Härnöstudier

 

Den bibliska litteraturen

Gamla testamentet
 

Nomadberättelser och profetord

För en äldre tids människor var historien om den gamle Abraham, "trons fader", som med stav i handen bröt upp från Ur i Kalidéen för att dra bort till ett land som Herren ville visa honom, en kär och välkänd berättelse. Abraham var en förebild. Han var modig, han grundade en ny kultur, den som vi fortfarande i stora stycken lever i.

Detsamma gällde kanske i ännu högre grad berättelsen om Moses, "Guds man", som förde sitt underkuvade folk ut ur Egypten, genom hav och öken förbi berget Sinai med dess ljungande gudsupplevelse och de tio buden. Exodus är namnet på Andra Mosebok och även ett begrepp för befrielse i alla möjliga sammanhang - att komma ur slaveriet till friheten.

Han var Lagens man, och de fem Moseböckerna (den judiska Toran) var knutna till hans namn. Han var gestalten bakom Mose lag, de 10 budorden som många fortfarande försöker följa, han mannen bakom judendom, kristendom och islam - alla som tror på en enda Gud.

Moses och Gamla testamentet har blivit en enda sak för många, men Gamla testamentet är mer än Moses. Det är inte bara en religiös skrift utan en hel litteratur, där historia, poesi, lagar och bestämmelser, profetord, ordspråk och berättelser finns inströdda. Det är faktiskt som ett helt bibliotek av böcker. 

Denna litteratur är inte skapad under en kort tidsperiod. Det har tagit gott och väl tusen år att samla den. De äldsta nomadberättelserna är inte lätta att datera, men vi kan i alla fall förlägga dem till omkring år 1200 f.Kr.- den tid då Moses troligen levde; möjligen är de äldre.De yngsta inslagen i Gamla testamentet, delar av Daniels bok, kan ganskasäkert dateras till omkring år 165 f Kr

De vetenskapliga undersökningarna av Gamla testamentets tillkomsthistoria har visat att denna är långt mer komplicerad än skrifterna själva antyder. Det började med berättelser om nomader och sägner knutna till vissa platser, senare kom de mer genomtänkta och sammansatta litteraturformerna, som historieböcker, psalm-  och ordspråkssamlingar, profetord och diktverk.

En historisk angivelse av namnet "Israel" utanför GT, finner vi i Egypten, en inskription med hieroglyfer på den s k Israel-stelen. Den är daterad den tedje dagen i eflte månaden i femte året av Merenpthas regeringstid, vilket betyder ungefär år 1228 f Kr. Inskriptionen är en sång i vilken kungen skryter med att "Israels barn är få; hans avkomlingar finns inte längre". Israel-stelen hittades i Merenpthas dödstempel i närheten av Thebe. 
 
 

Moseböckerna. En invandringssaga

Berättelserna om invandringen i Kanaan och de dramatiska upplevelserna vid uttåget ur Egypten måste ju ta sig uttryck i israeliternas litteratur, och det är samlandet av detta stoff och tolkningen av det som har skapat Pentateuken eller de fem Moseböckerna, av judarna benämnd Toran.

Toran är ingen ursprunglig enhet. Den utgör tvärtom en samling av mycket olikartat stoff: lokalhistoria, hjältesagor, vandringsberättelser, lagar, seder och bruk, poesi av många olika slag. 

Josuas bok har fått sitt namn efter krigshjälten Josua. (Tänk på hymnen "Joshua fit the battle of Jericho"!) Den är både innehållsmässigt och litteraturhistoriska en direkt fortsättning på Toran. Stoffet har kommit från många håll och har representerat levande traditioner, som vandrat länge i muntlig form. Icke så få har varit knutna till lokala helgedomar. 
 

Jobs bok 

Förhållandet mellan Gud och människan

Om de problem som motgångar och lidanden kunde förorsaka, när de drabbade en rättfärdig man, berättar Jobs bok. Berättaren har till utgångspunkt tagit en gammal skildring av en rättfärdig och välbärgad hövding vid namn Job, som bodde långt bort i öster. 

Guds"åklagare", Satan, lät honom utstå hårda prövningar, och Jahve gick med på detta därför att han litade på Job. Denne bar sina lidanden tålmodigt, men med klart uttalad protest, och fick till slut tillbaka det han hade mist. 

Det berättas om detta i inledningen och avslutningen som bägge är på prosa.

Inledningens berättelse om de tre vännerna som besökte Job för att trösta honom har emellertid blivit utgångspunkt för långt mer än det som berättelsen omtalar. 
 
 
 

Ordspråk, kärlekslyrik och veklagan

Den internationella vishetsdiktningen är mer typisk i Ordspråksboken, en samling sentenser och korta lärosatser som samlats under lång tid. De har knappast något direkt samband med kung Salomo, men han har tydligen gynnat denna diktning, praktiskt och ekonomiskt. 

De två äldsta samlingarna, kapitlen 10-22 och 25-29, förutsätter att det var ett kungarike, och kan alltså ha tillkommit så tidigt som på 700-talet f.Kr., ett par hundra år efter kung Salomos tid. 

Då det vid talrika tillfällen rör sig om ordspråk som folk använt till vardags i århundraden, är det inget som hindrar att många av dem kan vara betydligt äldre. 

Ordspråken ville ge råd inför alla livets förhållanden och ge råd åt dem som önskade vandra genom livet utan att förbryta sig mot någon eller något. Råden är nyktra och praktiska,och den visdom som författarna ständigt hänvisar till tar sig mycket vardagliga uttryck. De täcker också det etiska fält där vishet och en försiktig, förnuftig livsföring är ett och detsamma.

Föreställningarna om vedergällning och belöning intar en central plats i ordspråken, men det är en vedergällning i detta livet det talas om, inte en kommande rättvis dom i nästa liv; hämnden är viktig i judendomens gamla föreställning om livet fram till de sista århundradena f Kr  då den närmar sig det genombrott i gudsbilden som Jesus blev, såsom själv varande Gud och Guds Son.

Ordspråken berör ofta familjeetiken, som är sträng och patriarkalisk och tydligt präglad av religionen.
 

Höga Visan

Ett annat verk som är uppbyggt av små dikter är Höga Visan eller eller Salomos Sånger eller Sångernas Sång , som den hebreiska titeln lyder. Kung Salomo nämns flera gånger i sångerna, och det ärväl därför som de knutits till hans namn. Att han skulle vara författaren till dessa folkliga kärleks sånger är inte troligt. Kunglig poesi på kung Salomos tid skulle ha hållits i en annan stil och med ett annat ordval och inte varit så erotisk.

