FILOSOFI
|
|
TID OCH EVIGHET
En av de äldsta filosofiska frågorna är den om tiden och evigheten. Varför fundera kring tiden? Varför studera filosofers uppfattning om vad tid och evighet är? Man kan också vända på frågan: varför frågar sig alltid människor vad tid och evighet är för något?
Filosofer som Hegel (1770-1831) talar om evighet som en oändligt lång tid, han kallar detta "den rena oändligheten". I motsättning till denna uppfattning har andra filosofer försökt definiera evigheten som något som är utanför eller överskrider tiden. För en filosof som Kierkegaard (1813-55) är evighet snarare sammanhanget i den uppsplittrade tidsliga följden. Hos en filosof som Heidegger (1889-1976) ombildas under 1900-talet denna tanke hos Kierkegaard till en uppfattning om "tidslighet", som är en form av varat. Allt vi gör och tänker sker i tid. Därmed blir tiden vår form av vara.
Den medeltida filosofen Augustinus (354-430) varnade oss att inte tillbringa för mycket tid åt tiden! Hans mest kända uttalande om tid lyder så här: "Om du inte frågar mig om tiden vet jag vad den är. Men när du börjar fråga vet jag det inte längre och ingen annan heller."
[1. Reflektion och värdering: Anser du att du vet vad tiden är? Och att själva frågan gör dig osäker?]
När vi så för inte begreppet evighet -- blir inte frågan om tid ännu mer svårgripbar då? Är det inte en fåfäng filosofisk strävan att undersöka tid och evighet? Somliga filosofer skulle säga att det är att spilla tid. Andra skulle hävda att det är ett legitimt filosofiskt arbetsområde. Även om inte hela frågan kan lösas kan vi genom reflektion finna en hel del viktigt material på vägen.
[2. Reflektion och värdering: Anser du att filosoferande kring tid och evighet är att spilla tid?]
Vi kan tala om flera aktuella uppfattningar om tid och evighet i dagens filosofiska debatt:
1 historicismens filosofi om tiden,
2 teorin om universell evolutionism
3 den moderna myten om framåtskridandet;
4 platonismens syn på tiden, teorin om eviga arketyper;
5 den filosofiska och teologiska principen för tiden
Ordet "historicism" kan vi använda för att beskriva tre olika sorters uppfattningar:
1) historisk rationalism,
2) historisk relativism och
3) historisk optimism.
Historisk rationalism är tron att människan med sitt förnuft kan upptäcka en inre mening i den historiska tiden. Historisk relativism är förnekandet av all trans-historisk eller trans-temporal verklighet, vare sig det är platonska former eller absoluta värden. Historisk optimism är myten om den oundvikliga utvecklingen och framsteget allteftersom tiden går. Alla dessa former av historicism uppstod i den moderna post-kristna kulturen under senare delen av 1800-talet.
[3. Reflektion och värdering: Anser du att du med ditt förnuft kan upptäcka en inre mening med historien? Eller med din egen livshistoria?]
Den äldre traditionella filosofin menade att eftersom Gud designade oss till att tillbe honom, kan vi inte förändra oss själva, vi kan inte förändra de tillbedjande subjekten. Människans natur är stabil och begränsad.
Men det vi kan göra är att förändra objekten för vår tillbedjan. Under 1800-talet slutade många tro på en personlig Gud och begick det som många filosofer anser vara ett grovt misstag -- att idolisera historien och göra den till gudinna. De gamla filosoferna såg historien som en lyckofé när det var som bäst.
[4. Reflektion och värdering: Anser du att det finns en design i ditt liv? Att du egentligen bör tillbe en skapare?]
Det argument vi kan ha emot historicism i den första meningen -- där man alltså hävdar att man kan inse och förstå historiens mening utan någon översinnlig information -- är helt enkelt detta: det är ett observerbart faktum att vi "kör bil med ryggen framåt emot motorn" (obs! det är ingen gammal VW med motorn bak). Vi har alltså inget säkert facit för vilket stadium på resan vi har nått. Vi ser allt såsom det har passerat hittils.
[5. Reflektion och värdering: Anser du att vi aldrig kan veta vad historien har för något på gång, att vi alltid kör med blicken bakåt?]
Eller om man ser historien som ett drama: är vi i första eller femte akten just nu? Vi kan inte veta det. Är de problem vi har just nu barnsjukdomar eller tecken på senilitet? Livet är en berättelse -- vilket de stora berättarna alltifrån Homeros till Tolkien visar oss -- och en berättelse har du inte hört förrän du hört hela storyn färdigt. Vi har inte läst färdigt vår historia. Historien är verkligen en meningsfull berättelse men det är inte vi själva som berättar.
