av Leo Tolstoy

ed. Staffan Humlebo

"Skönheten i Jesu lära och lovprisandet av den, är av absolut karaktär." Adolf Reinhart 18 maj 1916

Jag har icke alltid haft de religiösa åsigter, som
äro framstälda i denna bok.

Under hela tretiofem år af mitt lif var jag
nihilist i detta ords egentliga bemärkelse, det vill
säga, att jag icke var en revolutionär socialist, utan
en man som icke trodde på något.

För fem år sedan fick jag tron, - jag trodde
på Jesu lära, och med ens förändrades hela mitt lif.
Jag upphörde att eftertrakta, vad jag fordom åtrått,
och började i stället åtrå, vad jag aldrig brytt mig
om. vad som förr tyckts mig godt, föreföll mig
ondt, och vad som förefallit mig ondt, tycktes
mig godt.

Det hände mig det samma som det händer en,
när man gått ut i något ärende, men så under
vägen tycker, att det ingen brådska är med saken,
utan vänder om hem igen. Allt vad som nyss var
till höger om en, är nu till venster, och allt vad
som var till venster, är till höger. I stället för att
vilja aflägsna sig hemifrån, önskar man tvärtom
hinna dit så fort som möjligt.

Mitt lif och mina önskningar, mina sträfvanden
undergingo en fullständig förvandling; godt och
ondt fingo en alldeles omvänd betydelse för mig.

Hur kunde det komma sig? Derigenom att jag
uppfattade Jesu lära på ett helt annat sätt, ain
förr uppfattat den.

Det är ej min afsigt att förklara Jesu lära, -
jag vill endast berätta, hur jag lärde mig förstå
det, som är enkelt, klart, påtagligt och obestridligt
uti den, hur jag förstod det i denna lära, som gäller
för alla menniskor, och hur det, jag förstod, orsaka,?a
en omhvälfning i mitt sinne och skänkte mig frid
och lycka.

Jag vill icke kommentera Jesu lära, - jag
önskar bara en sak, och det är, att det blefve för-
bjudet att kommentera den.

Alla kristna kyrkor ha städse erkänt, att alla
menniskor, såväl lärda som olairda, äI°o likstälda
inför Gud, hur olika bildning och förståndsgåfvor
de än för öfrigt må ega, och att den gudomliga
sanningen är tillgänglig för hvar ocll en. Jesus
har till och med sagt, att vad som är fördoldt för
den vise, skall varda uppenbart för den faLkunnige.

Alla kunna icke vara invigda i dogmatikens,
homiletikens, liturgiens, hermenevtikens och apologe-
tikens djupa hemligheter, men alla kunna och böra
förstå, vad Jesus Kristus sagt till milliontals enkla,
okunniga varelser, sådana som i alla tider lefvat
på jorden.

Och vad Jesus sade till dessa enkla menni-
skor, hvilka icke hade någon möjlighet att rådfråga
Pauli, Clemens', Chrysostomus' och andras kommen
tarier. det var just det, som jag icke fattade, men
om jag nu företår och vill tala om för alla.

Röfvaren på korset trodde på Kristus och blef
frälst. Men om han i stället för att dö på korset
hade fått stiga ned derifrån och berätta för menni
skorna, hur han kommit att tro på Kristus, skulle
det icke varit en stor välgerning för alla?

Liksom röfvaren på korset trodde jag på Jesu
lära, och denna tro frälste mig. Det är ingen tom
jemförelse, detta, utan ett troget återgifvande af
mitt själstillstånd. Förr fyldes mitt sinne af skräck
och förtviflan vid tanken på så väl lif som död, nu
åter är det idel lugn och lycka.

Liksom röfvaren visste jag, att mitt förflutna
och närvarande lif var dåligt, och jag såg, att fler-
talet af mina medmenniskor lefde lika illa som jag.
Jag visste liksom rötvaren, att jag var olycklig, och
att jag led, att alla omkring mig också lida och
känna sig olyckliga, och jag såg icke för mig annat
än döden, som kunde befria mig ur detta tillstånd.
Liksom röfvaren hängde fastnaglad vid korset, så
var äfven jag af en okänd makt fastnaglad vid detta
lif af lidanden och plågor. Och liksom röfvaren såg
också jag det hemska dödsmörkret nalkas efter ett
dåraktigt och olyckligt lif.

I allt detta kände jag mig lik röfvaren, men
det var likväl en skilnad i vår belägenhet, - han
skulle dö, och jag, jag lefde ännu. Röfvaren trodde
sig kanske i dödsstunden finna sin frälsning pa
andra sidan grafven, medan jag åter hade framför
mig det verkliga lifvet och dess gåtfulla upplösning
i döden. Jag förstod ingenting af detta lif, det
tycktes mig förfärligt, men så med ens fick jag höra
Jesu ord, jag förstod dem, och ligvet och döden
syntes mig icke längre som ett oncit I ssiht for
min forna förtviflan erfor jag en giåå:e c«:_t ':y&s,
som döden icke kunde omintetgöra.

Kan väl någon taga anstöt af, att jag berättar
hur detta gick till?
   
På annat håll, i två stora arbeten, förklarar jag,
hvarför jag icke först förstod Jesu lära, och
hur jag slutligen kom att förstå den. Dessa arbeten
utgöras af en kritik öfver den dogmatiska teologien
och en ny öfversättning af de fyra evangelierna,
åtföljd af en ny konkordans.

I dessa skrifter försöker jag att metodiskt, steg
för steg, reda ut allt, vad som döljer sanningen
för menniskorna; jag öfversätter på nytt de fyra
evangelierna vers efter vers, jemför dem och samman-
fattar dem i en ny konkordans.

Med det arbetet har jag nu hållit på i sex år.
För hvart år, för hvarje månad upptäcker jag något
nytt upplysande drag, som bestyrker grundtanken;
jag rättar de misstag, som kunnat insmyga sig, och
lägger sista handen vid vad som är gjordt.

Mitt lif har väl nu snart nått sin gräns, och
jag skall kanske aldrig hinna fullända mitt verk.
Men som jag är öfvertygad om, att det skall bli
till stor nytta, vill jag göra allt, vad jag kan, för
att föra det till slut.

Här är det icke frågan om någon sådan rent
utvärtes undersökning af teologien och evangelierna,
titan om ett arbete af helt olika natur, invärtes.
andligt. Ingenting systematiskt eller metodiskt,
utan en plötslig ljusglimt, som visade mig den sanna
evangeliska läran i all dess enkla skönhet.

Det var något liknande, vad som skulle hända
en, man, hvilken fåfängt söker att efter en oriktig
teckning iståndsätta en staty af en mängd små
marmorbitar, och som plötsligt genom en af de
största bitarne gissar sig till, att det är frågan om
en helt annan staty. Då tar han sig för att sätta
ihop en ny sådan, och i stället för att det förut
endast blef en osammanhängande röra, finner han
nn genom att passa ihop bitarne efter deras olika
bugter och inskärningar, att de foga sig tillsammans
och bilda ett helt.

Det var just, vad som hände mig, och som
jag nu vill berätta.

Jag vill tala om, hur jag fann nyckeln till den
rätta uppfattningen af Jesu lära, och hur sanningen
för alltid bortjagade tviflet ur min själ.

Denna upptäckt gjorde jag på följande sätt:
Allt ifrån min barndom, ända sedan jag började
läsa evangeliet, hade jag alltid känt mig rörd af
och dragen till den del af Jesu lära, hvari han pre-
dikar kärlek, ödmjukhet, försakelse och skyldighet
att gälda ondt med godt.

Detta har alltid för mig utgjort kärnan af
kristendomen, och trots min otro och förtviflan,
erkände mitt hjerta sanningen deraf. Det var också
det som förmådde mig att underkasta mig en re-
ligion som för en hel arbetsam befolkning innehåller
lifvets enda och sanna mening, - den ortodoxa
kyrkan - religion. Men i det jag underkastade mig
denna kyrka, märkte jag snart, att jag i hennes
lära icke fann bekräftelsen på den kristendomens
kärna, som jag nyss talade om. vad som för mig
var hufvudsaken, tycktes mig endast ett bihang i
kyrkans lära, och vad som för mig var det vigti-
gaste, var det icke så för kyrkan.

Det är visst så, tänkte jag, att kyrkan icke
blott erkänner kristendomens inre kärna, kärleken,
ödmjukheten och försakelsen, utan också tillägger
den en yttre dogmatisk mening. Och denna mening,
tänkte jag, är mig visserligen främmande, ja, till
och med motbjudande, men den är icke i sig sjelf
skadlig eller dålig.

Men ju längre jag lefde, ju äldre jag blev, desto
tydligare såg jag, att det i denna särskilda punkt
låg något vida allvarligare, än jag först hade trott.

vad som stötte mig tillbaka i kyrkans lära,
det var så väl hennes besynnerliga dogmer, som
hennes gillande, hennes försvar af dödsstraff, för
följelser och krig, väckta af den ofördragsamhet,
som är gemensam för alla kyrkor, hvilka ömsesidigt
underkänna hvarandra. Dock livad som förnämligast
rubbade mitt förtroende till henne, det var hennes
likgiltighet för allt, som tycktes mig det väsentliga
i Jesu lära, och hennes partiskhet för livad som
tycktes mig af underordnad vigt.

Jag kände, att det låg något osant häri, men
det var mig omöjligt att upptäcka, hvari det osanna
bestod, synnerligast som kyrkans lära icke alls för-
nekade, vad som jag ansåg vara det väsentliga -i
Jesu lära.Hon erkände det tvärtom till fyllest, men
stälde bara så till, att dt icke kom i främsta rummet,
Jag kunde icke anklaga kyrkan för att förneka
kärnan i Jesu lära, men hon erkände den på ett
sätt, som icke tillfredsstälde mig.

Kyrkan skänkte mig icke det, som jag väntat
mig af henne.

Jag hade öfvergått från nihilismen till kyrkan,
endast och allenast derför att jag kände omöjlig-
heten af att lefva utan religion, det vill säga utan
kunskap om livad som är godt och ondt, utom och
öfver mina animala instinkter.

Jag hoppades finna denna kunskap i kristen-
domen, men sådan kristendomen då framstod för
mig, var den icke annat ä.n en viss sinnesbeskaffen
het af mycket obestämd art, ur hvilken det var
omöjligt att härleda några klara och nödtvungna
iefuadsregler.

Det var, livad jag sökte, och livad jag begärde
af kyrkan. Men de regler, som kyrkan erbjöd
mig, lärde intet om utöfvandet af den kristliga
vandel, som jag så varmt åtrådde, snarare aflägs-
nade de mig derifrån. Jag kunde icke bli en kyr-
kans lärling. vad som var mig kärt och ound-
gängligt, det var ett lif, grundadt på den kristliga
sanningen, och kyrkans föreskrifter voro helt och
hållet främmande för denna sanning, som jag älskade.

Kyrkans föreskrifter rörande trosartiklarne,
dogmerna, sakramentens bruk, fastorna och bönerna
voro icke nödvändiga för mig, och jag kunde icke
deri se några lefnadsregler, grundade på den krist-
liga sanningen.

Och icke nog med det, utan kyrkans föreskrifter
försvagade och förstörde ofta den kristliga själs-
stämning, som ensamt gaf en mening åt mitt lif:

vad som mest förbryllade mig, det var, att
allt det menskliga eländet, vanan att döma och för-
döma hvarandra, hatet mot främmande folkslag och
religioner och de krig och blodsutgjutelser, som
deraf voro en följd, - att allt detta skedde med
kyrkans samtycke och gillande. Jesu lära, som
säger: "Dömen icke, varen ödmjuke, förlåten andra
deras öfverträdelser, försaken och älsken, predikades
högt af kyrkan i ord och skrift, men på samma
gång gillade hon saker, som voro oförenliga med
denna lära.

Var det väl möjligt, att Jesu lära nödvändigtvis
innebar en sådan motsägelse?

Det kunde jag icke tro.

Dessutom hade det alltid förefallit mig besyn-
nerligt, att de skriftställen, hvarpå kyrkan stödde
sina dogmer, voro de minst klara af alla i bibeln.
Deremot voro de, ur hvilka sedelagen ledde sitt ur-
sprung, de klaraste och tydligaste. Och likväl fram-
stälde kyrkan dessa dogmer och en kristens pligter
enligt dem i en uttrycklig och bestämd form, under
det åter uppmaningarna att lyda sedelagen gjordes
i de mest sväfvande och hemlighetsfulla ordalag.

Var det väl så, som Jesus hade velat det?
Ingenting annat än evangelierna kunde skingra mina
tvifvel.

Jag läste dem då om och om igen.

I evangelierna hade alltid Jesu bergspredikan
framstått för mig som något särskildt och mera bety-
delsefullt än allt det öfriga. Det var också den,
som jag oftast läste. Ingenstädes annars talar Jesus
med så mycken högtidlighet, ingenstädes ger han
klarare och tillgängligare sederegler, eller som väcka
mera gensvar i allas hjertan, och ingenstädes heller
riktar han sina ord till en större samling af me-
nige man.

