Bästa åhörare ! Ni är skönlitteratur!

Det typiska för en sjuk person är ju berättelsen om sjukdomen. På samma sätt är det typiska för de allra flesta människor den fiktiva berättelsen om den egna individen. Och det är helt ok att leva så, det är egentligen perfekt. Helheten i livet pågår för fullt i alla dessa fiktiva individers liv. Berättelsen fortsätter, den formuleras lite olika vid olika tidpunkter. Det har ni säkert märkt. Beroende på vem som frågar och när frågan ställs, berättar ni lite olika om vad som är på gång, hur du mår, vem du är osv. Det är en sorts ständigt ny presentation av dig själv - din story.

Livet blir inte direkt mer perfekt när du avslöjar fiktionen som du använt. Livet blir öppnare och rikare i många fall. Men man kan ju också ha lagt sig till med en rad vanor som kanske inte är så lätta att omedelbart bryta. Den stora skillnaden är helt enkelt att oron och olusten som normalt finns i det fiktiva egot, klingar ut en hel del. En fiktiv individ måste ju alltid söka mer för sig själv, mer av sig själv, bli något annat eller blir mer av det vi gillar och mindre av det vi ogillar. Så är det i livet för de flesta. Man söker bättre omständigheter eller förlängning av bra omständigheter.

Läsandet av skönlitteratur är så berikande därför att andras öden skildras som om man själv var med! Man kan indentifiera sig med vilka personer man vill i berättelserna. Man kan tycka om någon, tycka illa om någon annan, hoppas på en viss utgång, kanske hoppas på rättmätig hämd, eller hoppas på ett lyckligt slut. Charles Dickens är en mästare på att i de mest osannolika omständigheter ändå lyckas bjuda på ett underbart slut, eller i alla fall en slut som tröstar. Bibeln är egentligen likadan. En dramaturg på Dramatiska Institutet sa en gång till en grupp elever jag hade med mig på studiebesök: allt drama har samma ekvation som Bibeln. Ett litet folk drabbas alla olyckor man kan tänka sig, men de har ett hopp och de har ett löfte från Gud. Och i Messias uppfylls löftet, de spränger det dödliga livets gränser och får tillgång till evigheten! Underbart upplägg på en story.

Vi älskar just den här historien, hur någon eller några i underläge kämpar och till sist räddas, kanske inte av egen styrka och framgång utan genom gudomligt ingripande. Det är ju därför religiösa myter alltid kommer att vara levande för människor till tidens ände, såvitt jag förstår. Vi klarar oss inte utan dem. Vi vet att det hela tiden är fiktioner, men vi behöver fiktionen sålänge vi har den grundläggande fiktionen att vi lever som separata individer. Alla som är fiktiva personer behöver läsa om fiktiva personer. Och även när vi sett genom fiktionen och den släpper kommer vi fortsätta att njuta av berättelser, filmer, pjäser, operor, dikter och noveller. Hur många på dödsbädden vill inte bli lästa för? Det är en njutning. Vi fortsätter njuta av vetenskapliga berättelser om universum. En roman som The Algebraist av Ian M. Banks, som äger rum många tusen år i framtiden, då ingen människa längre finns utan endast vissa hybrider av människa, är en fantastiskt stimulerande fiktion för alla intresserade av astrofysik och biologi. Men även äldre vetenskapliga romaner gillar vi, ta bara Jules Verne som ett enastående exempel.

Ibland tror jag att skönlitteraturens verkningsmedel är direkt befriande, särskilt kanske i genrer som fantasy och science fiction. Det blir ju så uppenbart att det handlar om fiktion. Vi njuter liksom av att låta oss dras med i tron på dessa - "suspension of disbelief" som en del kritiker har talat om. I livet är det likadant, vi låter oss dras med i en bild av oss själva som vi kanske gillar - eller en bild som ger oss olust, men som vi har fått av olika anledningar. Allt är i en viss mening påhittat i våra medvetanden och dessa fiktioner kan släppa i vilket ögonblick som helst och vi blir förvånade. "Esse est percipi" som filosofen Berkeley uttrycket det - all är uppfattningar.

