Vad är tid?

San Francisco 1870. Den som reste från San Francisco med tåg till delstaten Washington fick ställa om klockan drygt tvåhundra gånger för att den skulle stämma med den lokala tiden i varje stat de for förbi. Världen hade inte fått standardtid ännu. Varje land, varje stad och ibland varje by hade en egen tid. Det gick utmärkt. Det gick utmärkt - ända tills järnvägen kom.Och med den tidtabellerna. Den 18 november 1883 införde USAs järnvägar enhetlig tid för att skapa ordning vid slutstationerna. Snart följde resten av världen efter. 1884 hölls ett möte i huvudstaden Washington för att bestämma en måttstock för tiden. Man delade i jordens yta i 24 tidszoner. Med hjälp av standardtiden delas vår tidmätning upp i snygga och prydliga enheter. Men vad är det vi mäter egentligen?

Tänk på hur vi pratar om tiden. Att "tiden flyger iväg", att "jag har inte tid", att "jag spiller bara tid på det". Men vad är det som vi beskriver?

Hör tiden till vår fysiska värld? Vi kan varken se den, röra vid den eller höra den. Men visst känner vi att tiden går?

[1. Reflektion och värdering: Anser du att tiden bara är en känsla? Eller är den något fysiskt? Tror du att tiden går? Eller flyter den?]

Paul Ricoueur:

"Å ena sidan finns världens tid som inte bryr sig om mig. Det är årmiljonernas tid. Människotiden är som en tunn skiva av den kosmiska iden. Det faktum att vi mäter tiden och beräknar den gör tiden till vår tid."

När de gamla kulturfolken skapade kalendern bands vår tid samman med kosmos' oändliga tid.

Paul Ricoueur:

"Hur får man den regelbundna kosmiska tiden att passa in i den mänskliga tiden? Kalendern är ett sätt att mäta tiden för människorna. Den markerar intervallen hos de mänskliga handlingarna. Den markerar dynastierna regeringsår, festdagar, tid för arbete, tid för vila. Kalendern är ett instrument för växlingen mellan den kosmiska tiden och själens tid, mellan världens tid och de mänskliga fenomenens tid."

[2. Reflektion och värdering: Anser du att vår kalender har en egen tid? Eller är kalendern bara ett sätt att prata om den kosmiska tiden?]

Vår tid är kort jämfört med världens oändligt långa historia. Ändå, skriver Paul Ricoeur, ligger det en stor paradox i detta. Sett ur kosmiskt perspektiv är vår livstid obetydlig. Men det är just under denna korta tid vi är här på jorden som alla de betydelsefulla frågorna uppstår.

[3. Reflektion och värdering: Anser du att de viktiga frågorna uppstår i den kortlivade människan? Är därför den mänskliga tiden den viktigaste tiden i universum?]

Staffan Carlshamre:

Världen och universum sträcker sig över miljarder år och den mänskliga tiden är bara ett litet ögonblick. Men å andra sidan händer allt viktigt i denna mänskliga tid. Det finns en sorts spänning i vårt sätt att se på tid och i vårt sätt att se på universum. Vi får inte låta dess betydelse gå förlorad genom att sväljas upp av detta enorma kosmiska fält av tid, där det verkar som om den inte betyder någonting.

[4. Reflektion och värdering: Anser du att människan och hennes tid är som "en liten fluglort i universum", som pappan till Lars Hård alltid sa? Eller är människan mer betydelsefull än så?]

Vi lever i den här kosmiska tiden med vår egen tidmätning. Vi vet att vi inte bara lever i nutiden. Vi har också minnen från det förgångna och förväntningar på framtiden. Fysikern Paul Davies skriver att vår identitet, vårt eget jag, är nära förbundet med minnet och lång erfarenhet.

[5. Reflektion och värdering: Anser du att ditt jag är detsamma som ditt minne av det förgångna och erfarenheter du gjort?]

Det räcker inte att utropa: "Jag existerar" just i det här ögonblicket. Att vara en individ förutsätter kontinuerliga erfarenheter. Och något som binder dem samman -- minnet.