Fins det några klara och bestämda kristliga
grundsatser, så är det här, de måste vara uttalade.
Jag sökte då lösningen af mina tvifvel i Matthei
tre kapitel, det femte, sjette och sjunde, i Jesu
bergspredikan.

Jag läste om den mycket ofta, och för hvar
gång erfor jag samma, hänförelse, samma rörelse vid
läsningen af dessa verser, som uppmana till att
räcka fram kinden, lemna ifrån sig lifklädnaden,
lefva i frid med alla och älska sina ovänner, -
men också samma missräkning.

Guds till alla menniskor riktade ord voro icke
klara nog. De uppmanade till en försakelse, sa
fullständig och ovilkorlig, att den omintetgjorde
sjelfva lifvet, så som jag uppfattade det, och följ-
aktligen, tycktes det mig, kunde icke det att afstå
från allt vara det väsentliga vilkoret för frälsningen.
Och i samma stund som det icke längre var ett
oeftergifligt vilkor, förlorade det också sin prägel
af klarhet och bestämdhet.

Jag läste icke blott bergspredikan, jag läste
äfven alla evangelierna och alla de teologiska
kommentarierna öfver evangelierna. Dessa senare
förklarade, att föreskrifterna i Jesu bergspredikan
tjenade till att anvisa den grad af fullkomlighet,
hvartill menniskan bör sträfva, fastän hon, som är
fallen och sänkt i synd, aldrig kan hinna dit, utan
att menniskans frälsning beror af hennes tro och
böner och Guds nåd, -- men dessa förklaringar
tillfredsställde mig icke.

Jag kunde icke gå in på dem. Jag fann det
underligt, att Jesus, om han på förhand insett omöj-
ligheten för en menniska att af egen kraft utöfva
hans lära, ändå skulle ha gifvit sådana lika klara
som beundransvärda sederegler och omedelbart rik-
tat dem till hvarje särskild menniska.

Då jag läste dem, kände jag mig genomträngd
af den glada vissheten, att jag kunde, genast, i
samma ögonblick, börja att utöfva allt detta. Jag
önskade det varmt, jag försökte det också, men då
påminde jag mig ofrivilligt kyrkans lära, som säger:
"Menniskan är svag, hon kan icke göra det", och
strax kände jag mig bli svag.

Man upprepade för mig: du måste tro och
bedja, men jag kände, att min tro var vacklande,
och det hindrade mig att bedja. Man sade mig:
du måste bedja, så att Gud skänker dig tron, denna
tro som manar till bön, som skänker tro, som manar
till bön, och så vidare i oändlighet.

Både mitt förnuft och min erfarenhet sade
mig, att det medlet var föga verksamt.

Det föreföll mig alltid, som om det enda verk-
samma var mina ansträngningar att iakttaga Jesu
föreskrifter.

Och så efter en massa ofruktbara undersök-
ningar, ett djupgående studium af allt, som blifvit
skrifvet för och emot gudomligheten af Jesu lära,
efter otaliga tvifvel och själskval stod jag der åter
ensam med mitt hjerta och den hemlighetsfulla
boken.

Jag lyckades hvarken att finna den mening
deri, som andra finna, eller att upptäcka den, som
jag sjelf sökte; ännu mindre kunde jag afstå der-
ifrån. Det var först, sedan jag förkastat såväl den
lärda kritikens som den lärda teologiens förklaringar,
slungat allt detta ifrån mig enligt Jesu ord: "Utan
att I varden såsom barnen, skolen I icke alls in-
komma i himmelriket" (Matth. 18: 3), - först då
som jag med ens förstod, vad jag icke förr för-
stått.

Jag lärde mig icke förstå det, derigenom att
jag jemförde och förklarade texterna, eller tack vare
någon djupsinnig eller sinnrik beräkning, - tvärtom.
Jag förstod alltsammans, derför att jag glömde bort
allt, vad kommentarer heter.

De ord, som för mig blefvo nyckeln till det
hela, voro de, som innehållas i 38:de och 39:de
verserna af Matthei femte kapitel: "I hafven hört,
att det är sagdt: 'Öga för öga och tand för tand'.
Men jag säger eder, att I icke skolen motstå den
som är ond."

En dag slog mig den enkla och tydliga meningen i
dessa ord; jag förstod, att Jesus der säger
hvarken mer eller mindre än vad han säger. Och
strax såg jag, - ja, icke något nytt, - jag såg
blott allt det falla, som förmörkade sanningen för
mig, och sanningen framstod i all sin storhet.

I veten, att det är sagdt till de gamle: "Öga
för öga och tand för tand". Men jag säger er: "I
skolen icke ens motstå den som är ond".

Dessa ord tycktes mig plötsligt alldeles nya,
som om jag aldrig hade hört dem förr.

Och i sjelfva verket hade jag alltid förut vid
läsningen af detta ställe till följd af någon slags
besynnerlig förirring gått förbi orden: "jag säger
eder: I skolen icke motstå den som är ond", utan
att se dem. Det var, som om de orden aldrig
funnits till eller icke haft någon mening.

Längre fram under mina samtal med en stor
mängd kristna, som voro väl förtrogna med evan-
geliet, hände det mig ofta, att jag lade märke till
alldeles samma blindhet med afseende på dessa ord.
Ingen kom ihåg dem, och vid talet om detta ställe
tog mer än en kristen fram Nya testamentet för att
se efter, att det verkligen stod så.

På samma sätt märkte icke jag dem heller, utan
fäste mig först vid de följande orden: "Men om
någon slår dig på den högra kinden, så vänd ho-
nom ock den andra till etc."

Och för hvar gång tycktes mig dessa ord inne-
hålla en maning till lidanden och försakelser, som
voro stridande mot den menskliga naturen. De
rörde mig, jag kände, att det skulle varit vackert
att omsätta dem i handling, men jag kände på
samma gång, att jag aldrig skulle ha kraft att
göra det.

Jag sade för mig sjelf: Nå ja, jag skall räcka
fram kinden, - men då slår man mig en gång till;
jag skall ge, vad man begär... men då tar man
ifrån mig allt, livad jag eger. Ett sådant lif vore
mig omöjligt att lefva. Och lifvet har ju blifvit
mig gifvet, hvarför skulle jag afstå derifrån? Det
kan icke Jesus fordra. Så resonnerade jag förr,
öfvertygad, som jag var, att Jesus med dessa ord
vill prisa lidandet och försakelsen och dervid be-
gagnar sig af öfverdrifna uttryck, som sakna klar-
het och bestämdhet. Men då jag väl förstått de
ord, som uppmana till att icke motstå den som är
ond, insåg jag, att Jesus icke öfverdrifver och
icke vill lidandet för lidandets skull, utan mycket be-
stämd och klart uttrycker just vad han vill säga.

Han säger: Du skall icke motstå den som är ond,
och när du så gör, må du veta, att du kan
träffa på folk, som efter att ha slagit dig på ena
kinden utan att röna något motstånd, också skola
slå dig på den andra, som efter att ha tagit lif-
klädnaden ifrån dig, också taga manteln, som efter
att ha dragit fördel af ditt arbete, tvinga dig att
arbeta ändå mera, och som taga allt, utan att ge
något igen. Men om du också måste genomgå allt
detta, så motstå i alla fall icke den som är ond.
Gör godt trots allt mot den, som brukar våld och
förorättar dig. Och när jag förstått dessa ord så,
som de äro sagda, blef allt klart, som förr varit
dunkelt, och livad som tyckts mig öfverdrifvet, blef
riktigt och förnuftigt.

För första gången insåg jag, att sjelfva hjärt-
punkten i framställningen ligger i orden: "Motstå
icke den som är ond",- livad som följer är endast
en utveckling och förklaring af denna sats. Jag
förstod, att Jesus icke alls uppmanar till att räcka
fram kinden och lemna ifrån sig manteln för att på-
lägga sig lidanden, utan att han uppmanar att icke
motstå den som är ond och tillägger, att utöfvandet
af denna regel kan åtföljas af lidanden.

På samma sätt gör en far, som skickar sin son
ut på en lång resa: han anbefaller honom att icke
stanna på vägen, men han pålägger honom icke att
tillbringa sömnlösa nätter, vara utan mat och dryck
och utsätta sig för regn och köld. Han säger till
honom: "Fortsätt din väg utan att stanna, äfven
om du blir genomvåt eller stel af köld". Så säger
Jesus icke heller: "Räck fram kinden och lid",
utan han säger: "Motstå icke den som är ond,
och vad som än må hända, gör icke något mot-
stånd".

Dessa ord: "I skolen icke motstå den som är
ond", uppfattade i sin rätta betydelse, blev verk-
ligen för mig den nyckel, som öppnade vägen till
alltsammans. Och det tycktes mig förvånande, att
jag någon gång kunnat missuppfatta dessa så klara
och tydliga ord: "I hafven lärt er: 'Tand för
tand', men jag säger: Du skall icke motstå den
som är ond, och vad våld han än må bruka emot
dig, så tål det. och afstå från allt, livad du har, men
motstå honom icke".

Kan väl något vara klarare, tydligare och be-
gripligare?

Jag behöfde endast fatta den enkla och rätta
meningen af dessa ord, så som de äro sagda, för
att genast i hela Jesu lära, icke blott i hans bergs
predikan, utan också i de fyra evangelierna, allt som
föreföll inveckladt skulle bli klart, motsägelserna
ntjemnas, och det som tyckts mig öfverflödigt bli
oundgängligt.

Allt sammansmälte till ett harmoniskt helt, der
hvarje del fullkomnade den andra liksom, bitarne i
en sönderslagen staty, som åter hopfogas efter alla
konstens regler.

I bergspredikan, liksom i hela evangeliet, öfver-
allt fann jag bekräftelsen på denna samma lära:
"Motstå icke den som är ond".

I sin predikan som på så många andra ställen
framställer Jesus sina lärjungar, det vill säga alla
de menniskor som följa föreskriften att icke motstå
den som är ond, sålunda att de räcka fram kinden,
lemna ifrån sig manteln, förföljas, förtryckas och
lida nöd.

Och öfverallt förklarar han upprepade gånger,
att den som icke har tagit sitt kors uppå sig och
afstått från allt, eller med andra ord att den som
icke är beredd att underkasta sig alla följderna af
budet: "Motstå icke den som är ond", att han icke
kan vara hans lärjunge.

Till sina lärjungar säger Jesus: "Varen som
tiggarne, varen redo att lida förföljelser, plågor och
död utan att göra motstånd mot den, som är ond".
Själv bereder han sig att lida och dö utan att mot-
stå den som är ond, förebrår Petrus, när denne ut-
trycker sin sorg deröfver, och dör slutligen under
uppmaningar att icke göra motstånd, utan alltid
hålla troget fast vid hans lära.

Alla hans första lärjungar följde denna före-
skrift, tillbragte sitt lif i elände, utsatte för för-
följelser, och lönade icke ondt med ondt.

Således har Jesus tydligt sagt just det, som
han sade. Man kan förklara, att det är mycket
svårt och plågsamt att följa denna regel i det
dagliga lifvet, man kan bestrida, att alla skulle
känna sig lyckliga att att följa den, man kan som
fritänkarne säga, att Jesus var en drömmare, en
ideolog, som predikade en omöjlig sedelära, men
man kan icke underlåta att erkänna, att han på
det mest klara och tydliga sätt uttryckt, vad han
velat säga, nämligen att en menniska enligt hans
lära icke får motstå den som är ond, och att följ-
aktligen den, som antagit hans lära, icke skall göra
motstånd. Och dock vilja hvarken troende eller
vantrogna veta af denna enkla och klara betydelse
af Jesu ord.

2.

När jag väl en gång sett klart i dessa ord:
"Du skall icke motstå den som är ond", undergick
hela min uppfattning af Jesu lära en fullständig för-
vandling, och jag kände mig helt bestört, icke öfver
att jag ej förstått den, utan öfver att jag dittills
förstått den på ett så besynnerligt sätt.

Jag visste, liksom vi alla veta, att den sanna
betydelsen af Jesu lära ligger i kärleken till nästan.
"Att räcka fram kinden, att älska sina ovänner", 
- med dessa ord uttrycker man just kristendomens
innersta väsen. Det hade jag vetat ända från min
barndom-, men hvarför uppfattade jag då icke dessa
enkla ord helt enkelt? Hvarför sökte jag, jag vet
icke hvilken allegorisk mening i dem? Du skall
icke motstå den som är ond, det vill säga: gör al-
drig motstånd mot våldet, eller med andra ord,
gör aldrig något, som är stridande mot kärleken.
Och om man drar fördel häraf och förorättar dig,
så tål oförrätten och tag aldrig din tillflykt
till våld, vad som än må hända.

Jesus har sagt detta i så enkla och klara, ord,
att det är omöjligt att säga det pa ett i klarare sätt.
Hur kom det sig då, att jag, som trodde eller
försökte tro, att detta var Guds ord, ända påstod
det vara omöjligt att af egen kraft följa dem?

