1. Niko Kazantzakis: ur Spela för mig Zorbas

Jag tog ur fickan upp min lilla Dante, som följde mig på mina resor, tände min pipa, lutade mig mot väggen och installerade mig. Ett ögonblick darrade jag av längtan, var skulle jag börja? I det kokande becket i Inferno, i den friska elden i Purgatorio, eller skulle jag rusa rakt upp på Hoppets höga och fasta mark? Jag valde på måfå, höll min lilla Dante i handen och var glad över min frihet. Verserna som jag valde skulle ljuda hela dagen för mig.

[1 Fundera på: Har någon bok varit din följeslagare? Är någon det nu? Finns det någon bok du misstänker blir en följeslagare genom livet?]

Detta kretensiska landskap liknade, tyckte jag, en vacker prosa:
väl ansad, fåmäld, befriad från onödigt bjäfs, kraftig och behärskad. Det skapade sin form med den enklaste medel. Det skämtade inte, föraktade alla slags konstgrepp, det använde inget patos, det sade vad det ville säga med manlig strävhet. Men bland dess sträva drag urskilde man i detta kretensiska landskap en oväntad känslighet och mjukhet -  i vindstilla fördjupningar doftade citronträden och apelsinträden, och längre bort från det oändliga havet utbredde sig den oförgängliga och outtömliga poesin.

[2 Fundera på: Tycker du att man kan jämföra landskap med språk i böcker? Nämn en bok med ett språk du gillar!]
 
 

2. Voltaire: Om den hemska faran av läsning

Vi Jussuf-Cheribi, genom Guds nåd mufti av det heliga ottomanska riket, ljus av ljus, utvald bland utvalda, till alla de trogna som nås av nedanstående, enfald och välsignelse.

Eftersom det förhåller sig så att Said-Effendi, förut ambassadör från Höga Porten till en liten stat kallad Frankrom, belägen mellan Spanien och Italien, har rapporterat till oss om det fördärvliga bruket att trycka böcker, och sedan vi om denna nyhet konsulterat våra vördade bröder kadis och imaner i kejsarstaden Stamboul och framförallt munkarna, har 
Muhammed och vi funnit lämpligt fördöma, förvisa och bannlysa sagda djävulska uppfinning av tryckerikonsten, på nedan angivna grunder:

I:o. Denna lätthet att förmedla sina tankar tenderar uppenbart att skingra okunnigheten, som är civiliserade staters väktare och skyddsmur.

2:o. Det är att befara att bland de böcker som införs från Västerlandet kan finnas sådana om jordbruk och om sätten att fullkomna de tekniska färdigheterna, böcker som i längden, det Gud förbjude, skulle kunna väcka våra odlares och fabrikörers geni, sporra deras verksamhetslust, öka deras rikedomar och en dag inge dem en själens lyftning och kärlek till det allmänna bästa, känslor som helt strider mot den heliga läran.

3:o. Det skulle till sist kunna hända att vi fick historieböcker fria från det övernaturliga, som håller folket kvar i en lycklig enfald. Man kunde i dessa böcker vara oklok nog att rättvist bedöma goda och onda gärningar och att anbefalla rättvisa och fosterlandskärlek, vilket uppenbarligen strider mot rättsmedvetandet i vårt land.

4:o. Det skulle med tiden kunna hända att stackars filosofer, under den skenfagra men straffbara förevändningen att vilja upplysa människorna och göra dem bättre, kom att lära oss farliga dygder som folket aldrig bör känna till.

5:o. De skulle, genom att visa en ännu större vördnad för Gud och på ett förargelseväckande sätt tycka att han uppfyller allt, minska antalet pilgrimer till Mekka till stor skada får själarnas frälsning.

6:o. Det skulle utan tvivel kunna hända att vi genom att läsa de västerländska författare som har behandlat smittsamma sjukdomar och sättet att förebygga dem, kunde bli olyckliga nog att skydda oss mot pesten, vilket skulle vara ett fruktansvärt attentat mot Försynens ordning.

På dessa och andra grunder och för de trognas uppbyggelse och deras själars bästa förbjuder vi dem att någonsin läsa någon bok vid vite av evig fördömelse, och av fruktan för att den djävulska frestelsen att lära sig något ändå kan övermanna dem, förbjuder vi fäder och mödrar att lära sina barn läsa. 

För att förebygga varje överträdelse av vår ordning förbjuder vi dem uttryckligen även att tänka, vid risk av samma straff. 

Vi ålägger alla sant troende att anmäla till vår domstol var och en som har uttalat fyra meningar med inbördes sammanhang, av vilka man skulle kunna utläsa en klar och tydlig tanke. 

Vi förordnar att man i allt samtal har att begagna sig av uttryck som ingenting betyder, enligt gammal hävd vid Höga Porten.

Och till att förhindra att någon tanke smugglas in i den heliga kejsarstaden förordnar vi särskilt Hans Höghets överläkare, född i ett kärr i Nordeuropa, vilken läkare redan dödat fyra höga medlemmar av den kungliga ottomanska familj en och därför mer än någon är intresserad av att förhindra all kunskapsimport'till landet. Vi bemyndigar honom genom detta brev att låta gripa varje idé som i skrift eller tal visar sig vid stadens portar och att föra till oss sagda idé bunden till händer och fötter för att av oss ådömas det straff vi finner lämpligt.

Givet i vårt Dumhetens palats den sjunde i månaden Muharem, år 1143 från hedschra.
 

[1 Fundera på: Vilka egenskaper har boken enligt Voltaire? Håller du med?]
 
 
 

3. Zafón: ur Vindens skugga

Jag hade aldrig förut blivit så gripen, så förförd och så uppslukad av
in bok, förklarade Clara. Fram till dess hade läsning bara varit en
plikt, ett slags böter som man var tvungen att betala till sina lärare och
informatorer utan att egentligen förstå varför. Jag visste inte hur här-
ligt det var att läsa, att uppleva hur nya dörrar öppnas i själen, att över-
lämna sig åt fantasin, att låta sig svepas med av skönheten och av mys-
tiken i handlingen och i själva språket. Allt det upptäckte jag när jag
läste "Det röda huset".

- Har du kysst en flicka någon gång, Daniel?

Det blev kortslutning i hjärnan och min saliv förvandlades till såg-
spån.

- Du kanske är för ung. Men det är precis samma känsla. Den där
gnistan som tänds första gången och som man aldrig glömmer. Vi lever
i en mörk värld, Daniel, och fantasin är en av de få saker som lyser upp
den. "Det röda huset" lärde mig att om jag läste mer skulle jag få ett rika-
re liv, det skulle vara som att få synen tillbaka. Det var det som gjorde
att en bok som ingen brydde sig om kom att förändra mitt liv.

Vid det laget hade jag krympt ihop till en tafatt idiot, helt i händerna
på denna varelse vars ord och tjuskraft jag varken kunde eller ville
motstå. Jag önskade att hon aldrig skulle sluta prata, att jag för alltid
skulle vara omvärvd av hennes röst och att hennes farbror inte skulle
komma tillbaka och förstöra den där stunden som tillhörde bara mig.

[1 Fundera på: Har du upptäckt denna sortens läsning som Clara beskriver? Håller du med om att läsningens tjusning kan vara lik den första kyssen?]

4. Adler: ur Konsten att läsa en bok

Detta är en bok för läsare, som inte kan läsa. 

Det låter egendomligt, fast jag inte avsiktligt velat forma någon paradox. Det kan tyckas som en motsägelse men är det icke. Skenet av paradox och motsägelse beror blott på att ordet "läsa" kan användas i många olika betydelser.

Den läsare som hunnit så här långt i den här texten, kan förvisso läsa i en eller annan betydelse av ordet. Man kan därför redan gissa, vad jag menar. Jag menar, att denna bok vänder sig till läsare, som kan läsa i en viss betydelse men inte i en annan. Det finns många sätt att läsa och många grader av skicklighet i konsten att läsa. Det är ingen motsägelse att påstå, att denna bok vänder sig till läsare, som vill lära sig att läsa bättre eller på ett annat sätt än de redan kunna.

Vilka är det alltså, som denna bok inte vänder sig till? Jag kan svara genom att nämna två extrema fall. Det finns sådana, som överhuvud inte kunna läsa i någon som helst mening - småbarn, imbecilla och andra analfabeter. Och det kan finnas sådana, som är mästare i konsten att läsa - som kan läsa i varje betydelse av ordet och detta så bra, som det står i mänsklig förmåga. De flesta författare skulle ingenting högre önska än att få skriva för sådana läsare. Men en bok sådan som denna, som sysslar med själva konsten att läsa och som vill hjälpa läsarna att läsa bättre, kan icke påkalla någon uppmärksamhet från dem, som redan är fullärda.

Mellan dessa båda ytterligheter finner vi den vanlige läsaren, och därmed menas de flesta, som lärt sig ABC. Vi har börjat tillägna oss konsten att läsa. Men de flesta av oss är också medvetna om att de inte är fullärda i konsten att läsa. På många sätt få vi en känsla av detta, men tydligast, när vi finner något vara alltför svårläst eller endast med stor möda kan läsa det, eller när någon annan läst detsamma som vi och vi upptäcker hur mycket vi gått miste om eller missförstått.

Om någon inte har haft någon erfarenhet av detta slag, om någon aldrig erfarit hur mödosamt det kan vara att läsa eller besvikelsen, när alla ansträngningar voro förgäves, så vet jag inte, hur jag skulle kunna intressera honom för frågan. Men de flesta av oss har säkerligen haft känning av de svårigheter läsningen kan vålla, fastän vi inte vet vad det beror på eller hur vi ska finna oss till rätta med dem.

