms "Lort-Sverige".
 

G) Nya tankar och idéer.

Att läsa skönlitteratur är att sitta till bords med de främste, att få ta del av deras syner, tankar och idéer. Vårt eget tankeliv är ofta torftigt och vingklippt, vi är instängda i vår egen
begränsnings bur. Diktarna ser längre, tänker djupare, blåser ofta de nya signalerna. Så är böckerna idéernas bärare  till varje tid. Inte något speglar så som just skönlitteraturen dragen i tidens anlete. Individens problem och samhällets, livets högsta frågor och vardagens trivalaste ting, allt dryftas. Ty "att dikta är - ofta - att sätta problem under
debatt".
 

H) Berikar fantasien.

"Människan lever inte allenast av bröd utan också av fantasi". Utan fantasi skulle vi vara fattigare och tommare. Fantasien hjälper oss att förstå människor. Fantasien ger oss möjlighet att komma över de döda punkerna, det allt för trista. Den hjälper oss att förstå verkligheten - och göra det bästa möjliga av den.

Skönlitteraturen befruktar och utvecklar fantasien. Den som aldrig sysslar med sådan läsning får också gärna något torrt och tillknäppt över sig. På fantasiens höjder, dit böckerna lyfter oss, är perspektivet vidare, luften lättare, där dröjer inte besvärligheterna så envist kvar. Och
"vandra vi i dalen ned igen, fantasiens friska vind han dansar kring oss än".
 

I) Löser fritidsproblemet

"Djävulen flyr för min flöjt", sade Luther. Och vi vet att den onde anden som kvalde Saul vek,
då David spelade på sin harpa. Det är inte endast vacker musik, som kan besvärja mörkrets makter. Även god litteratur är ett mäktigt vapen mot allt lågt och syndigt inom och utom oss. Jesus berättar om ett hus, som togs i besittningav sju onda andar, därför att det var tomt. Hur mången ung människa har inte tagits i besittning av mörkrets makter just därför att tanke- och fantasilivet varit tomt. Det går inte att driva ut orena bilder och tankar på annat sätt än genom att låta själen fyllas av något som är rent och gott. God litteratur ger sådant. Så blir läsningen ett skydd mot synd och fall.

Frestelsen kommer nu som förr i öknen, i ensamheten, på fristunderna och feriedagarna. De
"tomma dagarna" skall utfyllas med god läsning! Någon har liknat fritiden vid en åker. Kring den åkern måste finnas ett stängsel, så att inte vem som helst kan obehindrat komma ditin, trampa ned och förstöra. Läsningen är ett utmärkt sådant stängsel omkring fritidens åker. Fritidsproblemet skulle reduceras till ett minimum, om människor kunde lära sig älska böcker. Detta gäller i synnerhet ungdom.
 

J) Ger bildning

Det har diskuterats mycket om vad bildning är. Man har uttryckt det olika. "Bildning är det som är kvar, när man glömt allt vad man läst" (Ellen Key). Det väsentliga i bildningen
blir alltid en viss personlighetens hållning såväl i det yttre som i det inre (Hans Larsson).

Bildning är inte detsamma som begåvning, inte heller detsamma som kunskaper. En bildad människa är en som kan orientera sig i olika situationer, en som kan sin sak, en som vet
både sin förmåga och framförallt sin begränsning, en som har goda normer och handlar utifrån dem.

Hur nå denna inre resning, som är det viktigaste i sann bildning? Den främsta vägen är ett liv i sann gudsgemenskap. Sant säger Hans Larsson: "Ingen kan förneka, att den sanna religiositeten har förmåga att förädla hela personligheten". Det finns också hjälpmedel, och ett av de förnämsta heter just läsning.

Som svar på frågan "Varför läser vi?"kan citeras några rader av Arthur Lundkvist:

"Skönlitteraturen är främst till för den personliga utvecklingens skull. Den är inte av omedelbar praktisk nytta. Men på längre sikt, i djupare mening, hör den till det mest allsidigt
nyttiga som finns. Den utvidgar vår värld, den öppnar våra ögon, den skärper våra sinnen. Den utvecklar vårt omdöme, vår tanke, vår känsla, vår kritiska förmåga och vår fantasi. Den ger oss en klarare uppfattning om oss själva och den verklighet vi lever i. Samtidigt bereder den oss glädje, underhållning i bästa mening, berikar oss, är oss en källa till kraft och förnyelse, hjälper oss att leva bättre, intensivare, fulltonigare"!
 

[2 Fundera på: Vilka av skälen A--J håller du med om?]
 
 

Hur läser vi?

Läsningens teknik

Att läsa är en svår konst som man inte lär i småskolan. Man blir nog aldrig fullärd i den konsten. Vid all läsning gäller det att vara intresserad och vaken. Att halvsovande ögna igenom en bok är ur alla synpunkter förkastligt.

Det finns en gammal indelning av böckerna i sådana som man skall smaka på, böcker som man skall sluka och böcker som man skall tugga och smälta. Det är endast det tredje slaget böcker som vi bör läsa. Är en bok inte värd att läsa ordentligt, är den inte värd att läsas alls.

"Smakandet och luktandet" är inte att rekommendera. En bok skall inte slukas, den skall brukas.

Den amerikanske professorn M. J. Adler rekommenderar i sin bok "Konsten att läsa en bok" att man skall läsa en bok så som man läser ett kärleksbrev. Man läser det flera gånger, ger akt på varje ord och dess nyanser, observerar anspelningar, läser mellan raderna, söker få fatt i den personliga doften och klangfärgen. Man är aktiv, man är engagerad med hela sitt intresse, man anstränger sig att förstå.

Vid all läsning bör man ställa fyra frågor: Först: Vad har sagts? En god regel är att göra ett uppehåll nu och då och i tankarna sammanfatta vad man läst. Vilka personer har jag mött?
Hurudana är deras karaktärer? Vad är det utmärkande för miljön? Vidare bör man fråga sig: Hur har det sagts? Alltså hur är språket, bilderna, dispositionen.

Och så: Är det sant? Är det äkta? Man skall göra klart för sig, om det är logiskt möjligt och riktigt. Frågan kräver, att man övar och använder sin kritiska omdömesförmåga.

Slutligen: Vad innebär det? Den frågan är outtömlig men också den avgörande. Kan man inte säga något om vad en bok verkligen innebör så är det något fel antingen med läsaren eller med boken.

Mycket vore vunnet om allt fler människor inför böckerna vore i stånd att ställa och i någon mån besvara den enkla frågan: Vad har sagts?, den invecklade frågan: Hur har det sagts?, den personliga frågan: Är det äkta? och den djupa frågan: Vad innebär det?

För att så kunna göra klart för sig vad man läser, hur det säges, om det är sant och vad det innebär fordras det, att man alltså läser uppmärksamt. Men det betyder för de flesta
människor, att de måste läsa sakta. Också hastigheten kan uppövas, men viktigast är inte, hur mycket man läser utan hur. "Non multa, sed,multum" sade de gamla romarna. Inte mycket men grundligt skulle det kunna översättas.

Sten Selander skriver: "Överhuvudtaget bör man nog inte fara genom en bok i sträck, som om man reste snälltåg, utan med pauser, som om man färdades i en av forna tiders diligensen. Man skall inte tveka att stiga av och gå en bit på egna ben, plocka blåbär vid vägkanten och titta på utsikten. Dessa stunder, då man inte läser, utan bara låter det redan lästa utöva sin inverkan, är ett av de fruktbaraste momenten i läsningen, de här till de viktigaste i konsten att läsa" 

[3 Fundera på: Vilken lästeknik har du?]
 
 

Läsesätt

1. Hur-skall-det-gå-synpunkten

Indianhistorier och äventyrsberättelser är mest en anhopning av yttre händelser. Den omogne läsaren söker spänning och får sitt lystmäte i den nervkittlande, händelseanhopningen. Om det hela är möjligt och psykologiskt motiverat, det har den omogne läsaren inte några krav på eller någon uppfattning av. Boktitlar har man mycket litet reda på, och författarnamnen existerar inte. Detta är - som förut påpekats - typiskt för unga pojkars och flickors sätt att läsa. Dessvärre är det många som aldrig växer ifrån detta barnstadium i läsningen. Också litet äldre ungdomar och vuxet folk läser ju veckotidningarnas äventyrsnoveller och billig äventyrslitteratur. Givetvis är det inget fel, om en bok har en spännande intrig, tvärtom, men det får inte vara det enda eller
huvudsaken vid läsningen att följa den yttre händelsekedjan.

På grundval av en undersökning summerar Carl Cederblad sina
erfarenheter på följande pessimistiska sätt:

"Vi kan tryggt säga, att av de breda lagrens ungdom står två tredjedelar, i varje fall mer än hälften av den manliga kvar på en mycket barnslig och låg nivå i förhållande till
litteraturen."

Han påpekar dock att även en så kortvarig skolning som en folkhögskolekurs medfört avsevärda resultat i fråga om utveckligen av litteratursmaken.
 

2. "Fick-dom-varandra-läsningen"

Detta är också en vanlig typ av läsning. Skall Ingmar Ingmarsson få Gertrud eller skall Bo bli den lycklige? Då man har läst några sidor, kikar man i slutet av boken för att se hur det går. Långa samtal och utredningar, som bromsar upp farten eller går på djupet gillas inte. Man har bara intresse för kärlekshistoriens rent yttre förlopp och märker inte, om det hela endast är klichéer utan individualiserad personskildring.

Att många läser så, visar de stora upplagorna av berättelsetidningar och novellmagasin. Och att en författarinna som Sigge Stark har så många trogna läsare är ett slående exempel på hur allmänt omtyckt denna billiga "folksmakslitteratur" är.
 

3. Inre-utvecklings-synpunkten

Det finns ett annat slag av spänning, av inre, psykologisk art. Det kräver mer mognad hos läsaren och mer intresse för mänskligt själsliv för att uppfatta den spänningen. Då lyder frågan så: Hur kommer Ingmar Ingmarsson att handla mot Gertrud? Kommer han att bli lycklig eller olycklig som följd av sitt handlingssätt? Hurudan man är han egentligen? Hur kommer han att utvecklas? Och Gertrud och Bo? Här rör sig intresset på ett annat plan. Det är själslivets konflikter det gäller, inre upplevelser, som kan bli ytterst dramatiska och händelse rika mitt under det att i yttre avseende just ingenting sker. Innersidan,
själslivet är viktigast.

Karaktärsskildringen är en boks kärna. Utan en sådan är det också bara värdelöst skal. Läsaren måste leva med på ett djupare sätt för att uppskatta den inre spänningen. Dialogerna blir betydelsefulla för att förstå personernas karaktär. Kanske en enda replik kastar ljus över ett stort sammanhang. Och så får själva ordens skiftningar i betydelsen sitt värde. 

Symboliska handlingar och tysta reflexioner, allt tjänar att belysa själsutvecklingen. På så sätt träder personerna livslevande fram för en. Författarna behöver inte och skall inte förklara och peka ut, vem som är god och vem som är dålig, vem som skall ha sympatierna och vem som skall avskys, vem som är begåvad och vem som är dum o. s. v. Sådant
skall framgå av skildringen, och det skall läsaren själv lista ut. Men då måste läsaren vara lyhörd och kritisk för att uppfatta nyanserna, för att överhuvud förstå vad han läser.
 

[4 Fundera på: Vilket läsesätt använder du?]
 

Men är man inte vaken, går de fina och kanske bästa skiftningarna förbi utan att man observerar dem. Det måste till vakenhet och en själens aktivitet. Man får inte utan vidare
acceptera färdiggjorda meningar. Det hela skall bearbetas av läsarens egen tanke och reflexion. Den kritiska och vakna tanken är liksom ett sorteringsverk, som noggrant undersöker och väger varje intryck boken ger. Det lödiga och värdefulla tas till vara, men agnarna skiljes bort. Och det är så en bok skall läsas. Tål den inte att läsas på det sättet, så är den inte värd att läsas alls. Då saknar den psykologiskt djup och har
ingenting att ge.

Det är inte alls så märkvärdigt att läsa skönlitteratur på det sättet. Det lär man sig helt enkelt genom att bara läsa. Med uppmärksamhet. Liksom man lär sig förstå musik genom
att lyssna. Utan allt för många och allt för invecklade regler. Men det måste vara fin musik, och det måste vara goda, till form och innehåll lödiga böcker som så skall utveckla känslan för det äkta.

"Ty rätta inkörsvägen till att förstå skönlitteratur är att läsa
skönlitteratur" (Linder).
 
 

Konsten att läsa - att läsa om!

Konsten att läsa består för övrigt till mycket stor del i att man har lärt sig läsa om. Någon har format paradoxen - Ju fler böcker man läser, desto mindre roll spelar litteraturen i ens liv. Det är sant. I litteraturens värld är det som i verklighetens, man kan få hur många
bekanta som helst men endast ett fåtal verkliga vänner. Och vännerna bland böckerna är de bästa och trofastaste en människa kan få.

[5 Fundera på: Hur många böcker har du läst om i ditt liv?] 

Det är bättre att läsa tio böcker om en sak än tio böcker om tio saker. Det är ofta bättre
att lära känna femton böcker av en författare än en bok av vardera av femton författare. Och det är mycket bättre att läsa en bra bok tre gånger än att läsa tre böcker vardera en gång. Det är bättre med få böcker och författare grundligt lästa än många ytligt genomögnade.

Det betyder ingenting, om man inte har läst den sista bestsellern. Och det mesta som hopas på bokhandelsdisken är inte värt att offra tid på att läsa. Det gäller att sovra. Det mesta måste i alla fall bli oläst. 