Dagfinn Föllesdal:

När vi människor relaterar oss till världen omkring oss spelar tiden en väldigt viktig roll. När vi strukturerar världen så strukturerar vi den inte bara som något som finns just nu. Vårt strukturerande sträcker sig både bakåt i tiden och framåt i tiden. Vi möter tingen i världen som ting med historia, ting som stannar kvar i världen när vi vänder uppmärksamheten till något annat.

[6. Reflektion och värdering: Anser du att du strukturerar världen såsom Föllesdal säger?]

Vi är rädda om spåren efter det förflutna. Vi ramar in kära fotografier, gräver efter fossiler från förhistoriskt tid, reser monument till minne av historiska händelser. Men många av oss verkar ha allt mindre tid till att tänka på gårdagen. Medan vi jäktar fram våra planer för morgondagen.

Staffan Carlshamre:

När vi tänker på saken så märker vi att vår uppfattning om vår temporala existens i hög grad styrs av klockan, vår tidmätning. Jag vet när jag måste stiga upp från den här stolen för att gå någon annanstans. Detta är nog en helt annrlunda tidsuppfatting är den folk hade innan kalenderna kom. Min tidsuppfattning är mycket upptagen av vad jag skall göra härnäst.

[7. Reflektion och värdering: Anser du att ditt liv styrs av klockan? Är din uppmärksamhet mestadels inriktad på vad du ska göra härnäst?]

Är den här indelning i förfluten tid, nutid och framtid lika skarp och tydlig som den står i våra almanackor? Aristoteles formulerade en av tidens grundläggande paradoxer:

Aristoteles:

"Antingen tiden är gränslös eller har en viss längd så består den bara av det icke-längre och det icke-ännu. Hur kan vi föreställa oss något som inte existerar?"

Staffan Carlshamre:

Aristoteles börjar med en gåta när han ska behandla tiden i sin skrift Fysiken. Tänk dig tiden som indelad i det förgångna, det närvarande och framtiden. Tänk sedan en stund på var det närvarande är. Hur tjockt är det? Det är enligt Aristoteles endast en gräns mellan det förflutna och framtiden.

[8. Reflektion och värdering: Anser du att Aristoteles har rätt? Att det egentligen inte finns något nu, utan endast en skiljelinje mellan förut och sedan?]

Paradoxen är nu att det förflutna är något som inte finns. Det har existerat men existerar inte nu. Framtiden är också något som inte existerar. Men det kommer att existera. Nuet är emellertid ingenting. Nuet är ett ingenting som avgränsar det förflutna som inte finns från framtiden som ännu inte finns.

[9. Reflektion och värdering: Anser du att du förstår detta? Kan du se något tokigt med resonemanget?]

Tanken på evighet är också något Aristoteles och hans lärare Platon var välbekanta med. Filosofen Walter Benjamin menar att vår moderna värld har en homogen, likformig och tom tid. Men den kristna medeltiden och antikens värld hade växlingar mellan "vanlig" tid - saecula - och "hög" tid - varav orden "sekulär" och  "högtid". Karnevaler var högtider, likaså advent, juletid, fastan, påsken, Kristi himmelsfärdsdag osv. Dessa höga tider var nyckeln till "vanliga" tiden och de båda förutsatte varandra. Vissa människor lever än i dag med sådana tider.

[10. Reflektion och värdering: Anser du att  att vissa perioder eller dagar är liksom en annan tid, en "hög" tid?]

Vad innebar dessa "höga" tider? Enligt filosofen Charles Taylor har dessa tider viktiga funktioner: de samlar, förbinder och punktar upp den vanliga sekulära tiden. På det sättet blev människor medvetna om en större värld, en värld med två tidssystem. Sekulär tid är ett tomrum där en sak efter en annan sker. Dessa händelser är också konsistenta och transitiva: om A kommer före B och B före C så kommer A före C.  Vi kan även kvantifiera dessa relationer i tidssekvensen: om A är längre än B och B längre än C är A mycket längre än C.