Om min husbonde säger till mig: Gå och hugg
ved! och jag svarar: Det är öfver mina krafter, så
måste ett af de två vara fallet: antingen tror jag
icke på, vad min husbonde säger, eller också vill
jag icke göra, vad han befaller mig.

Nå, hur kan jag då säga om detta Guds så
enkla och klara bud, att det är mig omöjligt att
följa utan bistånd af en öfvernaturlig makt? Hur
kan jag tala så, då jag icke ens gjort den minsta
ansträngning för att lyda honom?

Gud, säger man, har stigit ned till jorden för
att frälsa menniskorna. Frälsningen består deri,
att den andra personen i treenigheten, Sonen, genom
att lida för menniskorna återlöst dem från deras
synder och skänkt dem kyrkan, som i sitt sköte
bär den nåd, hvaraf de troende blifva delaktiga.
Men utom det har Sonen också skänkt menniskorna
en lära och föredömet af sitt lif till deras frälsning.

Hur kunde jag då säga, att de lefnadsregler,
som han uttryckt i en klar och enkel form för alla
och en hvar, äro svåra att följa, ja, att det till och
med är omöjligt utan öfvernaturlig hjelp?

Icke nog med att han sjelf aldrig sagt något
sådant, utan han har äfven uttryckligen förklarat,
att den som icke följer dem, icke skall komma in i
Guds rike. Och aldrig har han heller sagt, att ut-
öfvandet af hans lära skulle vara plågsamt och
svårt; tvärtom säger han:

"Mitt ok är ljuvt och min börda är lätt" (Matth.11:30).

Och evangelisten Johannes säger: "Hans bud
är icke tunga" (1 Joh.5:3).

Och då Gud förklarar, att det är lätt att ut-
öfva hans bud, då han sjelf som menniska utöfvat
dem och hans lärjungar gjort som han, hur, - jag
frågar det ännu en gång - hur skulle jag då kunna
komma och tala om omöjligheten att utöfva dem
utan öfvernaturlig hjelp?

Om någon uppbjöd hela sitt skarpsinne för att
tillintetgöra ett eller annat lagbud, vad skulle han
väl kunna säga, som vore mera dräpande, än att
denna lag vore i sig sjelf outförbar, och att lag-
stiftarens egen tanke om sitt påbud var att anse
det outförbart och ogörligt utan öfvernaturlig hjelp?
Det var just, vad jag förr tänkte om budet: "Mot-
stå icke den som är ond".

Och jag började försöka draga mig till minnes,
när och hur jag fått den underliga iden i mitt
hufvud, att Jesu lag väl är gudomlig, men icke kan
praktiskt genomföras. Och genom att gå långt till-
baka i tiden, fann jag, att denna tanke aldrig blifvit
mig meddelad i hela sin nakna öppenhet (då skulle
den ha stött mig), utan att jag omärkligt fått den
inplantad i mig allt ifrån min barndom, och att hela
mitt senare lif endast tjenat till att befästa denna
besynnerliga villfarelse hos mig.

Ända från min barndom hade jag blifvit lärd, att
Jesus är Gud och hans lära gudomlig, men på samma
gång lärde man mig att vörda de institutioner, som
med våldets makt betrygga min säkerhet gentemot onda
menniskor; man lärde mig att anse dessa institutioner
som heliga. Man lärde mig att motstå den som var ond,
man inympade hos mig föreställningen, att det är förödmjukande
att ge vika för våldet och berömvärdt att göra mot-
stånd. Man lärde mig att döma och att straffa.

Sedan undervisades jag i vapenyrket, det vill säga,
i att motstå onda menniskor med mord och blods-
utgjutelse. Den här, hvaraf jag var medlem, kallades
den "kristna rätt-trogna hären", och man nedbad
Guds välsignelse öfver honom.

Från min barndom och ända tills jag hunnit
till mogen ålder, lärde man mig att vörda ting, som
stodo i skriande motsägelse till Jesu lära, - att
ge angriparen lika godt igen; att med våld hämnas
oförrätter mot min person, min familj och mitt folk.
Och icke nog med att allt detta gick fritt från
klander, utan man vande mig också vid att anse
det godt och riktigt och alls icke stridande mot
Jesu bud.

Allt omkring mig, både min egen säkerhet och min familjs,
min egendoms,vilade således på en lag som Jesus förkastat,
på lagen: "Tand för tand".

Mina andlige läromästare predikade, att Jesu
lag är gudomlig, men omöjlig att följa i anseende
till den menskliga svagheten, och att endast Jesu
Kristi nåd kan hjelpa en att utöfva den. Och
denna lärdom sammanstämde fullkomligt med den,
som jag mottog af alla de sekelgamla samhälls-
inrättningarna omkring mig.

Denna föreställning om att Guds lära var outförbar
i praktiskt hänseende genomträngde mig småningom så
fullständigt, blef mig en sådan vana och lämpade sig så
väl för mina dåliga lidelser, att jag aldrig förr än nu
har märkt den motsägelse, hvari jag befann mig.

Jag insåg icke, att det är omöjligt att bekänna
Jesus Kristus, den Gud, hvars lära har till grund-
val: "Motstå icke den som är ond", och på samma
gång med full afsigt och öfverläggning arbeta på
organisationen af egendomen, staten, domstolar,
stående härar, - med ett ord att inrätta sitt lif i
strid mot Jesu lära och så ansätta denne samme
Jesus med böner om, att han måtte laga så, att
vi iakttaga hans bud att förlåta och icke motstå
den som är ond.

Jag hade ännu icke kommit att tänka på, vad
som nu synes mig helt klart, nämligen att det hade
varit vida enklare att inrätta sitt lif enligt Jesu
lära och sedan i sina böner be om domstolar, blod-  
bad och krig, ifall allt detta var oundgängligt för
ens lycka.

Jag förstår nu, vad som var upphofvet till
min villfarelse. Den kom sig af, att jag bekände
Jesus i ord och förnekade honom i handling.

Satsen: "Motstå icke den som är ond", är
sjelfva kärnpunkten i läran. Men den är icke blott
och bart ett tänkespråk, utan ett påbud, som ovil-
korligt måste iakttagas.

Den är verkligen en nyckel, som öppnar vägen
till allt det öfriga, men med vilkor att nyckeln
stickes ända längst in i låset.

Att förklara denna sats för en sederegel, som
är omöjlig att tillämpa i handling utan öfvernaturlig
hjelp, det är att upphäfva hela läran. 

Hur skulle den kunna förefalla annat än omöjlig, denna lära,
då man upphäft dess grundval, den sats som sammanhåller
det hela?

Fritänkarne finna den helt enkelt orimlig, och den 
måste ju synas dem så.

Att skaffa sig en ångmaskin, elda upp pannan,
sätta den i gång och så icke fastgöra dragremmen
vid maskinen, - det är just vad man gjort med
Jesu lära genom att predika, att man kan vara
kristen utan att följa budet: "Motstå icke den som
är ond".

För någon tid sedan läste jag tillsammans med
en judisk rabbin Matthei femte kapitel på hebreiska.
Nästan för hvarje vers sade rabbinen: "det där står
i bibeln, det där i Talmud," och han visade mig på
ställen både i bibeln och i Talmud, som mycket
nära liknade Jesu uttalanden i hans bergspredikan.

När vi kom till versen: "I skolen icke
motstå den som är ond", sade han icke: det där
står i Talmud, utan han frågade mig endast med
ett leende: "Nå, iakttaga de kristna detta bud?
Räcker de fram kinden?" Jag hade ingenting att
svara, - så mycket mer som de kristne just då
för tillfället voro så långt från att räcka fram
kinden, att de tvärtom slog judarna på bägge kind-
benen.

Jag frågade honom, om det fans något liknande
i bibeln eller i Talmud.

"Nej," svarade han, "det fins det icke, men
säg mig ni, om de kristna iakttaga detta bud?"
Denna fråga var ett sätt att säga mig, att då det
ges ett bud i den kristna sedelagen, som icke en-
dast icke följes af någon, utan till på köpet be-
traktas af de kristne sjelfva som varande outförbart,
såär det ett bevis på detta buds enfald och värdelöshet.

Jag hade ingenting att svara rabbinen.

Nu då jag förstått den rätta meningen af Jesu
lära, inser jag tydligt den underliga motsägelse,
hvari jag stod.

När jag på en och samma gång erkände gudomligheten
af Kristi lära och inrättade hela mitt lif i
strid deremot, - vad hade jag väl då för utväg
annat än att förklara denna lära outförbar i prak-
tiskt hänseende?

I ord erkände jag Jesu lära som helig, i handling
åter bekände jag mig till en allt annat än kristlig
lära, erkände och vördade en mängd kristendomsfiendtliga
inrättningar, som förkrympte och förkväfde mitt lif.

Hela Gamla Testamentet säger, att det judiska
folkets olyckor kommo sig deraf, att det trodde på
falske gudar och icke på den sanne Guden. Samuel
anklagar i sin l:sta bok, kap. 8 och 12, folket för
att de till alla sina andra öfverträdelser och affall
också lagt det, att i Guds ställe, som var deras
konung, ha utvalt en menniska, på hvilken de räk-
nade för sin befrielse.

"Förliten eder icke på 'tohu' eller fåfängliga
ting," säger Samuel till folket (kap. 12, v. 21), "ty
det gagnar eder intet och kan icke hjelpa eder,
efter det är 'tohu', fåfängligt. Förbliven trogne
mot Herren Gud allena, så att icke I och eder
konung må förgås."

Och det var just tron på 'tohu', på dessa tomma,
ihåliga afgudar, som dolt sanningen för mig. Midt
på vägen; som leder till sanningen, så att det skymde
undan dess ljus, reste sig det 'tohn', som jag icke
hade kraft att störta omkull.

Härom dagen kom jag att gå genom 13orovitski-
porten i Moskva. Der satt en gammal halt tiggare
med en trasig halsduk bunden om öronen. Jag tog
fram min börs för att ge honom en slant. I. det
samma kom en ung rödbrusig grenadier med martia-
liskt utseende springande ut ur Kreml, klädd i den
reglementerade fårskinnspelseu, som bestås af staten.

Då tiggaren fick syn på soldaten, reste han
sig helt förskräckt och gaf sig till att linka i väg,
så fort han kunde, bortåt Alexanderparken till.

Efter ett fåfängt försök att hinna upp honom,
stannade grenadieren och skrek några mustiga
skällsord efter trashanken, som slagit sig ner i
porten tvärtemot reglementet.

Jag stod stilla och inväntade grenadieren. När
han kommit fram till mig, frågade jag honom, om
han kunde läsa.

"Ja, än sedan?"

"Har du läst evangelium?"

"Ja."

"Nå, kommer du ihåg de här orden: Och den
som föder den hungrige. . ." Jag upprepade hela
stycket för honom. Han kom ihåg det och hörde
på ända till slut. Jag såg, att han var förbryllad.
Två förbigående Ilade stannat och lyssnade.

Grenadieren tycktes vara förargad öfver att
helt oförmodadt råka ut för klander, då han endast
gjort sin skyldighet och jagat bort en tiggare från
en plats, der det var förbjudet att uppehålla sig.
Han kände sig förbryllad och sökte efter någon
ursäkt. Plötsligt glimtade det till i hans kloka
ögon, han sneglade på mig öfver axeln, som när
man tänker aflägsna sig, och frågade:

"Nå, och militärreglementet, känner du till
det?"

Jag svarade nej.

"Nå, då har du ingenting att säga," genmälde
grenadieren med ett triumferande kast på hufvudet,
hvarpå han stolt svepte pelsen omkring sig och
återvände till sin post.

Det är den enda menniska, jag träffat i hela
mitt lif; hvilken strängt logiskt besvarat den eviga
fråga, som till följd af vårt samhällsskick trängde
sig på mig och alltjemt tränger sig på hvar och en,
som säger sig vara kristen.
 
 

3.

Man har orätt i att säga, att den kristna läran
endast och allenast rör den personliga frälsningen,
men icke har något med samhällsfrågorna att skaffa.

Det är icke annat än ett djerft utslungande af
en uppenbar lögn, som förfaller af sig sjeltt vid
första allvarliga begrundande. Nå ja, det är bra,
tänkte ,jag, jag skall icke motstå den som är ond,
jag skall räcka fram kinden i det enskilda lifvet,
men så konuner tienden, eller också är det ett
undertryckt folk, och jag kallas att taga del i
kampen mot onda menniskor. Jag är skyldig att
gå ut och slå ihjäl dem. Och då blir det oundvikligt
för mig att afgöra frågan: Skall jag tjena Gud
eller 'tohu', - gå ut i kriget eller icke göra det?

Låt oss antaga att jag är bonde och blir ut-
nämd till byfogde eller domare eller juryman,
följaktligen tvungen att aflägga ed, att döma och
straffa. Hur bör jag göra? Åter måste jag välja
mellan den gudomliga och den menskliga lagen.
Antag att jag är munk och vistas i ett kloster,
på hvars betesmarker bönderna i trakten gjort in-
trång. Jag blir utsedd att upptaga kampen mot de
onda menniskorna, tvungen att stämma bönderna
inför rätta. Återigen måste jag välja. Det fins
ingen, som kan undgå detta svåra val.