Men sålänge de inte släppt så blir oftast titeln på vår livsroman den välkända "Min kamp" som använts av både Hitler och Knausgård. Egentligen kan alla människors liv kallas berättelsen "Min kamp" eftersom det sällan handlar om något annat än just någon form av kamp. Sålänge en avskild egoverklighet finns så finns en kamp. När ingen längre finns där så upphör kampen och kvar blir det som helt enkelt sker och inget annat. En del romaner handlar faktiskt om just detta, om denna sorts befrielse. Aldous Huxleys "Ön" är en sådan roman, men det finns andra. Dantes Gudomliga Komedi är en. Och vi kan som dramaläraren på DI säga att Bibeln som helhet betraktad handlar om hur människor i underläge vinner befrielse genom att dö med Kristus och få ett liv som är obegränsat - vilket är meningen med ordet "himlen".

Att läsa "befriande" romaner är kanske egentligen inte det viktigaste. En person som själv upptäcker det naturliga "misstaget" i att ha en fiktiv person "inom sig" kanske till och med njuter mer av romaner och berättelser om hur folk fastnar i olika identiteter och dras in i komplicerade och jobbiga situationer. Varje berättelse brukar bygga på ett moment av krångel och konflikt, som sen utvecklas i en kamp och kris och kanske ibland slutar med någon stor seger, åtminstone tillfällig seger. Man kan analysera berättelser utifrån dessa steg och många skolor för scriptskrivande åt filmindustrin lägger ofta upp undervisningen efter dessa dramaturgiska steg. Detsamma gäller våra egna liv. Vi ser gärna att vi når någon sorts befrielse innan vi dör. Hur många gör det?

Därför föredrar jag och många med mig att läsa "realistiska" romaner som inte bjuder på någon stor befrielse. Dessa berättelser, t ex de flesta av Emile Zola och Gustav Flaubert, är visserligen lika påhittade och ljugande som alla andra, men på något sätt är det mer sant om hur människor lever. Småaktigheterna, konflikterna, frestelserna och fallen är ju den fiktiva individens typiska liv i världen.  Som 1 Petrusbrevet i NT beskriver går den onde omkring som ett rovdjur och väntar på att fånga in någon människa i onda tankar. Vi måste därför vara vakna och uppmärksamma. 

Tack vare goda människor, god uppfostran och social bevakning av varandra går det ju ofta ganska bra, men vi vet ju att mitt bland oss finns individer som endera är sjuka eller onda och skadar andra helt medvetet, dödar andra, hotar andra. Vissa "påhitt" kostar mycket lidande, särskilt de som har ett innehåll där våld, hat och sex dominerar. Därför lovar också många andliga dicipliner en frihet från egot. Romaner av Dostojevskij handlar nästan alltid om detta, läs t ex Brott och Straff eller Idioten. Målet är frihet, man vill bli fri de "bojor" som sitter runt halsen, man vill bli "frihalsad" som är ordet barkom vårt orde "frälsning". Detta är förmodligen målet för alla människor i livet.

Jag tror det var John Milton som sa: The Devil has the best tunes! Och det kan vi förstå. Det onda är temat i de flesta berättelser. Tänk på alla deckare! Det ger spänning - men varför? Jo vi har en påhittad individ inom oss som är rädd för det onda. Den som inte tror på berättelsen om den separata individen, är kanske inte så rädd, eftersom det inte finns någon där som kan vara rädd. Försiktig när man kliver ut i trafiken kan man ändå vara - det är ju en annan sorts fiktion, en påtaglig med praktiska konsekvesner. Praktisk försiktighet är viktig också vad gäller mat och dryck och vissa sällskap av människor. Men vi älskar att läsa om personer som inte är försiktiga som oss utan råkar riktigt illa ut - kanske ibland för att de vill det och vi är med på det. Vi kan läsa erotiska skildringar som aldrig skulle kunna ske i vår egen verklighet. Vi läser om hjälten som utmanas på ett stort äventyr och kan inte stå emot. Bilbo försöker stå emot i början men dras med av dvärgarna - och sin egen inre vilja.