Men hög tid samlar och sammanställer, ordnar till, den sekulära tiden. Högtider smälter ihop sådant som ter sig i konflikt i vanlig tid, lägger till rätta sådant som tett sig splittrat i sekulär tid. Filosofen Benedict Anderson hänvisar till idéhistorikern Auerbach som visar hur händelser i Gamla Testamentet, särskilt i Toran (de fem moseböckerna) "prefigurerar" händelser i Nya Testamentet. Abrahams offer av Isak (som i sista stund räddas) är till exempel detsamma som Jesu död på korset i "hög" tid. I sekulär tid sker de med många hundra år tidsskillnad. I den höga tiden sker dessa båda offer samtidigt. På samma sätt är långfredagen 2009 närmare den verkliga korsfästelsen i tid än midsommardagen sommaren 2008.

[11. Reflektion och värdering: Kan du se skillnaden på hög tid och vanlig tid?]

Varför är högre tider högre? Svaret är enkelt för Platon och de grekiska filosoferna. Den verkliga tiden, liksom den äkta verkligheten, är utanför och ovanför den vanliga sekventiella och transitiva tiden, den är oföränderlig och fullständigt och icke-sekventiell. Vanlig tid är en rörlig spegelbild av den eviga höga tiden. Sekulär tid är ofullständig, fragmentarisk, aldrig tillfredsställande. Aristoteles menade att några fenomen i vanlig tid bättre speglade den fullständiga tiden, t ex himlakropparnas rörelser och universums enorma storlek.

[12. Reflektion och värdering: Anser du att  att evighet finns? Och att denna evighet är mer äkta än den vanliga tidens fragmentariska händelseförlopp?]

Det som sker i vanlig tid är alltså mindre verkligt än det som sker i "hög" tid. Enligt de grekiska stoikerna återkom ständigt vissa "stora år" som startar om all vanligt tid från början - en sorts evig återkomst av exakt samma händelser. Kristendomen, som avlöste den grekiska filosofin i Europa, utvecklade ett delvis nytt sätt att se på tiden. Man såg universum som Guds skapelse och den vanliga tidens växlingar med "hög" tid var egentligen en relation mellan Gud och människorna, där Gud bryr sig om de mänskliga själarna. Detta var något revolutionernade nytt. När Gud själv blir människ som oss och lider och dör i den vanliga tiden, kan den inte längre ses som overklig. Och ur detta kommer en ny variant av evighet som Augustinus tar upp i sin berömda bok Bekännelser, kapitel XI. Han tänker sig en evolution från skapelsen och framåt där allt som skett förut finns samlat i detta nu för att projektera sig in i framtiden. Allting i skapelsen, särskilt människans livsform, blir som ett projekt för tramtiden. Guds eviga tid har brutit in i den vanliga tiden som ett skapande projekt.

[13. Reflektion och värdering: Anser du att  att den kristna tidsuppfattningen rimmar med med din egen än den platonska?]

Denna kristna evolutionära tid åstadkommer en sorts sammansmältning mellan förflutet och framtid, samlat i mitt eget väljande och skapande NU. En sorts harmoni skapas mellan det som skett tidigare, för Augustinus särskilt det som skett från Abrahams tid och framåt, och det som ska ske i framtiden. Det hela liknar ett musikstycken - jag skapar i mitt NU något som bygger på det som skett innan i stycket och som leder fram till det som snart ska ske i det. En mening iform av en musikalisk gestaltning finns i hela förloppet, där alla delar av tiden behövs för konstverket. Universum är ett sådant konstverk där ingen tid egentligen är fragment eller utan betydelse. En sorts gudomlig samtidighet finns mellan första tonen och sista.

[14. Reflektion och värdering: Tilltalar dig tanken på universum ett evolutionärt musikstycke?]

För de som endast lever i sekulär tid blir Tiden en sorts förstörare av allt som levt men för Augustinus finns en sorts utsträckt samtidighet, ungefär som en glädjande konversation som engagerar oss. Gud gör all tid samtidig enligt den augustinska uppfattningen, därför att alla tidsmoment är ett enda levande NU och därför hålls alla separata händelser samma i en "hög" tid som kallas "nunc stans". När en person förstår detta höjer han eller hon sig till ett deltagande i Guds enda ögonblick. Den oro eller längtan som vi känner i sekulär elelr vanlig tid är då över.

