duketduketduketduketduketduketduket

 VAD ÄR TRO?

               

Vissa är troende, andra är det inte. Eller?

Nej. Ur filosofisk synpunkt är inte tro något som vissa människor erfar och andra inte. Tro är något aktivt som alla människor utför varje dag, jag varje timme av sitt medvetna liv. Tro är gemensamt för alla människor.

[1. Reflektion och värdering: Håller du med att tro är en aktivitet som alla människor utför?]

Aristoteles definierade människan som ett "rationellt djur", men vi skulle också kunna säga att människan är ett "troende djur". Vi börjar tro som små barn -- vi tror på mor och far. Vi accepterar varje litet tecken på kommunikation och kontakt. Vi tror och litar på lärare i skolan. Tro och kommunikation hör ihop eftersom vi försöker lita på varandra. Utan tilliten fungerar inte riktig kommunikation. Vi tror på vad som står i läroböckerna -- trots att vi också införlivar ett kritiskt tänkande.  Vi tror att kejsar Trajanus finns därför att nio historiska dokument intygar det. Kristna tror att Jesus korstfästs och uppstått bland annat därför att 24 dokument intygar det. Sydamerikanska indianer kan hävda sin tradition på grund av spanska dokument från 1500-talet. Förutom tolkningar tror historiker på en historisk sanning som sakkunniga kan komma mer eller mindre nära. Vi tror på naturvetenskapen och hoppas på att den är objektiv. När forskare fuskar för att vinna framgång är det objektiviteten som undergrävs, inte själva sanningsbegreppet.

[2. Reflektion och värdering: Anser du att historiska källor är trovärdiga? Tror du på naturvetenskapens objektivitet?]

Men är inte religiös tro en speciell form av tro? Enligt filosofer som Thomas av Aquino och Friedrich Hegel är det i princip samma form av tro, bara informerad på olika sätt, tro på olika kunskapsnivåer. Naturlig tro kan kompletteras med uppenbara eller övernaturlig information. På liknande sätt resonerar de andra världsreligionerna. Empirisk information måste kompletteras med en uppenbarad kunskap för att få med helheten.

[3. Reflektion och värdering: Anser du att man bör tro på mer än det som sinnena visar? Eller måste vi dessutom ha övernaturlig information?]

Men vissa filosofer har försökt närma sig frågan om tro på andra sätt. Sören Kierkegaard (1813-55), den danske filosofen, ansåg att människan genomgår tre nivåer i sin utveckling:

1 det emotionella
2 det etiska
3 det religiösa

Många når inte till det etiska stadiet av utveckling och Kierkegaard kalla dem "de estetiska". De förblir i huvudsak emotionella. De baserar sina val och sina attityder på vad de känner i olika situationer. De kräver inte klarhet eller begriplighet utan känner sig fram. De blir därför aldrig riktigt övertygade om något utan hakar på de trender eller allmänna inriktningar som verkar moderna och tilltalande.

[4. Reflektion och värdering: Anser du att du själv har nått längre än till den rent emotionella nivån? Vad tycker du om benämningen "det estetiska"?]

De människor som når till det etiska stadiet börjar tänka sig för och finner snart att en konsekvent hållning krävs i livet. De söker efter principer och fasta värden som tål att testas i väldigt olika situationer. Det man gör ska baseras på en hållbar inställning till saker och ting.

[5. Reflektion och värdering: Anser du att den etiska personen är mer mogen än den estetiska?]

Av dem som mognar till det etiska stadiet märker snart somliga att lycka och mening är något djupare än bara konsekventa  principer, hur bra dessa än är.  Under principerna ligger ett mod och ett äventyr som kräver att "man kastar sig ut" som Kierkegaard säger "på sjuttio famnars djup". Vi kan tänka på dykning: trots att du vet att man flyter och att det går att simma under vatten upp till ytan, kanske du inte vågar dyka. Eller bungy-jump - du vet att säkerheten är hög och att det ger en känsla av att flyga men du vågar ändå inte.