Jag tror att detta är en följd av att de flesta av oss  INTE BETRAKTAR LÄSNINGEN SOM EN INVECKLAD VERKSAMHET SOM OMFATTAR MÅNGA OLIKA STADIER, på vilka vi, liksom i övriga konster, genom övning kan nå ökad skicklighet. Kanske vi inte ens tror att läsning är en konst? Vi har en benägenhet att tänka oss läsning som något lika enkelt och naturligt som att gå eller att se. Det är ingen konst att se eller att gå.

l somras, då jag höll på att skriva denna bok, fick jag besök av en ung kille. Han hade hört talas om vad jag sysslade med och kom för att be mig göra honom en tjänst. Skulle jag inte vilja tala om för honom, hur han skulle bli bättre i läsning? Han väntade tydligen, att jag skulle besvara frågan med ett par ord. Ja än mer, han syntes tro, att om han bara väl en gång fått några enkla föreskrifter, skulle allt gå av sig själv.

Jag försökte förklara, att saken inte var fullt så enkel. Jag sa till honom, att jag tvingats använda många sidor av min bok för att utreda de olika reglerna för läsning och hur de bör följas. Jag sa att denna bok kunde jämföras med en bok i konsten att spela tennis. En sådan bok innehåller regler för hur man skall slå olika slag, utredningar om hur och när man skall använda dem och skildringar av hur man bör samordna de olika leden till en
framgångsrik strategi. 

De olika element, som ingår i läsningen, måste skildras på liknande sätt. Det finns regler för de olika steg man måste ta för att kunna läsa en bok i sin helhet. Han tycktes bli en smula betänksam. Fast han hade en känsla av att han inte behärskade konsten att läsa, föreföll det som om han samtidigt trodde, att det på detta område inte fanns så mycket att lära. Den unge mannen var musiker. Jag frågade honom om flertalet av de människor som uppfattar ljuden, förstod hur man skall lyssna till en symfoni. Han svarade, att så var det inte. Jag medgav, att jag själv var en bland dem, och frågade, om han kunde tala om för mig, hur man skulle lära sig att höra musik på det sätt, som en musiker önskade. Givetvis kunde han det, men inte med några få ord. Att höra en symfoni är en tämligen invecklad sak. Man måste inte bara lyssna med spänd uppmärksamhet, utan det finns så många andra olika saker att iakttaga, så många element i symfonin som måste hållas isär och förbindas med varandra. Han kunde inte i korthet säga mig allt som jag behövde veta. Vidare skulle jag behöva använda en rundlig tid på att lyssna på musik, innan jag kunde bli en skicklig lyssnare.

Nåväl, sa jag, MED LÄSNING ÄR DET PÅ LIKNANDE SÄTT. Om jag kunde lära mig att höra musik, så kunde han också lära sig att läsa en bok, men endast på samma villkor. Att lära sig att läsa bra måste gå till på samma sätt som att lära sig varje annan konst. Det finns bestämda regler, som måste inläras och följas. Genom övning måste man utbilda goda vanor. Det finns inga oöverkomliga svårigheter i denna konst. Men man måste vara villig att lära och ha tålamod under den utbildning, som behövs.

[1 Fundera på: Tycker du att det är svårt att läsa? Håller du med om att det är en konst man behöver träna på?]
 

Ingen betvivlar, att den som skriver eller talar utövar en aktiv verksamhet. Men många tycks tro, att den som läser eller lyssnar är helt och hållet passiv. Här behöver intet arbete utföras. De tänker sig, att man då man läser eller lyssnar tar emot ett meddelande från någon, som är den aktive utsändaren. Så långt har de rätt, men de begår de det misstaget, att de tror att "mottaga ett meddelande" är att jämställa med att ta emot en stöt, ett testamente eller en dom inför rätta.

Låt mig använda bollspelet som exempel. Att ta emot bollen är lika mycket en aktiv verksamhet som att sparka eller kasta den. Den som på detta sätt sänder i väg bollen är den, som ger i den meningen, att hans verksamhet sätter bollen i rörelse. Den som uppfångar bollen är mottagare i den meningen, att hans verksamhet hejdar den. Båda är lika aktiva, fast deras aktivitet är av olika slag. Om någon är passiv, så är det bollen: den kastas och uppfångas. Den är det tröga föremål, som sätts i rörelse eller hejdas, medan de levande människorna är aktiva för att sätta den i rörelse eller uppfånga den. 

[2 Fundera på: Läser du aktivt eller passivt? Hur gör du för att ta dig igenom en svår text?]
 
 

5. Niemi: ur Populärmusik från Vittala

Det farligaste, det han mest av allt ville varna för, den enskilda faktor som sänt hela kompanier av unga stackare in i dårskapens dimmor, var dock bokläsningen. Denna ovana hade ökat under den senaste generationen, och farsan var outsägligt tacksam för att jag själv inte hittills visat sådana tendenser. Sinnessjukhusen var överfyllda av folk som läst för mycket. En gång hade de varit som du och jag, kroppsligt starka, frimodiga, nöjda och balanserade. Sedan hade de börjat läsa. Oftast av tillfälligheter. En förkylning med ett par dagars sängliggande. Ett vackert bokomslag som väckt nyfikenhet. Och plötsligt var ovanan född. Den första boken ledde till nästa. Och nästa, och nästa, länkar i en kedja som ledde rakt ner i mentalsjukdomens eviga natt. Man kunde helt en-
kelt inte sluta. Det var värre än narkotika.

Möjligen kunde man i största försiktighet hantera böcker där man lärde sig något, som uppslagsverk eller reparationshandböcker. Det farliga var skönlitteraturen, det var där som grubbleriema grundlades och uppmuntrades. Fy fan! Så vanebildande och riskabla produkter borde bara säljas i statligt kontrollerade butiker mot legitimation, ransonerade, till enbart folk i mogen ålder.

[1 Fundera på: Skämtar Niemi?]
 
 

6. Gunnemo

"Kära böcker! Bakom titeln alltid något finns hos er, 
då hos mänskorna så ofta utom titeln, intet mer" 
(A. M. Lenngren.) 

Boken är levande. Boken är en märklig ting. Den slår en bro mellan tidevarv och människor. 

Boktryckarkonsten är mänsklighetens mest revolutionerande uppfinning. Det är en märklig seger över tid och run som boken vunnit. Törhända man skulle räkna det som en av livets största upplevelser att få möta den eller den av samtidens stora män. 

Men det blev väl endast, en flyktig stund, och de som levat under gången tid kan aldrig möta oss nu levande. Men i böckerna kommer de alla - och stannar för alltid kvar.  Jesaja eller Augustinus, Luther eller Rosenius, Tegnér eller Hjalmar Gullberg, Birgitta eller Karin Boye, Goethe eller Albert Engström - med alla kan man bli förtrogen geenom deras böcker. Vad de djupast tänkt,  drömt eller velat, hela deras samlade livserfarenhet, deras skämt och allvar, deras tvivel och tro – allt låter de oss bli delaktiga av. 

De tröttnar ej, alla tider på dygnet kar man träffa dem. När helst och var helst man vill höra på. Ingen som upptäckt boken behöver sedan någonsin vara ensam. Han har alltid sällskap. Och han väljer det själv. Bland dem som nu lever eller bland dem som tjusade sin samtid för hundratals år sedan. I sanning, boken är en underbar förmedlare av personlig gemenskap över tid och rum. 

"Boken är vår lärare och vän, vår grundliga, outtröttlige undervisare, som nästan alltid har en personlig röst - de flesta böckerna har sin stil, som ofta är lika skiftningsrik och 
avslöjande som människorösten - boken är vår tankes sporre på dess mera avlägsna färder, våra känslors inspiratör så snart det gäller det mera djupgående slag av känsla, som behöver fakta och kunskap och personliga impulser till sitt underlag. 

Boken ligger tyst och väntar, boken är alltid till hands, boken tröttnar aldrig. Bland de underlåtenhetssynder, som vi säkert har att bikta då och då, borde vi nog också räkna vårt slarviga, tillfälliga, föga uthålliga umgänge med boken" (Linder). 

Varför läser vi? För att överhuvud kunna leva. Utan böcker kan en människa inte utvecklas normalt och om de tagas ifrån henne förtvinar hon. Det är en fruktansvärd själslig tortyr - vi har läst om det i skildringar från fånglägren - att beröva människor mö;jlighet att läsa. Det är lika deprimerande som dåliga sanitära förhållanden och brist på mat och dryck. Läsningens betydelse kan uttryckas olika, beroende på vilken typ av böcker det är fråga om: uppbyggelselitteratur, facklitteratur o. s. v. Av vikt är också syftemålet med läsningen, vederbörandes allmänna utvecklingsstudium, ålder och begåvning. 

I detta sammanhang må ämnet begränsas till att gälla läsning av skönlitteratur och till några mera allmänna reflexioner. Alltså, varför läser vi skönlitteratur? Vad ger en sådan läsning? 

[1 Fundera på: Varför läser du?]
 

A) Avkoppling

Det finns ett legitimt avkopplingsbehov. Ett själlöst slukande av "hängmattslitteratur" är inte att rekommendera. Men det kan vara underbart vilsamt att efter strängt arbete slå sig ned med en skönlitterär bok och mera oreflekterat ge sig hän åt läsningen.

Bokens värld blir levande för en och det är liksom om trycket över hjässan lättar, en stilla fläkt drar genom själen, och allt blir på något sätt friskt och förnyat. Det är kanske inget
särskilt märkvärdigt man läser, det blir dock som en vilopaus för nervsystemet, och man känner sig stärkt.
 

B) Människokännedom

Skönlitteraturen öppnar fönstren mot livet. Den lär oss känna människor. Det är diktarens förmåga att förstå och skildra mänskligt själsliv, att klarlägga motiven, att presentera människan sådan hon är bakom masken. Så kan man genom böcker lära känna "vad i människan är" bättre och mera ingående än någonsin i verkligheten. Författarens intuition avslöjar sammanhang i själslivets labyrinter, som undgår den skarpaste psykolog. Och så känner man igen personerna ute i livet.

