Sumererna

Den sumeriska kulturexpansionen

Det sumeriska språket som under tredje, andra och första årtusendet f.Kr. talades i den del av Mellersta Östern, som grekerna gav namnet Mesopotamien, blev i sin talade och skrivna form bärare av en kultur, utan vars existens världen i dag skulle ha sett annorlunda ut. 

Mesopotamien betyder "Landet mellan floderna".
De floder det är tal om är naturligtvis Eufrat och Tigris i nuvarande Irak som vi nyligen sett härjat av krig för att störta en diktatur.
Det sumeriska språket och den sumeriska kulturens präglades genom sin befolknings tänkande, genom dess förmåga att uppfinna och skapa, genom dess administrativa anlag och ordningssinne.

Det handlar om tre årtusenden av den äldsta period av världshistorien. Under denna period föddes så många av de föreställningar, uppfattningar, normer och - på gott och ont - övertygelser som skulle belasta men också berika den kommande västeuropeiska kulturen. Vår kulturs vagga finns här.

Man kunde ju ha valt många olika sätt att organisera det vi nu kallar "ett år"; "veckan" behövde inte nödvändigtvis vara sju dagar lång; "timmen" är inte av gudarna bestämd att bestå av sextio minuter och minuten inte förutbestämd att omfatta sextio sekunder; men dessa uppfinningar - och det är uppfinningar och inte upptäckter - gjordes under den mesopotamiska forntiden av sumererna.

I romanska pelarkapitäl, i andalusiska sidenvävnader från Europas tidiga medeltid, i dopfuntar i skandinaviska bykyrkor lever motiv vidare i den heraldiska stil som utformades i de sydliga trakterna av Mesopotamien i början av tredje årtusendet f.Kr. Då började sumererna ge sina föreställningar konstnärligt uttryck.

Det är från samma tid - början av den historiska perioden i Sydvästasien - som de första ansatserna till skriftlig framställning visar sig, även om det skulle komma att förflyta ett halvt årtusende innan skriften kom till användning vid nedtecknandet av det som vi betecknar som litteratur.

Sumererna skapade den första kulturen i Mesopotamien. Deras språk, sådant vi lär känna det genom inskrifterna, är inte besläktat med någon annan språkgrupp som blivit oss bekant genom studiet av texter från Asiens forntid, och bl a av den anledningen har vi bara en vag föreställning om varifrån de kan ha invandrat till södra Mesopotamien.

Dock kan det inte råda något tvivel om att de anlände dit omkr. 3000 f Kr från trakter öster eller nordost om Mesopotamien, alltså från iranska höglandet. I Mesopotamien etablerade de sig i en rad stadssamhällen, som i flera avseenden kan liknas vid de grekiska stadsstaterna.

Mellan år 3000 och 2000 f Kr  -- den period under vilken sumererna i det stora hela dominerade politiskt och då deras kultur blomstrade -- utsträckte de endast undantagsvis sina territoriella krav utöver de sydliga trakterna av Mesopotamien, där de hade slagit sig ned vid den tid då de träder in i historiens ljus.
 

Gilgamesh - ett epos om vänskapen och döden

Det är nu nästan hundra år sedan den engelske forskaren George Smith (död 1876) vid studiet av texterna från Assurbanipals bibliotek i Nineve upptäckte en assyrisk "syndaflodsberättelse", en berättelse som visar så många överensstämmelser och likheter med historien om Noa att det alldeles klart måste vara fråga om ett litterärt lån: den hebreiska berättelsen har en mesopotamisk förebild.

Flodsägnen är i det skick, i vilket den först och främst har blivit känd genom översättningar till europeiska språk, en episod i Gilgamesh-eposet.

Hjälten Gilgamesh var kung i staden Uruk i södra Mesopotamien omkring 2600 f.Kr. Redan då var nog olika berättelser om hans heroiska gärningar populära hos det sumeriska folket och sagoberättare har säkert samlat talrika åhörarskaror i städernas gathörn när dessa legendariska berättelser ingick i deras repertoar. 

Från en senare tid känner vi till en del av dessa berättelser, traderade i skriftlig form. De handlar gärna om enskilda episoder i Gilgamesh's liv. Gilgamesh-eposet har i sin klassiska form blivit till omkring 1600 f Kr. En babylonisk redaktör samlade då en del av de gamla berättelserna, omarbetade på olika sätt detta material och omdiktade det i en form som kom att fängsla eftervärlden så länge den babyloniska och assyriska kulturen bestod. Vi känner t. o. m. översättningar av dikten till andra forntidsspråk.

I den första av de tolv tavlor som eposet omfattar - var och en med något över 300 rader - introduceras Gilgamesh som en ung, dynamisk, rastlös härskare, som känner till allt och inte har lämnat något oprövat:

Han som sett allting inom landets [vidd],
som erfarit [allting och] allting [lärt känna],
[han genomskådade] i lika mån [det dunkla],
[han besatt djup] visdom i alla ting.
Förborgat såg han, fördolt [avslöjade han],
kännedom bragte han om tider före floden,
en fjärran väg vandrade han, mödande sig. .
och på en minnestavla ristade han] all sin möda.
(Knut Tallqvist)

Han presenteras som en byggherre i stor stil: han byggde Uruks stadsmur och muren omkring helgedomen Eanna, "gudinnan Ishtars boning". Som härskare håller han efter Uruks befolkning; stadens unga män tränas hårt och får ingen tid över för sina familjer. Folket anropar gudarna om hjälp, och gudarna förstår att blott en jämbördig skulle kunna få Gilgamesh att inte känna sig ensam i sin överlägsenhet gentemot omvärlden. Gudarna beslutar att skapa en värdig vän till Gilgamesh, och vänskapen blir ett ledmotiv i diktens första del. Modergudinnan Aruru skall lösa uppgiften.

"Du, Aruru, har skapat Gilgamesh,
skapa nu en avbild av honom, hans like i hetsigt sinne! 
De må mäta sig med varandra, så Uruk får ro!"

Aruru skapar därefter Enkidu, som av gudarna placeras på stäppen, ensam med djuren, vilkas vän och beskyddare han blir. Till följd därav uppstår en konfliktsituation mellan honom och en jägare, vars snaror Enkidu förstör; jägaren vågar dock inte inlåta sig i kamp med detta nya väsen som har inkräktat på hans territorium. 

Skildringen av Enkidu får oss närmast att uppfatta honom som en jätte. Jägaren beslutar att bege sig in till Uruk och förelägga saken för Gilgamesh. Denne föreslår honom att ta en hetär (prostituerad) från staden med sig tillbaka och se till att Enkidu får syn på henne; han kommer då att falla för hennes skönhet och erkänna sin mänskliga natur och sitt sexuella begär, och djuren kommer att vända sig från honom.

Den märkliga planen verkställes, och händelserna utvecklas alldeles som förutsett. Hetären tröstar Enkidu, vars vänner - djuren - har övergivit honom: hann kommer att upptäcka att stadslivet i själva verket är intressantare än det primitiva liv han dittils levt och uppmanar honom att följa med till Uruk. 

Några dagar senare ser de en man som skyndar över stäppen med famnen full av kakor. Han berättar att han ämnar bege sig till Uruk för att vara närvarande vid Gilgameshs bröllop. Enkidu och kvinnan bestämmer sig för att följa med. Då de anländer dit samlas folk omkring Enkidu och betraktar honom förbluffade. Man jämför honom med Gilgamesh: inte riktigt lika lång, men lika stark.

De båda huvudpersonerna konfronteras nu med varandra; deras första möte sker genom en provokation från Enkidu. Då bröllopsprocessionen skall ha tillträde till templet ställer sig Enkidu i porten och vill inte släppa förbi Gilgamesh. De griper tag i varandra och kämpar som djur - en kamp som får murarna att skälva. 

Ingen besegrar dock den andre och de blir snart såta vänner. För en tid går de sysslolösa tillsammans och men Gilgamesh känner en rastlöshet och säger:

"Människorna dagar, de är räknade,
vad de än gör så är det idel fåfäng vind!
Du fruktar nu döden!
Hur är det med styrkan i ditt hjältemod?
Nåväl, jag ska gå framför dig,
din mun må sedan ropa: Gå på! Var inte ängslig!
Faller jag så gör jag mig ett namn.
"Gilgamesh föll" kommer de att säga,
"i kamp mot jätten Humbaka".

Gilgamesh och Enkidu ger sig ut på äventyret. De möter jätten Humbaka i cederskogen, besegrar honom med solguden Shamash's hjälp. Gilgamesh vill skona Humbaka som kvider om nåd, men Enkidu gör processen kort med honom. Detta straffar sig dock, gudarna beslutar efter en del andra händelser sända en sjukdom på Enkidu och han avlider. Gilgamesh är nu ensam och söker ett svar på livets gåta, han vill nå odödlighet om det finns någon sådan möjlighet. Han kan inte förlika sig med vännen Enkidus död:

"Min vän, min yngre broder,
du som jagade vildåsnan på bergen,
du som jagade pantern på stäppen,
Enkidu min vän, min yngre broder...
vad är det nu för en sömn som överväldigat dig?"

I nattens drömmar träffar han Enkidu som berättar om livet i dödens rike, i underjorden. 

Gilgamesh inser att han  måste söka upp Utnapishtim och genom att fråga ut honom lära hemligheten med evigt liv, odödlighet. "Odödlighet" är inte längre ett rykte som lever efter ens död på grund av ens hjältedåd och de verk man har skapat (Uruks murar till exempel, som - hade Gilgamesh väl tänkt sig - skulle stå till tidernas ände). Odödlighet är nu en fråga om detta enda: att döden inte skall kunna bortrycka ens närmaste vän, än mindre en själv.

Gilgamesh tar sig över stäpper och genom öknar och kommer till sist till världens ände, där solens port befinner sig. Den som vaktar solens port är en skorpionmänniska, som inte förrän han hört Gilgamesh berätta om sitt liv går med på att ge honom tillräde till den mörka tunnel genom vilken solen reser var natt. Vid tunnelsn andra sida finner Gilgamesh ett värdshus vars innehavare är gudinnan Siduri som också lyssnar till hans livsberättelse.

Så småningom finner han den vise mannen Utnapishtim och genomgår en rad prövningar, bl a att hålla sig vaken sex dagar och sju nätter. Gilgamesh misslyckas och är nära döden. Han får veta var livets ört finns av Utnapishtim och finner denna så småningom på bottnen av en liten sjö. Glad över fyndet lägger han örten på sina kläder på stranden. Medan han badar i lycka över att äntligen nått odödligt liv, kommer en orm krypande, tar örten och försvinner. gilgamesh återvänder mycket nedslagen till Uruk. Människan kamp för odödlighet har inte lyckats.
 
 

Tankar om ett liv efter detta

Skrifterna inom den del av den mesopotamiska litteraturen som traderades från generation till generation, fixerad i en slutgiltigt vedertagen form, kompletteras exempelvis av de brev som utväxlades mellan furstar, guvernören, vicekungar och andra medlemmar av de olika administrativa instanserna. 

Tanken om tillvaron i underjorden, sådan som Enkidus ande beskriver den för den ännu levande Gilgamesh, var kanske - kunde man tänka sig - en mer eller mindre teologisk föreställning, utan hållpunkt i verkligheten. 

Därför är det intressant när vi i ett brev till en furste, som i många år hade levt i landsflykt från sin stad och som därpå genom ödets skickelse på nytt kom i besittning av sitt fädernearv, läser vad stadens överstepräst har att säga honom. Brevet är från 1700-talet f.Kr. och ställt till en viss Zimri-Lim, som i många år hade måst uppehålla sig i kungariket Jamkhad, vars huvudstad var det nuvarande Aleppo. 

Huvudinnehållet i brevet är som följer:

Samma dag som jag avsänder detta brev till min herre kom guden Dagans präst till mig och framlade följande sak för mig: "Guden har ålagt mig att meddela följande - du skall skynda dig att vända dig till kungen med befallningen att man skall låta föranstalta en begravningsmåltid för hans faders ande." Detta har prästen meddelat mig, och jag har härmed låtit beskedet gå vidare till min herre. Måtte min herre med anledning av denna sak företaga sig det som synes honom vara det bästa."