Om man läser en bok i veckan under 60 år - och det är ingen dålig prestation - så hinner man läsa c:a 3000 böcker. Bara på svenska kommer det varje år ca 4000. Ett sådant räkneexempel visar bättre än långa utredningar, hur viktigt det är att välja.

Vi har helt enkelt inte tid med tvivelaktiga och flyktiga bekantskaper, vi måste odla vänskapen med några få. Vi har inte tid att läsa en enda sida dålig litteratur eller att läsa en sida god litteratur dåligt. Att veta sin begränsning. Det är endast få givet att överspänna många olika områden i livet, att kun läsa och smälta olika slags litteratur. De flesta må nöja sig med ett litet avsnitt, en detalj av det stora hela.

Det är av vikt att veta sin begränsning inte minst vid valet av böcker. Läser man utan plan, lämnar läsningen kvar en känsla av jäkt och otillfredsställelse! En sådan ytlig läsning kan också verka snobberi och lärdomshögfärd. Det beror då på att vederbörande har för bråttom och inte förstått något av vad han läst. Hon har förlyft sig. Och det finns knappast något med ynkligt och skrattretande än en lärd kalkontupp.

"Men om lektyren roar dig,
väl ! i förädling av ditt väsen
låt den då ej blygsamt röja sig,
men ej i tonen av beläsen".

(A. M. Lenngren)
 

Att hålla måtta

Det är risk att låta läsningen bli en passion. Det gäller att hålla måtta, att finna den gyllene medelvägen. Liksom all överdrift är skadlig så även här. En kristen bör ej låta sig behärskas av något.

Konsten att läsa är också konsten att bedöma, hur stor plats läsningen skall ha på dagsprogrammet i förhållande till andra ting och att sedan ha energi att genomföra sin
föresats. Läsningen får inte ta för mycken tid på andra viktiga sakers bekostnad eller bli försummad. Läst till övermått verkar skönlitteraturen som brokiga tapeter som för oss döljer den värld, som i djupas mening är den verkliga. Läst med måtta verkar skönlitteraturen som ett pekfinger som hjälper oss att : syn på mycket som är stort och rikt och bärande människolivet" (Skovgaard-Petersen. )
 
 

OLIKA BEDÖMNINGSNORMER

Den estetiska eller konstnärliga.

Estetik är läran om det sköna, det harmoniska, då särskilt inom litteraturen. Uppfattningen om hur en skildring eller en dikt skall vara för att fylla måttet har växlat från tid till tid. Man talar därför om olika strömningar, som t. ex. om renässansen, upplysningen, förromantiken,romantiken, realismen, naturalismen, symbolismen. Inte bara lagarna för diktningens form utan också för dess innehåll och målsättning har växlat.

Under romantiken i början av 1800-talet ansågs det som högsta form av konst, om författaren kunde använda många färgskimrande och starka ord och så förflytta läsaren i dröm och fantasi till fjärran tider och länder.

Under realismen (1830-60) och ännu mer under naturalismens tid (1860-90) gällde som norm att så noggrant som möjligt återge den karga verkligheten. Själva orden skulle
vara vardagsklädda. Utmärkande för svenska 1940-talets poesi t. ex. är de fria associationerna och det dunkla uttryckssättet.

Om man bortser från hur estetiska lagar formulerats under olika perioder och söker fastställa vad som egentligen menas med att bedöma ett skönlitterära arbete efter estetiska
bedömningsnormer, så är det alltså i första hand en fråga om formen, språket, kompositionen men även om målsättningen.

För att en bok skall vara estetisk fullvärdig fordras, att språket skall vara korrekt och ge klart begrepp om det som skall sägas. I språkbehandlingen röjer sig författaren. Att avvinna orden deras olika nyanser, att måla med ord, raffinerat enkelt eller med rik variation av uttrycken, det är konstnärens gåva. Olika personer talar på olika sätt. Det måste återges verklighetstroget.

Vidare gäller det att teckna personerna och deras handlingar konsekvent. Det får inte finnas hopp i tankegången. En utveckling av en människa själsligt i ena eller andra riktningen måste motiveras och göras trolig. Personerna måste leva ett självständigt liv och tala utifrån sina egna förutsättningar inte från författarens. Ett barn t. ex. får ej tala och handla som en vuxen. Personerna måste leva, ha ett personligt ansikte, inte vara typer, som ensidigt representerar det goda eller det onda. En mänsklig karaktär är oftast sammansatt och motsägelsefull. Det skall komma fram. Är karaktärsteckningen djup och sann och är
skildringen gjord på ett språk som smidigt återger skiftningarna, är det ett estetiskt fullgott verk.

Tar skildringen sikte på att återge huvudsakligen en miljö, en naturstäming eller ett tankekomplex måste på samma sätt kravet vara åskådlighet och äkthet i framställningen. Vad kompositionen beträffar, bör de olika partierna vara rätt avvägda, och det hela bildar något slutet och helt. Erik Hjalmar Linder säger: "Konstnärligheten är en fråga om behärskning av materialet, om fantasiens suveränitet, om stämningens och suggestionens styrka, om att meddela intryck av liv".

[6 Fundera på:  Tycker du Eliot har rätt? Är det språket, formen, konsekvens och äkthet som gör en roman bra?]

Den estetiska synpunkten tar alltså ingen hänsyn till vilka motiv som behandlas i en bok endast till hur det sker. Om det är ren och äkta kärlek som skildras eller smutsig och pervers betyder ingenting. Om människorna är bovar eller dygdemönster, om de hyllar en kristen
livssyn eller är hedningar är likgiltigt från estetisk synpunkt. Det gäller i första hand att bedöma ett verks rent formella förtjänster och brister.

Författaren TS Eliot skriver: "Litteraturens 'storhet' kan inte bestämmas endast efter litterära mått; fastän vi måste komma ihåg att det endast efter litterära mått kan avgöras om det är fråga om litteratur eller inte".
 
 
 
 

7. Lin Yutang
 

Konsten att läsa
 

Läsning eller njutandet av böcker har alltid varit ansedd som ett av de största glädjeämnen ett civiliserat liv  har att bjuda på och den betraktas med respekt och
avund av dem som inte unnar sig själva detta nöje.

Detta är lätt att förstå ifall man jämför det liv en person lever, som sällan eller aldrig läser någonting med den persons liv, som gör detta. Hon eller han som inte har för vana att läsa
är bunden till sin omgivning vad tid och ort beträffar. Hans liv går efter en viss rutin och han är hänvisad till att samtala med några få vänner och bekanta samtidigt som han  inte ser någonting annt än det som händer och sker i det närmaste grannskapet.

Från detta fängelse finns det ingen väg ut. Men i samma ögonblick han öppnar en bok träder han in i en ny värld och ifall det är en bra bok kan man samtidigt komma i förbindelse
med en av världens bästa konversatörer. Denne för honom till ett annat land och en annan tidsålder, anförtror honom sina innersta tankar och talar till honom om sidor av livet som han inte hade en aning om.

Genom gamla böcker sätts han i förbindelse med för länge sedan döda andar och medan han läser börjar han undra hur den där gamle författaren såg ut och vad slags människa han
var. Både Mencius och Ssema Ch'ien,  Kinas största historiker, har givit uttryck åt denna tanke.

Detta att man kan glömma ögonblickets krav och tillbringa två av dagens tolv timmar i en annan värld är ett privilegium, som människor vilka är instängda i sin kropps fängelse har
all orsak att vara avundsjuka på. En dylik förändring av omgivningen är vad den psykologiska effekten beträffar likvärdig med att resa.

[1 Fundera på: Är böcker "en annan värld" för dig? Befriar dig en bra bok från kroppens fängelse?]

Men det ligger mera i detta än så. Läsaren införs alltid i en värld full av tanke och reflexion. Även ifall det är fråga om fysiska händelser är det alltid skillnad på att själv bevittna
dylika händelser eller uppleva dem och på att läsa om dem i böcker. Ty i böckerna får händelserna samma karaktär som uppträdanden på scenen och läsaren ställs utanför som åskådare.

Den bästa läsningen är därför den som för oss in i ett kontemplativt tillstånd och inte den som endast sysslar med att referera händelser. Den oerhörda mängd av tid som åtgår för tidningsläsning räknar jag överhuvudtaget inte med, ty den vanlige tidningsläsaren är huvudsakligen sysselsatt med att läsa redogörelser för tilldragelser och händelser utan kontemplativt värde.

Den bästa formeln för vad läsningen tjänar till har enligt min mening uttalats av Huang Shan-ku, Sungdiktare och vän till Su Tung-p'o. Han sade: "En lärd man som inte har läst
någonting på tre dar känner att hans tal inte har doft (blir ointressant) och att hans eget ansikte blir avskyvärt att skåda (i spegeln)." 

Vad han menar är naturligtvis att läsning skänker charm - "någonting visst', vilket är
läsningen enda mål och endast läsning med ett dylikt mål kan kallas för konst.

Man läser inte för att "bilda sig", ty när man börjar tänka på på att bilda sig försvinner hela nöjet av att läsa. Det finns människor som säger till sig själva. "Jag måste läsa Shakespeare och jag måste läsa Sofokles och jag måste läsa hela den långa raden av Eliots verk så att jag blir en bildad människa. En sådan människa bär aldrig bildad. Han tvingar sig en kväll att läsa Hamlet och pinar sig igenom den som en mardröm utan annat utbyte än att han blir i stånd att säga att han läst Hamlet.

Ingen som läser därför att han känner sig förpliktigad till det har en aning om konsten att läsa. Denna sorts läsning för att skaffa sig nyttiga kunskaper är överhuvudtaget inte läsning.

Läsning för att tillägna sig personlig charm i tal och framträdande är således enligt Huang den enda berättigade formen för läsning. Denna sorts charm bör tydligen uppfattas som någonting annat än kroppslig skönhet. Vad Huang menar med "avskyvärt att skåda" är inte fysisk fulhet. Det finns fula ansikten som äger verklig charm och vackra ansikten, som är fullkomligt ointressanta. Det vackraste ansikte jag sett hos någon västerländsk författare är att döma efter fotografier K G. Chestertons (författaren till bla Fader Brown-serien). Det är ett ansikte som Huang skulle kalla vackert. Ett ansikte som lyser inte av puder och rouge utan av ren tankekraft.

Huruvida man har "doft" över sitt tal eller inte beror helt och hållet på ifall man förstår att läsa på det rätta sättet. Om en läsare lyckas fånga doften i en bok kommer denna doft fram
i hans konversation och om han har doft i sin konversation har han också doft i det som han skriver.

Därför betraktar jag doft eller smak som nyckeln till all läsning. Det följer av sig självt att smaken här är individuell som smaken när det gäller mat. Det mest hygieniska sättet att
äta är att äta vad man tycker om, för då handlar man i överensstämmelse med ån matsmältning. I läsning som i ätning är det som är mat för en gift för en annan.

En lärare kan inte tvinga sina elever att tycka om att läsa det som han själv tycker om och föräldrar kan inte vänta sig att deras barn skall ha samma smak som de själva. Och ifall den
läsande inte har smak för det som han läser är tiden fullkomligt bortkastad. Som Yüan Chung-lang säger: "Du kan låta de böcker som du inte tycker om ligga så får andra människor läsa dem."

Det finns alltså inte böcker som man absolut måste ha läst eller böcker, som alla måste läsa utan bara böcker som vissa människor måste läsa, vid en viss tidpunkt på ett visst ställe, under vissa omständigheter, under en viss period i en människas liv.

[2 Fundera på: Håller du med Lin Yutang? Är inte våra klassiker ett "måste"?]

Jag skulle nästan hålla för troligt att läsningen som äktenskapet bestämmes av ödet eller yin-yang. Även om det finns en viss bok som alla måste läsa, såsom Bibeln, finns det
också en tid för detta. När ens tankar och erfarenheter inte har utvecklat sig till en viss punkt så att man är mogen att läsa ett mästerverk kommer detta bara att ge en dålig smak i munnen.

Konfucius sade: "När man är femtio år skall man läsa Förändringarnas bok." Och det betyder att man inte bör läsa den när man är fyrtiofem. Den milda doft som vilar över Konfucius uttalanden i hans Analekter (Samtal med Konfucius) och hans mogna visdom lär man sig inte uppskatta förrän man själv har blivit mogen.

Vidare får samma bok en olika doft, ifall man läser den under olika perioder. Man har till exempel större njutning av en bok om man talat personligen med författaren än om man
bara sett hans ansikte på ett porträtt och doften kan återigen bli en annan, ifall  vänskapen med författaren upphört. Man kan känna ett slags doft, när man läser Förändringarnas bok i fyrtioårsåldern och ett annat slags doft om man läser den i femtioårsåldern, då man varit vittne till flera av livets skiftningar.

Därför kan man läsa alla verkligt bra böcker med utbytt och ny glädje flera gånger. Läsning är alltså en handling, som har två sidor: författaren och läsaren. Det slutliga utbytet beror lika
mycket på läsarens insats tack vare dennes insikt och erfarenhet som författarens. I ett uttalande om Konfucius' Analekter säger Sungkonfucianen Ch'eng Yich-huan: "Det finns läsare och läsare. En läser Analekter och har en känsla av att ingenting har hänt, en annan finner en eller två rader, som han tycker om och en tredje börjar omedvetet svänga med armarna och hoppa omkring."

Jag betraktar det ögonblick då en människa upptäcker sin älsklingsförfattare som det mest betydelsefulla i hennes intellektuella utveckling. Det finns någonting sådant som andlig
frändskap och man måste försöka att bland tidiga och sena tiders författare finna en författare vars ande är besläktad med ens egen.