Det som räddade Höga Visan över till de hebreiska kanoniska skrifterna och därmed gjorde den till en helig skrift, var emellertid just Salomos antagna författarskap och en allegorisk tolkning av sångerna som förutsatte att de handlade om förhållandet mellan Jahve och hans folk, inte enbart sinnlig erotik mellan en man och en kvinna. 

Sångerna är kärlekssånger, som i frodiga, poetiska bilder talar både om andlig kärlek till Gud och om den erotiska dragningen mellan man och kvinna. Det har gjorts många försök att se Höga Visan som en sammanhängande enhet, men utan större framgång. Likaså har flera försök gjorts att utesluta den pga det erotiska innehållet, bl a av protestantiska teologer, t ex Martin Luther.
 
 
 

Nya testamentet

Kristendomens källskrift

Vi är vana vid att betrakta Nya testamentet som kristendomens källskrift, det dokument som skall väcka tron på Kristus och ge den näring. Det är naturligt att se det så, ty Nya testamentet självt syftar inte till att berätta för berättandets skull, det vill just visa sanningen och vägleda till ett samhälle och ett liv efter denna sanning. Men det hindrar inte att verket också har andra sidor och kan ses från andra synpunkter. Det är ett litterärt verk av skiftande karaktär och innehåller skrifter av många slag. Och berättelsen om Jesus är kanske världens mest kända och starkt upplevda - vi kan tänka på Mel Gibsons film "The Passion", den senaste i raden av filmatiseringar av Jesu lidande.

Flera av NT's skrifter har motsvarigheter i samtidens litteratur och kan jämföras med dessa. Detta gäller t. ex. breven och Johannes' Uppenbarelse. Däremot är situationen annorlunda för de fyra evangeliernas vidkommande. Dessa skrifter är egenartade, på en gång förkunnande och berättande, med många anekdotiska inslag. De försöker samla centrala minnen av det Jesus sa och gjorde, men ur olika vinklar och med olika betoningar. Den första kyrkan, Jesu egen, avgjorde vilka skrifter som korrekt återgav den kristna sanningen. Många har försökt ändra och byta ut centrala delar men vi har i stort sett idag den ursprungliga skriftsamlingen för den unga kristna kyrkan med Petrus i spetsen som herde. 

Formen var inte vanlig i samtiden, men målet är klart nog. Detta kommer särskilt tydligt fram i börjanav Markusevangeliet: "Detta är begynnelsen av evangelium om Jesus Kristus,Guds son." Redan här är trosuttalandena staplade på varandra:Jesus som Kristus och som Guds son, och dess uttalanden karakteriseras som evangelium, dvs. "det glada budskapet", med hänvisning till utsagor i Gamla testamentet, Jesaja 40: 3.
 

Evangelierna och Apostlagärningarna

Evangelierna kan betraktas som historia så länge de berättar om något som hänt, även om de gör det på sitt eget sätt och med sin egen tolkning. Det handlar om berättelse att tro på, ett torrt uppräknande av fakta är inte det viktiga. Det är historia, den väsentliga historien. Det ska handla om sannhistoria. Detta har evangelieförfattarna medvetet åsyftat. Det framgår av inledningsorden till Lukasevangeliet och Apostlagärningarna, som bägge är tillägnade samma person: den "ädle Teofilus." 

Lukas betraktade bägge böckerna som delar av ett och samma verk och betecknade detta som en berättelse "om de händelser som hänt bland oss".

Det framgår vidare av förordet till Lukasevangeliet att Lukas inte var den förste som hade "avfattat berättelser" om dessa händelser. Han hade föregångare, Matteus och Markus, och han hänvisar till "dem som från begynnelsen var åsyna vittnen och ordetstjänare" och som hade lämnat berättelserna efter sig.

Här berör Lukas en viktig punkt. Evangelierna bygger på äldre traditioner, på det som berättades om Jesus, hans ord och gärningar. Självfallet fanns det en uppsjö av berättelser och anekdoter om denne lärare och man. Vilka skulle man bevara? Vissa sparades, andra bevarades. Det framgår av skildringarnas prägel att de har bevarats i kristna kretsar, där de har varit en levande tradition. Alla dessa anekdoter och berättelser, alla dessa faktauppgifter blev ett material som var så stort att det måste samlas och ordnas, vilket minst fyra evangelister har gjort.

Många av berättelserna hade den korta anekdotens form, kanske bara några rader. Några samlade sig omkring ett bestämt uttalande eller ord som ofta återkommit, andra återgav dispyter med fariséerna och andra samtida människor, några berättade om underverk. 

Jesu lidandeshistoria ser ut att mycket tidigt ha hopfogats till en sammanhängande skildring. Kanske var den historien den viktigaste. Ändamålet med att utforma och samla traditionernavar ju den urkristna förkunnelsen, att visa vad som förändrar livet när man tror det. Det var inte något litterärt intresse för en bra Jesusbiografi - i så fall skulle biografin sett helt annorlunda ut. 

Materialet var skiftande och hade genomgått förändringar innan det blev infogat i den ram som evangelisterna utformade. Denna första utformning av traditionerna skedde på arameiska, folkmålet i Palestina på Jesu tid. Dessa manus har vi inte kvar, de har gått förlorade. Evangelisterna skrev senare ner det hela på grekiska eftersom detta var världspråket vid denna tid, men det är lätt att märka det arameiska språkets struktur i berättelserna. 

Också sedan de skrivits ner har den muntliga traditionen levat vidare, bådepå arameiska och grekiska, som i sin tur åter inverkat på den skrivna formen.
 

Breven

Av skrifterna i Nya testamentet har tjugoen brevform. Det betyder inte att de alla är verkliga brev, skrivna till bestämda personer vid bestämda tillfällen. I flera fall är brevkaraktären föga framträdande, t. ex. i Jakobs brev och i Johannes' första brev. Paulus är den som skrivit de flesta breven och ett av hans brev, det till Tessalonikierna, är det nu äldsta manuskriptet vi har från Nya Testamentet. Orsaken till att man valt att bevara så många brev av just Paulus är det filosofiska och teologiska djup han har i sin undervisning, han är en språkligt begåvad och genialisk skribent - och en fascinerande människa, tämligen olik de flesta av Jesus elever. Den ursprungliga kristna kyrkan bygger i hög grad på Paulus undervisning.
 

Apokalyptiska och apokryfiska skrifter

Nya testamentet avslutas med ett verk som skådar in i framtiden, när historiens händelser har nått sitt slut. Det är Johannes uppenbarelse eller Uppenbarelseboken eller Apokalypsen, som den också kallas. 