(Zimri-Lims fader hade vid den tidpunkten varit död i omkring trettio år.)

En sak är de mer eller mindre officiella texterna och de kanoniska texterna. En annan är de meddelanden som brevledes sändes från den ene till den andre: i det senare fallet har vi att göra med konkreta upplysningar, vilkas reella betydelse inte kan underkännas. 

Detta är ett exempel på att de föreställningar om livet efter döden som man gjorde sig på 1600-talet f.Kr. inte endast tillhörde de lärda klasserna: de var i hög grad en del av folkets livsuppfattning. Talar man om mesopotamisk litteratur bör man alltid hålla i minnet att problemet måste betraktas ur i varje fall två aspekter: den officiella och den folkliga. 

Den berättelse om floden, som Utnapishtim meddelade Gilgamesh och som redaktören av Gilgamesh-eposet inkorporerade i den klassiska versionen av dikten, är emellertid hämtad från ett babyloniskt diktverk, som i själva verket är den mesopotamiska världshistorien: berättelsen om världens skapelse, universums organisering, människans skanelse.
 

Atrahasis-myten

Många av de episka diktverk som härstammar från det gamla Mesopotamien finns tillgängliga också i svensk översättning; de har under lång tid tillhört världslitteraturen. Atrahasis-myten har däremot först under de senaste åren blivit känd i sin helhet; en väsentlig del finns tills vidare publicerad endast i utgåvor av de kilskrifttexter som dels nyligen har framkommit genom utgrävning. En annan del har upptäckts efter årtionden av obemärkthet i olika muséers samlingar. Det finns därför ännu inte någon bearbetning där händelseförloppet i denna dikt finns framställt i lättillgänglig form.

Berättelsen börjar i en urtid då människan ännu inte existerade. Gudarna måste själva utföra allt arbete för att uppehålla livet, tills de så småningom sade till varandra att detta slit och släp översteg deras krafter. Liksom då Enkidu skulle skapas, anförtros nu modergudinnan uppdraget att skapa "Människa", ett väsen som skulle "bringas under oket" och påtaga sig arbetet för gudarna. 

Modergudinnan är dock villig endast med vissa förbehåll - "Mig ensam tillkommer icke detta uppdrag; Enki (visdomens och magens gud) passar det; låt honom giva mig lera; därpå skall jag utföra det." 

Enki samtycker, i det att han ber gudarna döda en viss gud; med dennes kött och blod skall leran blandas, och tillsammans med modergudinnan skall han av detta material skapa människan.

Sålunda kommer människan in i universum med något av det gudomliga i sig; men som vi vet förbehöll sig gudarna odödligheten för egen räkning. Allteftersom tiden går blir människorna talrika, och ett motiv som dyker upp också i flera andra myter blir nu aktuellt: larmet i universum! 
 

Vishetslitteraturen

Den litteraturform som traditionellt går under beteckningen "vishetslitteratur" är representerad i olika former på det mesopotamiska området. Beteckningen är nog överförd från den gammaltestamentliga forskningen, där t. ex. berättelsen om Job och Ordspråksboken representerar denna genre. Det finns på akkadiska en rad ord som traditionellt återges med "vishet"; sällan anspelas det emellertid med dessa beteckningar på en etisk eller moralisk hållning: snarare är "vishet" för mesopotamen liktydigt med en inlärd kunskap om vissa av tillvarons väsentliga sidor, såsom kunnighet i kultiska eller magiska frågor. 
 
 

Ludlul

Också "fromhet" är dock en del av det som man menade med vishet. Det finns sålunda en berättelse om en babylonier vars öde i många avseenden påminner om Jobs. Berättelsen, som efter sina inledningsord går under namnet Ludlul bål némeqi ("Låt mig lovprisa visdomens herre"), är en lång monolog, där vi hör hur berättaren av orsaker som han inte känner till utsätts för allehanda hemsökelser: hans gudar vänder sig från honom, och hans vänner och bekanta - från kungen till hans egna slavar - förnekar honom; därpå drabbas han av sjukdomar. 

I Mesopotamien tolkades sådana omständigheter i livet som vittnesbörd om att den lidande måste ha överträtt vissa religiösa föreskrifter eller att han underlåtit att uppfylla vissa religiösa krav och plikter, utan att han nödvändigtvis själv varit medveten om arten av sin förseelse. När ens gudar vände sig från en, fick emellertid de sjukdomsvållande demoner se befolkade universum fritt spelrum, och man var utsatt för varje skada som demonerna (vilkas individuella verksamhetsområden var rätt noga definierade) kunde tillfoga.

Berättaren av Ludlul-dikten ser dock i tre drömmar att hans hemsökelser skall få ett slut. Guden Marduk ingriper småningom till hans hjälp. Den mesopotamiska litteraturen är rik på modeller för de böner som skulle begagnas i sådar situationer; ofta är de utformade som hänvändelser till de lidandes "personliga gud": en av de otaliga mindre gudar, som ledsagade varje enskild människa från födelsen till döden - en skyddsgud om man så vill - och som rätt anropad kunde göra förbön för sin skyddsling och framlägga hennes eller hans problem för en medlem av de stora gudarnas krets.

Vi kan alltså konstatera att hela denna litteratur genom Israel och Grekland fått varaktig betydelse för den västerländska litteraturen. Vår skandinaviska nutid är präglad av den mesopotamiska forntiden. Inte minst kravet på åskådlighet och system i tillvaron har vi ärvt från våra babyloniska och assyriska förfäder och via dem från deras sumeriska föregångare i länderna mellan Eufrat och Tigris.
 
 
 

Den egyptiska litteraturen

Tidsschema:

3000 f Kr: Egyptiska högkulturen uppstår, de äldsta hieroglyftexterna
2700 f Kr: Gamla Riket
2040 f Kr: Mellersta Riket
1580 f Kr: Nya Riket
1050 f Kr: Sentiden

Skrivaren hade nyckelställning i det faraoniska samhället ända sedan den tid då skriftkulturen uppkom i Egypten, det kan knappast betvivlas. För att bli en god skrivare krävdes en lång utbildning. Man måste givetvis först och främst kunna läsa och skriva - en konst som på den tiden var betydligt mer komplicerad än i våra dagar. 
Hieroglyfskriften använde ett mycket stort antal skrivtecken; över 600 olika tecken behövde man kunna för att behärska skrivkonsten. Skriften består dels av ljudtecken, som återger en eller flera konsonanter, dels av ordtecken, som ensamma betecknar ett helt ord. 

Dessutom används ofta ett ord för att ange till vilken betydelsesfär det hör, t. ex. en bokrulle för abstrakta begrepp, en gren för träföremål, en man med handen vid munnen vid ord som "tala, tänka" osv. Sådana determinativ underlättar både förståelsen av skriften och gloskunskaperna.

Skriften förekom i en form med alla detaljer utritade. Det är den typen som är hieroglyfskrift i noggrann bemärkelse. Som vanlig skrivstil användes en kursiverad och förenklad form av tecknen. Den skriften kallas nu för hieratiska. En ännu mer kursiverad form, demotiska, var vanlig framför allt i grekisk-romersk tid.

Rättstavningsreglerna var också invecklade, och av rättade, examensuppgifter kan vi se att just rättstavningen vållade besvär för lärjungarna i skrivarskolorna. En fullärd skrivare måste också behärska grammatiken och den sköna stilens regler. Även detta kunde vålla stora svårigheter, eftersom man i regel inte skrev det samtida språket utan använde ett sedan länge utdött "klassiskt" språkbruk med annat ordförråd och helt annan grammatik.

Det var alltså en lång och svår väg för att nå redan det första stadiet - att kunna läsa och skriva på ett fulländat sätt. Men enbart en språklig och litterär utbildning var inte tillräcklig. Den, skrivare som ville nå en högre ställning måste fortsätta utbildningen. 
 
 

Pyramidtexterna - Gamla Riket

Segern över döden
Himlen är molnhöljd, stjärnorna fördunklas,
Himlavalven skaka, jordgudens lemmar darra,
Allt står stilla.
När de skåda konungen i hela hans gudomliga makt,
Tjäna honom himlens invånare.
Han genomvandrar hela himlen,
Han drar fram genom länderna,
Han, den stora makt, som har makt över de mäktiga,
Han, den store, är som en falk, som flyger högre än alla falkar. En gud är han, äldre än de äldste.
Honom tjäna tusenden, hundraden offra till honom.
Hans levnadstid är evigheten,
Hans makts gränser är oändligheten.

Denna hymn till konungen, som tillika uppträder som den högste guden, är hämtad ur den första stora samlingen av religiösa texter. De är de s. k. pyramidtexterna, som skrevs på väggarna i kungagravarnas olika kamrar och som upprepas med varianter från femte dynastins slut omkring 2400 f Kr. under ett par århundraden framåt. En del pyramidtexter levde vidare också under senare tider.

Pyramidtexterna är uppdelade i olika språk eller kapitel, vilket tydligt anges i skriften. Kapitlen har den mest skiftande ålder - en del avspeglar rent förhistoriska begravningsriter, andra återigen föreställningar som uppkom mer eller mindre samtidigt med nedskriften. Innehållet är också högst varierande. Där finns primitiva besvärjelser mot ormar, texter använda vid invigningen av byggnader, som knappast har något med kungens dödskult att göra men som står sida vid sida med begravningsritual och kungliga kröningstexter. Inte heller innehåller texterna någon dogmatisk eller mytologisk enhet, en sammanhängande teologi, utan mot varandra stridande myter och föreställningar står bredvid varandra. Myter och riter förutsättes bekanta för läsaren, och det rör sig huvudsakligen om praktiskt använda ritualtexter, som går ut på att skydda kungen mot alla faror i livet efter detta och ge honom en aktad ställning också i den andra världen.
 

Kisttexterna

Nästa stora samling sådana texter är de s. k. kisttexterna , i regel skrivna på de dödas sarkofager under tiden efter Gamla Rikets fall, då den första rättsstaten i Egypten hade gått under och efterföljdes av en tid med anarki, inbördeskrig och hungersnöd. Denna situation återspeglas inte sällan i kisttexterna. 

Man önskar sig ofta att kunna förvandla sig själv till ett farligt rovdjur, som kan slita sönder alla fiender. Som en falk kan man då svinga sig upp till himlen, se var ens fiende är och sedan störta sig över honom och klösa sönder honom. Med hjälp av magiska formler hoppas man åtminstone efter döden kunna övervinna allt det onda som i livet blev en övermäktiga.

Också här finner vi de litterära former som var typiska för pyramidtexterna - parallellt komponerade litanior och asssociationsvis uppbyggda kedjor av anspelningar på vitt skilda mytkretsar. Ofta är dessa av provinsiellt ursprung och därför inte i detalj kända för oss. Men trots detta är det en fängslande värld som dessa texter öppnar, där individens ängslan att som död ensam gå bort till det okändas alla tänkbara faror ligger bakom en med obändig fantasi varierad samling språk, som då skall skydda en mot allt ont.

När vi brottas med svårigheterna att verkligen förstå dessa texter, kan det vara oss till tröst att texttraditionens gradvisa försämring och tilltagande korruption av läsarterna visar att inte heller egyptierna någon längre tid förstod och behärskade denna textgenre.
 

Dödsboken

Dessa och andra liknande texter samlas på nytt till den s k Dödsboken ca 1600 f.Kr. som de döda fick med sig i graven oftast i form av en illustrerad papyrusrulle. Inte sällan hade långa passager eller i lyckligare fall enstaka ord och termer, som man övertog från kisttexterna, blivit så vanställda av felskrivningar att de var mer eller mindre oförståeliga 

Utgivarna av Dödsboken försökte då få fram en ny läsbar text, ofta på ett mekaniskt sätt, vilket medförde att innehållet blev tämligen förvirrat. Att rätt förstå Dödsboken är därför mycket svårt, ja, inte sällan omöjligt, utan att gå tillbaka till de äldre textversionerna. Egyptierna hade själva samma svårigheter och försåg ibland texten - liksom vår katekes - med förklaringar efter frågor av typen "Vad är det?".

