Klassicismen i Frankrike
 

Strömningarna bryter sig: barock- klassicism - realism

Litteraturen mellan 1600 och 1700 betraktas ofta från en viss synpunkt som den klassiska litteraturen par excellence. Inte för inte fördes i århundradets europeiska huvudland, Frankrike, en bitter strid mellan dem som framhävde de "gamla" - dvs. de klassiska grekiska och latinska diktarna -  och dem som föredrog de "moderna" - dvs. samtidens storaförfattare: av en rad anledningar tyckte man det skulle vara lämpligt att tidsålders egna diktare skulle kunna kanoniseras och representera en ny guldålder efter antikens ärevördiga litteratur. 

På detta sätt kom författare som La Fontaine, Molière, Racine och Boileau att representera perioden, så att man under de följande århundradena under allmän anslutning prisade dem och gärna såg nya böcker mätta med deras mått.

Århundradets stora franska diktare står för eftervärlden som det yppersta inom den europeiska litteraturen sedan antikens dagar. Men "1600-talet" kan inte heller i Frankrike definieras endast med de författare som här nämnts. 

För det första gör dessa författare sina viktigaste insatser under århundradets sista tredjedel, och för det andra är de inte ensamma om att prägla perioden: det visar striden mellan de"gamla" och de "moderna". Men samtidigt är denna sena frukt av tidsålderns strävanden inte hela "århundradet". 

Om man försöker skissera en överblick över hela 1600-talets litteratur kan man säga att första hälften av seklet (fram till omkr. 1660) karaktäriseras av en fortsättning och utbyggnad av renässansens rika bidrag till de europeiska nationernas kultur,men på det sättet att en egendomlig övermognad tycks äga rum: de nedärvda formerna i konsten och kulturen får växtvärk. 

En tendens mot det gigantiska, det vitt utgrenade, jadet självmotsägande, gör sig gällande särskilt under århundradels första hälft och försvinner inte helt ur perspektivet ens under sista decenniet. Det är denna tendens som kallas barock, och en av historikernas uppgifter är att söka bestämma detta begrepp. 

Sedan utkristalliseras under seklets sista fyrtio år den tendens till klassicism som redan har omtalats: det är förnuftets tidsålder, dåman i umgänget människor emellan syftar till lätta, världsmannamässiga former. Inte bara sederna förfinas, även stilen poleras så att språkbruket blir klart, elegant och entydigt. Det är en kosmopolitisk rörelse.

Motsättningen mellan århundradets första och sista hälft kommer i en sådan framställning att avteckna sig skarpare än vad den gör om man ser till detaljerna. 

Det finns dock ännu ett drag som måste tas med om man vill att beskrivningen skall bli rättvis. Man kan kalla detta drag den realistiska tendensen, som på olika sätt framträder hos många författare, även bland dem som har "barocktendens" och bland de "klassiska" skribenterna.

Diktarna experimenterar med språket. 1600-talets litteratur är högt uppskattad och illa vanryktad på samma gång. Det är barocktendenserna och särskilt vissa överdrifter på detta område som står för vanryktet, och det är de s. k. klassiska diktarna som har befäst tidsålderns ryktbarhet. 

Föratt låta läsaren skapa sig ett intryck av det avstånd som kan konstateras mellan barock och klassicism må här först citeras en dikt av den italienske barockskalden Giambattista Marino:

"Den glättiga blåklinten
smäktade även den ljuvt av kärlek, 
suckade under gråt, 
grät under suckan, 
och dagg blevde ljuva tårarna, 
de ljuva suckarna blev dofter."

Men Marino ägnar sig också åt ett våldsamt experimenterande med språket: 

"Med päronträdet går jag under 
-eller - 
Med mullbärsträdet dör jag! "

Uttrycket har här - trots allvaret - blivit ett självändamål, och fast dessa exempel inte rymmer allt som barockdiktningén kan åstadkomma, kan man av citaten se att ljudexperimenten ligger mycket nära försök som vi känner igen från våregen tid i uttryck som t. ex. dansken Klaus Rifbjergs "caries uden caritas" eller den svenske poeten Erik Lindegrens"mönstergillt monsterklädd". 

En läsare av ett visst slags modern poesi är således väl beväpnad för läsning av barocklyriken; i varje fall kommer han att möta strävanden (och svårigheter) av samma slag!

Mindre förberedd är den moderne läsaren måhända på mötet med klassicismen, som inte låter sig nöja med (om än aldrig så meningsfulla) experiment med språket utan på eget bevåg ställer krav på tankens och uttryckets klarhet. Som hos Boileau:

"Blott det man fattar kan man tydligt formulera, 
ord kommer lätt när man vill tanken precisera."

Här syftas inte till spetsfundiga sammanträffanden av ord, utan till den väl genomtänkta idé som omedelbart finner sitt uttryck, som föds med tanken och täcker den: det är en protest mot förvrängningarna och en bekännelse till naturligheten. Ännu några rader av Boileau:

"Låt ej för skämtet brist på sunt förnuft bli priset, 
och glöm ej någonsin Naturens stora vishet!"

Naturenär den store läromästaren, men med ordet natur förstår man snarare människosinnet än berg, skogar, floder, djur, växter, städer och gårdar: därför är den klassiska diktningen inte någon naturalism i 1800-talets bemärkelse, utan en "psykologisk realism", som beskriver människorna sådana de är, men med starkare sinne för det allmänna hos folk, för sjäkva typen, än fördet individuella, karaktären. 

Denna mycket vidgade uppfattning avmänniskan formuleras i ett diktspråk som är vältaligtutan att förfalla till pratsamhet, som föredrar precisa formuleringarframför stilistiska arabesker.