Endast på det sättet kan man verkligen få ut någonting av att läsa. Man måste vara oberoende och själv söka sina läromästare. Det är med detta som med kärlek vid första
ögonkastet. Man kan inte låta andra kommendera sig att tycka om den ene eller den andre författaren. När man finner den författare som skall bli ens stora kärlek vet man det med tillhjälp av ett slags instinkt. Det finns berömda exempel på dylika upptäckter av författare. Det har hänt att lärda män, som har tillhört olika tidsåldrar och varit skilda från varandra genom århundraden likväl stämt så väl överens i tankar och känslor att deras möte på sidan i en bok varit som när en människa står inför sitt eget porträtt.

Enligt kinesiskt uttryckssätt talar man om dessa besläktade andar såsom reinkarnationer av samma själ. Det har således sagts om Su Tung-p'o  att han var en reinkarnation av
Chuang-tzu eller av T'ao Yüan-ming.

Det är denna sorts läsning, upptäckten av en älsklingsförfattare, som man verkligen har utbyte av. Om en sådan författare behöver eleven inte undervisas av sin lärare. Författaren
är precis som han skall vara, han har den smak, den sffl, de synpunkter och det tänkesätt, som han skall ha. Och så sätter läsaren i gång med att sluka varje rad, varje ord, som författaren skriver och eftersom det finns en andlig släktskap mellan dem suger han det åt sig och smälter med lätthet alltsammans. Författaren har förtrollat honom och det gläder
honom att vara i denna förtrollnings makt och med tiden kommer hans röst, hans sätt att tala och le att likna författarens. På så sätt går han med hela sin själ upp i sin litterära kärlek och finner näring för sin själ i böckerna....

[3 Fundera på: Har du hittat någon älsklingsförfattare?]

Det finns många läsare som aldrig blir förälskade alldeles som det finns många unga män och kvinnor som fladdrar omkring utan att någonsin kunna känna djupt och äkta för en
annan människa. De kan läsa vad som helst och känner sig ändå aldrig riktigt gripna. En dylik uppfattning av konsten att läsa utesluter på förhand varje tanke på att man skall läsa av pliktskäl.

I Kina uppmanas ofta studenterna att "studera bittert". Det fanns en berömd lärd som studerade och stack en syl i benet när han var nära att falla i sömn på natten. Det fanns en
annan lärd man som hade en tjänsteflicka stående vid sin sida, när han studerade om natten för att hon skulle skaka honom så att han vaknade varje gång han föll i sönm. Detta är meningslöst.

Ifall man har en bok liggande framför sig och faller i sömn medan en av forntidens vise talar till en borde man gå direkt till sängs. Inga sylar i benet eller flickor som skakar en hjälper
en i dylika fall. De lärda personer som verkligen betyder någonting har aldrig vetat vad "plugg" eller "bittert studerande" vill säga. De älskar helt enkelt böcker och läser därför att de inte kan låta bli.

Nu då detta spörsmål är löst bör det också ges ett svar på frågan om stället och tiden för att läsa. Det finns inte något bestämt ställe och inte heller någon bestämd tid för att läsa.
När man bara känner sig upplagd kan man läsa överallt. Den som är förtjust i att läsa kan läsa i skolan eller utanför skolan eller trots allt vad skolor heter. Hon kan läsa till och med i den finaste skola. 

Tseng Kuo-fan skrev i ett privatbrev beträffande en av sina yngre bröder, som ville resa till huvudstaden för att studera i en bättre skola att ifall man har lust att studera kan man studera i en skola på landet, ja till och med i en öken eller på en larmande gata, ja till och med som timmerhuggare eller som svinaherde - men har man inte lust att studera, då är inte bara en skola på landet utan också en förtrollad ö ett olämpligt ställe att studera på.

[4 Fundera på: Hur är det med din egen läslust?]

Det finns människor, som slår sig ner vid ett bord med högtidlig min, när det är någonting de skall läsa och som sedan klagar över att det inte går att läsa därför att det är för kallt i rummet eller för att stolen är för hård eller för att ljuset stör dem. Och det finns författare, som klagar över att de inte kan skriva därför att det finns för många mygg eller för att papperet är för blankt eller för att det är för mycket bråk på gatan.
 

Vad är då den sanna läsningens konst?

Svaret är helt enkelt det att man skall ta en bok och läsa när man har lust ! För att lämingen skall bli en verklig njutning måste den följa ögonblickets ingivelse. Man tar en volym av
Li-sao eller Omar Khayyam och hand i hand med sin älskade går man ner till floden för att läsa. Ifall det finns präktiga moln över ens huvud kan man läsa i molnen och låta böckerna vara eller läsa både i böckerna och i molnen och samtidigt dricka te för att göra det hela ändå mera perfekt.

Eller kanske man en kväll när det snöar ute, sätter sig vid brasan med en kittel sjungande på härden och med tobaken inom räckhåll och tio-tolv böcker i filosofi, nationalekonomi, poesi och levnadsbeskrivning uppstaplade bredvid sig. Och så tittar man på dem i tur och ordning, bläddrar litet i dem och börjar läsa där man har lust.

Ching Sheng-t'an skildrar nöjet att läsa en förbjuden bok en snöig kväll bakom stängda dörrar som ett av livets största njutningar.

Den bästa beskrivningen på läsningens glädjeämnen har jag funnit i en självbiografi av Kinas största skaldinna Li Ch'ing-chao (Yi-an, 1081-1141). Den dag då hennes man fick sig utbetalt sitt månatliga stipendium som student vid den kejserliga akademien brukade de gå till templet tillsammans, där det såldes gamla böcker och avtryck av steninskriptioner. På vägen hem från templet köpte de gärna litet frukt och när de kom hem började de skala frukten och undersöka inskrifterna eller dricka te och jämföra olika upplagor av samma verk. Det är detta hon beskriver på följande sätt i den självbiografiska skiss som är känd under namnet Efterskrift till Chin shi lu (Chin shi lu är en bok om brons- och sten- inskriptioner):

"Jag har gåvan av ett gott minne och när vi efter middagen satt i hemkomstens hall brukade vi peka på bokstaplarna i hyllorna och försöka gissa på vilken rad, på vilken sida, i vilken del av ett visst verk ett uttryck står. Den som gissade rätt fick lov att dricka sitt te först. Och när
en av oss gissade rätt brukade vi höja kopparna i vädret och brista ut i högljutt skratt och vi skrattade ofta så uppsluppet att vi välte ut teet över våra kläder och inte kunde dricka det. Vi var då nöjda att få leva och åldras i sådan omgivning.
Därför höll vi huvudet högt, fastän vi levde i fattigdom och bekymmer ... Med tiden blev våra samlingar större och större och böckerna och konstföremålen var uppstaplade på bord och bänkar och fyllde sängarna och vi njöt av dem med ögon och alla sinnen, talade om dem och gjorde upp planer och kände en lycka som vida överträffar vad den känner som endast kan njuta av hundar och hästar och musik och dans ..."

Denna skiss skrev hon på gamla dagar efter sin död, då hon var en ensam och gammal kvinna, som flydde från plats till plats, då Chins stammar inträngde i Nordkina.
 
 
 
 

8. Manguel: Privat läsning

D E T Ä R S 0 M M A R. Djupt nedsjunken i den mjuka sängen bland dunkuddar, med kärror som då och då skramlar förbi på kullerstenarna utanför fönstret på Rue de l'Hospice i den grå småstaden Saint-Sauveur-en-Puisaye, ligger, en åttaårig flicka och läser Victor Hugos "Les Miserables" tyst för sig själv. Hon läser inte många böcker utan plöjer igenom desamma gång på gång. Hon älskar Les Misérables med vad hon senare kommer att kalla »förnuftig passion«. Hon tycker att hon kan borra sig in i sidorna »som en hund i sin koja«. Varje kväll längtar hon efter att följa med Jean Valjean på hans mödofyllda vandringar, träffa Cosette igen, träffa Marius, till och med den fruktade Javert. Den enda figur hon inte tål är den vedervärdigt hjältemodige lille Gavroche.

I trädgården bakom huset, bland träden och blommorna i sina krukor, måste hon konkurrera om lektyr med sin far, en officer som mist vänster ben i de italienska fålttågen. På vägen till biblioteket (hans privata område) tar han tidningen Le Temps och tidskriften La Nature och »med kosackögat glittrande under en grå, tovig kalufs sopar han borden rena från allt tryckt material som sedan följer med honom in i biblioteket och aldrig mer ser dagens ljus«.

Erfarenheten har lärt flickan att hålla sina böcker utom räckhåll för honom. Hennes mor tror inte på skönlitteratur. »Så många komplikationer, så mycket passionerad kärlek i de där romanernas, säger hon tffl sin dotter. »  I det verkliga livet har folk annat att tänka på. Tänk efter själv. Har du någonsin hört mig tråna och gå på om kärlek som människorna gör i böckerna? Och ändå har jag rätt till ett eget kapitel, tycker jag! Jag har haft två äkta män och fött fyra barn!« 

Om hon kommer på sin dotter med att läsa katekesen inför den förestående konfirmationen blir hon genast upprörd: »Jag avskyr denna otrevliga vana att alltid ställa frågor! 'Vad är Gud?"Vad är det ena?"Vad är det andra?"Dessa frågetecken, detta monomana grävande, denna frågvishet tycker jag är så förfärligt indiskret! Och alla dessa pekpinnar! Vem översatte Tio Guds bud till denna förskräckliga rappakalja? Jag tycker verkligen inte om att se en sådan bok i händerna på ett barn!«'

Ovänligt behandlad av sin far och kärleksfullt övervakad av sin mor finner flickan sin enda fristad i sitt rum, i sängen, på kvällen. I hela sitt vuxna liv sökte sig Colette till denna ensamma plats för läsning. Vare sig hon levde tillsammans med någon man eller ensam, i trånga gårdsrum eller på stora lantegendomar, i hyrda enrummare eller i rymliga Paris- våningar avgränsade hon (inte alltid med framgång) ett område där de enda intrången var de som hon själv bad om. 

Nu, utsträckt i sängen med den älskade boken i båda händerna och stödd mot magen, har hon etablerat inte bara sitt eget revir utan också sin egen tideräkning. Hon vet det inte, men mindre än tre timmars väg därifrån ligger drottning Eleonora Akvitanien, som dog 1204, skulpterad på locket till sin grav i Fontevraultklostret och håller en bok på exakt samma sätt. 

Jag läser också i sängen. I den långa rad sängar där jag tillbringade min barndoms nätter, i främmande hotellrum där ljusen från passerande bilar spöklikt svepte över taket, i hus där jag inte kände igen dofter och ljud, i sommarstugor klibbiga av havsskum eller där bergsluften var så torr att ett handfat med ångande eukalyptusvatten ställdes bredvid sängen så att jag skulle andas lättare, fick jag tack vare kombinationen av säng och bok ett slags hem som jag visste att jag kunde återvända till, kväll efter kväll, under vilken himmel som helst. Ingen skulle ropa på mig och be mig göra det ena eller det andra, min kropp behövde ingenting där den låg orörlig under lakanen. 

[1 Fundera på: Läser du i sängen? Varför?]

Det som hände hände i boken, och det var jag som berättade historien. Livet skedde därför att jag vände bladen. Jag tror inte att jag kan påminna mig en större övergripande glädje än att komma till de sista sidorna och lägga ifrån mig boken, så att slutet inte skulle äga rum förrän tidigast i morgon, och sedan sjunka tillbaka ner i kudden med en känsla av att ha stoppat tiden.

Jag visste att alla böcker inte var lämpliga att läsa i sängen. Jag sov lugnast på deckare och berättelser om det övernaturliga. För Colette var Les Misérables med sina gator och skogar, rymningar genom mörka kloaker och över barrikader där kulorna ven den perfekta boken för sovrummets tystnad. 

W. H. Auden var inne på samma tankar. Han ansåg att den bok man läser bör stå i konflikt med den plats där man läser den. »Jag kan inte läsa Jefferies på Wiltshire Downs och inte heller bläddra i en bok med limerickar i ett rökrum«, klagade han. Det är nog sant. Det kan kännas onödigt att på en boksida utforska en värld som liknar den som omger oss just när vi läser. Jag tänker på André Gide som läste Boileau medan han färjades nedför Kongofloden. Kontrasten mellan den yppiga, oordnade växtligheten och den utmejslade, formella 1600-talsversen verkar alldeles rätt.

Men som Colette upptäckte kräver vissa böcker en motsättning mellan innehållet och miljön, och dessutom kräver somliga böcker speciella kroppsställningar när man läser dem som i sin tur fordrar läsplatser som lämpar sig för dessa kroppsställningar. Hon kunde till exempel inte läsa Michelets Histoire de France förrän hon satt hopkurad i sin fars fåtölj med Fanchette, »denna den intelligentaste av alla katter«. Läsnöjet hänger till stor del på att man har det bekvämt.

»Jag har sökt efter lycka överallt«, bekände Thomas a Kempis vid 1400- talets början, »men jag har inte hittat den någonstans utom i en liten vrå med en liten bok.« 

Men vilket litet hörn? Och vilken liten bok? 

Vare sig vi först väljer boken och sedan en lämplig vrå eller först hittar vrån och sedan bestämmer vilken bok som passar till stämningen i den, råder det inget tvivel om att läsandet i tiden fordrar ett motsvarande läsande i rummet, och sambandet mellan de båda handlingarna är oupplösligt. Det finns böcker som jag läser i fåtöljer och det finns böcker jag läser vid skrivbord, det finns böcker som jag läser i tunnelbanor, på spårvagnar och bussar. jag har märkt att böcker som jag läser på tåg har något av samma egenskap som böcker lästa i fåtöljer, kanske därför att jag lätt kan dra mig undan min omgivning i båda. 