Sådana apokalypser var inte okända i samtiden. Inom senjudendomen skrevs det många, och oftast var det så att författaren gömde sig bakom ett känt namn från förfluten tid, som Noa, Henok, Daniel, Baruk, Esra och andra. I många fall är det möjligt att mycket tydligt se när den verklige författaren har levat. Intill hans egen tid är nämligen skildringen av det som skett mycket exakt, men där han går över till framtidsskildring kan man märka inslag av osäkerhet och fantasteri. 
 
 

Den grekiska litteraturen

Den förklassiska tiden

Hjältediktning

Poesi är i västerländsk litteratur äldre än prosa. Poesi är ett grekiskt ord (poiesis) som helt allmänt betyder "skapelse". (Prosa är däremot latin och betyder "rättfram".) Allt litterärt skapat var nämligen till en början poesi. 

Också poesins tre huvudgrenar har fått grekiska namn: epos, som egentligenbara betyder ord, lyrik, som betyder sång till lyra, och drama, som betyder handling. Äldst är epiken.
 
 

Homeros: två stora epos

Två mäktiga berättelser inleder den grekiska och därmed den europeiska litteraturen: Iliaden och Odysséen. De är på sammanlagt ca 28 000 versrader och vardera indelade i 24 sånger. De är hjältedikter, våldsamma och sensuella och de handlar om ett grekiskt krigståg mot staden Troja i nordvästra Mindre Asien. 
Iliaden skildrar belägringen av Troja, Odysséen om äventyr under hemfärden därifrån. 

Odysséen nöjer sig med en hjälte som fått ge dikten sitt namn. Illiadens huvudhjälte är Akilleus, som också, med ett s. k. patronymikon, fadersnamn, kallas Peliden, Peleus' son. Men vid sidan av honom lever och kämpar många andra hjältar. På grekernas sida är det främst anföraren själv, Agamemnon, kung i Mykene, och hans broder Menelaos, kung i Sparta, vilka båda också kallas Atrider, dvs. söner av Atreus. 

Om Homeros' person visste man redan i antiken inte mycket. Han omnämns några få gånger av tidiga grekiska författare, från 600- och 500-talen, och kan alltså inte ha levat senare än 600-talet. Det finns till och med en liten biografi över honom bevarad, som utger sig för att vara författad av historieskrivaren Herodotos, men den är säkerligen betydligt senare hopkommen och har knappastnågot källvärde. Ur andra och pålitligare källor stammar uppgiften om att han var från ön Chios eller i varje fall tillbragte en längre tid där. Att han tillhörde jonernasfolkstam framgår av hans namns form. Man föreställde sig Homeros blind och såsom blind är han skickligt framställd i ett marmorhuvud från hellenistisk tid, som naturligtvis är ett fantasiporträtt. Sägnen att han skulle varit blind har sannolikt helt enkelt uppkommit därav att i en av de s. k. homeriska hymnerna talar sångaren, som alltså inte är Homeros, om sig själv med dessa ord:

"Blind är mannen och bor på det sönderklyftade Chios."

På ön Lesbos talades den eoliska dialekten. Mot 600-talets slut, blir denna dialekt bärare av sin egen särpräglade litteratur, framför allt genom två lyriska genier, en man och en kvinna: Alkaios och Sappho, båda endast fragmentariskt bevarade till oss.
 

Alkaios 

Alkaios var liksom Theognis politiskt verksam och tillhörde liksom denne adeln.Som vi sett, stod adelsväldet i de grekiska samhällena på 600-talet inför sin upplösning och revolutionsstrider var allmänna. Ofta gjorde därvid någon ädling sig till talesman och ledare för det upproriska folket och grundade, som övergång till senare demokratisk statsförfattning, ett folkvänligt och adelsfientligt envälde, blev vad grekerna kallade tyrann, vilket blott betecknade envåldshärskare, utan, den senare bibetydelsen av grymhet. 

Så hade skett på Lesbos, där det dock mest varit fråga om rivaliserande strider mellan olika adelsätter, men också dessa strider hade resulterat i tyrannvälde. Nu satt Myrtilos där som tyrann. Alkaios deltog i en mot denne riktad sammansvärjning, som emellertid misslyckades, och de upproriska fick gå i landsflykt. 
 

Sappho

Även Sappho drabbades av tidens politiska oro. I varje fall visar ett diktfragment av henne, att hon vid någon tidpunkt var i landsflykt på Sicilien. Men den förvisningen har säkerligen varit mera episodisk änför Alkaios, liksom hennes politiska engagemang förvisso var mindre. 

Vi vet annars om henne, att hon levde på Lesbos som gift, kanske änka, med en dotter Kleis, och verkade i en krets av flickor, som hon undervisade i poesi och levnadskonst och vad därtill hörde för en kvinna - dans, ett behagfullt sätt att klä sig och föra sig.

Dessa unga omfattade hon med en kärlek som hon ger så passionerade uttryck i dikt, att hon blivit beskylld för homosexualitet, "lesbisk" kärlek. Passionen är nästan diagnostiskt åskådligt skildrad i ett poem, med vilket hon tar avsked av en av flickorna, som skall lämna henne för att gifta sig:

"Så kan ingen likna en gud i lycka
som den avundsvärde du låter sitta
hos dig för att njuta din stämmas alltid älskliga tonfall 
och ditt skratt som klingar så ljuvt - och får mitt hjärta dock att klappa så tungt i bröstet;
blott jag flyktigt möter dig får jag intet
ord över läppen,
själva tungan ligger i band, och plötsligt
ilar genom köttet den fina lågan,
jag förlorar synen, i örats gångar
börjar det ringa.
Hela kroppen dryper av svett, jag skälver
in i märg och ben och min hy får gräsets  färg på marken, det känns som om jag dog, Agallis.
Men allt måste tålas, då nu det är så ..."
 

Det grekiska dramat: tragedi

Grekernas märkligaste litterära skapelse är dramat, i första hand tragedin. Dess yttre form är välkänd. Den består av omväxlande körsånger och dialogpartier. Efter en orienterande prolog eller inledande dialog tågar kören in under sjungandeav en intågssång, parodos. 
Sedan förblir den på orkestran, den cirkelrunda dansplatsen i mitten, ända till dramats slut och sjunger stående eller dansande, som lyriska mellanlägg, ett antal "ståndsånger", stasima,och tågar till sist ut under utgångssång, éxodos.