Jag talar icke om folk af vår samhällsklass,
hvars hela lif består i att som militärer, domare
och andra myndigheter motstå onda menniskor.
Det finns ingen hantverkare eller arbetare så ringa,
att han icke blir tvungen att välja mellan att tjäna
Gud och hans lag eller 'tohu' genom att foga sig
i samhällsinrättningarna. Min enskilda tillvaro är
insnärjd i det allmänna samhälls1ivet och detta
som är ordnat av staten, fordrar af mig en kristen-
domsfientlig verksamhet, alldeles  stridande mot
Jesu bud. 

Och nu för tiden, då värnepligten är  allmän, var 
och en är skyldig och behörig att taga plats i en jury, 
ställer sig det svåra valet obevekligt i hvars och ens 
väg. Alla måste bära de mördande vapnen, geväret eller 
sabeln, och om man också inte gör bruk av dem, bör dock 
geväret vara laddat, sabeln vässad, det vill säga, man
måste förklara sig beredd att bli mördare.

Hvarje medborgare måste infinna sig vid dom-
stolarne och ge sitt biträde åt anklagelserna och
straffdomarna, det vill säga att var och en måste
förneka Jesu bud: "Ni ska inte motstå den som
är ond", och förneka det icke blott i ord, utan också
i gärning.

Grenadierens fråga: evangeliet eller militär-
reglementet, -- den gudomliga eller den mänskliga
lagen? -- ställs till mänskligheten nu lika väl som
på Samuels tid. Den trängde sig även på Jesus
själv och hans lärjungar, den tränger sig i våra
dagar på alla, som har vilja att vara kristna, - och
nu stod jag också inför den.

Jesu lära, kärlekens, ödmjukhetens och försakelsens lära,
rörde och fängslade mig nu liksom förut. Men överallt
i historien, i dagens händelser, i mitt enskilda liv,
fann jag en motsatt lag, som förkastades av mitt hjärta,
mitt samvete och mitt förnuft, men gillades av mina
djuriska instinkter.

Jag kände, att om jag antog Jesu lag, skulle jag  bli
ensam, kunna få uppleva sorgliga stunder, lida
förföljelse och bedrövelse, alldeles som Jesus förut-
sagt. Men antar jag åter den mänskliga lagen, så
ska jag vinna allmänt gillande, leva i lugn och
trygghet, och förfoga över alla skarpsinnets hjälp-
medel för att ställa mitt samvete till freds. Jag
skall skratta och fröjdas - som Jesus sagt.

Det kände jag, och därför försökte jag inte att
utgrunda meningen i Jesu lag, utan tvärtom be-
mödade jag mig att förstå den på så sätt, att den
inte hindrade mig att leva mitt djuriska liv. Det
var detsamma, som att inte vilja förstå den alls.

I denna min föresats att icke förstå, förirrade
jag mig på avvägar, som nu gör mig helt häpen.

Jag vill som exempel ta mitt forna sätt att
uppfatta orden: "Döm inte, på det att ni inte
ska bli dömda". (Matth.7:l.) "Döm inte, så
ska ni inte bli dömda; fördöm inte, så ska
ni inte bli fördömda". (Luk.6:37.)

Domstolarne, i vilka jag var anställd, och som
ansvarade för min egendom och säkerhet, tycktes
mig vara en inrättning av så obestridlig helgd och
överensstämmelse med den gudomliga lagen, att
det aldrig fallit mig in, att de ovan anförda orden
kunde ha någon annan betydelse än den, att man
inte skall tala illa om sin nästa. Aldrig hade jag
ens haft en aning om, att Jesus med dessa ord
kunnat syfta på domstolar, polisen o. s. v.

Det var först, när jag i deras rätta mening
uppfattade orden: "Motstå inte den som är ond",
som jag började undra, vad Jesus väl kunnat mena
om alla dessa domstolar. Och då jag insett, att
han måste ogilla dem, gjorde jag mig den frågan:
Månne dessa ord inte betyda: "Avhåll er inte
endast från att döma er nästa och förtala honom,
utan döm honom heller inte inför rätta, -- döm
inte er nästa i de domstolar, som ni inrättat?"

I Lukas sjätte kap.37:de versen följer dessa
ord omedelbart efter dem, som uppmana till att inte
motstå onda människor, utan löna ont med gott.

Strax efter orden: "Var fördenskull barm-
härtig såsom också er Fader är barmhärtig", sägs
det: "Döm inte, så ska ni inte bli dömda;
fördöme inte, så ska ni inte bli fördömda".

Betyder inte detta dessutom: "Döm inte
din nästa - inrätta inte domstolar, och döm
inte er nästa där"? Och jag hade knappt hunnit
göra mig den frågan, förrän både mitt hjärta och
förnuft genast gav ett jakande svar.

För att riktigt visa, hur långt från den rätta
uppfattningen jag fordom var, vill jag bekänna en
dumhet, som jag ännu rodnar över.

Sedan jag blivit troende och börjat läsa evan-
geliet som en gudomlig bok, hände det mig ibland,
då jag mötte mina vänner, prokuratorerna och do-
marna, att jag skämtande sade till dem: "Nå, ni
håller fortfarande på att döma? Och ändå är det ju
sagdt: Döm inte, så att ni inte måtte bli dömda!"
Jag var så säker på, att dessa ord inte kunde be-
tyda annat än ett förbud mot förtalet, att jag inte
alls förstod den förfärliga hädelse, som jag gjorde
mig skyldig till genom att säga så.

Jag hade hunnit så långt i min öfvertygelse,
att dessa ord alls icke betyda, vad de betyda, att
jag anförde dem i deras rätta mening som ett slags
skämt.

Jag vill utförligt berätta, hur hvarje spår af
tvifvel angående dessa ords mening utplånades ur
mitt sinne, hur jag insåg, att de icke kunna ha mer
än en betydelse: den att Jesus förkastar inrättandet
at' alla menskliga domstolar, af vad slag de än
månde vara. Han har icke kunnat säga något
annat, då han uttryckt sig på, detta sätt.

Det första som slog mig, då jag förstått budet:
"Motstå icke den som är ond" i dess rätta mening,
det var att domstolarne, långt från att öfverens
stämma med detta bud, äro helt och hållet stridande
deremot, liksom mot läran i allmänhet, och att följ-
aktligen Jesus, om han tänkt på dem, måste ha för-
kastat dem.

Jesus säger: "Motstå icke den som är ond" --
domstolarnas ändamål är just att motstå onda men-
niskor. Jesus manar att löna ondt med godt, -
domstolarne löna ondt med ondt. Jesus säger: "Gör
ingen skilnad på goda och onda", -- domstolarne
göra aldrig annat. Jesus säger: "Förlåten a11a, för-
låten icke en gång eller sju gånger, men utan åter-
vändo, älsken edra ovänner, gören godt mot dem,
som hata eder", - domstolarne förlåta icke, de
straffa, och de göra icke godt, utan ondt mot dem,
hvilka de anse som samhällets fiender.

Af allt detta framgick, att Jesus måste förkasta
domstolsinrättningarna.

Kanske, sade jag mig, hade Jesus aldrig något
att göra med dem och tänkte derför icke på dem.
Men snart insåg jag, att det icke kunde vara för
hållandet. Från sin födelse och till sin död hade
Jesus att göra med domstolarne, både Herodes',
Sanhedrins och öfverstepresternas.

I sjelfva verket fann jag, att Jesus ofta talar
om domstolarne som om ett ondt. Han säger till
sina lärjungar, att de skola bli förda inför dem och
dömda, och lär dem, hur de böra uppträda der.
Han sade otn sig sjelf, att han skulle bli stäld inför
rätta, och visade, hvilken hållning man borde iakt-
taga gentemot domarne. Häraf följer, att Jeans
tänkte på de domstolsinrättningar, som skulle döma
honom cch hans lärjungar, som dömt och döma
milliontals människor.

HVARI MIN TRO BESTÅR. 33

Jesus insåg detta onda och syftade direkt derpå.
När man vill verkställa domen öfver äktenskapsbry-
terskan, förnekar han helt och hållet den tnenskliga
rättvisan, han visar, att menniskan icke är någon
domare, derför att hon sjelf är brottslig. Och denna
tanke uttrycker han flera gånger, i det han säger,
att den som har en bjelke i sitt eget öga, icke kan
urskilja grandet i en annans öga, och att en blind
icke kan leda en blind. Han går ända derhän, att
han förutsäger följderna af en dylik förirring: lär-
jungen skall blifva som sin mästare.

Men kanske att han, trots sitt uttalande i fallet
med äktenskapsbryterskan, trots sin liknelse om
grandet och bjelken, ändå medger åberopandet af
den menskliga rättvisan i de fall, då man behöfver
skydda sig mot onda tnenniskor. Men denna för-
medan är oantaglig, det fann jag.

I sin bergspredikan säger han till folket:
"Och om någon vill gå till rätta med dig och taga
din lifklädnad ifrån dig, så låt honom få manteln
med." (Matth. 5: 40.)

Men kanske ändå att Jesus endast talar om de
personliga förhållanden, som hvarje menniska bör
iakttaga gentemot domstolsinrättningarna, och icke
förnekar sjelfva rättvisan, utan medger, att det i
ett kristet samfund får finnas vissa individer, som i
egenskap af lagligt erkända myndigheter döma de
andra?

Dock äfven detta fann jag oantagligt. Jesus
uppimmar i sin bön alla menniskor utan undantag
att förlåta, hå det att de sjelfva må varda förlåtna.
Och denna tanke uttalar han ofta. Hvar och en,
som ber, måste förlåta sin broder, innan han offrar
sin gåfva.

Hur skulle då samme man, som enligt sin re-
ligion är skyldig att förlåta allt utan återvändo,
kunna döma och fördöma? Således är det tydligt,
att Jesu lära icke tillstädjer en kristen domare att
döma.

Men kanske att satsen: "Dömen icke, så att I
icke akolen varda dömde", står i ett sådant för-
hållande till de föregående eller efterföljande orden,
att man deraf skulle kunna draga den slutsatsen,
att Jesus icke tänkte på domstolsinrättningarna, när
han sade: "Dömen icke"?

Det är icke heller fallet, - tvärtom bevisar
sambandet mellan meningarna klart, att det just var
om domstolsinrättningarna, som Jesus talade. Enligt
DZattheus och Lucas yttrar han: "I skolen icke mot-
stå den, som är ond", före orden: "Dömen icke,
tördömen icke". Och litet längre tillbaka, enligt
Matthens, anför han den gamla hebreiska brottmåls-
lagens ord: "Öga för öga, tand för tand". Och
efter denna häntydan till brottmålalagen säger han:
"Men I skolen icke göra på det sättet, I akolen
icke motstå den som är ond". Och sedan säger
han: "Dömen icke". Alltså talar Jesus just om
den menskliga brottmålslagen och förkastar den med
orden: "Dömen icke!"

Yttermera säger han, enligt Lucas, icke blott:
"l)iinmn icke", utan: "hömen icke och fördömen
icke". Det ar icke för intet, han tillägger detta
vr(l, sum hat- mistan samma betydelse. Det kan en-
(1a41, vara af ett, skäl, - att tydliggöra, hur man
Imr uylslat6;~ uuminyeu af det första ordet.

Om han velat säga: "Dömen icke eder nästa",
så skulle han tillfogat detta ord: "nästan", men nu
tillfogar han i stället: "%rdömen icke", och sedan
säger han: "så att I icke ekolen varda fördömde,
förlåten, så skall eder varda förlåtet".

Men man kan i alla fall komma fram med in-
vändningar, säga att Jesus, när han uttryckte sig
sålunda, icke tänkte på domstolarne, utan att det
är jag, som lägger in i hans ord den mening, jag
vill ha fram.

Då åberopar jag mig på Jesu första lärjungar,
på apostlarne. vad var deras åsigt om domsto-
larne, erkände och gillade de dem?

I sitt fjerde kap. vers 11 och 12 säger aposteln
Jakob: "Förtalen icke hvarandra, mina bröder. Den
som förtalar en broder eller dömer sin broder, han
förtalar lagen och dömer lagen. Men dömer du
lagen, så är du icke  lagens görare utan dess dess 
dömare. En är lagstiftaren och domaren, han som
förmår frälsa och förderfva. Men hvem
dömer din nästa?"

Det ord, som öfversättes med verbet "förtala"
är ordet "katalaleo". Men det är intet tvifvel om,
att detta ord egentligen betyder anklaga. Det är
den rätta betydelsen, hvarom livem som helst kan
öfvertyga sig genom att se efter i ordboken.