»Den bästa tiden för att läsa en spännande och välskriven historia är när man sitter ensam på ett tåg«, säger den engelske romanförfattaren Alan Sillitoe. »Med främlingar runt omkring och ett obekant landskap som flyger förbi utanför fönstret (som man kastar en blick på ibland) får det intagande och invecklade liv som framträder på sidorna sina egna speciella verkningar som sätter sina avtryck på en. « 

Böcker som man läser på ett offentligt bibliotek har aldrig samma doft som böcker man läser i vindskupan eller i köket. 1374 betalade kung Edvard III av England 66 pund, 13 shilling Och 4 pence för en bok med riddarromaner »att förvaras i sovgemaket«," där han måste ha tyckt att en sådan bok skulle läsas. I Den helige Gregorius liv från 1100-talet beskrivs avträdet som »en plats att dra sig tillbaka till där man kan läsa skrivtavlor utan att bli avbruten«." Henry Miller höll med: »Det bästa jag har läst har jag läst på toaletten erkände han en gång. »Det finns avsnitt av Odysseus som man bara kan läsa på toaletten om man vill få ut innehållets hela arom.« Det lilla rummet »avsett för ett speciellare och simplare bruk« var för Marcel Proust en plats för »alla mina sysselsättningar som krävde en okränkbar ensamhet: läsning, dagdrömmar, tårar och sinnlig njutning.«"

Livsnjutaren Omar Khayyam rekommenderade att man läste vers utomhus under en trädgren, och många hundra år senare tillrådde den petnoga Sainte- Beuve läsning av madame de Staels minnen »under novembers träd«." »Jag har för vana att ta av kläderna och sitta på klipporna och läsa Herodotos tills svettningen har lagt sig«, skriver Shelley. Men alla kan inte sitta och läsa under bar himmel. »Jag läser sällan på badstränder eller i trädgårdar«, berättar Marguerite Duras. »Man kan inte läsa vid två ljus samtidigt, dagens ljus och bokens ljus. Man skall läsa i elektriskt ljus med rummet i skugga och endast
sidan upplyst.«

Man kan förvandla en plats genom att läsa där. På sommarlovet brukade Proust smita tillbaka in i matsalen när resten av familjen hade gått ut på sin morgonpromenad, tryggt förvissad om att hans enda sällskap, »mycket aktningsfuftt inför läsning«, skulle bli »de målade tallrikarna som hängde på väggen, almanackan där gårdagens sida just hade rivits bort, klockan och eldstaden, som talar utan att vänta sig något svar och vars babblande till skillnad från människoord inte försöker ersätta innebörden i de ord man läser med en annan«. Två hela timmar av lycksalighet innan kokerskan kom, »alldeles för tidigt« för att duka bordet, och om hon åtminstone hade dukat utan att prata! Men hon kände sig tvungen att säga: 'Herrn kan inte sitta bekvämt på det där sättet, tänk om jag skulle gå efter ett bokstöd?' Och bara för att man måste säga: 'Nej tack, det behövs inte', måste man komma till punkt och långt bortifrån hämta tillbaka sin röst som, dold bakom läpparna, ljudlöst och hastigt repeterade alla de ord som ögonen läst; man måste hejda rösten, ta fram den i ljuset för att artigt säga: 'Nej tack, det behövs inte' få den att låta helt vanlig, ge den ett besvarande tonfall som den hade förlorat.« 

Först långt senare - på kvällen, en god stund efter middagen - och när han bara hade några sidor kvar i boken tände han ljuset på nytt, trots att han riskerade bannor om han 
ertappades, och sömnlöshet, ty när boken väl var utläst skulle han omöjligt kunna sova för den lidelse som han hade följt handlingen och hjältarna med. Han vankade av och an eller låg andlös och önskade att historien skulle fortsätta eller ville i varje fall veta något mer om de personer som han blivit fäst vid.

Mot slutet av sitt liv, inspärrad i ett rum klätt med kork som gav honom någon respit från astman och vilande mot kuddarna i sängen, där han arbetade i skenet från en svag lampa, skrev Proust: »Riktiga böcker föds inte av klart dagsljus och vänskapliga samtal utan av grådunkel och tystnad.« I sängen på natten och med sidan upplyst av ett matt gult sken återupplever jag, Prousts läsare, detta hemlighetsfulla födelseögonblick.

Geoffrey Chaucer eller rättare sagt den sömnlösa damen i The Book of the Duchesse tyckte att det var angenämare att läsa i sängen än att spela bräde:

"Så när i nattens timmar jag låg sömnlös
och härom natten satt helt upprätt i min bädd
jag bad att man sku'ge mig nåt att läsa.
En tjock roman det var, och den tog tid
att läsa, så den natten snart fördrevs.
Som jag ser saken var nog detta
ett bättre spel än både dam och schack."

Men det är inte enbart underhållning man får av att läsa i sängen, utan en alldeles speciell avskildhet. Att ligga och läsa är en självcentrerad handling, orörlig, befriad från vanliga sociala konventioner, osynlig för världen och med något av det förbjudnas tjusning därför att den äger rum mellan lakan, i lustans och den syndiga lättjans rike. Det är kanske minnet av dessa nattliga lässtunder som ger John Dickson Carrs, Michael Innes och Anthony Gilberts deckare, som jag läste som tonåring på sommarloven, en viss erotisk färgning. 

Vardagsfrasen »att ligga och läsa« har i mina öron alltid varit laddad med sinnlig förväntan.
Romanförfattaren Josef Skvorecky har skildrat sin läsning som pojke i det kommunistiska Tjeckoslovakien »i ett samhälle styrt av strikta och bindande regler där olydnad bestraffades på det gamla goda sättet från tiden före dr Spock. En sådan regel var att ljuset i sovrummet måste släckas punktligt klockan nio. Pojkar skall stiga upp klockan sju och behöver tio timmars sömn varje natt.« Att läsa i sängen blev då det förbjudna. När lamporna hade släckts »kröp jag ihop, drog upp filten över huvudet, letade fram ficklampa under madrassen och hängav mig sedan att läsa, läsa, läsa. Långt om länge, ofta efter midnatt, somnade jag av mycket angenäm utmattning.«"

Författarinnan Annie Dillard har berättat att böckerna i hennes amerikanska barndom förde henne bort från hemstaden i Mellanvästern »så att jag kunde skapa mig en tillvaro bland böcker någon annanstans. ...Vi springer till våra rum och läser febrilt och älskar de stora lövträden utanför fönstren och de fruktansvärda Mellanvästernsomrarna och de fruktansvärda Mellanvästernvintrarna.« 
 

Historiskt om att ligga i sängen och läsa

Att ligga och läsa både sluter och öppnar världen omkring oss. Att ligga och läsa är ingen gammal företeelse. Den grekiska sängen, kline, var en träram på svarvade, rektangulära eller djurformade ben och prydd med dyrbara ornament. Den lämpade sig egentligen inte för läsning. I umgängeslivet var det bara män och kurtisaner som fick ligga på den. Den hade ett lågt huvudstöd men ingen fotgavel, på den låg madrass och kuddar och man både sov och vilade på den. I denna ställning kunde man läsa en rulle om man höll ena änden i vänster hand och rullade upp den med höger hand med- an man stödde sig på höger armbåge. Det var en i bästa fall krånglig procedur, det blev obekvämt efter en liten stund och outhärdligt i längden.

Romarna hade sängar för olika ändamål, bland annat en för att läsa och en för att skriva i. Det var ungefär samma typ av säng (lectus), benen var svarvade och de flesta var prydda med inläggningar och bronsbeslag. I det mörka sovrummet (cubiculuni, vanligen längst in i huset) tjänstgjorde den romerska sovsängen ibland som en ganska olämplig lässäng. Vid skenet av ett ljus gjort av vaxindränkt tyg, lucubrum, läste och »Iucubrerade« man i lugn och ro. Uppkomlingen Trimalchio i Petronius Satyrico bärs in i bankettsalen »Iutad mot travar av miniatyrkuddar« på en säng som fyller flera funktioner. Han skryter med att han inte föraktar lärdom - han har två bibliotek, »ett grekiskt och ett latinskt« - och erbjuder sig att komponera några improviserade verser som han sedan deklamerar för de församlade gästerna. Trimalchio både skriver och läser liggande på samma vräkiga lectus.

I det äldsta kristna Europa och långt in på 1100-talet var vanligt folks sängar enkla föremål som man ofta lämnade kvar när man flydde undan krig och hungersnöd. De rika var ensamma om att ha bekväma sängar och nästan ensamma om att äga böcker, och därför blev utsmyckade sängar och böcker symboler för familjens välstånd. Den bysantinske aristokraten Eustathius Boilas, som levde på 1000-talet, specificerade i sitt testamente en bibel, flera böcker om helgon och historiska ämnen, en drömnyckel, den populära Alex- anderromanen och en förgylld säng. 

Munkarna hade enkla britsar i cellerna och där kunde de läsa med ungefär samma brist på komfort som de hårda bänkarna och borden erbjöd. Ett illuminerat manuskript från 12OO-talet föreställer en ung skäggprydd munk på sin brits, klädd i sin ordensdräkt, med en vit kudde bakom ryggen och benen insvepta i en grå filt. Sängomhänget är fråndraget och uppfäst. På ett bord på bockar ligger tre uppslagna böcker och han har tre till på benen, redo att konsulteras, och i händerna håller han en dubbel vaxtavla och en stickel. Han har antagligen tagit sin tillflykt till sängen undan kylan. Stövlarna står på en målad bänk och han ser ut att trivas med att arbeta i ensamhet.

På 1300-talet spred sig böckerna från adelns och prästerskapets exklusiva ägo till borgerskapet. Aristokratin blev de nyrikas förebild: om de fina herrskapen läste skulle de också läsa (en färdighet som borgarna hade inhämtat i sin verksamhet som köpmän). Om ädlingama sov på snidat trä omgivna av broderade förhängen skulle de också göra det. 

Det blev en statusmarkering att äga böcker och utsmyckade sängar. Sovrummet blev inte bara det rum där borgarna sov och älskade utan också förvaringsplats för införskaffade före- mål - även böcker - som man kunde bevaka på natten från sängens starka fäste. Utöver böckerna var det inte mycket som stod framme. Det mesta lades undan i kistor och skrin, skyddade från mal och rost.

Från 1400-talet till 1600-talet var den finaste sängen det stora kapet i ett gods som tagits i pant. Böcker och sängar var värdefullt lösöre (Shakespeare testamenterade föga ädelmodigt sin »näst bästa säng« till sin hustru Anne Hathaway) som till skillnad från nästan all annan egendom kunde tillhöra enskilda medlemmar av familjen. I en tid då kvinnor hade mycket begränsad äganderätt ägde de ändå böcker och förde dem vidare till sina döttrar oftare än till sönerna. Redan 1432 testamenterade Joanna Hilton i Yorkshire "Romance, With the 10 Commandments, Romance of the Seven Sages och Le Roman de la Rose" till sin dotter. 

Dyra bönböcker och ffiuminerade biblar ingick vanligen i släktegendomen och tillföll därför den äldste sonen. En fransk illuminerad tidegärdsbok från 1400-talets slut innehåller en bild av Jungfru Marias födelse. Barnmorskan överlämnar den lilla till hennes mor, Sankta Anna, som framställs som en adelsdam, antagligen något liknande Chaucers hertiginna. På medeltiden sades det att Anna tillhörde en förmögen familj. Sankta Anna sitter upprätt i en säng med halv sänghimmel behängd med ett rött draperi mönstrat i guld. Hon är fullt påklädd i en blå klänning med guldbroderier och huvud och hals är som sig bör täckta av en vit duk. Det var endast mellan l000-talet och 1400-talet som man sov naken. Ett äktenskaps- kontrakt från 1200-talet stipulerade att »en hustru inte får sova i ett linne utan sin mans samtycke«.) 

Ett lindblomsgrönt lakan - grönt är födelsens färg, vårens seger över vintern - hänger på ömse sidor om sängen. Ett vitt lakan är vikt över det röda sängöverkastet och på lakanet ligger en öppen bok i Sankta Annas knä. Trots den intimitet som den Iilla boken (antagligen en bönbok) antyder och trots de skyddande omhängena ser inte rummet privat ut. Barnmorskan verkar ha gått in som om ingenting hade hänt. Man kommer att tänka på alla andra framställningar av Marias födelse och död där sängen är omgiven av gratulanter eller sörjande, män, kvinnor och barn och ibland till och med en hund som oberört lapar vatten ur en skål i ett hörn. Detta rum av födelse och kommande död är inget utrymme som Sankta Anna har skapat åt sig själv.

I 1500- och 1600-talens Europa var sovkamrarna liksom de flesta andra rummen i husen genomgångsrum så att man inte var garanterad lugn och ro till exempel för läsning. Det räckte inte ens att sätta omhängen kring sängen och fylla den med personliga ägodelar, utan en säng krävde ett eget rum. De rika kineserna på 1300- och 1400-talen hade två typer av säng som båda skapade sitt eget privata utrymme: den flyttbara k'ang, som tjänade tre syften som sovplattform, bord och sittplats och ibland värmdes upp av rör under, och en fristående konstruktion som var uppdelad i mindre utrymmen, ett slags rum i ett rum.

På 1700-talet var sovrummen fortfarande inte ostörda, men att stanna i sängen och läsa hade blivit så vanligt - åtminstone i Paris - att den filantropiske franske pedagogen Jean-Baptiste de La Salle, som kanoniserades år 1900, varnade för de moraliska riskerna i ett sådant lättjefulla leverne. »Det är allt- igenom otillständigt och ohyfsat att småprata, skvallra eller förlusta sig i sängen«, skrev han i Den kristna hövlighetens sederegler som kom ut 1703. »Imitera inte vissa personer som tar upp sin tid med att läsa och göra annat, ligg inte i sängen annat än för att sova, så skall din dygd gynnas storligen av det.« Ungefär samtidigt föreslog Jonathan Swift ironiskt att böcker som man läste i sängen skulle luftas: »Medan du lämnar fönstren öppna för vädring så lägg böcker eller något annat i fönstersmygen så att även de får luft«, uppmanar han kammarjungfrun som skall städa sin matmors sovrum. 