Den där som talade så hänfört, som hade så blixtrande ögon, svärmaren Pettersson, som man mötte på sommarpensionatet, honom hade man ju mött förut under namnet Gösta
Berling. Eller den unge mannen, som tycktes ha så svåra strider. Hur kom det sig, att han verkade så bekant? Jo, hans blick, hans svaghet, hans arv, allt hade man lärt känna hos David Ramm. Så är skönlitteraturen en ovärderlig hjälp till fördjupad männniskokännedom och kan knappast ersättas av något annat.
 

C) Självkännedom

Genom att lära känna hur andra människor är lär man också känna sig själv. Det öde författaren skildrar liknar stundom ens eget. Man känner sig avslöjad och dömd. Den befrielse och utvecklingen person i boken upplever kommer som en hälsning till en själv. Något av hans problem var ju ens egna, läsningen får en personlig adress.

En fråga, ett problemkomplex som man grubblat över men inte kunnat riktigt formulera, uttryckes just så som man anat det. Detta gäller särskilt lyriken. En sådan erfarenhet
känns som en befrielse, och en sådan strof kan sedan stråla och värma under månader, kanske år. Så kan skönlitteraturen ge självkännedom, då läsaren ofta omedvetet identifierar sig med någon person i boken eller i diktens tankar känner igen sin
egen frågeställning.
 

D) Är idealbildande

I linje med detta ligger det värde skönlitteraturen har som idealbildande. Man kan inte läsa om Ingmar Ingmarssons strävan att alltid handla rätt utan att själv gripas och göra
ansatser åt rätt håll. Det blir liksom renare luft omkring en, då man tillsammans med Storingmar och Starkingmar har "sett himlen öppen". Även om man inte medvetet upplever mötet med en ädel "diktad" gestalt som en marschorder, så påverkas man omedvetet av bekantskapen med honom.

Det är ofta i böckerna som särskilt ungdom finner de hjältar och ideal, som den sedan söker efterlikna. De blir en kraftkälla såsom Karlfeldt uttrycker det om sina fäder:

"I smärtans och frestelsens stund fick jag styrka vid tanken på er".
 
 

E) Olika miljöer

I skönlitteraturen skildras olika miljöer. Från de högsta klasserna till statarna och vaga- bonderna, det egna landets olika samhällsklasser och andra länders och världsdelars. Också
människotyper och miljöer från gångna tider. Skall man lära känna en tid riktigt, måste man f. ö. gå till skönlitteraturen. Det gäller gångna tidsskeden, och det gäller vår egen tid. Historien ger namnen, händelserna, skelettet, skönlitteraturen ger själva personerna, själva andan, doften, livet.

Så vidgar skönlitteraturen vår horisont både i rummet och i tiden. Man får se, att

"Världen är så stor, så stor, Lasse, Lasse liten".

Och det är en nyttig erfarenhet.
 

F) Sociala förbättringar.

Men dess mission vidgas, den får ett socialt värde. Litteraturhistorien ger många belägg på att sociala förbättringar förberetts genom böcker där avigsidorna skildrats. För att ta ett enda närliggande exempel. Intresset för lantarbetarnas löner och bostadsförhållanden, som
resulterat i höjd levnadsstandard för denna befolkningsgrupp, har nog ett visst samband med Ivar Lo-Johanssons "Statarnoveller" och Ludvig Nordströms "Lort-Sverige".
 

G) Nya tankar och idéer.

Att läsa skönlitteratur är att sitta till bords med de främste, att få ta del av deras syner, tankar och idéer. Vårt eget tankeliv är ofta torftigt och vingklippt, vi är instängda i vår egen
begränsnings bur. Diktarna ser längre, tänker djupare, blåser ofta de nya signalerna. Så är böckerna idéernas bärare  till varje tid. Inte något speglar så som just skönlitteraturen dragen i tidens anlete. Individens problem och samhällets, livets högsta frågor och vardagens trivalaste ting, allt dryftas. Ty "att dikta är - ofta - att sätta problem under
debatt".
 

H) Berikar fantasien.

"Människan lever inte allenast av bröd utan också av fantasi". Utan fantasi skulle vi vara fattigare och tommare. Fantasien hjälper oss att förstå människor. Fantasien ger oss möjlighet att komma över de döda punkerna, det allt för trista. Den hjälper oss att förstå verkligheten - och göra det bästa möjliga av den.

Skönlitteraturen befruktar och utvecklar fantasien. Den som aldrig sysslar med sådan läsning får också gärna något torrt och tillknäppt över sig. På fantasiens höjder, dit böckerna lyfter oss, är perspektivet vidare, luften lättare, där dröjer inte besvärligheterna så envist kvar. Och
"vandra vi i dalen ned igen, fantasiens friska vind han dansar kring oss än".
 

I) Löser fritidsproblemet

"Djävulen flyr för min flöjt", sade Luther. Och vi vet att den onde anden som kvalde Saul vek,
då David spelade på sin harpa. Det är inte endast vacker musik, som kan besvärja mörkrets makter. Även god litteratur är ett mäktigt vapen mot allt lågt och syndigt inom och utom oss. Jesus berättar om ett hus, som togs i besittningav sju onda andar, därför att det var tomt. Hur mången ung människa har inte tagits i besittning av mörkrets makter just därför att tanke- och fantasilivet varit tomt. Det går inte att driva ut orena bilder och tankar på annat sätt än genom att låta själen fyllas av något som är rent och gott. God litteratur ger sådant. Så blir läsningen ett skydd mot synd och fall.

Frestelsen kommer nu som förr i öknen, i ensamheten, på fristunderna och feriedagarna. De
"tomma dagarna" skall utfyllas med god läsning! Någon har liknat fritiden vid en åker. Kring den åkern måste finnas ett stängsel, så att inte vem som helst kan obehindrat komma ditin, trampa ned och förstöra. Läsningen är ett utmärkt sådant stängsel omkring fritidens åker. Fritidsproblemet skulle reduceras till ett minimum, om människor kunde lära sig älska böcker. Detta gäller i synnerhet ungdom.
 

J) Ger bildning

Det har diskuterats mycket om vad bildning är. Man har uttryckt det olika. "Bildning är det som är kvar, när man glömt allt vad man läst" (Ellen Key). Det väsentliga i bildningen
blir alltid en viss personlighetens hållning såväl i det yttre som i det inre (Hans Larsson).

Bildning är inte detsamma som begåvning, inte heller detsamma som kunskaper. En bildad människa är en som kan orientera sig i olika situationer, en som kan sin sak, en som vet
både sin förmåga och framförallt sin begränsning, en som har goda normer och handlar utifrån dem.

Hur nå denna inre resning, som är det viktigaste i sann bildning? Den främsta vägen är ett liv i sann gudsgemenskap. Sant säger Hans Larsson: "Ingen kan förneka, att den sanna religiositeten har förmåga att förädla hela personligheten". Det finns också hjälpmedel, och ett av de förnämsta heter just läsning.

Som svar på frågan "Varför läser vi?"kan citeras några rader av Arthur Lundkvist:

"Skönlitteraturen är främst till för den personliga utvecklingens skull. Den är inte av omedelbar praktisk nytta. Men på längre sikt, i djupare mening, hör den till det mest allsidigt
nyttiga som finns. Den utvidgar vår värld, den öppnar våra ögon, den skärper våra sinnen. Den utvecklar vårt omdöme, vår tanke, vår känsla, vår kritiska förmåga och vår fantasi. Den ger oss en klarare uppfattning om oss själva och den verklighet vi lever i. Samtidigt bereder den oss glädje, underhållning i bästa mening, berikar oss, är oss en källa till kraft och förnyelse, hjälper oss att leva bättre, intensivare, fulltonigare"!
 

[2 Fundera på: Vilka av skälen A--J håller du med om?]
 
 

Hur läser vi?

Läsningens teknik

Att läsa är en svår konst som man inte lär i småskolan. Man blir nog aldrig fullärd i den konsten. Vid all läsning gäller det att vara intresserad och vaken. Att halvsovande ögna igenom en bok är ur alla synpunkter förkastligt.

Det finns en gammal indelning av böckerna i sådana som man skall smaka på, böcker som man skall sluka och böcker som man skall tugga och smälta. Det är endast det tredje slaget böcker som vi bör läsa. Är en bok inte värd att läsa ordentligt, är den inte värd att läsas alls.

"Smakandet och luktandet" är inte att rekommendera. En bok skall inte slukas, den skall brukas.

Den amerikanske professorn M. J. Adler rekommenderar i sin bok "Konsten att läsa en bok" att man skall läsa en bok så som man läser ett kärleksbrev. Man läser det flera gånger, ger akt på varje ord och dess nyanser, observerar anspelningar, läser mellan raderna, söker få fatt i den personliga doften och klangfärgen. Man är aktiv, man är engagerad med hela sitt intresse, man anstränger sig att förstå.

Vid all läsning bör man ställa fyra frågor: Först: Vad har sagts? En god regel är att göra ett uppehåll nu och då och i tankarna sammanfatta vad man läst. Vilka personer har jag mött?
Hurudana är deras karaktärer? Vad är det utmärkande för miljön? Vidare bör man fråga sig: Hur har det sagts? Alltså hur är språket, bilderna, dispositionen.

Och så: Är det sant? Är det äkta? Man skall göra klart för sig, om det är logiskt möjligt och riktigt. Frågan kräver, att man övar och använder sin kritiska omdömesförmåga.

Slutligen: Vad innebär det? Den frågan är outtömlig men också den avgörande. Kan man inte säga något om vad en bok verkligen innebör så är det något fel antingen med läsaren eller med boken.

Mycket vore vunnet om allt fler människor inför böckerna vore i stånd att ställa och i någon mån besvara den enkla frågan: Vad har sagts?, den invecklade frågan: Hur har det sagts?, den personliga frågan: Är det äkta? och den djupa frågan: Vad innebär det?