I öfversättningen läsa vi: "Den som förtalar
sin broder . . . förtalar lagen". Ovilkorligt frågar
man sig: hvarför det? Jag må tala illa om min
broder så mycket som helst, så talar jag derför icke
illa om lagen, men om jag anklagar min broder, om
jag drar honom inför rätta, så är det tydligt, att
jag dermed anklagar Jesu lag för otillräcklighet,
att jag anklagar och dömer lagen. Då är det klart,
att jag icke längre är lagens görare, utan dess do-
mare. "Men domaren," säger Jakob, "det är han,
som förmår att frälsa." Hur skulle då jag, som
icke är i stånd att frälsa någon, kunna göra mig
till domare och straffa andra?

Hela stycket talar om den menskliga rättvisan
och förnekar den, ja, hela episteln är genomträngd
af samma tanke. I andra kapitlet läsa vi: "Mina
bröder etc.... ty dom utan barmhertighet skall
öfvergå den, som icke har gjort barmhertighet.
Men barmhertigheten berömmer sig emot domen."
(Dessa sista ord: "barmhertigheten berömmer sig
mot domen" har även blivit översatta så, att de
skulle uttrycka, att dömandet är förenligt med
kristendomen, men bör vara barmhertigt.)

Jakob uppmanar sina bröder att icke ha anse-
ende till personen. Då du gör afseende på en men-
niskas stånd och samhällsställning, begår du en
synd och är lik en domare, som sviker sin embets-
ed under utöfvandet af sitt kall. Du föraktar tig-
garen som ett samhällets af'skum, och så är det tvärtom
den rike, som är avskummet. Det är han, som för-
trycker dig och släpar dig inför domstolarna. Om
du fullgör lagen att älska din nästa, barmhertig-
hetens lag - som Jakob kallar konungslig för att
utmärka den framför alla andra - så gör du väl.
Men om du har anseende till personen, öfverträder
du barmhertigheteus lag.

Och antagligen med hänsyftning på äktenskaps-
som man förde fram till Jesus för att stena
henne ouligt lagen, eller också med afseende på
äktenskapsbrottet i alluiälihet, säger Jakob, att den
som straffar en äktenskapsbryteraka med döden gör
sig skyldig till dråp och öfverträder den eviga lagen.
Ty samma eviga lag förbjuder såväl att dräpa som
att göra hor.

Han säger: "Talen så och gören så, som det
höves dem som en gång skola dömas genom fri-
hetens lag. Ty dom utan barmhertighet skall övergå
den, som icke har gjort barmhertighet. Barmher-
tigheten berömmer sig emot domen." (Jakob 2:
12, 13.)

Kan väl detta uttryckas i klarare och bestäm-
dare ordalag? Hvarje anseende till personen för-
bjudes, såväl som hvarje omdöme, förklarande den
ene god, den andre ond; det menskliga dömandet
lyses i bann, såsom varande ohjelpligt bristfälligt,
och domen förklaras brottslig, då den dömer andra
för brott. Således upphäfves domen af Guds lag -
barmhertigheten.

Jag öppnar Pauli epistlar, --- han som hade
varit ett offer för domstolarne - och redan i första
kapitlet af Romarbrefvet läser jag, hur aposteln
förehåller romarne alla deras laster och synder och
bland annat också deras domstolar. "Fastän de väl
känna Guds rättfärdiga dom, att de som göra sådant
äro värda döden, göra de det dock icke allenast,
utan hålla ock med dem som göra det." (Rom.
1: 32.)

"Derföre är du utan ursäkt, o menniska, vem
du än är som dömer. Ty i det att du dömer en
annan, fördömer dn dig sjelf; emedan du, som dö-
mer, gör detsamma." (Rom. 2: 1.)

"Eller föraktar du hans godhets, tålsamhets
och långmodighets rikedom, icke förstående, att
Guds godhet vill föra dig till bättring?" (Rom.
2: 4.)

Paulus säger, att fastän de känna Guds rätt-
färdiga dom, handla de sjelfve orättfärdigt och
lära andra att göra detsamma; derf"ör kan man icke
rättfärdiga den menniska, som dömer.

Från en sådan synpunkt bedöma apostlarne
domstolarne i sina epistlar, och vi veta alla, att i
deras lif var den menskliga rättvisan en af dessa
pröfningar och olyckor, som de måste lida stånd-
aktigt och undergifne Guds vilja.

Försätter man sig i inbillningen tillbaka till
de förste kristnes ställning bland hedningarne, skall
man genast förstå, att det icke kunde falla någon
in att förbjuda de kristne att döma, - dessa som
sjelfve förföljdes af domstolarne. Apostlarne ha
kunuat tala tillfälligtvis deroxn som om ett ondt
och förneka, att en sådan inrättning egde någon
grund i deras lära, hvilket de också göra vid alla
tillfällen.

Frågar jag mig för hos kyrkans äldste under
de första århundradena, finner jag, att det mest ut-
märkande draget i deras lära öfverallt och alltid är,
att de icke tvinga någon till något, icke döma eller
fördöma någon (Athenagoras, Origenes), utan tvärtom
tåligt lida de straff, hvartill domstolarne döma dem.
Och med sina handlingar bekänner hvarenda martyr
detsamma.

Jag finner, att hela kristenheten före Konstan-
tins tid aldrig betraktade domstolarne annorlunda
än son ett ondt, som man måste underkasta sig
med tålamod, och att det aldrig fallit någon af
denna tids kristne in, att en kristen kunde vara
medlem af en domstol.

Alltså ser jag, att Jesu ord: "Dömen icke och
fördömen icke", uppfattades af hans första lärjungar
på samma sätt, som jag nu uppfattade dem i deras
rätta betydelse: dömen icke i domstolarne, varen
icke medlem af en sådan.

Allt bekräftade fullständigt min öfvertygelse,
att orden: "Dömen icke och fördömen icke", betyda:
dömen icke inför rätta. Men å andra sidan är det
så brukligt att uppfatta dem i betydelsen: "Förtalen
icke eder nästa", och domstolsinrättningarna upp-
träda med en sådan djerfhet och säkerhet i alla
kristna samfund, med stöd af sjelfva kyrkan, att
jag ännu länge tviflade på riktigheten af min tolk-
ning. Om alla menniskor kunnat uppfatta det så
och inrätta kristna domstolar, så hade de säkerligen
något skäl härför, och det är du, som gjort något
misstag, tänkte jag för mig sjelf, Det måste finnas
något godt och giltigt skäl, hvarför dessa ord blifvit
uppfattade i betydelsen förtala, och säkerligen lig-
ger det något till grund för inrättandet af kristna
domstolar.

Jag tog min tillflykt till kyrkans kommentatorer. Hos
dem alla, räknadt från och med femte
århundradet, fann jag, att det är brukligt att upp-
fatta dessa ord så, som att man icke skall klandra
sin nästa, - det vill säga, undvika förtalet. Och
då det alltså är öfverenskommet, att här uteslutande
är frågan om att icke döma sin nästa i ord, upp-
står svårigheten: Hur skall man kunna låta bli att
döma? Man måste ju klandra det onda, och följ-
aktligen kretsa alla kommentatorer kring en enda
punkt: vad är det som är klandervärdt, och vad
-är det som icke är det? Några säga, att för kyrkans
tjenare kan detta icke uppfattas i betydelsen af ett
förbud mot klander, utan att apostlarne sjelfve klan-
drade (Chrysostomus, Theophilactus). Andra säga,
att Jesus utan tvifvel med dessa ord syftade på
judarne, som anklagade andre för små förseelser
och sjelfve gjorde sig skyldige till grofva synder.

Men ingenstädes ett ord om de menskliga in-
rättningarna, domstolarne, som kan upplysa om,
i hvilken ställning de befinna sig med hänsyn till
detta förbud att döma. Godkänner Jesus dem eller
ej ? På denna så naturliga fråga ges intet svar,
alldeles som om det vore s,jelfklart, att i samma
stund en kristen sätter sig i domarstolen, han er-
hölle rättighet icke blott att döma sin nästa, utan
också att döma honom till döden.

Jag vänder mig till de öfriga kommentatorerna,
grekiska, katolska, protestantiska, fill dem som till-
höra Tubingerskolan, till dem som tillhöra den
historiska skolan, - men alla, äfven de mest fri-
sinnade, tolka dessa ord som ett förbud mot för-
talet.

Men hvarför tolkas Jesu läras innersta väsen, i en 
så inskränkt mening, att förbudet att döma inför
rätta icke inbegripes i förbudet att döma i allmänhet?
Hvarför antages det, att Jesus, då han förbjöd det
lättsinniga förtalandet af nästan som en dålig handling,
hvarken förbjöd eller på samma sätt betraktade det
uppsåtliga dömandet, som har straffet till följd?
- På allt detta intet svar, icke den minsta hänsyftning
på möjligheten af att ge ordet "döma" betydelsen af
"döma inför rätta", med tanke på domstolarne som
vållat milliontals menniskors förderf. Icke nog med
det, utan på tal om orden: "Dömen icke och för-
dömen icke" förbigås denna grymma form af dö-
mandet med tystnad eller rosas rent a£ De teolo-
giska kommentatorerna förklara, att domstolarne äro
nödvändiga i ett kristet samfund och ingalunda stri-
dande mot Jesu lag.

När jag kommit underfund härmed, började jag
tvifla på kommentatorernas ärlighet och tog min
tillflykt till en ordagrann öfversättning af orden:
döma och fördöma, - en sak som jag hade bort
göra från först af.

I originalet heta dessa ord: "krino" Och "katadikazo".
Den oriktiga öfversättningen av ordet "katalaleo" i
Jakobs epistel, hvilket blifvit återgifvet med "för
tala", bekräftade mina tvifvel angående öfversätt-
ningens trohet.

Jag tar mig för att undersöka, hur orden
"krino" och "katadikazo" är öfversatta på de olika
språken, och jag finner att i Vulgata är ordet för
döma återgifvet med 'condemnare', döma till straff,
likaså på slaviska, och hos Luther med 'verdammen',
förtala.

Skiljaktigheten i dessa öfversättningar stärker
mina tvifvel, och jag gör mig don frågan: vad be-
tyder väl egentligen ordet "krino" som användes af
båda evangelisterna, och, ordet "katadikaso", som an-
vändes af Lucas, hvilken enligt kännares utsago
skref en ganska korrekt grekiska? Hur skulle
dessa ord öfversättas af en person som icke kände
till något af den evangeliska läran och endast fick
sig denna enda mening förelagd till återgifvande?

Jag slår upp den vanliga ordboken och finner
der, att ordet har flere olika betydelser och
bland de mest brukliga den att "döma inför rätta",
äfven att döma till döden, men att det aldrig be-
tyder förtala. Jag slår upp i Nya testamentets ord-
bok och finner der, att detta ord ofta användes i
bemärkelsen af att döma inför rätta, någon gång i
bemärkelsen af att välja, men aldrig i den af att
förtala.

Sålunda är jag på det klara med, att ordet krino
kan öfversättas på olika sätt, men att den
öfversättning, som ger det betydelsen af förtala, är
den mest afvikande och öfverraskande.

Så slår jag upp ordet katadikazo, som är fogadt -
till ordet krino (hvilket har flere olika betydelser),
tydligen för att närmare bestämma den mening, för
fattaren velat ge åt det första ordet. Jag slår upp
i den vanliga ordboken och finner der, att ordet
katadikazo aldrig har någon annan betydelse än
"att döma inför rätta till straff" eller "straffa med
döden". Jag slår upp i Nya testamentets ordbok
och finner, att detta ord är användt fyra gånger i
Nya testamentet och för var gång i bemärkelsen
döma i kraft af laga dom, straffa med döden.

Jag ser efter i texterna och finner, att detta
är användt i Jakobs epistel, 5 kap. vers 6.
Där läser man: "I hafven fördömt, I hafven dräpt den
rättfärdige". Ordet fördömt är mycket riktigt detta
samma katadikazo. Det står här med afseende på
Jesus, som blifvit dömd till döden inför rätta. Och
aldrig har detta ord användts i någon annan be-
märkelse i hela Nya Testamentet eller i någon som
helst grekisk skrift,,

Vad vill då allt detta säga? Har man till den
grad kunnat drifva gäck med mig? Vem helst ibland
oss, som någonsin grubblat öfver mensklighetens
öde, har icke gripits av förfäran vid tanken på de
lidanden» och olyckor, som brottmålslagarne - detta
gissel för dem som döma lika väl som för de dömde
- dragit öfver menniskorna, allt ifrån Djingiz Khan 
och den franska revolutionens blodbad till
våra dagars afrättningar?

Det fins ingen menniska med hjerta, som icke
erfarit en känsla af fasa, och motvilja, om hon blir
vittne till, hur menskliga varelser pinas och dödas
af sina likar, ja, om hon blott hör talas om guillo-
tiner, galgar och ihjälpiskningar.

Evangeliet, hvars minsta ord är heligt för mig,
säger klart och tydligt: "Man har gifvit eder en
brottslig lag: Tand för tand och öga för öga, men
jag ger eder en ny lag: Motstån icke den som
är ond, följen alla detta bud, lönen icke ondt med
ondt, utan gören godt och förlåten städse hvar
och en."

