VAD ÄR TRO?

Vissa är troende, andra är det inte. Eller?

Nej. Ur filosofisk synpunkt är inte tro något som vissa människor erfar och andra inte. Tro är något aktivt som alla människor utför varje dag, jag varje timme av sitt medvetna liv. Tro är gemensamt för alla människor.

[1. Reflektion och värdering: Håller du med att tro är en aktivitet som alla människor utför?]

Aristoteles definierade människan som ett "rationellt djur", men vi skulle också kunna säga att människan är ett "troende djur". Vi börjar tro som små barn -- vi tror på mor och far. Vi accepterar varje litet tecken på kommunikation och kontakt. Vi tror och litar på lärare i skolan. Tro och kommunikation hör ihop eftersom vi försöker lita på varandra. Utan tilliten fungerar inte riktig kommunikation. Vi tror på vad som står i läroböckerna -- trots att vi också införlivar ett kritiskt tänkande.  Vi tror att kejsar Trajanus finns därför att nio historiska dokument intygar det. Kristna tror att Jesus korstfästs och uppstått bland annat därför att 24 dokument intygar det. Sydamerikanska indianer kan hävda sin tradition på grund av spanska dokument från 1500-talet. Förutom tolkningar tror historiker på en historisk sanning som sakkunniga kan komma mer eller mindre nära. Vi tror på naturvetenskapen och hoppas på att den är objektiv. När forskare fuskar för att vinna framgång är det objektiviteten som undergrävs, inte själva sanningsbegreppet.

[2. Reflektion och värdering: Anser du att historiska källor är trovärdiga? Tror du på naturvetenskapens objektivitet?]

Men är inte religiös tro en speciell form av tro? Enligt filosofer som Thomas av Aquino och Friedrich Hegel är det i princip samma form av tro, bara informerad på olika sätt, tro på olika kunskapsnivåer. Naturlig tro kan kompletteras med uppenbara eller övernaturlig information. På liknande sätt resonerar de andra världsreligionerna. Empirisk information måste kompletteras med en uppenbarad kunskap för att få med helheten.

[3. Reflektion och värdering: Anser du att man bör tro på mer än det som sinnena visar? Eller måste vi dessutom ha övernaturlig information?]

Men vissa filosofer har försökt närma sig frågan om tro på andra sätt. Sören Kierkegaard (1813-55), den danske filosofen, ansåg att människan genomgår tre nivåer i sin utveckling:

1 det emotionella
2 det etiska
3 det religiösa

Många når inte till det etiska stadiet av utveckling och Kierkegaard kalla dem "de estetiska". De förblir i huvudsak emotionella. De baserar sina val och sina attityder på vad de känner i olika situationer. De kräver inte klarhet eller begriplighet utan känner sig fram. De blir därför aldrig riktigt övertygade om något utan hakar på de trender eller allmänna inriktningar som verkar moderna och tilltalande.

[4. Reflektion och värdering: Anser du att du själv har nått längre än till den rent emotionella nivån? Vad tycker du om benämningen "det estetiska"?]

De människor som når till det etiska stadiet börjar tänka sig för och finner snart att en konsekvent hållning krävs i livet. De söker efter principer och fasta värden som tål att testas i väldigt olika situationer. Det man gör ska baseras på en hållbar inställning till saker och ting.

[5. Reflektion och värdering: Anser du att den etiska personen är mer mogen än den estetiska?]

Av dem som mognar till det etiska stadiet märker snart somliga att lycka och mening är något djupare än bara konsekventa  principer, hur bra dessa än är.  Under principerna ligger ett mod och ett äventyr som kräver att "man kastar sig ut" som Kierkegaard säger "på sjuttio famnars djup". Vi kan tänka på dykning: trots att du vet att man flyter och att det går att simma under vatten upp till ytan, kanske du inte vågar dyka. Eller bungy-jump - du vet att säkerheten är hög och att det ger en känsla av att flyga men du vågar ändå inte.

[6. Reflektion och värdering: Anser du att man inte bör riskera något genom att börja tro? Att det är en obetänksam eller farlig handling?]

När förutsättningarna för att våga hoppet infinner sig är människan redo för det religiösa livet, inte förr. Om en person som bara har emotionella förutsättningar ger sig in i ett kyrkligt liv kan det bara bli en ytlig imitation. Om en person med etiska förutsättningar gör det blir det ofta en lagmässig och stel beteendestyrd religiositet.

[7. Reflektion och värdering: Anser du att många kyrkliga troligen är känslomänniskor?]

Därför kan vi utifrån Kierkegaard preliminärt svara på frågan "Vad är tro?" med en sammanfattning av de tre stadierna. En känslomässig mognad måste följas av en klok etisk och logisk reflektion men först när modet infinner sig till det stora språnget kan en person bli äkta religiös.

[8. Reflektion och värdering: Anser du att även enkel "barnatro" är äkta tro?]

