Enligt den tyske utvecklingspsykologen Paul Baltes (1987) kan man tänka sig sju påståenden att hålla fast vi när det gäller människans utveckling:

1. Utvecklingen är livslång (den tar inte slut vid någon speciell ålder).

2. Utvecklingen är flerdimensionell (såväl biologiska, psykologiska, intellektuella, sociala och andliga aspekter är verksamma inom de flesta människor).

3. Utvecklingen innebär inte bara förbättring utan går åt många olika håll (med åren blir man till exempel bättre på vissa saker och sämre på andra, vissa delar av vår gärna degenererar medan vår "visdom" ibland ökar med åldern).

4. Utvecklingen är plastisk (den kan ta sig många vägar och återhämta sig efter kriser, t. ex. sjukdomar eller moraliska kriser som leder till ett bättre liv generellt sett).

5. Utvecklingen ingår i en historisk ram (vi lever inte i samma samhälle i dag som för hundra år sedan - vi får andra erfarenheter och det ställs andra krav. Samtidigt finns tidlösa sanningar som vi söker gestalta för varje ny generation).

Allteftersom motståndet mot abort växer i takt med kunskapen om fostret blir intresset för det prenatala livet allt större. Men det har forskats länge kring detta.

Freud lämnade ett viktigt bidrag till den prenatala psykologin. Han fastställde utom all tvekan att negativa känslor har en ofördelaktig inverkan på den fysiska hälsan. Han kallade följderna psykosomatiska sjukdomar. Att de åkommor han hade i tankarna när han formulerade begreppet var magsår och migrän, gjorde ingen större skillnad. Det gör inte heller den omständigheten att han inriktade sig på de negativa i stället för de positiva verkningarna av psykiska tillstånd på hälsan.

Det centrala låg i att Freud insåg att en känsla kunde ge upphov till smärta och t. o. m.  fysiska förändringar i kroppen. Om det var riktigt, tänkte en del forskare, kunde då inte en känsla också forma ett ofött barns personlighet?

Under 1940- och 50-talet blev forskningen säkrare på att moderns känslor hade verkan på ett foster. Till dem hörde Igor Caruso och Sepp Schindler vid universitetet i Salzburg i Österrike, Lester Sontag och Peter Fodor i Förenta staterna, Friedrich Kruse i Tyskland, Dennis Stott vid Glasgowuniversitetet, D W Winnicott vid London- universitetet och Gustav Hans Graber i Schweiz. Men de kunde inte bevisa det i ett laboratorium.

I egenskap av psykiatrer och psykoanalytiker använde de sina ideer och insikter som enda hjälpmedel. Och även om de vid 1950-talets början redan hade flugit högre på de ideernas vingar än de hade drömt om var möjligt när de började sin forskning var de fortfarande i behov av en metod att förvandla dem till kalla fakta som kunde bevisas och verifieras av deras kolleger inom de fysiologiska veten-
skaperna. Kort sagt, vad de behövde var ett sätt att faktiskt studera det ofödda barnet i livmodern och rentav göra olika prov. Det översteg förmågan hos alla maskiner eller apparater som då existerade.

Vid mitten av 60-talet hann emellertid den medicinska teknologin slutligen i fatt dem. Och eftersom många av dessa pionjärer fick leva till en vördnadsvärd ålder med sina krafter i behåll fick de tillfredsställelsen att uppleva att många av deras forskningsresultat bekräftades av en ny generation av forskare. Det arbete som utfördes av neurologer som Dominick Purpura vid Albert Einstein Medical College i New York och Maria Z Salam och Richard D Adams vid Harvard, av audiologer som Erik Wedenberg vid Karolinska institutet i Sverige och obstetriker som Antonio J Ferreria vid Mental Research Institute i Palo Alto, Albert Liley vid institutionen för högre medicinska studier, National Woman's Hospital i Auckland på Nya Zeeland och Margret Liley, hans hustru, försåg oss slutligen med det som vi så högeligen saknat - tillförlitliga, ovedersägliga fysiologiska bevis för att fostret hör, förnimmer, känner. I själva verket visade den bild av det ofödda barnet som började framträda på grundval av dessa mäns och kvinnors forskning att det känslomässigt, intellektuellt och fysiskt var ännu mer utvecklat än pionjärer som Winnicott och Kruse hade föreställt sig.