För att så kunna göra klart för sig vad man läser, hur det säges, om det är sant och vad det innebär fordras det, att man alltså läser uppmärksamt. Men det betyder för de flesta
människor, att de måste läsa sakta. Också hastigheten kan uppövas, men viktigast är inte, hur mycket man läser utan hur. "Non multa, sed,multum" sade de gamla romarna. Inte mycket men grundligt skulle det kunna översättas.

Sten Selander skriver: "Överhuvudtaget bör man nog inte fara genom en bok i sträck, som om man reste snälltåg, utan med pauser, som om man färdades i en av forna tiders diligensen. Man skall inte tveka att stiga av och gå en bit på egna ben, plocka blåbär vid vägkanten och titta på utsikten. Dessa stunder, då man inte läser, utan bara låter det redan lästa utöva sin inverkan, är ett av de fruktbaraste momenten i läsningen, de här till de viktigaste i konsten att läsa" 

[3 Fundera på: Vilken lästeknik har du?]
 
 

Läsesätt

1. Hur-skall-det-gå-synpunkten

Indianhistorier och äventyrsberättelser är mest en anhopning av yttre händelser. Den omogne läsaren söker spänning och får sitt lystmäte i den nervkittlande, händelseanhopningen. Om det hela är möjligt och psykologiskt motiverat, det har den omogne läsaren inte några krav på eller någon uppfattning av. Boktitlar har man mycket litet reda på, och författarnamnen existerar inte. Detta är - som förut påpekats - typiskt för unga pojkars och flickors sätt att läsa. Dessvärre är det många som aldrig växer ifrån detta barnstadium i läsningen. Också litet äldre ungdomar och vuxet folk läser ju veckotidningarnas äventyrsnoveller och billig äventyrslitteratur. Givetvis är det inget fel, om en bok har en spännande intrig, tvärtom, men det får inte vara det enda eller
huvudsaken vid läsningen att följa den yttre händelsekedjan.

På grundval av en undersökning summerar Carl Cederblad sina
erfarenheter på följande pessimistiska sätt:

"Vi kan tryggt säga, att av de breda lagrens ungdom står två tredjedelar, i varje fall mer än hälften av den manliga kvar på en mycket barnslig och låg nivå i förhållande till
litteraturen."

Han påpekar dock att även en så kortvarig skolning som en folkhögskolekurs medfört avsevärda resultat i fråga om utveckligen av litteratursmaken.
 

2. "Fick-dom-varandra-läsningen"

Detta är också en vanlig typ av läsning. Skall Ingmar Ingmarsson få Gertrud eller skall Bo bli den lycklige? Då man har läst några sidor, kikar man i slutet av boken för att se hur det går. Långa samtal och utredningar, som bromsar upp farten eller går på djupet gillas inte. Man har bara intresse för kärlekshistoriens rent yttre förlopp och märker inte, om det hela endast är klichéer utan individualiserad personskildring.

Att många läser så, visar de stora upplagorna av berättelsetidningar och novellmagasin. Och att en författarinna som Sigge Stark har så många trogna läsare är ett slående exempel på hur allmänt omtyckt denna billiga "folksmakslitteratur" är.
 

3. Inre-utvecklings-synpunkten

Det finns ett annat slag av spänning, av inre, psykologisk art. Det kräver mer mognad hos läsaren och mer intresse för mänskligt själsliv för att uppfatta den spänningen. Då lyder frågan så: Hur kommer Ingmar Ingmarsson att handla mot Gertrud? Kommer han att bli lycklig eller olycklig som följd av sitt handlingssätt? Hurudan man är han egentligen? Hur kommer han att utvecklas? Och Gertrud och Bo? Här rör sig intresset på ett annat plan. Det är själslivets konflikter det gäller, inre upplevelser, som kan bli ytterst dramatiska och händelse rika mitt under det att i yttre avseende just ingenting sker. Innersidan,
själslivet är viktigast.

Karaktärsskildringen är en boks kärna. Utan en sådan är det också bara värdelöst skal. Läsaren måste leva med på ett djupare sätt för att uppskatta den inre spänningen. Dialogerna blir betydelsefulla för att förstå personernas karaktär. Kanske en enda replik kastar ljus över ett stort sammanhang. Och så får själva ordens skiftningar i betydelsen sitt värde. 

Symboliska handlingar och tysta reflexioner, allt tjänar att belysa själsutvecklingen. På så sätt träder personerna livslevande fram för en. Författarna behöver inte och skall inte förklara och peka ut, vem som är god och vem som är dålig, vem som skall ha sympatierna och vem som skall avskys, vem som är begåvad och vem som är dum o. s. v. Sådant
skall framgå av skildringen, och det skall läsaren själv lista ut. Men då måste läsaren vara lyhörd och kritisk för att uppfatta nyanserna, för att överhuvud förstå vad han läser.
 

[4 Fundera på: Vilket läsesätt använder du?]
 

Men är man inte vaken, går de fina och kanske bästa skiftningarna förbi utan att man observerar dem. Det måste till vakenhet och en själens aktivitet. Man får inte utan vidare
acceptera färdiggjorda meningar. Det hela skall bearbetas av läsarens egen tanke och reflexion. Den kritiska och vakna tanken är liksom ett sorteringsverk, som noggrant undersöker och väger varje intryck boken ger. Det lödiga och värdefulla tas till vara, men agnarna skiljes bort. Och det är så en bok skall läsas. Tål den inte att läsas på det sättet, så är den inte värd att läsas alls. Då saknar den psykologiskt djup och har
ingenting att ge.

Det är inte alls så märkvärdigt att läsa skönlitteratur på det sättet. Det lär man sig helt enkelt genom att bara läsa. Med uppmärksamhet. Liksom man lär sig förstå musik genom
att lyssna. Utan allt för många och allt för invecklade regler. Men det måste vara fin musik, och det måste vara goda, till form och innehåll lödiga böcker som så skall utveckla känslan för det äkta.

"Ty rätta inkörsvägen till att förstå skönlitteratur är att läsa
skönlitteratur" (Linder).
 
 

Konsten att läsa - att läsa om!

Konsten att läsa består för övrigt till mycket stor del i att man har lärt sig läsa om. Någon har format paradoxen - Ju fler böcker man läser, desto mindre roll spelar litteraturen i ens liv. Det är sant. I litteraturens värld är det som i verklighetens, man kan få hur många
bekanta som helst men endast ett fåtal verkliga vänner. Och vännerna bland böckerna är de bästa och trofastaste en människa kan få.

[5 Fundera på: Hur många böcker har du läst om i ditt liv?] 

Det är bättre att läsa tio böcker om en sak än tio böcker om tio saker. Det är ofta bättre
att lära känna femton böcker av en författare än en bok av vardera av femton författare. Och det är mycket bättre att läsa en bra bok tre gånger än att läsa tre böcker vardera en gång. Det är bättre med få böcker och författare grundligt lästa än många ytligt genomögnade.

Det betyder ingenting, om man inte har läst den sista bestsellern. Och det mesta som hopas på bokhandelsdisken är inte värt att offra tid på att läsa. Det gäller att sovra. Det mesta måste i alla fall bli oläst. 

Om man läser en bok i veckan under 60 år - och det är ingen dålig prestation - så hinner man läsa c:a 3000 böcker. Bara på svenska kommer det varje år ca 4000. Ett sådant räkneexempel visar bättre än långa utredningar, hur viktigt det är att välja.

Vi har helt enkelt inte tid med tvivelaktiga och flyktiga bekantskaper, vi måste odla vänskapen med några få. Vi har inte tid att läsa en enda sida dålig litteratur eller att läsa en sida god litteratur dåligt. Att veta sin begränsning. Det är endast få givet att överspänna många olika områden i livet, att kun läsa och smälta olika slags litteratur. De flesta må nöja sig med ett litet avsnitt, en detalj av det stora hela.

Det är av vikt att veta sin begränsning inte minst vid valet av böcker. Läser man utan plan, lämnar läsningen kvar en känsla av jäkt och otillfredsställelse! En sådan ytlig läsning kan också verka snobberi och lärdomshögfärd. Det beror då på att vederbörande har för bråttom och inte förstått något av vad han läst. Hon har förlyft sig. Och det finns knappast något med ynkligt och skrattretande än en lärd kalkontupp.

"Men om lektyren roar dig,
väl ! i förädling av ditt väsen
låt den då ej blygsamt röja sig,
men ej i tonen av beläsen".

(A. M. Lenngren)
 

Att hålla måtta

Det är risk att låta läsningen bli en passion. Det gäller att hålla måtta, att finna den gyllene medelvägen. Liksom all överdrift är skadlig så även här. En kristen bör ej låta sig behärskas av något.

Konsten att läsa är också konsten att bedöma, hur stor plats läsningen skall ha på dagsprogrammet i förhållande till andra ting och att sedan ha energi att genomföra sin
föresats. Läsningen får inte ta för mycken tid på andra viktiga sakers bekostnad eller bli försummad. Läst till övermått verkar skönlitteraturen som brokiga tapeter som för oss döljer den värld, som i djupas mening är den verkliga. Läst med måtta verkar skönlitteraturen som ett pekfinger som hjälper oss att : syn på mycket som är stort och rikt och bärande människolivet" (Skovgaard-Petersen. )
 
 

OLIKA BEDÖMNINGSNORMER

Den estetiska eller konstnärliga.

Estetik är läran om det sköna, det harmoniska, då särskilt inom litteraturen. Uppfattningen om hur en skildring eller en dikt skall vara för att fylla måttet har växlat från tid till tid. Man talar därför om olika strömningar, som t. ex. om renässansen, upplysningen, förromantiken,romantiken, realismen, naturalismen, symbolismen. Inte bara lagarna för diktningens form utan också för dess innehåll och målsättning har växlat.