Hur uppstod dramat? Sannolikt är satyrspelet äldre som dramatisk form än tragedin och har just därför fått behålla sin plats vid dennas sida. Hur kom dialogen att förenas med körsångerna? En teori är att det skulle börjat med att körledaren (försångaren) och kören skiftade repliker och att efterhand någon lösgjort sig ur kören, så att en riktig dialog mellan denne och körledaren kunde uppstå. I själva verket förekommer det inte så sällan i de bevarade dramerna, att kören eller körledarenutför en växelsång tillsammans med en eller två avde agerande. 

Mot en sådan uppfattning talar dock den markanta skillnaden i språk och stil mellan körsång och dialog. Medan körsången alltid bevarade dorisk dialektfärg med starkt episkt- lyriskt uttryckssätt, är dialogen på attiska och på skiftande stilhöjd. Sannolikare är kanske därför att dialogen kommit till utifrån. 
 

Aischylos

Med Aischylos (525-456) tar vi steget direkt in i den stora dramatiken med välbevarade hela dramer och välkända historiska data. Han varfödd 525 f.Kr. Dramatiskt författarskap måste han ha börjat med tidigt, eftersom han strax efter år 500 ställde upp till tävlan med Choirilos och Pratinas. Vid Maraton (490) stred han som man i ledet och förloradei slaget en broder. Också vid Salamis (480) var han med och kämpade. I den gravskrift, som han själv författade åt sig, nämner han ingenting om sin dramatiska verksamhet, men med stolthet blott att han gjorde sin plikt vid Maraton!

Av de nittio tragedier, som Aiskylos uppges ha skrivit, har vi ett senantikt urval om sju bevarat, däribland en hel trilogi, den s. k. Orestien, bestående av Agamemnon, Gravoffret (Choephoroi) och Eumeniderna. Det är den enda fullständiga antika trilogi som nått oss. De övriga fyra styckena är Perserna, De sju mot Thebe, De skyddssökande (Hiketides) och Prometheus.

Perserna uppfördes 472 med den man som körledare, som något senare blev Athens ledande statsman, Perikles. Två år därefter finner vi Aiskylos på Sicilien med ett festspel, Aitnai, till invigningen av den stad med detta namn som tyrannen Hicron av Syrakusa grundlagt vidfoten av Etna (Aitna). 467 är diktaren åter i Athen, ty då uppfördes den trilogi i vilken De sju mot Thebe ingick. 458 är året för Orestien, därpå återvände han till Sicilien, dog där år 456 och begravdes i staden Gela på öns sydkust.
 

Sofokles

När Aiskylos dog år 456, var Sofokles (496-406) en fyrtio- årig man med åtskilliga års dramatisk verksamhet bakom sig. Hanhade till och med vid debuten 468 besegrat sin föregångare och hemfört första priset. 

Sofokles beskrivs som en sällsynt lycklig och harmonisk människa. Hans levnad sammanföll också med Athens stora blomstring på 400-talet under långvarig ledning av Perikles, med vilken Sofoklesvar nära vän. Välbalanserat är också hans författarskap, lugn och jämn hans språkform. Även av honom har senantiken sparat ett urval av sju dramer åt oss, ur en samlad produktion av120. Ett papyrusfynd i modern tid har dessutom återskänka oss en stor det av ett av hans satyrspel.

Sofokles är väl på sitt sätt lika religiös som Aiskylos och gudarna är för honom verkliga gudar. När kulten av  Asklepios, läkekonstens gud, infördes från Epidauros till Athen, där han fick sin helgedom intill Dionysosteatern, var Sofokles den som på stadens vägnar mottog guden. Själv blev han efter sin död dyrkad som halvgud under namnet Dexion, Mottagaren. Men han grubblar inte som Aiskylos över frågor om brott och brott, om skuld och straff, han konstaterar blott gudarnas och ödets stora makt övermänniskan, som även oskyldig kan drabbas av lidande. Hybristanken förekommer, men den är inte så dominerande som hos Aiskylos. Konung Oidipus har ingenting förbrutit, han gör tvärtom allt som står i hans makt för att undvika brott, men begår dem ovetande. Orestes är hos Sofokles bara faderns hämnare, någon plikt kollision är modermordet inte för honom och någon ytterligare skuld ådrar han sig inte genom det.

Intresset för kvinnokaraktären är starkare hos Sofokles, som har en hel rad sådana: Antigone, Elektra, Deianeira, Tekmessa, Ismene, Krysotheniis. De kan representera den kompromisslösa moraliska fordran som Antigone och Elektra eller kvinnlig godhet och kärlek som Deianeira och Tekmessa eller slutligen enkel kvinnlig svaghet och anpassning som Ismene och Krysothemis, vilka egentligen blott är bakgrunder till sina handlingskraftiga systrar. Betecknande är att hos Sofokles inte, som hos Aiskylos, Orestes, utan, hans syster Elektra, är huvudpersonen i dramat om hämndaktionen mot faderns mördare.

Liksom Aiskylos har Sofokles hämtat sina ämnen främst från de största och mest kända sagokretsarna: Trojasagan, Oidipussagan och Orestessagan. Till den förstnämnda här av de sju bevarade tragedierna Ajas och Filoktetes, till Oidipussagan Konung Oidipus, Oidipus i Kolonos och Antigone och till Orestessagan Elektra. Det återstående dramat, Kvinnorna från Trachis, behandlar en episod ur Heraklessagan, som också den hörde till de populäraste.
 

Euripides

Euripides är den nya tidens man, rationalist, dialektiker, experiment- och problematiker, som drar in också psykologiska och sociala frågor i sin dramatik. 

Han är ju också yngre än de båda andra, född om inte exakt 480, som legenden uppger så inte alltför långt därifrån, kanske omkring 485.  Myterna i Greklands litteratur är för honom oväsentliga, de är utanverk, förevändningar för dramatiska analyser. 

Berömd är hans dramatiska metod att i slutet av stycket, när situationen och problemställningen blivit alltför invecklad, resolut låta en deus ex machina, en gud från teatermaskineriet, komma med lösningen. En viss lust till sensationella effekter kan han inte fritas från. På det hela taget chockerade han gärna - utan att som så många modernister göra detta till huvudsak eller rentav självändamål- genom att flytta ner dramat från de patetiska höjderna till ren vardagsmiljö. 

Hela 18 dramer finns i behåll, inklusive "Cyklopen", det enda helt bevarade satyrspel vi äger, en burlesk om Odysseus och Polyfemos, där vinberusningens följder är ett ofrånkomligt inslag.

En märkvärdig och intressant mellanställning mellan eller rättare kombination av tragedi och komedi är "Alkestis", det äldsta av de till oss bevarade daterbara styckena, uppfört 438 f.Kr. Vi vet att Alkestis var fjärde stycket i en tetralogi, det framfördesmed andra ord i satyrspelets ställe, redan det ett djärvt och antagligen nytt grepp. Vidare är dramat en kombination av tvåsagomotiv. Det ena består i att en persons död kan uppskjuta som någon annan erbjuder sig i stället (använt av Selma Lagerlöf i Körkarlen). 