[6. Reflektion och värdering: Anser du att man inte bör riskera något genom att börja tro? Att det är en obetänksam eller farlig handling?]

När förutsättningarna för att våga hoppet infinner sig är människan redo för det religiösa livet, inte förr. Om en person som bara har emotionella förutsättningar ger sig in i ett kyrkligt liv kan det bara bli en ytlig imitation. Om en person med etiska förutsättningar gör det blir det ofta en lagmässig och stel beteendestyrd religiositet.

[7. Reflektion och värdering: Anser du att många kyrkliga troligen är känslomänniskor?]

Därför kan vi utifrån Kierkegaard preliminärt svara på frågan "Vad är tro?" med en sammanfattning av de tre stadierna. En känslomässig mognad måste följas av en klok etisk och logisk reflektion men först när modet infinner sig till det stora språnget kan en person bli äkta religiös.

[8. Reflektion och värdering: Anser du att även enkel "barnatro" är äkta tro?]

Vad kastar sig då människan med mod ut i? Här formulerar sig många anhängare till Kierkegaard på olika sätt. Många betonar ett totalt personligt engagemang i den Absoluta Personen, en stark kärleksaffär om man vill uttrycka det så. Andra beskriver det som att man sätter allt på spel, att man offrar sig helt för saken -- alltså för Gud. Man är inte irrationell eller flummig. Tvärtom är man säker på vad man gör och har skaffat sig modet.

[9. Reflektion och värdering: Anser du att det vore värt risken att ta det stora språnget för att nå en äkta tro?]

Historikern Fredrick Copleston menar att Kierkegaard talar om ett självförverkligande. En person som bara har förutsättningar att leva emotionellt kan inte hitta ett själv att förverkliga. En person som tänker konsekvent och inser moralens vikt finner sitt själv men engagerar sig inte totalt. Det finns alltid en reservation och återhållsamhet. Den person som har förutsättningar för det stora språnget kan däremot förverkliga sitt själv, åstadkomma en andlig förändring. Det gäller att våga ett fullständigt förtroende.

[10. Reflektion och värdering: Håller du med om att den endast tänkande personen håller tillbaka sig själv? Att tro måste vara mer än förstå?]

Enligt Kierkegaard grundar självet sig i den Makt som skapat självet när personen vågar det religiösa språnget. Varje människa är en blandning av det tillfälliga och det eviga, det finita och det infinita. Från den tillfälliga sidan är hon skild från Gud men från den eviga sidan är hon på väg till Gud, även om hon inte själv är Gud. Den person som har förutsättningar för en total hängivelse inser också vad hon själv egentligen är. Den emotionella människan vet bara vad tillfälliga känslor är och det reflekterande människan känner endast sina tankar.

[11. Reflektion och värdering: Anser du att den emotionella människan lätt blir ytlig?]

Många kända romaner och filmer skildrar hjältar på det etiska stadiet. Vi igenkänner snart vilka karaktärer i berättelsen som endast lever emotionellt och vi förstår att hjälten har andra principer för sitt liv, ädlare och mer värdefulla. Den typiskt tragiska hjälten gör ibland stora offer för att rädda en viktig princip och säkerställa djupa värden. Men hjälten på det etiska stadiet tror alltid att den begränsade viljan kan lösa alla problem, eller att den smarta tanken kan frälsa oss från det onda. Skillnaden mellan denna etiska hjälte och den äkta religiösa människan blir tydlig i den desperation som hjälten upplever när världen inte kan räddas genom hans insats. Genom denna desperation kan han mogna till det religiösa engagemanget.

[12. Reflektion och värdering: Tror du att vi med förnuft och vilja kan lösa alla konflikter?]

