Psykologi A

Vad är psykologi?

År 1912 skrev den legendariske inlärningspsykologen John B. Watson:

»Medicinstudenten måste lära sig att vare sig han är kirurg, obstetriker eller psykiater, så utgörs föremålet för hans insatser av mänskliga varelser och inte enbart objekt på vilka han kan demonstrera sin skicklighet.«

Psykologi betyder studiet av själen. Men inte djursjälen eller växtsjälen utan just människosjälen. Dess komplexitet är enorm och vi behöver alla vetenskaper och intresseområden för att i någon mån kunna förklara människors beteenden.

En del beteenden är lätta att observera. Därför är det lätt att tro att all kunskap om den mänskliga själen och de mänskliga beteendena kan observeras på ett empiriskt sätt. Men det är långt ifrån sanningen. En liten anekdot kan visa sammanhanget.

Den lille pojken ser morfar komma med en skottkärra full av jord. Pojken frågar morfar: varför kör du med skottkärran? Vart ska du med den? Morfar säger: Det är inte så lätt att säga. Här kan man bara tro och gissa.

Pojken går in i stugan och säger till mamma: Morfar säger att han inte vet varför han kör med skottkärran. Han vet inte vart han ska med den. Modern säger vänligt: Morfar är gammal och tänker inte så mycket på varför och vart. Fadern muttrar i bakgrunden: Morfar är dement.

Morfar är lik en forskare som bara vet vad han gör i stunden, bara vet vad vi kan observera utifrån. Det går ibland bra inom fysik och kemi men redan i biologin måste forskare ställa frågor och förstå fakta, inte bara observera och beskriva dem. Psykologin är studiet av ett högt komplicerat mänskligt väsende, själen och vi kan förvänta oss att alla data behöver tolkas och förstås -- vi behöver veta varför vi gör vad vi gör och vart vi är på väg.

Läran om själen

Psykologin uppstod under 1800-talet genom att utvecklas ur frågor som många forskare ställde om själen och människans beteende. Det var inte bara teologin som ville uttala sig om själens natur. Lika mycket ville samtida strömningar inom sådana vetenskaper som biologi, fysiologi och medicin ha med ett ord i laget.

Psykologin var i hög grad en gränsvetenskap, där 1800-talets naturvetenskap, filosofi och teologi möttes i skarpa debatter. I denna vetenskap upplevdes brytningstiden starkt. Läkare, fysiologer, biologer, filosofer och teologer möttes i debatter om de »psykologiska» problem man gav sig i kast med: vad är själen? Vad är en känsla? Vad skiljer tanken från känslan? Hur förhåller sig viljeakterna till nervlivet? Hur spelar organen in i själens verksamhet? Kan man skilja själ och kropp åt? Hur forskar man kring dessa frågor.

Många forskare lät antropologin, alltså läran om människan, vara startpunkten för detta arbete. Hela kulturlivet genomströmmades av försök till system, som sätter människan i centrum. Men det fanns också de som ville sätta det animaliska livet i centrum och betvivla människans särart. Inom kristna kretsar menade allt fler att all teologi rnåste börja med antropologi. Endast genom att förstå sig själv kan människan förstå Guds skapelse, av vilken hon är en integrerande del, en lem i en kosmisk organism. Man tänkte som Tertullianus och den gamla katolska teologin att själen på ett naturligt sätt är kristen.

På denna väg med start i psykologin ville man att människans ögon slutligen skulle öppnas för Guds väsen, så att tro och naturvetenskap drog åt samma håll. Från Guds väsen är allt, genom hans väsen är allt och till hans väsen återvänder allt. Psykologin skulle alltså genom att konkret förstå själen leda över till teologin. Trötta på rationalismens översinnliga och abstrakta antropologi ville man nu på grundval av en specifik och empirisk antropologi nå fram till en framställning av försoningen och till förståelse av Försonaren själv.

Många psykologer förklarade att eftersom människan inte kan föreställa sig själens väsen eller Gud under annan form än som ett ideal av fullkomlig mänsklighet, och då man sålunda gör en slutsats ifrän rnänniskan till Gud, måste det vara av högsta vikt, att naturvetenskapligt känna människan rätt. Är kunskapen om människan vetenskapligt sett falsk, så blir även kunskapen om Gud falsk.

För att nå sitt mål att uppvisa en bild av själen som inte var byggd med någon spekulativ metod utan med hjälp av det material, som de nya empiriska naturvetenskaperna erbjöd, främst den expanderande fysiologin. Den fysiologiska eller experimentella psykologins pionjär var läkaren, växtfysiologen och filosofen G. T. Fechner, som framlade sin »psykofysik» i några skrifter 1848-61.

Psykofysikens mål var att skapa en psykologi, som var något annat och mer än enbart fysiologi såsom i den samtida positivismen. Såsom naturfilosof och lärjunge till Schelling ansåg han, att en kommensurabilitet var möjlig mellan det fysiska och det psykiska. Fechner såg som sin uppgift att på empirisk, experimentell väg uttrycka relationen mellan de två storheterna kropp och själ i matematiskt exakt form. Hans teori kallas duplicism. Mer om den längre fram.