Nästa drama, "Medea", uppfört 431, behandlar svartsjukan, denkvinnliga lidelsen och könskampen. Medea, den trollkunniga prinsessan från fjärran barbarland, hade hjälpt Jason att erövra det gyllene vädurskinnet och räddat honom från säker död, hade sedan följt honom på hans skepp Argo och blivit hans maka. Hon har nu två små barn med honom och befinner sig i Korint,där Jason av egoistisk omtanke om sin karriär ämnar gifta sig med Kreusa, dotter till konungen i staden. Medea är utom sig av svartsjuka, förtvivlan, hämndlusta och hat mot mannen som överger henne:

"Men om vi skymfats i vårt äktenskap,
då törsta vi som vilddjur efter blod."

Ien lång monolog får vi bevittna hennes själsstrider inför tanken på att ta hämnd på Jason genom att döda deras gemensamma barn, en kamp mellan hat till honom och kärlek till dem.Hatet segrar.

I"Hippolytos" (från år 428) heter kvinnan Fedra. Hon blir dödligt förälskad i sin unge styvson Hippolytos, men denne avvisar henne indignerat. I förtvivlan begår hon självmord, men efterlämnar ett brev till Theseus, hennes make, vari hon anklagar hans son föratt ha försökt förföra henne, med påföljdatt Theseus ber Poseidon straffa Hippolytos med döden. Motivet kännsigen från den gammaltestamentliga sagan om Potifars hustru och Josef(1 Mos. 39). Det hela är förlagt till mytens värld. Theseusär den välbekanta atenske sagohjälten och Hippolytos hansson med amasondrottningen Hippolyte (därav kyskhetsdraget). Hippolytos'död åstadkommes av engud, som ur havet skickar upp en tjursom skrämmer hans hästspanni sken, så att han störtaroch sargas till döds insnärjdi tömmarna.
 
 
 

Komedi

Den grekiska komedin är, som sig bör, en särdeles uppfriskande upplevelse. Den gamla, politiska komedin blomstrade i Athen i 400-taletssenare del och 300-talets början, och hadeungefär hundra årsenare en efterföljare i den nya, borgerliga komedin.

Ordet komedi (grek. komoidia) innehåller som sista sammansättningsled, liksom tragedi, det grekiska ordet för sång. Första ledet är stammen i komos, som var benämning på det uppsluppnadryckeståg som brukade följa på ett dryckeslag. Ur sådana upptåg med deras sånger har komedin alltså antagligen uppstått. 

Att de i stor utsträckning ägnades vinguden, är naturligt, och komedierna kom liksom tragedierna att ingå i Dionysoskulten och uppförasvid denne guds fester. För övrigt kunde en komediinnehålla vad skämt som helst. 

Det sexuella intar en bred plats i komedin. Det kan ha samband med gamlafruktbarhetsriteroch svarar samtidigt mot ett folkligt intresse och en förankringiden grekiska kulturen. Priapos var en fruktbarhetsgud, vars enorma könsorgan,fallos, stod i centrum för offerceremonier för att  ge godväxt åt vinodlingar och trädgårdar. Det priapiska dragetgör sig likaså gällande i tidiga erotiska vasbildersom återger komiska upptåg. Ofta är män och kvinnor klädda i djurkostymeringar, som senare går igen i komedikörernas maskering.
 

Tidig prosa: fabel

En sorts prosa, vars uppkomsthistoria är lika anonym som eposets, är fabeln. Vi finner inga fabler i epiken, sannolikt inte därföratt fabler skulle vara yngre än epos, vilket knappast är fallet,utan därför att de tillhör ett lägre stilskikt, sominte passade i ett epos. 

Menså tidigt som både hos Hesiodes och hos Archilochos möter vi fabelinslag. Och säkerligen har de inte själva uppfunnit dessa sina fabler utan hämtat dem ur en muntligt traderad och redan rikfauna. 

Fabelnär i stort sett de fattigas och förtrycktes allegoriska protest mot de rika och mäktiga. Legenden hänförde de grekiska fablerna till den från Frygien i mellersta Mindre Asien härstammandeAisopos, som uppgavs ha levat på 500-talet f.Kr. och varit slav påön Samos. Lokaliseringen och många fablers beskaffenhet gör det troligt att de kommit österifrån och har samband med babyloniskaoch indiska fabler. 

De senaste teorierna går ut på att urkällan varit sumerisk. Kring Aisopos utspann sig tidigt en hel Aisoposroman med sagobetonad levnadshistoria och en stor samling fabler, däribland många som innehöll kvicka yttranden vilka tillskrevs honom. Naturligtvis knöts till hans namn mycket som inte hade med honom att göra. Själv skrev han ingenting alls. 
 

Sokrates

Sokrates(469-399) hörde egentligen inte till sofisterna, fast han ofta sammanställdes med dem, såsom vi sett också Aristofanes göra i sin komedi Molnen (s. 332 f). Han gick visserligen liksom de omkring och diskuteradeoch sökte liksom de efter kunskapens grund, men han tog inte betalt och hade överhuvudtaget inga själviska syften. 

Eftersom han menade att dygd är en följd av insikt, ville han först av allt lära människor hur litet de egentligen visste av det de trodde sig veta och därmed ge dem en utgångspunkt förverklig kunskap. Den "sokratiska" metod som han därvid använde och som han själv kallade maieutik (barnmorskekonst) bestod i att genom dialektisk utfrågning leda folk till att själva erkänna sin okunnighet och sedan hjälpa dem att framföda de riktiga tankarna. 

Platon

Platon (427- 348) var ännu inte trettio år fyllda, när Sokrates tvingades tömma giftbägaren. Detta justitiemord upprörde honom djupt. Det Sokrates försvarstal, som han av allt att döma skrev under omedelbart intryck av händelsen, skälver av harm över ett sådant brott mot filosofin och mänskligheten. 

Redan tidigare hade han kommit under den originella gatufilosofens trollbann och därigenom förmåtts att helt ägna sig åt filosofin och inte åt politiken, vilket eljest hade legat närmast till hands för en högättad man som han, eller tragedidiktning, som han i sin ungdom något prövat på. 

Men hans litterära form är i prosadialogen. Det är sannolikt att dialogen redan fanns hos sofisterna. Men först hos Platon blev den en utpräglad och konstnärligt fulländad genre. Och att valet av dialogformen dessutom dikterades av Sokrates' egna gatusamtal förefaller självklart. Lika självklart är, att det inte är fråga om rena referat, utan om på grundval av verkliga samtal och händelser självständigt komponeradeoch utformade litterära skapelser, i vissa fall väl helt och hållet fiktioner. 