[6. Reflektion och värdering: Anser du att livet är en berättelse ? Visa hur du menar !]
Det argument vi kan ha emot historicism i den andra meningen -- där man alltså hävdar att meningen med historien är de åsikter vi har om den just nu -- är också ett argument från sunda förnuftet. När en modern och bildad person stöter på ett påstående hos en gammal tänkare från förr frågar han nästan aldrig: är detta sant?
Istället ställer han frågor som: vem påverkade denna författare? Vilken fas i sin utveckling är denna författare just här? Vilken sorts tankeströmning ger denna tanke uttryck för? Hur påverkar denna författare senare tänkare? Vilken betydelse för utvecklingen har detta påstående? Hur ofta har detta påstående tolkats fel under historiens gång (särskilt av den moderne och bildade personens kolleger)?
[7. Reflektion och värdering: Anser du att gamla tänkare kan säga något som fortfarande är sant ?]
Det är frestande att vara kritisk mot denna "moderna" attityd till äldre tänkare och filosofer. Man skulle till och med kunna misstänka det för "kronologiskt snobberi" som vi kan definiera så här: ett okritiskt accepterandet av det intellektuella klimatet i vår egen tid och följaktligen det okritiska avvisandet av allt som inte stämmer med detta klimat såsom "gammalmodigt".
[8. Reflektion och värdering: Anser du att tankar om livet kan bli gammalmodiga? Ge exempel på sådana!]
Naturligtvis måste vi undersöka VARFÖR det blev gammalmodigt ! Blev det någonsin bevisat som falskt? I så fall, av vem? Och med vilka argument? Och när skedde det? Och hur trovärdigt var detta argumenterande? Eller dog de "gammalmodiga" uppfattningarna bara bort på samma sätt som modetrender gör?
[9. Reflektion och värdering: Anser du att trender kommer och går när det gäller att tänka om livets och tidens mening?]
Om s.k. gammalmodiga uppfattningar försvann som en trend försvinner --- säger det då något om deras sanning eller falskhet? När vi förstår detta inser vi också att vår egen tid också är en period som har vissa illusioner precis som alla andra perioder har sina. Mest sannolikt är att illusionerna finns dolda i de vitt spridda antaganden som ingen vågar attackera, som alla anser självklara och ingen anser behöver försvaras. Det är de politiskt och kulturellt korrekta antagandena.
[10. Reflektion och värdering: Anser du att vår egen tid har illusioner? Vilka exempel kan du komma på? Eller kan vi inte veta?]
Författaren CS Lewis -- skaparen av "The Chronicles of Narnia" -- råder alla filosofistudenter att läsa de gamla böckerna snarare är de moderna. Varje tid har sitt eget sätt att se världen och därför gör varje tid vissa misstag vad gäller sant och falskt. Detta är en realistisk historisk relativism: vi bedömer varje tid i dess relation till sanningen, inte sanningen i dess relation till tiden.
[11. Reflektion och värdering: Anser du att gamla böcker måste vara gammalmodiga eller falska? Eller kan de vara sannare än de moderna?]
Äldre tiders misstag, som vi nu ser tydligt, kan inte hota oss -- vi ser dem ju. Men våra egna misstag ser vi inte lika lätt. Därför behöver vi de böcker och tankar som korrigerar de typiska misstagen som hör till den period vi lever i. Med andra ord: de gamla böckerna, de stora klassikerna! Inte så att det förflutna automatiskt har något magiskt över sig. Folk var inte intelligentare då än vad de är nu. De gjorde lika många misstag som vi, men inte samma misstag. Vi måste lära oss av det förflutna och respektera de gamla författarna -- det kallas att respektera traditionen -- och utöva det som filosofen och författaren G.K. Chesterton kallar "de dödas demokrati". Detta i kontrast "de levandes lilla oligarki", nutidens minoritetsvälde.
[12. Reflektion och värdering: Anser du att vi bör respektera och ta del av de gamla tankarna i historien?]
Inte bara har det förflutna lika mycket skönhet, godhet och sanning som nutiden, det har något annat som är ännu viktigare: det förflutna är fortfarande levande! Mänskligheten passerar nämligen inte faser av sin utveckling och lämnar det gamla bakom sig. Mänskligheten är inte som ett tåg som passerar stationer och lämnar dem bakom sig. Det förflutna lever och rör sig med oss hela tiden och lämnar ingenting bakom sig. Vad vi har varit är vi i en viktig mening fortfarande. Detta visste medeltidens kristna munkar och muslimska författare, när de kopierade antikens skrifter för eftervärlden, skrifter som annars gått förlorade.