Men som redan har antytts går det en realistisk underström genom hela århundradet - och nu tas realismen i en bemärkelse som närmar sig den som vi känner från 1800- talet. Frankrike kan här åter tjäna som exempel, och det är Antoine Furetiéres reflexioner beträffande avsikten med boken Le Roman bourgeois (Den borgerliga romanen) som klart visar tendensen:

"Jag vill uppriktigt och troget berätta en rad små historier eller kärleksäventyr, som utspelar sig bland människor vilka varken är hjältar eller hjältinnor,som inte värvar härar för att dra i krig, som inte omvälverkungariken, utan är sådant gott folk av enkelt stånd somfredligt vandrar fram på landsvägen och bland vilka några är vackra och andra fula, några är kloka och andra dumma." 

Här anges tonen för en ny litteratur, där de ödmjuka och namnlösa i samhället kan få lov att uppträda utan förklädnad och utan att vara aktörer på historiens stora scen. Det är ett förebud till den "verkliga" realismen under 1800-talet, som börjar med Stendhal, Manzoni, Balzac och når full blomstring hos Flaubert, Verga, Zola.
 

  Molière - Den klassiska komedin 

Molière (1622-73) kom han att heta, klassicismens störste komediförfattare. Hans borgerliga namn var Jean-Baptiste Poquelin, och han var son till en driftig hantverkare, Jean Poquelin. Mäster Poquelin bodde i "paviljongen med aporna" vid Rue Saint-Honoré, ett ståtligt hus prytt med en träskulptur som föreställde en flock muntra markattor, därav namnet. I detta tecken blev den senare så berömde skådespelaren alltså född, och en illasinnad kritiker kunde finna anledning att se en klar symbolik i detta: tapetserarmästarens son blev Frankrikes markatta nummer ett, förfaren i konsten att härma goda och aktade borgare.
Unge Poquelin fick en solid uppfostran, ty fadern hade hederliga ambitioner och avancerade för övrigt själv till "tapissier ordinaire du Roi". 

Jean-Baptiste sattes i god skola, nämligen jesuiternas Collège de Clermont. Där fick han kunskaper i filosofi och tog intryck av filosofen Gassendis radikala och skeptiska idéer. Han läste i skolan de två romerska komediförfattarna Plautus och Terentius. Han fick
goda vänner bland klasskamraterna, däribland Claude Emmanuel Chapelle (1626-86), som själv anslöt sig till Gassendis tankar och senare uppträdde som preciös skald och elegant reseboksförfattare; han skall ha varit Poquelins bäste vän. Även Cyrano de Bergerae hörde till kamratkretsen. 

Efter gymnasietiden sändes han till universitetet i Orléans och fick sin juridiska licentiatgrad år 1642. Advokat blev han emellertid inte och heller inte kunglig hovdekoratör.

Det var teaterlängtan som spelade det borgerliga ödet ett spratt. Unge Poquelin hade tillgodogjort sig marknadsgycklarnas konst och de italienska konstkomedianternas uppträdanden, ja, en viss tradition påstår att han gick i direkt lära hos den beundrade Scaramouche; säkrare är nog att han regelbundet hade besökt föreställningarna i Hôtel de Bourgogne. 

Men teaterlängtan fick för den unge Poquelin ett annat och högst konkret fäste i verkligheten: han fick kontakt med skådespelarkretsar och lärde känna skådespelerskan Madeleine Béjart (1618-72). Ingen har kunnat framlägga bevis för att det uppstod ett kärleksförhållande mellan de båda, men bevisligt är att deras kärlek till teatern och skådespelaryrket var stor och förde dem samman i ett mångårigt kompanjonskap: hon var tjugofem och han tjugoett år då de 1643 i slutet av juni månad tillsammans med tretton andra, däribland skådespelarna Clerin och Joseph Béjart, Madeleines bror, satte sina namn under det dokument som bildade en ny skådespelartrupp med det krävande namnet L'lllustre Théatre, Den lysande teatern. 

Namnet drog växlar på framtiden, men det gick inte att omedelbart inlösa dessa växlar. Ett par år senare gjorde Den lysande teatern konkurs, och de flesta av dess medlemmar måste söka 
engagemang på annat håll. Under tiden hade Poquelin antagit namnet Molière.

Jean-Baptiste anslöt sig till ett annat resande teatersällskap, vars ledning han snart övertog. Efter 13 år i landsorten, då han också började skriva egna farser och intrigkomedier, återvände han 1658 med sin trupp till Paris. Han upptäcktes här av Ludvig XIV, och ända till sin död kunde han räkna med personligt stöd hos denne. Som ansvarig för hovets teater fick han snabbt leverera dramatiska improvisationer för festligheter i Versailles. Under 1660-talet skrev han en rad herdedramer och balettkomedier, som i första hand tillfredsställde intresset för de spektakulära effekter som den tidens scenteknik var mäktig att trolla fram. 

Molières sociala etablering ökade också möjligheterna för honom att producera egen dramatik. Först i raden av de många samtidssatiriska pjäserna ligger enaktaren Les Précieuses ridicules (1659; "De löjliga preciöserna"), som i karikatyrmässig överdrift speglar de samtida litterära salongernas onatur. Om äktenskapet handlar L'École des maris (1661; "Skola för äkta män") liksom den viktigare karaktärskomedin L'École des femmes (1662; "Äktenskapsskolan"). Redan i detta skådespel gestaltas en existentiell konflikt så att både komiken och tragiken i situationen blir synliga. 

En lika mångfasetterad utformning får karaktärsteckningen i de följande stora komedierna. I Tartuffe (1664–69) avslöjas den religiösa hycklarens och uppkomlingens förmåga att behärska sin omgivning med sitt dubbelbottnade spel. Skådespelet väckte både i sin ursprungliga treakts- och i sin senare femaktsversion upprörd kritik inom vissa religiösa kretsar. I karaktärskomedin Dom Juan ou Le Festin de Pierre (1665; "Don Juan eller Stengästen") görs förföraren till en obotfärdig gudsförnekare, som till sist får sitt straff. Den löjlige i pjäsen är den gudsnådlige, moraliserande tjänaren Sganarelle. Gränsen mellan komedi och tragedi är här på väg att suddas ut. 