Platon är en lysande stilist och hans prosa är ett elegant mellanting mellan den utredande föreläsningsformen och det bildade samtalsspråket.
 

Aristoteles 

Den främste av Platons lärjungar var Aristoteles (384-322) från Stageiros i gränsområdet mellan Macedonien och Thrakien, efter vilken ort han stundom går under namnet Stagiriten. Själv grundade han sedermera en skola, Lykeion (på latin Lyceum), mera känd under namnet den peripatetiska, den kringvandrande, möjligen därför att han vandrade omkring i trädgårdsgångarna medan han föreläste.
 
 
 

Den romerska litteraturen
 

Den romerska komedin

Ungefär samtidigt med Ennius inföll den romerska komedins blomstringstid med Plautus och Terentius. De är också de första romerska författareav vilka en större sammanhängande produktion finns bevarad. Och till skillnad från Livius Andronicus, Naevius och Ennius var för dem komedin inte ett litterärt verksamhetsfält bland många andra, utan de ägnade sig uteslutande åt den.

Plautus

Om Plautus (omkr. 250-184) berättar den antika traditionen att han var född i staden Sarsina i Umbrien och att han först arbetade som scenarbetare. Han lär ha förlorat sina sparmedel på affärer och blivit nödsakad att arbeta i en kvarn, innan han kom på den goda idén att försörja sig som komediförfattare. Genom en uppgift hos Cicero vet vi att han dog år 184 f.Kr. Vad som är sant i den legendartade historien, kan vi inte avgöra, och det spelar kanske inte så stor roll heller. Hans verk är för oss hans liv och ger hans karaktär.
 

Terentius

Den andre store romerske komediförfattaren, Terentius (195 -159), föddes ungefär när Plautus dog. Han hade tillnamnet Afer (Afrikanen), ty han var slav från Kartago. Men liksom sin föregångare Livius Andronicus hade han turen att hamna hos en förnäm romare, som såg hans förtjänster, lät honom få en god utbildning och snart frigav honom. Han blev till och med intim vän med den jämnåriga Scipio d.y., senare en lysande fältherre och Kartagos förstörare. Ryktet ville rentav göra gällandeatt Scipio var Terentius behjälplig med författandet av komedierna.Kring Scipio samlades en utvald krets av grekiskvänliga romare, i opposition mot den stränga gammalromerska riktningen. Bildningskraven ökades och bildningen koncentrerades mer än förr till en kulturell överklass. Denna utveckling avspeglas också i Terentius' dramatik.
 

Tidig lyrik: Catullus

Också Catullus (ca 84-54) levde hetsigt och kort, han dog ungefär samtidigtmed Lucretius, blott trettioårig. I övrigt var han inästanallt en motsats till denne. Hos Catullus möter vi intet metafysisktgrubbel, för honom är kärleken och vännerna och detegnajagetslycka och lidande allt.
 

Jaget i centrum är nytt i Roms litteratur, liksom lyriken är det. Denna subjektiva lyrik, med elegin som adekvat uttrycksform, skulle få sin högblomstring under kejsar Augustus tid med Tibullus, Propertius och Ovidius, men den introducerades nu av Catullus en mansålder tidigare med en plötslig intensitet som överraskade även hans samtid. 
 

Guldåldern (43 f Kr. - 14 e. Kr.)

Hade den ciceronianska tiden varit den latinska prosans glansperiod, så blev den augusteiska en poesins guldålder. De stora skaldenamnen är Vergilius och Horatius samt elegikerna Tibullus, Propertius och Ovidius.

År 43 f.Kr., året efter mordet på Caesar, hade den unge Octavianus- senare Augustus -  Caesars systerdottterson och adoptivson, med sin huvudkonkurrent Antonius och den mera obetydliga generalen Lepidus ingått det andra triumviratet och delat riket mellan sig så att Antoniusfick den östra delen och Octavianus den västra. 

Augustus höll som kejsare en skyddande hand över författare och kuturarbetare,och detsamma gjorde mera direkt hans vän, den rike Maecenas, vars namn i form av mecenat blivit ett begrepp. Också andra framstående män framträdde som diktningens gynnare, samtidigt som de ävensjälva var litterärt verksamma, främst Asinius Pollio ochMessala. 

Horatius,som hade kämpat på republikanernas sida mot triumvirerna vid Filippi, förblev alltid reserverat artig mot Augustus. Vergilius var mera positivt inställd och gav självmant sin beundran och tacksamhet på ett fruktbart sätt uttryck i sin diktning.
 

Vergilius

Vergilius, med tillnamnet Maro (70-19 f.Kr.) var något äldre än Horatius.Han föddes på en gård utanför Mantua i Norditalien och gick först i skola i Cremona och Milano, innan han fortsatte sin utbildning i Rom, storstaden, som drog till sig begåvningarna, men som själv ännu inte hade bidragit med mer än en litterär märkesman.

I övrigt härstammade författarna, när de inte som Livius Andronicus och Terentius var utlänningar till börden, från olika delar av Italien, liksom längre fram i tiden från olika delar av världen. Även till Neapel förlade Vergilius sina studier och mottog där starka intryck av den epikureiske filosofen Siron, vars lantställe i närheten han senare ärvde eller köpte.

År 42 fick han brutal känning av tidens hårdhet, då hans fädernegård konfiskerades till förmån för försörjningen av veteranerna i Octavianus' armé. Genom förmedling av AsiniusPollio, som då var ståthållare i "Gallien hitom Alperna", som provinsen kallades, dvs. Norditalien, upphävdes konfiskationen och Vergilius fick tillbaka sin gård. 

Vid det laget hade han redan börjat att dikta, och den lyckliga vändningen får genljud i hans första eklog (herdedikt). Den herde, som är Vergilius' eget språkrör i dikten, säger att han har varit i Rom och sett den unge "gud", som "berett oss detta lugn".

De tio herdedikterna, "Bucolica", utgör den första huvuddelen av Vergilius' skaldskap, tillkomna i slutet av 40-talet och början av 30-talet. Deras höga kvalitet och mognad gör att man inte gärna velat tro att de utgör hans debut. 

"Nu gå oxarna hem med plogarna hängda på oken.

Solen sänker sig ned och gör skuggorna dubbelt så långa. 

Kärleken plågar mig dock. Finns ej någon måtta i kärlek?"