Undersökningar visar t ex att det i femte veckan redan är i färd med att utveckla en häpnadsväckande mångsidig repertoar av reflexhandlingar. I åttonde veckan rör det inte bara med lätthet på huvud, armar och bål, det har redan format dessa rörelser till ett primitivt kroppsspråk - det visar vad det tycker om och inte tycker om med välplacerade stötar och sparkar. Något som det tycker alldeles särskilt illa om är att man klämmer och petar på det. Tryck och peta på eller nyp i en blivande mors mage, så kommer hennes två och en halv månad gamla foster att snabbt vrida sig undan (som man observerat med hjälp av olika tekniker).

Att fostret är så angeläget att ha det lugnt och skönt kan kanske förklara varför en del nyfödda barn är så aktiva på natten. In utero (i magen) var natten den tid på dygnet då barnet hade det som livligast. När modern låg i sängen var hon allt annat än avspänd och fridfull till mods. Med halsbränna, orolig mage och kramper i benen vände och vred hon på sig ideligen, och det förekom alltid minst två eller tre besök på toaletten. Därför tycker jag inte att det är alltför överraskande att en del barn kommer till världen med omvänd sömnrytm.

Det tar litet längre tid att lära sig behärska ansiktsuttryck än kroppsrörelser i allmänhet. I fjärde fostermånaden kan det ofödda barnet rynka pannan, kisa med ögonen och göra grimaser. Ungefär vid den tiden förvärvar det också sina grundläggande reflexer. Stryk det över ögonlocken (det har gjorts som ett experiment i livmodern) så kisar det i stället för att med ett ryck dra undan hela kroppen som tidigare. Stryk det över läpparna och det börjar suga.

Fyra till åtta veckor senare är det lika känsligt för beröring som vilken ettåring som helst. Om man råkar kittla det i hårbotten under en medicinsk undersökning, rör det snabbt på huvudet. Det tycker också oerhört illa om kallt vatten. Om det injiceras i moderns mage, sparkar barnet våldsamt.

Det kanske mest förvånande hos denna högst förvånande varelse är dess kräsna smak. Vi betraktar vanligtvis inte fostret som en finsmakare. Men det är det - på sätt och vis. Tillsätt sackarin till dess normalt menlösa diet av fostervatten, så börjar det svälja dubbelt så fort. Tillsätt en illasmakande olja som liknar jod och kallas Lipidol, så sjunker inte bara tempot i sväljandet tvärt, utan det görockså grimaser.

Undersökningar på senare tid visar också att från och med den 24:e veckan lyssnar det ofödda barnet oavbrutet. Och det har mycket att lyssna till. Det förekommer en hel del oväsen i buken och livmodern under graviditeten. Kurrandet i moderns mage är det högsta ljud som det hör. Hennes röst, faderns röst och annat buller då och då är lägre, men det kan ändå höra detn. Men det ljud som dominerar i dess värld är det rytmiska dunket av moderns hjärtverksamhet. Så länge som den regelbundna rytmen fortsätter, vet det ofödda barnet att allt är väl. Det känner sig tryggt och den trygghetskänslan blir kvar hos det.

Det omedvetna minnet av moderns hjärtverksamhet i livmodern tycks vara anledningen till att ett spädbarn tröstas av att någon håller det mot sitt bröst eller vyssjas i sömn av det jämna tickandet från ett ur, och till att vuxna mitt i jäktet på ett kontor sällan distraheras av det rytmiska knattret från skrivmaskiner eller det ständiga bruset från en luftkonditioneringsapparat. Albert Liley tror att det också är anledningen till att de flesta människor, när man ber dem att ställa in en metronom på ett tempo som passar dem, vanligen väljer ett tempo på mellan 50 och 90 svängningar i minuten - ungefär detsamma som den takt i vilken det mänskliga hjärtat slår.