I New England vid 1700-talets mitt sades argandlampan, som Jefferson förbättrat, ha utbrett vanan att ligga och läsa. »Det märktes genast att middagsbjudningar, som tidigare upplystes av levande ljus, inte längre var så roande som förr« därför att de som hade excellerat i konversationens konst nu gick till sina rum och läste.

Det var fortfarande inte lätt att fä fullständig avskildhet i sovrummet eller ens i sängen. Även om familjen var tillräckligt förmögen för att ha enskilda sängar och sovrum fordrade konvenansen att vissa umgängesceremonier ägde rum där. Fina damer brukade »ta emot« i sina sovrum, fullt påklädda men liggande i sängen med en mängd kuddar bakom ryggen. Besökarna satt i la ruelle eller »gränden« mellan sängen och väggen. Antoine de Courtin 
rekommenderade bestämt i sin "Nouveau traité de la civilité qui se pratique en France parmis les honnestes gens" - "Ny samling av artighetsregler som utövas av gentilt folk i Frankrike" - »att sängomhängena hålls fördragna« i enlighet med anständighetens lagar och påpekade att »det är opassande att i närvaro av personer som man inte står över i samhället kasta sig på sängen och föra ett samtal därifrån«. I Versallies blev ritualen för att väcka kungen, den berömda "lever du roi", en mycket invecklad procedur där sex olika kategorier adelsmän turades om med att gå in i det kungliga sovgemaket och utföra vissa tilldelade hedersuppdrag som att ta på eller av kungens vänstra eller högra ärm eller läsa för det kungliga örat.

Till och med 1800-talet tvekade att erkänna sovrummet som ett privat utrymme. I kapitlet »Homes for the Happy« i den inflytelserika boken "The Art of Housekeeping" ansåg mrs Haweis att man borde ägna uppmärksamhet åt detta »sovrum där man tillbringar nästan hälften av livet« och klagade över att »ungkarlar - varför inte ungmör? - ibland förkläder och pyntar ut sovrummet, där det är trångt, med divaner, kommoder i chippendale eller gammal- fransk stil, palmer och hopfällbara små bord, så att det kan stå öppet för alla utan en antydan om att någon annan än en kanariefågel någonsin sover där«. 

»Tacka vet jag ett medelstora sovrum, sådant det var arrangerat för ungefär hundra år sedan«, skriver Leigh Hunt 1891. Där skulle han ha »fönster med bänkar och utsikt mot grönska« och »två eller tre små bokhyllor«."

För den aristokratiska amerikanska författarinnan Edith Wharton blev sovrummet den enda fristaden från 1800-talets ceremoniella umgängessätt där hon kunde läsa och skriva som hon ville. »Låt oss föreställa oss hennes säng«, föreslår Cynthia Ozick i en diskussion av Wharton som litterär gestalt. »Hon använde ett skrivbräde. Frukosten bars in av hushållerskan Gross, som nästan var ensam om att ha tillträde till detta sovrummets innersta hemligheter. En sekreterare tog upp pappersarken från golvet och renskrev dem på maskin. Hennes egna regler dikterade att hon måste vara ordentligt klädd när hon var uppstigen, och det betydde korsett. I sängen var kroppen fri och befriade hennes penna. Hon kunde också läsa fritt. i detta privata utrymme behövde hon inte förklara för besökarna varför hon hade valt en viss bok eller vad hon tyckte om den. Denna horisontala arbetsplats var så viktig att hon en gång på Hotel Esplanade i Berlin »fick ett mindre hysteriskt anfall därför att sängen i hotellrummet inte stod på rätt ställe. Först när den hade flyttats mitt emot fönstret lugnade hon sig och bör- jade tycka att Berlin var 'oförlikneligt'«.

Colette hade andra sociala restriktioner än de som påtvingats Wharton, men även hennes privatliv utsattes för oupphörliga intrång. Under sin livstid ansågs Wharton i varje fall delvis skriva utifrån den auktoritet som hennes samhällsställning gav henne. Colette framstod som långt mer »chockerande, djärv, sedefördärvad« så till den grad att de katolska myndigheterna förvägrade henne kyrklig begravning när hon dog 1954. De sista åren av sitt liv låg Colette till sängs, delvis på grund av sjukdom men också för att få ha det precis
som hon själv ville omkring sig. Här, i sin "radeau-lit" - »sängflotte«, som hon sade - i lägenheten på tredje våningen i Palais Royal sov och åt hon, tog emot vänner och bekanta, talade i telefon, skrev och läste. Furstinnan av Polignac hade gett henne ett bord som passade exakt över sängen och tjänstgjorde som skrivbord. Stödd mot kuddarna som när hon var liten i Saint-Sauveur-en- Puisaye, med Palais Royals symmetriska trädgårdar som bredde ut sig nedan- för fönstren till vänster om sängen och alla klenoder hon samlat - glasföremål, böcker, katter - spridda åt höger, läste Colette om de gamla böcker hon tyckte mest om i vad hon kallade sin "solitude en hauteur".

Det finns ett foto av henne taget på åttioårsdagen, ett år innan hon dog. Hon sitter i sängen och hembiträdet har ställt en födelsedagstårta med brinnande ljus på bordet, som är belamrat med veckotidningar, spelkort och blommor. Lågorna flammar högt, alldeles för högt för att se ut som tårtljus, som om den gamla kvinnan vore en forna tiders nomad framför sin lägereld och tårtan en brinnande bok som bryter sig in i det mörker Proust ansåg mest gynnsamt för litterärt skapande. Sängen har äntligen blivit så privat, så intim, att den nu är en egen värld där allt är möjligt.
 
 
 
 

9. CS Lewis

Fast min vänskap till Arthur började med att vi hade identisk samma smak vad gällde en enda spciell punkt, var vi tillräckligt olika som individer för att kunna hjälpa varandra. Hans hem var nästa motsatsen till mit. Hans föräldrar var medlemmar i sekten The Plymouth Brothers och han var yngst i en stor familj. Hans hem var inte desto mindre lika tyst som mitt hem var bråkigt.

Inom litteraturen påverkade han mig mer än jag honom. Det jag tyckte var dåligt hos honom var att han inte brydde sig om vers. Jag gjorde nog något för att ändra på detta men mindre än jag velat göra. Han däremot hade ett annat intresse vid sidan av sin köärlek till myter och äventyr som jag delade. Detta andra intresse hade jag saknat tills dess jag mötte honom och han infekterade mig som tur var med det, en infektion som gällde för hela livet. Det handlade om hans kärlek till vad han kallade "the good solid old boooks", alltså de goda starka gamla böckerna, de klassiska engelska romanerna. Det är egentligen häpnadsväckande hur jag kunnat undvika dem ända tills jag mötte Arthur. 

Min pappa hade i och för sig övertalat mig att läsa The Newcomes av Thackeray när jag var alldeles för ung för det och därför testade jag aldrig Tahckeray igen förrän jag kom till Oxford. Jag gillar honom fortfarande inte och det beror inte på att han predikar i sin berättelser, utan för att han predikar dåligt. På Dickens romaner såg jag med en känsla av skräck, förmodligen väckt av stirrande på bilderna i boken innan jag kunde läsa texten. Precis som med Disneys bilder är det inte fulheten som skrämmer utan mer överdrifterna som ska locka vår suympati (men Disneys bilder är dock klart överlägsna de bilder jag såg som barn). Av Walter Scott hade jag bara läst några av de medeltida verken, det vill säga, de svagaste romanerna. Under Arthurs ledning fick jag nu tillfälle att läsa de bästa engelska romanerna, Scotts Waverley, Systrarna Brontës berättelser, alla Jane Austen. Det blev ett perfekt komplement till all min fantasyläsning och jag njöt mer ju mer de stod i kontrast till denna läsning.

[1 Fundera på: Föredrar du de gamla klassikerna eller undviker du äldre litteratur?]

Just det som fått mig att inte läsa de gamla klassikerna var nu det som fick mig att göra det, det var själva charmen. Det jag skulle kallat "stelt" eller "träigt" kallade Arthur "mysigt" - ett nyckelord för honom vad gäller läsning. Han menade inte enbart mysigt i meningen hemtrevligt eller vardagligt utan något annat. Han tänkte på den ärliga grundkänslan i våra enkla upplevelser av väder och vind, av mat och måltider, av grannar och vänner. Han fick ut oändligt mycket av öppningen till romanen Jane Eyre och inlednngen till en av Hans Andersens berättelser: "Så det regnade denna dag, så det regnade". Ord som "beck" i Brontëböckerna var pärlor för honom. Likadandt med scenerna från skolrummet och köket. Denna kärlek till det "mysiga" begränsade sig inte till texter för honom, han sökte det överallt utomhus likaväl som inomhus. Och jag lärde mig detta.
 
 
 

10. Wright: ur Black boy
 

En morgon kom jag tidigt till arbetet och gick in i bankhallen där negerportvakten höll på att städa. Jag stannade vid disken, tog Memphis Commercial Appeal och började min 
gratisläsning. Jag kom till ledarsidan och fick se en artikel som handlade om en viss H. L. Mencken. Jag hade hört att han var redaktör för American Mercury, men det var allt jag 
visste om honom. Hela artikeln var ett häftigt fördömande av Mencken, koncentrerat i en kort, saftig sats: Mencken är en idiot.

Jag undrade vad i all världen Mencken kunde ha gjort för att nedkalla söderns vrede över sig. De enda människor i södern som efter vad jag visste fördömdes var negrer, och denne man var inte neger. Vad hade då Mencken för åsikter, eftersom en sådan tidning som Commercial Appeal gav honom en offentlig avhyvling? Han förordade tydligen åsikter som 
södern inte tyckte om. Fanns det då andra människor än negrerna som kritiserade södern? 
Jag visste att sydstatsborna under inbördeskriget hade hatat nordstaternas vita, men jag 
hade aldrig själv kommit i kontakt med ett sådant hat. Trots att jag för ögonblicket inte visste mer om Mencken, kände jag en obestämd sympati för honom. Hade inte södern, som 
anvisat mig en plats där jag inte var människa, stämplat honom med de hårdaste ord?

Hur skulle jag nu få veta något om denne Mencken? Det fanns ett stort bibliotek nere vid floden, men jag visste att negrer lika lite fick anlita detta som de fick besöka stadens 
parker och lekplatser. Jag hade flera gånger varit på biblioteket och hämtat böcker åt de vita på arbetsplatsen. Vilken av dem skulle jag be om hjälp att få några böcker själv? Och hur skulle jag få tillfälle att läsa dem utan att väcka en obehaglig uppmärksamhet hos de vita som jag arbetade hos? 

Hittills hade jag lyckats dölja mina tankar och känslor för dem men jag förstod att jag skulle väcka fiendskap om jag skötte denna bokfråga på ett klumpigt sätt.

Jag gick noga igenom arbetarna på platsen. Där fanns en jude som hette Don, men honom misstrodde jag. Hans ställning var inte bättre än min, och jag visste att han kände sig 
osäker på sig själv , han behandlade mig på ett nonchalant, spydigt sätt som knappt dolde hans förakt. Jag var rädd att be honom hjälpa mig med böcker; han kanske skulle förråda 
mig till följd av sin ivriga önskan att visa sin rassolidaritet mot negrerna.

Nå, hur var det med chefen? Nej, han var baptist och jag misstänkte att han inte skulle begripa varför en svart pojke villle läsa Mencken. Andra vita visade tydligt att de var kluxare 
eller sympatisörer till dessa och åw kunde inte komma i fråga.

Återstod bara en som inte riktigt passade in i den negerfientliga kategorin. Han var irländsk katolik och illa omtyckt av de vita sydstatsborna. Jag hade hört dem kalla honom "papist". Jag visste att han läste böcker, jag hade själv många gånger hämtat sådana åt honom på biblioteket. Eftersom han också var föremål för hat trodde jag knappast att han skulle 
förråda mig, även om han skulle vägra att hjälpa mig. Jag tvekade länge och vägde för mig själv den obestämbara verkligheten.

En morgon gick jag fram till katolikens arbetsbänk. 
- Skulle ni vilja göra mej en tjänst, viskade jag. 
- Vad då?
- Jag vill gärna läsa. Jag kan inte få låna böcker på biblioteket. Jag undrar om jag kunde få använda ert kort? 
Han tittade misstänksamt på mig.

- Mitt kort är fullt nästan jämt, sade han. 
- Ja, sade jag och väntade tyst.
- Du vill väl inte ställa till trassel för mig, pojke? frågade han och såg noga på mig.
- Visst inte, sir.
- Vad är det för bok du vill ha? 
- En bok av H. L. Mencken. 
-Vilken?
- Jag vet inte. Har han skrivit fler än en? 
- Ja, han har skrivit många,

Det visste jag inte.

- Varför vill du läsa Mencken?
- Ja, jag såg hans namn i tidningen, sade jag.
- Det är bra att du vill läsa, sade han. Men du borde läsa de rätta böckerna.

Jag sade ingenting. Ville han kontrollera min läsning? 
- Låt mej se! sade han. Jag ska tänka ut något.

Jag gick, men han ropade mig tillbaka. Han såg på mig med en underlig blick.

- Richard, tala inte om detta för de andra vita, sade han, 
- Jag förstår, sade jag. Jag ska inte säja ett ord.

Efter några dagar ropade han åter på mig.

- Jag har skaffat ett kort i min hustrus namn, sade han. 
Här har du mitt.