Romaner av Paul Coelho och James Redfield handlar ibland direkt om att vakna upp från fiktionen om ett privat ego. Ibland är dessa berättelser riktigt bra, t ex Alkemisten av Coelho och många läser om den för att känna längtan till att hitta friheten bortanför det vanliga jaget - och hitta det här där vi är, inte långt bort i fjärran länder. Många älskar även berättelser om munkar och zenmästare som går ut på ungefär samma sak. Men jag själv föredrar nog realistiska beättelser där det inte går så bra. Kanske lite yrkesskadat där ! Romaner av Henry James visar alltid hur folk snärjer in sig totalt i sina egon. Och jag gillar verkligen hans sätt att berätta. Det är som att gå in i en stor kyrka med full av onda andar flygande osynliga under de höga strävbågarna...

Andra författare, som Edgar Allan Poe, vill direkt visa det fasansfulla i att sitta fast i fiktiva identiteter och hela den gotiska genren, både gammal och ny, är roligt att läsa och leva sig in i. Twilight-serien hör säkerligen dit och den älskas av många yngre läsare idag. Många skulle hålla med Stephen King när han säger: “Both Rowling and Meyer, they’re speaking directly to young people… The real difference is that Jo Rowling is a terrific writer and Stephenie Meyer can’t write worth a darn. She’s not very good.” Men även om detta omdöme är riktigt så är läsandet härligt och viktigt genom att Bellas fiktiva jag faktiskt är så likt det fiktiva jaget hos millioner unga flickor idag. Och det man känner igen, det läser man gärna om.

Att växa som människa genom att läsa bra romaner? Inte så många tror på det nu för tiden. Är det inte verklighetsflykt? Men jag tror på det. Visserligen kan man som storläsare fortsätta att leva väldigt självupptaget och verkligen tro på det fiktiva jaget "inuti" kroppen, vilket är helt ovetenskapligt. Vi vet genom biologin och neurologin att det inte är så, det finns inget sådant privat jag. Men genom läsningen finns väldigt många chanser att "vakna". Inte för att jag tror på någon litteratur-terapi direkt. Men tänk bara att leva sig in i Shakespeares pjäser en stund! Det finns en visdom i att se alla de här individerna i spelen, fångade i sina onda drömmar och kämpande med andra ungefär lika onda drömmare. Med en och annan skeptisk hjälte, som t ex Hamlet. Denna unga man Hamlet ifrågasätter verkligen den fiktiva person vi tror att vi är, ja hela den pjäsen bygger på det ifrågasättandet, även om den Hamlet som Shakespeare läst hos Beda och andra författare inte lika tydligt gör det. 

Shakespeakre plockar upp äldre material och gör om det för sin publik. Att läsa Shakespeare är att vidgas och kanske till och med på allvar kunna fråga som Hamlet: att vara eller inte vara? Och om man dödar sin kropp - kommer då onda drömmar att fortsätta det fiktiva egots maror? Som kanske blir värre på grund av självmordet?

Nu drömmer väl de flesta av oss inte bara direkt onda drömmar - men vi drömmer om ett påhittat jag som upplever ett öde eller en story som är sådär halvbra, jämfört med de stora stjärnona, kändisarna, genierna, de verkligt coola. Och den där olusten som många oss känner, avunden, hopplösheten visar tydigare än något annat hur egolivet funkar. Det är en fantasi som fångar oss i 3-4-årsåldern, kanske redan tidigare. Ifrån att som baby ha levt i flödet av upplevelser och stämningar  - där vi anknyter till Allt - börjar vi nu skapa ett privat ego som kan störas av andra och får uppleva hela serier av frustrationer upp genom skolåren. 

Den engelske psykoanalytikern John Bowlby föreslår en teori om bindningen - attachement - det vill säga barnets känslomässiga anknytning till en föräldragestalt, en trygg bas. Och nu uppstår i samma process otryggheten, som sedan följer oss i livet. Denna trygga bas som hotas av otryggheten blir senare innehållet i den fiktion som vi lider av. Den måste finnas, menar Bowlby,  för störningar i denna tidiga relation kan påverka personlighetsutvecklingen negativt genom livet. Det är  också om sådana störningar de stora klassikerna handlar. Skönlitteraturen blir kanske en sorts universell KBT och kan hjälpa oss också där. Det helande biblioteket ropar på oss! Läs och lev större!