Och längre fram säges det: "Dömen icke",
och på det att intet missförstånd rnå råda angående
detta ords mening, tillägger Jesus: "Dömen icke
inför rätta till straff".

Mitt hjerta ropar högt och tydligt: inga af-
rättningar! Vetenskapen säger: Inga afrättningar,
ondt kan icke utrota ondt. Guds ord, hvarpå jag
tror, säger det samma. Och när jag så går igenom
hela läran och träffar på satsen: "Dömen icke, så
att I icke skolen varda dömde, förlåten, så att eder
mån varda förlåtet", - så skulle detta, som för
mig är Guds egna ord, endast betyda, att man icke
bör göra sig skyldig till förtal och skvaller, och jag
skulle fortfara att anse domstolarne som en kristlig
inrättning och mig sjelf som på samma gång kristen
och domare?

Jag greps af förfäran - så groft påtaglig var
den lögn, i hvilken jag stod.

4.

Jag förstod nu Jesu ord: "I hafven hört, att
det är sagdt: Öga för öga och tand för tand. Men
jag säger eder, att I icke skolen tnotstå den som
är ond". Jesus säger: 'Ni ha varit vane att anse,
att ni handla förnuftigt, då ni med våld försvara er
mot onda menniskor, genom att taga öga för öga,
inrätta brottmålsdomstolar, polis och stående härar,
genom att kriga mot edra fiender, men jag säger
eder: Använden aldrig våld eller varen våldets
medbrottslingar, gören ingen ondt, icke ens dem,
som ni kalla edra fiender'.

Jag förstod nu, att då Jesus säger: "Motstå icke den som är ond", så visar han icke endast de följder, som iakttagandet af denna regel föra med sig, utan han ger också samhällslifvet en ny grundval, öfverensstämmande med
hans lära och vidt skild från de lagar, som utgjort
grunden för de menskliga samfunden hittills, Mose
lag, den romerska rätten och våra nuvarande civil-
lagar.
 

Han stiftar en ny lag, som skall befria menskligheten
från de lidanden, hon sjelf pålägger sig.
Han säger. I tron, att edra lagar förbättra de onda,
- de göra icke annat än mångdubbla dem. Det
fins blott ett sätt att stäfja det onda - det är att
löna ondt med godt utan anseende till personen. I
hafven i tusentals år pröfvat på det andra sättet,
försöken nu mitt -- det rakt motsatta.

Det är ändå märkvärdigt! -- det har på sista
tiden ofta händt mig att samtala med de mest olika
personer om detta Jesu bud: "Motstå icke den
sola är ond". Sällan har jag träffat på någon, som
varit af min åsigt. Men det fins två slags menni-
skor, som aldrig, icke ens i principen vilja erkänna
den rätta meningen med dessa ord.

Det är menniskor, tillhörande två ytterlighets-
poler: de kristligt-konservativa patrioterna, som pre-
dika sin kyrkas ofelbarhet, och de ateistiska revolu-
tionsmännen. Hvarken de ena eller de andra vilja
afstå från rättigheten att med våld motstå, livad de
anse som "det onda". Och äfven de lärdaste, de
mest skarpsinniga ibland dem inse icke denna enkla
och klara sanning, att om man erkänner en menni-
skas rättighet att med våld motstå, livad hon anser
som ondt, så har hva.r och en annan menniska lika-
ledes rättighet att med våld motstå, livad hon å sin
sida anser för ondt.

För icke länge sedan kom jag öfver en ur
denna synpunkt ganska uppbyglig brefvexling mellan
en ortodox slavofil och en kristlig revolutionär.
Den ene gjorde sig till våldets förespråkare som
anhängare af kriget till förmån för våra förtryckta
slaviska bröder, den andre - som anhängare af revolu
grundade lagar kunna mildra det onda, - men nej,
de göra icke annat än föröka det. Sedan tusental,
år tillbaka försöka ni att utrota ondt med ondt, och
ni ha icke utrotat det, utan endast förökat det.
Gören som jag säger - och som jag gör - och
ni skola få se, om det icke är sanningen.

Och han säger icke blott så, utan hvarje hand-
ling i hans lit, liksom hans död är icke annat
än ett bekräftande af läran: "Motstå icke den som
är ond".

De troende veta detta, de höra det läsas upp
i kyrkan, öfvertygade om ordens gudomliga sanning,
och de kalla Jesus Gud. Och så säga de: Ja, allt
detta ä,r skönt och beundransvärdt, men det är
omöjligt i betraktande af vår samhällsorganisation.
-- det skulle bringa hela vårt lif i olag, och vi ha
våra vanor, vid hvilka vi äro fästa. Derf"ör tro si
nog på allt detta, men endast i den mFning, att
det är det ideal, hvartill menakligheten bör sträfva,
det ideal som man uppnår genom bön och tro på
sakramenten, återlösningen och de dödas uppstån-
delse. De andra, de vantrogne, fritänkarne som
kommentera Jesu lära, religionshistoriograferna -
en Strauss, en Renan etc. - ha så fullständigt in-
supit kyrkans lärdomar om att Jesu lära svårligen
låter förlika sig med vår lifsuppfattning, att de på
fullt allvar förklara den för en svärmares inbillnings-
foster, som möjligtvis kan utgöra en tröst för svaga
ooh enfaldiga sinnen, och som nog dugde att pre-
dika i Galileens kojor, men för oss icke är annat än
en älsklig dröm af den "hänförande läraren", som
Renan säger.

Enligt deras åsigt kunde Jesus icke höja sig
upp till vår tids och vår civilisations vishet. Hade
hans förståndsutveckling stått i jemhöjd med dessa
lärde herrars, skulle han aldrig kommit fram med
sitt hänförande nonsens om foglarne under himlen,
kindens framräckande och sorglösheten för morgon-
dagen.

Dessa lärde historieskrifvare bedöma kristen-
domen efter livad de ha för ögonen i våra sam-
hällen. Och enligt den kristendoin, som (ler äv
rådande, livad är det vä1, som anses sant och heligt,
om icke vårt samhällslif med alla dess inrättningar,
dess cellfängelser, palats, fabriker, bordeller och
parlament? vad beträffar Jesu lära, som förkastar
hela detta lif, så fins den blott till i ord. Det märka
de lärde hisiorieskrifvarne, och då de icke ha några
skäl att sticka under stol med förhållandet, liksom
de så kallade troende, så underkasta de denna lära,
som blifvit beröfvad sitt innehåll, en djupgående
kritik, vederlägga den systematiskt och bevisa, att
kristendomen aldrig innehållit annat än overkliga
hugskott och drömmar.

Det skulle likväl tyckas, som om man borde
begripa, hvari Jesu lära består, innan man tar sig
för att bedöma den, och att man rör att kunna af -
göra, om den är förnuftsenlig eller ej, framför allt
måste erkänna, att Jesus verkligen sagt, livad han
sagt. 1`VIen det är just, livad vi icke göra, lika
litet som kyrkans kommentatorer och fritänkarne
göra det, - hvarför veta vi mer än väl.

Vi veta mer än väl, att Jesu lära städse haft
en klar uppfattning af de menskliga förvillelser, som
den förkastar, - af allt detta 'tohu' dessa tomma
afgudar, som vi vilja fritaga från att räknas som
förvillelser genom att ge dem namn af kyrka, stat,
kultur, vetenskap, konst, civilisation. Men det är
just häremot, som Jesus predikar, och han gör der-
vidlag icke undantag för något slags "tohu".

s49

Och icke endast Jesus, utan alla de judiske
profeterna, Johannes Döparen, alla denna verldens
sanne vise tala också om sin tids kyrka, stat,
kultur och civilisation som om ett ondt, en källa
till förderf för menskligheten.

Antag att en byggmästare säger till en husegare:
Ert hus duger icke, det måste byggas om.
Och så går han in i enskildheter, talar om hvilka
bjelkar som böra flyttas, och anvisar, hur de skola
huggas at; och hvar de skola placeras. Husegaren
slår döförat till för orden: "Ert hus måste byggas
om", men låtsar uppmärksamt lyssna till bygg-
mästarens förklaringar rörande rummens indelning
och belägenhet. I så fall äro naturligtvis alla bygg-
mästarens råd till ingen nytta och förefalla ogörliga,
och husegaren betraktar dem utan vidare som idel
dumheter. Det är just, vad som är förhållandet
med Jesu lära.

Jag tog ofvanståeude jemförelse, derför att jag
icke fann någon bättre. Men så påminner jag mig,
att Jesus begagnade sig af samma liknelse, när han
talade för folket. Han sade: "Jag skall bryta ner
ert tempel och på tre dagar bygga upp ett nytt
igen". Det var derför, han blef spikad på korset,
och det är också derför, som man i våra dagar
korsfäster hans lära.

Det minsta man kan fordra af dem, som be-
döma en annans lära, är att de bedöma den efter
som stiftaren sjelf uppfattade den. Och Jesus upp-
fattade icke sin lära som ett obeatämdt, sväfvanc-c
ideal, omöjligt att förverkliga i handling, eller som
en samling fantastiska, poetiska hugskott, hvarmed
han tjusade G-alileens enkla och olärda befolkning.
För honom bestod hans lära i handling, och ge-
nom den skulle menniskoslägtet frälsas. Han har
visat, hur hans lära skulle tillämpas, - han nöjde
sig icke med att drömma. Den korsfäste, som stö-
nade af smärta, och som dog för sin lära, var icke
en drömmare, han var en handlingens man. Och
de vore heller inga drömmare, alla dessa som ha
dött och ännu skola dö för hans lära. Nej, denna
lära är icke ett tomt inbillningsfoster.

För de blinde är hvarje lära, som uppenbarar
sanningen, ett hjernspöke. Det har gått så långt,
att en massa menniskor - jag var sjelf deribland
- påstå, att Jesu lära är ett hjernspöke, derför att
den strider mot den rnenskliga naturen. Det är
mot naturen, säga det, att räcka fram kinden, sedan
man blifvit slagen, att ge ifrån sig, livad man eger,
och arbeta, icke för sig ajelf, utan för andra. Man
säger: det är naturligt för menniskan att försvara
sitt eget skinn, sin familj och sin egendom, - med
andra ord, det ligger i menniskans natur att kämpa
för sin tillvaro. Den rättslärde bevisar vetenskap-
ligt, att menniskans heligaste pligt är försvaret af
sina rättigheter, det vill säga, kampen.

Men om man blott ett ögonblick frigör sig från
tanken, att den nuvarande samhällsorganisationen
är den bästa möjliga, ja, att den är helig, så för
faller genast invändningen mot Jesu lära, att den

är stridande mot den menakliga naturen, och drabbar
i stället dem som framkastat den. Ingen kan för-
neka, att nödtvånget, icke allenast att döda eller
plåga en medmenniska, utan också att plåga en
hand eller slagta en höna eller kalf är ett lidande,
hvaremot menniskonaturen uppreser sig. (Jag känner
jordbrukare, som upphört att äta kött, uteslutande
af det skälet, att de voro tvungna att sjelfva slagta
sin boskap.) Och likväl är hela vår tillvaro så in-
rättad, att hvarje personlig njutning måste köpas
med priset af menskliga lidanden, som äro stridande
mot menniskans natur.

Man behöfver endast studera vår invecklade
och på tvångsrätten grundade samhällsmekanism
för att bli öfvertygad om, till hvilken grad tvång
eller våld strider mot den menskliga naturen. Ingen
domare skulle kunna förmå sig att med egen hand
hänga den, som han enligt den eller den paragrafen
i lagboken dömt till döden. Ingen kansliskrifvare
skulle kunna förmå sig att personligen rycka en
fattig bonde från hans förtviflade familj och kasta
honom i fängelse. Ingen general eller soldat, som
icke redan blifvit härdad af disciplin och krig, skulle
kunna förmå sig att med sabeln eller geväret såra
en enda menniska, - jag vill nu icke alls tala om
att slå ihjäl en hundra stycken turkar eller tyskar
och bränna upp deras byar. Allt detta blir möjligt
endast och allenast tack vare det samhälls- och
styrelsemaskineri, som fördelar ansvaret för de miss-
gerningar, som begås, så att ingen känner, hur
stridande det, han gör, är mot hans natur. Några
stifta lagar, andra tillämpa dem, andra härda folk
genom disciplin, det vill säga, genom en oöfverlagd
och passiv lydnad, och åter andra, just dessa som
redan blifvit härdade, göra sig till verktyg för allt
slags våld och döda sina likar, utan att veta i Wil-
ket ändamål eller af vad skäl. Men lyckas en
menniska blott för ett ögonblick komma loss ur
denna trassliga härfva, inser lon strax, livad som
är stridande mot hennes natur.

Låta vi endast bli att bedyra, att det systema-
tiskt ordnade våld, hvaraf vi begagna oss till vår
fördel, är den oföränderliga gudomliga sanningen,
så skola vi klart inse, om det, som mest öfverens-
stämmer med vår menskliga natur, är våldet eller
Jesu lära.