I huvuddrag behandlar Dödsboken nedstigandet till underjorden och de dödas värld, och olika kapitel avser att hjälpa den döde att övervinna alla faror i form av demoner svält och liknande och att efter ett rättsförfarande inför underjordens härskare Osiris uppnå ett saligt evigt liv.

De mest använda kapitlen, som kopierades också på amuletter, var kapitlet (nr 6) för att förhindra att den döde skulle behöva utföra grovarbete i den andra världen. Ett annat viktigt kapitel var det som handlar om att beveka hjärtat, samvetet, att inte vittna mot den döde vid domen i underjorden. Mest berömd är den s. k. negativa bekännelsen (kap. 125), där den döde inför domarna räknar upp alla de synder han inte har begått i livet. Det är en litaniaartad uppräkning, som ställer höga moraliska krav:

jag har aldrig hädat Gud
jag har aldrig berövat den fattige hans ägodelar 
jag har aldrig gjart något som gudarna avskyr 
jag har aldrig förtalat en slav hos hans herre 
jag har aldrig åsamkat någon lidande
jag har aldrig åsamkat någon hunger
jag har aldrig låtit någon gråta (för min skull) 
jag har aldrig dödat
jag har inte låtit döda
jag har aldrig låtit någon lida

Dödsboken innehåller också flera hymner av stor skönhet och ett mänskligt rörande avsnitt där Osiris klagar över sitt öde att bli härskare över de döda i graven: 

"0, Atum (solguden), varför skall just jag föras ut i öknen, där det inte finns vatten, inte finns luft - till de dödas värld, som är mycket djupt nere, mycket mörk och utan gräns?"
 

Egyptens Psaltare och Höga Visa - Echnatons hymn

När Du (Aton) går ned i västra horisonten
Är världen i mörker som vore den död.
De sova i kammare med höljda huvuden.
Ett öga ser ej det andra.
Man stjäl deras ägodelar under huvudet
Utan att de vet det.
Alla lejon gå ut ur sin håla,
Alla ormar stinga,
Mörkret råder,
jorden tiger,
När skaparen vilar i sin horisont.
Vid gryningen lyser Du vid horisonten.
När Du glänser som Aton om dagen,
Fördriver Du mörkret och sänder Dina strålar.
Länderna är i fest.
Människorna vakna och resa sig upp,
Du har ju rest dem.. .
Deras armar höjas till bön vid Din gryning.
All boskap betar tillfreds,
Träd och plantor grönska,
Fåglarna flyga upp ur sitt bo,
Deras vingar lovprisa Dig.

Denna Echnatons hymn till solguden Aton, upphöjd till den ende guden, är väl den berömdaste av alla fornegyptiska dikter. Den påminner starkt om Psaltarens psalm 104 med samma rika bildspråk och varma religiositet. Att ett sammanhang existerar låter sig knappast bevisas, men osannolikt är det inte, desto mindre som den monoteistiska tendens och personliga religiositet som här tar sig uttryck blev kvar i hymnlyriken också efter det att Echnatons religionsreform hade misslyckats.

I dessa senare hymner betonas inte bara den högste guden som den ende utan också det personliga förhållandet till gudamakten, räddaren i nöden:

Kom till mig, Amon,
Rädda mig i nödens år,
Då ingen sol går upp,
Och vintern kommer på sommaren,
Och månaderna ej i sin rätta följd,
Och timmarna råkat i virrvarr.
 
 

Det var en gång ...

Mellersta Riket (ca 2000-1800) var i många avseenden en klassisk period för egyptierna, framför allt i fråga om språk och litteratur Den tidens språk kvarlevde i litterära sammanhang långt senare, när talspråket redan genomgått en radikal förändring. Det är också, så vitt vi nu kan se, i Mellersta Riket som en ny litteratur uppstår, dels den nyss behandlade politiska litteraturen och kanske även "profetiorna", dels berättelser och sagor.

Den vältaliga bonden

En ansats till litterär berättelse finner vi i en text som brukar kallas Den vältaliga bonden. Men det berättande partiet är här endast en ramberättelse, som skildrar hur en bonde oskyldig släpas inför rätta och där kvarhålles, därför att domaren finner ett sådant behag i hans välformulerade försvarstal. Retoriken i bondens pläderande upptar huvuddelen och blev, att döma av dess senare användning som skoltext, en mycket uppskattad förlaga för "ett vackert tal". Texten är väl traderad, men den erbjuder stora svårigheter för den moderne läsaren och översättaren genom sin invecklade stil och sitt orientaliskt yviga bildspråk, där dessutom liknelser på ett för vårt tänkande besvärande sätt ofta glider över i varandra.

Sagan om den skeppsbrutna

En enkel och rättfram berättelse finner vi i Sagan om den skeppsbrutna. Också här ligger huvudtexten inplacerad i en ramberättelse, som handlar om hur berättaren försöker trösta ledaren för en misslyckad expedition till Nubien. Han skildrar därför sin egen underbara räddning från en öde ö efter ett skeppsbrott i Röda havet. Det är en helig orm som uppträder som räddare och som hjälper den skeppsbrutna hem till de sina.
 

Sinuhe

I början av tolfte dynastin skrevs den berömda berättelsen om Sinuhe - i varje fall är handlingen förlagd till denna tid. Kungens förtrogne Sinuhe flyr i panik när hans herre Amenemhet I dör, antagligen, som vi sett, genom en haremssammansvärjning. Själva anledningen till flykten antyds bara dunkelt och är inte det väsentliga. Tyngdpunkten ligger i stället på berättelsen om själva flykten, hur Sinuhe räddas från att dö i öknen av en palestinsk hövding och sedan tjänar sig upp hos honom. Sinuhe får en aktad ställning i Palestina, men hemlängtan plågar honom svårt liksom tanken på att efter döden inte få vila i Egyptisk jord.
 

Sagan om de två bröderna och Sagan om den förtrollade prinsen

Samma enkla sagostil finner vi också i två texter från senare tid (Nya Riket), Sagan om de två bröderna och Sagan om den förtrollade prinsen. Den första börjar med temat "Potifars hustru", hur Bata, den yngre av två bröder, frestas av den äldres hustru, motstår hennes förförelsekonster men sedan anklagas för våldtäkt. 

Han lyckas fly undan brodern, som försöker döda honom, och lever sedan i främmande land. Den hustru som gudarna där skapat åt honom, för att han inte skulle leva allena, rövas bort av farao, och dessa båda försöker sedan på allt sätt att döda Bata. Bata förvandlar sig först till en tjur. När farao låter slakta den, växer två perseaträd upp ur de blodsdroppar som fallit till marken. Träden huggs ner, men en flisa träffar Batas falska hustru, hon blir havande och återföder Bata, som därefter i triumf blir Egyptens kung.

Den äldre brodern i berättelsen heter Anubis, en känd gud i Egypten. Man hade länge förmodat att också Bata skulle vara en gud, och genom en senare påträffad papyrus, där den döende och återuppstående guden Batas kultlegender fanns upptecknade, har detta bekräftats. Det är alltså en kultlegend kring denne odödlige gud och hans mirakulösa återuppståndelse som här stöpts om i en halvprofan berättelse i form av en saga, och som också mycket riktigt börjar med "Det var en gång".

Sagan om den förtrollade prinsen är likartad i stilen. Prinsen var av ödesgudinnorna bestämd att dö av "krokodilen, ormen eller hunden". Texten är fragmentariskt bevarad och vi känner därför inte upplösningen. Det bevarade partiet innehåller ett annat klassiskt sagomotiv - prinsessan med de många friarna, som skall utföra ett kraftprov för att få henne till maka, och hur sagans hjälte vinner den sköna.
 

Berättelsen om Unamun

En helt profan (icke-religiös) äventyrsberättelse finns bevarad från tiden omedelbart efter Nya Rikets fall (omkr. 1000 f.Kr.). Det är Berättelsen om Unamuns alla olycksöden när han skulle fara till Libanon för att skaffa nytt virke till guden Amons heliga båt. På resan blir han bestulen på sina pengar men lyckas ändå genom ett Guds under övertala fursten i Byblos att hjälpa honom att få fram virket från Libanons cedrar. Hans olycksöden är inte slut - på hemresan blir han arresterad och hotas till livet. Han lyckas undfly, bara för att sedan lida skeppsbrott på Cypern, där man återigen försöker döda honom. Liksom i fråga om så många andra egyptiska texter lämnas läsaren i ovisshet om hjältens öde.

Även om bara en bråkdel av den egyptiska litteraturen bevarats till vår tid kan vi redan av dessa texter beundra den språkliga formerns skönhet, fantasirikedomen och kompositionens raffinemang och bildspråkets originalitet och friskhet.
 
 

Irans litteratur

Arierna - det gemensamma förflutna

Det finns en litteratur som vi kallar den iranska, och det har sina goda skäl: det är den beteckning som de människor, vilkas livssyn, ideal och berättarglädje denna litteratur ger uttryck för, från tidernas morgon själva har valt. 

De var iraner och deras land var Iran, mittpunkten, medan allt utanför helt enkelt var An-Iran, "Icke-Iran". På ett äldre språkstadium, medelpersiska, var namnet Eran, vilket i sin tur går tillbaka på Aryanarn, en genitivform i pluralis, som betyder ariernas, underförstått ariernas land.

För ca 4 000 år sedan var arierna ett enda folk, som under livsformer vi saknar närmare kunskap om levde på stäpperna i Sydryssland och i trakterna kring norra delen av Aralsjön. Under loppet av andra årtusendet f.Kr. trängde detta folk i flera vågor mot söder och sydöst. Vägarna skildes åt och genom en lång process, vars detaljer vi inte kan följa, sprängdes den ursprungliga enheten.

Redan före årtusendets slut hade den del av arierna som slog sig ned i Indusområdet blivit vad deras gamla stam- fränder senare kallade hindiiya och vi efter dem indierna, medan den del som tog i besittning de områden, som i dag företrädesvis utgörs av de moderna staterna Iran och Afghanistan, under de första århundradena av det nya årtusendet fullbordade den utveckling vilken resulterade i den språkliga och religiösa särprägel som vi sammanfattande betecknar som iransk.

Som en del av detta stora iranska kulturland möter vi i assyriska källor från 800-talet Persien (Parsua) beläget sö- der om Urmiasjön. En unik historisk dokumentation, därför att den visar oss en etapp av en av de iranska stammarnas vandringar. Först omkring tvåhundra år senare ligger Persien där det skall, och där det ligger än i dag, i sydvästra det nuvarande Iran. 

Persien blev tongivande i iranernas historia, och dess språk, i sina olika stadier fornpersiska, medelpersiska och nypersiska (farsi), blev allenarådande både administrativt och litterärt.

Redan arierna, indiernas och iranernas avlägsna förfäder, har haft diktare bland sig. Ett så livsbejakande och levnadsglatt folk måste helt enkelt på ett eller annat sätt finna uttryck för glädjen över tillvaron, såväl vid härdens frid som i stridens tumult. Visserligen har vi inga litterära minnesmärken i egentlig mening från denna urtid, men genom grundliga undersökningar av de poetiska formler, speciella ord och bilder, som är gemensamma för de äldsta indoeuropeiska språken har vi fått vissa föreställningar om det diktarspråk som ariernas skalder använde från släktled till släktled. 

När de gamla diktade, "timrade" de ihop orden. De var ordens byggmästare, tektones - som den grekiske diktaren Pindaros säger - som genom att noggrant timra ihop satser som bjälkar i ett välbyggt hus besjöng rykte och mannabragd.

Det var hjältediktningen man vinnlade sig om i denna ur- tid liksom senare hos Homeros, hos iranerna, indierna och germanerna. När man vid de glada och vilda offerfesterna riktade sig till stridsgudarna, var det deras hjältedåd man tog fram och räknade upp. "Uppräkningssånger", har en tysk forskare träffande kallat denna dominerande indoeuropeiska diktform. Den var en del av det arvegods som levde vidare då urfolket delades och varje del fick sina gudar att dyrka, antingen det nu var Tor, Herakles, drakbekämparen Indra hos indierna eller monsterbetvingaren Keresaspa hos iranerna. 