Psykofysiken ville och fortsätter att vilja visa riktigheten i de kliniskt och experimentellt arbetande läkarnas psykologi och felaktigheten i de spekulerande filosofernas och de av dessa påverkade teologernas psykologi. Ofta spelades läkare ut mot filosofer i den internationella debatten inom psykologin, kampen mellan empiri och rationalism. Metafysik var centralt men skulle bygga på empiriska grunder, såsom hos Aristoteles och den senare skolastiska thomismen.

Typiska representanter för detta psykologin brytningsskede är H. Lotze och R. Wagner, som å ena sidan ville ge livsfenomenen en fysikalisk förankring och å andra sidan ville bevara den hegelska metafysiska uppfattningen av verkligheten såsom en dynamisk enhet i utveckling.

En annan fråga, som belyser tidens debatt inom psykologin är den pragmatiska psykologin som vill avgränsa psykologin åt såväl den spekulativa filosofin som fysiologin, vilken nu hotade att såsom modevetenskap helt sluka psykologin.

Naturvetenskaperna seglar alltså i förlig vind medan de spekulativa filosof-systemen drabbas av kris på kris. De flesta psykologer är även verksamma som filosofer, och deras för-

För troende människor som är förvissade om sin själs existens kunde naturvetenskapernas frammarsch på 1800-talet upplevas såsom en personlig troskris av samma art, som den som drabbade protestantiska troende i nästa generation, då den liberala bibelkritiken undergrävde trons fästen för många. Denna bakgrund kan bidraga till att förklara svårigheterna för protestantiska teologer under 1800-talets senare hälft att integrera empirismen med den bibliska psykologin. För katolska kyrkan fanns inte dessa svårigheter eftersom man redan byggde på en aristotelisk och thomistisk grund, där empirisk kunskap alltid förenas med trons sanningar och vetenskaplig logik.

Den tyska romantiska naturvetenskapen tycks inte ha fått många lärjungar i Sverige. Linne, Berzelius och Retzius ledde utvecklingen in på andra spår här. Men romantiker fanns dock. Inom biologin finns brytningar mellan den romantiska skolan och linneanerna. Den s.k. somatiska skolan som stod emot den fysiologiska, menar man att det omedvetna ska uppfattas såsom det i vårt själsliv som befinner sig närmast Gud. Det omedvetna blir det naturliga i betydelsen det oförfalskade. Den somatiska skolan påpekade med viss rätt, att även om många psykologer syntes vara motsatsen till materialister, så blev det dock liksom en materialistisk färg över systemet, ett omdöme, som

kan gälla mycket av 1800-talets psykologi.

Den äldre franska psykologin

Den tyska biologin var starkt influerad av naturfilosofin, den franska var mer oberoende. Bichat, en av de franska psykologerna, indelar livet i organiskt och animaliskt liv. Organiskt liv är det inåtriktade, reproducerande livet, medan det senare är det utåtriktade livet, nervernas liv. Bichat (1771-1802) vill understryka organlivets primära roll både i livs- och dödsprocessen. Personligheten, karaktären, är förankrad i organlivet såsom det egentliga livscentrum. Här har passionerna sitt säte. Det organiska livet är centrum, varifrån alla passioner leder sitt ursprung.

Det blir också en fråga om passionernas olika lokalisering i kroppen, ungefär som i dagens neruologiska psykologi. När vi vill tillkännage ett intellektuellt fenomen så höjs handen ofta mot huvudet. Vill vi uttrycka kärlek, glädje, sorg eller hat, så är hjärtat, magen eller tarmarna det ställe, dit handen styrs. Vill vi uttrycka sexuell lust gör vi obscena gester mot underlivet.

Liknande placering syns i vårt språkbruk. Man säger alltid: han har ett gott huvud, när man vill ge tillkänna att någon har gott förstånd. Däremot säger man: han har ett gott hjärta, när man vill uttrycka att en person är god eller öm. Man säger: hjärtat klappar av glädje, gallan flödar över av vrede, han lever för magen.

Det är enligt denna franska psykologi passionerna som bestämmer människans karaktär. På fysiologiska grunder försöker denna psykologi ge stöd för sin åsikt, att människan inte har en fri vilja, utan att viljan (som tillhör nervlivet eller det animaliska livet enligt Bichats terminologi) måste förhålla sig »pure passive», helt passiv, till organlivet. Den svenska naturforskaren och prästen Lars Levi Laestadius menar, att fysiologen Bichat och den bibliska psykologin står för samma uppfattning gentemot de teologer, filosofer och psykologer som emot bibeln framhåller förnuftssjälens suveränitet över organliv och passioner.

Den franska psykologin studerade relationen mellan hjärta och hjärna, mellan det organiska och det animaliska livets centralorgan. Bichat påvisar hjärtats primära roll i egenskap av det organ, som transporterar blodet till hjärnan och sätter denna i »rörelse» - bokstavligt talat. Dessa hjärnans rörelser är en fysiologisk bekräftelse på förnuftssjälens ofrånkomliga förankring i organlivet, passionernas värld.

Den centrala tanken i den gamla franska antropologiska psykologin är att människan består av organliv och nervliv, och de båda bildar en enhet buren av livsprincipen, den metafysiska livskraften. Denna livsprincip, som finns i fostret direkt i koncentionen, är gemensam för både organliv och nervliv.