En annan expert, Elias Garnetti, anser att det första minnet av moderns hjärtverksarnhet också förklarar mycket när det gäller vår musikaliska smak. Alla kända rytmer på trumma, påpekar han, öyerensstämmer med ett av två grundläggande mönster - antingen det snabba hamrandet från djurs hovar eller det taktfasta dunkandet från människohjärtat. Mönstret från djurens hovslag är lätt nog att förstå - en fjärran kvarleva från människans förflutna som jägare. Ändå är det rytmen av hjärtslag som har störst utbredning i världen - t o m bland de återstående jägarkulturerna.

Boris Brott är fast övertygad om att hans intresse för musik väcktes i moderlivet. Många andra musiker, bland dem Arthur Rubinstein och Yehudi Menuhin, påstår samma sak. Dessutom har audiologen Michele Clements i en fängslande serie nya undersökningar visat att det ofödda barnet har tydliga tycken och antipatier när det gäller musik - och är ganska kräset, vad det beträffar.

Det kompetenta spädbarnet

Redan från födseln är den nyföddas hjärna relativt välutvecklad. Ett grovt mått på hjärnans storlek är att dess vikt hos den nyfödde är 1/4 av den vuxnes, medan resten av kroppen bara väger 1/20 av en vuxen människas kropp. Huvudet är alltså oproportionerligt stort. Vid två års ålder har hjärnan uppnått 3/4 av den »färdiga« vikten, medan kroppen endast utgör 1/5 av en vuxens kropp.

Vid födseln är synen det minst utvecklade sinnet. För att ett nyfött barn ska kunna fokusera på ett föremål (det vill säga få en skarp bild av det), får föremålet inte befinna sig längre bort än 20-25 cm ifrån barnets ögon. Avståndsseendet är förhållandevis dåligt. Synskärpan är dessutom endast en bråkdel av en vuxens, vilket innebär att barnet inte ens på nära håll kan se detaljer i någon större utsträckning.

Synen utvecklas dock snabbt. Två månader gamla barn kan uppfatta olika typer av mönster, till exempel känna igen ett mänskligt ansikte. De kan också skilja mellan typiskt manliga och kvinnliga ansikten, och de tittar hellre på glada än på sorgsna ansikten. Att spädbarn föredrar runda former och dras till något som liknar ögon och mun i omgivningen är också en klar fördel för barnet, eftersom det underlättar barnets kontakt med den vuxne.

Man kan fråga sig hur vi vet detta - spädbarnet kan ju inte svara på frågor som vi ställer. Till exempel kan man märka att barn föredrar eller känner igen saker och ting genom att de tittar längre på sådant som de tycker om, eller på personer som de känner igen.

I jämförelse med den relativt dåliga synförmågan har nyfödda barn förhållandevis god hörsel. Plötsliga ljud skrämmer dem och att gråta, rytmiska ljud lugnar dem och gör att de somnar lättare.

Redan efter några veckor kan de skilja mammans och pappans röster frän andra människors, och de föredrar också att lyssna på dem. Vid fyra månaders ålder känner många barn igen rösterna hos andra som finns i deras närhet, till exempel syskon.

Spädbarn reagerar både på starka och svaga lukter redan från de första dagarna i livet. Undersökningar visar att luktsinnet har en speciell betydelse under den första tiden, när det gäller att känna igen föräldrarna. Smaksinnet är också väl utvecklat vid födseln, i varje fall när det gäller sött. Det dröjer inte länge förrän barnen också kan skilja mellan salt, surt och bittert.

Delar av känselsinnet (till exempel smärtupplevelser) är relativt outvecklade vid födelsen - barn gråter bara en kort stund om man sticker dem i hälen inför ett blodprov. Reaktionerna är mycket starkare ett år senare. Beröringssinnet tycks däremot vara väl utvecklat; de flesta barn kan tröstas genom smekningar och kramar.