[13. Reflektion och värdering: Anser du att det förflutna lever med oss idag?]
Historicism nummer tre -- myten om det eviga framsteget och utvecklingen -- kan vi vara kritiska emot helt enkelt genom fakta som alla kan observera. Ingen som tittar på världhistorien på ett sakligt sätt kan i den finna någon möjlighet till något ständigt framsteg eller någon kontinuerlig utveckling till det bättre för mänskligheten.
Ofta görs framsteg inom begränsade områden och för korta perioder: ett visst hantverk, en viss teknologi, en viss medicinsk praktik, en viss moralisk upprustning, en viss kunnighet i att konstruerar skepp eller bilar eller industrirobotar.
Men dessa framsteg avbryts ständigt och råkar i bakvatten, ekonomiskt, politiskt, moraliskt, religiöst. Vi i väst har t. ex. lagstiftning och föreningar för barnens rättigheter, men i världen säljs 20 000 barn i veckan till prostitution. Politiska system orsakar kaos, en industriell exploatering förstör naturen, ett inbördeskrig ödelägger framstegen, naturkatastrofer bryter sönder att infrastrukturer, epidemier utsläcker enorma mängder av liv och civilisation. Ibland dör kulturer ut genom att inte föröka sig, vi vet inte riktigt varför. Nativiteten i Nigeria är högst i världen medan över 70 länder, de flesta i väst, ligger långt under återbefolkningsgränsen.
[14. Reflektion och värdering: Anser du att allt har blivit bättre? Eller har något blivit sämre än förr? Har t. ex. barnen det bättre i vårt samhälle?]
Vi kan hitta den främsta orsaken till historicismen i en särskild biologisk teori: darwinismen. Darwinismen som en teori strikt inom biologins vetenskap behöver kanske ingen ha några bekymmer med: den är ju en delförklaring till de fossila data vi har. Men det finns en metafysisk utveckling av darwinism som vi kan kalla "utvecklingsläran" som handlar om något annat än biologi - det blir en ontologi, en lära om verkligheten. För en modern människa med denna ontologi ter sig många tankar "naturliga" som för andra är bisarra och farliga. Det verkar naturligt att kaos kan leda till ordning. Det verkar naturligt att liv uppstår ur dött material. Det verkar naturligt att förnuft uppstår ur instinkt. Det verkar naturligt att kultur och civilisation uppstår ur djurliv. Det verkar naturligt att etisk dygd uppstår ur animalism. Det verkar naturligt att avla på och rasförädla människor så som vi avlar och rasförädlar växter och djur. Det verkar naturligt att, såsom Darwin uttryckte det, en stark instinkt blir rätt moral. (s.73 The Descent of Man, 1871)
[15. Reflektion och värdering: Anser du att kaos kan leda till ordning? Att död materia kan leda till levande varelser? Att instinkt blir moral?]
Dessa för många människor bisarra idéer om det "naturliga" stöds av en rad felaktiga analogier. Eken kommer från ekollonet, människan från en spermie, ett modernt skepp från en primitiv utholkad stam. Det faktum att ekollonet fälldes från grenarna på en fullvuxen ek, att varje spermie kommer från en vuxen människa, att den första båten kommer från något så komplext som en genial människa, ignorerar i regel den moderna utvecklingsläran. Istället blir principen för hela universum att nästan vad som helst kan ge upphov till allt annat i universum. Principen är vetenskapligt sett otrolig. Nästan allt i universum som direkt kan observeras säger något helt annat, berättar en helt annan berättelse.
[16. Reflektion och värdering: Anser du att det verkar som om vad som helst kan utvecklas till vad som helst i naturen?]
Många växte upp i början av 1900-talet med denna myt att nästan vad som helst kan ge upphov till allting annat i universum "på något sätt". Många har bekänt hur stilig de finner denna teori vara. Ingen kan anklaga vår tid för att vara fantasilös! Varken grekerma eller de asatroende nordmännen kunde hitta på en så fantastisk världsförklaring!
[17. Reflektion och värdering: Anser du att det är en fantastisk teori att nästan allt kan bli nästan vad som helst i naturen?]
Men det ligger en fatal självmotsägelse i teorin, från början till slut. Teorin kan inte ens komma igång utan en hel del material från verklig vetenskap, och verklig vetenskap kan inte finnas utan rationalitet, orsak-verkan, en systematisk ordning. Varje vetenskap består nämligen av slutsatser från observerbara fakta. Men teorin vill få mig att tro att detta vetenskapliga intellekt är en oförutsedd, oavsiktlig biprodukt av en icke-intellektuell och helt omedveten process.