Den franska psykologin sysslade med problemet kropp-själ och ville befria den kristna antropologin, som ju de flesta var grundade i genom katolicismen i Frankrike, från substanstänkandets dilemma. Teologin hade hamnat i dilemmat att inför naturvetenskapens upptäckter inom medicin och biologi nödgas ta sin tillflvkt antingen till materialism eller till spiritualism, när den skulle klargöra det centrala problemet för teologisk antropologi, relationen mellan kropp och själ. Från substantialitet till vitalitet var ett vanligt motto.

Detta är en dualism mellan den andliga och metafvsiska kraften och sinnevärldens fysiska krafter, men inte en dualism av den art, som uppstår, när man fattar kropp och själ såsom skilda substanser enligt den gängse teologiska antropologin. Det är i ljuset av denna kamp mellan metafysisk livskraft och fysikaliska krafter, som man kan förstå t.ex. Jesu och Petri vandring på vattnet och Jesu uppståndna kropp som ju bildar centrum för kristendomen.

För vissa psykologer får livsprincipen genetiskt sett tre gestalter hos människan under hennes utveckling alltifrån konceptionens första stund. Först är den abstrakt liv eller omedveten kraft, sedan blir den formbildande kraft, som utbildar organlivet med dess organer enligt de materiellt givna lagarna, och slutligen blir den konkret liv, som ger möjlighet åt nervlivet att utveckla sig till självmedvetande.

Det blir därmed en trikotomisk antropologi, där enheten understryks starkt. Människan består av ande, själ och kropp, där anden är livsprincipen, själen är nervlivet och kroppen är organlivet. Enheten framträder tydligare, om man använder begreppsparet ande och materia.

Materien utgör enligt denna psykologi av både nervliv och organliv, eller det som inom gängse filosofisk och teologisk psykologi kallas själ och kropp, som då inte betraktas som två skilda substanser. Anden blir den metafysiska livskraften. Livsprincipen får i den bibliska psykologin tjäna till förklaring av både treenigheten och Kristi två naturer. Kring dessa två centra - den jordiska treenigheten uppenbarad i människan och den himmelska treenigheten uppenbarad i försoningen - kretsar mycket av 1800-talets teologiska psykologi. Dess relevans för vår tid kan diskuteras men frågeställningen är fortfarande av vital betydelse. Mycket av det vi kallar "new-age-psykologi" handlar i princip om samma problem och den neuropsykologiska forskningen fortsätter på de insatser den franska och tyska 1800-talspsykologin gjorde.

Varför engagerade sig psykologer med fysiologisk inriktning så intensivt i teologiska frågor? Vi kan bara se att tidens signatur är åsikten att en förståndets missbildning på hjärtats bekostnad har skett. Man vill därför komma med en kritik av detta, en kritik av rationalistiska filosofer som de främsta bärarna av förståndskulturen. Det främsta hindret för att rätt uppfatta den kristna trons egenart och dess centrum försoningen är filosofernas förnuftssjäl, okänd både för Bibel och fysiologer och fysiologiskt inriktade psykologer.

Är människans själ inte en ren förnuftssjäl? Varifrån kommer då den idén? Den hör historiskt samman med Aristoteles uppdelning av människolivet i växtsjäl, djursjäl och förnuftssjäl. Framställningen av förnuftssjälen fick en mer platonsk än aristotelisk karaktär, genom att den gjordes fri från alla organiska betingelser. Den representerade det odödliga i människan, det som gjorde människa till människa.

Denna tolkning av själen betonade dess frihet från nervliv och organliv (djursjäl och växtsjäl) och fick vittgående etiska konsekvenser. Den samhälleliga moralen och den kristna tron är för främst hjärtats sak, inte förnuftets, och det är hjärtat, inte förnuftet, som är personlighetens fysiska, moraliska och metafysiska centralorgan. Ungefär så formulerade man sig.

En rationalistisk och ontologisk psykologi, där kropp och själ uppfattas i substanskategorier och som skilda åt ungefär som Descartes menade, har gett själen egenskaper, som ingenting annat är än modifierade materialistiska kroppsegenskaper, nämligen de latinska begreppen substantia, essentia och existentia. Detta har medfört, att personlighetens enhet givits upp och att filosoferna kan deklarera, att de inte har ansvar för, vad som sker i kroppen, materien. Alltså en teori som tillåter moralisk relativism.

Med en sådan psykologi kan man leva i sin avskärmade personlighet -- förnufts-själen - - och tro sig äga en fri och god vilja, emedan de vill och menar väl. Deras trosbekännelse blir: Vi tror på Gud, som ser till den goda viljan. Därmed anser de sig inte behöva någon Försonare. Vi ser här hur psykologi och teologiskt antropologi lever i ett dialektiskt förhållande till varandra. Så är det också i vår tid. Psykologin är en levande vetenskap.

Den kantianska psykologin

Den wolffianska intellektualistiska metafysiska psykologin försökte genom förnuftet fatta själens väsende som en immateriell, odödlig, enkel substans, ens simplex, bäraren av alla själsförmögenheter och med egenskaperna substantia, essentia och existentia. Under förra hälften av 1800-talet var denna wolffianska uppfattning i stort sett den allmänt gängse.

Kant blev nu en förnyare inom psykologin, och hans insats bestod bl.a. i att visa, att själsförmögenheterna inte kan deduceras fram ur en enda gemensam grund eller ur ens simplex. De fördes av honom i stället tillbaka till tre: kunskapsförmågan, begärförmågan samt känslan av lust och olust, en trikotomi, som sedan blev allmänt rådande.