Lika rikt sammansatt tecknade Molière 1666 titelgestalten i Le Misanthrope ("Misantropen"). För samtiden, som ansåg att människan skulle spela sin sociala roll väl, var visserligen huvudpersonen Alceste med sin kantighet och sin kritik av det ytliga i sällskapslivet en komisk figur, men eftervärlden har snarast sett honom som en tragisk idealist. Under sina sista år skrev Jean-Baptiste flera betydande dramer, dock aldrig med en lika djupborrande människoskildring som i de tidigare. Han lät också uppföra s.k. Ballets-comédies, pjäser med musik och dans, ett slags totalteater, som närmar komedin till operan.

Jean-Baptiste Molière lyckades in i det sista fylla spelplatsen med groteska eller tragikomiska scener ur den mänskliga komedin. I Les Femmes savantes (1672; "De lärda damerna"), där kvinnors dyrkan av lärdom gisslas, ges en ironisk skildring av pedanteriet i de bildade kretsarna. Han knöt åter an till den franska farstraditionen i de renodlade typskildringarna i L'Avare (1668; "Den girige") och Le Malade imaginaire (1673; "Den inbillade sjuke"), hans sista ironiska variation på den ofta odlade driften med samtidens bristfälliga läkarkår. M., som själv brukade tolka huvudgestalterna i sina verk, gestaltade, har det sagts, den inbillningssjuke med självironisk distans. Under den fjärde föreställningen av pjäsen insjuknade han och måste döende föras bort från scenen.
 

  Den klassiska tragedin - Racine,

På 1600-talet var La Ferté-Milon öster om Paris en dyster liten ort. Där föddes Jean Racine (1639-99) som son till en kunglig tullämbetsman. Hans familj hade stark anknytning till Port-Royal, den katolska riktning som betonade allvaret i det andliga livet. År 1638 hade några av de katolska bröderna tagit sin tillflykt till La Ferté-Milon för att undgå en polisaktion. Eftersom både fadern och modem hade dött innan gossen fyllt tre år, blev det mormodern, Marie des Moulins, som gav honom hans första uppfostran, helt i jansenistisk katolsk anda, och efter skolgång på gymnasiet i staden
Beauvais blev han år 1655 upptagen i Port-Royal och uppehöll sig där i tre år. 

Jean tycks ha anpassat sig utmärkt till den atmosfär av fromhet som härskade i det jansenistiska klostret med sina bibliotek och lärosalar, och därtill fick han grundlig undervisning i att läsa latinsk och grekisk litteratur; han blev en av de få av periodens författare som verkligen behärskade grekiska: Sofokles och Euripides läste han i original.

Hans första skaldeförsök härstammar från denna tid; de består av fromma hymner, präglade av jansenistisk katolsk stränghet,  och odediktning på grekiskt manér (inte utan sinne för realistiska naturintryck); det hela rörde sig inom religionens språkbruk och vittnar om uppriktig kristlig iver. 

Från den lantliga idyllen i Chevreuse-dalen flyttades den unge Racine år 1658 till Paris, där han först åtnjöt undervisning i filosofi och logik på Harcourt-gymnasiet och sedan blev bosatt hos
sin onkel Nieolas Vitard.

Vitard var en vitter herre och umgicks i kretsar som inte utmärkte sig för någon religiös uppmärksamhet på livet. I denna miljö upplevde den unge Racine att tillvaron hade andra strängar än dem som så ihärdigt anslogs i Port-Royal; härav följde en frigörelse, men också djupast sett en konflikt, som skulle bli ett av de mest markanta dragen i hans senare författarskap. I Vitards salonger mötte Racine den något äldre men ungdomliga Jean de La Fontaine, med vilken han slöt en varm vänskap. Här glömde Racine (tills vidare) bort de kristna uppbyggliga föreskrifter som han hade anammat i Port- Royal, eller snarare "förträngde" han dem; han fick smak för fest och fylla.

Racine skrev en sonett till ministern Mazarins ära samt ett ode med anledning av kungens bröllop, tillägnat den unga drottningen: det var La Nymp de la Seine (1660; Seineflodens nymf), där Maria Teresia hyllades på välklingande traditionell vers. Dikten noterades i högre kretsar, och den unge författaren fick som tack I insatsen motta en liten summa av minister Golbert.

Tills vidare utnyttjade Racine inte de möjligheter se härmed hade öppnats, utan tänkte sig att få ett kyrkligt ämbete som kunde ge honom en lämplig ekonomisk bakgrund. Med stöd från Port-Royal placerades han hos en släkting i staden Uzès i Sydfrankrike. Man räknade med att den unge Racine på detta sätt skulle kunna få sin kristna tro och Iivsföring uppfriskade. Men den relativa isoleringen i Uzès ha inte avsedd verkan: Racine satte sin lit till en öppenhjär korrespondens med La Fontaine och lät sina tankar på att bli författare ta all fastare form. 1663 for han tillbaka till Paris.

Han skrev nu allehanda poesi, och på 1660-talet började han skriva dramatik. Det första mästerverket, Andromaque (1668; "Andromake"), med motiv ur grekisk sagohistoria, visar med obönhörlig konsekvens hur en kvinnas lidelse, Andromakes trofasthet mot den döde maken Hektor, leder till den tragiska utgången. Kvinnors situation i en värld där männen har makten är huvudtemat också i Britannicus (1670) och Bérénice ('Berenike', 1671) med ämnen från romersk historia, Bajazet (1672), som tar upp turkisk samtidshistoria, och Iphigénie en Aulide ('Ifigenia i Aulis', 1675), som bygger på ett drama av Euripides. Från ett annat sådant, "Hippolytos", utgår Racine i Phèdre (1677; "Fedra"), där hans kvinnopsykologi firar triumfer i skildringen av hur passionen bemäktigar sig Fedra och bryter förnuftets motstånd.