[15. Reflektion och värdering: Anser du att  att erfarenhet av ett  NU där allt är samtidigt skulle vara värdefullt?]

År 1927 grubblade den engelske filosofen MacTaggart över de förgångna, det närvarande och det kommande. Om det skrev han en epokgörande uppsats med titeln "Tidens overklighet". MacTaggart påpekar att hur underligt det än verkar att påstå att tiden är overklig, har många tänkare gjort detta. Han ansåg att de hade rätt.

MacTaggart:

"Det förflutna, nutiden och framtiden är oförenliga begrepp. Varje händelse hör till något av dem och ingen händelse kan höra till mer än ett av dem. Och just därför att jag anser det nödvändigt att dela in tiden i förfluten, nutid och kommande betraktar jag tiden som overklig."

[16. Reflektion och värdering: Anser du att det är nödvändigt att dela in tiden i dessa tre moment? Kan du inte nöja dig med att endast nuet är verkligt?]

Staffan Carlshamre:

MacTaggart anser att tidsbegreppen är självmotsägande. Det enklaste är att tänka på det närvarande. Detta närvarande moment är det enda närvarande tidsmomentet. Å andra sidan är ju varje tidsmoment ett närvarande moment. Hur kan vi få ordning på detta? Vad är det som är unikt för det närvarande tidsmomentet?"

William Craig:

Har det närvarande tidsmomentet någon sorts egen status av verklighet eller är det fråga om en subjektiv illusion i det mänskliga medvetandet? För en person som levde 2000 f Kr var just den tiden det närvarande och verkliga tidsmomentet. För folk som kommer att leva 2050 är just den tiden närvarande och verklig för dem. Vi anser att denna vår nutid är verklig. Är detta bara en subjektiv illusion? Eller har nuet en privilegierad status av verklighet? Något som det förflutna och framtiden inte har?

[17. Reflektion och värdering: Anser du att nuet har en sådan privilegierad status?]

Quentin Smith:

Det finns två grundläggande uppfattningar om vad tid är. Nutid kan bestå av alla de händelser som äger rum just nu. Vi är då delar av tiden. Eller så kan tiden vara ett slags substans i sig själv. Då befinner vi oss i denna substans, i detta ting som tiden är. Den ena synen på tiden är att den är vad som pågår just nu, den andra är att tiden är något i sig.

[18. Reflektion och värdering: Vilken syn tycker du stämmer för dig? Varför?]

Men anstränger i oss för mycket för att knyta sådana ord som "det förflutna", "det närvarande" och "det kommande" till något verkligt? Filosofen Kant ansåg att något så paradoxalt som tiden egentligen inte kunde finnas. Tiden är vår egen skapelse, påstod han.

[19. Reflektion och värdering: Håller du med Kant? Varför?]

Tiden är det sätt på vilket vår tanke organiserar våra erfarenheter, säger Kant.

Dagfinn Föllesdal:

Kant var den förste filosof som betonade hur grundläggande tiden är för vårt sätt att strukturera verkligheten. Det är väldigt svårt att hitta något i vår erfarenhet som pekar ut tiden. Kant lösning är att säga att det är något i vårt medvetande, något i sättet som vår själ arbetar på, som gör att allt vi upplever med våra sinnen måste lokaliseras in i tiden. Den fysiska världen är helt enkelt tvungen att bli temporal, tidslig, därför att vårt medvetande arbetar så.

[20. Reflektion och värdering: Anser du att din själ eller ditt medvetande måste arbeta med tid för att få ordning på de sinnliga upplevelserna?]