Att någon enhet låg bakom föreställningarna måste förutsättas enligt Kant, men vi kan inte veta något om denna enhet. Det blev för honom blott en formell enhet, det transcendentala självmedvetandet. Ifrån Kant utgick sedan både en spekulativ och en empirisk riktning inom psykologin.

Schellings och Hegels psykologi

Inom den spekulativa psykologin gav Schelling och Hegel upphov till en genetisk respektive en dialektisk psykologi.

Schellings genetiska psykologi beskriver livet och själarna i alla dess yttringar med början i de primitivaste stadier för att sluta med fulländningens stadium i en evig himmelsk dimension av medvetande. Som typexempel på denna psykologi brukar anföras ett arbete av den främste popularisatorn av Schellings naturfilosofi, läkaren, naturforskaren, filosofen och religiöse författaren G. H, v. Schuberts Die Geschichte der Seele (1830), Själens historia. Det är ett omfångsrikt arbete pä 1355 sidor, där Schubert börjar med en framställning av ljuset och tyngden och slutar med den bibliska och traditionellt europeiska uppfattningen av den tillvaro som följer på den jordiska inledningen - själva meningen med själens tillkomst.

I Schellings anda är den svenska läkaren O. M. Witts psykologiska arbete "Själen i normalt och sjukligt tillstånd. En antydning för läkare och lärare".

I både Schellings och Hegels psykologi är den grundläggande tanken att materien inte är död. Allt skapat har liv och ande. Anden är inte en tom abstraktion utan operativ intelligens både i naturen och i människans vilja och sociala ambitioner. I Hegels anda är Martensens lilla kompendium "Moralfilosofiens system" (översatt 1841).

Martensen utgår från, att människan i sitt väsen är skapad till Guds avbild och äger därför Guds idé och är beroende av Gud men samtidigt fri till att låta sin subjektiva natur genomträngas av sin natur. Den själsliga friheten innebär enligt Martensen en möjlighet för människan att förverkliga sin idé. När Martensen sätter in läran om den fria viljan i den hegelska dialektiken, sker det med termerna »den väsentliga viljan» och »den subjektiva viljan».

Den väsentliga viljan är enligt Martensens psykologi identisk med Guds intentioner för oss människor - att göra det Gud vill. Sedd utifrån denna kan människan sägas vara god. Men detta har ändå ingen moralisk eller personlig validitet, då den viljan tillhör människan såsom skapad, det är hennes egen viljekraft. Ett verkligt värde får den goda viljan först när den väsentliga viljan får genomtränga den subjektiva och till sitt väsen medfött onda viljan. Denna realism vad gäller människans egen vilja följer den bibliska beskrivningen av människans tendens att med sin vilja skapa onda situationer.

Även den hegelska psykologin framhävde en helhetsaspekt liksom den inom romantiken dominerande organismtanken, men det karak-
teristiska var den evolutionstanke - av helt annan art än Darwins senare -
som låg i den dialektiska uppfattningen, att varje moment med inre nöd-
vändighet övergick i ett följande moment och sedan ingick i en framväxande
syntes.

Herbarts empiriska psykologi

I polemik mot Schellings och Hegels spekulativa psykologi uppträder Herbart med krav på empirisk psykologi. Han ville befria psykologin från filosofin, och den nya vetenskapen fysiologi skulle åstadkomma detta. Men det var inte fråga om krass materialism som inte kunde definiera någon mänsklig själ. Det gällde istället att lotsa psykologin mellan spekulativ filosofi och fysiologi.

1845-46 utgav lektorn och kyrkoherden C. M. J. Petrelli sin lärobok "Om Menniskosjälens Natur, Försök till Psychologi". Den återspeglar den vetenskapliga brytningstidens svårigheter. Petrelli använder den empiriska psykologins metod men har inslag från den spekulativa psykologin. Petrelli skiljer mellan pneumatologi och psykologi, där den förra har att göra med själens innersta kärna, dess odödliga väsen, anden, medan den senare behandlar själens, fenomen-sida. Själen definierar Petrelli såsom en andlig medvetenhet bunden till en kroppslig organism.

Petrelli gör en skarp distinktion mellan sinnligt och översinnligt, vilket ger intryck av ontologisk dualism i människans väsen. Han skiljer också mellan det medvetna och det omedvetna. Inom det medvetna drar han en gräns mellan sinnessjälen, som är vänd mot det sinnliga, jordiska, och förnuftssjälen, som är vänd till det översinnliga, himmelska. Översinnligheten innebär, att förnuftssjälens verksamhet inte i sig utövas via kroppsliga verktyg, bara uttrycken för dess aktivitet.

Afzelius psykologi

Uppsalapsykologen F.G. Afzelius är en svensk företrädare för en hegelsk psykologi. Mellan psykologi och fysiologi föreligger enligt Afzelius följande skillnad: psykologin har som sitt föremål själen såsom den av kroppen oberoende (naturfria) och medvetet verkande Anden. Han talar om själen såsom det förnuftiga och andliga livets princip. Den är naturfri och upphöjd över det enbart somatiska livet, den yttrar sin verksamhet i rent andliga (psykiska) funktioner.