Under romantiken i början av 1800-talet ansågs det som högsta form av konst, om författaren kunde använda många färgskimrande och starka ord och så förflytta läsaren i dröm och fantasi till fjärran tider och länder.

Under realismen (1830-60) och ännu mer under naturalismens tid (1860-90) gällde som norm att så noggrant som möjligt återge den karga verkligheten. Själva orden skulle
vara vardagsklädda. Utmärkande för svenska 1940-talets poesi t. ex. är de fria associationerna och det dunkla uttryckssättet.

Om man bortser från hur estetiska lagar formulerats under olika perioder och söker fastställa vad som egentligen menas med att bedöma ett skönlitterära arbete efter estetiska
bedömningsnormer, så är det alltså i första hand en fråga om formen, språket, kompositionen men även om målsättningen.

För att en bok skall vara estetisk fullvärdig fordras, att språket skall vara korrekt och ge klart begrepp om det som skall sägas. I språkbehandlingen röjer sig författaren. Att avvinna orden deras olika nyanser, att måla med ord, raffinerat enkelt eller med rik variation av uttrycken, det är konstnärens gåva. Olika personer talar på olika sätt. Det måste återges verklighetstroget.

Vidare gäller det att teckna personerna och deras handlingar konsekvent. Det får inte finnas hopp i tankegången. En utveckling av en människa själsligt i ena eller andra riktningen måste motiveras och göras trolig. Personerna måste leva ett självständigt liv och tala utifrån sina egna förutsättningar inte från författarens. Ett barn t. ex. får ej tala och handla som en vuxen. Personerna måste leva, ha ett personligt ansikte, inte vara typer, som ensidigt representerar det goda eller det onda. En mänsklig karaktär är oftast sammansatt och motsägelsefull. Det skall komma fram. Är karaktärsteckningen djup och sann och är
skildringen gjord på ett språk som smidigt återger skiftningarna, är det ett estetiskt fullgott verk.

Tar skildringen sikte på att återge huvudsakligen en miljö, en naturstäming eller ett tankekomplex måste på samma sätt kravet vara åskådlighet och äkthet i framställningen. Vad kompositionen beträffar, bör de olika partierna vara rätt avvägda, och det hela bildar något slutet och helt. Erik Hjalmar Linder säger: "Konstnärligheten är en fråga om behärskning av materialet, om fantasiens suveränitet, om stämningens och suggestionens styrka, om att meddela intryck av liv".

[6 Fundera på:  Tycker du Eliot har rätt? Är det språket, formen, konsekvens och äkthet som gör en roman bra?]

Den estetiska synpunkten tar alltså ingen hänsyn till vilka motiv som behandlas i en bok endast till hur det sker. Om det är ren och äkta kärlek som skildras eller smutsig och pervers betyder ingenting. Om människorna är bovar eller dygdemönster, om de hyllar en kristen
livssyn eller är hedningar är likgiltigt från estetisk synpunkt. Det gäller i första hand att bedöma ett verks rent formella förtjänster och brister.

Författaren TS Eliot skriver: "Litteraturens 'storhet' kan inte bestämmas endast efter litterära mått; fastän vi måste komma ihåg att det endast efter litterära mått kan avgöras om det är fråga om litteratur eller inte".
 
 
 
 

7. Lin Yutang
 

Konsten att läsa
 

Läsning eller njutandet av böcker har alltid varit ansedd som ett av de största glädjeämnen ett civiliserat liv  har att bjuda på och den betraktas med respekt och
avund av dem som inte unnar sig själva detta nöje.

Detta är lätt att förstå ifall man jämför det liv en person lever, som sällan eller aldrig läser någonting med den persons liv, som gör detta. Hon eller han som inte har för vana att läsa
är bunden till sin omgivning vad tid och ort beträffar. Hans liv går efter en viss rutin och han är hänvisad till att samtala med några få vänner och bekanta samtidigt som han  inte ser någonting annt än det som händer och sker i det närmaste grannskapet.

Från detta fängelse finns det ingen väg ut. Men i samma ögonblick han öppnar en bok träder han in i en ny värld och ifall det är en bra bok kan man samtidigt komma i förbindelse
med en av världens bästa konversatörer. Denne för honom till ett annat land och en annan tidsålder, anförtror honom sina innersta tankar och talar till honom om sidor av livet som han inte hade en aning om.

Genom gamla böcker sätts han i förbindelse med för länge sedan döda andar och medan han läser börjar han undra hur den där gamle författaren såg ut och vad slags människa han
var. Både Mencius och Ssema Ch'ien,  Kinas största historiker, har givit uttryck åt denna tanke.

Detta att man kan glömma ögonblickets krav och tillbringa två av dagens tolv timmar i en annan värld är ett privilegium, som människor vilka är instängda i sin kropps fängelse har
all orsak att vara avundsjuka på. En dylik förändring av omgivningen är vad den psykologiska effekten beträffar likvärdig med att resa.

[1 Fundera på: Är böcker "en annan värld" för dig? Befriar dig en bra bok från kroppens fängelse?]

Men det ligger mera i detta än så. Läsaren införs alltid i en värld full av tanke och reflexion. Även ifall det är fråga om fysiska händelser är det alltid skillnad på att själv bevittna
dylika händelser eller uppleva dem och på att läsa om dem i böcker. Ty i böckerna får händelserna samma karaktär som uppträdanden på scenen och läsaren ställs utanför som åskådare.

Den bästa läsningen är därför den som för oss in i ett kontemplativt tillstånd och inte den som endast sysslar med att referera händelser. Den oerhörda mängd av tid som åtgår för tidningsläsning räknar jag överhuvudtaget inte med, ty den vanlige tidningsläsaren är huvudsakligen sysselsatt med att läsa redogörelser för tilldragelser och händelser utan kontemplativt värde.

Den bästa formeln för vad läsningen tjänar till har enligt min mening uttalats av Huang Shan-ku, Sungdiktare och vän till Su Tung-p'o. Han sade: "En lärd man som inte har läst
någonting på tre dar känner att hans tal inte har doft (blir ointressant) och att hans eget ansikte blir avskyvärt att skåda (i spegeln)." 

Vad han menar är naturligtvis att läsning skänker charm - "någonting visst', vilket är
läsningen enda mål och endast läsning med ett dylikt mål kan kallas för konst.

Man läser inte för att "bilda sig", ty när man börjar tänka på på att bilda sig försvinner hela nöjet av att läsa. Det finns människor som säger till sig själva. "Jag måste läsa Shakespeare och jag måste läsa Sofokles och jag måste läsa hela den långa raden av Eliots verk så att jag blir en bildad människa. En sådan människa bär aldrig bildad. Han tvingar sig en kväll att läsa Hamlet och pinar sig igenom den som en mardröm utan annat utbyte än att han blir i stånd att säga att han läst Hamlet.

Ingen som läser därför att han känner sig förpliktigad till det har en aning om konsten att läsa. Denna sorts läsning för att skaffa sig nyttiga kunskaper är överhuvudtaget inte läsning.

Läsning för att tillägna sig personlig charm i tal och framträdande är således enligt Huang den enda berättigade formen för läsning. Denna sorts charm bör tydligen uppfattas som någonting annat än kroppslig skönhet. Vad Huang menar med "avskyvärt att skåda" är inte fysisk fulhet. Det finns fula ansikten som äger verklig charm och vackra ansikten, som är fullkomligt ointressanta. Det vackraste ansikte jag sett hos någon västerländsk författare är att döma efter fotografier K G. Chestertons (författaren till bla Fader Brown-serien). Det är ett ansikte som Huang skulle kalla vackert. Ett ansikte som lyser inte av puder och rouge utan av ren tankekraft.

Huruvida man har "doft" över sitt tal eller inte beror helt och hållet på ifall man förstår att läsa på det rätta sättet. Om en läsare lyckas fånga doften i en bok kommer denna doft fram
i hans konversation och om han har doft i sin konversation har han också doft i det som han skriver.

Därför betraktar jag doft eller smak som nyckeln till all läsning. Det följer av sig självt att smaken här är individuell som smaken när det gäller mat. Det mest hygieniska sättet att
äta är att äta vad man tycker om, för då handlar man i överensstämmelse med ån matsmältning. I läsning som i ätning är det som är mat för en gift för en annan.

En lärare kan inte tvinga sina elever att tycka om att läsa det som han själv tycker om och föräldrar kan inte vänta sig att deras barn skall ha samma smak som de själva. Och ifall den
läsande inte har smak för det som han läser är tiden fullkomligt bortkastad. Som Yüan Chung-lang säger: "Du kan låta de böcker som du inte tycker om ligga så får andra människor läsa dem."

Det finns alltså inte böcker som man absolut måste ha läst eller böcker, som alla måste läsa utan bara böcker som vissa människor måste läsa, vid en viss tidpunkt på ett visst ställe, under vissa omständigheter, under en viss period i en människas liv.

[2 Fundera på: Håller du med Lin Yutang? Är inte våra klassiker ett "måste"?]

Jag skulle nästan hålla för troligt att läsningen som äktenskapet bestämmes av ödet eller yin-yang. Även om det finns en viss bok som alla måste läsa, såsom Bibeln, finns det
också en tid för detta. När ens tankar och erfarenheter inte har utvecklat sig till en viss punkt så att man är mogen att läsa ett mästerverk kommer detta bara att ge en dålig smak i munnen.

Konfucius sade: "När man är femtio år skall man läsa Förändringarnas bok." Och det betyder att man inte bör läsa den när man är fyrtiofem. Den milda doft som vilar över Konfucius uttalanden i hans Analekter (Samtal med Konfucius) och hans mogna visdom lär man sig inte uppskatta förrän man själv har blivit mogen.

Vidare får samma bok en olika doft, ifall man läser den under olika perioder. Man har till exempel större njutning av en bok om man talat personligen med författaren än om man
bara sett hans ansikte på ett porträtt och doften kan återigen bli en annan, ifall  vänskapen med författaren upphört. Man kan känna ett slags doft, när man läser Förändringarnas bok i fyrtioårsåldern och ett annat slags doft om man läser den i femtioårsåldern, då man varit vittne till flera av livets skiftningar.