Barnen använder under denna första period i livet sina sinnen och sina motoriska färdigheter för att förstå sin omvärld. Det hela resulterar i en komplicerad samordning av sensoriska och motoriska färdigheter. Sensoriska färdigheter handlar till exempel om att lära sig art känna igen ett ansikte eller att en viss sorts mat smakar gott. Exempel på motoriska färdigheter är att lära sig att gå eller att lyckas hålla balansen.


Tidig kognitiv utveckling - Jean Piaget

En forskare som mer än någon annan förknippas med studiet av kognitiv utveckling är schweizaren Jean Piaget (1896-1980). Efter att ha studerat filosofi vid Sorbonne i Paris träffade han av en tillfällighet Theodore Simon (1873-1961), som tillsammans med Alfred Binet (1857-1911) hade arbetat med att utforma ett intelligenstest (den s.k. Binet-Simon-skalan). Intelligens- testet var utarbetat för att mäta vilka elever som behövde gå i så kallad »hjälpklass«.

Piaget blev intresserad av varför barnen svarade rätt men han ställde sig också frågan varför de svarade fel på uppgifterna i intelligenstestet. Vilka tankeprocesser låg till grund för barnens sätt att resonera och för deras begreppsbildning?

I sina studier av kognitiv utveckling utgick Piaget ofta från observationer på sina egna barn. När han till exempel ville visa på spädbarnets möjligheter och begränsningar genomförde han följande försök på sin några månader gamle son Laurent:

"Den lille pojken fick ett snöre om handleden som knöts ihop med en skallra ovanrör hans säng. Om Laurent rörde tillräckligt kraftigtpå handen började skallran låta. Först skedde det genom att han i stort sett rörde hela kroppen, men efter hand blev rörelserna alltmer exakta. Dagen därpå band Piaget åter ihop handleden och skallran. Först då Piaget rörde på skallran verkade Laurent » komma ihåg « gårdagens upplevelse.

Den tredje dagen sattes snöret fast på Laurents andra hand, och Piaget började med att själv sätta skallran i rörelse - då rörde Laurent på den handskallran först varit fastbunden vid!

När ingenting hände blev Laurents rörelser så kraftiga att han skakade i hela kroppen, och till slut fick hån ljud i skallran. Efter några försök kunde Laurent återigen inskränka rörelserna, så att han till slut bara använde den ena handen för att fåskallran att låta. Detta visar att Laurent på något sätt insåg kopplingen mellan sina egna handrörelser och skallrans ljud - delvis en instrumentell form av betingning."

Följande händelse rör dottern Jacqueline, 20 månader (Piaget 1962):

"Jacqueline går fram till dörren med ett grässtrå i vardera handen. Hon sträcker ut handen mot handtaget och upptäcker att hon måste släppa det ena grässtråt för att kunna öppna dörren. Hon lägger ned båda grässtråna på golvet, öppnar dörren, plockar upp dem igen och går in. När hon ska gå ut ur rummet lägger hon återigen grässtråna på golvet och tar tag i dörrhandtaget. Då upptäcker hon att dörren öppnas inåt och att den därmed kommer att svepa med siggrässtråna. Därför plockar hon upp dem och placerar dem utanför dörrens räckvidd."

Utifrån bland annat studierna av sina egna barn kom Piaget fram till att det finns fyra huvudstadier i den kognitiva utvecklingen. Stadierna är åldersrelaterade och uppbyggda på ett sätt som gör att barnens tänkande i en viss fas delvis skiljer sig från tänkandet under en annan fas. Dessa fyra stadier kan ses som en trappa där de senare stadiern bygger på de föregående (se tabell i).


PIAGETS FYRA HUVUDSTADIER

Även om många av Piagets slutsatser har bekräftats, så har kritiska forskare betonat de stora individuella skillnaderna i tidpunkten för de olika stadierna. Det är inte någon jämn och stadig utveckling som sker, hävdar de, utan en som går både framåt och bakåt. Så här ser de ut:

1 Sensori-motororiskt: 0-2 år. Tänkandet är begränsat till
handlingsscheman.

2 Preoperationellt: 2-6 år. Representationer, intuitivt, men inget logiskt tänkande.

3 Konkret operationellt: 6-12 år. Systematiskt och logiskt tänkande, men bara i samband med konkreta faktorer.

4. Formellt operationellt: 12- . Abstrakt, logiskt tänkande,


En annan slutsats av senare forskning är att ett av stadierna, de konkreta operationernas stadium, för många barn tycks inträffa tidigare än vad Piaget trodde (Flavell m.fl. 1993).