Genom att betona skillnaden mellan den etiska och religiösa utvecklingsnivån får Kierkegaard fram vad det totala mänskliga engagemanget kräver. Den tänkande personen kanske offrar sig för en princip, för den universella värdegrunden. Men när modet till ett djupare offer kommer, kan en person offra det dyrbaraste han eller hon har. Detta kräver mer än endast känslor och etiska hållningar. De flesta "fegar ut" från detta krav och nöjer sig med att trivas eller tänka klokt.

[13. Reflektion och värdering: Anser du att martyrer - kristna eller muslimska - utför det totala offret? Eller kan offret ske på annat sätt än genom döden?]

Vad händer då med den personlighet som når äkta tro? Här kan vi fortsätta med metaforen om dykning. Efter den första chocken i vattnet märker människan att hon kan vila för vattnet bär den som låter sig flyta och som simmar i den riktning hon behöver röra sig. Det är inte en irrationell akt utan en handling som frigör både känslan och tanken för en större värld och ett större äventyr.

[14. Reflektion och värdering: Anser du att personer förändras av religiös tro? Hur i så fall?]

Den utveckling Kierkegaard skisserar kräver förutsättningar och medvetna val. Även om en mentor eller en utbildning kan hjälpa individen att närma sig det eviga, måste stegen tas av personen själv, med all oro och beslutsamhet det kräver. Även om katekes och studier av filosofiska och andliga skriftsamlingar kan ge hjälp på vägen till den Absoluta Personen, kan endast den som vågar ta språnget utföra det val som försätter hela existensen i kris -- den kris som upplöses genom språnget.

[15. Reflektion och värdering: Anser du att religiöst ställningstagande ofta föregås av en personlig kris?]

Enligt denna syn på tro är Gud ett Absolut Du som personen ställer sig framför med full hängivenhet. Men detta Du är en risk och ett äventyr, inte en substans som objektivt kan bevisas existera på ett eller annat sätt, eller en substans med vissa påvisbara egenskaper.

[16. Reflektion och värdering: Kan du tänka dig att Gud skulle vara en risk för den enskilda människan?]

Själva språnget som görs med en viss risktagning, kan heller inte göras en gång för alla, enligt Kierkegaard utan kräver ett dagligen förnyat engagemang.  Det som aktualiserar behovet av detta risktagande är insikten om människans synd, hennes oförmåga till en helt och gott liv. Men det är inte den reflektiva insikten utan själva det personliga dykandet ner  i Gud som bildar tron.

[17. Reflektion och värdering: Anser du att människan syndar ibland? Hur allvarligt är det?]

Den religiösa historien talar om gestalter, om lärare och och händelser som ska vara viktiga för den som tror. Men ur existentiell synpunkt förblir ändå Jesus en paradox som inte går att tämja till känslomässig eller reflekterande nivå. Jesus förblir en utmaning som endast de med rätta förutsättningar vågar anta, han förblir en stötesten och ett irriterande problem för många som inte törs kasta sig ut på djupet.

[18. Reflektion och värdering: Anser du att Jesus är en stötesten, ett problem som inte är så lätt att komma runt?]

Existentiell syn på utvecklingen till att våga tro innebär också en stark kritik av det etiska och reflekterande sättet att tro. Genom att alltför mycket göra Gud till en tanketradition eller ett tankesystem försvinner den radikala skillnaden mellan människans tillfälliga liv och det eviga livet. Visserligen kan reflektionen utlova ett himmelrike där vi uppstår med nya kroppar och en livsföring som är klok och god. Men detta är inte genuin tro och kräver ingenting av personen, förutom en viss medfödd intelligens. Först när en människa vågar offra sig helt och leva totalt fungerar den äkta tron. Den blir existentiell.

[19. Reflektion och värdering: Anser du att man bör tänka sig fram till Gud? Eller är det för fegt?]