Fysiologin däremot studerar enligt Afzelius den levande kroppen. Men kroppen är också själslig i betydelse av den i kroppen immanenta livskraften. Denna fysiologins själ är en medvetslöst verkande livskraft, som är det vegetativa och animaliska livets princip. Denna uppdelning mellan psykologi och fvsiologi blir hos Afzelius anledning till en klyvning av människans väsen. Med stöd av Aristoteles, som för Afzelius är den stora psykologiska auktoriteten, avskiljs förnuftssjälen från det vegetativa och animaliska livet. Detta avviker från den bibliskt motiverade psykologin som ser förnuftets roll i det organiska livet.

Vetenskapen psykologi kommer hos Afzelius inte att syssla med fysiologiska företeelser eller med den vegetativt-animaliska själsverksamheten. Psykologi blir enbart läran om förnuftssjälen. Afzelius rör sig med romantikens evolutionstankar, vars axiom är »in natura non saltus», i naturen inget språng. Det är fråga om en utveckling från lägre till högre, ungefär som hos Charles Darwin, där varje högre grad förutsätter den lägre och tillika upptar -- eller »rekapitulerar» denna i sig såsom substrat.

Djursjälen förutsätter och upptager växtsjälen, och människosjälen förutsätter och upptager i sig såsom sitt underlag både växt- och djursjäl. Människan är därför ett vegetativt-animaliskt-rationellt väsende. Det är inte fråga om tre själar utan endast om tre i begreppet åtskilda potenser eller grader av själens utveckling. Såsom växtsjäl framträder själen i egenskap av livskraft, såsom djursjäl i egenskap av förnimmelse eller självkänsla och såsom människosjäl i egenskap av självmedveten och självbestämmande ande, såsom tänkande och fri förnuftssjäl.

Här finns alltså en enhet. Men Afzelius påstår, att människosjälen till sitt ändamål och begrepp, såsom förnuftig och odödlig går utöver allt naturliv. Människosjälen är till sitt eviga väsen upphöjd över naturlivet såsom Guds avbild. Människan har alltså en förnuftig och fri Ande. Afzelius söker stöd av Aristoteles, vars tankar här tycks vara svåra att förena med den syn på människan såsom totalitet av kropp och själ, som han f.ö. för till torgs i sin skrift "Om själen".

Förnuftssjälen representerar enligt Afzelius en ny princip i tillvaron, skild från det rena naturlivets princip genom egenskapen odödlighet. Denna människosjäl är inte bara en kroppens enteleki (utveckling) utan även sin egen enteleki, emedan den numera, såsom naturfri och rent andlig, lever uti och hos sig själv, och inte vidare ut i kroppen.

Själen och kroppen: monism, dualism, spiritualism och duplicism

Många försök gjordes och gör att få fram en kompromiss mellan naturvetenskap och teologi. Några förnekade att själen kunde vara något väsen för sig. Flera lösningsförsök var och i viss grad är aktuella i frågan om själens substantialitet och dess relation till kroppen.

Det mest debatterade lösningsförsöket vid 1800-talets mitt var den psykologiska monistiska materialismen, en teori med många underformer och utgreningar. Det gemensamma för dessa teorier var uppfattningen, att det själsliga inte existerade. Förnimmelser, föreställningar, känslor o.s.v. var, menade man, ett fysiologiskt, kroppsligt fenomen. Den nya modevetenskapen fysiologi frestade till att utsträcka det fysiologiska betraktelsesättet till all verklighet. Psykologi blev hjärnfysiologi. Samma tendens finns idag, som vi ska se längre fram.

Under 1850-talet uppblossade i Tyskland en häftig strid för och emot psykologisk materialism. Öppet bröt fejden ut vid naturforskarmötet i Göttingen 1854. Ett slagord blev beryktat: »Tankarna står i samma förhällande till hjärnan, som gallan till levern och urinen till njurarna». Vetenskap - det var naturvetenskap. Materialismen, enligt vilken det själsliga är en produkt av fysiska processer, återfinns också i den mest bekanta skriften i denna strid, Büchners "Kraft und Stoff" (1855), 1800-talsmaterialismens »bibel», utgiven i en mängd upplagor.

Hos Büchner finner vi inte endast tanken på det själsliga såsom en fysiologiskt betingad verksamhet utan även den, att det själsliga är rörelser hos materiens småpartiklar, en tankegång, som möter redan hos den engelske filosofen Thomas Hobbes, rörelsematerialismens store profet. Den svenske prästen och naturalisten Lars Levi Laestadius citerade med gillande Hobbes i sin strävan att knyta samman nervliv och organliv, förnuftssjäl och fysiologiskt betingade passioner.

Även det dualistiska lösningsförsöket är ett tema med många psykologiska variationer. Enligt detta är kropp och själ två till arten skilda verkligheter - som filosofen Descartes menade - och människan är därför sammansatt av två substanser, en immateriell och en materiell. Genom Descartes skärptes denna dualism. Själen blev en "substans sui generis" motsatt naturen, inte en del av den.

Descartes tänkte sig en omedelbar växelverkan mellan kropp och själ, mellan "res extans" (utsträckt verklighet) och "res cogitans" (tänkande verklighet), men efterföljarna fann det omöjligt att å ena sidan se kropp och själ såsom motsatta väsen och å andra sidan tala om växelverkan. Därför sköt man in olika mellanled mellan det fysiska och det psykiska, såsom t.ex. Guds allmakt.