Därför kan man läsa alla verkligt bra böcker med utbytt och ny glädje flera gånger. Läsning är alltså en handling, som har två sidor: författaren och läsaren. Det slutliga utbytet beror lika
mycket på läsarens insats tack vare dennes insikt och erfarenhet som författarens. I ett uttalande om Konfucius' Analekter säger Sungkonfucianen Ch'eng Yich-huan: "Det finns läsare och läsare. En läser Analekter och har en känsla av att ingenting har hänt, en annan finner en eller två rader, som han tycker om och en tredje börjar omedvetet svänga med armarna och hoppa omkring."

Jag betraktar det ögonblick då en människa upptäcker sin älsklingsförfattare som det mest betydelsefulla i hennes intellektuella utveckling. Det finns någonting sådant som andlig
frändskap och man måste försöka att bland tidiga och sena tiders författare finna en författare vars ande är besläktad med ens egen.

Endast på det sättet kan man verkligen få ut någonting av att läsa. Man måste vara oberoende och själv söka sina läromästare. Det är med detta som med kärlek vid första
ögonkastet. Man kan inte låta andra kommendera sig att tycka om den ene eller den andre författaren. När man finner den författare som skall bli ens stora kärlek vet man det med tillhjälp av ett slags instinkt. Det finns berömda exempel på dylika upptäckter av författare. Det har hänt att lärda män, som har tillhört olika tidsåldrar och varit skilda från varandra genom århundraden likväl stämt så väl överens i tankar och känslor att deras möte på sidan i en bok varit som när en människa står inför sitt eget porträtt.

Enligt kinesiskt uttryckssätt talar man om dessa besläktade andar såsom reinkarnationer av samma själ. Det har således sagts om Su Tung-p'o  att han var en reinkarnation av
Chuang-tzu eller av T'ao Yüan-ming.

Det är denna sorts läsning, upptäckten av en älsklingsförfattare, som man verkligen har utbyte av. Om en sådan författare behöver eleven inte undervisas av sin lärare. Författaren
är precis som han skall vara, han har den smak, den sffl, de synpunkter och det tänkesätt, som han skall ha. Och så sätter läsaren i gång med att sluka varje rad, varje ord, som författaren skriver och eftersom det finns en andlig släktskap mellan dem suger han det åt sig och smälter med lätthet alltsammans. Författaren har förtrollat honom och det gläder
honom att vara i denna förtrollnings makt och med tiden kommer hans röst, hans sätt att tala och le att likna författarens. På så sätt går han med hela sin själ upp i sin litterära kärlek och finner näring för sin själ i böckerna....

[3 Fundera på: Har du hittat någon älsklingsförfattare?]

Det finns många läsare som aldrig blir förälskade alldeles som det finns många unga män och kvinnor som fladdrar omkring utan att någonsin kunna känna djupt och äkta för en
annan människa. De kan läsa vad som helst och känner sig ändå aldrig riktigt gripna. En dylik uppfattning av konsten att läsa utesluter på förhand varje tanke på att man skall läsa av pliktskäl.

I Kina uppmanas ofta studenterna att "studera bittert". Det fanns en berömd lärd som studerade och stack en syl i benet när han var nära att falla i sömn på natten. Det fanns en
annan lärd man som hade en tjänsteflicka stående vid sin sida, när han studerade om natten för att hon skulle skaka honom så att han vaknade varje gång han föll i sönm. Detta är meningslöst.

Ifall man har en bok liggande framför sig och faller i sömn medan en av forntidens vise talar till en borde man gå direkt till sängs. Inga sylar i benet eller flickor som skakar en hjälper
en i dylika fall. De lärda personer som verkligen betyder någonting har aldrig vetat vad "plugg" eller "bittert studerande" vill säga. De älskar helt enkelt böcker och läser därför att de inte kan låta bli.

Nu då detta spörsmål är löst bör det också ges ett svar på frågan om stället och tiden för att läsa. Det finns inte något bestämt ställe och inte heller någon bestämd tid för att läsa.
När man bara känner sig upplagd kan man läsa överallt. Den som är förtjust i att läsa kan läsa i skolan eller utanför skolan eller trots allt vad skolor heter. Hon kan läsa till och med i den finaste skola. 

Tseng Kuo-fan skrev i ett privatbrev beträffande en av sina yngre bröder, som ville resa till huvudstaden för att studera i en bättre skola att ifall man har lust att studera kan man studera i en skola på landet, ja till och med i en öken eller på en larmande gata, ja till och med som timmerhuggare eller som svinaherde - men har man inte lust att studera, då är inte bara en skola på landet utan också en förtrollad ö ett olämpligt ställe att studera på.

[4 Fundera på: Hur är det med din egen läslust?]

Det finns människor, som slår sig ner vid ett bord med högtidlig min, när det är någonting de skall läsa och som sedan klagar över att det inte går att läsa därför att det är för kallt i rummet eller för att stolen är för hård eller för att ljuset stör dem. Och det finns författare, som klagar över att de inte kan skriva därför att det finns för många mygg eller för att papperet är för blankt eller för att det är för mycket bråk på gatan.
 

Vad är då den sanna läsningens konst?

Svaret är helt enkelt det att man skall ta en bok och läsa när man har lust ! För att lämingen skall bli en verklig njutning måste den följa ögonblickets ingivelse. Man tar en volym av
Li-sao eller Omar Khayyam och hand i hand med sin älskade går man ner till floden för att läsa. Ifall det finns präktiga moln över ens huvud kan man läsa i molnen och låta böckerna vara eller läsa både i böckerna och i molnen och samtidigt dricka te för att göra det hela ändå mera perfekt.

Eller kanske man en kväll när det snöar ute, sätter sig vid brasan med en kittel sjungande på härden och med tobaken inom räckhåll och tio-tolv böcker i filosofi, nationalekonomi, poesi och levnadsbeskrivning uppstaplade bredvid sig. Och så tittar man på dem i tur och ordning, bläddrar litet i dem och börjar läsa där man har lust.

Ching Sheng-t'an skildrar nöjet att läsa en förbjuden bok en snöig kväll bakom stängda dörrar som ett av livets största njutningar.

Den bästa beskrivningen på läsningens glädjeämnen har jag funnit i en självbiografi av Kinas största skaldinna Li Ch'ing-chao (Yi-an, 1081-1141). Den dag då hennes man fick sig utbetalt sitt månatliga stipendium som student vid den kejserliga akademien brukade de gå till templet tillsammans, där det såldes gamla böcker och avtryck av steninskriptioner. På vägen hem från templet köpte de gärna litet frukt och när de kom hem började de skala frukten och undersöka inskrifterna eller dricka te och jämföra olika upplagor av samma verk. Det är detta hon beskriver på följande sätt i den självbiografiska skiss som är känd under namnet Efterskrift till Chin shi lu (Chin shi lu är en bok om brons- och sten- inskriptioner):

"Jag har gåvan av ett gott minne och när vi efter middagen satt i hemkomstens hall brukade vi peka på bokstaplarna i hyllorna och försöka gissa på vilken rad, på vilken sida, i vilken del av ett visst verk ett uttryck står. Den som gissade rätt fick lov att dricka sitt te först. Och när
en av oss gissade rätt brukade vi höja kopparna i vädret och brista ut i högljutt skratt och vi skrattade ofta så uppsluppet att vi välte ut teet över våra kläder och inte kunde dricka det. Vi var då nöjda att få leva och åldras i sådan omgivning.
Därför höll vi huvudet högt, fastän vi levde i fattigdom och bekymmer ... Med tiden blev våra samlingar större och större och böckerna och konstföremålen var uppstaplade på bord och bänkar och fyllde sängarna och vi njöt av dem med ögon och alla sinnen, talade om dem och gjorde upp planer och kände en lycka som vida överträffar vad den känner som endast kan njuta av hundar och hästar och musik och dans ..."

Denna skiss skrev hon på gamla dagar efter sin död, då hon var en ensam och gammal kvinna, som flydde från plats till plats, då Chins stammar inträngde i Nordkina.
 
 
 
 

8. Manguel: Privat läsning

D E T Ä R S 0 M M A R. Djupt nedsjunken i den mjuka sängen bland dunkuddar, med kärror som då och då skramlar förbi på kullerstenarna utanför fönstret på Rue de l'Hospice i den grå småstaden Saint-Sauveur-en-Puisaye, ligger, en åttaårig flicka och läser Victor Hugos "Les Miserables" tyst för sig själv. Hon läser inte många böcker utan plöjer igenom desamma gång på gång. Hon älskar Les Misérables med vad hon senare kommer att kalla »förnuftig passion«. Hon tycker att hon kan borra sig in i sidorna »som en hund i sin koja«. Varje kväll längtar hon efter att följa med Jean Valjean på hans mödofyllda vandringar, träffa Cosette igen, träffa Marius, till och med den fruktade Javert. Den enda figur hon inte tål är den vedervärdigt hjältemodige lille Gavroche.

I trädgården bakom huset, bland träden och blommorna i sina krukor, måste hon konkurrera om lektyr med sin far, en officer som mist vänster ben i de italienska fålttågen. På vägen till biblioteket (hans privata område) tar han tidningen Le Temps och tidskriften La Nature och »med kosackögat glittrande under en grå, tovig kalufs sopar han borden rena från allt tryckt material som sedan följer med honom in i biblioteket och aldrig mer ser dagens ljus«.