Genom intelligensen kan Gud bli ett vackert begrepp som ligger nära matematik och de noggranna lagar som gör att universum fungerar. Men enligt Kierkegaard förstör denna illusion den tuffa verklighet som tro kräver. Om man endast har förutsättningar för smarta tankar kan inte ett självförverkligande äga rum och den Absoluta Personen kan inte bli ett levande Du.

[20. Reflektion och värdering: Anser du att självförverkligande är viktigare än matematisk insikt? Eller viktigare än insikter i naturlagarna?]

Tro kan enligt det existentiella synsättet inte vara en slutsats från analyser av universum eller av människans etiska handlingar. Den måste vara en djupt personlig uppgörelse som kräver styrka och mod för att kunna genomföras. Sanning kan endast vara personlig och subjektiv i denna mening. Det finns en objektiv sanning om universum och allt liv. Men först när det subjektiva språnget görs med risk och med viljan att satsa allt, kan sanningen förverkligas.

[21. Reflektion och värdering: Anser du att sanning finns objektivt? Måste den förverkligas på ett personligt sätt?]

Att verkligen existera som en människa fullt ut kan inte nås på den emotionella nivån, och inte heller på den reflekterande etiska. Först när all objektivitet sätts ut i risktagning och personligt offer kan trons verkliga förtroende uppstå. Filosofer som Aristoteles, Thomas, Kant och Hegel kan därför inte ge den enskilda individen den frihet och lycka som äkta tro utlovar. Tro är att helt och hållet engagera sig och först då infinner sig friheten. Självet finner sin verkliga existens.

[22. Reflektion och värdering: Anser du att islamister som engagerar sig totalt är bra exempel på den existentiella tron?]

När en person vågar äkta tro sätter hon allt på spel. Men det hon helt förlitar sig på kan inte vara något som är  "säkert" på ett logiskt sätt, det kan inte vara ett obestridligt faktum eller en helt nödvändig slutsats. För i så fall sjunker personen ned till en enbart reflekterande nivå och riskerar ingenting. Den som tvärsäkert hävdar att Gud bestämt vissa regler som alla ska följa, gör sig enligt Kierkegaard skyldig till reduktion av verklig tro till endast princip och slutsats.

[23. Reflektion och värdering: Anser du att ingen kan säga bestämt vad Gud vill?]

Men varför äger utvecklingen från emotioner till tro egentligen rum? Varför kan människan inte nöja sig med att ta dagen som den kommer och känna sig fram? Existentialisten Gabriel Marcel fortsätter Kierkegaards tradition under 1900-talet. Han menar att tillvaron vi föds in i är en bruten eller trasig tillvaro. Alla ärliga människor erkänner att tillvaron vi lever i saknar den harmoni och godhet vi skulle vilja att den hade.

[23. Reflektion och värdering: Anser du att tillvaron är sönderbruten i enskilda händelser utan direkt mening eller harmoni?]

Marcel menar inte att det fanns en tid för länge sen då all tillvaro existerade i en harmoni. I och för sig har historien visat med en rad övertygande händelser hur vidrig och bruten vår tillvaro är. Men själva tillvaron i sig här och nu är fortfarande trasig eller sönderbruten. Detta visar sig i att många inte tror på sanningen eller lyckan, att många är relativister -- de tror att ingenting bestämt gäller om världen eller människan -- eller monister: att allt är gjort av  materia och därför kan ingen mening finnas med människans existens.

[23. Reflektion och värdering: Anser du att folk förr troligen levde i större harmoni och tro? Att livet hade större  mening då?]

Människan behöver ontologi, en tro på tillvaron som meningsfull ordning. Utan ontologi blir hon en meningslös funktion och hennes poetiska och filosofiska tankar blir tragiska illusioner, ej värda att studera. En person blir handikappad i sin inre värld när inte en levande tro finns i hennes liv. Personen blir en funktion och atrofieras i sin existens. Förmågan att förundras dör bort och människan vågar inte tro.

[24. Reflektion och värdering: Anser du att människor ofta lever tragiska liv? Att de saknar det som ger mening och livstro?]