DH Mellor:

Tid är den dimension i vilken våra individuella erfarenheter läggs ut. Kant kallade detta vårt inre sinnes form. Av en rad skäl som inte har med tid att göra kom Kant fram till att varken tid eller rum så att säga finns därute i världen utan härinne i vår själ. Det är ett sätt för oss att uppleva världen. Om vi frågar oss: vad finns därute i världen oberoende av vår erfarenhet? så måste vi enligt Kant säga att där finns varken tid eller rum. Tid och rum är våra sätt att tänka, inte hur världen är beskaffad.

[21. Reflektion och värdering: Anser du att Kant kan ha rätt här? Att verkligheten i sig saknar tid?]

Men betyder inte det att tiden faktiskt inte finns. Att den endast är vårt sätt att betrakta världen. Den kristne filosofen Augustinus uttrycker vår förvirring klart:

Augstinus:

"Vad är då tiden? Om ingen frågar mig vet jag det. Men om vill förklara för någon som frågar mig vet jag det inte."

[22. Reflektion och värdering: Håller du med Augustinus? Vad säger du om du ska förklara tiden?]

Staffan Carlshamre:

Tid är så viktigt för oss. Allt vi anser är viktigt är förknippat med tiden. Liv, död, ungdom, ålderdom, förväntningar, sorg har med tiden att göra. Vår vardag, vi stiger upp, går till arbetet, går hem och äter, går till sängs, och vi tänker inte på tiden. Men när vi börjar tänka på tiden skapas gåtor och paradoxer. Och den vetenskapliga teorin om tiden verkar vara väldigt annorlunda än den vardagliga.

Vad säger då vetenskapen om tiden? Ända fram till 1900-talet var den dominerande uppfattningen om tiden förankrad i Isaac Newtons mekanik. Han försökte fastslå vilka lagar som styr alla kroppar.

DH Mellors:

Newtons teori om den absoluta tiden är att den är något som kan existera även om det ingenting finns inne i den. Vi kan alltså betrakta tiden som en stor behållare, en rad platser med eller utan innehåll.

[23. Reflektion och värdering: Anser du att Newtons bild av tiden fungerar bra för ditt sätt att tänka? Kan tiden finnas utan att det är något i den?]

Newtons fysikaliska teorier om kroppars rörelser och hur de påverkade varandra förutsatte en absolut rum, ett oändligt stort tomrum i vilket allt från småstenar till planeter intog sin plats, rörde sig och samspelade. Tiden var som en linje utan slut och den sträckte sig från det oändliga förgångna in i den oändliga framtiden. Händelser ägde rum enligt det tidsbegrepp de själv valde att använda.

Newton:

"Det absoluta rummet utan relation till något yttre, förblir evigt detsamma, evigt orörligt."

[24. Reflektion och värdering: Tror du att det finns ett absolut rum?]

Michael Friedman:

Newton använde en idé om tiden som en endimensionell linje och när ett objekt rör sig i rymden så koordineras dess läge i rummet med tidens flöde, som flyter i en riktning. Newtons matematiska teori om rörelse har två komponenter: rummets geometri och tiden som en oberoende variabel. Kropparnas förändringar i rummet förhåller sig till denna oberoende tid och rör sig därigenom. Tid och rum är de aprioriska former genom vilka våra erfarenheter sker.

Men på 1900-talet uppstod ett radikalt nytt tidsbegrepp

Paul Churchland:

Tiden är något mycket mystiskt. Vi har lärt oss en hel del om tiden under de senaste 100 åren. Det mesta har kommit från fysiken och Albert Einstein. Hans två teorier, den speciella teorin om relativitet och den generella teorin om relativitet har lärt oss saker som vi inte hade kunnat ana tidigare. Han lärde oss att rum och tid inte är två helt skilda saker.

Michael Friedman:

Einsteins speciella relativitetsteori som utvecklades under år 1905 säger att både tid och rum är relativa i förhållande till observatören. Som jag rör mig fortare än dig, speciellt om jag rör mig med ljusets hastighet, kommer vi att ha olika rum och olika tider.