Det tredje lösningsförsöket är det spiritualistiska. Enligt denna psykologiska åskådning är all verklighet ytterst av andlig natur. Själ och kropp är olika moment av ett och samma andliga väsen, åtskilda endast i fråga om utvecklingsgrader. Till sitt sanna väsen är det kroppsliga andligt, fast det för vår uppfattning ter sig såsom kroppsligt. Man refererar till Aristoteles, vars tanke pä själen såsom kroppens form får en renässans i 1800-talets spiritualistiska system. Men här ska vi notera att den kristna realistiska pyskologin ser också själen som kroppens form, men bibehåller kroppen som materiell och själen som formell.

Enligt spiritualismen uppbäres själsfenomenen av kroppsliga förutsättningar och åtföljes av kroppsliga effekter, eftersom man inte kan tänka sig själsfenomen utan kropp. Det högre (själsliga) förutsätter enligt det organiskas lag det lägre (kroppsliga), varur det utvecklats. Med denna romantikens evolutionstanke anser man sig ha kommit ifrån det problem, som det fjärde lösningsförsöket, den s.k. duplicismen, hamnat i.

Det handlar om huruvida satsen, att det inte finns något psykiskt utan motsvarande fysiologiskt, kan omvandlas, så att man kan säga: inget fysiologiskt utan ett psykiskt skeende som svarar mot det. Spiritualisten förnekar en sådan konvertering utifrån sin utvecklingstanke, och han antar kroppsliga tillstånd och funktioner utan motsvarande psykiska förlopp enligt samma utvecklingstanke. För honom ökar självständigheten med högre utveckling, högre »aktualitet», och man får en stigande obruten linje nerifrån den mekaniska natur- nödvändighetens potentialitet.

Målet är ren aktualitet, frihet från kropp och natur. Spiritualisrnen har många förgreningar antingen mer realistiskt (thomismen) eller mer idealistiskt orienterade. Hit räknas de dominerande spekulativa systemen med de tre stora, Fichte d.ä., Schelling och Hegel. Hit hör även den boströmska personlighetsfilosofin i Sverige.

Det fjärde lösningsförsöket är den s.k. parallellteorin eller duplicismen. Härmed menas den åsikten - Kants fenomenalism banade väg för -- att det fysiska och det psykiska är tvenne sidor av ett och samma väsen, är samma substantiella verklighet. Olikheten beror på våra olika uppfattningsformer, som är givna för yttre respektive inre erfarenhet. Atomrörelse och själsliv är ytterst detsamma, men saken ses från olika synpunkter.

Därmed skulle naturvetenskapen få sitt anspråk fyllt och den humanistiska psykologin få sitt. Man tar inom duplicismen avstånd från problemet om kausalförhallandet mellan kropp och själ genom antagandet av den gemensamma substansen. De dualistiska lösningsförsöken hade tenderat att fixeras i kausalteorier, när man sökt sig fram till en enhet.

G. T. Fechner, grundläggaren av psykofysiken och samtidigt exponent för den schellingska skolan hade denna uppfattning: mot varje psykiskt skeende svarar ett fysiologiskt skeende i organismen och i dess centrala nervsystem. Alla tankar, viljeyttringar och känslor har alltså ett motsvarande hjärnfysiologiskt förlopp. "Tesen kan även konverteras. Psykiskt och fysiskt får inte fördenskull identifieras. Förhållandet mellan inre och yttre liknar Fechner vid en cirkels konvexa och konkava sida. Det gemensamma ligger endast i en växeverkan.

Till duplicister eller anhängare av psykofysisk parallellism brukar räknas den norske filosofen Treschow samt den förut nämnde Sibbern, vars bok Om Förhållandet mellan Själ och kropp (1849) präglas av denna duplicism. Det karakteristiska i Sibberns syn på problemet är, att det som levandegör kroppen också levandegör medvetandet.

Det blir alltså en meningslös fråga, vilken som är orsak och vilken som är verkan, kroppen eller själen. Här är det inte fråga om kausalitet utan om något sidoordnat. Om själen vill Sibbern inte använda termen substans, då denna gärna får något materialistiskt över sig, utan i stället nyttjar han termen subsistens.

Psykologi är läran om själen. Fechner menar att själen är identisk med liv, livskraft, men Sibbern vill begränsa termen själ till att gälla enbart det jagets liv. Jaget är en enhet mitt i 'all-livet', mitt i livskraftens 'allfunktionalitet'.

Framtidens psykologi

Neuropsykoterapi (NPT) är ett begrepp som ibland nämns i behand-lingsdiskussioner. Men vad är det? Är det ett nytt psykologiskt behandlingsprogram teoretiskt jämställt med KPT, BT, Gestaltterapi eller Psy-koanalys? Eller handlar det snarare om att integrera en neuroapproach i det egna behandlingstänkandet?

I kölvattnet efter debatten om "Descartes misstag" är vi idag mer medvetna om att begreppet "psyke-soma" inte bara är en process i hjärnan, som vi synliggör genom att analysera beteenden och neurala aktiviteter och tolkar som tecken på mentala processer såsom minne,känslor och tankar. Det är också en social aktivitet. Med avstamp i ett interpersondlt neurobiologiskt perspektiv kan vi som kliniker både omfatta fynden i den ncuropsykologiska forskningen och ge en förståelse av den subjektiva förståelsen av våra sociala liv som levande människor. (Stegel 2002,1999).