- Tack, sir.
- Tror du att du kan klara det? 
- Säkert, sir.
- Om du blir misstänkt blir det tråkigheter för dig, sade 
han.
- Jag ska skriva likadant som ni skriver på lapparna då 
ni skickar mej efter böcker, sade jag. Jag undertecknar med 
ert namn.

Han skrattade.

- Ja, sätt i gång, så får vi se vad du får tag på.

På eftermiddagen satte jag mig till att förfalska en rekvisition. Vad hette H. L. Menckens böcker? Jag kände inte till någon. Till slut skrev jag en rekvisition som jag ansåg borde 
kunna passera utan att väcka misstankar: "Bästa fröken! Var god och lämna den här niggerpojken" (jag använde ordet "nigger" för att bibliotekarien inte skulle tro att jag själv 
hade skrivit det) "några böcker av H. L.1Mencken." Jag undertecknade med den vites namn.

Jag gick till biblioteket som jag brukade göra då jag gick ärenden åt de vita, men jag var rädd för att göra något felsteg och förråda mig. Jag tog av mig hatten, stannade på 
vördnadsfullt avstånd från disken, såg så illitterat ut som möjligt och väntade på att de vita kunderna skulle bli expedierade. När kön var slut stod jag kvar och väntade. Den 
vita bibliotekarien såg på mig.

- Vad vill du, pojke?

Jag steg fram och räckte henne den förfalskade rekvisitionen utan att säga ett ord. Det var som om jag hade förlorat talförmågan.

- Vilka böcker av Mencken är det han vill ha? frågade hon.

- Jag vet inte, sade jag och undvek hennes blick. 
- Vem har du fått det här kortet av?
- Mr Falk, sade jag. 
- Var finns han?
- Han arbetar på ... (jag nämnde namnet på den op-
tiska firman). Jag har varit här förut för hans räkning.
- Jag minns det, sade kvinnan. Men han har inte brukat 
skriva såna här rekvisitioner.

O, Gud, nu misstänker hon något! Hon kanske inte låter mig få böckerna. Om hon i detta ögonblick hade vänt ryggen till skulle jag ha stuckit ut genom dörren och aldrig kommit 
tillbaka. Men då fick jag en djärv ide.
- Det går an att ringa honom, sade jag ined klappande hjärta.
- Du tänker väl inte läsa böckerna själv? frågade hon rent ut.
- Nej, visst inte. Jag kan inte läsa.
- Jag förstår inte vad han vill ha av Mencken, sade hon för sig själv.

Jag visste nu att jag hade segrat, hon tänkte nu på andra saker och rasfrågan var borta ur hjärnan på henne. Hon gick till hyllorna. Ett par gånger kastade hon en blick över axeln 
på mig som om hon fortfarande tvivlade. Till slut kom hon fram med två böcker i handen.

- Här är två stycken, sade hon. Men säg åt mr Falk att komma själv nästa gång eller uppge namnen på de böcker han vill ha. Jag vet inte vad han vill läsa.

Jag sade ingenting. Hon stämplade kortet och räckte mig böckerna. Jag vågade inte titta på dem, utan gick ut från biblioteket, rädd för att kvinnan skulle ropa mig tillbaka och 
ställa ytterligare frågor. Då jag var ett kvarter från biblioteket öppnade jag en av böckerna och läste titeln: 

"A Book of Preface,". 

Jag var nära nitton år gammal och kunde inte uttala ordet "preface". Jag bläddrade flyktigt i boken och såg underliga ord och främmande namn. Jag skakade besviken på huvudet. Jag såg på den andra boken, den hette "Prejudices". Jag visste vad ordet betydde, jag hade hört det hela mitt liv. Och ögonblickligen var jag på min vakt mot Menckens böcker. Varför skulle en människa kalla en bok "Prejudices"? Ordet var för mig så fläckat med minnen av rashat att jag inte kunde föreställa mig att någon ville använda det som boktitel. Kanske jag hade misstagit mig på Mencken. En man med fördomar måste ha orätt.

När jag visade mr Falk böckerna såg han på mig med rynkade ögonbryn.

- Bibliotekarien kanske ringer, sade jag.
- Det är bra, sade han. Men när du har läst de här böckerna, skulle jag gärna vilja att du talade om vad du har fått ut av dem.

Då jag stod på kvällen i mitt möblerade rum och spolade min burk ärter- och fläskkonserver med varmt vatten ur vattenledningen öppnade jag "A Book of Prefaces" och började läsa. Den klara, eldiga, eleganta stilen skar i mig. Varför skrev han på det sättet? Hur lärde man sig skriva på det sättet? Jag föreställde mig mannen som en rasande demon som uppfylld av hat gisslade allt amerikanskt med sin penna, upphöjde allt europeiskt eller tyskt, skrattade åt människornas svagheter, hånade Gud och myndigheterna. Vad var detta? 

Jag började gå omkring i rummet och sökte komma underfund med vilken verklighet som låg bakom dessa ord ... Ja, mannen kämpade, han kämpade med ord. Han använde ord 
som vapen, använde deln som en annan skulle använda ett tillhygge. Kunde ord användas som vapen? Ja, det märktes här. Då kunde jag kanske också använda dem som vapen? 
Nej. Han skrämde mig. Jag fortsatte att läsa och häpnade - inte över vad han sade, utan över att någon människa hade mod att säga sådant.

Emellanåt kastade jag en blick omkring mig för att förvissa mig om att jag var ensam i rummet. Vad var det för människor som Mencken talade så passionerat om? Vem var
Anatole France? Joseph Conrad? Sinclair Lewis, Sherwood Anderson, Dostojevskij, George Moore, Gustave Flaubert, Maupassant, Tolstoy, Frank Harris, Mark Twain, Thomas Hardy, Arnold Bennet, Stephen Crane, Emile Zola, Frank Norris, Maxim Gorkij, Bergson, Ibsen, Balzac, Bernard Shaw, Dumas, Poe, Thomas Mann, 0. Henry, Dreiser, H. G. Wells, Gogol, T. S. Eliot, Gide, Baudelaire, Edgar Lee Masters, Stendhal, Turgenjev, 
Huneker, Nietzsche och tjogtals andra? 

Var dessa män verkliga? Existerade de eller hade de existerat? Och hur uttalade man deras namn?

Jag träffade många ord som jag inte förstod; antingen slog jag upp dem i en ordbok eller också, om jag inte hann göra det, letade jag till mig meningen av sammanhanget. Men vilken underlig värld var inte detta? Jag slutade boken i övertygelsen att jag på ett eller annat sätt hade försummat något fruktansvärt viktigt i mitt liv. En gång hade jag försökt skriva, en gång hade jag givit mina känslor, min primitiva fantasi fria tyglar, men livets hårda skola hade så småningom pryglat bort längtan att drömma. Nu vaknade den igen, jag törstade efter böcker, nya synpunkter och utsiktspunkter. Det var inte fråga om att tro eller inte tro vad jag läste, utan om att känna något nytt, att få intryck av något som gav världen ett annat utseende.

[1 Fundera på: Hur gör du när du möter texter som är svåra och delvis obegripliga?]

Jag kände mig trött och slö då jag vaknade på morgonen och åt mina ärter och mitt fläsk. Jag gick till mitt arbete, men den sinnesstämning som boken hade väckt ville inte försvinna; 
den dröjde kvar, gav färg åt allt vad jag såg, hörde, gjorde. Jag trodde mig nu känna likadant som dessa vita. Bara därför att jag hade läst en bok om hur de levde och tänkte, identifierade jag mig med boken. Jag erfor en obestämd skuldkänsla. Skulle idéer som jag fick i böcker föranleda mig att handla på sådant sätt att, de vita tyckte illa om mig?

Jag förfalskade fler rekvisitioner och besökte ofta biblioteket. Läsningen blev en lidelse för mig. Min första riktiga roman var Sinclair Lewis' "Storgatan". Den öppnade mina ögon för chefen, mr Gerald, som jag identifierade som en amerikansk typ. Jag kunde inte låta bli aft småle då jag såg honom komma släpande på sina golfväskor till kontoret. Förut hade jag alltid tyckt att ett himmelsvitt avstånd skilde mig från chefen, rnen nu tyckte jag att jag var honom närmare, fastän avståndet fortfarande var stort. Jag tyckte att jag kände honom, att jag förstod gränserna för hams trånga tillvaro. Och detta bara för att jag hade råkat läsa en bok am en mytisk figur vid namn George F. Babbitt.

Intrigen och handlingen i romanerna intresserade mig inte så mycket som de synpunkter de gav uttryck åt. Jag slukade varje roman utan reservation, utan försök till kritik, det var nog för mig att jag fick stifta bekantskap med något som var annorlunda. Läsning var som ett rus; som ett narkotiskt medel. Romanerna skapade en stämning som kunde omge mig i flera 
dagar. Men jag kunde inte övervinna mitt skuldmedvetande; jag fruktade att de vita i min omgivning märkte att jag hade förändrats, att jag hade börjat betrakta dem på ett annat sätt 
än tidigare.

När jag tog en bok med rnig till arbetsplatsen brukade jag linda in den i tidningspapper, en vana som jag behöll under många år framåt i andra städer och under andra omständigheter. Men då jag var ute snokade de vita i mina paket och kom sedan fram och frågade:

- Varför läser du de där böckerna? 
- Jag vet inte, sir.
- Det är för djupa saker för dig.
- Jag läser för att få tiden att gå, sir.
- Du blir snurrig i huvet om du fortsätter på det sättet. 

Jag läste Dreisers "Jennie Gerhardt" och "Syster Carrie" och fick av dessa böcker en ny, intensiv föreställning om min mors lidanden. Jag var överväldigad. Jag blev tystlåten och 
gick och funderade på livet omkring mig. Det skulle ha varit omöjligt för mig att anförtro någon vad jag fick ut av dessa romaner, ty det var ingenting mindre än en känsla av livet 
självt. Hela min tillvaro hade preparerat mig för den moderna romanens realism och naturalism, och jag kunde inte läsa mig mätt på dem.
...

[2 Fundera på: "En känsla av livet" -- är det vad du själv får ut av vissa romaner?]

Läsningen bar inte endast upp mig utan tryckte ned mig också, den öppnade mina ögon för vad som var möjligt och vad jag hade gått miste om. Min spänning återkom i en ny 
fruktansvärd, bitter, sugande form som nästan inte var att uthärda. Nu inte bara kände jag, utan visste att världen omkring mig var fientlig, livsfarlig. Jag frågade mig en million gånger hur jag skulle rädda mig, men fick inget svar. Jag tyckte att jag var dömd att i all evighet vara inspärrad inom dessa murar.

Jag talade inte om inin läsning med mr Falk som hade lånat mig sitt kort på biblioteket, det skulle ha varit detsamma som att tala om sig själv, vilket hade varit pinsamt. Jag sökte se 
glad ut, jag kämpade förtvivlat för att uppträda som vanligt och verka nöjd och belåten. Men några av de vita upptäckte att jag hade börjat tänka.

- Vakna upp, pojke! sade mr Olin en dag. 
- Sir! svarade jag i bristst på bättre.
- Du ser ut som om du hade stulit något.

Jag skrattade på det sätt jag visste att han väntade av mig, men jag beslöt att hålla ögonen på mig, iaktta varenda handling, bevaka och dölja det nya vetande som grydde 
inom mig.

Om jag reste norr ut, skulle det då bli möjligt att uppbygga en ny tillvaro? Men kunde en människa leva på en oklar, obestämd längtan? Jag ville skriva och behärskade inte ens 
språket. Jag skaffade mig en engelsk grammatik men tyckte att den var tråkig. Jag fann att romaner gav mig mer sinne för språket än grammatikor. Jag läste intensivt, och så snart jag hade fattat en författares ståndpunkt övergav jag honom. Det lästa dansade om nätterna framför mina ögon.

En söndagsmorgon frågade min värdinna mrs Moss: 
- Vad. är det för böcker du håller på att läsa, gosse? 
- Å, ingenting. Bara romaner.
- Vad ska det tjäna till? 
- Bara tidsfördriv.
- Ja, jag hoppas du vet vad du tar dej för, sade hon i en ton som antydde att hon tvivlade på det.

Jag kände ingen neger som läste, de böcker jag tyckte om, och jag undrade om överhuvudtaget någon neger tänkte på dem. Jag visste att det fanns negrer som var läkare, jurister, tidningsman men jag såg aldrig till någon. När jag läste en negertidning hittade jag aldrig en antydan i dess spalter om det som fyllde mina tankar. Jag tyckte att jag hade kommit i en återvändsgränd och kunde för några dagar upphöra att läsa. Men hungern efter böcker, böcker som öppnade nya utblickar, lät inte döva sig, och snart förfalskade jag en ny, 
rekvisition till den vite bibliotekarien. Jag läste och grubblade som endast den naive och illitterate kan läsa och grubbla, och jag tyckte att jag varje dag gick omkring med ett brott 
på mitt samvete.
 
 
 

11. Frank McCourts: ur Lyckans land

Tom är i lägenheten och sjunger och lagar irländsk fårgryta tillsammans med frun till hyresvärden, greken som driver kemtvätten på bottenvåningen. Värdens fru är en mager blondin och jag märker att hon inte vill ha mig där. Jag promenerar genom 
Woodside till biblioteket för att låna en bok som jag tittade på sist jag var där, Sean O'Caseys I Knock at the Door. Det är en bok om att växa upp fattig i Dublin, och jag visste inte att man kunde skriva om sådana saker. Det gick an för Charles Dickens att skriva om fattigt folk i London, för hans böcker slutar alltid med att personer upptäcker att de är de länge försvunna sönerna till hertigen av Somerset och alla lever lyckliga i alla sina dagar.