[18. Reflektion och värdering: Anser du att människans tänkande är en biprodukt av en omedveten natur?]
Om mitt medvetande är en biprodukt av en irrationell process kan jag naturligtvis inte lita på mitt medvetna tänkande. Jag kan inte lita på att utvecklingsläran är riktig eftersom den är en produkt av detta tänkande som i sin tur är en biprodukt av en icke-tänkande och livlös process. Det faktum att folk med vetenskaplig utbildning ofta inte kan - hur de än anstränger sig - fatta denna sjävmotsägelse, gör att vi måste misstänka att vi här rör vid en radikal sjukdom i det moderna tänkandets attityd till verkligheten. Att sådana mentala sjukdomar uppstår periodvis som "dagens inställning" är ingenting nytt.
[19. Reflektion och värdering: Anser du att det är omöjligt att få icke-tänkande natur att börja tänka ?]
Myten om det universella framsteget förnekar en gudomlig skapelse och det faktum som är människans syndafall. För religioner som judendomen, kristendomen och islam skapar det bästa det goda -- det vi kallar Gud. Det goda korrumperas sedan genom synden. För den universella utvecklingsläran är själva måttstocken på det goda i en ständig förändring.
[20. Reflektion och värdering: Anser du att det som är gott beteende ständigt är nya saker?]
Vad finns det då för Lewis som är mer verkligt och avgörande än den historiska processen? Naturligtvis Gud. Bland andra saker är Gud nämligen MIND, medvetande, intellekt, ratio, Logos. I detta gudsmedvetande finns det som filosofen Augustinus kallar "gudomliga idéer". Filosofen Platon kallade dem "former". Psykologen Jung kallade dem arketyper. Dessa former eller arketyper uppstår inte ur nådon historia. För historia i sig själv är ett exempel på form eller arketyp. Det är en form för berättande.
[21. Reflektion och värdering: Anser du att historien har berättelsens form? Och att denna form måste finnas bakom historien som en tanke med historien?]
Som Thomas av Aquinas förklarar i en enda sammanfattande mening som visar hela den medeltida kosmologin: när levande varelser uppstår från sin första urgrund och källa ser vi en sorts cirkulation, en cirkulär rörelse genom att alla ting återvänder till sitt mål, tillbaka till den plats de ursprungligen kommer från. Kosmos och universum är en stor cirkulatoriskt system. Hjärta är Alfa och Omega -- alltså Kristus. Han pumpar allt levandes hjärta som blodet genom artärerna i den gudomliga skapelsen och återfår alltihopa genom venerna i de skapades egna handlingar och verksamheter. Det centrala för dessa handlingar är de mänskliga viljeakterna. Mest avgörande är Jesu vilja och hands offerverk, han är den kosmiska medlaren.
[22. Reflektion och värdering: Anser du att Thomas av Aquinas kan ha rätt? Att universum är en enda stor cirkulär rörelse?]
Bilden av en berättelse är användbar, liksom bilden av en resa, en färd, en livets väg som är inbyggd i den innersta strukturen på universum. Alltifrån ekollonet som strävar efter att bli ek till syndaren som strävar efter att bli ett helgon är universum tidens berättelse om strävan efter evighet. ET som försöker komma hem! Där har vi också förklaringen till "sehnsucht", längtan till något bortom bergen, bortom blommorna och sången. (Dan Andersson i Tiggarn från Luossa).
[23. Reflektion och värdering: Längtar du också efter något bortom bergen, bortom blommorna och sången?]
Detta förklarar också varför berättandet från allra tidigaste tid har stått i centrum för mänsklig kultur. Berättelsen är den primära konstformen. Vi förstår varför historier och berättelser fortfarande är vår favoritkonst. Som G.K. Chesterton sa: Det finns bara två saker som vi aldrig tröttnar på och som aldrig blir tråkigt - en person och en berättelse.
[24. Reflektion och värdering: Anser du att berättelser i filmer och romaner är viktiga i ditt liv? Och att du aldrig tröttnar på att höra fler berättelser eller se dem på film?]