Sen har vi en form av litteratur som extremt mycket utnyttjar fiktionen om mitt egna jag och som dessutom visar hur tragisk den är när två längtande individer blir djupt kära i varandra. Ensamma mot hela världen liksom, kämpar de för att få leva i sin djupa passion och besegra hela världen och leva lyckliga i alla sina dar. Vi tror ständigt och jämt på den här myten: Pelleas och Melisande, Tristan och Isolde, Romeo och Julia, Maryon och Robin (som senare blev Robin Hood) - fast där går det bra först i himlen - och många andra kärleksromaner. Vi som inte är kära just då kan tycka att det mest handlar om idioti och förryckt blindhet. Men så är det i våra liv också. Vårt separata lilla "jag" blir fångat i en förälskelse och vi blir ovanligt tossiga. Vi trippar på moln och kan inte sluta tänka på det andra egot som ständigt tänker på - mig, mig, mig. Riktigt kört blir det när ångesten över att förlora varandra tar över och rena helvetet blir det när någon tappat sugen, blivit lite mer normal, kanske umgås med andra lika mycket. Svartsjuka, gräl, svartsjukemord och hela baletten. Väldigt upplysande av vad vi håller på med. Naturen och djuren skrattar åt oss för där finns inget liknande. Fantombilden av separata privata individer sysslar bara människan med ! Och för det får hon lida döden.....

En speciell variant av detta superego-drama finns i Dantes Komedi - där handlar det om projektion till ungdomen i Florens. Den unge Dante blev tokförälskad i lilla Beatrice och detta kommer i tredje delen av Komedin, som heter Paradiso, i form av en gudomlig kvinna som hjälper Sökaren upp från Skärselden till Paradiset. Språket och teologin är den klassiska kristendomen men temat är evigt och finns i alla kulturer. Det ensamma jaget är tragiskt. Det måste alltid BLI NÅGOT ANNAT, alltså finna en större kärlek, en nyare och renare form av tillvaro, något bättre, något heligare, något godare, kort sagt Paradiset.

En människa som tappar fiktionen om den sökande individen finner strax skatten, kärleken, paradiset i det som redan är för handen, det som alltid sker här där vi är. En del berättelser handlar om detta. Martin Buber är en judisk författare som berättar om en jude som drömde att ha skulle ta sig till Konstantinopel (i vissa versioner Prag) för att hitta en enorm skatt nedgrävd under en av broarna. När han lämnat allt i livet för att hitta denna skatt möter han under en av broarna en rabbi som också haft en dröm, en dröm om ett litet hus på landet där en enorm skatt ligger under plattan framför eldstaden. Beskrivningen av byn och huset är exakt den sökande judens eget hus. Han skyndar hem och finner skatten under plattan framför eldstaden. Slut på historien. Nu börjar det verkliga livet, livet utan illusionen om det sökande jaget. En sådan berättelse (som också återfinns i Coelhos Alkemisten) kan ge läsaren en gllimt av visdomen.

När jag var i tonåren läste jag mycket Moberg och Salje och mådde riktigt dåligt. Det berodde på att egona var så tragiska i dessa böcker, trots att de i försökte finna lyckan på landsbygden i slutet av romanerna. Man kände att det det var en falsk lycka, en kompromisslycka. Felet eller krånglet låg inom dem och detta tragiska fel hade minsann inte lösts upp på de sista sidorna i romanerna. Ändå sögs jag till de här berättelserna som till ett gift. Tryggve Guldbrandsens trilogi om fjällfolk i Norge var likadana. Men jag lärde mig hur sjukt det är med fiktiva egon, så litteraturen fungerade ändå! Att tröttna på en viss genre är faktiskt jättebra. Men man måste alltså läsa först.