Men även om gudars och människors stolta bedrifter var det väsentliga i den gamla diktningen, så var det inte allt. Den hade också ett levande intresse för världsförloppet, dess ursprung och dess mening. Det var viktigt att uttrycka allt detta i poetisk form, så viktigt att sångaren eller diktaren, när han kom så långt, direkt påkallade åhörarnas uppmärksamhet. Denna åkallan blev en "litterär" typ. Vi finner den t. ex. hos nordborna (i Voluspa) och hos arierna, både på indisk och iransk sida. Märkvärdigt livskraftigt har detta indoeuropéernas och därmed också ariernas diktarspråk varit. Det har bevarat deras ideal åt oss, men också deras svagheter, t. ex. deras spelpassion.
 

Zarathustra och zoroastrismen

Det är inte mycket vi vet om Zarathustras liv. Som alla andra stora religionsstiftare har han fått sin levnad utbroderad med sägner och legendariska drag. Han skall ha tillbragt sju år i tystnad i en håla ett berg vid Yezd i Iran, innan han gick ut för att predika sin lära.

Vi kan utgå från att han någon gång före 600 f Kr framträdde som profet bland iranerna mot öster, i Chorezm söder om Aralsjön, där enligt en persisk sägen kvinnorna var sköna som gudinnor och männen onda som djävlar.

Zarathustra kom till den skakande insikten att tidens seder var ett hån mot livet och inte något som stärkte livsmodet. Man dödade t ex boskap i en obändig blodtörst vid de stora offerfesterna för att få växtligheten att frodas och växa. Detta var för Zarathustra ett obegripligt vanvett. Han sa att det var "mordlust och våld, grymhet och maktbegär". Detta låter han en oxe säga i en av sina sånger.

Det liv Zarathustra önskade var något helt annat - att tjäna guden Mazda Ahura, visdomens Herre. Detta tjänande innebar ett livskraftigt och glatt liv, trivsel och läkedom, skapande förnyelse. Det var detta Zarathustra strävade efter när han i sång efter sång i skriften Avesta vände sig till sin gud. Hans sånger kallas Gathas och i dessa beskriver han livet som tudelat i två starka krafter, den onda och destruktiva kraften och den goda och livsbejakande. Druj kallas den onda kraften, lögnen och falskheten. Asha är den goda principen, sanningen, heligheten och rättrådigheten. Målet för livet är enligt Zarathustra aramaiti, dvs kärlek till Gud.

Men denna andliga förnyelse kom inte under Zarathustras livstid. Han religion består dock ännu idag, t ex en känd sångare som Freddy Mercury i gruppen Queen, tillhörde denna tro. Hans anhängare har allterftersom tiden gått inte kunnat motstå frestelsen att återinföra några av de mest folkkära gudarna som Zarathustra själv hade avvisat som omogna föreställningar. Därmed behölls det forniranska sagostoffet, gamla myter som sålunda bibehölls till glädje och inspiration för efterföljande släktled. Men det är som sagt endast fråga om ett urval.

Zoroastriernas nu kända samling av heliga skrifter, Avesta (troligast = "fundament, grundtext"), finns endast i fragment. Under sasanidisk tid (200- 600 e.Kr.), vid vars slut den för första gången blev skriftligt fixerad, visste man bättre besked. Ursprungligen bestod Avesta av tjugoen stora avdelningar eller "buntar" (nasker), av vilka endast en, den nittonde, ännu är bevarad i sin helhet. Det är Vendidad, på avestiska: vidaevodata, "den mot demonerna stiftade lagen", zoroastriernas Tredje Mosebok. 

Zarathustra själv hade med smärta erkänt det ondas existens och manade därför desto mera våldsamt till kamp mot det, så att all ond substans kunde förintas och tillvaron bli evigt förnyad.

Under den tid som följde glömde man ingalunda denna kamp, men den utvecklade sig mer och mer till att bli en nästan fanatisk skräck för den besmittelse som Ahura Mazdahs motståndare Angra Mainyu, "den fördärvbringande anden", kunde åsamka den fromme. 

Det var i synnerhet orenheten från lik och från den menstruerande kvinnan man var rädd för och varnade för. Det ledde lätt till livlös systematik, och därför anar man den befrielse varmed ett indiskt verk av liknande art, Manus lagbok, nästan triumferande gör sig fri från tvångströjan och understryker att hantverkarens händer och flickans mun är "alltid rena". 

Dock kan Vendidad i och med sin ritualism också fram- hålla att "den som odlar jorden här, Spitama Zarathustra, med vänstra armen och med högra, med högra armen och med vänstra, han är till nytta för den, alldeles som en äkta man, som vilar hos sin hustru på det stoppade lägret, skaffar henne en: son eller annan nytta", och att den gravida ogifta unga flickan inte "av skam inför folk" skall döda fostret.

Utom denna enda intakta nask omfattar Avesta delarna: 

1) Yasna, "dyrkan, tillbedjan", bestående av hymner, trosbekännelse, lovsånger och i synnerhet Zarathustras egna sånger, gathas, sjutton allt som allt; 

2) Vispered (av avestiska vispe ratavo, "alla herrar, gudamakter"), en samling böner; 

3) Yashterna (av samma rot som ordet Yasna: yaz-, "hedra en gudom med offer och lovsång"), tjugoen hymner till de s. k. yazatas, "tillbedjansvärda", som utgör den av Ahura Mazdah helgade världen; och slutligen 

4) Khorda Avesta, "lilla Avesta", ett lekmannabreviarium (bönbok) med olika böner. Alla dessa texter har bevarats genom tiderna endast av den anledningen att de reciterades i kulten eller på annat sätt hade eller fick betydelse för den, och de representerar ett tvärsnitt av de tjugo nasker som - i sitt totala omfång - nu har gått förlorade.

Det är i synnerhet i Yashterna som den gamla, av Zara- thustra själv illa sedda diktningen dyker upp igen, ariernas hjältediktning och i stor utsträckning gemensam indoiransk egendom.

Zarathustras egna sånger - gathas - är avsiktligt mångtydiga med tunga och ofta oavslutade tankekedjor, kraftfulla ord och syner som ledsagar de rituella handlingarna och magiskt framkallar sanningen om de avgörande tingen. 

Zarathustra "renade elden och framsjöng gathas", heter det i en offerhymn. Det är det sanningsskapande ordets mystiska makt!

Språkforskare och religionshistoriker kämpar fortfarande intensivt för att avtvinga gathas deras betydelse, men ännu återstår många svårigheter att övervinna, även om det har gjorts stora och revolutionerande framsteg sedan 1771, då den unge fransmannen Anquetil Duperron efter många strapatser och en gigantisk arbetsinsats utgav den första europeiska Avesta-översättningen. 

För Europas skönandar, som hade väntat sig att få se all Österns visdom uppenbarad, var den en oerhörd besvikelse, som t. ex. i Voltaires fall slog över i ilska. I sin Dictionnaire philosophique skriver han: "Man kan inte läsa två sidor av det avskyvärda strunt som tillskrivs denne Zoroaster (Zarathustra) utan att känna medlidande med den mänskliga naturen. Nostradamus och medi- cinmannen är förnuftigt folk i jämförelse med denna besatta människa!" 

Men även om det var den senare zoroastriska traditionen Duperron meddelade, hade han dock lagt den grundval som all forskning efter honom byggde vidare på.
 
 

Västiranska sånger och inskrifter

Det var i iranernas östligaste områden som deras äldsta diktning såg dagens ljus, men deras egentliga historia, alltså statsbildningar, dynastier, beröringen med andra kulturer, blev ett nästan uteslutande västiranskt fenomen. 

Mederna var det första iranska folk som uppträdde på den storpolitiska arenan i Främre Orienten. De nämns i assyriska inskrifter från 800-talet f Kr, och Herodotos och andra antika författare har en hel del att säga om dem. 

Störst bland deras kungar var Kyaxares (625-585), som i koalition med babylonierna gav assyrierna dödsstöten och erövrade Nineve år 612 f Kr. Som vi kan läsa i profeten Nahums bok i Gamla testamentet var detta för Orientens underkuvade folk ett varsel om bättre tider. 

Dessa bättre tider kom med Kyros (559-529) av den persiska akemenid-dynastin, vars kungar, framför allt Darius den store (521- 486), gjorde sin hemtrakt, provinsen Persis, till medelpunkt i ett Storiran som utsträckt sina gränser från Induslandet till Egypten. 

Uppgörelsen med grekerna försvagade det väldiga imperiet, och hovbråk och haremsintriger kastade ett tragikomiskt ljus över dess sista härskare, tills makedoniern Alexander den store med sitt ungdomliga livsmod och sin nästan övermänskliga handlingskraft begravde detta stora rike i glömskans natt. "Den förbannade Alexander" kallas han i den zoroastriska traditionen, och det inte helt med orätt, ty han bröt den litterära traditionen, både den nationella och den religiösa, så att mycket få minnen av den svunna storhetstiden blev kvar bland iranerna. 

En viss återupprättelse fick de dock då arsakidernas dynasti av de östiranska parnernas stam gjorde sig till herrar över partherna söder och sydost om Kaspiska havet. Från omkring 250 f.Kr. till 226 e. Kr. skapade de ett storrike, som t. ex. av romarna tilltvingade sig så stor respekt att en seger över partherna berättigade deras kejsare till tillnamnet "Parthicus"!
 

Gosan - kringvandrande diktare

Litteraturen under den tidrymd vars historia här kortfattat har skisserats (600-talet f.Kr. till 226 e.Kr.) vet vi inte sär- skilt mycket om, men ändå nog för att med säkerhet kunna konstatera att den i Yashterna inlemmade eller antydda hjältediktningen, muntligt traderad, fann grogrund och vann utbredning också i Västiran. 

Amerikanska utgrävningar i Persepolis har t. ex. bragt i dagen elamitiska lertavlor (Elam var ett förgånget, icke-indoeuropeiskt storrike, som övertogs av akemeniderna) med personnamn som Yamakka och Yamakshedda, som avslöjar kunskap om den avestiska urtidshjälten Yima, Yima Khshayta, "Härskaren Yima", under akemeniderna. 

Kringvandrande skalder, "gosan" på parthiska, har med sitt muntliga föredrag vidmakthållit denna diktning och fört den vidare. Men de har uppenbarligen inte bara reproducerat gammalt stoff, de har också skapat nya litterära genrer. Dessa gosan förkunnade, som det heter i en parthisk text, "de gamla kungarnas och hjältarnas bedrifter", men då tillfälle fanns aktualiserade de sin repertoar och förvandlade den till en politisk allegori. 

Sålunda berättar greken Athenaios, som skrev efter år 192 e.Kr., i sitt verk Deipnosofistai (De i bordets fröjder invigda) - varvid han återger en äldre historiker med namnet Dinon - att den mediske skalden Angares under sitt föredrag började sjunga om ett djur, "djärvare än vildgalten", som snart skulle ställa till besvär, och av mederkungen tvingades avslöja att han syftade på persern Kyros. 

Och i den parthiska dikten "Vis och Ramin", som nu har gått förlorad men vars innehåll vi känner, eftersom den persiske diktaren Fakhr ud-din Asad Gurgani på 1000-talet gjorde en bearbetning av den, sjunger skalden om det goda trädet i vars skugga rinner en härlig källa och betar en väldig tjur. Han väcker kung Mobads raseri eftersom denne genast genomskådar allegorin: trädet är han själv, källan hans drottning Vis och tjuren hennes älskare Ramin, hans egen bror.
 

Rangstrids-diktningen

En annan litterär förnyelse var rangstrids-diktningen. Den representeras av det parthiska verket Drakht asurik (Det babyloniska trädet), som visserligen endast är känt i en sasanidisk version. 

Detta verk återger ordstriden mellan en dadelpalm och en getabock, som försöker överträffa varandra i skryt om sig själv. Getabocken vinner och ropar till sist triumferande: "Detta är mina guldord, som jag har sagt dig, likt den som kastar pärlor för svin eller spelar på harpa för en berusad kamel". Ett uttalande som omedelbart leder tankarna till Matteusevangeliet kap. 7 och stöder förmodandet om detta uttrycks syriska ursprung.