Hos Sean O'Casey finns det inga sådana lyckliga slut. Hans ögon är  mer inflammerade än mina, så angripna att han knappt kan gå i skolan. Ändå klarar han av att läsa, lär sig skriva, lär sig iriska, skriver pjäser åt Abbey Theatre, träffar Lady Gregory och diktaren Yeats men måste lämna Irland när alla vänder sig mot honom. Han skulle aldrig sitta på en föreläsning och låta någon håna honom för Jonathan Swift. Han skulle slå tillbaka och sedan gå  ut, även om han gick in i väggen med sina dåliga ögon. Han är  den förste irländske författare jag har läst som skriver om trasor, smuts, hunger och spädbarn som dör. De andra författarna
tjafsar om lantgårdar och älvor och svävande dimmor över mossar, och det är en lättnad att hitta en som har inflammerade ögon och en lidande mamma.

[1 Fundera på: Gillar du realistiska berättelser som skildrar livet såsom det är? Eller vill du hellre drömma dig bort? ]

Allt jag nu håller på att lära mig är att det ena leder till det andra. När Sean O'Casey skriver om Lady Gregory eller Yeats måste jag slå upp dem i Encyclopedia Britannica, och det håller mig sysselsatt ända tills bibliotekarien börjar blinka med ljuset. Jag förstår inte hur jag kunde leva till nitton års ålder i Limerick och vara fullständigt okunnig om allt som hade hänt i Dublin före min tid. Jag måste gå till Encyclopedia Britannica för att veta hur berömda de irländska författarna var, Years, Lady Gregory, AE och John Millington Synge som skrev pjäser där personerna pratar på ett sätt som jag aldrig har hört i Limerick eller någon annanstans.

[2 Fundera på: Har du koll på vad som hänt förr i tiden på den plats du bor? Borde du läsa något om det?]

Här sitter jag på ett bibliotek i Queens och upptäcker den irländska litteraturen och undrar varför läraren i skolan aldrig berättade något för oss om de där författarna, tills jag kommer underfund med att allihop var protestanter, till och med Sean O'Casey vars far kom från Limerick. Ingen i Limerick skulle vilja ge protestanter något erkännande för att de var stora irländska författare.

[3 Fundera på: Bör lärarna berätta om författare som skildrat ditt land eller din landsdel? ]

Andra veckan av kursen Introduktion till litteraturen säger mr Herbert att från hans ståndpunkt sett är en av de mest önskvärda ingredienserna i ett litterärt verk en glöd, och glöd finner man sannerligen hos Jonathan Swift och hans beundrare, vår vän mr McCourt. Om det finns en viss naivitet i mr McCourts uppfattning om Swift uppvägs det av hans entusiasm. Mr Herbert säger till gruppen att jag var den ende av trettiotre studenter som valt 
en verkligt stor författare, och att det gör honom modfälld att det finns studenter i den här gruppen som betraktar Lloyd Douglas eller Henry Morton som stora författare. Nu vill han 
veta hur och när jag första gången läste Swift, och då måste jag berätta för honom att en blind man i Limerick avlönade mig att läsa Swift för honom när jag var tolv år.
 
 
 

12. Jean-Jaques Rosseau (Bekännelser)

Men när jag sedan väl hade min kära lilla kaka och sorgfälligt stängt in mig på mitt rum hämtade jag fram min butelj där jag gömt den längst in i ett skåp, hur kalasade jag inte i min ensamhet medan jag läste några sidor i en roman ! Ty läsa under det jag äter har alltid i brist på ett på-tu-man-hand varit min stora lust: det är en ersättning för det felande sällskapet. Jag slukar omväxlande än en sida, än en munsbit; det är som om min bok åt med mig.

[1 Fundera på: Läser du gärna medan du äter? Eller anser du detta beteende vara asocialt?]

13. Proust (På spaning)

Den dunkla svalkan i mitt rum förhöll sig till solgasset 
ute på gatan som skuggan till solstrålen, den var med andra 
ord lika lysande som denna, och gav min fantasi en total-
bild av sommaren, som mina sinnen om jag hade varit ute 
på promenad blott skulle ha kunnat avnjuta styckevis. Detta 
gjorde att den smälte väl in i min vila, vilken (påverkad av 
de äventyr böckerna hade att förtälja) likt en hand som 
orörlig hänger ned i rinnande vatten erfor den eggande 
kontakten med en virvlande aktivitet.

Men även om hettan hade blivit mera kvävande, om en 
åskby eller bara en regnskur brutit ut, kom min mormor 
upp och bad mig gå ut. Och som jag inte ville avstå från 
min läsning gick jag ned i trädgården för att fortsätta den 
där, under kastanjen, längst inne i ett litet krypin av markis-
väv och bastmattor, där jag trodde mig gömd för de perso-
ner som eventuellt kunde komma på besök till familjen.

Min tanke var också den som ett gömställe där jag kände 
att jag satt inkrupen även då jag betraktade det som försig-
gick utanför mig. När jag såg ett yttre föremål var det som 
om själva medvetandet om att jag såg det skilde mig från 
det genom en smal, immateriell rand som hindrade mig från 
att någonsin komma i direkt beröring därmed; det förflyk-
tigades på något sätt innan jag hunnit komma i kontakt med 
det, liksom en glödande kropp som föres intill ett vått före-
mål men aldrig kommer i beröring med vätan därför att det 
föregås av en het avdunstningszon.

Medan jag läste utbredde  mitt medvetande ett slags brokig
skärm av olika men samtidiga själstillstånd, växlande
alltifrån de drifter som dolde  sig i mitt innersta jag till den rent
yttre anblick av horisonten som jag hade framför mig bortom trädgården.
Men det  som fanns djupast inom mig själv, det ständigt rörliga roder 
som styrde allt annat, var min tro på den filosofiska rike-
domen och skönheten i den bok jag läste, och min längtan 
att komma i besittning därav - vilken bok det än var. Ty 
även om jag hade köpt den i Combray i Boranges diverse-
handel (som låg alltför långt hemifrån för att Francoise 
skulle kunna handla där, men som var betydligt mera väl-
försedd som bok- och pappershandel än Camus), där jag 
sett den hänga fasthållen av snören i den mosaik av häften 
och broschyrer som prydde de båda öppna dörrhalvorna vid 
ingången, vilken tedde sig mera hemlighetsfull och rik på 
tankar än en katedralportik - så var det därför att jag hört 
den omtalas som ett utmärkt arbete av den lärare eller den 
kamrat som för ögonblicket tycktes mig äga nyckeln till de 
svårfattliga och dunkelt anade sannings- och skönhetsvärden 
som mina tankar ständigt om också vagt strävade att få 
kunskap om.

[1 Fundera på: Söer du och finner du filosofisk rikedom i vissa romaner? Eller är det mest spänningen du vill ha?]

Efter denna centrala övertygelse som medan jag läste oupp-
hörligt rörde sig inifrån och utåt, i riktning mot upptäckten 
av sanningen, kom de känslor som väcktes av den handling 
vari jag deltog, ty dessa eftermiddagar var mera uppfyllda 
av dramatiska händelser än understundom ett helt män-
niskoliv. Det var de händelser som inträffade i de böcker jag 
läste, fastän personerna som upplevde dem inte var "rik-
tiga", som Francoise brukade säga.

[2 Fundera på: Kan bokläsning ge mer dramatiska händelser än ett helt människoliv? ]

Men de känslor som  väcks i oss av en levande människas lycka eller olycka
kan bara förmedlas till oss genom en bild av denna lycka eller 
olycka, och den förste romanförfattarens sinnrika upptäckt 
låg i insikten om att bilden är det enda element som med 
nödvändighet krävs för att vår känsloapparat skall fungera, 
och att den förenkling som bestod i att helt enkelt eliminera 
de verkliga personerna skulle innebära en genomgripande och 
avgörande förbättring. Hur djupt vi än sympatiserar med 
en levande person uppfattar vi honom ändå till stor del med 
våra sinnen, det vill säga att han förblir ogenomtränglig 
för vår blick och utgör ett slags dödvikt som vår sensibilitet 
inte förmår lyfta. Om en olycka drabbar honom är det 
endast med en liten del av vår totala föreställning om ho-
nom som vi kan uppröras därav - ja det är endast med en 
del av sin egen totala föreställning om sitt jag, som han 
själv kan uppröras.

[3 Fundera på: Är bilder det viktiga när du läser? Och de känslor bilderna väcker? ]

Romanförfattarens stora upptäckt har  varit idén att ersätta de för själen
ogenomträngliga delarna  med motsvarande kvantitet immateriella
delar, det vill säga  sådana som vår själ kan tillägna sig. Vad spelar det sedan 
för roll om handlingar och känslor hos detta nya slags varelser synes oss
verkliga eller inte - vi har ju gjort dem till  våra; det är inom oss de utspelas
och oss de påverkar, så  att vi med spända blickar och i andlös iver vänder bokens 
blad. Och när romanförfattaren väl har försatt oss i detta  tillstånd, där, som i
varje rent inre tillstånd, alla känslor är  mångdubbelt förstärkta, så att hans bok
berör oss lika starkt  som en dröm - men en dröm som är klarare än dem vi har 
i sovande tillstånd, och som skall stanna längre i vårt minne  - då släpper han under
loppet av en timme lös inom oss  all tänkbar lycka och olycka, som vi i verkliga
livet endast  skulle kunna erfara en bråkdel av på flera år.

[4 Fundera på: Kan en bok försätta dig i ett drömliknande tillstånd? Och är det lycka? ]

De starkaste  av dessa upplevelser skulle vi för övrigt aldrig kunna erfara, 
ty det långsamma tempo varmed de utvecklar sig hindrar oss från att
verkligen uppfatta dem (sålunda förändras vårt  hjärta under årens lopp,
och detta är det smärtsammaste av  allt, vilket vi dock endast erfar genom
litteraturen och fantasien, ty i verkligheten förändras det på samma sätt som 
vissa naturfenomen: så sakta att vi väl kan konstatera det  ena stadiet efter den
andra, men däremot förskonas från att känna själva förändringen).

[5 Fundera på: Håller du med Proust om att de starkaste upplevelserna i en bok inte kan ske i verkligheten på grund av det långsamma lästempot? Och att böcker därför kan vara starkare än verkligheten? ]

Därnäst, men mindre införlivat med mig själv än personernas liv, kom det
landskap där handlingen försiggick; det  låg till hälften utanför mig men
hade likväl ett betydligt  större inflytande på mina tankar än det verkliga
landskap  som utbredde sig inför mina ögon när jag lyfte dem från 
boken. Under två somrar kom mig således den bok jag  läste i den heta
trädgården i Combray att längta till en  bergig trakt genomfluten av mäktiga
floder, där jag kunde  få se många sågverk och där timmerstycken multnade i det 
klara vattnet under knippen av vattenkrasse, medan i närheten klasar av violetta
och rödaktiga blommor klängde  utefter låga murar. Och eftersom drömmen om
en älskande kvinna ständigt var närvarande i mina tankar, genomsköljdes 
den under dessa båda somrar av det rinnande vattnets kyliga  friskhet; och vilken
kvinna jag än framkallade för min inre  syn, omgavs hon genast av röda och violetta blomklasar som av komplementfärger.

[6 Fundera på: Kan böcker få dig att längta efter andra landskap? ]

Anledningen härtill var inte bara det faktum att en  drömbild alltid får sin prägel,
alltid förskönas och berikas  av återglansen från de färger som händelsevis
omger den  i våra drömmar; ty böckernas landskap var inte helt enkelt 
landskap som framstod mera levande för min inbillning än  de som Combray bjöd
mig, men i övrigt av samma natur  som dessa. Författarens urval och den tillit
varmed jag  kom hans ord till mötes, som om de varit en uppenbarelse, 
gjorde att de i mina ögon tedde sig som ett verkligt avsnitt 
av Naturen själv, väl värt att studera och fördjupa sig i.  Ett sådant intryck fick
jag näppeligen av den trakt där jag  befann mig, och framför allt inte av vår
trädgård som var  en ointressant produkt av den av mormor föraktade träd-
gårdsmästarens korrekta fantasi.

[7 Fundera på: Kan böckernas landskap vara mer levande än det du befinner dig i när du läser? ]

Om mina föräldrar hade tillåtit mig att besöka de platser 
som böckerna skildrade, samtidigt som jag läste om dem, 
skulle jag ha trott mig taga ett ovärderligt steg framåt mot 
erövrandet av sanningen. Ty visserligen har man en för-
nimmelse av att ständigt vara omgiven av sin själ, men inte 
som av något orörligt fängelse; snarare rycker den en med i
en oavlåtlig strävan att överskrida dess gränser för att nå 
till omvärlden - men man följs ständigt av ett slags hopp-
löshet, ty den klang man oavbrutet hör omkring sig är inte 
något eko från yttervärlden utan genljudet av ett vibrato 
inom en själv.

[8 Fundera på: Känner du att du vill åka till de platser du läser om? Eller är du ibland tacksam att du inte är där? ]

Man söker hos de yttre tingen, vilka härigenom blir en dyrbara,
återfinna det skimmer ens själ gjutit över dem, och blir besviken när
man konstaterar att de  i verkligheten tycks sakna den tjusning de tack
vare vissa  associationer haft i ens tankar, och ibland inriktar man
själens alla krafter på att briljera eller handla diplomatiskt för 
att påverka varelser som man mycket väl vet befinner sig 
utanför ens räckvidd. Om jag alltså ständigt i mina dröm-
mar lät den kvinna jag älskade leva i de trakter jag för
ögonblicket mest längtade till, och om jag skulle ha önskat 
att det varit hon som visat mig dem och som öppnade por-
tarna till en okänd värld för mig, så berodde det inte på en 
rent tillfällig idéassociation; nej, mina drömmar om resor 
och kärlek var helt enkelt moment  som jag i dag artificiellt 
isolerar på samma sätt som om jag skure av en skimrande, 
skenbart orörlig vattenstråle ett par gånger på olika höjd - 
i ett och samma, odelbara källsprång, där alla mitt livs krafter 
kvällde fram.