Ja, vad är naturens lag?

Är det att veta, att min och min familjs trygg-
het, mina nöjen och mina fröjder köpas med millioner
andra menniskors elände, förnedring och lidande,
med afrättningar och blodsutgjutelser, med suckar
och klagorop från de tusentals varelser, som ruttna
bort i fängelserna, med rädslan för alla dessa sol-
dater och polismän, som ryckts ifrån sina familjer
och förslöats af disciplinen för att med laddade
gevär skydda våra förlustelser mot ett möjligt anfall
af den utsvultna hopen? Är det att köpa hvar
matbit, som jag sticker i min egen eller mina barns
mun, med andras försakelser, som äro oundgängliga,
tycks det, för att jag skall kunna lefva i öfverflöd,
- eller är det att vara säker på, att min brödbit
först tillhör mig, när hvar och en har sin, och att
ingen svälter, under det jag äter mig mätt?

Det behöfs blott, att man inser, hurusom tack
vare vår samhällsorganisation hvarje njutning, hvarje
minut av lugn köpes med tusentals varelsers lidanden
och försakelser, så förstår man också på samma
gång, vad som är enligt med menniskonaturen, det
vill säga, icke med vår animala natur ensamt, utan
med den andliga och animala natur i förening,
hvaraf menniskan består. Det behöfs blott, att man
uppfattar Jesu lära i hela dess vidd, med alla dess
följder, så öfvertygas man genast, att det icke är
den, som strider mot menniskonaturen, utan att dess
enda mål tvärtom är att upphäfva den falska läran
om det ondas bekämpande med våldet, - denna
lära, som är så stridande mot den menskliga naturen,
så rik på olyckor och kval.

Jesu lära: "Motstå icke den som är ond", är
ett tomt hjernspöke, säger man. Men vad skall
inan då tänka om en tillvaro, som i stället för att
uppfyllas af kärlek och medömkan f"ör näsfan, blott
förgått och förgår, för några i att tillrusta straff
sådana som bål, galgar, knutning, tortyr, bojor,
tvångsarbete, cellfängelser, tukthus, offra hekatomber
i krigen och anstifta periodiska uppror och folk-
resningar, för andra i att verkställa alla dessa gräs-
ligheter, för åter andra i att skydda sig emot dem
eller bereda sig att hämnas dem, - är ett sådant
lif icke ett hjernspöke?

Jo, - har man rätt förstått Jesu lära, så inser
att tillvaron - icke den förnuftiga tillvaro,
skulle skänka menskligheten lycka, utan den
menniskorna inrättat åt sig till sitt eget för-
- att den är ett hjernspöke, det vildaste,
grymmaste, fasansfullaste af alla, ett yrande vanvett,
som man aldrig mer kan hemfalla under, om man
blott en gång lyckats återkomma till förnuft.

Gud har stigit ned till jorden, Guds Son -
en person i treenigheten - har uppenbarat sig i
mer.niskogestalt för att återlösa Adams synd, och
denne Gud - det har man vant oss att tro --
har sagt något mystiskt och hemlighetsfullt, något
soln är svårt att förstå, ja, som icke kan förstås
annat än med tillhjelp af tron och nåden . . . Och
så skulle Guds ord med ens befinnas vara så enkla,
klara och förnuftsenliga?

Skulle Gud helt enkelt ha sagt: "Gören icke
det onda, --- så skall det onda upphöra att finnas
till?" Är Guds uppenbarade ord verkligen så enkelt?
Har Gud icke sagt något annat? Det der vet ju
hvar och en af oss förut, - så enkelt är det!
Profeten Elias flydde från menniskorna och
drog sig undan i en grotta, och det blef honom
uppenbaradt, att Gud skulle visa sig för honom der
utanför. Det uppstod en häftig storm, så att träden
brötos utaf. Elias trodde, att det var Gud, och
gick ut, men Gud var icke i stormen. Sedan upp-
stod ett oväder: åskan gick, och det blixtrade för-
färligt. Elias gick åter ut för att se, om det var
Gud, men Gud var icke heller i ovädret. Så blef
det jordbäfning; jorden spydde ut eld, klipporna
remnade, och bergen störtade in. Elias såg ut,
men Gud var icke heller i jordhäfningen. Slut-
ligen blef det lugnt, och en lätt fläkt förde den
friska doften från fälten till profeten. Elias såg ut,
och se, der stod Gud. Är icke detta en härlig
sinnebild af orden: "Du skall icke motstå den som
är ond?"

De äro mycket enkla, dessa ord, men de inne-
hålla likväl hela den gudomliba och menskliga lagen.

s55

Om det i historien ges en framåtskridande rörelse i
fråga om det ondas undertryckande, så ha vi härför
endast och allenast att tacka de män, som på detta
sätt uppfattat Jesu lära, - som underkastat sig det
onda och icke med våld motstått onda menniskor.
Det är icke tyrannerna, utan martyrerna, som fört
menskligheten framåt på vägen till det goda.

Liksom eld icke kan släcka eld, så kan ondt
icke utrota ondt. Det är endast det goda, som kan
hålla stånd mot det onda, utan att smittas deraf;
och öfvervinna det. Och i menniskosjälens inre
verld råder en lag, som är lika oinskränkt giltig
som Galilei lag, ja, ändå giltigare, klarare och oför-
ä.nderligare. Menniskorna kunna aflägsna sig ifrån
den, dölja undan den för andra; men trots allt kan
menskligheten blott på denna enda väg hinna fram
till det goda. Hvarje nytt steg framåt göres endast
i kraft af budet: "11lotstå icke den som är ond".

En Jesu lärjunge kan oaktadt alla hotelser och
många ofta smärtsamma förvecklingar säga med ändå
större tillförsigt än Galilei: Och ändå är det icke
våldet, utan det goda som upphäver det onda.

Och om det gått så långsamt, så är det endast
och allenast derför att Jesu lära, som i sin klarhet,
enkelhet och vishet ovilkorligt måste tilltala den
menskliga naturen, blifvit med olycksbringande
skicklighet dold- för flertalet menniskor bakom en
främmande lära, falskeligen benämd med dess namn.

5.

Den sanna betydelsen af Jesu lära hade blifvit
mig uppenbarad, allt öfvertygade mig derom. Likväl
kunde jag icke på länge vänja. mig vid den be
synnerliga tanken, att Jesu lag i aderton sekel
offentligen bekänts af millioner menskliga varelser,
att i aderton sekel tusentals lärde forskare egnat
hela sitt lif åt stadier af denna lag, och att så jag
skulle råka upptäcka den som något nytt.

Hur sällsamt detta än kan tyckas, var det lik-
väl så. Jesu bud: "Motstå icke den som är ond",
föreföll mig som något alldeles förr icke haft en
aning. Och jag frågade mig sjelf, hur detta kunde
komma sig?

Säkerligen hade jag  haft någon falsk föreställning
om meningen af  Jesu lära, efter jag så kunnat
missförstå den.

Och det hade jag i sjelfva verket också. När
jag började läsa evangeliet, befann jag mig icke i
den ställningen, att jag aldrig hört talas om Jesu
lära och nu skulle lära känna den för första gången,
-- tvärtom, jag besatt redan en alldeles färdig teori
om, hur jag borde uppfatta den. Jesus framstod
icke för mig som en profet, den der för mig uppen-
barar den gudomliga lagen, titan blott som en för-
knnnare och förklarare af den oföränderligt gällailde
gudomliga lag, som jag redan kände till. Jag hade

nytt, hvarotn jag
frågade mig sjelf,
sig?

haft någon falsk före-
Jesu lära, efter jag så

redan mycket bestämda och mycket invecklade be-
grepp om Gud, verldens skapelse och menniskan,
liksom om de bud, Gud genom Moses gifvit men-
nislcorna.

I evangelierna stötte jag på orden: "I haven
hört, att det är sagdt: Öga för öga och tand för
tand. Men jag säger eder, att I icke skoien motstå
den som är ond". Orden: "Öga för öga och tand
för tand", beteckna den lag, som Gud gaf åt Moses,
och orden: "Men jag säger eder, att I icke skolen
motstå den som är ond", är ett uttryck af den nya
lagen, som utgjorde ett förnekande af den gamla.

Om jag helt enkelt fattat Jesu ord i deras
rätta mening och icke låtit %rblända mig af den
teologiska teori, som jag insupit redan med moders
mjölken, skulle jag genast förstått, att Jesus upp-
häfver den gamla lagen och i stället ger sin nya lag.
Men jag hade blifvit lärd, att Jesus icke upp-
häfver Mose lag, utan tvärtom bekräftar den helt
och hållet ända till sista bokstafven och fullbor-
dar den.

Verserna 17-20 i Matthei femte kapitel, hvilka
försäkra detta, hade alltid förut, då jag läste i evan-
geliet, förefallit mig dunkla och fyllt mig med tvifvel.

Jag påminde mig vissa ställen i det Gamla testa-
mentet, isynnerhet Mose sista böcker, som inne-
hålla alla dessa småaktiga, orimliga och ofta grymma
föreskrifter, oföränderligt inledda med orden: "Och
Gud sade till Moses", och det föreföll mig sällsamt,
att Jesus skulle kunnat bekräfta dem, och jaö kunde
icke förstå, hvarför han hade gjort det. Men då
lät jag frågan falla utan att söka besvara den och
antog tillitsfullt de förklaringar, som blifvit inpräntade
hos mig alltifrån barndomen. Man sade mig, att
de två lagarne äro begge lika heliga alster af den
Helige Andes ingifvelse, att de fullständigt stämma
öfverens, att Jesus bekräftar Mose lag, fullbordar
och utvecklar den. Hvari bestod då denna utveck-
ling? Hur skall man förstå de motsägelser, som så
påtagligt träda en till mötes i hela evangeliet, ver-
serna 17-20, samt orden: "Men jag säger eder - ?
Det gjorde jag mig då aldrig riktigt reda för. Nu
då jag insett den klara och enkla meningen af Jesu
lära, förstår jag också., att de båda lagarne stodo
i strid med hvarandra, och att det aldrig kan bli
fråga om att sammanjemka dem eller fullborda den
ena med den andra, utan att man ovilkorligt måste
välja mellan dem, och att verserna 17-20 i Matthei
femte kapitel, som alltid förefallit mig så dunkla,
måste ha uppfattats på ett oriktigt sätt.

Och när jag nn läste om dessa samma verser,
slog det mig att i dem med ens finna en så enkel
och klar mening.

Och denna mening blef mig uppenbar, icke
derigenom att jag stälde ihop eller flyttade om
något, utan endast och allenast derför att jag för
kastade alla de konstlade förklaringar, som fogas
till dessa ord.

Jesus säger, - ZVIatth. 5: 17, 18: "I skolen
icke mena, att jag har kommit för att upplösa lagen
eller profeterna (profeternas lära). Jag har icke
kommit för att upplösa, utan för att fullborda; ty
sannerligen säger jag eder: Förr än himmelen och
jorden förgås, skall icke den minsta bokstaf eller
en enda prick af lagen förgås, förr än allt har
skett".
 

Och i tjugonde versen tillägger han:

"Ty jag säger eder, att om eder rättfärdighet
icke öfvergår de skriftlärdes och fariseernas, skolen
I icke inkomma i himmelriket".

Jesus säger: Jag har icke kommit för att upp-
häfva den eviga lagen, hvarom edra böcker och
profetior äro skrifna. Jag har kommit för att lära
eder fuldqörarndet af den eviga lagen, men icke af
den lag, som edra skriftlärde, fariseerna, kalla gu-
domlig; jag talar om den eviga lagen, som är orubb-
ligare än både himmel och jord.

Jag uttrycker samma tanke i andra ordalag,
endast och allenast för att mina läsare skola kunna
frigöra sig från den vanliga falska tolkningen. Om
denna aldrig funnits till, skulle det varit omöjligt
att bättre och klarare återge den tanke, som inne-
hålles i dessa verser.

Uppfattningen att Jesus icke upphäfver lagen
grundar sig derpå, att man godtyckligt tillägger
ordet "lag" å detta ställe betydelsen af skrifven
1ag i stället för den eviga lagen, med stöd af Jesu
bildlika uttryck "lagens minsta bokstaf". Men Jesus
talar icke om den skrifna lagen; i så fall skulle
han begagnat det vanliga uttrycket: lagen och
profeterna, som han alltid använde, då han talade
om den skrifna lagen. Här deremot använder han
ett annat uttryck: lagen eller profeterna. Om Jesus
menat den skrifna lagen, så skulle han också i den
följande versen, som utgör en fortsättning af samma
tanke, ha användt uttrycket: lagen och profeterna,
och icke ordet "lagen" ensamt. Men icke nog
med det, - Jesus använder också samma uttryck
hos Lucas, och sammanhanget visar alldeles tydligt,
att denna tolkning är den enda riktiga.