Rangstrids-diktningen är inte någon iransk uppfinning. Den går mycket längre tillbaka i tiden, över assyrierna och babylonierna till sumererna, men det är iranernas stora litteraturhistoriska förtjänst att de bevarade den och i gott skick förde den vidare till araberna. 

Araberna i sin tur så att säga "nationaliserade" denna genre, byggde ut den och utbredde den, så att den via det moriska Spanien tycks ha haft ett väsentligt inflytande på trubadurernas "tenson" och därmed på europeisk medeltidsdiktning.
 

Inskrifter - Behistun

Det mest betydande litterära minnesmärket från denna period i iranernas historia är dock obestridligen de akemenidiska härskarnas inskrifter och bland dem i synnerhet Darius den stores inskrift på Behistun-klippan vid den gamla karavanvägen mellan Kirmanshah i Iran och Bagdad. Det har varit en gammal helig plats. Bisutun, "utan pelare", kallar perserna den i dag, men ordet betyder i själva verket "Gudsplatsen", bagastana. 

Högt ovanför vägen, så att nästan ingenting kan skymtas med blotta ögat - t. o. m. för vår tekniskt avancerade tidsålder ett imponerande arbete - berättar Darius i en trespråkig inskrift (fornpersiska, elamitiska, akkadiska) på 414 rader, täckande en yta på ca 7 x 22 meter, hur han på ett år skapade ordning i ett kaotiskt rike. 

Han gjorde det "med Ahuramazdahs välsignelse" och emedan "Ahuramazdah skänkte mig bistånd". Och det gjorde den store guden emedan Darius "icke var trolös, icke var en lögnens man, icke var någon anhängare av orätt" och emedan han vandrade "med rättfärdigheten för ögonen" och gjorde "varken den svage eller den starke orätt". 

Han visste vad han företog sig, denne Darius, och människosjälens djup hade han lodat. "Inte är det (min) önskan, att den svage lider orätt på grund av den starke", säger han i en inskrift på Naksh-i-Rustam-klippan norr om Persepolis, och tillägger i samma andedrag: "Inte heller är det min önskan, att den starke lider orätt på grund av den svage." Som ett rop - i triumf - mot himlen reser sig dessa inskrifter, med kilskrift inmejslade i klippytor, gravväggar och byggnadsverk, men de skulle också läsas av vanliga människor, rikets undersåtar. 

Darius säger själv om Behistun-inskriften att den sändes "ut överallt i länderna". Vi vet att det är riktigt, ty under åren 1906- 08 fann man på ön Elefantine i Nilen mittemot Assuan en rad papyrustexter på arameiska, som kom från en judisk militärkolonis arkiv från 400-talet f.Kr., och bland dessa texter, bland brev, dokument och förströelselitteratur, dyker översättningar av Behistun-inskriften upp. Soldatlektyr fjärran från hemmet !
 
 

Herreboken

Då sasaniderna, liksom akemeniderna en persisk dynasti, kom till makten 226 e.Kr., inleddes en epok som gav Iran en ny och sista storhet, nationellt såväl som religiöst och litterärt. Zoroastrismen blev statsreligion, och det innebar att den prästerliga traditionen stärktes i hög grad och rimligtvis på avgörande punkter, t. ex. med hänsyn till det kronologiska, fick ett ordnande och stabiliserande inflytande på den nationella heroisk-episka tradition som partnerna effektivt hade hållit levande. 

Vad som fanns av hjältediktning samlades i den sasanidiska Khwatay Tnamak (Herreboken), som arabiska historiker och den persiske nationalskalden Firdausi i stor utsträckning har utnyttjat som källa - boken själv har glömts bort. Men också annat stoff, okänt i de avestiska Yashterna, har tillkommit, speciellt den östiranska sägenkretsen med hjälten Rustam som huvudperson. Den hade parterna bevarat och efter dem armenierna, som litterärt stod i stor skuld till dem. Hos Firdausi är Rustam en tragisk gestalt, som utan att veta det dödar sin egen son Suhrab, född i främmande land. Detta är Hildebrand-motivet i persisk version.

Men i övrigt har endast en ringa del av den icke-religiösa litteraturen överlevat islams härjningar. Kvar har vi framför allt Karnamak-i-Artakhsher-i-Papakan (Boken om Papak- sonen Artakhshers bedrifter), där sasaniddynastins grundläggare och hans äventyrliga liv som "lyckoriddare" skildras. Kvar finns också Zarers minnesbok om Zarathustras beskyddare kung Vishtaspas broder Zarers död i kamp och den hämnd som hans helt unge son Bastvar tar. I patetiska ordalag säger sonen vid åsynen av faderns blodiga lik: 

"- vad skall jag nu göra? Ty om jag stiger av hästen, tager ditt, min faders, huvud i mitt knä och torkar dammet av din hals, så kan jag inte snabbt stiga till häst igen (och taga hämnd)!"

En aning om hur omfattande den världsliga litteraturen i själva verket har varit ger den arabiske bibliografen an- Nadims Fihrist (Bokkatalogen) från 988 e. Kr. I den långa raden av sasanidiska boktitlar finner vi t. ex.  Dara (= Darius) och den gyllene avgudabilden, Mazdak-boken om kättaren Mazdak, som krävde kvinno- och egendomsgemenskap som den enda lösningen på all mänsklig missbelåtenhet. Där finns också nämnt De tusen berättelserna - grundvalen för den arabiska Tusen och en natt. 

Men Fihrist berättar oss också att sasanidepoken var de litterära översättningarnas tid, översättningar från grekiska och alldeles speciellt indiska. Genom dessa översättningar står även den europeiska litteraturen i skuld till iranerna. Ett exempel är Kalila wa-Dimna (namnen på två schakaler som uppträder i boken), en indisk furstespegel som 1938-39 översattes till svenska av E. Hermelin. 

Dock var sasanidepoken naturligtvis först och främst den religiösa litteraturens stora tid. Den nedskrevs på 800- och 900-talen, då man försökte rädda vad som räddas kunde under denna för zoroastrismen ödesdigra period före emigrationen till det fredligare Indien. Denkart (Religions- verket), en sammanfattande framställning av zoroastrismens väsen och innehåll, Bundahishn (Grundläggandet), en kosmologi och kosmografi, Shayast-ne-shayast (Tillåtet - icke - tillåtet), om religiösa bruuk och ceremonier, och Arta Viraz-boken, om prästen Arta Viraz' under ett narkotikarus företagna himmels- och helvetesresa, som via araberna kan ha haft betydelse för Dantes Divina Commedia, är några av de viktigaste verken.

Mot slutet av sasanidisk tid märks i dess vishetslitteratur. litteraturen med föreskrifter och goda råd, en viss pessimism, en tung föraning om vad som skulle komma. Islams seger kändes som en gastkramning. Allt förlamades, också litteraturen. Men dess tid kom åter, helt visst under andra ideal men också med förnyad livskraft.
 
 
 

Den indiska litteraturen
 

Vedatexterna

Hymner, offerritualer och skapelsemyter

De äldsta litterära minnesmärkena i Indien är religiösa traktater. Kärnan i den vediska religionen är en samling gudahymner, som har uppstått i prästerliga diktarfamiljer bland de ariska stammar som för mer än tretusen år sedan bröt igenom Hindukushpassagen och slog sig ned i de nordvästliga trakterna av Indien. 

Omkring,denna kärna utvecklade sig efterhand en enorm litteraturmassa, som utgjorde den vediska religionens heliga skrifter. Veda, som betyder vetande, heligt vetande, dvs. kunskap om de övermänskliga krafterna, används som samlingsbeteckning på huvuddelen av den vediska litteraturen: de fyra samhitas ("samlingar"), Brahmanas, Aranyakas och Upanishader.

Veda används också i snävare bemärkelse om de fyra samhitas ensamma: 

1 Rigveda
2 Samaveda, 
3 Yajurveda och 
4 Atharvaveda. 

Den äldsta texten i den vediska litteraturen är Rigveda eller hymnernas Veda. I huvuddelen av denna samlings 
I028 hymner lovprisas de många gudarnamed sånger om  deras bedrifter, eller anropas de mäktiga gudarna om bistånd. 

Stroferna i Samaveda eller melodiernas Veda är så gott som alla hämtade från Rigveda. Endast 75 av de I 810 stroferna i denna samling förekommer inte i Rigveda. 

Yajurveda, som finns traderad i flera olika samlingar, innehåller offerformler med tolkningar. Stoffet i Atharvaveda är av något annorlunda karaktär än i de tre förstnämnda vedaskrifterna. Visserligen innehåller Atharvaveda en rad gudahymner, men huvudinnehållet består av formler för att avvärja sjukdomar och olyckor, trollsånger och förbannelser, samt formler för att uppnå kärlek. 

Atharvaveda 6:8 skulle vara en verkningsfull formel för den som önskade få en kvinna i sin makt:

Som lianen helt omslingrar trädet,
så skall du omfamna mig;
att du må älska mig,
att du inte må vika från mig!

Som örnen slår sina vingar mot jorden,
när den flyger i väg, så slår jag din tanke:
att du må älska mig,
att du inte må vika från mig!

Som solen dagligen kretsar kring himlen och jorden, så kretsar jag kring din tanke:
att du må älska mig,
att du inte må vika från mig!

Atharvaveda har förhållandevis sent blivit erkänd som en del av vedareligionens kanoniska litteratur. Flera av de äldsta källorna nämner endast de tre första vedaskrifterna under beteckningen "det trefaldiga vetandet" (trayi vidya). Då Atharvaveda så småningom blev erkänd som den fjärde Veda, intog den en ganska förnäm plats bland de kanoniska skrifterna, genom att den användes som handbok av den präst som ledde kulthandlingarna. 

Fyra huvudgrupper av speciellt utbildade präster handhade var sin betydelsefulla tjänst under de högtidliga vediska offerhandlingarna. 

1 Hotar hade till uppgift att åkalla gudarna genom att recitera hymner ur Rigveda. 
2 Udgatar skulle sjunga strofer ur Samaveda under offrets tillredning. 
3 Adhvaryu skulle mumla formler ur Yajurveda under utförandet av de manuella handlingarna. 
4 Slutligen skulle den ledande prästen, brahman, över- vaka de olika stadierna i offerhandlingen. Om en eller annan manuell handling utfördes mot föreskrifterna eller om det så bara förekom ett accentfel under vedarecitationen, var det denne specialprästs uppgift att omedelbart ingripa med strofer eller formler ur Atharvaveda för att avvärja de skador, som sådana misstag oundgängligen skulle vålla.

Den andra stora textgruppen i den vediska litteraturen är en rad teologiska prosaverk, de s. k. Brahmanas, som hör till de olika vedasamlingarna. Till Rigveda hör två Brahmanas: Aitareya och Kaushitaki. Den mest betydelse- fulla av dem är otvivelaktigt Satapathabrahmana, som hör till Yajurveda.

Skapandet av denna speciella litteraturgrupp måste ses
i förbindelse med den framträdande plats, som offret så småningom kom att inta i vedatidens religiösa liv. Under den äldsta delen av rigvedaperioden hade offerhandlingarna tydligen syftet att utöva inflytande på gudarna, att påverka dem i välvillig riktning till förmån för offerherren. 

Under brahmanaperioden ställs gudarna helt i skuggan av själva offret. Det är uteslutande genom offret som gudarna är i besittning av sin makt. Offret är en magisk kraft, som håller världsförloppet i gång. Det är nödvändigt att det åter och återigen upprepas i takt med naturens rytm. Försummas offerhandlingarna bringas oreda i naturens lagbundenhet: "solen skulle inte gå upp, om inte prästen offrade", står det på ett ställe i Satapathabrahmana.

Det är klart att prästerna har haft behov av handböcker, som i detalj behandlade den fundamentala mekanism som offret utgjorde. Brahmanatexterna innehåller de föreskrif- ter som är nödvändiga för att utföra de heliga handling- arna på rätt sätt. Dessutom förklarar de offerhandlingarna och ger dem symboliska tydningar, genom att de söker finna korrespondensen mellan de olika elementen i offerhandlingarna och fenomen i universum.