Märkligast av alla dikterna är den fjärde. Ett gossebarn skall födas och med det skall det paradisiska urtillståndet återkomma tillvärlden. Getterna skall självmant komma hem till fållan med mjölkstinna juver, oxar och kor skall inte längre frukta lejonen, blomman skall växa kring barnets vagga, ormar och giftigaörter försvinna, överallt skall växa assyrisk balsam,säden skall spira av sig själv, snåren bära druvor och honung droppa från eken.

Skildringenav lyckoriket har paralleller i antik litteratur. Men vem är denne gosse som är så knuten till den kommande fridsåldern? 

Hans nästa verk, tillkommet på 30-talet, är "Georgica, Om lantbruk". Det är ett didaktiskt epos, en lärodikt, som uttryckligen nämner Hesiodos som sitt mönster, men som också röjer inflytande från Lucretius' stora latinska lärodikt och anspelningar på denna. 

I fyra böcker redogörs i Georgica för lantbruk, vinodling, boskapsskötsel och biavel. Med all nedärvd och tillärd sakkunskapär Vergilius dock ingen lantbruksprofessor eller ens bonde, och Georgica är inte heller någon lärodikt i den meningen att den ärens tillnärmelsevis fullständig eller systematisk eller i störreutsträckning praktiskt användbar. 

Ändå förblir "Eneiden", som han arbetade med hela det sista decenniet avsitt liv, hans huvudverk, genom sin ännu mäktigare komposition, sin innehållsliga räckvidd och historiska dimension. Att detta hans epos skulle vara homeriserande, var självklart. Att det skulle handla om Augustus och det framtidshopp om fred som han ingav,var likaså klart. 

Han förlägger hela sin handling till heroisk tid, lånar, liksom sina båda romerska föregångare, Naevius och Ennius, hjälten Enneas som redan hos dem, och före dem i grekisk tradition, blivit romarrikets grundare. 

Före sin död hade Vergilius givit ett par vänner i uppdrag att bränna det ofärdiga verket, men lyckligtvis förhindrade Augustus detta och beordrade dem i stället att utge det. 
 

Horatius

Horatius (65--8 f.Kr.) är också en klassiker, men mindre universell än Vergilius. Han är klassiker genom sin harmoniska livssyn och levnadskonst, utstansad i formfulländade strofer. Även för honom var vägen till fullkomningen lång och mödosam, även hans diktning fördelar sig på ett flertal genrer, dock ej desamma som hos Vergilius. 

De båda vännernas natur var också mycket olika, Vergilius en allvarlig och vek romantiker, Horatius en nykter och skarpt iakttagande realist och intellektualist, därtill en jovialisk och måttfull livsnjutare. Han skriver:

"Hur lycklig den som fjärran storstadslivets jäkt, som forna tiders människor,
med egna oxar plöjer fäders ärvda jord,
från lån och räntors plåga fri."

Horatius- hans fullständiga namn var Quintus Horatius Flaccus - var några år yngre än Vergilius. Han föddes år 65f.Kr. i staden Venusia i det sydliga Italien. Om han möjligen hade något grekiskt blod i ådrorna, vet man inte. Hans far var frigiven slav, men tydligtvis  mån om att ge sin son den bästa uppfostran. 

För Horatius var det livsavgörande att han genom förmedling av Vergilius kom i åtnjutande av den rike Maecenas vänskap - att vara mecenat betyder från den här tiden att ekonomiskt understödja någon. Maecenas, konstnärernas gynnare, befriade honom från alla försörjnings bekymmer och skänkte honom en lantegendom i de sabinska bergen.
 
 

Ovidius

Tillde stora romerska poeterna hör med en betydande del av sin produktion också Ovidius (43 f.Kr.-17 e.Kr.). Han är den yngste och siste i raden. Med honom når dikten en sådan uttömmande virtuositet att någon fortsättning knappast var möjlig.

Som alla begåvade landsortsbarn skickades han redan som gosse till Rom för att fortsätta sin skolgång där, först hos engrammaticus, dvs. lärare i de språkliga och litterära grunderna, sedan hos en rhetor, som lärde diskussions- och talekonst. 

Hans fader kostade också på honom en bildningsresa till Athen, Mindre Asien och Sicilien. Den unge mannen skulle utbildas till jurist och kom nog också att utöva detta yrke, men bara en kortare tid, ty han upptäckte snart nog sin poetiska begåvning.

"Elegierna"är Ovidius förstlingsverk, tillkommet redan i tju- goårsåldern. Han kallar dem Amores, Kärlek. Själv gör han sin krigstjänst i Venus' och Amors armé - en tanke som vi redan mött hos Propertius.

"Älskaren är en soldat och kärleken har sina läger, Atticus, tro mina ord, älskaren är en soldat."

Ars amandi, "Konsten att älska", utkom ett eller annat år före Jesu födelse som skulle bli Europas lärare i en andligare form av kärlek, den kristna. Ovidius är inte främmande fördenandliga sidan, han har vackra ord om själens skönhet och påminnereftertryckligt om att "skönhet är ett bräckligtgods" (forma bonum fragile est) och att det finns något som är mera värt än kroppen (aliquid pluris corpore). 

Det hela är en mästares handledning i förförelsens konster. Ovidius har den även för moderna romare inte helt främmande uppfattningen att varje kvinna kan (och bör) erövras, om hon bara behandlas på sakkunnigt sätt. 

Han blev landsförvisad 8 e Kr av kejsaren, varför är oklart. Han hamnade på Svarta Havets västkust, nuvarande Rumänien och orten Dobrudscha, på antikens tid kallad Tomi.

"Här är jag själv en barbar, ty ingen förstår vad jag säger. Geterna hånskrattar dumt åt vad som sägspå latin."

Dock lärde han sig efter hand det getiska språket och diktade till och med på getiska. Ofta benådades kända författare från sin exil. Någon nåd från Augustus lyckades Ovidius inte utverka. Och när den gamle kejsaren år 14 e.Kr.dog och efterträddes av sin styv- och adoptivson Tiberius, gav även Ovidius själv upp hoppet. Tre år senare dog levnadsglädjensoch kärlekskonstens skald, sagoberättaren och elegikern i sinfjärran öde exil.
 

Filosofi:Seneca

Den äldste och genom sitt inflytande på samtid och eftervärld mest betydande romerksa filosofen är Seneca. Han var född i Cordoba i Spanien ett par år före Kristi födelse. Hans fader, Seneca d. ä.,var intresserad av retorik och gav ut en samling övningar av det slag som praktiserades i retorskolorna. Den är bevarad och omfattar Controversiae, kontroverser, fingerade rättegångstal, och Suasoriae, rådgivande tal, riktade till historiska personer i tvekan mellan olika möjligheter. 