Paradoxalt nog beror själva dynamiken i en historia på en tidsfaktor som fängslar oss. Varför? Jo tidsfaktorn suggerar en kosmisk arketyp, en urform som kommer före historien och före processen. För att vara historia måste det vara fråga om en serie händelser, säger Lewis. Men denna serie, själva intrigen som kallar den, är egentligen mest som ett nät för att fånga fisken, för att fånga något helt annat. Det verkliga temat som vi vill fånga har oftast inte någon särskild ordning eller följd. Det är något annat än en process. Något mycker mer likt ett tillstånd eller en kvalitet: något jättelikt, något väldigt annorlunda, en stor ensamhet. Källan vid världens ände - kan någon skriva en berättelse med den titeln?
[25. Reflektion och värdering: Anser du att varje berättelse måste ha en intrig? Och att temat är något helt annat än intrigen?]
Denna inerna spänning i varje historia mellan temat och intrigen visar en av dess stora likheter med livet. Vi griper efter ett tillstånd och upptäcker endast en följd av händelser som inte riktigt förkroppsligar det vi söker. Om författarens intrig bara är ett nät, och i regel ett ganska ofullkomligt nät, ett nät av tidsfaktorer och händelser för att försöka fånga något som i sig inte alls är händelser i tid - finns det något mer likt vårt liv?
[26. Reflektion och värdering: Anser du att berättelserna nät av händelser i tiden liknar livet?]
Lewis är alltså platonist. Hans form av platonism gör det möjligt för honom att beskriva symbolismen på ett synnerligen träffande sätt. I sin bok "The Allegory of Love" : "Tanke och språk har det i sig att representera det som är immateriellt med bilder och termer, det ligger i själva dess natur. Det som är gott och lyckligt har alltid varit "högt" som "i himmelen" och skinande "såsom solen". Ondskan och eländet är "djupa och svarta".
[27. Reflektion och värdering: Anser du att berättelserna egentligen handlar om något annat än händelser i tide? Att Platons former är det egentliga innehållet?]
Att fråga sig hur dessa par av motsatser mellan sensibla och icke-sensibla storheter förhåller sig till varann och försöka säga vilken som kommer först, är rent tokeri. Den verkliga filosofiska frågan är: hur kom det sig att vi skilde dem åt? Denna fundamentala ekvivalens mellan det immateriella och det materiella - det eviga och det tidsliga - kan användas av vårt intellekt på två olika sätt.
[28. Reflektion och värdering: Anser du att vårt språk måste använda ord som "högt" och "lågt" på ett symboliskt sätt? Och att vi talar sanning då?]
Det ena sättet är att starta med ett immateriellt faktum och sedan hitta några visibilia som kan uttrycka detta faktum. Det är allegori. Men det finns också en annan väg, vi kan kalla den symbolism. Det är möjligt att hela vår materiella värld i sin tur är en kopia av en osynlig värld. Försöket att läsa in detta "andra" i dess sensibla imitation - världen - för att se arketypen i kopian, är alltså symbolism.
[29. Reflektion och värdering: Anser du att allegori är en viktig form av berättande? Och att kanske hela vår värld är en allegor på sitt sätt?]
Allegorikerna skildrar det givna för att tala om det som är mindre verkligt, fiktionen. Symbolisten skildrar det givna för att finna det som är mer verkligt. För att uttrycka det på ett annat sätt: för symbolisten är det vi själva som är allegorin.
Symbolismen kommer till oss från Grekland. Den får sin första effektiva filosofi i Platon. Solen är en kopia av det Goda. Tiden är en bild i rörelse av Evigheten. Alla synliga ting existerar endast i den mån de lyckas i företaget att imitera formerna. Dessa former, eller arketyper, är motorerna bakom hinsideslängtan, längtan till "något bortom bergen, bortom blommorna och sången". De är magneterna som får de magnetiska spåren att röra sig som bloss på himlen under norrskenet. Det är magneterna bakom våra djupaste begär efter glädjen.
[30. Reflektion och värdering: Anser du att att vi har drivkrafter inom oss i form av djupt liggande arketyper eller kunskapsrika former? Och att berättelser som Sagan om Ringen är ett bra exempel på detta?]
Denna förbindelse är tydlig vid slutet av ett stort slag i berättelsen The Chronicles of Narnia. Lewis genomför beskrivningen i en kreativ "tour de force" för att skildra uppnåendet av de eviga arketyperna, en hel värld - den tidsliga världen Narnia efter att den har dött en tidslig död.
"- Narnia är inte dött, det här är Narnia.
- Men hur hänger det ihop? sa Peter. Aslan sa ju till oss att vi aldrig kan återvända till Narnia. Och ändå är vi här.
- Ja, sa Justus, och vi såg hur allting blev förstört och hur solen dog.
- Och ändå är allt så annorlunda nu, sa Lucy.