Det är intressant att frågorna kring neuropsykoterapi började skjuta fart mot slutet av 1990- talet. Cozolino pekar visserligen på att Freud, såsom neurolog, redan i slutet av 1800-talet, hade oavslutade liknande projekt, och att andra teoretiker under hela 1900-talet, har försökt nå ett ökat samband mellan "neuroterapi" och psyke. Men för att över huvud taget tala om neuropsykoterapi som ett potentiellt självständigt psykoterapeutiskt paradigm krävs såväl en god empirisk bas som en bra teori. Förutsättningar som börjar ta form när vi närmar oss det 21:a århundradet.

Kunskapsexplosion

Den nya biologin har med allt mer förfinad analys av aktionspotentialen och nervcellernas kommunikation påvisat ett konglomerat av mil;roelektrosystem och signalsubstanser. Resultaten visar att det neurala nätverkets kommunikation innehåller mer än att några natrium- och kaliumjoner byter plats.

I ljuset av Candace B Perts häpnadsväckande fynd (1999) ser vi hur molekylärbiologin och dess transmittorer, enzymer, hormoner, peptider och proteiner inte enbart styr immunförsvaret, endokrinologin, regleringen av drifterna, matsmältningen och kroppstemperaturen. Den samverkar också vid en rad primära och högre kognitiva funktioner såsom biofeedback, minneslagring, styrning av talet och uppmärksamhet, samt vid exekutiva funktioner såsom impulskontroll.

På en diabetesklinik vet man idag att en nyligen diagnosticerad typ-II diabetiker med sockerberoende behöver åtminstone ett

halvår innan kroppens "sockerreceptorer" slutar skrika efter socker. Receptorerna har skapat ett "minne" av sockret, och
upplever nu en saknad och deprivation. Detta leder inte sällan till nedstämdhet och depression, som vid allt beroende.

Detta är en ny kunskap som ger nya implikationer när det gäller risken för återfall och nya behandlingsmetoder. Pert går ännu längre i sitt tänkande och menar att vi kanske t o m har ett perifert minnessystem i varje enskild cellkärna. Vi befinner oss i en veritabel korseld av ny kunskap från den nya biologins
område.

Kampen om stamceller ställer nya frågor om hjärnans plasticitet och förmåga att reparera och kompensera skador. Med den nya
genetiken ges förändringsprocesser på DNA-nivå helt nya möjligheter. Och på vår väg in i mikrokosmos och molekylär
nanometerteknik, där vi idag kan kombinera små molekyler till större kedjor med funktionella egenskaper, ser vi hur det i
framtiden inom dess biovetenskapliga gren kommer att kunna skapas levande biologiska system som programmerbara
molekylära maskiner.

Diskussionen mellan genetik och nanoteknik ger i sin tur nya möjligheter, där de gamla robotplåtburkarna i science fiction-filmerna nu antar mer Asimov-liknande möjligheter i form av specialiserade biologiska robotar - först på mikronivå. Forskning ined nya metoder för hjärnavbildning - framför allt funktionell magnetisk resonansavbildning (fMRI) - har också har bidragit som
viktig kunskapskälla.

Denna kunskapsexplosion kommer ovillkorligen att påverka och rita om hela det psykologiska behandlingsfältet, inklusive alla nu existerande psykoterapeutiska inriktningar. Och viktigast av allt - detta är varken science fiction eller utopi. Det är verklighet just nu och kräver i sin tur en helt ny moralfilosofi och en ny socialpsyko-
logi med nya gränssnitt mellan individ, grupp och robot.

Teori

Denna nya utveckling inom psykologin kastar kaskader av osmält kunskap över oss. Vem förmår att ur ett neurokognitivt behandlingsperspektiv överblicka och integrera detta enorma
kunskapsfält?

Olika psykoterapeutiska skolbildningar har med varierad framgång försökt att inkorporera neuropsykologisk kunskap. Vilken skola som leder ligan är svårt att säga. Inom rehabiliteringsvården är den frågan dock ofta helt irrelevant. Här är "neuroscience" en del av vardagen och en naturlig del av behandlingstänkandet och ofta med en kreativ och nyttig terapeutisk pragmatism.

Neuropsykoanalys

Inom psykoanalysen arbetar sedan drygt tio år en strömning för neuropsykologisk integration. Man har t o m bildat ett internationellt nätverk och driver en egen ridskrift (se: http://www.neuro-psa.org.uk/npsa/). På svenska finns
deras spännande texter representerade bl a i boken "Hjärnan och den inre världen". Nätverket diskuterar det neuropsykologiska kunskapsfältet i förhållande till aspekter ur psykoanalytisk
teori, såsom Freuds formulering av driftläran, drömläran, den topografiska modellen (medvetet, förmedvetet, omedvetet) samt den strukturella modellen (jag-överjag-det). Författarna försöker, och lyckas ofta på ett bestickande vis påvisa intressanta kopplingar mellan dessa modeller och neuropsykologisk teori samt anatomiska korrelat. Så kan överjagsfunktionen knytas till
prefrontala cortex och driftskomponenter till det limbiska systemet.