Trots olika former av kritik och förändringar av Piagets ursprungliga teori tycks hans uppfattning om barns kognitiva utveckling i huvudsak ha fått stöd i senare forskning. Här lite mer innehåll om dem:


Det sensori-motoriska stadiet (0 -2 år)

Det sensori-rnotoriska stadiet omfattar i stort sett åldern 0-2 år. Enligt
Piaget är dä sinnena och de motoriska färdigheterna i fokus för tänkandet. Det hela börjar med reflexer och slutar med en komplex samordning av sensoriska och motoriska färdigheter. Spädbarnets uppfattning av saker och ting i omvärlden är begränsad till de saker som det själv kan rikta sina handlingar gentemot. Så småningom lär sig barnet att något finns även om det inte syns (objektpermanens). Det börjar minnas och i fantasin ta fram och använda sig av olika erfarenheter (mental representation).

Dessa förmågor bidrar till att barnet lär sig att även om mamma eller pappa inte finns hos dem just för tillfället, är de inte borta för alltid. Detta betyder att barnet har en känsla för att andra människor kan existera även om dc inte är fysiskt närvarande. På så sätt lär sig barnet att lita på de vuxnas förmåga att ge dem föda, värme, skydd och trygghet. Barnet får efter hand det som Erik H. Erikson kallar för en grundläggande trygghet i förhållande till vissa människor, oftast till föräldrarna.

Piagets stadier presenteras mer ingående under respektive åldersgrupp i detta kapitel.


Mental jämvikt

Piagets ide var att alla människor strävar efter mental jämvikt, dvs. en balans mellan olika motverkande krafter i medvetandet. Människan strävar ständigt efter att förstå och begripa omvärlden och det som händer i den. Som ung man hade Piaget en andlig kris där han upplevde en konflikt mellan tro och vetenskap. I sitt försök att se vetenskap och andliga värden i ett sammanhang växte idén om en strävan efter intellektuell balans och jämvikt fram. Denna balans blev en balans mellan delarna och helheten, mellan empiriska fakta och det sammanhang dessa existerade i. Gud levde "immanent" i de mentala operationerna hos människan.

För att uppnå denna balanserade jämvikt anpassar människan sitt gamla tänkande till ny information och nya erfarenheter. Denna anpassning sker enligt Piaget på två olika sätt, med assimilation och med ackommodation:

Assimilation innebär helt enkelt att nya erfarenheter läggs till de tidigare utan att några »strukturer « eller »scheman « behöver ändras.

Ackommodation kräver att man förändrar sin kunskap, sina mentala begrepp eller föreställningar, efter den nya informationen och erfarenheten.

Jämvikten uppnås med hjälp av mentala begrepp - eller scheman som Piaget valde att kalla dem - som skapar en harmoni mellan den gamla bilden i medvetandet och de nya erfarenheterna. Schemat är det man generellt använder sig av för att reflektera över eller samspela med omvärlden. Spädbarnet lär först känna världen utifrån ett schema som säger »sug och grip tag i«. I vuxen ålder har vi införlivat en mängd scheman som hjälper oss att se vad som är rätt och fel i olika situationer.

När existerande scheman inte stämmer med de erfarenheter man gör uppstår en obalans. Obalansen leder först till en viss förvirring som sedan kan leda till att gamla scheman modifieras och utvecklas och till att nya konstrueras - allt för att bilden av världen ska stämma med erfarenheterna.