- Hör här sir Peter, sa Digory, när Aslan sa att vi inte kunde komma tillbaka till Narnia, så menade det Narnia du kände till. Men det var inte det verkliga Narnia. Det Narnina vi kände till hade en början och ett slut. Det var endast en skugga eller en kopia av det verkliga Narnia, som i sin tur alltid har funnits här och alltid kommer att vara här. Precis som vår egen värld, England, endast är en skugga och kopia av något i Aslans verkliga värld.
- Du behöver inte sörja över Narnia, Lucy. Hela det gamla Narnia som betyder något har nu dragits in i det verkliga Narnia, genom dörren.
Och naturligtvis är det olikt det Narnia som dött. Liksom det verkliga är olikt skuggan. Eller det vakna livet är olikt drömmen."
Hans röst lät starkt som en trumpet, när han sa dessa ord. Men när han i nästa andetag la till: "Alltihop finns i Platon, alltihop finns i Platon - vad lär de ut i skolorna nuförtiden?" så skrattade de äldre. Det var precis sådant som de hörde honom säga i den andra världen, där hans skägg var grått istället för guldfärgat.
[31. Reflektion och värdering: Anser du att berättelserna om Narnia handlar om något sant och viktigt?]
Det var enhörningen som sammanfattade känslan hos alla.
- Jag har till slut kommit hem. Det är hit jag längtat hela tiden! Jag hör hemma här. Hela mitt liv har jag sökt detta land. Men först nu förstår jag det. Orsaken till att vi älskade det gamla Narnia är att det ibland lite grann liknade det här."
[32. Reflektion och värdering: Anser du att det kanske finns ett Hem någonstans dit alla längtande själar får komma vid tidens slut? Eller dör alla fantasier och berättelser när kroppen dör?]
Så den eviga arketypen är inte något vi flyr till från den temporala världen. Den eviga formen är fullföljandet, förverkligandet av världen i tiden. Så kan vi alltså formulera det filosofiskt. Den teologiska formuleringen är denna: nåden är gudomlig och evig och nåden återlöser den tidsliga naturen, bevarar naturen och fullkomligar naturen. Nåden undetrycker inte naturen, förkastar den inte, nedvärderar den inte och rivaliserar den inte.
[33. Reflektion och värdering: Anser du att vi flyr när vi tänker på en god evighet vid tidens slut ?]
De flesta judiska och muslimska teologer accepterar också denna platonska princip. Men den kan också uppfattas historiskt verifierad i den kristna teologin genom inkarnationen, uppståndelsen och himmelsfärden. Genom inkarnationen kommer alla aspekter på naturen i tiden in i en förening med den gudomliga naturen, naturen som är närvarande i den mänskliga naturen förenas med den gudomliga naturen. Genom uppståndelsen tas denna natur till himlen, till evigheten, det tidsliga förs in i det icke-tidsliga. Eftersom gudomlighet förenade sig själv med mänsklighet på detta historiska sätt, och eftersom gudomlighet är evigt och mänsklighet temporalt, förenade sig det eviga med det temporala.
[33. Reflektion och värdering: Anser du att kristendomens världsbild får med både tiden och evigheten i sin berättelse?]
Lewis förklarar denna mycket svåra teologiska sanning på ett enklare sätt i sin bok Mere Christianity: "Vi föreställer oss först Gud som en varelse vars liv fortfarande fanns i framtiden. Sedan kommer, tror vi , en period när han var närvarande i historien i Jesus. Därefter kommer en period, efter uppståndelsen och himmelsfärden, då Gud kan se bakåt i tiden och uppleva det som förgångna händelser. Men verkligheten är istället en tidlös sanning om Gud, där den mänskliga naturen och den mänskliga erfarenheten av livet, svagheterna, sömnen och okunnigheten, på något sätt inkluderas in i Guds eget liv. Gud har alltså ingen historia. Han är alltför verklig, alltför komplett och total för att ha en historia.
[34. Reflektion och värdering: Anser du att människans tidsliga liv kan integreras med ett evigt liv? Och att denna evighet är tiden förverkligad?]
Att ha en historia betyder att förlora en del av sin verklighet. Det beror på att denna del redan har försvunnit i ett förflutet. Och ännu har vi inte den del som ligger i framtiden. Vi har i själva verket endast denna lilla, smala strimma av närvarande tid som vår verklighet. Den försvinner medan vi talar omd den! Gud kan helt enkelt inte tänkas på det sättet.
[35. Reflektion och värdering: Anser du att din tid är som en strimma mellan det förflutna som är borta och framtiden som ännu inte är här ?]