Detta faderns intresse har säkert påverkat sonen. Redan år 2e.Kr. tog fadern sin lille son med sig till Rom och lät honom få sin uppfostran där med inriktning på framtida politisk karriär. 
Hans huvudkurser var retorik och filosofi.

Senecas författarskap är stort och omfattar, utom talen, varav ingenting finns bevarat, filosofiska skrifter, en 
naturvetenskapligavhandling, tragedier och en satir. De filosofiska skrifterna fördelarsig på essäer och brev. 

Senceas s.k. dialoger är avhandlingar eller essäer, de härstammar från mycket olika tider. Redan under Glaudius' tid och före Senecas landsflykt tillkom De ira, "Om vreden", som lär ha gjort så starkt intryck på kejsaren själv, att han lovade bättra sig. 

Underen landsflykt på Korsika tillkom "De constantia sapientis", sv. "Om den vises ståndaktighet". Uppsatsen "Om livets korthet", latin "De brevitate vitae" är ett av hans mest kända verk. Andra är "Om mildhet", till den unge nyblivne kejsar Nero ett försök attpåverka honom till denna för honom, som det senare skulle visa sig, så främmande egenskap, "Om ett lyckligt liv", är ett försök att gentemot avundsman försvara sin rikedom genom att hävda att den vise däravkan göra ett filantropiskt bruk. 
 
 

Petronius

Den tredje av tidens författare som fick Neros order om självmord var Petronius (död 66 e.Kr.). Av honom finns nu i en enda handskrift, påträffad 1650 i Dalmatien, bevarat det stora avsnitt av en skälmroman som handlar om "Trimalchios middag", Cena Trimalchionis. Några spridda stycken av romanen i övrigt var redan tidigare kända. 

Huvudpersonen Trimalchio har vissa drag av kejsar Nero själv. BI. a.har han liksom denne en dilettantisk lust för teatraliska effekter och för att briljera med enkla verser.

Romanen är en dråplig satir över den rike uppkomlingen Trimalchio och hans bordsgäster, av vilka de flesta är frigivna slavar liksom värden. Tonen är vulgär och fri, språket likaså. Trimalchios uppkomlingsväsen tar sig uttryck i hans skryt med mat och dryck och med sin rikedom. Silverfatens vikt står angiven pådem och på vinkrusen står etiketter med påskrift: "Hundraårigt falernskt från Opimius' konsulat". Därtill fogar värden följande kommentar: 

"Ack! Vinet lever alltså längre än den stackars människan! Låt oss därför slå oss lösa! Vin -  det är livet det! Det är äkta opimianskt jag bjuder på. I går satte jag inte fram så gott vin, och ändåvar det mycket finare gäster då." 
 
 

"Domitianerna"

Quintilianus

Underkejsarna Vespasianus (69-79), Titus (79-81) och Domitianus (81-96) kom en reaktion mot den neronska ti- dens uppskruvade och nervösa patos. Den företräddes främst av Quintilianus (35-ca 97), som av Vespasianus utnämndes till statligt avlönad lärare i retorik,den första professuren i romersk vältalighet alltså. 

Också med Domitianus hade han nära förbindelse och fick sig anförtrodd undervisningen av ett par unga adoptivsöner till kejsaren. Han dog ungefär samtidigt med honom eller kort efteråt.

Det betydande verk, som Quintilianus på 90-talet skrev, hette Institutio oratoria, Lärobok i vältalighet, och behandlar i tolv böcker eller delar en talares utbildning från barndomen till vuxen ålder. Quintilianus' förebild vad gäller stilen i språket är Cicero och hans ciceronianska stil är så sober och elegant att han under medeltiden och renässansen gällde som förebilden vid Ciceros sida. Quintilianus behärskar sitt ämne både ur pedagogisk och retorisk synpunkt och har ett fint stilistiskt och litterärt omdöme. Han är vidsynt och tolerant och humanist i detta ords fulla bemärkelse!

Det Quintilianus i första boken har att säga om barnuppfostran äger sin giltighet ännu i dag. Och hans översikt i tionde boken över den latinska litteraturen är med sina knappa, välavvägda karakteristiker för oss synnerligen värdefull. I tolfte boken når han så fram till samma resultat som Cato och Cicero:
att talaren bör inte bara kunna tala utan också vara filosofiskt bildad och moraliskt oförvitlig. Också i övrigtär hans omdömen och råd kloka. Den stilistiska återhållsamhet, som han tillämpar och förordar, är väl uttryckt i satsen: 

"Varje ord, som inte hjälper vare sig tanken eller stilen, kan betraktas som oriktigt." 

En maning, vars berättigande modern språkundervisning i alltför hög grad glömt, är: 

"Nequis fastidiat grammatices elementa! 
Må ingen förakta grammatikens grunder!" 

Ochden s. k. nyttans kortsynta predikanten kunde ha gott av att betänka den sanning om vetenskapens odelbarhet som igger i den lilla satsen: 

"Nihilin studiis parvum est", i studier (och vetenskap) finns ingenting smått
 
 

Martialis

Två hängivna hovpoeter fick kejsar Domitianus, som gärna ville framstå som skalders beskyddare: Martialis och Statius. Martialis (ca 40-104) inställsamma smicker för kejsaren och andra gynnare, bland dem Plinius d.y. , kan förefalla oss osmakligt, men vi får överse med det för hans litterära förtjänster. 

Epigrammets konst, att i någon rad eller två sammanpressa en tanke, ett omdöme, en karakteristik med satirisk udd i slutet, den har ingen grekisk eller romersk författare drivit så långt som Martialis, kanske ingen i hela världslitteraturen. Han var född i Spanien, i nuvarande Calatayud och kring år 64 sökte han lyckan in Rom. 

Han försökte försörja sig som skrivare men hade ständiga ekonomiska problem. Så småningom lärde han känna personer som Quintilianus, Juvenalis och Plinius d.y. År 98 återvände han hem till Spanien.

Vi har sett prov på epigramgenren hos Catullus, eleganta prov, men sporadiska. För Martialis är epigrammet den naturliga och så gott som enda uttrycksformen. Själv säger han vitsigt i slutepigrammet till sin första bok:

"Den som av epigram ej fått nog, när han genomläst hundra, lär på det onda ej lätt, Caedicianus, bli mätt."

Av hans eget halvandra tusental blir man sällan trött, även om

"Somligt är gott och somligt är skapligt och mycket är dåligt här i min bok, ty så är det en bok kommer till."

Martialis' Epigrammata finns i ett ganska stort antal handskrifter från renässansen.