Quentin Smith:

Jag tycker att en av den mest häpnadsväckande sakerna med Einsteins teori är detta: att den helt förnekar att vad som händer just nu i detta rum skulle hända i samma nu som i Kina eller någon annanstans på jorden eller på andra platser i planetssystemen. Alltså förneka denna enda tid som skulle binda samman hela universum, denna enda tid som skilja det förflutna från framtiden, detta absoluta nu som i Newtons teori ständigt rör sig mot framtiden, som en ström av ständigt blivande -- Einstein visar att det inte alls är på det sättet.

[25. Reflektion och värdering: Anser du att du kan förstå att det inte finns något absolut nu som gäller för alla?]

Det som Einsteins teori tycktes säga oss var att tiden inte är absolut eller universell. Den kan förändras av rörelse. Varje iakttagare bär med sig sin egen tid och den stämmer inte riktigt överens med någon annans.

Quentin Smith:

Vi kan lösa paradoxen genom att inse att Newtons sätt att mäta tid skiljer sig mycket från Einsteins och att nyckeln till Einstein är två enkla saker: 1) det finns inget absolut rum och 2) ljusets hastighet uppfattas lika av alla betraktare, oavsett källan för ljuset och oavsett rörelsen bort från källan.

Men alla är inte överens om att relativiteten utesluter absolut tid.

William Craig:

Jag anser att Newton hade alldeles rätt: vi måste skilja mellan tiden i sig och vårt sätt att mäta tiden. Det som studeras i modern fysik och i modern tidsfilosofi är inte tiden i sig utan mätningar av tiden. Hade Newton fått se relativisternas mätningar av tiden skulle han inte alls känt sin teori hotad eller motbevisad. Han skulle säga: det ni beskriver har ingenting med den absoluta tiden att göra. Det har bara med våra fysiska mätningar av tiden att göra. Newton kunde inte förstå på sin tid att våra fysiska mätningar av tiden måste bli relativa. Klockor i rörelse är slöare än klockor som står stilla. Han hade ingen möjlighet att veta detta. Men om han fått se relativitetsteorin skulle han väldigt gärna tagit in dessa bevis i sin teori om den fysiska tiden. Men det skulle inte ha ändrat något i hans syn på den absoluta tiden.

[26. Reflektion och värdering: Anser du att själva tiden i sig mycket äl kan vara som Newton sa? Att de olika mätningarna är relativa, men inte tiden själv?]

Men det verkar som sättet vi mäter på har förändrats radikalt av 1900-talsfysiken. Förskjutningar är ett stående trick inom science fiction. Men de är inte helt gripna ur fantasin. Tidsfickor kan uppstå. Ta till exempel den så kallade tvillingeffekten. Den ene brodern susar iväg till en stjärna i nästan ljusets hastighet. Den andra tvillingen blir kvar på jorden. Tio år senare återvänder raketen till jorden. Den jordbundne tvillingen finner att hans bror bara åldrats ett år. Den höga hastigheten har gjort att han bara upplevt ett enda år medan tio år har gått på jorden.

[27. Reflektion och värdering: Tror du på detta? Kan du tänka dig detta hända?]

Men vad betyder det här för oss? Vi reser inte iväg till andra solsystem. Det betyder bara att vårt tidsbegrepp har förändrats. Förut kunde tiden ses som absolut, universell, oberoende av fasta kroppar eller av iakttagare. Nu är den tid vi mäter relativ till vår rörelse. Detta innebär att det inte finns någon allmängiltig närvarande tid. Vi ser normalt på det närvarande som det som finns. Det förflutna är borta, om än inte glömt, och framtiden något som ska inträffa. Relativitetsteorin säger något annat. Den förnekar existensen av det förflutna, det närvarande och det kommande. Den ena människans förflutna är någon annans närvarande och ytterligare någon annan människas framtid, beroende på utgångspunkten.

Einstein sa:

"Man måste acceptera tanken på att subjektiv tid med sin betoning på det närvarande inte har någon objektiv betydelse. Skillnaden på det förflutna, det närvarande och det kommande är bara en seglivda illusion."

[28. Reflektion och värdering: Har du själv den illusionen?]