Fedra - författarskapets mogna frukt

Fedra tog mer än två år att skriva och den 1 januari 1677 uppfördes stycket på Hotel de Bourgogne med La Champmesié i huvudrollen.
Racine valde här ett grekiskt ämne och stödde sig på Euripides' båda tragedier om kungasonen Hippolytos som älskas av sin styvmor Fedra, kung Theseus' andra gemål. 

Det var emellertid särskilt den andra av Euripides' Fedra- tragedier, Den kransbärande Hippolytos, som utgjorde Racines förlaga tillika med Senecas version av sägenstoffet. Samtidigt hade en annan författare, Jacques Pradon (1644 -98), begagnat temat i sin Phèdre, som blev uppsatt i avsikt att konkurrera ut Racine. Även om meningarna var delade, lyckades detta anslag inte omedelbart: efter någon tvekan slöt publiken upp kring Racines tragedi.

Medan Euripides hade framställt Hippolytos som tillbedjare av jaktgudinnan Artemis och i övrigt gjort rivaliteten mellan Afrodite och"Artemis till kardinalpunkt, införde Racine en ny figur, den unga prinsessan Aricia, som föremål för en känslosam Hippolytos' kärlek. Hippolytos är hos Racine dessutom behärskad av lojalitet gentemot sin far Theseus; här förhöll sig Racine på ett nytt sätt självständig gentemot sina förebilder, därigenom att Hippolytos hos honom är placerad i en särskilt markerad konflikt. 

Fedra låter sin passion för styvsonen få fritt lopp; hon är helt i kärleksgudinnans makt. Venus har helt fått bytet i sitt våld. Hon förklarar Hippolytos sin kärlek. Men Theseus, maken och fadern, är inte död som Fedra trott; han kommer tillbaka från ett fälttåg och anklagar sin son för att ha velat tvinga styvmodern till kärlek. Det är Oinone, Fedras amma, som har ingivit sin härskarinna denna idé. Racine visar nu hur Fedra vacklar och plågas av samvetskval, men då hon får veta att Hippolytos älskar Aricia tiger hon och nerkallar därigenom olyckan över Hippolytos, som finner sin död genom havsguden Poseidons ingripande. 

Hippolytos' dödsscen framställs (som hos Euripides) i en budbärares berättelse: det är den berömda Récit de Théramine, där Racines språkkonst och mytbildande förmåga firar triumfer. Emellertid vilar ödets tunga hand över Fedra, som axlar ansvaret.- hon tömmer giftbägaren och bekänner sitt eget brott för Theseus, som för sent blir upplyst om Hippolytos' oskuld.

Tragedin bygger på att Fedra är en olycklig kvinna, som trots sin vilja därtill inte kan frigöra sig från sin åtrå till styvsonen, och ser man hennes problem mot bakgrunden av Racines tidigare tragedier går det en rak linje från Antigone över Hermione, Roxane och Erifyle till Fedra. 

Trots framgångarna på teatern rönte Jean Racine missnöje från många av de ledande i samhället, och detta tillsammans med skrupler som den katolska jansenismen åter väckt hos honom gjorde att han övergav teatern. Madame de Maintenon förmådde honom dock att skriva ett drama med bibliskt ämne, Esther (1689) för Saint-Cyr, den flickskola hon ledde. Dramat följdes 1691 av ett annat bibeldrama, Athalie ("Atalja"), också det uppfört vid skolan.
 
 

Klassicismen i England
 

Metafysisk poesi

Övergången från 1500-talet till 1600-talet markeras inte genom någon egentlig revolution i samhällslivet eller inom litteraturen. Traditionen från drottning Elisabets regeringstid fortsätts i kung Jakob I:s politik, och författarna skriver fortfarande i stor utsträckning med det språk som användes av renässansens poeter, Edmund Spenser och sir Philip Sidney.

Inom dramatiken fortsätts Christopher Marlowes bearbetningar av mytologiska och historiskt stoff i Shakespeares stora tragedier. Traditionen är nog starkast på det sistnämnda området, men även här märks så småningom nya signaler hos tidens dramatiker.

Inom poesin hade man hållit på traditionen från Petrarca och 
utformat en poetisk stil, som efterhand fått så fasta konturer att det sällan fanns plats för personliga initiativ. Förnyelsen inträdde långsamt, och skillnaden mellan renässansens och 1600-talets litteratur är därför inte så skarp som den kan förefalla i litteraturhistorisk förkortning.

Men nya ansatser inom landets egen litteratur förenades med impulser utifrån; på kontinenten började man hylla andra litterära ideal. I Italien odlade Marino en ny poetisk stil, lika komplicerad som renässansens, men mer orolig, glittrande, skiftande till spetsfundighet: det var barockstilens rörlighet, som kom unga diktargenerationer till hjälp; samma tendens gjorde sig märkbar i Gongoras Spanien; i Frankrike, Holland och Tyskland syntes tecken på nyorientering, i vilka oron, livsledan, ofta gränsande till desperation, drev diktarna att experimentera med språket. 

Motreformationen - med jesuitorden som central och typisk kamporga- nisation - deltog i denna påverkan på sinnena och begagnade sig av barockstilens element i konst, arkitektur och lit-
teratur.

Inom den lyriska diktningen var det just det frappanta, det säregna, det komplicerade, som framför allt sattes i högsätet, man odlade den sökta bilden- concetti i Italien, conceptos eller agudezas i Spanien, och denna rörelse kom också att prägla engelsk lyrik vid 1600-talets början, så att conceits kom på varenda poets dagordning. Denna poesi kom att kallas den metafysiska poesin.
 