Erfarenheten har lärt flickan att hålla sina böcker utom räckhåll för honom. Hennes mor tror inte på skönlitteratur. »Så många komplikationer, så mycket passionerad kärlek i de där romanernas, säger hon tffl sin dotter. »  I det verkliga livet har folk annat att tänka på. Tänk efter själv. Har du någonsin hört mig tråna och gå på om kärlek som människorna gör i böckerna? Och ändå har jag rätt till ett eget kapitel, tycker jag! Jag har haft två äkta män och fött fyra barn!« 

Om hon kommer på sin dotter med att läsa katekesen inför den förestående konfirmationen blir hon genast upprörd: »Jag avskyr denna otrevliga vana att alltid ställa frågor! 'Vad är Gud?"Vad är det ena?"Vad är det andra?"Dessa frågetecken, detta monomana grävande, denna frågvishet tycker jag är så förfärligt indiskret! Och alla dessa pekpinnar! Vem översatte Tio Guds bud till denna förskräckliga rappakalja? Jag tycker verkligen inte om att se en sådan bok i händerna på ett barn!«'

Ovänligt behandlad av sin far och kärleksfullt övervakad av sin mor finner flickan sin enda fristad i sitt rum, i sängen, på kvällen. I hela sitt vuxna liv sökte sig Colette till denna ensamma plats för läsning. Vare sig hon levde tillsammans med någon man eller ensam, i trånga gårdsrum eller på stora lantegendomar, i hyrda enrummare eller i rymliga Paris- våningar avgränsade hon (inte alltid med framgång) ett område där de enda intrången var de som hon själv bad om. 

Nu, utsträckt i sängen med den älskade boken i båda händerna och stödd mot magen, har hon etablerat inte bara sitt eget revir utan också sin egen tideräkning. Hon vet det inte, men mindre än tre timmars väg därifrån ligger drottning Eleonora Akvitanien, som dog 1204, skulpterad på locket till sin grav i Fontevraultklostret och håller en bok på exakt samma sätt. 

Jag läser också i sängen. I den långa rad sängar där jag tillbringade min barndoms nätter, i främmande hotellrum där ljusen från passerande bilar spöklikt svepte över taket, i hus där jag inte kände igen dofter och ljud, i sommarstugor klibbiga av havsskum eller där bergsluften var så torr att ett handfat med ångande eukalyptusvatten ställdes bredvid sängen så att jag skulle andas lättare, fick jag tack vare kombinationen av säng och bok ett slags hem som jag visste att jag kunde återvända till, kväll efter kväll, under vilken himmel som helst. Ingen skulle ropa på mig och be mig göra det ena eller det andra, min kropp behövde ingenting där den låg orörlig under lakanen. 

[1 Fundera på: Läser du i sängen? Varför?]

Det som hände hände i boken, och det var jag som berättade historien. Livet skedde därför att jag vände bladen. Jag tror inte att jag kan påminna mig en större övergripande glädje än att komma till de sista sidorna och lägga ifrån mig boken, så att slutet inte skulle äga rum förrän tidigast i morgon, och sedan sjunka tillbaka ner i kudden med en känsla av att ha stoppat tiden.

Jag visste att alla böcker inte var lämpliga att läsa i sängen. Jag sov lugnast på deckare och berättelser om det övernaturliga. För Colette var Les Misérables med sina gator och skogar, rymningar genom mörka kloaker och över barrikader där kulorna ven den perfekta boken för sovrummets tystnad. 

W. H. Auden var inne på samma tankar. Han ansåg att den bok man läser bör stå i konflikt med den plats där man läser den. »Jag kan inte läsa Jefferies på Wiltshire Downs och inte heller bläddra i en bok med limerickar i ett rökrum«, klagade han. Det är nog sant. Det kan kännas onödigt att på en boksida utforska en värld som liknar den som omger oss just när vi läser. Jag tänker på André Gide som läste Boileau medan han färjades nedför Kongofloden. Kontrasten mellan den yppiga, oordnade växtligheten och den utmejslade, formella 1600-talsversen verkar alldeles rätt.

Men som Colette upptäckte kräver vissa böcker en motsättning mellan innehållet och miljön, och dessutom kräver somliga böcker speciella kroppsställningar när man läser dem som i sin tur fordrar läsplatser som lämpar sig för dessa kroppsställningar. Hon kunde till exempel inte läsa Michelets Histoire de France förrän hon satt hopkurad i sin fars fåtölj med Fanchette, »denna den intelligentaste av alla katter«. Läsnöjet hänger till stor del på att man har det bekvämt.

»Jag har sökt efter lycka överallt«, bekände Thomas a Kempis vid 1400- talets början, »men jag har inte hittat den någonstans utom i en liten vrå med en liten bok.« 

Men vilket litet hörn? Och vilken liten bok? 

Vare sig vi först väljer boken och sedan en lämplig vrå eller först hittar vrån och sedan bestämmer vilken bok som passar till stämningen i den, råder det inget tvivel om att läsandet i tiden fordrar ett motsvarande läsande i rummet, och sambandet mellan de båda handlingarna är oupplösligt. Det finns böcker som jag läser i fåtöljer och det finns böcker jag läser vid skrivbord, det finns böcker som jag läser i tunnelbanor, på spårvagnar och bussar. jag har märkt att böcker som jag läser på tåg har något av samma egenskap som böcker lästa i fåtöljer, kanske därför att jag lätt kan dra mig undan min omgivning i båda. 

»Den bästa tiden för att läsa en spännande och välskriven historia är när man sitter ensam på ett tåg«, säger den engelske romanförfattaren Alan Sillitoe. »Med främlingar runt omkring och ett obekant landskap som flyger förbi utanför fönstret (som man kastar en blick på ibland) får det intagande och invecklade liv som framträder på sidorna sina egna speciella verkningar som sätter sina avtryck på en. « 

Böcker som man läser på ett offentligt bibliotek har aldrig samma doft som böcker man läser i vindskupan eller i köket. 1374 betalade kung Edvard III av England 66 pund, 13 shilling Och 4 pence för en bok med riddarromaner »att förvaras i sovgemaket«," där han måste ha tyckt att en sådan bok skulle läsas. I Den helige Gregorius liv från 1100-talet beskrivs avträdet som »en plats att dra sig tillbaka till där man kan läsa skrivtavlor utan att bli avbruten«." Henry Miller höll med: »Det bästa jag har läst har jag läst på toaletten erkände han en gång. »Det finns avsnitt av Odysseus som man bara kan läsa på toaletten om man vill få ut innehållets hela arom.« Det lilla rummet »avsett för ett speciellare och simplare bruk« var för Marcel Proust en plats för »alla mina sysselsättningar som krävde en okränkbar ensamhet: läsning, dagdrömmar, tårar och sinnlig njutning.«"

Livsnjutaren Omar Khayyam rekommenderade att man läste vers utomhus under en trädgren, och många hundra år senare tillrådde den petnoga Sainte- Beuve läsning av madame de Staels minnen »under novembers träd«." »Jag har för vana att ta av kläderna och sitta på klipporna och läsa Herodotos tills svettningen har lagt sig«, skriver Shelley. Men alla kan inte sitta och läsa under bar himmel. »Jag läser sällan på badstränder eller i trädgårdar«, berättar Marguerite Duras. »Man kan inte läsa vid två ljus samtidigt, dagens ljus och bokens ljus. Man skall läsa i elektriskt ljus med rummet i skugga och endast
sidan upplyst.«

Man kan förvandla en plats genom att läsa där. På sommarlovet brukade Proust smita tillbaka in i matsalen när resten av familjen hade gått ut på sin morgonpromenad, tryggt förvissad om att hans enda sällskap, »mycket aktningsfuftt inför läsning«, skulle bli »de målade tallrikarna som hängde på väggen, almanackan där gårdagens sida just hade rivits bort, klockan och eldstaden, som talar utan att vänta sig något svar och vars babblande till skillnad från människoord inte försöker ersätta innebörden i de ord man läser med en annan«. Två hela timmar av lycksalighet innan kokerskan kom, »alldeles för tidigt« för att duka bordet, och om hon åtminstone hade dukat utan att prata! Men hon kände sig tvungen att säga: 'Herrn kan inte sitta bekvämt på det där sättet, tänk om jag skulle gå efter ett bokstöd?' Och bara för att man måste säga: 'Nej tack, det behövs inte', måste man komma till punkt och långt bortifrån hämta tillbaka sin röst som, dold bakom läpparna, ljudlöst och hastigt repeterade alla de ord som ögonen läst; man måste hejda rösten, ta fram den i ljuset för att artigt säga: 'Nej tack, det behövs inte' få den att låta helt vanlig, ge den ett besvarande tonfall som den hade förlorat.« 

Först långt senare - på kvällen, en god stund efter middagen - och när han bara hade några sidor kvar i boken tände han ljuset på nytt, trots att han riskerade bannor om han 
ertappades, och sömnlöshet, ty när boken väl var utläst skulle han omöjligt kunna sova för den lidelse som han hade följt handlingen och hjältarna med. Han vankade av och an eller låg andlös och önskade att historien skulle fortsätta eller ville i varje fall veta något mer om de personer som han blivit fäst vid.

Mot slutet av sitt liv, inspärrad i ett rum klätt med kork som gav honom någon respit från astman och vilande mot kuddarna i sängen, där han arbetade i skenet från en svag lampa, skrev Proust: »Riktiga böcker föds inte av klart dagsljus och vänskapliga samtal utan av grådunkel och tystnad.« I sängen på natten och med sidan upplyst av ett matt gult sken återupplever jag, Prousts läsare, detta hemlighetsfulla födelseögonblick.

Geoffrey Chaucer eller rättare sagt den sömnlösa damen i The Book of the Duchesse tyckte att det var angenämare att läsa i sängen än att spela bräde:

"Så när i nattens timmar jag låg sömnlös
och härom natten satt helt upprätt i min bädd
jag bad att man sku'ge mig nåt att läsa.
En tjock roman det var, och den tog tid
att läsa, så den natten snart fördrevs.
Som jag ser saken var nog detta
ett bättre spel än både dam och schack."