MacTaggart avfärdade tanken på tidens gång av filosofiska skäl. Den moderna vetenskapen tycks hålla med honom trots att det svär mot sunda förnuftet. Men upplever vi inte alla tidens gång?

[29. Reflektion och värdering: Anser du att du upplever tidens gång? Hur?]

Vi blir äldre. Världen omkring oss blir förändrad. Men fundera lite på uttrycket: tiden går? Hur kan tiden alls gå? Hur fort går den? En timme i timmen?

Paul Churchland:

Tidens natur såsom den framträder in det mänskliga medvetandet är beroende av vad människor vill säga om den yttre verkligheten. Den verkar inte flyta iväg. Det verkar som världen är frusen, utdragen i sin temporala aspekt. Men ändå om vi ser varje individs medvetande verkar det som vi klättrar upp för en stege och det finns detta vårt nu. Intrycket av ett nu i rörelse är något som skapas av vår hjärna. Utveckling har skänkt oss denna hjärna för att vi ska lyckas i världen. Men det kan hända att denna hjärna visar oss något som inte är sant.

[30. Reflektion och värdering: Anser du att vi fått en hjärna för att vi ska lyckas? Och att tiden hjälper oss med det?]

William Craig:

Om det förflutna och framtiden är lika verkliga som det närvarande så är vi indragna i en universell och gigantisk villfarelse, nämligen villfarelsen om det blivande närvarande, att saker blir till i tiden. Var och en av oss erfar det vi kallar tidens gång. Tiden passerar, framtiden finns inte, den är ren potentialitet, vi skapar den själva. Det förgångna finns inte längre, det har slutat finnas till. Denna uppfattning om att det förgångna och framtiden är lika verkliga leder till att all vår erfarenhet är bedrägeri. För mig är detta helt emot min intuition. Det är lika kontraintuitivt som att säga att yttervärlden inte existerar. Att yttervärlden bara är en hjärnans hallucination, kemiskt stimulerad av en galen vetenskapsman i sitt laboratorium. Varför i all världen skulle du tro på något sådant? På samma sätt vill jag fråga: varför i all världen skulle du vilja tro att allting blir till i det närvarande, att tidens gång inte är något annat än en enorm illusion?

[31. Reflektion och värdering: Anser du att det är orimligt att vi är lurade? Att tiden är en del av lurendrejeriet?]

Vad vi än tror om vetenskapens betydelse så upplever vi tidens flykt. Det närvarande blir till minnen och vi har förväntningar på framtiden. Ibland går tiden långsamt, ibland alldeles för snabbt.

Staffan Carlshamre:

I början av romanen Catch 22 av Joseph Heller finns en figur som heter Dunbar. Han jobbar med att förlänga sitt liv genom att ha så tråkigt som möjligt. Han gör intenting intressant för då går tiden genast fortare. Om du är uttråkad så får du ett långt liv. Dunbar utnyttjar skillnaden mellan hur tiden känns och hur den är. Hans liv blir inte längre i den objektiva meningen men han kommer att känna att det är längre. Dessa saker kan vi peka på när vi vill prata om skillnaden mellan fenomenologisk tid och objektiv tid. Men vi kan också hävda att det inte finns någon verklig skillnad här. Och vi kan också känna olika inför tiden.

[32. Reflektion och värdering: Anser du att tiden blir längre när du har tråkigt?]

Vad finns där egentligen. Inom fysiken finns hela det förflutna och hela framtiden. Tiden sträcker sig åt endera hållet vid varje givet tillfälle, precis som rymden sträcker ut sig från en viss plats. En del skulle väl påstå att fysikens tid inte är riktigt tid. Vi märker ju att tiden går, den känslan blir vi inte av med. Andra säger att hur vi än känner det går tiden inte alls och det finns varken ett förflutet, ett närvarande eller en framtid.

Nog hade Augustinus rätt när han skrev att så fort vi försöker beskriva tiden tystnar vi? Men tiden är nödvändigt för vår uppfattning av världen. Det är inte bara så att vi behöver en tidsordning. Tidens flykt är en del av vår identitet, våra minnen och våra förväntningar inför framtiden.