Enligt Lucas (16: 15 och följ.) säger Jesus till
fariaeerna, som betraktade sin skrifna lag som sann
och rättfärdig: "I airen de son) gören eder sjelfva
rättfärdiga inför monniskorna; men Gud känner edra
hjertan, ty det som bland menniskor är högt, är en
styggelse inför (-lud. Lagen och profeterna voro
intill Johannes. Från den tiden varder Guds rike
förkunnadt genom evangelium, och hvar man göt,
våld på det". Och strax efter, i sjuttonde versen,
säger han: "Men lättare är, att himmel och jord
förgås, än att en enda prick af lagen faller".

Med orden: "lagen och prqfeterna intill Johannes':' 2
n L)häfver Jesus den skrina lagen. Med orden:
"Det är lättare, att himmel och jord förgås, än att
en enda prick af lagen faller", bekräftar Jesus den
eviga lagen.

I den första satsen säger han: Lagen och pro-
feterna, det vill säga, den skri/na lagen; i den andra
säger han laqen helt kort och godt, följaktligen den
eviga lagen. Sålunda är det tydligt, att den eviga
lagen här sättes i motsats till den skrifna lagen*),
alldeles som hos l7attheus, der den eviga lagen
tydliggöres med orden: lagen eller profeterna.

') An mer, - som om Jesus ville, att det icke skulle
vara rninsta tvifvel om hvilkeu ]tig han menar, anför han omedel-
bart i ~emmanhang med ofvanstående det mest afhörande be
ciset pii, lur llose lag npphiifves :at den eviga lagen, denna lag,
hvaral' ioke en prick kan falla. llvn anför af alla evangeliets
sederegler just den, som stur rnest i strid med Nfoselag; "Hvar
och en ,ow skiljer sin hustru från sig och gifter sig ined ett
annan, han gör hor" (Lite. 16: 18), det vill säga, att eDligf den
skrifna Ingen är skilsmessa till3ten, enligt: den eviga - för-
bjuden.

uvnxt IMIN TEO BESTIR. 61

Det är en ganska märkvärdig historia, den om
de olika textvarianterna i dessa båda verser, den
sjuttonde och adertonde. I de flesta handskrifterna
står endast ordet "lagen", utan tillägg af "och pro-
feterna". Detta uttryckssätt omöjliggör hvarje falsk
tolkning, att det skulle vara frågan om den skrifna
lagen. I andra handskrifter åter, Tischendorfs och
de kanoniska öfversättningarna, finner man också
ordet "profeterna", men icke föregånget af "och"
utan af "eller" -- lagen eller profeterna - hvilket
likaledes utesluter hvarje tanke på den skrifna lagen
och i stället hänvisar på den eviga lagen.

I några andra handskrifter, som icke äro er-
kända af kyrkan, står ordet "profeterna" med "och"
framför sig, icke med "eller", och i dessa samma
handskrifter åtföljes ordet "lagen", för hvar gång
det upprepas, alltid af tillägget "och profeterna".
Enligt denna sammanställning skulle Jesus alltså
endast tala om den skrifna lagen.

Dessa varianter ha gett upphof till alla kom-
mentarierna öfver detta ställe. Den enda klara me-
ningen, enligt Lucas, är att Jesus talar om den
eviga lagen, men då det bland afskrifvarne funnes
personer, som ville att Mose skrifna lag skulle för-
klaras oföränderligen gällande, så fogade de ordet
"och profeterna" till ordet "lagen", och förändrade
på det viset dessa ords ursprungliga mening.

Andra kristne, som icke i lika hög grad er-
kände giltigheten af Mose lag, togo åter bort de
tillagda orden eller ersatte konjunktionen "och", "kai"
med konjunktionen "eller, "e", och det är med denna
sistnämda partikel, som uttrycket öfvergått i de
kanoniska böckerna. Men trots det att texten,
sålunda affattad, icke företer någon tvetydighet,
envisas kommentatorerna att ge den just den me-
ning, som den blott erhöll genom det af kyrkan
förkastade tillägget. Detta ställe har föra.nledt ota-
liga kommentarier, som så mycket mer aflägsna sig
från den rätta uppfattningen, ju mindre trogen deras
författare varit den enklaste och omedelbaraste me-
ningen af Jesu lära. Flertalet hänger fast vid den
apokryfiska meningen, som förkastats af den kano-
niska texten.

För att bli fullständigt öfvertygad om, att Jesus
i dessa verser endast talar om den eviga lagen,
behöfver man blott närmare taga reda på den egent
liga betydelsen af det ord, som gett upphof till de
falska tolkningarna. Det svenska ordet lag, på
grekiska vopös, på hebreiska thora, har i alla tre
språken två olika hufvudbetydelser: lagen i sig sjelf,
oberoende af hvarje yttre formel, och det akrifna
uttrycket af vad menniskorna erkänna som lag.
I alla språk göres det en skilnad mellan dessa båda
betydelser.

På grekiska, i Pauli epistlar, utmärkes denna
skilnad till och med genom användandet af artikeln.
Utan artikel använder Paulus det oftast i betydelsen
af den gudomliga och eviga lagen.

Hos de gamle hebreiske författarne, hos pro-
feterna och Esaias användes ordet "thora" alltid i
bemärkelsen af en evig, gudomlig uppenbarelse eller
ingifvelse, som ännu ej blifvit uttryckt i en bestämd
yttre form. Sedermera - första gången hos Esra
och något senare vid tidpunkten för Talmuds fram-
trädande - börjar detta samma ord "thora" an-
vändas för att beteckna Mose fem böcker, på samma
sätt som vi nu använda ordet bibel, blott med den
skilnaden, att vi ha olika ord för att utmärka bibeln
och den gudomliga lagen, medan åter hos judarne
samma ord tjenar till att uttrycka begge begreppen.

Derför är det som Jesus; när han begagnar sig
af ordet lag "thora" än använder det liksom Esaias
och de andra profeterna i betydelsen af gudomlig,
evig lag och då bekräftar den, än åter i betydelsen
af Mose skrifna lag och då förkastar den. För att
riktigt utmärka skilnaden tillägger han, när han
menar den skrifna lagen, alltid orden "och profe-
terna", eller också säger han "eder lag".

Då han säger: "Gör icke mot en annan, vad
du icke vill, att andra skola göra dig, det är hela
lagen och profeterna", så talar han om den skrifna
lagen. Han säger, att hela den skrifna lagen kan
sammanfattas i detta enda uttryck af den eviga
lagen och upphäfver så den förstnämda.

När han säger (Luc. 16: 6) : "Lagen och pro-
feterna voro intill Johannes", talar han om den
skrifna lagen och npphä.fver den med dessa ord.

När han säger (Joh. 7: 19): "Har icke Moses
gifvit eder lagen? Och ingen af eder håller lagen" ...
(Joh. 8: 17): 4'Det är ju skrifvet i eder lag" (Joh.
15: 25): ... "på det att det ord skulle fullbordas, som
är skrifvet i deras lag ... " talar han om den skrifna
lagen, om denna lag som han förnekar, om denna
lag som dömer honom till döden. (Joh. 19: 7):
"Judarne svarade honom: Vi hafva en lag, och efter
vår lag skall han dö." Det är tydligt, att denna
judiska lag, i kraft af hvilken man sände honom till
döden, icke kan vara den lag, som Jesus predikade.

Men återigen när han säger: "Jag har icke
kommit för att tipplösa lagen, utan för att lära er
att hålla den, ty ingenting kan förgås i lagen, utan
allt måste fullbordas", då talar han icke om den
skrifna lagen, titan om den eviga och gudomliga.
Antag att allt detta endast är formella bevis,
antag att jag omsorgsfullt sammanställt texterna
och varianterna, att jag utelemnat allt, som kunde
stå i strid med min förklaring, antag att kyrkans
kummentarier äro klara och öfvertygande, och att
Jesus verkligen icke upphäft Mose lag, utan be-
kräftat den. Låt oss antaga allt detta. Men livad
är det då, som Jesus lär? Enligt kyrkans utsago
lär han, att han är den andra personen i treenig-
heten, Guds son, och att han stigit ned till jorden
för att genom sin död försona Adams synd. Men
den som har läst evangelierna vet, att Jesus der
icke säger något liknande eller också uttrycker sig
mycket obestämdt rörande detta ämne. Nå, låt oss
antaga, att vi icke kunna läsa, och att der verk-
ligen står så. I alla fall utgöra de ställen, der
Jesus försäkrar, att han är den andra personen i
treenigheten och kommit för att försona mennisko-
slägtets synder, den minsta och oklaraste delen af
evangeliet.

Hvari består då allt det öfriga af Jesu lära?
Det kan icke bestridas, och alla kristne ha städse
erkänt det, att Jesu lära i allt väsentligt ordnar
och bestämmer det menskliga lifvet och visar
niskorna, hur de skola lefva inbördes.

Men då man erkänner, att Jesus lärde menni-
skorna ett nytt sätt att lefva sinsemelan, måste
man nödvändigtvis föreställa sig det slags menniskor,
bland hvilka han lefde och lärde.

Tänka vi oss ryssar, engelsmän, kineser, hin-
duer eller till och med Söderhafsöarnes vildar, så
finna vi, att hvarje folk alltid ega några praktiska
regler, lagar som bestämma deras tillvaro. Deraf
följer, att om någon kominer och predikar en ny
lag, så upphäfver han i och med detsamma den
gamla; han kan ingenting lära utan att npphäfva
den. Ofverallt skulle det vara på samma sätt, - i
England, i Kina, så väl som här hos oss.

En sådan man skulle ovilkorligt upphäfva de
lagar, som vi vant oss att betrakta som rent af
heliga. Hos oss skulle det likväl kunna hända -
fastän det vore svårt att tänka sig, - att en re-
formator, som kom för att lära en ny lag, endast
afskaffade våra civila lagar, den officiella rättstad-
gan, våra bruk och sedvänjor, utan att röra vid
vad vi anse som den gudomliga lagen. -

Men hos det judiska folket, som endast hade
en lag - helig och gudomlig - en lag som ont-
fattade hela lifvet i dess minsta enskildheter, livad
hade väl en reformator kunnat uträtta hos ett sådant
folk, ifall han på förhand förklarat hela denna lag
okränkbar?

Låt oss antaga, att detta icke heller är ett
öfvertygande bevis. Vi försöka att tyda Jesu ord
som en bekräftelse af Mose lag, - men hvilka är
det då, som Jesus bekämpade under hela sin van-
dring på jorden, som han bestraffade i så stränga
ordalag och kallade fariseer, skriftlärde och lagkloke?

Hvilka är det då, som förnekade Jesu lära och
med sina öfversteprester i spetsen korsfäste honom?
Om Jesus gillade Mose lag, hvar funnes då de
sanne och upprikt~utö_ Fvarne af denna la~h-~
iu i så fall äfven måste ha vunnit hans gillande?

Skulle det icke ha funnits en enda sådan kansk
Fariseerna voro en sekt, säger man oss. Hvar funnos
då de sant rättfärdige?

I Johannes' evangelium kallas alla Jesu fiender
rent ut för "judarne". De bekämpa Jesu lära och
äro fiendtligt sinnade emot honom, deri'ör att de äro
judar. Men i evangelierna ä.r det icke endast fari-
seerna och sadduceerna, som framställas som Jesu
fiender, - der omnämnas också de lagkloke, väk-
tarne af Mose lag, de skriftlärde, de äldste, - alla
dessa som städse betraktas som representanter för
ett folks vishet.

Jesus säger: "Jag har icke kommit för att kalla
rättfärdige, utan syndare till bättring (u~szåvoea)".
Hvar funnos då dessa rättfärdige? Skulle det vara
Nicodemus ensam? Men också han framställes för
oss som en god, men förvillad man.

Vi äro så vana vid den minst sagdt besynner-
liga förklaringen, att Jesus blifvit korsfäst af farisö-
erna och några elaka judar, att det aldrig ens faller
oss in att fråga: "Men hvar funnos då de sanne,
de gode judarne, de som höllo lagen?"

Man behöfver blott göra sig denna fråga, för
att allt skall bli fullständigt klart. Vare sig Jesus
var Gud eller menniska, så framkom han med sin
lära midt ibland ett folk, som redan egde hela sin
tillvaro ordnad och faststäld af en lag, kallad Guds
lag. Hur skulle Jesus kunna undgå att icke för-
kasta denna lag?

Hvarje profet, hvarje lagstiftare träffar alltid,
då han uppenbarar den gudomliga lagen för menni-
skorna, på äldre inrättningar, som redan betraktas
som gudomlig lag. Han kan derför icke undvika det
dubbla anvär.dandet af ordet "lag", som hå en gång
uttrycker, livad hans åhörare med orätt anse som
Guds lag, "eder lag", och den som han förkunnar för
dem, den sanna lagen, den gudomliga, eviga lagen.
Och icke nog med att han icke kan undvika det dubbla
användandet af detta ord, han vill det ofta icke,
utan hopblandar med flit de båda begreppen och
antyder dermed, att denna i det hela taget falska
lag, som bekännes af dem han vill omvända, dock
innehåller några eviga sanningar.