Perioder av obalans kan upplevas som störande av både barn och vuxna; det medför en misstanke om eller bekräftelse på att ens kunskaper inte längre är hållbara. Men det kan också vara spännande att att så att säga bryta nya vägar, tänka på ett nytt sätt och få aha-upplevelser. Varje gång människan får eller söker nya erfarenheter utmanas gamla scheman, i synnerhet under barndomen. Aktiv nyfikenhet utgör enligt Piaget kärnan i intelligensen - »kunskapsmedvetenhet växer fram ur handlingar« , skrev han.




Från läte till ord

Under de första månaderna använder barn rösten främst för arc
uttrycka välbefinnande och obehag. Under de följande månaderna utvecklas en allt större variation av ljud: vokaler runt 3 månader,  kombinationer av vokal-konsonant vid cirka 6 månader och ordliknande läten vid omkring 8 månader. Jollret består av en kombinationer av vokaler och konsonanter, det låter som riktigt tal men saknar språklig innebörd.

Ungefär 50 procent av alla barn säger sitt första ord i ettårsåldern. 90 procent före 18 månaders ålder. De kan ännu inte forma alla ljuden riktigt och inte heller alltid använda ordet på ett exakt sätt. Det första ordet står oftast för något som är viktigt för barnet. Förutom mamma och pappa kan det vara ett vanligt föremål som finns med i en handling som barnet gör. De som känner barnet hör och förstår dess första ord långt innan någon obekant gör det. Utökningen av ordförrådet går förhållandevis långsamt i början: ett eller två ord vid ett års ålder, i genomsnitt 300 ord i tvåårsåldern (oftast substantiv). Därefter ökar ordförrådet mycket snabbt, en sexåring förstår
över 10 000 ord.


Kommunikation

Barn över hela världen följer i stort sett samma mönster vad gäller den språkliga utvecklingen:

i. Nyfödda kommunicerar med hjälp av ljud, rörelser
och ansiktsuttryck.

2. Vid 6 månader jollrar barnen och använder ord.

3. Vid 8 månader behärskar barnen vissa grundläggande samtalsregler.

4. Mellan 10 och 20 månader yttrar barnen det första orden och sedan ökar ordförrådet snabbt.

5. Vid 2 år behärskar de flesta barn en viss grammatisk struktur, som ordföljd och hur pronomen används.

Redan från födseln använder barnen språket som funktion, i bemärkelsen att de yttrar ljud för att kommunicera. Detta leder under de första åren till att de kan tillägna sig språkets struktur, dvs. speciella ljud och regler för det språk de lär sig.

Tidigare inriktades forskningen om barns språkutveckling på barnet som den lärande och de vuxna som lärare. På senare tid har forskningen emellertid inriktat sig mer på samspelet mellan vuxna och barn. I studier har man då upptäckt att barn lyssnar och reagerar på tal redan från mycket tidig ålder. Under sina första dagar spärrar de upp ögonen när de hör ett ljud och vänder huvudet mot ljudkällan. De blir upphetsade när någon pratar och visar att de föredrar vissaröster framför andra. Barn som till och med är yngre än en månad visar att de skiljer på mycket snarlika ljud, vilket en del menar tyder på att denna förmåga är medfödd.

När vuxna talar med små barn använder de sig ofta av så kallat »babyspråk«. De pratar på ett sätt till barn som är mycket likt från kultur till kultur - de har ett högre tonläge, intonationen är mer omväxlande, de använder enklare och konkretare ord samt kortare meningar än i samtal med andra vuxna. De kommer också med fler frågor, uppmaningar och upprepningar än vanligt, yttrar färre pronomen och använder mer sällan imperfekt.

Den språkliga kommunikationen är förstås förhållandevis ensidig under den första tiden, men ju äldre barnen blir desto mer liknar den ett vanligt samtal med regler och turtagning. Leken » tittut « påminner om en konversation i och med att parterna tar sina turer och följer vissa regler, som att vara tyst när den andra pratar. Denna samtalsaspekt av kommunikationen mellan vuxen och spädbarn blir starkare mellan 5 och 7 månader. Föräldrarna börjar då uppfatta leenden, rapningar och gäspningar som delar av en dialog och utgår från detta i sina reaktioner på barnet.