Resonemangen förs vidare och knyter samman högre kognitiva funktioner - såsom styrfunktioner , problemlösning, inhibitions- förnrlga, taloch språkförmåga, episodiskt minne, symboliserings- förmåga - med jagkänsla och personlighetsaspekter (ego). Lag-
ringsfunktioner, såsom arbetsminne, och perception knyts ihop med basal medvetenhet och omedvetenhet. Startfunktioner och det retikulära systemet knyts samman med riktad uppmärksamhet,
vakenhet, medvetande och drömmar. Det emotionella systemet binds samman med driftskomponenter och limbiska korrelat.
Man försöker helt enkelt ge gamle Freud en rejäl ansiktslyftning med hjälp av våra kunskaper om hjärnan - något den gamle doktorn från Wien säkerligen skulle uppskatta!

Beteendeterapi

Inom beteendeterapin (BT) ligger traditionellt betoningen på inlärningspsykologins betydelse. BT har inkorporerat en hel del neurofysiologi och neuropsykologiska modeller i t ex panik- och ångestprogrammen (Barlow, 1988; Clark 1988; Clark, Ehlers et al).

Man talar om hur en psykologisk och fysiologisk sårbarhet kali
konceptualiseras och misstolkas i ångestladdad kognitiv övertygelse om att en viss kroppsreaktion (ex. rusande hjärta) är ett förebud om en hjärtattack. Joseph Wolpe (1988) betonar hur viktig den allra första attacken är ur ett inlärningsperspektiv,
och hur detta skapar associativa betingningar.

BT har i sina behandlingsmodeller när det gäller ångest traditionellt hämtat en hel del inspiration ur tidiga och sena neuropsykologiska studier Men den tydligaste behandlingslinjen inom BT-har,
förutom klassisk betingning och operant beteendeanalys, varit Wolpes systematiska desensibilisering, som delvis bygger på
antagandet att ångest och avspänning är varandra uteslutande tillstånd.

Seligmans teori om "preparedness" och inlärd hjälplöshet bildar en brygga över till den "kognitiva revolutionen" där vi med Aaron Becks introduktion av begrepp som negativa automatiska tankar,
grundantaganden och kognitiva schema ligger mycket nära den neuropsykologiska kognitionsforskningen. Därefter följer Clarks modell för ångestreduktion, som har en tydligt neurokognitiv
komponent. Och senare Marsha Linehans (1993) biosociala modell vid borderlinebehandling (DBT), som kan beskrivas som en genomgripande störning i det emotionella systemet. En tanke som går helt i linje med Siegels (1999) tankar om social samverkan med neurala system.

Men även om BT har inkorporerat många fynd i teoretiska och praktiska modeller tenderar man snabbt att lämna neuropsykologin för att åter fördjupa sig i inlärningspsykologins beteendemodifikation och operanta teknik. Den neurala komponenten riskerar att försvinna. Sannolikt beror detta på en relativ valhänthet inför de neurala fynden, som upplevs som alltför
abstrakta. En hypotes om en "frontallobsdysfunktion" säger inte så mycket rent kliniskt. Operationaliseringen av konceptet har inte nått klinisk BT-nivå.

Det blir då svårt att omsätta begreppet i andra konkreta behandlingsformer än den psykopedagogiska, där vi som terapeuter förmedlar faktakunskap till patienten.

Neuropsykiatriska diagnosgrupper ?

Flera neurokognitiva arbetsmodeller som liknar BT har utvecklats för olika diagnosgrupper. Kathleen Nadeau (2002) har t ex utvecklat en modell för ADHD, där hon tydligt preciserar att ADHD
handlar om neurobiologiska betingelser och specifikt kognitiva funktionsstörningar. Detta måste behandlas i linje med individuella diagnostiska observationer. Och med dessa psykiska komponenter
väl i minnet i ger hon sig ut på en psykoterapeutisk resa, med tydliga mål, tydlig struktur och tydliga rutiner. Allt neuropsykologiskt anpassat.

På ett liknande vis finns Neurokognitiv rehabilitering (NKR) vid schizofreni. Ursprungligen ett australiensiskt initiativ och utvecklat av Wykes i England under benämningen Cognitive RemediationThcrapy (CRT). Wykes beskriver en arbetsmodell som har hämtat neuropsykologisk och psykiatrisk kunskap om frontotemporala problem som minne, uppmärksamhet, tankestörningar och exekutiva störningar och som sedan integrerar psykopedagogik, inlärningspsykologi och närmast arbetsterapeutiska metoder.

Det har också visat sig att det välstrukturerade psykopedagogiska programmet ESL, som används inom psykosvården (och en behandlingsgranne till NKR) också till vissa delar lämpar sig väl vid andra ryper av kroniska funktionsnedsättningar, t ex Aspergers
syndrom och lindrig till marginell utvecklingsstörning, och även i dessa fall kan man tala om en anpassad psykoterapi där man således anpassar till arten och graden av den neuropsykiatriska funktionsnedsättningen.

Stipuleringskonst

Det är tämligen svårt att definiera även de enklaste begrepp.
"Psykologi" och "psykoterapi, är egentligen rätt svårfångade begrepp. Detta är en fråga även för organisationsteoretikerna, med ytterligt vida fackliga och politiska konsekvenser att avgränsa yrken sorm "psykolog", "psykiater", "psykoterapeut",
"logoped". Det handlar om ett arbetsfält med en hel kader ur en rad olika professioner. Till syvende og sidst måste man stipulera, dvs helt enkelt bestämma vad som ska inrymmas i ett visst begrepp.