En del berättelser skildrar ledan och tråkigheten. Den ryske Oblomov är en av dem. Huvudpersonen är så less på vardagen att han slutar göra något. Till slut ligger han i sängen hela dagarna. Väldigt viktiga böcker de här som visar ledan och tristessen! När vi får följa Madame Bovary och hennes flykt in i romanernas värld (!) så ser vi hur läsningen INTE befriar henne. Eller det är tvetydigt - Flaubert vill kanske visa att romanerna ändå är det bästa i hennes enformiga trista liv på landsbygden med en man som är ambulerande läkare och nästan aldrig hemma hos sin fru. Tydligare än i många andra är detta en roman verkligen demonstrerar hur det fiktiva egot aldrig kan få roligt. Allt som händer blir strax grått eller rent av besvikelse. Hon träffar olika älskare men det fungerar aldrig i längden. Hennes medelmåttiga och fantasilösa "jag" ser till att allt blir meningslöst, även att rymma från alltihop. Ingenting fungerar med det konstruerade jaget som vill "ha kul" eller söker förälskelse. Emma Bovary dagdrömmer sig genom denna stora och välskrivna roman - läs den och känn hur tråkigheten, instängdheten, kvävningen fungerar. Det är vår fiktiva individ det handlar om, vi är alla denna Emma. Visst kan en del läsare känna sig mer indentifierad med henne och skylla på instängdheten på landet eller i huset eller i äktenskapet. Men det har egentligen inte med det att göra. Vårt ego stänger alltid in oss. Vi vill alltid resa bort, finna nya länder, träffa intressanta människor. Skatten finns här i vårt hus, som Buber och Coelho berättat om, men vi ser den inte.

En roman jag särskilt rekommenderar är Sartres Äcklet. Där går det hela längre. Inte bara  stänger vårt fiktiva jag in livet utan hela tillvaron får en "äcklig" prägel, det finns något meningslöst i all materia, all organiskt liv, alla mänskliga handlingar. Genom att den privata individen från början är helt overklig så blir också verkligheten vi ser runt omkring oss absurd och overklig. Albert Camus skriver om detta i sin roman Främlingen. Tillvaron blir absurd när vi har en absurd utgångspunkt. Den påhittade individualiteten kräver saker som inte finns. Och när hon eller han aldrig får den där renheten, eller den där kärleken, eller den där upplysningen eller heligheten, så drar egot slutsatsen att själva tillvaron är absurd. Därmed har vi en hel konstriktning - absurdismen - som skildrar precis detta tillstånd. Det tokiga ligger i antagandet som egot gör att det fins en ANNAT tillstånd som är bättre, en annan form av tillvaro som känns mycket skönare och intressantare, en annan kunskap som är mycket smartare. Det finns inget sådant därför att den konstruerade individen inte finns. Vad som finns är mer omedelbart, alldeles här intill oss. I några av Camus romaner finner hjältarna till slut att det stora finns i vardagen, i goda handlingar mot våra medmänniskor. I en roman som Pesten ser vi hur en läkare finner vägen ut ur den felaktiga utångspunkten, finner de andra människorna och släpper fiktionen om den egna personen. I Camus mer filosofiska bok "Myten om Sisyfos" säger han den berömda satsen: "Man måste tänka sig Sisyfos lycklig!" Läs den! En bra filosofi för livet.

Här kan man också nämna en del otroligt bra filosofer som är halva vägen till skönlitterära, nämligen Kirkegaard, Schopenhauer och Nietzsche. Det finns fler men de här tre är de stora. Där blir litteratur och filsoofi ganska blandat. Men alla visar hur den mänskliga existensen liksom går ner sig i dåliga känslor och tankar genom vårt konventionella lilla "jag" som vi aldrig vågar lämna, som vi klamrar oss fast vid tills dess att kriser och tragiska händelser tvingar oss ut i den friska luften. Det var det Nietzsche längtade efter när han talade om "Übermensch". Naturligtvis måste denna fantasi om övermänniska också släppas eftersom den ändå är en projektion av det fiktiva självet. Men det är en sällsam känsla att läsa hans "Så talade Zarathustra" och känna den där frihetslängtan.

Föreg. - Nästa