Vad kastar sig då människan med mod ut i? Här formulerar sig många anhängare till Kierkegaard på olika sätt. Många betonar ett totalt personligt engagemang i den Absoluta Personen, en stark kärleksaffär om man vill uttrycka det så. Andra beskriver det som att man sätter allt på spel, att man offrar sig helt för saken -- alltså för Gud. Man är inte irrationell eller flummig. Tvärtom är man säker på vad man gör och har skaffat sig modet.

[9. Reflektion och värdering: Anser du att det vore värt risken att ta det stora språnget för att nå en äkta tro?]

Historikern Fredrick Copleston menar att Kierkegaard talar om ett självförverkligande. En person som bara har förutsättningar att leva emotionellt kan inte hitta ett själv att förverkliga. En person som tänker konsekvent och inser moralens vikt finner sitt själv men engagerar sig inte totalt. Det finns alltid en reservation och återhållsamhet. Den person som har förutsättningar för det stora språnget kan däremot förverkliga sitt själv, åstadkomma en andlig förändring. Det gäller att våga ett fullständigt förtroende.

[10. Reflektion och värdering: Håller du med om att den endast tänkande personen håller tillbaka sig själv? Att tro måste vara mer än förstå?]

Enligt Kierkegaard grundar självet sig i den Makt som skapat självet när personen vågar det religiösa språnget. Varje människa är en blandning av det tillfälliga och det eviga, det finita och det infinita. Från den tillfälliga sidan är hon skild från Gud men från den eviga sidan är hon på väg till Gud, även om hon inte själv är Gud. Den person som har förutsättningar för en total hängivelse inser också vad hon själv egentligen är. Den emotionella människan vet bara vad tillfälliga känslor är och det reflekterande människan känner endast sina tankar.

[11. Reflektion och värdering: Anser du att den emotionella människan lätt blir ytlig?]

Många kända romaner och filmer skildrar hjältar på det etiska stadiet. Vi igenkänner snart vilka karaktärer i berättelsen som endast lever emotionellt och vi förstår att hjälten har andra principer för sitt liv, ädlare och mer värdefulla. Den typiskt tragiska hjälten gör ibland stora offer för att rädda en viktig princip och säkerställa djupa värden. Men hjälten på det etiska stadiet tror alltid att den begränsade viljan kan lösa alla problem, eller att den smarta tanken kan frälsa oss från det onda. Skillnaden mellan denna etiska hjälte och den äkta religiösa människan blir tydlig i den desperation som hjälten upplever när världen inte kan räddas genom hans insats. Genom denna desperation kan han mogna till det religiösa engagemanget.

[12. Reflektion och värdering: Tror du att vi med förnuft och vilja kan lösa alla konflikter?]

Genom att betona skillnaden mellan den etiska och religiösa utvecklingsnivån får Kierkegaard fram vad det totala mänskliga engagemanget kräver. Den tänkande personen kanske offrar sig för en princip, för den universella värdegrunden. Men när modet till ett djupare offer kommer, kan en person offra det dyrbaraste han eller hon har. Detta kräver mer än endast känslor och etiska hållningar. De flesta "fegar ut" från detta krav och nöjer sig med att trivas eller tänka klokt.

[13. Reflektion och värdering: Anser du att martyrer - kristna eller muslimska - utför det totala offret? Eller kan offret ske på annat sätt än genom döden?]

Vad händer då med den personlighet som når äkta tro? Här kan vi fortsätta med metaforen om dykning. Efter den första chocken i vattnet märker människan att hon kan vila för vattnet bär den som låter sig flyta och som simmar i den riktning hon behöver röra sig. Det är inte en irrationell akt utan en handling som frigör både känslan och tanken för en större värld och ett större äventyr.

[14. Reflektion och värdering: Anser du att personer förändras av religiös tro? Hur i så fall?]

Den utveckling Kierkegaard skisserar kräver förutsättningar och medvetna val. Även om en mentor eller en utbildning kan hjälpa individen att närma sig det eviga, måste stegen tas av personen själv, med all oro och beslutsamhet det kräver. Även om katekes och studier av filosofiska och andliga skriftsamlingar kan ge hjälp på vägen till den Absoluta Personen, kan endast den som vågar ta språnget utföra det val som försätter hela existensen i kris -- den kris som upplöses genom språnget.

[15. Reflektion och värdering: Anser du att religiöst ställningstagande ofta föregås av en personlig kris?]

Enligt denna syn på tro är Gud ett Absolut Du som personen ställer sig framför med full hängivenhet. Men detta Du är en risk och ett äventyr, inte en substans som objektivt kan bevisas existera på ett eller annat sätt, eller en substans med vissa påvisbara egenskaper.

[16. Reflektion och värdering: Kan du tänka dig att Gud skulle vara en risk för den enskilda människan?]

Själva språnget som görs med en viss risktagning, kan heller inte göras en gång för alla, enligt Kierkegaard utan kräver ett dagligen förnyat engagemang.  Det som aktualiserar behovet av detta risktagande är insikten om människans synd, hennes oförmåga till en helt och gott liv. Men det är inte den reflektiva insikten utan själva det personliga dykandet ner  i Gud som bildar tron.