Under varje stadium av utvecklingen förstår barnen mycket mer än de ger uttryck för. Ett barn på 10 månader kan till exempel förstå frågan »Var är mamma?« eller »Vill du komma till pappa? « Barnen visar, genom att de faktiskt kryper fram till pappan, att de förstår innebörden i det som sägs. Här spelar givetvis kroppsspråket en viktig roll, föräldern sträcker kanske fram händerna mot barnet.

Enligt Piaget måste barnen ha nått den sista fasen i det sensori-motoriska stadiet - mentala representationer eller inre bilder - innan språkutvecklingen i form av inlärda ord kan sätta fart. Det verkar stämma, eftersom man för att verkligen begripa kopplingen mellan ett ord och vad det betecknar måste kunna föreställa sig ett föremål utan att använda sensoriska och motoriska färdigheter. Man måste dessutom antagligen ha förstått att objekten har en permanens innan man kan koppla till exempel ljudet »lampa« både till ett speciellt föremål i sinnevärlden och till ett begrepp i medvetandet. Denna permanens överförd på tillvaron som helhet bildar troligtivis det immanenta gudsbegreppet.

I många samspelssituationer börjar barnet en konversation utan
någon uppenbar anledning. Ofta upprepar exempelvis > 8 månader gamla barn ordet »hej« tills de får en reaktion och pekar sedan på olika saker och benämner dem - allt medan de förväntar sig att någon lyssnar och ger dem ett svar. Kanske rekapitulerar de vad de lärt sig, kanske vill de kontrollera att något fortfarande stämmer eller också försöker de undervisa de vuxna på samma sätt som de själva blir undervisade.



Barns uppfattning om religion

Till den mentala utvecklingen hör i de flesta kulturer ett förstående av moraliska och religiösa aspekter på sitt beteende. Men hur spelar barns religion in på deras självuppfattning? I tre separata studier undersökte forskaren David Elkind judiska, katolska och protestantiska barns uppfattning om sin religiösa identitet och sin tro. Judiska barn fick frågor som "Är du judisk?", "Vad är det som gör att du är jude?", "Kan en hund eller katt vara jude? Varför? Varför inte?", "Hur blir man jude?" Elkind fann genom svaren kognitiva likheter som hade att göra med åldern. Liknande frågor och svar stämde också på de katolska och protestantiska barnen. Utvecklingen av religiösa kognitiva begrepp verkar vara paralella med Piagets kognitiva staier.

I åldrarna 5-7 -- som svarar mot Piagets preoperationella stadium, verkade barnen tänka på ett absolut sätt om vilken tro de tillhörde: Gud hade bestämt att det var på ett visst sätt och detta kunde inte ändras.

I åldrarna 7-9 -- som motsvarar Piagets tidiga konkreta operationella stadium,  var de religiösa idéerna mycket konkreta. Tron bestämdes av vilken familj man föddes i. Om en katolsk familj hade en katt så var den katten katolik.

I nästan stadiium av religiös utveckling, åldrarna 10-14 -- motsvarande Piagets sena konkreta och tidiga formella operationella stadium,  började barnen förstå lite mer av det komplexa i religiöst liv och liturgi. De förstod att en person kan förändra och utveckla sin tro. De insåg att religion kommer inifrån personen själv och bestäms inte utifrån. Abstrakt och differentierat religiöst tänkande började visa sig i denna åldersgrupp.

Elkind drog slutsatsen att barn inte förstår abstrakta religiösa idéer förrän i 11-årsåldern, alltså den period Piaget kallar formellt operationellt utvecklingsstadium.

En annan psykolog och forskare (Goldman, 1964) tillämpade Piagets teori om kognitiv utveckling på det religiösa tänkandet. Han kom i sin forskning fram till att religiöst tänkande inte skiljer sin från icke-religiöst tänkande vare sig i modus eller metod. Han undersökte 5-15-åringar i England och använde religiösa bilder och målningar med religiös innebörd ( t. ex. ett barn på knä vid sängen för bön, motiv ur Gamla Testamentet, t. ex. Moses och den brinnande busken) och dessutom frågor kring Jesu liv. Han analyserade svaren och fann, som Elkind, att religiöst tänkande utvecklas i faser som stämmer överens med den mer allmänna kognitiva utvecklingen hos barn och ungdomar.