Men det är inte enbart underhållning man får av att läsa i sängen, utan en alldeles speciell avskildhet. Att ligga och läsa är en självcentrerad handling, orörlig, befriad från vanliga sociala konventioner, osynlig för världen och med något av det förbjudnas tjusning därför att den äger rum mellan lakan, i lustans och den syndiga lättjans rike. Det är kanske minnet av dessa nattliga lässtunder som ger John Dickson Carrs, Michael Innes och Anthony Gilberts deckare, som jag läste som tonåring på sommarloven, en viss erotisk färgning. 

Vardagsfrasen »att ligga och läsa« har i mina öron alltid varit laddad med sinnlig förväntan.
Romanförfattaren Josef Skvorecky har skildrat sin läsning som pojke i det kommunistiska Tjeckoslovakien »i ett samhälle styrt av strikta och bindande regler där olydnad bestraffades på det gamla goda sättet från tiden före dr Spock. En sådan regel var att ljuset i sovrummet måste släckas punktligt klockan nio. Pojkar skall stiga upp klockan sju och behöver tio timmars sömn varje natt.« Att läsa i sängen blev då det förbjudna. När lamporna hade släckts »kröp jag ihop, drog upp filten över huvudet, letade fram ficklampa under madrassen och hängav mig sedan att läsa, läsa, läsa. Långt om länge, ofta efter midnatt, somnade jag av mycket angenäm utmattning.«"

Författarinnan Annie Dillard har berättat att böckerna i hennes amerikanska barndom förde henne bort från hemstaden i Mellanvästern »så att jag kunde skapa mig en tillvaro bland böcker någon annanstans. ...Vi springer till våra rum och läser febrilt och älskar de stora lövträden utanför fönstren och de fruktansvärda Mellanvästernsomrarna och de fruktansvärda Mellanvästernvintrarna.« 
 

Historiskt om att ligga i sängen och läsa

Att ligga och läsa både sluter och öppnar världen omkring oss. Att ligga och läsa är ingen gammal företeelse. Den grekiska sängen, kline, var en träram på svarvade, rektangulära eller djurformade ben och prydd med dyrbara ornament. Den lämpade sig egentligen inte för läsning. I umgängeslivet var det bara män och kurtisaner som fick ligga på den. Den hade ett lågt huvudstöd men ingen fotgavel, på den låg madrass och kuddar och man både sov och vilade på den. I denna ställning kunde man läsa en rulle om man höll ena änden i vänster hand och rullade upp den med höger hand med- an man stödde sig på höger armbåge. Det var en i bästa fall krånglig procedur, det blev obekvämt efter en liten stund och outhärdligt i längden.

Romarna hade sängar för olika ändamål, bland annat en för att läsa och en för att skriva i. Det var ungefär samma typ av säng (lectus), benen var svarvade och de flesta var prydda med inläggningar och bronsbeslag. I det mörka sovrummet (cubiculuni, vanligen längst in i huset) tjänstgjorde den romerska sovsängen ibland som en ganska olämplig lässäng. Vid skenet av ett ljus gjort av vaxindränkt tyg, lucubrum, läste och »Iucubrerade« man i lugn och ro. Uppkomlingen Trimalchio i Petronius Satyrico bärs in i bankettsalen »Iutad mot travar av miniatyrkuddar« på en säng som fyller flera funktioner. Han skryter med att han inte föraktar lärdom - han har två bibliotek, »ett grekiskt och ett latinskt« - och erbjuder sig att komponera några improviserade verser som han sedan deklamerar för de församlade gästerna. Trimalchio både skriver och läser liggande på samma vräkiga lectus.

I det äldsta kristna Europa och långt in på 1100-talet var vanligt folks sängar enkla föremål som man ofta lämnade kvar när man flydde undan krig och hungersnöd. De rika var ensamma om att ha bekväma sängar och nästan ensamma om att äga böcker, och därför blev utsmyckade sängar och böcker symboler för familjens välstånd. Den bysantinske aristokraten Eustathius Boilas, som levde på 1000-talet, specificerade i sitt testamente en bibel, flera böcker om helgon och historiska ämnen, en drömnyckel, den populära Alex- anderromanen och en förgylld säng. 

Munkarna hade enkla britsar i cellerna och där kunde de läsa med ungefär samma brist på komfort som de hårda bänkarna och borden erbjöd. Ett illuminerat manuskript från 12OO-talet föreställer en ung skäggprydd munk på sin brits, klädd i sin ordensdräkt, med en vit kudde bakom ryggen och benen insvepta i en grå filt. Sängomhänget är fråndraget och uppfäst. På ett bord på bockar ligger tre uppslagna böcker och han har tre till på benen, redo att konsulteras, och i händerna håller han en dubbel vaxtavla och en stickel. Han har antagligen tagit sin tillflykt till sängen undan kylan. Stövlarna står på en målad bänk och han ser ut att trivas med att arbeta i ensamhet.

På 1300-talet spred sig böckerna från adelns och prästerskapets exklusiva ägo till borgerskapet. Aristokratin blev de nyrikas förebild: om de fina herrskapen läste skulle de också läsa (en färdighet som borgarna hade inhämtat i sin verksamhet som köpmän). Om ädlingama sov på snidat trä omgivna av broderade förhängen skulle de också göra det. 

Det blev en statusmarkering att äga böcker och utsmyckade sängar. Sovrummet blev inte bara det rum där borgarna sov och älskade utan också förvaringsplats för införskaffade före- mål - även böcker - som man kunde bevaka på natten från sängens starka fäste. Utöver böckerna var det inte mycket som stod framme. Det mesta lades undan i kistor och skrin, skyddade från mal och rost.

Från 1400-talet till 1600-talet var den finaste sängen det stora kapet i ett gods som tagits i pant. Böcker och sängar var värdefullt lösöre (Shakespeare testamenterade föga ädelmodigt sin »näst bästa säng« till sin hustru Anne Hathaway) som till skillnad från nästan all annan egendom kunde tillhöra enskilda medlemmar av familjen. I en tid då kvinnor hade mycket begränsad äganderätt ägde de ändå böcker och förde dem vidare till sina döttrar oftare än till sönerna. Redan 1432 testamenterade Joanna Hilton i Yorkshire "Romance, With the 10 Commandments, Romance of the Seven Sages och Le Roman de la Rose" till sin dotter. 

Dyra bönböcker och ffiuminerade biblar ingick vanligen i släktegendomen och tillföll därför den äldste sonen. En fransk illuminerad tidegärdsbok från 1400-talets slut innehåller en bild av Jungfru Marias födelse. Barnmorskan överlämnar den lilla till hennes mor, Sankta Anna, som framställs som en adelsdam, antagligen något liknande Chaucers hertiginna. På medeltiden sades det att Anna tillhörde en förmögen familj. Sankta Anna sitter upprätt i en säng med halv sänghimmel behängd med ett rött draperi mönstrat i guld. Hon är fullt påklädd i en blå klänning med guldbroderier och huvud och hals är som sig bör täckta av en vit duk. Det var endast mellan l000-talet och 1400-talet som man sov naken. Ett äktenskaps- kontrakt från 1200-talet stipulerade att »en hustru inte får sova i ett linne utan sin mans samtycke«.) 

Ett lindblomsgrönt lakan - grönt är födelsens färg, vårens seger över vintern - hänger på ömse sidor om sängen. Ett vitt lakan är vikt över det röda sängöverkastet och på lakanet ligger en öppen bok i Sankta Annas knä. Trots den intimitet som den Iilla boken (antagligen en bönbok) antyder och trots de skyddande omhängena ser inte rummet privat ut. Barnmorskan verkar ha gått in som om ingenting hade hänt. Man kommer att tänka på alla andra framställningar av Marias födelse och död där sängen är omgiven av gratulanter eller sörjande, män, kvinnor och barn och ibland till och med en hund som oberört lapar vatten ur en skål i ett hörn. Detta rum av födelse och kommande död är inget utrymme som Sankta Anna har skapat åt sig själv.

I 1500- och 1600-talens Europa var sovkamrarna liksom de flesta andra rummen i husen genomgångsrum så att man inte var garanterad lugn och ro till exempel för läsning. Det räckte inte ens att sätta omhängen kring sängen och fylla den med personliga ägodelar, utan en säng krävde ett eget rum. De rika kineserna på 1300- och 1400-talen hade två typer av säng som båda skapade sitt eget privata utrymme: den flyttbara k'ang, som tjänade tre syften som sovplattform, bord och sittplats och ibland värmdes upp av rör under, och en fristående konstruktion som var uppdelad i mindre utrymmen, ett slags rum i ett rum.

På 1700-talet var sovrummen fortfarande inte ostörda, men att stanna i sängen och läsa hade blivit så vanligt - åtminstone i Paris - att den filantropiske franske pedagogen Jean-Baptiste de La Salle, som kanoniserades år 1900, varnade för de moraliska riskerna i ett sådant lättjefulla leverne. »Det är allt- igenom otillständigt och ohyfsat att småprata, skvallra eller förlusta sig i sängen«, skrev han i Den kristna hövlighetens sederegler som kom ut 1703. »Imitera inte vissa personer som tar upp sin tid med att läsa och göra annat, ligg inte i sängen annat än för att sova, så skall din dygd gynnas storligen av det.« Ungefär samtidigt föreslog Jonathan Swift ironiskt att böcker som man läste i sängen skulle luftas: »Medan du lämnar fönstren öppna för vädring så lägg böcker eller något annat i fönstersmygen så att även de får luft«, uppmanar han kammarjungfrun som skall städa sin matmors sovrum. 

I New England vid 1700-talets mitt sades argandlampan, som Jefferson förbättrat, ha utbrett vanan att ligga och läsa. »Det märktes genast att middagsbjudningar, som tidigare upplystes av levande ljus, inte längre var så roande som förr« därför att de som hade excellerat i konversationens konst nu gick till sina rum och läste. </