  John Donne - himmelsk och jordisk kärlek

Den engelske diktare som skulle bli exponent för denna nya metafysiska poesi var John Donne (1573-1631). Han var son till en järnhandlare i London. Fadern dog medan John ännu var barn (1576). Miljön var religiöst präglad: modern var dotter till den katolske dramatikern John Heywood, Thomas Mores gode vän, och hon var dessutom barnbarn till Thomas Mores syster Elizabeth. 

John Donne växte upp i en krets som tog religionen på allvar; man var redo att sätta livet på spel för den katolska tron. Donnes romersk- katolska uppfostran hindrade inte att han blev känd som en kvick person och en stor beundrare av det motsatta könet: han skulle också längre fram få rykte om sig som en sensuell och cynisk skald. Han hade även sysslat med skeptisk filosofi och deltagit i tidens intresse för naturvetenskap; han kom att resa mycket, han deltog i krig, blev sedan hovman och medlem av parlamentet.

Han studerade i Oxford och Cambridge och i början av 1590-talet vid två av de berömda advokatskolorna i London, och han kombinerade sin yrkesutbildning med ett glatt liv som a man about town. Man anser också att hans satirer och kärleksdikter främst är skrivna under denna period. Han deltog i Essex' spanska fälttåg åren 1596 och 1597. 1597- 98 var han sekreterare hos storsigillbevararen sir Thomas Egerton. John hade nu anslutit sig till den anglikanska kyrkan, i varje fall nominellt, och man skulle nu kunna föreställa sig att den elegante unge skalden hade en strålande karriär framför sig. 

Men hans talanger inom det erotiska livet spelade honom ett spratt, och hans karriär blev förstörd genom hans hemliga giftermål med lady Egertons brorsdotter Ann More. Äktenskapet kunde inte hållas hemligt. Brudens far sir George More ingrep och såg till att få brudgummen satt i fängelse och samtidigt avskedad från sekreterarposten (1601). Men Donne slog sig fram, trots en ständigt växande familj - hans förste levnadstecknare, Izaak Walton, säger om Ann att hon nedkom vart år: "she had yearly a child" - och hans verksammaste medel var nog personlig charm. Den stränge svärfadern lät också efter några års förlopp tala med sig (1608) och utbetalade en hemgift till sin olydiga och fruktsamma dotter.

Under dessa år var Donne utomordentligt produktiv och skrev en rad av sina prosaverk: Biathanatos (utgiven först 1646), Pseudo-Martyr (1610), Ignatius his Conclave (1611), Essays in Divinity (utgiven först 1651; Teologiska uppsatser). Några av hans lyriska dikter, längre fram upptagna i Songs and Sonnets, tillhör denna period, däribland med säkerhet de flesta av The Holy Sonnets (1609-10; Religiösa sonetter) och de båda Anniversaries (1611, 1612).

1615 prästvigdes Donne i den anglikanska kyrkan och blev 1621 domprost vid St. Paul's Cathedral. Hans hustru födde honom tolv barn innan hon dog 1617. Själv var han nära döden 1623, och sina andliga erfarenheter under sjuk-domen nedlade han i boken Devotions (1624; Andaktsövningar). Han blev sedan kyrkoherde i St. Dunstan's-in-the- West, där han för övrigt hade Izaak Walton bland sina för- samlingsbarn. Han höll sin sista predikan med den talande titeln Death's Duel (Tvekamp med Döden) den 25 februari 1631, och en månad senare var kampen slut- John Donne dog den 31 mars 1631.

De flesta av hans dikter trycktes först efter hans död, i 1633 års upplaga Poems with Elegies on the Author's Death (Dikter med elegier vid författarens död). 

Det krävs onekligen stor andlig rörlighet för att följa en spetsfundig diktare som Donne ut i de mest subtila detaljer. Men i några dikter utlöses en förnimmelse av intensiv livskänsla. Det gäller sålunda om The Extafie (Extasen), som visar att kärleken är en oförstörbar enhet mellan kropp och själ, materia och ande.

Intresset för John Donnes sinnrika dikter har varit mycket växlande, men i vårt århundrade har hans lyrik utkommit i flera, ofta vackert illustrerade utgåvor. 

John Donne är århundradets förste engelske modernist och barockdiktare. Han tillhör samm skola som barockpoesins italienske riddare Marino, men ha är mindre formfulländad än Marino, mer lidelsefull. Mänsklig och religiös erfarenhet möts i hans sinne, och konflikten har givit hans skrifter, poesi och prosa, deras förvridna form men också deras prägel av sanning.
 

Richard Crashaw - tårar och Magdalena-diktning

Richard Crashaw (omkr. 1612-49) föddes i London som son till Yorkshireprästen William Grashaw, vilken då tjänst gjorde som predikant vid juristkollegiet The Temple. Richard placerades i en av de kända public schools, Charter house, som han lämnade år 1631 för att studera i Cambridge där han ägnade sig åt klassiska språk och litteratur med till hörande komposition av dikter på grekiska och latin or bibliska ämnen. 

År 1635 blev han vald till medlem av kollegiet Peterhouse, anglikanismens högborg i den gamla universitetsstaden. Han tog ivrig del i utbyggnaden och ux smyckningen av kollegiets kapell och skötte omsorgsfullt sin undervisning, medan han hela tiden ägnade sig å poesi, musik och måleri. 

Förmodligen prästvigdes Crashaw omkring 1639, och snart blev det uppståndelse kring hans hänförande poetiska predikningar.
Om de religiösa och politiska oroligheterna inte hade blossat upp, hade han säkert fortsatt som trofast anglikan. Nu blev han emellertid tvungen att lämna England innan puritanerna började företa sin hårdhänta utrensning i kollegierna i Cambridge. Han tillbringade sina sista år i utlandet, där han kom under starkt katolskt inflytande. Han övergick till den romerska kyrkan år 1645 och vistades en tid i Paris, tillsammans med kompisen och diktarbrodern från ungdomsåren i Peterhouse, Abraham Cowley.