I vår fallna värld måste det bli fråga om en död och en uppståndelse för att mänskligheten och dess tidska kunna nå evighet och gudomlighet. Denna död och uppståndelse måste välja fritt. Där har vi dramats uppkomst, där har vi orsaken till att livet är dramatiskt till sin natur. Där har vi orsaken till att helvetet är möljligt.
[36. Reflektion och värdering: Anser du att det fria valet logiskt gör helvetet till ett möjligt tillstånd?]
I Lewis bok "Den stora skilsmässan" sitter en obehaglig ödla på en pojkes axel och viskar frestelser i örat på pojken. Men efter att pojken låtit den ljusa anden tillåtelse att döda ödlan, förvandlas ödlan till en vacker hingst. När berättaren ser detta frågar han sin mentor (George MacDonald): "Har jag rätt när jag uppfattar att ödlan förvandlades till en häst?"
"Visst", säger mentorn, "men den dödades först, glöm inte den delen av historien." Berättaren svarar: "Jag ska försöka att minnas det. Men betyder det att allt som finns inom oss, alltså verkligen allt, kan gå vidare upp i bergen (till himlen)?" Mentorn svarar: "Ingenting, inte ens det bästa och noblaste hos oss kan gå någonstans i den form det nu har. Ingenting, inte ens det lägsta och mest djurlika i oss, kan undvika att leva genom uppståndelsen och komma till himlen, om vi går i döden frivilligt.
[37. Reflektion och värdering: Anser du att den symboliska berättelsen om pojken och ödlan innehåller en viktig sanning?]
En viktig tillämpning av denna princip där nåden fullkomligar naturen, är att den mänskliga fria viljan görs perfekt genom Guds predestination. Den elimineras inte utan fullkomligas. Både calvinisten och arminianen gör samma misstag när de ser dessa två som antingen/eller. Som Lewis säger: Vi antar på ett väldigt profant sätt att gudomlig och mänsklig handling utesluter varandra, ungefär som två mänskliga handlingar gör det. "Gud gjorde det här och jag gjorde det här". De båda kan inte samtidigt vara sanna om samma akt, tänker vi. Utom i den meningen att båda erbjöd en del av handlingen.
[38. Reflektion och värdering: Anser du att talesättet "Människan spår, Gud rår" har något sant i sig ? Eller ska vi inte skilja på de två viljorna så enkelt?]
Men vi har ingenting som vi inte har fått (se Descartes gudsbevis på denna punkt) och en del av det vi fått är förmågan att vara något mer än endast mottagare av information. Nåden fullkomligar naturen med andra ord.
Lewis förklarar filosofen Boethius klassiska lösning på problemet med Guds ofelbara förkunskap och mänsklig handlingsfrihet så här (betydligt klarare än Boethius själv): vi måste skilja Guds eviga kunskap från mänsklig och tidsbunden kunskap. Om Gud före-ser våra viljeakter och handlingar så vore det mycket svårt att förstå hur vi kan vara fria att inte göra dem. Men Gud före-ser inte vad du ska göra i morgon utan han endast ser dig göra dem. Imorgon är inte ännu närvarande för oss men det är närvarande för honom. Du antar aldrig att dina handlingar i detta nu är mindre fria bara för att Gud vet vad du gör nu. Ok, han vet dina handlingar i morgon också och du är inte mindre fri för det.
[39. Reflektion och värdering: Anser du att om Gud är en allsmäktig varelse så vet han redan idag vad du gör imorgon ?]
På ett ännu enklare sätt kan vi säga: stavelsen "före" i ordet "före-se" lurar oss att tro att evighet är en äldre tid än nu. Det är falskt. Evighet är nyare än detta nu, mer uppdaterat än detta innevarande ögonblick!
Lewis definierar denna teologi om att förena frihet och nödvändighet genom att hänvisa till sin egen erfarenhet. Han tänker på ett val han en gång gjorde som samtidigt var helt fritt och helt nödvändigt: hans omvändelse till den kristna tron.
Såsom han beskriver denna i Surprised by joy: "Jag kände att jag var där och då mitt inne i ett fritt val. Jag kunde ha öppnat dörren eller låtit den vara stängd. Jag valde att öppna den. Jag säger nu att jag valde att öppna dörren. Ändå vet jag att det inte verkade möjligt att göra motsatsen. Vi kan argumentera för att jag då inte var en fri agent. Men jag tänker mig hellre att denna situation kom närmare en perfekt fri handling än någonting annat jag nånsin gjort i mitt liv. Nödvändighet behöver inte vara i motsättning till frihet.