Brahmanatexterna innehåller dock annat än föreskrifter och förklaringar. Bland detta torra, systematiska stoff före- kommer flera intressanta skapelsemyter, men i synnerhet bör man framhålla de berättelser och legender, som ibland är infogade i de teologiska förklaringarna. 

I dessa berättande partier finner vi bl. a. den indiska berättelsen om syndafloden. Huvudpersonen i denna berättelse är Manu, den första människan. Det berättas att Manu fick en fisk mellan händerna då han skulle tvätta sig. Den bad honom om vård och beskydd medan den var liten. I gengäld skulle den rädda Manu från en stor översvämning som var förestående. Då fisken hade blivit så stor, att den kunde klara sig bland de andra fiskarna, satte Manu ut den i havet. Fisken förklarade för Manu, att översvämningen skulle inträffa vid en närmare angiven tidpunkt. Manu skulle i förväg bygga ett skepp, och gå ombord när den fruktansvärda stormfloden kom. Då tiden närmade sig, gjorde Manu som fisken hade befallt. Fisken kom som, den hade lovat. Manu satte fast skeppets tågverk i ett horn på dess huvud, och den förde skeppet till det nordliga berget. Här befallde fisken Manu att binda skeppet vid ett träd, och den berättade för honom, att han kunde stiga ur när vattnet sjönk. Alla varelser fördes bort av denna stormflod, endast Manu blev räddad.

Till brahmanaskrifterna anknyter sig två kategorier av texter: Aranyakas och Upanishader. De innehåller offermystik och föreställningar av esoterisk art. Det mystiska innehållet i Aranyakas eller "skogsböckerna" är så farligt för vanliga oinvigda människor, att dessa texter måste studeras i ensamhet. Upanishad kan kanske bäst återges med "esoterisk lära". Ordet betyder egentligen "att sätta sig hos (en lärare) ".
Sutralitteraturen utgör den sista stora textgruppen i den vediska litteraturen. Sutraverken är vetenskapliga handböcker i en rad specialvetenskaper. I form av aforismer eller mycket korta regler (sutra) behandlar dessa texter vetenskapliga disciplinen som fonetik, ritual, grammatik, etymologi, metrik och astronomi. Prästerna odlade dessa vetenskaper för att uppnå en bättre förståelse av offerhandlingarna och de religiösa texterna.

Den vediska litteraturens tillblivelsehistoria är lång. Det
är en tidrymd av minst ett årtusende mellan de äldsta och de yngsta skikten. De äldsta delarna av Rigveda härstammar sannolikt från tiden omkring 1500-1200 f.Kr., och den viktigaste delen av den vediska litteraturen tycks ha avslutats under 500-talet eller 400-talet f.Kr.

Det är inte baraen religionshistorisk utveckling vi kan spåra i denna väldiga textmassa. De fundamentala förändringar som skett i samhällsstrukturen under hela den vediska perioden, avspeglas också i dessa texter. I de äldsta rigvedahymnerna finner vi de ariska stammarna boende i de nordvästliga trakterna av Indien. De levde i bysamhällen och deras huvudsysselsättning var åkerbruk och boskapsavel. 

Samhället var uppdelat i tre stånd: präster, krigare och vanliga borgare (herdar och jordbrukare). Under den senare vediska perioden (omkring 900-500 f.Kr.) drog arierna mot öster till de fruktbara trakterna kring Ganges, där de levde i små kungadömen och välutvecklade stadssamhällen.

Det skedde en betydande förändring i ariernas samhällssystem i och med att en stor del av den besegrade urbefolkningen upptogs i det ariska samhället. Följden blir en uppdelning av samhället i fyra sociala klasser: brahmaner eller präster, kshatriyas omfattande kungen och krigaradeln, vaishyas bestående av jordbrukare, hantverkare och köpmän, shudras, som är slavar eller tjänstefolk. 

Till de tre översta klasserna hör arierna, den fjärde klassen består av den del av landets ursprungliga befolkning, som upptogs i det ariska samhället. En uppspaltning av dessa fyra sociala klasser i en rad speciella yrkesgrupper samt äktenskap över 
klassgränserna ledde tidigt till bildndet av 
underordnade klasser, som ligger till grund för det moderna indiska kastväsendet.

De vediska texterna, som är avfattade på sanskrit, fördes i början vidare uteslutande genom muntlig tradition. Då texterna vid införandet av skriften så småningom nedskrevs, var det emellertid alltjämt den muntliga traderingen som var den mest ansedda. Det är för övrigt ingenting märkvärdigt i detta, eftersom prästerna ju skulle lära sig de kanoniska texterna utantill för bruk vid de stora offerhandlingarna.

Veda i vidaste mening (de fyra samhitas, brahmanaskrifterna, Aranyakas och Upanishaderna) är enligt indierna uppfattning inte människoverk. Dessa texter har alltid funnits till, de är av gudoniligt ursprung. Forna dagars visa siare har skådat dessa gudomliga uppenbarelsen (sruti) och fört sina visioner vidare till mänskligheten. Även om indierna anser sutralitteraturen vara av mänskligt ursprung, betraktar de den likväl som auktoritativ tradering (smriti), om den blott är i överensstämmelse med sruti.
 

Rigveda - naturglädje och sinnlighet

Bland de vediska texterna är Rigveda och Upanishaderna de mest kända. Det är oftast dessa texter som citeras som representanter för den vediska perioden i religionshistoriska och litteraturhistoriska framställningar. 

Det är inte med orätt som just Rigveda och Upanishaderna framhävs. Rigveda, som sannolikt är den äldsta bevarade texten på ett indoeuropeiskt språk, är inte blott förutsättningen för hela den vediska litteraturen, det är också här vi finner några av de vackraste exemplen på de gamla ariernas litterära skapelser. 

Upanishaderna utgör avslutningen på den heliga uppenbarelsen och kallas därför ofta Vedanta (slutet på Veda). Upanishaderna har visat sig vara mest livskraftiga - de är den enda del av den vediska litteraturen som är levande i det moderna Indien.

Största delen av hymnerna i Rigveda är som sagt anropanden och lovprisningar av gudarna. I några hymner anropas gudagrupper eller alla gudar i allmänhet, men i regel är hymnerna riktade till en enskild gudom. Det är självfallet de stora vediska gudagestalterna: Agni (elden), Indra (den gudomlige krigaren) och Soma (den rituella offerdrycken), som står för lejonparten av hymnerna.

En speciell innerlighet framträder i hymnerna till den allsmäktige Varuna, som tillsammans med Mitra vaktar den kosmiska världsordningen och lag och rätt på jorden:

"Jag frågar mig själv om mitt brott, o Varuna - önskar bli uppmärksam på det.
Jag vänder mig till de kunniga för att fråga dem. Men de visa säger blott detsamma till mig: Denne Varuna är vred på dig. Förseelsen var icke av egen vilja, o 
Varuna:
Det var vin, vrede, lek och oförstånd.
Den äldre är skuld till den yngres misstag.
Icke ens sömnen håller orätten borta."
 

Några av de gudomar som direkt representerar natur-. makter, t. ex. Parjanya (regnet), Ratri (natten) och Ushas (morgonrodnaden), har lyckats inspirera de vediska diktarna till poetiska skapelser av mycket hög kvalitet. I dessa hymner kommer en verklig naturglädje och hänförelse över naturkrafterna till orda. I synnerhet utstrålar hymnerna till morgonrodnadens gudinna, Ushas, en betagande charm. I Rigveda liknas hon vid en ung kvinna som går till sin älskare, dvs. solguden:

"Som en flicka, medveten om sin skönhet, 
går du, gudinna, till guden, som längtar efter dig.
Som en rodnande ung kvinna blottar du dina bröst
för honom, då du strålar fram i öster."

De vediska källorna visar oss, att de gamla arierna hade livsaptit. Det var de jordiska glädjeämnena de var intresserade av. De anropade gudarna om stora rikedomar, vackra kvinnor, många söner och en hög livsålder. De tyckte om musik, dans och berusande drycker, och en av deras stora lidelser var tärningsspel. Det är denna sistnämnda form av nöje som har givit stoff till en av Rigvedas få världsliga hymner: "Spelarens klagan". Hymnen är en monolog. Den otursamme spelaren berättar i klagande toner om sina olyckor och sitt elände till följd av tärningsspelet:

"Andra förgriper sig på hans hustru, när segertärningen har gjort anspråk på hans egendom. Hans fader, hans moder, hans bröder säger om honom: Vi känner honom inte. För honom bort i bojor!
...Övergiven grämer sig spelarens hustru,
och modern till sonen, som går vem vet vart.
Skuldsatt, rädd, sökande efter pengar
går han om natten till andras boning."

Han inser att tärningsspelet orsakar en mängd familjebesvär, men han kan ändå inte låta bli att spela. De bruna, dvs. de bruna nötter som användes som tärningar, frestar honom oavbrutet, de har en lockande makt över honom:

"Jag tänker för mig själv: jag vill icke gå med dem, jag stannar kvar, när vännerna beger sig i väg!
Men när de bruna är kastade och har upphävt sin röst - då ilar jag genast till möte med dem
liksom en sköka."

I hymnens sista strofer föresätter sig spelaren att bättra sig. Hans föresats har formen av en förmaning från guden Savitri, som med sin himmelska röst uppmanar honom att uppge sin last:

"Spela icke längre tärning, odla din åker!
Gläd dig över din egendom, sätt värde på den! Där är din boskap, o spelare, där är din hustru. Detta förtäljer den ädle Savitri mig."

Ett litet antal rigvedahymner har en något annorlunda karaktär än övriga. De har dialogform och verkar som små episka dikter. 

Där är t. ex. en dialog mellan konung Pururavas och nymfen Urvasi. Handlingsförloppet i detta kärleksförhållande mellan en jordisk kung och hans himmelska älskarinna är svårt att härleda ur själva rigvedahymnen, men den sagoaktiga episoden förekommer lyckligtvis också i Satapathabrahmana i utvidgad form.

Pururavas och Urvasi var förälskade i varandra. Då hon gick med på att bli hans hustru var det bl. a. på det villkoret, att hon inte skulle se honom naken. De levde tillsammans en lång tid och hon blev med barn. Gandharvas, som är de himmelska nymfernas manliga partners, blev emellertid otåliga. De ville ha Urvasi tillbaka och tänkte av den anledningen ut en listig plan. 

Urvasi hade ett får med två lamm bundna vid sin säng. Gandharvas rövade bort de båda lammen. Urvasi skrek och förebrådde Pururavas för att hon utan vidare kunde bli bestulen. Han hoppade upp ur sängen för att förfölja tjuvarna utan att ge sig tid att ta på sig kläderna. I detsamma skaffade Gandharvas fram en blixt. Urvasi såg honom naken och försvann omedelbart. Sörjande och längtansfull vandrade Pururavas omkring i landet. Han kom till en sjön, där Urvasi och några andra nymfer simmade omkring i form av svanar. De beslutade att ge sig till känna, och det utvecklade sig ett samtal mellan Pururavas och Urvasi. Det är detta samtal som utgör innehållet i rigvedahymnen. De inledande stroferna lyder så:

"(Pururavas:)
0 min hustru - stanna dock, du vreda kvinna! -
låt oss förnuftigt växla ord!
Sådana tankar som är outtalade, bringar
oss icke glädje, icke ens i kommande dagar.

(Urvasi:)
Vad skall jag då med dina ord till?
Jag är borta som den allra första morgonrodnaden. Pururavas, gå hem igen!
Jag är som vinden, som icke kan fångas."

Pururavas framför under samtalets gång nya argument i sitt försök att förmå Urvasi att komma tillbaka, men hon låter sig inte övertalas. I en ofta hånfull ton avvisar hon dem djupt förälskade kungen. Hymnens artonde och sista strof mynnar dock ut i ett löfte till honom om ett himmelskt liv i glädje efter döden, dvs. ett hopp om återförening med henne i det hinsides. 

I Satapathabrahmana citeras inte alla rigvedaverserna, och berättelsen har dessutom blivit omredigerad av rituella skäl. I den senare versionen grips Urvasi av medlidande med den kärlekskranke kungen. Hon lovar att ligga med honom ännu en natt, och Gandharvas lär honom ett speciellt eldoffer genom vilket en dödlig blir förvandlad till en gandharva.
 