Richard begav sig sedan till Rom, där han plågades av fattigdom och sjukdom. Till sist ljusnade det för honom, då han år 1647 kom i tjänst hos kardinal Pallotta, som tog sig an honom och skaffade honom en tjänst i Loreto, men det var för sent för honom att åter komma till hälsa; han dog i Loreto 1649.

Hans dikter är till stor del skrivna i utlandet och samlades första gången år 1646 under titeln Steps to the Temple (Tempeltrappan). En ny utgåva kom år 1648 med många tillägg, däribland också många rätt omfattande kompletteringar till flera av dikterna; båda utgåvorna trycktes i London. Crashaws vistelse i Sydeuropa hade ökat hans intresse för italiensk och spansk barockstil, inte minst för Marinos subtila språkliga övningar och den heliga Teresas intensiva mystiska poesi. Han är den engelske metafysiska skald som har lämnat de flesta bidragen till motreformationens litterära spetsfundigheter.

Man kan kalla Crashaws poesi för galenskap, men få har som han gett uttryck åt den absoluta hängivelsen, den mystiska föreningen med Gud. Hans eget öde har kanske givit honom den innerliga kraften i hans dikter.
 
 

  George Herbert - himmelska visioner

Medan Crashaw med stor självklarhet uppehöll sig i den i den religiösa mystikens sfärer, och medan Donne hade förmåga och lust till att dikta både om jordisk och om himmelsk kärlek, ägnade sig en annan annan av  de metafysiska diktarna, George Herbert (1593-1633), till en början åt den jordiska kärleken, men vände sig snart och utan förbehåll till den gudomliga. 

George var son till Richard och Magdalen Herbert och yngre bror till lord Herbert av Cherbury (1583-1648), som också blev känd för andliga dikter. Släkten var förnäm och gammal, med samhörighet med officersståndet, men några militära drag finns inte hos George, som i sitt språk avslöjar en vek och ödmjuk mildhet. 

Hans pappa dog tidigt, George uppfostrades med en begåvad moders vaksamma omsorg; hon var för övrigt John Donnes trofasta väninna. George Herbert var en framstående elev i latinskolan och senare i Oxford, där han fortsatte som lärare i retorik från 1618. 

I blev ett par gånger invald i parlamentet men levde hellre ett fridfullt liv bland släktingar och vänner, från 1626  kaplan och från 1630 som kyrkoherde.

Herberts poetiska ådra var inte så rik, men han skrev ändå ett betydande antal dikter, som först cirkulerade i manuskript i vida kretsar, till dess att han kort före sin överlät det hela till sin faderlige vän Nicholas Ferrar, kunde trycka dikterna eller bränna dem, om de inte fann nåd för hans ögon. Dikterna blev räddade från utplåning! En stor del av dem trycktes år 1633 i samlingarna Temple (Templet) och The Church Militant (Den kämpande kyrkan).
 
 

Det engelska skådespelet under klassicismen 1600- 1642

Den 2 september 1642 utfärdade det puritanska parlamet ett påbud som gick ut på att "offentliga skådespel ska upphöra och vara förbjudna". Man hänvisade till att engelska riket genom det olyckliga inbördeskriget "hotar av ett moln av blod" och att man med alla medel måste: söka att "mildra och avvända Guds vrede".

William Sha speare står vid 1600-talets början kvar som en gigantisk konstnär och levande gestalt, och det engelska dramat måste in nödvändighet få sin prägel av hans närvaro. 
 
 

  Ben Jonson

Endast få av periodens teaterförfattare hade en djupgående klassisk bildning och få kunde i detta avseende konkurrera med Benjamin Jonson (1573-1637), som förmodligen föddes i eller nära London en månad efter sin fars död. Framsynta och inflytelserika vänner sörjde för att Ben blev inskriven i skolan i Westminst där han fick en solid utbildning.

Ben Jonson togs emellertid tidigt ur skolan för att tjäna sitt levebröd som murarlärling; styvfadem var nämligen murare.  Han gjorde det under protest, men gjorde sig snart fri och begav sig sedan omkring 1597 som soldat till Flandern. 

I tjugoårsåldern hade han gift sig med en flicka som hette Anne Lewis och som karaktäriserades som "en ragata, fast hederlig". Hon födde honom flera barn, och det anses att Jonson gav sig i kast med teaterarbete för att skaffa livsuppehälle åt sig och sin lilla familj. 

Det var en bister miljö han gav sig in i - teatervärlden. Bara ett par dagar efter premiären på en pjäs råkade Ben Jonson i häftig 
ordväxling med en av de skådespelare som suttit i fängelse 
tillsammans med honom. Det drogs blankt och under duellen dödade Jonson sin ovän. 

Detta renderade honom en ny fängelsevistelse, under vilken en aktiv präst omvände honom till katolicismen, och fast han erkände mordet undgick han i egenskap av nyomvänd katolik döden genom hängning och slapp undan med konfiskation av alla sina ägodelar och ett brännmärke på tummen.

Nu gav sig Ben på allvar i kast med att skriva pjäser. Redan före utgången av år 1598 uppfördes The Case is Altered (Situationen är förändrad); sedan följde Every Man out of his Humour (1599; Alla har skiftat temperament), Cynthia's Revels (1600; Gynthias gillen) och The Poetaster (1601; Versmakaren).

Dittills hade Ben Jonson framträtt inom den muntra genren, och flera av de nämnda styckena kallade han själv för "komiska satirer"; det var ofta närgånget persiflage, som kom fram i stycken av denna art, och Jonson råkade också i häftig strid med kolleger som Dekker och Marston, vilka kände sig trampade på tårna, särskilt på grund av ärekränkande repliker i Versmakaren. 