För Gabriel Marcel är tro att kunna förundras, känna kontakt med en större ordning som ger mening åt alla detaljer i tillvaron. Det transcendenta blir för stort att tänka på och personen reducerar sina  tankar till de funktioner som finns i vardagen.

[25. Reflektion och värdering: Anser du att Marcels syn på tro stämmer?]

Det som definierar en människa är hennes nödlägen menar Marcel och andra existentialister. Vad är det en levande person nödvändigt måste ha, vad är det hon hamnar i kris för? Främst är det mening med hela tillvaron. Om livet reduceras till funktioner och relativism hamnar de flesta tänkande människor i desperation. I skönlitteratur, poesi och konst skildras ofta denna desperation och i de ökande självmordssiffrorna kan vi se en beskrivning av den kris många känner. Tro är att hitta friheten bortom nödläget.

[26. Reflektion och värdering: Anser du att du själv behöver något mer än endast funktionellt och relativistiskt liv?

Det ontologiska nödläget innebär enligt existentialismen ett absolut behov av frihet och transcendens. När en person inte har förmågan till transcendens inser hon sin maktlöshet. Hon befinner sig då i en bruten värld utan förmåga till tro.Tillvaron är nödvändig i sig själv. När en person inte uppfattar detta utan ser den ena händelsen avlösas av den andra utan nödvändig ordning -- "a tale told by an idiot" som Shakespeare skrev -- uppstår desperation.

[27. Reflektion och värdering: Anser du att vi människor är maktlösa inför meningslösheten?]

Det ontologiska nödläget är inte ett behov av religion enligt existentialismen. Det går inte att reducera nödläget till psykologiska fenomen och tala om behov som måste tillfredsställas, eller tillstånd som uppstår på grund av andra händelser i personens liv, t. ex. olyckor eller dödsfall. Det ontologiska nödläget är en struktur i människans tillvaro som utgör själva kärnan i det mänskliga varandet. Det handikapp som uppstår då relativism och monism reducerar det transcendenta kan däremot få psykologiska konksekvenser. Många människor söker hos sjukvården någon form av terapi när desperationen uppstår. Men andra försöker leva med den och formar sin världbild utifrån den.

[28. Reflektion och värdering: Anser du att att terapi borde komma tillrätta med desperation inför livets meningslöshet? Att vi kan vårdas till en mening med livet?

Vad ska en människa då tro på? Existentialismen såsom Gabriel Marcel beskriver den menar att det transcendenta inte kan vara en begriplig kategori eller substans. Gud kan inte uppträda som en ny funktion i kosmos eftersom även denna funktion skulle reducera det ontologiska. Gud måste vara större än så.

[29. Reflektion och värdering: Anser du att Gud är något obegripligt?]

Tron kan inte heller gälla ett faktum som vi griper om med vår analysförmåga. Gud måste förbli det vi riktar oss emot, det vi lyssnar allt mer till men inte kan fastställa som ett bestämt innehåll. Den som gör Gud till ett bestämt innehåll har slutat lyssna och återgått till funktionell nivå. Marcel betonar att det handlar om en levande erfarenhet, inte en redan gjord erfarenhet. Gud är ny i varje ögonblick som det transcendenta människan måste rikta sig mot. Alternativet är en handikappad tillvaro.

[30. Reflektion och värdering: Anser du att tron inte kan gälla något bestämt innehåll?]

Tro blir enligt denna teori ett deltagande i ett mysterium som aldrig kan fastställas. Den begränsade människan riktar sig till den transcendenta och obegränsade Personen men kan aldrig säga om denna Person är ett objekt utanför människan eller en riktad erfarenhet inom människan. Det förblir en förundran och ett mysterium.

[31. Reflektion och värdering: Anser du att livet är ett stort mysterium?]


_________________________________

Läs mer om filosofisk existentialism här.