Upanishaderna - identitet med alltet

Upanishadernas antal är stort, flera hundra titlar är kända. Det är dock endast fjorton av dem som räknas som vediska upanishader. Av dessa fjorton är de sex äldsta de mest betydande. De härstammar troligen från perioden 1000-500 f.Kr. Textmässigt är Upanishaderna som sagt knutna till Brahmanas. 

Det finns en stark benägenhet i brahmanatexterna att sätta fenomen i vår egen värld i förbindelse med fenomen i universum. Detta tema går igen i Upanishaderna. Upanishadtänkarna går dock mycket längre. De riktar sitt sökande mot människans inre och når till den insikten, att människans innersta väsen, hennes jag (atman), är identiskt med det gudomliga världsalltet, den allomfattande och allestädesverkande brahman, Gud i sin opersonliga form. Ett vackert exempel på hur man i bilder söker illustrera detta förhållande finner vi i Chandogyaupanishadens sjätte kapitel. En ung man, Svetaketu, återvänder efter tolv års vedastudier hem till sin far och upptäcker, att hans kunskaper trots de många åren av studier är ytterst bristfälliga, eftersom han inte kan besvara de frågor om det högsta i tillvaron, som fadern ställer till honom. Han ber därför sin far om undervisning. Fadern säger bl. a. till honom:

"Ge mig en frukt från nyagrodhaträdet där."
"Här är den, ärade fader."
"Skär upp den."
"Den är uppskuren, ärade fader."
"Vad ser du i den?"
"Några mycket fina korn, ärade fader. 
"Skär upp ett av dem."
"Det är uppskuret, ärade fader." 
"Vad ser du i det?"
"Ingenting, ärade fader."
Då sade han till honom: 
"Denna finhet, som du inte kan se, min käre, av denna finhet har detta stora nyagrodhaträd vuxit upp. Tro mig, min käre son. Av denna finhet består hela världen. Den är verkligheten. Den är jaget (atman). Den är du själv, Svetaketu."

Upanishaderna har varit en levande inspirationskälla för åtskilliga av de religiösa och andliga riktningar som genom tiderna har berikat den indiska kulturen. Även om det inte är  möjligt att härleda något filosofiskt system ur Upanishaderna, råder det inte något tvivel om att upanishadtänkarnas idéer har verkat sporrande på utformningen av många av de filosofiska skolor som uppstod i det gamla Indien. Upanishaderna utgör till och med grundvalen för den mest betydande av de sex ortodoxa filosofiska skolorna, t ex Uttaramimamsa eller Vedanta, som har till uppgift att systematisera de ofta motstridiga upanishadtankarna. 

I början av 1800-talet fick västerlandets intelligensaristokrati möjlighet att stifta bekantskap med Upanishaderna, då fransmannen Anquetil Duperron under åren 1801-02 gav ut en latinsk översättning av ett femtiotal av dessa religiösa traktater. Den omständigheten att Duperron inte använde en text på originalspråket utan en persisk översättning som förlaga, har naturligtvis inte främjat förståelsen av dessa svåra texter. 

Det tycks heller inte ha funnits många som haft nöje av hans översättning. En av de få flitiga läsarna av Duperrons version var i gengäld en av Europas stora tänkare, den tyske filosofen Arthur Schopenhauer. Han har vid flera tillfällen uttryckt sin beundran för Upanishaderna. 

Hur mycket dessa gamla indiska skrifter har betytt för Schopenhauer kommer tydligt fram i Parerga und Paralipomena, där han ger uttryck för sin hänförelse vid läsningen av upanishadöversättningen i följande ord: "Sie ist der Trost meines Lebens gewesen und wird der meines Sterbens sein." (De är mitt livs tröst och kommer att bli min döds tröst.)
 
 
 

Den kinesiska litteraturen

En värld för sig

Kinas historia är inte ett appendix till världshistorien och Kinas litteratur är inte ett exotiskt bihang till världslitteraturens historia. Kina är den tredje medelpunkten för mänsklighetens utveckling på den euro-asiatiska kontinenten vid sidan av Medelhavsländerna och Indien. 

Kina var en värld för sig, som först då den nått sin fulla blomstring fick kontakt med de båda andra. Det finns slående paralleller mellan dessa världar i fråga om kulturens utveckling och samtidigt betydande skillnader. Utan kännedom om Kina förblir vår förståelse för det mänskliga intellektets möjligheter och begränsningar ofullständig.

Den kinesiska litteraturens storlek är liksom de flesta europeiska länders litteraturer långt bortom det mätbara. Olikheten mellan en kinesisk text samtida med Vergilius och en samtida med Dante är mindre än skillnaden mellan Vergilius och Dante. 

Men därav får man inte dra den slutsatsen att de kinesiska texterna var skrivna på samma språk. Den som har lärt sig läsa kinesiska från tiden strax före Kristi födelse kan inte utan vidare läsa en text från år 1300, och ännu större blir skillnaden naturligtvis om vi tar en större tidsintervall. 

Kännedom om språket i Shu Ching (Urkundernas bok) från tiden före år 600 f.Kr. är knappast någon hjälp vid läsningen av en modern författare som Lu Hsün - här är det fråga om en skillnad av samma slag och omfattning som mellan latin och italienska - en glosa här och där framkalllar föreställningen om något bekant, sammanhanget är omöjligt att förstå för den som inte behärskar språket.

Vad som här har sagts om den kinesiska litteraturen överväldigande omfång gäller inte för tiden före Kristi födelse, även om också denna period producerade oerhört mycket. 

Under Ch'in-dynastin (221-206 f.Kr.) inträffade nämligen en av de största självförvållade katastroferna i mänsklighetens historia: den s. k. bokbränningen år 213. Kina var för första gången sandat under en herre, Shih Huang Ti, "Den förste kejsaren", som en gång för alla ville göra upp med det gamla och införa tusenårsriket. Han lät all litteratur som enligt hans uppfattning inte tjänade detta syfte gå upp i lågor. Han lät halshugga flera tusen lärda forskare och författare. 

En del litteratur blev dock på olika sätt räddad och kan ännu belysa en av de mest aktiva och mest lysande perioderna i den mänskliga andens utveckling, den som bl a fostrade Konfutse och Laotse.

Skriftliga minnesmärken finns inristade på ben och brons så långt tillbaka som från Shang-dynastin 
(fram till omkring år 1027 f.Kr.), men den egentliga litteraturen tar sin början under Chou-dynastin (till år 221 f.Kr.). 

I huvudsak kan denna litteratur indelas i fyra grupper: 

1 orakellitteraturen
2 almanacklitteraturen
3 poesin 
4 filosofin

Orakellitteraturen bygger på olika former av spådomskonst och livsvisdom som delvis är kända redan från Shang-inskrifterna. Den är inte av större litterärt värde, men dess tankar och uttrycksform har utövat inflytande på flera viktiga filosofiska riktningar. 

Besläktad med denna är almanacklitteraturen, som förde bok över tid och händelser i allmänhet och goda och onda varsel i synnerhet. Ur detta uppkom krönikelitteraturen, som fick inflytande inte bara på den senare historieskrivningen utan också på filosofins utveckling, inte minst den konfucianska, som betraktade historien ur moralisk synvinkel. 

Poesin uppstod på två ställen i Kina oberoende av varandra, först i området omkring Gula floden, under första delen av Chou-dynastin, därefter i landet omkring Yangtses centrala lopp, mot slutet av Chou- dynastin. Båda diktningstraditionerna bygger på folkpoesi av både världslig och rituell karaktär, den nordliga mera nykter i tonen, den sydliga svärmisk, sentimental, delvis under 
inflytande av shamanistisk hänförelse och mystik. 

Filosofin blev till vid de små furstehoven, vilkas länsavhängighet under Storkungen av Chou med tiden blev alltmer nominell och vilkas intellektuella oavhängighet i motsvarande grad ökade. Filosofins "hundra skolor" försökte var för sig ge svaren på de eviga frågorna om tillvarons mening, 
människans natur och samhällets ideella inriktning, framkallade av de stora materiella och andliga förändringar som följde med metallbrukets utveckling, lantbrukets förbättring, handelns uppblomstring och krigföringens effektivering.
 

Runor och tecken

Kinas äldsta skriftliga minnesmärken utgör försök att tyda framtiden. Från senare hälften av andra årtusendet före vår tideräkning härstammar en mängd orakelinskrifter på sköldpaddssköldar och djurben - i sällsynta fall också på människoben. 

Man värmde upp benet hastigt med ett glödande föremål. De sprickor somdärvid uppkom tolkades efter en bestämd kod, och svaren inristades med skrifttecken runt sprickorna. Tecknen var de direkta föregångarna till den skrift som används i Kina i dag. 

Man frågade om vädret och gudarnas gunst. Svaren var korta. Den överste Herren säger nej - de höga och låga andarna gillar det inte - om vi dansar regndansen får vi regn - den sjätte månaden på chia-wu-dagen om kvällen blir det månförmörkelse.

Från tiden omkring år 1000 f.Kr. härstammar en ny spådomsteknik, beskriven i klassikern I Ching. Stjälkar av plantan Achillea, av vilka några var hela och andra avbrutna, samlades i en bunt. Man drog därefter på måfå sex hela eller oavbrutna stjälkar och lade ut dem i en figur, ett s. k. hexagram. Eller man kastade några stjälkar slumpvis och lät jämnt,antal representera hela linjer och ojämnt antal brutna linjer. Den sexlinjiga figuren kunde utfalla på sextiofyra olika sätt och varje hexagram hade sin tolkning. 

Systemet är intressant även ur matematisk synpunkt, eftersom det medvetet eller omedvetet är uttryck för ett tvåtalssystem. Den tyske filosofen Leibnitz (1646-1716) läste en tidig översättning av I Ching, en översättning gjord av en katolsk missionär och jesuit placerad i Kina.  Leibnitz fann här inspiration till de matematiska spekulationer som har lett till de moderna datasystemens binära talsystem. Det svarar också mot en särskild neruologisk operator som brukar kallas just den binära operatorn - en viktig del av hur hjärnan fungerar och hur vi människor tänker. 

Kejsar Fu Hsi var den äldste av de mytiska härskarna i Kinas forntidshistoria. Enligt traditionen var det han som införde äktenskapet, lärde folket jakt, fiske och boskapsskötsel och uppfann de åtta trigrammen som ligger till grund för de 64 hexagrammen (8x8 trigram). Sköldpaddan i kinesisk konst påminner om att det var på detta djurs sköld Fu Hsi hade upptäckt trigrammen.

Den kinesiska spådomskonstens urgamla "ja-och-nej"-teknik, i vilken den hela och avbrutna stjälken eller det jämna och ojämna antalet spelar samma rall tom de bortryckta bladen i spådomsleken "älskar - älskar inte", ledde alltså slutligen fram till vår tids största matematiska och tekniska triumfer.
 

I Ching - Förvandlingarnas bok

Vart och ett av hexagrammen framställdes som sammansatt av två trigram (de tre översta respektive de tre nedersta linjerna i hexagrammet). 

Det finns åtta sådana figurer, och varje trigram representerade ett antal grundbegrepp, som uppfattades som bestämmande för ödet: ett visst hörn av världen, ett visst element, en årstid, en familjemedlem (fader, moder, äldste son osv.), ett djur etc. 

Sammansättningen av trigrammen ger den första fingervisningen: eld över vatten = seger, vatten över eld = nederlag. Därpå följer två uppsättningar kommentarer, som anges vara skrivna av Wen Wang respektive Chou Kung, en vis kung och en hjälte från tiden kring Chou-dynastins, uppkomst. 
Några förklarande kapitel skrevs kanske slutligen 
Konfutse (551- 479 f.Kr.). 

Denna tradition visar två saker: för det första att I Chings ursprung är okänt och förlorar sig i den avlägsna forntiden, för det andra att dess inflytande blev enormt och dess betydelse för den 
konfucianska filosofin central.