Men Jonson hade också framgång - då kung Jakob I år 1603 anlände från Edinburgh för att överta den engelska tronen, fick inflytelserika personer honom knuten till den nye kungens teatergrupp The Kings Men.

Vid sin död framstod Ben Jonson som nationens störste dramatiker efter Shakespeare och var samtidigt uppskattad som klassisk hov- och kärleksskald.

Jonson började sin bana som komediskribent och vann sina sporrar på stycken som Every Man in, his Humour (1598; Envar följer sitt temperament) och Every Man out of his Humour (1599). Ordet humour skall här tas i den gamla betydelsen "kroppsvätska", dvs. temperament, och användningen av ordet visar att Jonson - liksom senare Molière - studerade människans natur och intresserade sig för att framställa den med typiska drag. 

Själv har han i inledningen till den sistnämnda komedin i versform förklarat att "när en eller annan särskild egenskap behärskar en människa till den grad att den drar till sig alla hennes affekter, livsandar (spirits) och hela hennes kraft, så att de alla flödar i samma riktning, då kan detta med rätta kallas ett temperament (a humour)". 

Jonson kan alltså i ganska exakt bemärkelse kallas "klassicistisk" skribent, men samtidigt måste det understrykas att även om han byggde upp sina stycken med konsekvens och under ständig kontroll, har han likväl ett öppet sinne för sin tids sprudlande huvudstadsliv. Hans komedier är befolkade med livsnära figurer så som också är fallet med de mest "romantiska" av samtidens teaterstycken. Han var själv på det klara med att det var en "bild av tiden" han ville ge, och att han önskade att förnöja "med människans dårskaper, inte med förbrytelser".

Om det nyss anförda gäller för jonsons lätta komedier, så gäller det i särskilt hög grad för de "stora komedierna", för The Alchemist (1612; Guldmakaren), The Silent Woman (1609; Den tysta kvinnan), som Jonson själv satte främst, Bartholomew Fair (1614) och för den mästerliga komedin Volpone or The Fox (tryckt 1607; Volpone eller Räven).

Det sistnämnda stycket spelades av kungens trupp på Globeteatern i början av år 1606 och längre fram vid universiteten i Oxford och Cambridge, till vilka Jonson hade dedicerat komedin. Volpone har klassisk inspiration och bygger på djurfabelns uppfattning av människorna, vilkas egenskaper kan symboliseras i djurgestalter. Jonson använder fabelns djurnamn i italiensk form till sina figurer, men förlänar dessa ett "modernt" eller "tidlöst" innehåll; Volpone är räven, den hänsynslöse dyrkaren av rikedomen, Mosca är flugan, den eviga parasiten som fram till en viss punkt spelar sin rike herres spel. Voltore är gamen, den girige advokaten, Gorbaccio är korpen, den gamleborgaren som bara tänker på egen fördel, Gorvino är kråkan, den förslagne köpmannen som sätter egen vinning före allt annat och till och med begagnar sin unga hustru som insats i spelet om Mammon.
 
 
 

  John Milton - den siste elisabetanen
 

Då John Milton (1608-74) var trettiosju år utkom hans första diktsamling, Poems of Mr. John Milton, both English and Latin, Composed at Several Times (1645; Dikter av herr John Milton, både engelska och latinska, skrivna vid olika tillfällen). Utgivaren, Humphrey Moseley, framhöll att här föddes en poesi som var lika sann som den poesi muserna åstadkom då "vår store Spenser skrev". 

Moseley trodde fullt och fast på den unge John Milton, även om han inte vågade lova att debutanten kunde stå sig i jämförelse med Edmund Waller som var högt beundrad av samtiden. 
Eftervärlden gav inte Moseley rätt på denna punkt: Wallers poesi gled snabbt tillbaka till andra (eller tredje) planet, medan Milton skulle bli en stör diktare som kunde nämnas i samma andedrag som Spenser och Chaucer. 

Milton hade studerat både Chaucer och Spenser, och det märks på hans första dikter, men denna traditionsbundna linje av klassiskt ursprung skulle föra honom fram till en ny och personlig stil, som gick betydlligt längre än de metafysiska diktarnas "modernism".

John Milton föddes i hjärtat av London, inte långt från The Mermaid Tavern, där både Shakespeare och Jonson kan ha hört den nyfödde skrika - om nu (som en kritiker säger) ett barn av den beskaffenheten över huvud gav sig till att skrika. Fadern, en förmögen sakförare, var katolik, en rakryggad natur som vägrade att fira gudstjänst enligt anglikansk ritual. 

Sonen ärvde faderns sinne för musik, och hemmets uppfostran på denna punkt kom att spela en väsentlig roll för hans litterära bana. Den unge Milton fick sin första utbildning i London och studerade i Cambridge (1625- 32), där han vid- Christ's College fick blivande skalder som John Cleveland och Henry More bland sina kamrater. 

Milton hade inte någon foglig läggning, och en sammanstötning med ett par av lärarna ledde till relegering; han fullföljde emellertid utan svårighet sina studier. Under de följande sex åren uppehöll han sig i fädernehemmet, studerade ivrigt, mognade till inlevelse i sociala och religiösa frågor och började dikta: versdramat Comus skrevs och uppfördes under denna period (1634). 

Som son till en välbärgad man kunde han resa utomlands, bl. a. till Frankrike, där han träffade den holländska folkrättsfilosofen Hugo Grotius.  När Milton kom åter till London, började han som 
privatlärare men kastade sig snart med liv och lust in i kampen på parlamentets och puritanernas sida, för religiös och politisk frihet. 

Han lade sina diktarplaner åt sidan och offrade i tjugo år det mesta av sin tid på politiska skrifter, dels på engelska, dels på latin. Han angrep biskopsväldet i flera arbeten (1641), och på grundval av egna erfarenheter i ett olyckligt äktenskap - han hade gift sig 1642 - hävdade han rätten till skilsmässa (The Doctrine and Discipline of- Divorce, 1643). 