[40. Reflektion och värdering: Anser du att det friaste vi väljer ibland kan vara det nödvändiga för oss ?]
Frihet och nödvändighet - skiljer de sig åt när de befinner sig på sitt maximum? På det stadiet är människan vad hon gör. Ingenting av henne lämnas kvar utanför själva akten.
Jag tror Lewis använde denna egna erfarenhet som en modell för huvudpersonen Ransoms val i romanen Perelandra för att lyda Guds vilja och inte sina egna begär. Han accepterade den svåra uppgiften att döda den overkliga människan. Saken måste helt enkelt göras. Med tiden skulle ett moment i tiden komma i vilket han skulle göra det. Den framtida handlingen stod framför honom, fixerad och oförändrad, som om han redan utfört den. Vi kan säga, om vi vill uttrycka det så, att valets makt här sattes åt sidan och ett oföränderligt öde gick in i dess ställe. Men å andra sidan kan vi lika väl säga att han hade befriats från retoriken hos hans egna begär och passioner. Han hade för ett ögonblick dykt upp i den fullkomliga friheten. Ransom själv kunde inte på något sätt se skillnaden mellan dessa två tolkningar av vad som hände.
[41. Reflektion och värdering: Anser du att frihet och nödvändighet utesluter varandra?]
Predestination och frihet kan alltså te sig identiska. Vi kan misstänka att när Caesar gick över Rubicon, när Luther ropade: "Här står jag!" och Frodos "Jag tar ringen fast jag inte alls vet vägen!" -- så känner de samma sak som Ransom i romanen Perelandra. De var helt fria och helt ödesstyrda.
Faktum är att vi egentligen vet att frihet och öde inte alls motsäger varandra. Vi kan visserligen inte riktigt förstå vad det är vi vet. Vi vet det nämligen inte från filosofin eller teologin - vilka vi inte förstår särskilt bra - utan vi vet det från berättelser och dessa berättelser förstår vi mycket bra. Det är därför skönlitteratur alltid överlever filosofi och teologi! Sagorna bär sanningen.
[42. Reflektion och värdering: Anser du att Frodo nödvändigt men samtidigt fritt väljer att ta ringen till Mordor?]
Strukturen i varje god berättelse, vare sig den är rent fiktiv eller inte, förenar alltid frihet och ödesbundenhet, frihet och nödvändighet, frihet och predestination. Om inte viljan är fri kan vi inte identifiera oss med personerna. Om det inte finns ett öde kan vi inte lita på författaren. Ingen determinist har lyckats skriva en bra historia. Se på ett ynkligt försök: Skinners Walden II. Inte heller har någonsin någon nihilist, absurdist, existentialist eller dekonstruktivist, lyckats skriva en bra berättelse. Beckets Godot är dock mycket rolig icke-historia och Sartres Äcklet är en mycket djup och mycket dålig historia.
Om man är förvirrad inför relationen mellan evighet och tid är det lätt att att hamna i tokiga filosofier som universalism - automatiskt universell fräslning åt alla - eller i läran om predestination. George MacDonald förklarar detta för berättaren i Den stora skilsmässan:
- I era egna böcker, sir, är ni en unversalist, ni talar som om alla människor faktiskt blir frälsta.
- Du kan inte veta något om slutet på allt som sker. eller lita på något som sägs om det. Om du ställer frågan om slutet inifrån tiden och frågar om vilka möjligheter som finns, är svaret säkert. Valet av väg är framför dig, du måste välja något som inte ännu skett. Ingenting är stängt för dig.
- Vilken människa som helst kan välja evig död. Alla som faktiskt väljer den kommer att få den. Men om du försöker skutta över till evigheten, om du försöker se slutet på alla ting så som det kommer att bli en gång, när det inte finns några möjligheter kvar, när det verkliga är det enda som finns närvarande -- då frågar du efter något som inte kan sägas för mänskliga dödliga öron.
[43. Reflektion och värdering: Anser du att vi på något sätt kan titta in i evigheten?]
Tiden är den lins vi ser genom. Alla försök att se formen på evigheten utan denna tidens lins, förstör din kunskap om frihet. Se på läran om predestinationen. Den säger att evigheten inte väntar på någon framtid, i vilken den ska förverkligas. Men priset för denna uppfattning är förlusten av friheten. Universalismen gör samma misstag.
[44. Reflektion och värdering: Anser du att det vore skönare om allt var ödesbestämt från början ? Eller att alla varelser utan undantag kommer till himlen?]