Som filosofiskt-religiöst system är I Ching poetiskt och naturnära. Dess popularitet i nutidens nyandliga liv i västerlandet kan förklaras av just denna enkelhet och närhet till naturen. Filosofin betonar balans och återhållsamhet, känslighet inför växlingar i kroppen och själen, i naturen och samhället. En helhet som flera psykologer, t ex Carl Gustav Jung intresserat sig för, verkar också tilltalande för moderna människor i väst. Genom I Ching får många en balanserad och avdramatiserad syn på den våldsamma och ständigt turbulenta politiska utvecklingen i världen.

Det passade det konfucianska temperamentet att fokusera på balanserade sanningar och de enskilda människoödena som skildras i I Ching. I Ching pekar tillbaka på en storslagen kosmologi och fram emot samma stora filosofiska syntes omkring år 1000-1200 e. Kr. under Sung-dynastin, den s. k. "ny-konfucianismen", som återigen genom Leibnitz skulle revolutionera tänkandet i Europa. 

I Chings tänkande har alltså varit långt ifrån likgiltigt för mänskligheten och litteraturen. Släktled efter släktled av kineser har hållit systemet som sådant vid liv, använt det i dagligt liv och många härskare har försökt följa visdomen i denna bok från det gamla Kina.
 

Sägen och krönika

Kineserna har bättre än alla andra folk redovisat sitt eget förflutna och sin historia. I brons, på sten, på bambu eller på papper finns personer och gärningar tidsbestämda och förevigade genom tretusen år.

Bronsinskrifterna är nästan lika gamla som beninskrifterna. De tidigaste kommer från 1800 f Kr. De finns på ett stort antal rituella bronsföremål, kärl, bägare, vaser osv, stöpta av en speciell anledning som meddelas i inskriften. Bronsföremålen är ofta av mycket stort konstnärligt värde. De studeras av arkeologer, historiker, konsthistoriker, religionshistoriker och språkvetenskapsmän. 

T. o. m. språkvetenskapen, filologin, som undersöker den kinesiska litteraturens stilhistoria måste börja sina undersökningar med bronsinskrifterna.

En typisk bronsinskrift är den som finns på krukan Shih Shang Huo:

"Det var det året då kungen kallade till samling vid Tsung-Chou och då han drog till huvudstaden Hao för att ta plats där. Efter fullmåne på dagen hsin-yu befallde kungen mig, Shih Shang (Riddaren av Shang), och Shih Yin (Skrivaren Yin) att kalla 
samman bönderna vid Ch'eng-chu och låta dem dela på en gåva bestående av smågrisar. Jag fick mig tilldelat ett bronskärl fyllt med vin och snäckskal, och lät i gengäld göra detta dyrbara kärl till (min förfader) Fu Kueis, ära."

Det språk och den stil som användes på bronsinskriftema återfinner vi i verket Shu Ching Urkundernas bok. Den gamla traditionen säger att Konfutse samlade hundra viktiga aktstycken från den kinesiska historien ända från forntidskejsarna och nästan fram till hans egen samtid. Som boken nu föreligger innehåller den bara femtioåtta urkunder och endast omkring hälften är författade under tiden före Konfutse, mellan ca år 1000 och ca 600 f.Kr. Resten har satts samman delvis med hjälp av brottstycken och citat ur andra källor så sent som under 300-talet e.Kr. 

Förvånande nog kallas de äkta dokumenten för den nya texten och de förfalskade för den gamla texten. Därmed förhåller det sig på följande sätt. År 213 f.Kr. inträffade, som tidigare nämnts, den stora tragedi i Kinas historia som vi kallar bokbränningen, varvid den despotiske förste kejsaren av Ch'in-dynastin försökte utplåna allt skrivet på kinesiska som kunde vara till fara för det tusenårsrike han eftersträvade. 

Den s. k. nya texten nedskrevs ur minnet i början av Han-dynastin, som redan 206 avlöste Ch'in-dynastin. Den gamla texten kallades så därför att man påstod sig ha funnit den gömd i en vägg i Konfutses hus - nedskriven med den gamla typ av tecken som man använde före skriftreformen, vilken också ägde rum under den förste kejsaren av Ch'in. I själva verket var det alltså fråga om ett falsarium.

Urkundernas bok består av kungliga rådslut, tal vid gåvohögtidligheter, hänvändelser till furstar, förmaningstal till kungar och korta protokoll över regeringsform och rikets administrativa indelning. Några är övervägande moraliska, andra övervägande filosofiska i tonen, andra åter har 
ceremoniell karaktär och har kanske rent av varit anvisningar för rituella skådespel med mytologiska eller kvasihistoriska ämnen. 

Språket i Urkundernas bok är kortfattat och pregnant, men värdigt och ofta med stor retorisk verkan. Både ordvalet och språket är av en typ som var oerhört gammaldags redan på Konfutses tid, och stilen vittnar om att allt överflödigt tal var 
otänkbart. Man skrev antingen på brons, som var dyrbart, eller på bambustrimlor, som var besvärliga att binda ihop och bevara. Icke desto mindre blev denna stil beundrad och efterliknad sedan dess.

Många av dokumenten är förlagda till övergångstiden mellan Shang-dynastin och Chou-dynastin, dvs. omkring år 1100 f.Kr. 

Problemet med makten och med dynastiskifte spelade en stor roll för Konfutse och hans elever, som å ena sidan menade att kungamakten var ett "himmelskt mandat", men å andra sidan måste erkänna att mandatet kunde fråntas odugliga härskare och övergå till en ny kungaätt. 

Uttrycket ko-ming, "förnyelse av mandatet", som går tillbaka till denna debatt, är detsamma som än i dag används i Kina om "revolution". 

Ett annat kontroversiellt ämne som kommer fram i urkunderna är forntidskejsarnas frivilliga uppgivande av tronen till förmån för en värdig man av folket. Detta överlämnande synes strida mot konfucianismens respekt för familj och släkt.
 

Lu-krönikan

Samtliga kinesiska stater hade sina hovkrönikörer, men endast staten Lu's krönika är bevarad, enligt traditionen därför att Konfutse själv skulle ha redigerat den i dess nuvarande form - en högst osannolik hypotes.

Lu-krönikan bär tydlig prägel av att ha utgått ur ett arkiv. Den är så kortfattad och sammanträngd att den ibland är nästan omöjlig att förstå. Icke desto mindre påstår den konfucianska traditionen att Konfutse vägde varje ord på guldvåg och att det i varje meddelande som är medtaget - eller inte medtaget - ligger en moralisk dom. 

Ännu ett historiskt verk, Tso Chuan, är en kommentar till Lu- krönikan, men samtidigt ett självständigt verk av mycket stort litterärt och historiskt värde. Författaren, som anges ha hetat Tso Ch'iu-ming och som måste ha levat något senare än Konfutse, mot slutet av Chou-dynas- tin, är en lysande berättare och en framstående stilist. Hans språk är genomgående präglat av en viss knapphet - det har sagts att man inte kan förstå meningen av en sats förrän man har förstått den föregående, som man emellertid inte begriper förrän man har fattat den efterföljande!

Tso Chuan är verkligen ett moraliskt verk om ödets oundviklighet - ofta i form av spådomars uppfylllelse - och missgärningars lön är ständiga teman. Men varken den kronologiska noggrannheten, det strama språket eller den åsyftade moralen ödelägger berättarglädjen. 

Liksom prosan börjar med Shu Ching - Urkundernas bok, börjar den berättande litteraturen med Tso, en av världslitteraturens stora berättare.
Under fursten Ch'engs tionde regeringsår, år 581 f. Kr., registrerar Tso följande:

"Fursten av Chin drömde att han såg framför sig ett odjur med okammat hår ner till marken, som slog sig för bröstet, hoppade och dansade och skrek: "Mördare! Du har dödat mina barnbarn. Härskaren över himlen har hört min bön om hämnd." Odjuret sprängde slottets port och dörren in till furstens gemak. Fursten tog förfärad sin tillflykt till sitt sovrum, men odjuret sprängde dörren också till detta. Då vaknade han och tillkallade Trollkarlen från Mullbärsträdgårdarna. Trollkarlen sade: "Drömmen kommer att gå i uppfyllelse." "På vilket sätt", frågade kungen. "Du kommer inte att få äta av den nya grödan", svarade trollkarlen.

Fursten blev allvarligt sjuk och sände bud till Ch'in efter en läkare. Fursten av Ch'in sände en läkare vid namn Huan som skulle se till honom. Innan läkaren hann fram drömde den krasslige fursten att sjukdomen visade sig för honom i form av två pojkar som talade med varandra. Den ene sa: "Huan är en duktig läkare. Måtte han inte få bukt med oss. Hur skall vi undslippa honom?" Den andre svarade: "Om vi nu gömmer oss ovanför mellangärdet under hjärtat, hur skulle han då kunna få fatt på oss?" Då läkaren kom sade han: "Det är inte något att göra åt din sjukdom. Den sitter ovanför mellangärdet, under hjärtat. Min nål kan inte stickas in dit och mina läkemedel kan inte komma dit. Det finns ingenting att göra." Fursten sade: "En storartad läkare." Han behandlade honom med största artighet och lät honom resa hem
igen.

Då den sjätte månaden var inne och ping-wu-dagen hade grytt, önskade fursten av Chin smaka den nya grödan. Han befallde hovmästaren att låta bära fram den. Då köksmästaren hade tillrett grödan, kallade fursten till sig Trollkarlen från Mullbärsträdgår- darna. Han visade honom maten som tillretts av den nya grödan och lät döda honom. Just som han skulle inta måltiden, fick han magkramp och måste rusa till toaletten. Han föll ner i latringropen och dog.

Tidigt om morgonen hade en tjänare drömt att han har fursten på sin rygg upp till himlen. Då solen stod högt på himlen, bar samme tjänare furstens lik upp ur latringropen. Därefter slog man ihjäl honom, för att han skulle kunna följa sin herre på hans vida- re färd."
 

Ode och kväde

Av den äldsta kinesiska poesin från tiden fram till Konfutse finns exakt 305 dikter bevarade. Det är inte särskilt mycket vi här har kvar av en konstform som blomstrade yppigt i minst ett halvt årtusende. Och ändå får vi vara tacksamma över att antologin Shih Ching, Odenas bok, Dikternas bok, har räddats undan bokbränning och ständiga redigeringar och nytolkningar ända till vår egen tid. 

Odenas bok är i all sin korthet enastående. Den berättar för oss mer om livet i det förkonfucianska Kina än all den övriga bevarade litteraturen tillsammans. Och som lyrisk och etisk inspiration har den varit en outsinlig källa. Släktled efter släktled i Kina har öst ur den. Långt från Kina och i vår egen tid har den inspirerat en diktare som Ezra Pound till några av hans mest geniala dikter.

Den kinesiska traditionen berättar för oss att de gamla kungarna lät samla in dikter från alla håll i landet för att höra vad folket sjöng om och bilda sig en uppfattning om lycka och bitterhet i de olika trakterna och smårikena. På Konfutses tid (551-479) skall det ha förelegat en samling på 3 000 dikter, av vilka han valde de 305 som vi nu känner.
 
 

Tro och tänkande

Konfutse - den filosofiske pedagogen och Lao Tse - den meditativa mystikern

De gamla kinesiska källorna berättar att det under sjätte århundradet f.Kr. levde två stora tänkare, Konfutse (551- 479) och Laotse (570-?), som möttes någon gång mellan år 518 och år 511. Fastän de var helt olika hade de dock mycket gemensamt. 

Båda tillhörde den lärda klass som hade skapats genom de officiella skrivarnas och, arkivariernas tradition. Båda vände de sig mot den tomma och hycklande vanereligion som höll på att uppstå i Kina vid mitten av det första förkristiia årtusendet. 

Båda bildade de skola och båda står som upphovsmän för tankeriktninga'r som kom att prägla Kina för all framtid. Konfutse och Laotse har blivit de två stora symbolerna för den klyvning av kinesiskt tänkesätt som har vuxit fram under århundradenas lopp, mellan en rationalistisk och studiebetonad riktning, konfucianismen, och en meditativ mystisk riktning, taoismen. 

Det är tveksamt om någon av de båda tänkarna efterlämnade något skriftligt författarskap, även om flera olika verk traditionellt tillskrivs dem. "Samtalen med Konfucius"  och "Tao te ching" eller "Boken om Tao"är de mest kända verken.