Av stort och förblivande värde är hans kloka och klarsynta inlägg för öppen diskussion och tryckfrihet, Areopagitica (1644). Det är ett grundläggande dokument i tankefrihetens historia, "den ädlaste traktat på engelska" har den kallats. Samma år gav han också ut en liten avhandling om humanistisk uppfostran, On Education.

Vid denna tid började Miltons syn att försvagas, men han lät sig inte hejdas utan arbetade på en Englandshistoria och en framställning av sin religiösa ståndpunkt, De Doctrina Christiana (Om den kristna läran), som inte blev utgiven förrän 1825. 

1649 utnämnde Cromwell honom till "Latin secretary". I hans uppgift ingick att föra korrespondensen med främmande makter. Efter kungens avrättning försvarade han denna i flera skrifter, bl. a. Defensio pro poputo Anglicano (1651; Försvar för det engelska folket) och Defensio secunda (1654; Det andra försvaret). 

Han arbetade så hårt att han snart blev helt blind, och en av de få dikter han skrev vid denna tid, sonetten On His Blindness, ger ett gripande uttryck för hans heroiska resignation. 1652 dog hans hustru, fyra år senare gifte han sig igen, men hans andra hustru och deras lilla dotter dog efter ett år.

Ensam och blind fortsatte han oförtröttad att tjäna republiken också efter Cromwells död (1658). Han sände ut skrift efter skrift ända tills kungadömet blev återupprättat (1660) och allt var förlorat för den sak han hade offrat så mycket för. Själv blev han arresterad och var i allvarlig fara, men inflytelserika vänner -- bland dem Abraham Cowley - ingrep till hans hjälp. Han gifte sig för tredje gången, och i hägnet av ett harmoniskt äktenskap fullföljde han jätteverket Paradise Lost (1667) och Paradise Regained (1671).
 

Paradise Lost skildrar de händelser vi alla känner till från Genesis, Första Mosebok, där Eva tar initiativet till kunskapen på gott och ont och därmed orsakar ett syndafall som får konksekvenser för hela den mänskliga rasen. I Miltons version är ormen Satan, den fallna ängeln. Ursprungligen hade Satansgestalten en mindre utarbetad karaktär, men i de båda första böckernas slutliga form har den vuxit och blivit en fullt utbildad figur, som kanske inkarnerar Miltons egen otålighet när han såg Gud tillåta synd och orättfärdighet i världen och i synnerhet i England.&nb>

---

Överföringen avbröts!

font face="arial, helvetica">De två första böckerna i Paradise Lost kan uppfattas som ett preludium till det egentliga verket. De har genom tiderna haft ett öde som kan liknas vid det som kommit Dantes Inferno till del: det är de som särskilt har tilltalat läsare ända fram till vår egen tid. 

Men medan Dantes Purgatorio och Paradiso i modern tid har fått många nya hänförda läsare, kan detta knappast sägas om de senare delarna av Det förlorade paradiset. De har inte samma intensitet som de båda första böckerna eller som Inferno, de har inte samma rika lärdom som Purgatorio och inte samma höga poesi som Paradiso. 

Medan Dantes helvete är placerat i jordens inre, har Milton förlagt sitt någonstans i världsrymden, där de onda och fallna änglama med Satan i spetsen möts för att rådslå.

Tionde boken skildrar först Guds reaktion på änglarnas rapport om människans fall; därefter beskrivs hur Gud sänder sin son till jorden för att döma lagbrytama. Dessutom berättas om hur Synd och Död stöder Satan i hans strävanden att bygga en bred väg över Kaos från helvetet till jorden. 

Trots de onda maktemas segervisshet förbereds nu deras nederlag genom Guds förutsägelse om sin sons seger över Synd och Död. Och slutligen visas hur Adam och Eva i sin förnedring får nytt hopp genom uppriktig ånger och ödmjuk bön. 

Ärkeängeln Mikael leder dem ut ur paradiset medan det flammande svärdet svävar över dem, och keruberna intar sin plats som väktare vid ingången till lustgården. Skalden omfattar med en sista blick Adam och Eva som långsamt hand i hand för sista gången vandrar fram genom Edens lustgård.

Detta stora epos lever snarare på grund av sin stil än på grund av sin förkunnelse. Milton menade att Gud hade skapat allt av sig själv och inte, så som Dante hade hävdat, av det "primära stoffet" (prima materia). Därför skapade Gud (enligt Miltons uppfattning) både stoff och ande av sig själv, alltså skapade han även det onda; efter utdrivandet tillät Gud Satan och de andra upproriska änglarna att slippa ut ur helvetet och besmitta jorden, så att den första tragedin så att säga kom att utspelas om igen men i ny instruktion: människan skulle genom syndafall och förkastelse finna nåd på nytt, men detta skulle ske genom människans fria vilja.
 
 

Klassicismen i Italien

En nyaristotelisk syn på litteraturen växte fram i Italien och man fixerade sina värderingar av de antika författarna. För dramat blev Aristoteles tankar i sin bok "Poetiken" normerande. Ett regelsystem skapades av teoretiker som J.C. Scaliger och Gian Giorgio Trissino, och som klassiska betraktades de författare som följt reglerna. 

De klassicistiska idéerna fördes över från Italien till Frankrike, där de utvecklades av Jean Chapelain och andra och konfirmerades av Boileau i hans "L'Art poétique" (1674). Då hade idéerna redan väglett dramatiker som Corneille, Molière och Racine. 

Det slag av klassicism dessa företrädde har utanför Frankrike kallats franskklassicism. Denna klassicism bestämde länge fransk litteratursyn och utövade ett inflytande utanför Frankrike. Under 1700-talet kom klassicismen att i många fall bestå i imitation av stilgrepp hos romerska författare - vi kan kalla det "pseudoklassicism".