[9 Fundera på: Är drömmar om andra platser konstgjorda inre produkter i själen? Och som gör dig besviken när du kommer till den platsen i den yttre verkligheten?]

Men allt medan jag fortsatte att inifrån och utåt följa de 
skilda stämningar som levde samtidigt sida vid sida i mitt 
medvetande, och innan jag nådde ut till den verkliga hori-
sont som omgav dem, njöt jag av helt andra förnimmelser, 
som till exempel att sitta bekvämt, att känna luftens dofter, 
att inte bli störd av något besök; och att, när klockan slog i 
Saint-Hilaires torn, känna den del av eftermiddagen som 
redan förrunnit falla bit för bit, ända tills jag hörde det 
sista slaget, som tillät mig att beräkna summan. Den långa 
tystnad som följde tycktes uppe i den blå himlen inleda hela 
den tid jag ännu hade kvar till läsning före den goda middag 
Francoise höll på att tillreda och som skulle styrka mig 
efter alla de ansträngningar jag under läsningen upplevt 
tillsammans med bokens hjälte. Varje gång ett nytt timslag 
ljöd tyckte jag att endast några minuter hade förflutit sedan 
det förra låtit höra sig; det senaste tog plats på himlen tätt
intill det närmast föregående, och jag kunde inte fatta att 
sextio minuter kunnat rymmas inom den lilla blå båge som 
låg mellan de båda förgyllda siffrorna på urtavlan.

[10 Fundera på: Tänker du på tiden när du läser? Och njuter av att den går? Njuter du av andra saker under läsningen? ]

Ibland  kunde det till och med hända att denna för tidiga timme
slog två slag mer än den närmast föregående - det måste 
alltså ha varit ett timslag som undgått mig: något som ägt 
rum hade inte ägt rum för mig; intresset för läsningen hade 
lika magisk verkan som en djup sömn; det hade bedragit
och förvillat min hörsel och utplånat den gyllene klockan 
från tystnadens azurblå yta.

14. Tage Bentzer: Gräsrot läser böckernas bok

Bibeln är de 74 mest lästa böckerna någonsin. Det är klassikernas klassiker, böckernas bok. Men: det är många som får dåligt samvete bara de ser en bibel. Man vet att man borde läsa den men känner sig handfallen inför en volym med så våldsamt stor textmassa och med ett innehåll som så radikalt avviker från vad man är van vid att möta i de böcker och tidskrifter som man eljest handskas med. Var ska man börja och hur ska man läsa, om man är en helt vanlig enkel människa som vill försöka komma in i bibelns värld?

[1 Fundera på: Läser du Bibeln ibland? Känner du någonsin att du borde läsa i den? ]

Många har nog kapsejsat redan i starten, därför att de började såsom man i allmänhet gör när man får en bok i sin hand – nämligen från början. Det betyder i det här fallet med Första Moseboken.

Så startade jag en gång min bibelläsning, när jag hade fått min konfirmationsbibel. Jag var då tretton år gott och väl. Fortfarande tycker jag att det var ganska storartat att jag tog mig fram ända till mitten av Josuas bok, innan jag definitivt gav upp.

[2 Fundera på: Har du försökt läsa hela Bibeln? Vet du någon som gjort det? ]

Första och Andra Moseboken gick ju an, även om där var mycket som ens gryende kritiska förnuft satte frågetecken för. Men sen kom hela den oändliga raden av offerlagar, dietföreskrifter, civillagstiftning och så det tradiga marscherandet från plats till plats på Sinaihalvön och så alla de hemskheter som ägde rum, då det utvalda gudsfolket erövrade bit för bit av Kanaans land. Då tröttnade jag och beslöt mig för att så att säga stanna utanför det heliga landet. Och där höll jag till både länge och väl.

Men vår Herre ordnade det så att jag småningom träffade människor som tog sig an mig och min bibelläsning. Den hjälpen hade jag förstås mycket väl kunnat få där hemma av far och mor. Men på tonåringars vis var jag på hemmaplan djupt förtegen om mitt inre liv, så de fick inte reda på hur det var ställt mellan mig och bibeln. Inte då. Men längre fram, när krisen för länge sen var över. Alltnog, jag fick klart för mig att en enkel och obevandrad nybörjare i studiet av den heliga Skrift bör starta sin läsning med Nya testamentet .

Jag fick också ett litet kort med en enkel bibelläsningsregel . Det lade jag i min bibel, och jag beslöt att rätta mig efter dess anvisningar. Så här stod det på kortet:

Läs varje dag.
Läs skrift efter skrift i dess helhet.
Läs i frälsningsavsikt. (Det var ett gammaldags ord som tarvade förklaring.)
Bed när du läser.
Rätta dig efter vad Ordet säger.

[3 Fundera på: Tycker du de här reglerna verkar vettiga eller intressanta? Eller måste man vara troende för att de ska gälla? ]

Det var precis vad en enkel gräsrot som jag behövde få höra. Jag var sexton år vid det laget. Därmed började ett bibelstudium som nu har pågått i femtioåtta år och fortfarande är lika fyllt av upptäckter både vad gäller bibelns historiska och kulturella bakgrund och det som är bibelns allra innersta: uppenbarelsen av Guds väg till oss och vår väg till Gud.

 

15. Om läsning (från www.readrunner.se)

Någon har sagt att det mest outforskade området på jordens yta finns mellan dina ögon. En som har försökt att råda bot på det är Roger Sperry, vars hjärna fick Nobelpris i medicin 1981. Intresset för hjärnan har ökat och under det senaste decenniet har ungefär tio procent av all litteratur som finns om hjärnforskning publicerats.

Du går omkring med ett outnyttjat kraftpaket på axlarna.
Ett exempel: din hjärna tar emot tio miljoner bit intryck varje sekund. Du upplever givetvis inte detta bombardemang. Din hjärna gallrar bort all överflödig information och serverar ditt medvetande ett koncentrat som högt räknat innehåller 40 bit/sek, vilket motsvarar 0,000005% av den ursprungliga informationen. Tala om informationsgallring och summary.

Det finns som sagt resurser – och då talar vi inte om den mediokra kapacitet som dina dataleverantör eller dataavdelningen brukar skryta med. Den kapacitet som behövs för att sortera bort och sammanfatta den information som din hjärna tar in varje sekund, motsvarar, en dator som kan bearbeta ända upp till 100 MILJARDER bit/sek.

Vi människor har svårt för så stora tal, eftersom vi bara använder en procent av hjärnan, så här kommer en liknelse. Tänk dig att du lägger upp tio föremål på ett bord och kombinerar dem på alla tänkbara sätt. Det blir 3.628.800 kombinationer. Lägg till en sak och upprepa proceduren. Antalet möjliga kombinationer blir då 39 916 800. OK! Tänk dig att du lägger upp 100 miljarder föremål… Och det talet är inte valt av någon slump. Forskarna har kommit fram till att du har 100 miljarder nervceller i din hjärna; var och en av dem är som en kraftfull dator. Kombinera dem på alla tänkbara sätt och du får en MILJON MILJARDER kombinationer.

[1 Fundera på: Vad är det som stör dig mest när du läser? ]

.....

Hjärnan läser. För ungefär ettusensexhundra år sedan konstaterade Augustinus att ögonen är den punkt där världen tränger in. I detta ögonblick - är det de här orden. Och det är din hjärna som läser dem - inte dina ögon. De fungerar bara som ett slags kikare.

[2 Fundera på: Håller du med Augustinus -- att världen tränger in genom ögonen? Men att det är hjärnan som läser? ]

Din dataskärm är uppbyggd av en mängd svarta och vita punkter, som bildar ett mönster. Det vi i dagligt tal kallar för text. Och som all text är en den typ av minne; precis som runstenen och tidningen.

Det räcker att du tittar 1/100 sekund för att identifiera tre ord i den här texten. Om du tittar längre får inte hjärnan mer information. De ord du läser just nu "åker in i" ögonen mellanlandar i arbetsminnet innan de åker ut till olika delar av hjärnan och processas. Pang så ser du vad det står här. Fantastiskt!

[3 Fundera på: Upplever du ibland det fantastiska i att kunna läsa? ]

Om du dröjer kvar en halv sekund vid varje fixering, istället för 1/100 sekund, så läser du onödigt långsamt. Hastighet är nämligen en avgörande faktor, när den sätts i relation till förståelse, enligt forskarna. För när du läser snabbare stimuleras hjärnan - och därmed ökar din koncentration, fokusering, motivation och förståelse. Det gäller även personer som har läsproblem.

[4 Fundera på: Märker du att du inte förstår texten när du är för långsam? ]

11. Alistair MacIntyre: Den centrala tesen

En central tes börjar träda fram: människan är i sina handlingar och sin livspraktik, likaväl som i sin skönlitteratur, väsentligen ett djur som berättar historier. Hon är det inte i sin essens men blir genom historiens utveckling, en berättare av historier som försöker säga sanningen.

[1 Fundera på: Håller du med om att fiktion försöker berätta sanningen? ]

Men huvudfrågan för människan är inte det egna författarskapet, det egna berättandet; jag kan endast svara på frågan: "Vad ska jag göra?" om jag kan svara på en tidigare fråga: "I vilken berättelse eller i vilka berättelser har jag en del, en roll?" Vi träder in i samhället genom att redan ha vissa färdiga roller i en historia - roller som vi tvingats till snarare än valt. Vi måste lära oss dessa roller för att kunna förstå hur andra människor reagerar på oss och hur vi tenderar att uppfatta deras roller.

[2 Fundera på: Anser du att du föds in i en berättelse eller en historia? ]

Genom att ta del av berättelser om elaka styvmödrar, borttappade barn, goda men lurade kungar, varghonor som diar tvillingpojkar, yngsta söner som inte får någon del av arvet utan måste kämpa sig fram i världen, äldsta söner som slänger bort sin ärvda förmögenhet på ett dåligt liv och försvinner till utlandet för att leva bland svin -- kan barn lära sig både vad barn och föräldrar står för, vilken fördelning av rollerna som kan tänkas finnas i det liv de själva lever och har fötts in i utan att ha valt det själv. De lär sig hur världen fungerar.

[3 Fundera på: Vilka berättelser har du läst som påverkat dig genom att beskriva världen på ett sant sätt? ]

Ta bort berättelserna från barnen och vi låter dem bli obelästa, ängsliga stammare vad gäller deras egna handlingar i världen och deras eget språk. Det finns alltså inget annat sätt att vinna en förståelse för vilket samhälle som helst, vårt eget inkluderat, än genom vårt eget rika skafferi av berättelser. Det är där vi finner de dramatiska grunderna och resurserna för alla samhällen.

[4 Fundera på: Tror du att minskat läsande av skönlitteratur skadar samhället och individerna i det? ]

Mytologi är i sin innersta betydelse själva hjärtat i våra liv. Giambattista Vico hade rätt, liksom också James Joyce. Moraliska traditioner alltifrån hjältesamhället till det medeltida helgonsamhället har alltid vetat att historieberättandet har en nyckelroll i formandet av människors karaktärer och i utbildningen till goda dygder.

.....

Läsprocessen

Läsprocessen består av två delar: det du har framför ögonen - texten - och det du har bakom dem - hjärnan. Det sistnämnda handlar bl a om läskunskap och erfarenhet av språket. Men att du behärskar exempelvis svenska är ingen garanti för att du förstår en text. Den kan handla om ett område som du inte har några kunskaper om; exempelvis partikelergonomi eller kognitionsmetallurgi.

Din kunskapsnivå påverkar också hastigheten - ju mer kunskap du har i ämnet, desto fortare kan du läsa texten. Ett exempel: Tänk dig att du läser en manual. Om du är intresserad av datorer och ska installera ett program, så skumläser du texten. När du hittar något intressant läser du texten mer noggrant. Om du ska laga en maträtt, och inte är van, läser du varje rad och det inte bara en gång.

När du föddes fanns redan grunden till den infrastruktur och de processer som hanterar flödet av information En vacker dag så ljudade du dig igenom det första ordet. Din hjärna gjorde det genom att gissa och dra slutsatser. Precis som alla andra barns hjärnor. Det kanske var ett ord i en bok, en McDonalds-skylt, namnet på ett TV-program eller en bil. Ett ord blev flera och snart kunde du läsa en text. Som barn lärde du dig 2.000 nya ord per år - det blir nästan åtta nya ord varje dag. Som åttaåring lärde du dig 30 nya ord varje dag. Samtidigt lärde du dig att identifiera tusentals ansikten, tiotusentals saker; att komma ihåg namn, adresser, telefonnummer, sånger, spelregler; hur du skulle agera för att få igenom din vilja när du pratade med din lärare, pappa, mormor, kompisarna etc.

Men det är inte alla som lär sig läsa flytande. 20% av alla normalbegåvade svenskar har läsproblem, vilket betyder att de inte har en läskunskap som motsvarar nionde årskursen i grundskolan. Fem procent av alla normalbegåvade personer procent är dyslektiker.

.....

16. Sven Edvin Salje: Tre källor till glädje (Ur "Efter midnatt")

Det finns tre källor att ösa ur för att kunna uthärda detta liv; eller kanske mera positivt: källor som kan ge glädje. Den ena är böckerna, sångerna, kunskap om människorna. Den andra är arbetet. Och främst naturligtvis kärleken. Den källan är självklar.
Ja, arbetet. Därför står jag här och sågar ved, klyver, staplar.
 
 
 
17. John Miedema: Slow Reading

Finns i utdrag på books.google.com