En rad undersökningar visar samma sak: att barn är kapabla till religiöst tänkande allteftersom de utvecklas kognitivt. (Degelman, Mullen & Mullen, 1984, Peatling, 1974, Peatling & Laabs, 1975, Tamminen, 1976, Tamminen & Nurmi, 1995). Vissa forskare har undersökt specifika förutsägelser utifrån Piagets perspektiv för religiös utveckling. Man har funnit (Zachry, 1990) att gymnasieungdomar var i överensstämmelse med Piagets teori vad gäller sättet att tänka abstrakt i religiösa frågor. Man fann att religiöst innehåll liksom andra kognitiva innehåll bygger på en underliggande formell logik.

Men hur utvecklas barn moraliskt? Forskaren Lawrence Kohlberg (1964, 1969, 1981, 1984) har funnit att Piagets tanke om att moraliska omdömen kommer ur deras kognitiva förmåga kan tillämpas även på det moraliska tänkandet. I en serie av studier frågade han försökspersonerna vad de tänkte om olika moraliska dilemman.

Han använde till exempel fallet med en kvinna nära döden i cancer som skulle kunna räddas genom en ny medicin. Han som sålde medicinen tog emellertid så mycket betalt att kvinnans make inte hade råd. Därför gjorde han ett inbrott hos försäljaren och stal medicinen. Försökspersonerna skulle nu kommentera moraliskt detta val av handling.

Av svaren förstod Kohlberg att barn och ungdomar går genom tre faser av moralisk kognitiv utveckling. Varje stadium utmärks av allt mer komplex förståelse för den moraliska situationen, allt mer integrerar och differentierad förmåga till moraliskt omdöme.


Kohlbergs stadier av moralisk utveckling:

1. Förkonventionell nivå - tidig barndom
Stadium 1. Orientering mot straff och lydnad - barnet undviker straff och hänvisar till makt som värde i sig själv. Moral uppfattas som baserad på själviskt intresse. Goda och onda handlingar bestäms av de fysiska konsekvenser de får i form av straff eller belöning, oavsett av betydelser som människor lägger i dessa konsekvenser.

Stadium 2. Orientering mot instrumentell relativism - barnet koncentrerar sig på sig själv som mottagare av belöning för rätt handlande. Reciprokt tänkande kan finnas men av typen: om du gör något för mig så gör jag något för dig.

2. Konventionell nivå - sen barndom och tidig ungdom
Generellt innebär denna nivå att barnet vill ha beröm och undvika klander och detta bildar grunden för moralen. Lagar och regler betraktas som värden i sig själv.

Stadium 3. Orientering mot interpersonell harmoni eller "duktig pojke/duktig flicka" - barnet drivs av beteenden som ger trevlig effekt eller hjälper andra och samtidigt genererar beröm.
Stadium 4. Orientering mot lag och ordning - barnet och den tidiga tonåringen blir noga med att bibehålla en social ordning och vidmakthålla auktoriteten och de strikta reglerna för det sociala livet.

3. Postkonventionell nivå: den senare tonåren och framåt
Personer i denna ålder börjar tänka på moral som abstrakta principer. De kan skilja på den egna identifikationen inom en grupp och moraliska principer och moraliska värden i sig som kan förknippas med olika grupper.

Stadium 5.  Orientering mot sociala kontrakt, legalistisk orientering - tonåringen inser att människor handlar efter olika normer och att det blir viktigt att söka hitta konsensus inom en grupp.

Stadium 6. Orientering mot universella etiska principer - tonåringen börjar sitt sökande efter ett egen informerat samvete och en egen förnuftig övertygelse om vad som är rätt i sig. Moraliskt ansvar blir allt viktigare och en stark betoning på universellt och absolut giltiga normer, på konsistens och logisk hållbarhet.


II. Vuxenåren

Vuxenåren